Man City behöver få en anfallare över mållinjen!

Alla rapporter säger att det är först och främst Pep Guardiola själv som trycker på för Man City att få in en anfallare. Här finns säkert en samsyn men kanske inte riktigt samma prioritering. De som anade saltet i Guardiolas ord kände nog fog för det när Guardiola sedan Kanes värvning fallit samman, liksom Cristiano Ronaldo glidit dem ur händerna, pratade om hur han minsann älskade (!) sin spelartrupp och var precis hur nöjd som helst, översvallande ord så klart.

Vilket kanske hade skickat andra signaler om det kommit från annat håll. Men när det kommer från Premier Leagues största skitsnackare, med en dokumenterad benägenhet, omfattande och frekvent, att använda sig av överdrivna superlativer som utan undantag betyder motsatsen till vad han faktiskt säger, så säger det något helt annat än vad orden faktiskt formulerar. Graden av passiv aggression säger oss att Pep Guardiola verkligen vill ha en anfallare.

Om Man City ska få sin anfallare redan den här säsongen så måste han ofrånkomligen anlända under dagen. Visst är en januarivärvning också möjlig, men det vore svårt att se någon mer enastående värvning under januari. Det faktum att det bara är ett knappt dygn kvar av transferfönstret gör självfallet att det framstår som alltmer osannolikt att Man City faktiskt tar in någon anfallare. Det blev lite som förutspåddes, att Man City lade alla sina ägg i Harry Kanes korg, och gav inte sig själva riktigt tid för en plan b.

Är det då någon kris för Man City om de inte får sin anfallare? Nej, någon kris är det knappast men det vore heller inte idealt för Man City. Här brukar invändas att Man City vann ligan klart förra säsongen utan någon anfallare, vilket kanske som mest bör ses som en slags halvsanning. Dels hade Man City hela tiden Sergio Aguero i bakgrunden. Dels var förra säsongen en tämligen udda säsong på alla sätt och vis. Det var också en säsong under vilken Man Citys behov av en anfallare faktiskt syntes.

Detta kommer bli en helt annan säsong och förmodligen också en betydligt tuffare säsong i konkurrenstermer för Man City. Man City kommer inte den här säsongen ha samma markanta fördel av att bäst lyckas hantera en pandemisäsong, och deras relativt sett bredare och bättre spelartrupp kommer inte minst av det skälet inte få samma omedelbara utväxling i tabellen. Inte minst eftersom skillnaderna mellan de relevanta spelartrupperna inte är lika stora den här säsongen.

Avsaknaden av en anfallare kommer kosta Man City poäng under säsongen, både i absoluta termer men även i relativa termer jämfört med förra säsongen. Allvaret i detta beror framför allt på hur många poäng som faktiskt kommer tappas, omöjligt att säga något om på förhand, och på antalet poäng som Man Citys konkurrenter tappar under säsongen. Men Man City kan knappast räkna med att Chelsea och Liverpool kommer tappa överdrivet många poäng, definitivt inte lika många poäng som förra säsongen.

Med en målskillnad om 10-1 efter tre omgångar den här säsongen vore det kanske lätt att påstå att problemet är överdrivet. Men det vore också att inte se träden för att det råkar stå en skog i vägen. Man City har redan tappat tre poäng för att de inte lyckades göra något mål alls i den riktigt tuffa av dessa tre matcher. Att sedan vinna 5-0 två gånger på hemmaplan mot lagen som ligger sist och näst sist i tabellen är sedan kanske inte riktigt så imponerande och övertygande som några verkar vilja tro.

Man City behöver alltså en anfallare, och Man City vill som vi vet också ha en anfallare. De har visat sig villiga att betala långt över £100m för en anfallare den här sommaren. Ändå talar det mesta för att det inte blir någon anfallare till Man City. För vilken anfallare av den rätta kalibern skulle vara tillgänglig under transferfönstrets allra sista dag, när den klubb som då skulle övertygas att sälja en så pass svårersättlig spelare för dem med nästan ingen tid alls att själva ersätta spelaren?!

Här finns då till synes två alternativ. Antingen att värva en mindre bemedlad anfallare men med hög potential för framtiden. Eller att nöja sig med de spelare man redan har i laget och vänta med en anfallare till nästa sommar. Gabriel Jesus är onekligen en anfallare värd att satsa på under en säsong, även om det verkar som om Guardiola ser en något annorlunda roll för honom i laget än som renodlad anfallare. Men nöden har som vi vet heller ingen lag.

Även om det vore att ta i att påstå att det går någon större nöd på Man City för närvarande. Även om det verkar som om både Pep Guardiola och Man Citys supportrar tycker lite extra synd om sig själva dessa dagar.

