Givet att jag inte precis trodde på förhand att jag skulle kunna känna något större engagemang för EM men till slut insåg att jag ändå levde mig in rätt rejält så borde jag kanske vara lite mer misstänksam mot exakt samma känsla den här gången. Men den här gången ser jag inte riktigt hur OS skulle kunna överraska mig positivt på så vis.
OS har onekligen ett antal rätt stora handikapp när det kommer till just fotboll. Dels är det ju i princip en ren ungdomsturnering givet att det som huvudregel bara får spela U23-spelare i turneringen. Dels ligger den till skillnad från EM och VM på ett sätt som aktivt krockar med klubbfotbollen.
Fotboll känns helt enkelt inte som någon OS-sport. Möjligen eftersom fotbollen har sina helt egna motsvarigheter till OS med mästerskap som arrangeras vart fjärde år, efter rätt klassisk olympisk förebild. För de allra flesta idrotter är OS det största som finns, men så är det inte riktigt för fotbollen, eller t ex tennisen. Då får det kanske hellre vara?!
Här hittar vi för övrigt en fundamental skillnad mellan herrfotboll och damfotboll. Inom damfotbollen är OS alltjämt och redan från start något av det största som finns, och här deltar också alla de bästa spelarna. Här finns ett legitimt existensberättigande. Men så är det inte för herrfotbollen. Här är inte ens de bästa spelarna med.
Samtidigt har även OS-fotbollen på herrsidan sina selling points. Om man t ex gillar landslagsfotboll specifikt så kommer man i OS mycket närmare idealet om att spelarna verkligen har sin hemvist i det egna landet. Åtminstone på det sättet kan man hävda att OS kommer närmare landslagsfotbollens ursprungstanke.
Råkar man ha ett specifikt intresse för engelsk och brittisk fotboll så blir OS kanske desto mer meningslöst, eftersom England eller t ex Skottland aldrig har något lag med i OS, då man ju i OS representerar som Storbritannien. Och detta har Skottlands, Wales och Nordirlands FA:s nästan helt konsekvent vägrat att ställa upp på.
Varför då? Jo, eftersom Skottland, Wales och Nordirland är rädda för att om de låter sig ingå i ett Storbritannien i olympiska sammanhang så ökar risken att de inte kommer få behålla sin särställning och självständighet inom FIFA och UEFA. Kort sagt att dessa organisationer skulle börja kräva att Storbritannien blev ett enda lag.
Märkligt nog ännu en gång så skiljer sig här herrfotbollen åt från damfotbollen. Här deltar faktiskt Storbritannien med ett gemensamt lag. Om detta säger något positivt eller något mer negativt om hur Skottlands, Wales och Nordirlands FA:s värderar damfotboll jämfört med herrfotboll är lite svårt att säga.
Möjligen bedömer man att det spelar mindre roll. Endast tre spelare av den 22 spelare starka OS-truppen kommer från något annat land än England. Samtliga spelare har även sin klubbhemvist i England. I allt väsentligt är det England som ställer upp i OS för damer, även om det spelas under en annan flagga.
Storbritannien har placerats i Grupp A tillsammans med värdlandet Japan, Kanada samt Chile. En inte helt enkel grupp där både Japan och Kanada kan bli väldigt kluriga, men givet att två av de bästa treorna från tre grupper går vidare till slutspel så borde det finnas rätt goda chanser för Storbritannien att ta sig till slutspel.
På herrsidan är det kanske mest intressant att hålla koll på vilka spelare från Premier League och Football League som faktiskt deltar i OS, och vilka klubbar som i någon mening har drabbats hårdast av detta. Liverpool vägrade ju t ex låta Mohamed Salah delta i OS för Egypten, men alla klubbar har inte riktigt samma möjlighet.
Burnley t ex hade nog varken hjärta eller muskler att säga till Chris Wood att han inte får spela OS med sitt Nya Zeeland. Det är trots allt inte så väldigt ofta som ett land som Nya Zeeland får spela VM så OS har nog en helt annan betydelse för dem än vad det kanske har för de större europeiska länderna.