Dagens lista fokuserar på åtta värvningar som olika klubbar i Premier League faktiskt behöver göra. Det vill säga spelare eller rättare sagt en spelartyp som kanske just det laget saknar eller skulle vinna på att ha i laget. Behöver får förstås på det lite mer lättsamma sättet. Det är kanske mer nice to have än need to have, åtminstone i avseendet att jag inte tror att lagen faller samman utan dessa värvningar.

Kanske kan det betraktas som värvningar som det vore särskilt bra om de faktiskt gjordes under dessa dagar. Möjligen skulle det även kunna ses som något i stil med att: Bli inte förvånade om någon av dessa värvningar faktiskt görs. Det vill säga en sorts utgångspunkt inför transferfönstrets två sista dagar.

(8) Central mittfältare till Tottenham

Nuno Espirito Santo har fått kvick ordning på Tottenhams backlinje och offensivt finns det sannerligen ingenting att klaga på när det gäller Tottenham. Mitt främsta frågetecken vad gäller Tottenham skulle vara deras centrala mittfält, som är egentligen den enda lagdelen som känns lite tunn för ett lag som ändå bör ha som ambition att slåss om titlar och europeiska cupplatser.

(7) Anfallare till Newcastle

Jag tittar på Newcastles spelartrupp och tycker att laget mest av allt saknar en riktigt bra anfallare. Steve Bruce gnällde för all del med viss rätt när tidigare Newcastlespelaren Adam Armstrong återvände med Southampton. Joelinton är en flopp, Callum Wilson för all del bra men skadebenägen. Men naturligtvis kommer inte Newcastle göra några större värvningar den här sommaren heller.

(6) Offensiv mittfältare till Everton

Offensivt mittfält har kanske aldrig riktigt varit Rafa Benitez paradgren eller främsta intresse. Han vill uttalat mer ut med bollerna på kanterna till kreativa forwards. Men med James Rodrigues med tankarna på andra saker än vad de bör vara på så är det just centralt på offensivt mittfält som Everton framför allt saknar kvalitet. Men det verkar inte ligga i Evertons pipeline för närvarande.

(5) Anfallare till Crystal Palace

Jag tittar på Crystal Palace och ser dem kunna spela en rätt trevlig fotboll, men jag har väldigt svårt att se varifrån målen ska komma. Crystal Palaces två mål hittills den här säsongen har kommit från en enda spelare, en mittfältare. Det håller naturligtvis inte över en hel säsong, utan vad Crystal Palace behöver är vad de har letat efter i många år redan, det vill säga en effektiv anfallare.

(4) Central mittfältare till Man Utd

För allt prat om att Man Utd ska vinna eller allra minst utmana om ligatitlar så gapar det ett präktigt stort hål både i termer av kvalitet och kvantitet på centralt mittfält. Declan Rice har nämnts som en möjlig värvning, och det hade varit en kanonvärvning, men det mesta talar för att Man Utd inte tar tag i den saken den här sommaren. Vilket möjligen kan ses som en rätt udda prioritering.

(3) Mittback till Chelsea

Med Kurt Zouma såld till West Ham är det knappast någon högoddsare på att Chelsea är på väg att värva en ny mittback. Jules Koundé, fransk landslagsmittback från Sevilla, sägs vara på gång till Chelsea i vad som skulle vara en ytterligare spektakulär värvning av ett titeljagande Chelsea.

(2) Offensiv mittfältare till Liverpool

Jürgen Klopp låter mer eller mindre resignerad när han hela tiden får frågor om Liverpool ska värva några fler spelare, samtidigt som konkurrenterna värvar på. Givet vad jag redan har sagt om Liverpools mittfält den här säsongen är det kanske ingen överraskning att vad jag anser att Liverpool mest av allt behöver är en offensiv mittfältare, eller i alla fall en tvåvägsmittfältare. En Yves Bissouma om man ska tro rykteskarusellen.

(1) Anfallare till Man City

Sommarens stora snackis är som vi vet att Man City behöver och söker en anfallare. Nu tror jag för all del att de kan klara sig hyfsat även utan, även om man inte ska förvänta sig att det löser sig lika bra som förra säsongen. Vilket kanske förklarar varför Pep Guardiola började hinta om att han kunde lämna klubben i en nära framtid för att sätta press på den egna klubbledningen. Men Harry Kane satt fast i Tottenham, och Cristiano Ronaldo såg rött istället. Tuff marknad just nu för Man City.

:::

TRANSFERKOLLEN

Maxwel Cornet, Lyon till Burnley. Mångsidig kantspelare som kan fungera både som offensiv ytterback och som yttermittfältare. Kommer ge Burnley fler offensiva och kreativa alternativ även om det för all del är svårt att se Sean Dyche spela Cornet som en av sina ytterbackar. Ovanlig värvning på så vis att det inte varit Burnleys stil att värva annat än brittiska eller möjligen nordeuropeiska spelare. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Hwang Hee Chan, RB Leipzig till Wolves, lån. Lån med köpoption från RB Leipzig, vad som kan visa sig bli en väldigt viktig värvning för Wolves som under sina tre första matcher har visat sig fullt kapabla att kontrollera och styra matchbilden, men har haft svårare att faktiskt omsätta det i mål. Snabb och stark anfallare med erfarenhet från europeisk fotboll på hög nivå. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Omgångens FTW: Chelsea
Chelseas andra halvlek på Anfield med tio man var imponerande. Lagets organisation utan boll såg till att Liverpool aldrig ens var särskilt nära att skapa några farliga chanser, än mindre faktiskt göra mål. Det blev bara en poäng i slutänden, men en poäng som andades mycket mer än en poäng.

Omgångens WTF: Arsenal
Att förlora är en sak. Men det finns sätt att förlora på som helt enkelt aldrig kan vara okej och det sätt som Arsenal förlorade på mot Man City är ett sådant. Arsenal måste, men kommer förmodligen inte, använda landslagsuppehållet för att genomföra nödvändig förändring.

Omgångens OMG: Dramat på St James Park
Normalt sett när ett lag gör ett ledningsmål på tilläggstid så ska det ju innebära vinst och tre poäng. Men det är kanske lite typiskt för Newcastles situation att fastän Allan Saint-Maximin fixar 2-1 i 90:e minuten så får de ändå bara med sig 2-2 sedan Southampton satt en straff i den själtte tilläggsminuten.

Omgångens LOL: Tuchels beatbox
Anthony Taylor har precis dömt straff och gett Reece James rött kort när Tuchel ger fjärdedomaren en rejäl svada vid sidlinjen. Med handen för munnen så att ingen ska kunna se vad han säger, som om alla ändå inte förstår exakt vad han säger. En av fotbollens mer löjeväckande nymodigheter.

Omgångens IMO: Managerns betydelse
Vissa menar att vem som är manager är relativt betydelselöst. På 19 matcher under 2021-22 med Frank Lampard som manager släppte Chelsea in 1,2 mål per match. På 22 matcher därefter med Thomas Tuchel som manager har Chelsea släppt in 0,6 mål per match, utan att värva en enda spelare till backlinjen. Applicera nu denna slutsats på delvis Man Utd men i synnerhet på Arsenal.

Omgångens BTW:

Från noll mål till två mål på en match. Det ser fortfarande inte helt bra ut, men det börjar åtminstone se bättre ut för Patrick Vieira och Crystal Palace.

Mikel Arteta gick all-out mot West Broms u-lag för att han visste att Arsenal skulle förlora och förlora riktigt illa mot Man City.

Tröttsamt med det töntiga försvaret av Arteta att det bara är ”två matcher” när det i själva verket är närmare två år. De som drar detta försvar tenderar ironiskt nog vara samma personer som pratar om långsiktighet.

Vad som ställer till det för Reece James, och gör domarens beslut oundvikligt, är dennes rörelse med armen för att få bort bollen från målet.

Öppen revolt mot Steve Bruce på St James Park under matchen mot Southampton.

Knappt några buanden alls när spelarna tar knän inför avspark i ligan. Man undrar lite vad som hände med den där marxistiska revolutionen som tydligen var å färde?!

Genuint hård fotbollsmatch på Turf Moor mellan Burnley och Leeds. Vilket mer låter som ett matchreferat från 1970-talet.

Fint att få se Moussa Sissoko och Danny Rose göra ett ärovarv runt White Hart Lane.

One-Nil to the Tottenham!

Mullret efter värvningen pågår i någon mening fortfarande. Det är en stor värvning naturligtvis, och hade varit det oavsett klubbadress, men det känns som om den snabba helomvändningen från det att alla tog för givet att det skulle bli Man City som värvade Ronaldo, gjorde värvningen desto mer seismisk. Mitt i allt detta förväntas nu alltså Man Utd spela en på pappret mycket tuff match mot Wolves på Molineux.

Samtidigt försöker Man Utds supportrar naturligtvis processa värvningen efter egen bästa förmåga. Här finns naturligtvis en självklar entusiasm inte bara över att en extremt bra spelare har kommit till klubben, utan en av klubbens gamla ikoner. Här finns däremot även en rejäl olust givet rättsliga kontroverser utanför planen. Detta ska sedan förlikas i någon form utav helhet.