Everton har dessutom varit hyggliga nog att låta Richarlison spela OS för Brasilien. Även om det låter som om Richarlison verkligen fick kriga för att få tillåtelse till detta. Everton var inte pigga på att släppa iväg honom. Vilket man för all del kan förstå då Richarlison kommer vara en väldigt viktig spelare för dem under säsongen.
Brasilien är nog dessutom det OS-landslag där vi hittar mest konkret Premier League-intresse. Utöver Richarlison så hittar vi här även Douglas Luiz från Aston Villa samt Gabriel Martinelli från Arsenal. Arsenal har varit hyfsat generösa i själva verket då de dessutom bidrar med Dani Ceballos till Spaniens OS-trupp.
Man Utd sponsrar Elfenbenskusten med två spelare i form av Eric Bailly och Amad Diallo, men precis som är fallet med Ceballos för Arsenal och en hel del andra spelare för klubbar som t ex Brentford, Brighton, Crystal Palace, Stoke, Birmingham, Southampton, Charlton och till och med Ebbsfleet United så är det inte riktigt viktiga spelare.
Här finns några guldkorn. Vi kommer få se André-Pierre Gignac spela för Frankrike, en 38-årig Dani Alves vara kapten för Brasilien, Guillermo Ochoa fortsätta vakta målet för Mexico, och i Nya Zeeland hittar vi den enda obligatoriska svenskkopplingen (på herrsidan) i form av 19-årige Matthew Garbett som spelar sin fotboll i Falkenbergs FF.
Spanien kommer med ett riktigt starkt lag, fastän de plockat med en Real Madrid-spelare den här gången, med flera spelare som sägs vara aktuella för Premier League-klubbar, och får nog räknas som favoriter. I övrigt verkar det som om Brasilien satsar rätt hårt på den här turneringen. Nu när de inte längre vinner VM kanske.
Vill man minnas en fantastisk OS-upplevelse så letar man upp Nigerias marsch fram till OS-guldet 1996 i Atlanta. I synnerhet semifinalen mot Brasilien och därefter finalen mot Argentina. Där hittar man sannerligen några riktiga profiler. Inte bara i Brasilien och Argentina, utan inte minst i Nigeria.
Kommer detta OS verkligen kunna bjuda på lika många och lika härliga profiler, och på lika bra fotboll? Det känns tveksamt. OS är definivt en turnering där damfotbollen i så fall intresserar mig mycket mer.
:::
TRANSFERKOLLEN
Frank Onyeka, Midtjylland till Brentford. Samtidigt som svenska media placerar Midtjyllands Jens Cajuste i minst fyra olika Premier League-klubbar så väljer Brentford med sina kopplingar till Midtjylland istället att först värva en annan mittfältare från Midtjylland, nämligen Onyeka. Jag tänker mig att det säger något. Åtminstone säger det väl något positivt om Onyeka. Väl godkänd – (+++)
Wayne Hennessey, Crystal Palace till Burnley, fri. Så länge det finns en plats för Sean Dyche i Burnley så kommer det också finnas plats för luttrade och erfarna gamla brittiska målvakter i Burnley. Så även den för Hennessey. Nu värvas helt säkert Hennessey först och främst som backup till Burnleys övriga målvakter, om nu inte Hennessey till Burnley gav Dyche en smak av whisky i gommen. Godkänd – (++)
Andros Townsend, Crystal Palace till Everton, fri. Kanske inte en värvning man riktigt hade sett framför sig på förhand. Det finns två sätt att se på den. Antingen att Everton fick ett lika hastigt som olustigt behov av en åldrande mittfältskreatör. Eller att Rafa Benitez var lite mer bokstavlig än jag trodde när han sa att han letade efter spelare som kunde slå inlägg på Dominic Calvert-Lewin. Med tvekan godkänd – (+)
Asmir Begovic, Bournemouth till Everton. Det funkade tydligen bra med Robin Olsen för att sätta en blåslampa i rumpan på Jordan Pickford. Man kan tänka sig att Begovic är tänkt att fylla en liknande roll som Olsen i det avseendet. Eller ”den nye Robin Olsen” som en brittisk outlet uttryckte saken. Kanske inte riktigt så som jag hade uttryckt saken, men Begovic är en kompetent målvakt som backup. Godkänd – (++)