För fotbollsjournalisterna är det kanske enklare på sätt och vis. För dem kan det nog anses fullt legitimt, kanske till och med önskvärt, att betrakta och beskriva värvningen enbart i termer av fotboll. Här kan vi nog för all del konstatera att även om de allra flesta naturligtvis inser värvningens storhet och betydelse, så verkar det även som om många av dem har rätt många frågor gällande Man Utds värvning av Cristiano Ronaldo.

Vilket naturligtvis är helt okej, det är journalisternas uppgift att ställa frågor. Om inte annat för att vi aldrig någon kan förvänta oss att klubbarna själva eller deras supportrar någonsin kommer ställa några frågor, eller åtminstone inte rätt frågor. Men sedan är det också som det alltid är med dessa frågor att vissa av dem har positiva svar, andra har negativa svar, vissa har inga svar alls och några leder bara till ännu fler frågor.

Om vi skulle försöka sammanfatta de kritiska frågor utifrån ett fotbollsperspektiv som Man Utds värvning av Cristiano Ronaldo har medfört, så är det nog i huvudsak dessa med tillhörande försök till svar eller resonemang.

Behöver Man Utd Cristiano Ronaldo?

Tankegången bakom den här frågeställningen är rimligtvis att Man Utd redan har en både bred och bra anfallsuppställning. Vilket för all del stämmer, ingen tittade på det anfallet innan sommaren och tänkte att det saknades en anfallare.

Samtidigt betyder inte det faktum att Man Utd kanske inte kan ha sägats behöva Cristiano Ronaldo att deras anfall inte blir ännu bättre med Cristiano Ronaldo. Så den mer korrekta frågan vore kanske om Man Utd blir bättre med Ronaldo.

Svaret på den frågan är betydligt mer troligt att faktiskt bli ja. Sedan finns de som menar att värvningen av Cristiano Ronaldo skulle placera exempelvis Anthony Martial i skuggan, som om det vore ett hållbart argument för att inte värva Cristiano Ronaldo.

De spelare som är tillräckligt bra kommer få fortsätta spela och utvecklas även med Cristiano Ronaldo i klubben. De som kanske aldrig har varit tillräcklig bra kommer få det svårare att hitta speltid. Detta är ingen dålig sak, detta är en bra sak.

Skulle Man Utd ha värvat Cristiano Ronaldo om det inte varit för Man City?

Nästan allting tyder på att svaret är nej på den här frågan. Om Cristiano Ronaldo inte varit på väg till Man City, eller möjligen till något annat lag, är det osannolikt att Man Utd hade fått för sig att faktiskt värva Cristiano Ronaldo.

Det låter ju inte så bra kan man tycka. Hur stor förståelse man nu än kan ha för att Man Utd sannerligen inte vill se Cristiano Ronaldo i Man City, så är självfallet det rent rationellt ett väldigt dåligt skäl att faktiskt värva en spelare.

Men att detta var ett skäl betyder naturligtvis inte att det var det enda skälet, eller att det inte också finns rimliga och rationella stora fördelar med att faktiskt värva Cristiano Ronaldo. Det kan ha varit triggern, men knappast hela vinsten.

Är detta en återgång till ”stjärnvärvningar”?

Det är det väl på sätt och vis, även om jag skulle vilja påstå att det kanske egentligen inte är så mycket en återgång. Detta att Man Utd skulle ha slutat stjärnvärva de senaste åren är en tämligen överdriven och skönmålande beskrivning.

Visst, kanske har vi sluppit de allra värsta exemplen på detta från åren efter Alex Ferguson, såsom Angel Di Maria, Radamel Falcao, möjligen Alexis Sanchez. Men där dyker fortfarande upp Jadon Sancho, Edinson Cavani, Raphael Varane etc.

Stjärnvärvningar behöver heller inte i sig vara något negativt. En spelare kan självfallet vara både stjärna och en väldigt bra spelare. Så länge det finns en tanke med värvningen, och ett möjligt och definierat värde med den, så kan den vara värd att göra.

Borde inte Man Utd värva en central mittfältare istället?

Man Utd borde naturligtvis värva en central mittfältare. Vad de kanske mest av allt faktiskt behöver, åtminstone sedan de värvat en mittback i form av Raphael Varane, är en central mittfältare, en ”Michael Carrick” att dirigera spelet mellan försvar och anfall.

Men här begås också det så vanliga misstaget att länka ihop saker som i själva verket inte har något alls med varandra att göra. Man Utd har inte valt att strunta att värva en central mittfältare för att istället värva Cristiano Ronaldo. A hänger inte ihop med B.

Redan långt innan Man Utd faktiskt värvade Cristiano Ronaldo såg det alls inte ut som att Man Utd skulle värva någon central mittfältare. Ole-Gunnar Solskjaer sa i själva verket så mer eller mindre uttryckligen.

Detta är kanske dumt, eller så är det bara så att den spelaren de möjligen helst av allt vill ha för närvarande inte är tillgänglig, i alla fall inte till ett rimligt pris. I vilket fall som helst så påverkas detta knappast av Cristiano Ronaldos vara eller inte vara.

Kan detta bli en upprepning av Alexis Sanchez?

Det är väl för all del inte så svårt att förstå orsaken till jämförelsen. Man Utd swoopar in i sista sekunden och norpar en stjärna från Man City. Det hände med Alexis Sanchez och nu hände det alltså med Cristiano Ronaldo. Men det är ingen klyftig jämförelse.

Det finns naturligtvis inga garantier för att Cristiano Ronaldo kommer göra någon dundersuccé med Man Utd i denna runda. I synnerhet inte eftersom man anar att många har helt orealistiska förväntningar på vad en enda spelare ska kunna åstadkomma.

Men är detta att göra en Alexis Sanchez? Mja, det vet jag inte. Sanchez kom till Man Utd med en dålig attityd redan från start, en uppenbar ovilja att faktiskt applicera sig eller anstränga sig. Det är omöjligt att se Cristiano Ronaldo göra detsamma.

Dels är det helt enkelt inte Cristiano Ronaldos karaktär som fotbollsspelare, han har byggt sin status tvärtom på att alltid arbeta väldigt hårt. Dels har Cristiano Ronaldo en helt annan relation till Man Utd än vad Alexis Sanchez någonsin hade.

Ökar det pressen på Ole-Gunnar Solskjaer?

Vissa menar att värvningen av Cristiano Ronaldo i själva verket ökar pressen på Solskjaer att nu måste han verkligen vinna saker. Vilket det helt säkert gör, även om redan tidigare tid och värvningar borde ha gjort detsamma, men är inte detta en bra sak?

Ett av de mer fundamentala problemen med Man Utd under de senaste åren är en gradvis sjunkande kravnivå. Man har accepterat och låtit sig nöja med mindre än att vinna, gömmandes sig bakom ursäkter och bakom allmänt fluffande om framtiden.

Pressen på en manager i Man Utd, och på spelarna i Man Utd, att vinna ska vara skyhög, måste vara skyhög. Detta är inte problemet. Problemet för Man Utd är att den pressen inte riktigt har existerat på länge.

Är detta bara ännu ett av Man Utds försök att återskapa vad som varit?

Man Utd anklagas ibland, då och då med all rätt, för att i alldeles för hög utsträckning ägna sig åt nostalgitrippar och åt att försöka återskapa sin historia. Anställningen av Ole-Gunnar Solskjaer exempelvis har onekligen formulerats i dessa termer.

Visst är det lätt att betrakta även värvningen av Cristiano Ronaldo som något liknande. Och på sätt och vis ligger det kanske något i saken. Värvningen av Cristiano Ronaldo inbjuder onekligen till nostalgiska drömmar om en framgångsrik närhistoria.

Men det är naturligtvis inte hela storyn. När man trodde att Man City var på gång att värva Cristiano Ronaldo så fanns det kanske ett och annat taktiskt frågetecken, men ingen ifrågasatte egentligen att Ronaldo enbart som spelare var en kanonvärvning.

Om det nu var fullt möjligt för Man City att värva Cristiano Ronaldo som spelare så måste det vara precis lika möjligt för Man Utd att göra det, utan att det därför måste reduceras ned till endast deras sökande efter ”ghosts of glories past”.

:::

Kort om söndagens matcher

Burnley vs Leeds. Sean Dyche har pratat mycket om behovet av att förstärka Burnley men hittills har det inte blivit mycket mer avancerat än att ha signat Aaron Lennon för åttiofjärde gången. Viktigt för Burnley att få poäng på brädet innan uppehållet.

Tottenham vs Watford. Harry Kanes match mot Pacos de Ferreira blev till något av en klang och jubel-föreställning på White Hart Lane. Kane stod dessutom för två av målen. Får vi se något liknande i kvällens ligamatch på hemmaplan?

Wolves vs Man Utd. Wolves har följt samma mönster i början av säsongen, spelat bra, kontrollerat matchbilden, skapat chanser men inte lyckats omsätta det i mål. Tuff match i en tuff miljö för Man Utd.

:::

TRANSFERKOLLEN

Will Hughes, Watford till Crystal Palace. Kanske inte längre den ungdom som Crystal Palace säger sig leta efter nu för tiden, men kanske den typ av erfarna mittfältsmotor som Crystal Palace insett att de behöver efter en tuff säsongsinledning för dem. Hughes sitter på stor talang och hög kapacitet och kan definitivt bli ett lyft till Crystal Palaces centrala mittfält. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Kurt Zouma, Chelsea till West Ham. En mittback som under många år har varit nyttig för Chelsea utan att någon gång riktigt kännas som en nyckelspelare i deras backlinje. Kan visa sig bli desto bättre i West Hams backlinje, där han har möjligheten att verkligen bli en av lagets viktigaste spelare. West Ham förstärker en viktig lagdel. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Lördagens tidiga eftermiddag hade kanske sin höjdpunkt i det regionala derbyt och prestigemötet mellan Derby County och Nottingham Forest. Derby County hade länge ledningen, men Nottingham Forest kvitterade i matchens slutskede och tog därmed säsongens första poäng. Kanske räddade det jobbet åt Chris Hughton.

Återstår gör en enda match, det vill säga sena kvällens match i EFL Championship mellan Peterborough och West Brom. En match som West Brom nog bör förväntas vinna men en match i vilken det framför allt kan förväntas en mängd mål. Både Peterborough och West Brom är synnerligen målglada lag.

Helgens spaningar från Football Leagues femte omgång är:

Fränt Fulham. Ligapremiären gav ett onödigt poängtapp för Fulham, men Marco Silva har fått snabb och rejäl fart på Fulham, som fullständigt pulvriserade Stoke i dagens match på Craven Cottage. Och Stoke är inte något svagt lag.

Mållöst Sheffield United. Den sena kvitteringen senast mot Huddersfield, en match som ändå slutade med förlust, är alltjämt Sheffield Uniteds enda mål på fyra matcher. Ännu en 0-0-match i den fjärde omgången, denna gång borta mot Luton Town.

Starkt Sunderland. Wycombe satte Sunderland under rejäl press inledningsvis men sedan Sunderland i princip gjort två mål på sina två första chanser var det liksom aldrig något snack om saken. Sunderland ser starka ut i League One.

Positivt Derby County. Derby County har sex poäng efter fyra matcher, och har ändå hunnit med att ha tappat fyra poäng i slutminuterna av sina matcher. Positiva tecken för ett svårt nedflyttningstippat Derby County trots allt.

Präktigt Preston. Andra raka vinsten för Preston North End som med 3-1 mot Swansea gav ett annat delvis krisande lag rejält på käften. Frankie McAvoy var en lågoddsare på att först få sparken den här säsongen, men verkar ha förbättrat sina odds.

Kul-P.R. Tredje vinsten och ännu ingen förlust för QPR som i och med en betryggande 2-0-vinst hemma mot Coventry i högsta grad hänger på i tabelltoppen. Mark Warburton har skapat ett stabilt, svårspelat och faktiskt roligt lag i QPR.

Salford City. Fyra matcher utan vinst för Salford City i League Two räckte för att skvallret skulle komma igång att Gary Bowyer skulle få sparken. Den klara 3-0-vinsten mot Newport County kan nog ha dämpat skvallret en aning.

Svindlande Swindon. Swindon, som strax innan säsongsstart befann sig i ett ytterst prekärt läge, med risk för klubbens undergång, utan både spelare, manager och VD, har med ny ägare, ny manager och nya spelare tagit tre vinster på sina fem första matcher.

Vad lagets samlade målskillnad, fem gjorda mål och noll insläppta mål, möjligen visar på är att Liverpools främsta huvudvärk åtminstone återfinns i de båda ändarna av planen. Helt klart så verkar Liverpool kapabla att göra mål och helt klart så verkar Liverpool fullt kapabla att inte släppa in mål. Fem gjorda mål visar på ett effektivt anfall. Noll insläppta mål visar på ett starkt försvar.

Orosmolnet måste alltså vara om Liverpools mittfält riktigt håller måttet över en hel säsong i ligaspelet. Mot Norwich blev det kanske aldrig någon riktig match, men mot Burnley blev det tuffare. Liverpool hade svårt att verkligen kontrollera matchbilden och mycket av det hade med mittfältet att göra. Något som frustrerade Jürgen Klopp i sådan utsträckning att han började prata om att Burnley spelade rugby.

Liverpools problem på mittfältet fanns där också förra säsongen. Då var det kanske främst en följd av långvariga skador i backlinjen. Klopp försökte hantera den situationen genom att skicka ner Fabinho och Jordan Henderson i backlinjen, med skiftande och kanske inte helt och hållet lysande resultat. Men den här säsongen är Liverpools mittfältsproblem av en delvis annan karaktär.

En del i problemet är spelaren som lämnat klubben. Georginio Wijnaldum var en otroligt värdefull spelare på Liverpools mittfält, en spelare som tillsammans med Henderson och Fabinho formade en formidabel mittfältstrio. En avgörande fråga blir hur Liverpool kommer kunna ersätta Wijnaldum. Kan Thiago Alcantara axla den rollen, en delvis annan spelartyp? Kan den floppade Naby Keita? Kan den unge Curtis Joseph?

En mer taktisk del av problemet är att Liverpools framgångsrika spel under Jürgen Klopp har byggt så mycket på ytterbackarnas framfart. Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson har varit ovärderliga vad gäller att ge Liverpool bredd och att producera chanser för Liverpool. En stor anledning till Liverpools problem förra säsongen var att deras ytterbackar inte längre kunde komma upp i planen i samma utsträckning.

Detta berodde delvis, men endast delvis, på skador. Med Virgil Van Dijk, Joel Matip och Joe Gomes samtliga borta från backlinjen så ställde det större defensiva krav på lagets ytterbackar, på Alexander-Arnold och på Robertson. Men en annan faktor var också att motståndarna mer aktivt började rikta in sig på Liverpools ytterbackar, och kort sagt låsa fast dem i större utsträckning.

Liverpools ytterbackar har definitivt haft bättre lycka i början av den här säsongen jämfört med förra säsongen. Inte minst Alexander-Arnold mår bra av att återigen ha Virgil Van Dijk bredvid sig. Motståndet har däremot inte varit tuffast möjliga som sagt. Skadeläget är mer positivt för Liverpool för närvarande, vilket kommer vara en hjälp, men Liverpools motståndare kommer inte sluta att försöka taktiskt låsa fast deras ytterbackar.

Större krav kommer därmed ställas på Liverpools centrala mittfält att faktiskt börja bygga spel och producera chanser på eget bevåg. Liverpools mittfält måste alltså gå från att ha varit primärt bollvinnande till att i betydligt större utsträckning bli chansskapande. Hur Liverpool lyckas med den omställningen kommer forma exakt hur framgångsrika de kommer vara den här säsongen, och framgent med Jürgen Klopp.

Värvningen av kanske framför allt Thiago Alcantara signalerar att detta är något som Liverpool och Jürgen Klopp har insett. Men det är naturligtvis en lång väg från att möjligen inse ett problem i tanken, och från att värva en och annan spelare, till att konkret genomföra en omfattande förändring också i handling. Det är dessutom psykologiskt svårt att ändra på ett vinnande koncept.

Kvällens match mot Chelsea blir ett tydligt test på Liverpools förmåga vad avser denna taktiska omställning. Chelsea baserar sin fotboll i hög utsträckning på att dominera och kontrollera mittfältet. Det vore nog inte en orimlig tankegång att Chelsea för närvarande har Premier Leagues bästa mittfält. Kan Liverpools mittfält dominera mot Chelsea ikväll finns även goda möjligheter för Liverpool att dominera titelstriden denna säsong.

Kvällens match mellan Liverpool och Chelsea kommer avgöras på mittfältet. Kanske kommer även titelstriden den här säsongen avgöras åtminstone delvis på Liverpools mittfält.

:::

Kort om lördagens matcher:

Man City vs Arsenal. Man anar att Mikel Arteta ställde ut ett så starkt lag som han gjorde mot West Brom i veckan för att han anade att detta skulle bli ännu en torsk och att gå in i landslagsuppehållet med fyra förluster vore politiskt dumt.

Aston Villa vs Brentford. Man måste ana att Dean Smith ändå känner ett starkt styng av stolthet när hans nuvarande klubb nu ska möta hans tidigare klubb i Premier League. Han kan dock inte ägna sig alltför mycket åt den känslan om han ska ha alla poängen.

Brighton vs Everton. Brighton har inlett säsongen med två vinster. Om de vinner mot Everton så börjar jag misstänka att Brighton på riktigt inte är något skämt den här säsongen, utan kan bli dess stora överraskning.

Newcastle vs Southampton. Steve Bruce var skarpare än vanligt när han lät meddela att det var den ”förra managern” som skeppade iväg Adam Armstrong, som nu återvänder med Southampton. Ett onödigt taskgrepp som inte precis andas självförtroende.

Norwich vs Leicester. Det har sagts att Norwich är ett delvis annat lag än det Norwich som var i Premier League förra gången. Visst har Norwich en extremt tuff start på säsongen, men det börjar ändå bli dags att visa sig att uppfattningen stämmer.

West Ham vs Crystal Palace. Samtidigt som West Ham öser in mål så har Patrick Vieiras Crystal Palace ännu inte gjort ett enda mål den här säsongerna. Likheterna med Frank De Boers olycksaliga tid i klubben otäcka och olycksbådande.

Liverpool vs Chelsea. Lördagens huvudmatch alla kategorier, ett tidigt kraftprov mellan två lag som rimligtvis måste förväntas slåss om ligatiteln den här säsongen. Dags att få ett första svar på vilkas titelcredentials som just nu står starkast.

:::

TRANSFERKOLLEN

Moussa Sissoko, Tottenham till Watford. Etablerad mittfältare i Premier League som nog kan sägas ha gjort sitt i Tottenham men som fortfarande kan ha bra saker att bidra med till ett lag som Watford. Bra i positionsspelet, bra i brytningsspelet och bra i passningsspelet. Frågan är i vilken utsträckning detta är en värvning tänkt att ersätta Will Hughes som sägs vara på gång till Crystal Palace. Betyg: Godkänd – (++)

Cristiano Ronaldo, Juventus till Man Utd. Det finns ett och annat frågetecken kring den här värvningen även om flertalet frågetecken ändå går att avfärda som mer eller mindre akademiskt trams. Cristiano Ronaldo är en av världens absolut främsta spelare, även i den ålder han nu befinner sig, och både den kvalitetsmässiga och känslomässiga kicken för Man Utd kan visa sig väldigt betydelsefull. Betyg: Berömlig – (+++++)

Man misstänker att när det under fredagskvällen istället blev klart att det blir Man Utd som värvar Cristiano Ronaldo och inte Man City så var just den kritiken för många av de som framförde den helt som bortblåst. Men rent sakligt så försvinner naturligtvis inte kritiken bara för att Cristiano Ronaldo skriver på för Man Utd istället för Man City. Å andra sidan var den kanske något uppblåst redan från början.

Cristiano Ronaldo är fortfarande 36 år gammal. Men å andra sidan är han också ett fysiskt fenomen, en produkt av en modern träningslära. Att Cristiano Ronaldo inte skulle ha ett antal år kvar på den högsta nivån är naturligtvis närmast löjligt att föreställa sig. Han är självfallet inte en spelare för den långa framtiden, han är däremot i högsta grad en spelare för den närmaste framtiden.

Cristiano Ronaldo kommer självfallet att ta en ansenlig lönesumma i anspråk också i Man Utd. Samtidigt är det självfallet en spelare som motiverar en sådan lönesumma. Vad jag förstår på alla rapporter är det också en betydligt lägre lön aktuell än den han satt på i Real Madrid och därefter Juventus. Ekonomiskt kommer det självfallet inte vara några större problem för Man Utd att räkna hem värvningen.

Cristiano Ronaldo är lika lite en Pep Guardiola-spelare nu som igår. Men å andra sidan ska han nu inte spela för ett Pep Guardiola-lag. Tvärtom är det kanske så att Cristiano Ronaldo som spelare passar betydligt bättre in i den typ av fotboll som Ole-Gunnar Solskjaer spelar med Man Utd. Så just i det avseendet så är detta för all del en kritik som måste mildras.

Cristiano Ronaldo värvas kanske inte nödvändigtvis av helt rätt skäl här heller. Jag tror knappast Man Utd gick in i den här sommaren med någon egentlig plan på att faktiskt värva Ronaldo. Det finns nog i själva verket rätt goda skäl att anta att om inte Cristiano Ronaldo hade varit på väg att värvas av Man City, eller möjligen något annat engelskt lag, så hade Man Utd heller inte klivit in.

All denna kritik äger självfallet sin sanning i något varierande grad och form. Vi skulle för övrigt också kunna addera att för alla som pratat sig varma om den där långsiktiga visionen som Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer sägs arbeta efter så är värvningen av Cristiano Ronaldo ett rätt tydligt bevis för att den där visionen nog är mer stort prat än vad det någonsin har varit realitet.

Å andra sidan så måste varje god vision kunna ta höjd för både bra och dåliga saker som händer längs vägen. Dyker det kanske något oväntat upp en möjlighet för Man Utd att värva tillbaka Cristiano Ronaldo så vore man naturligtvis rätt dum i huvudet om man avfärdade detta enbart med motiveringen att man minsann har ritat på en långsiktig vision i vilken en sådan värvning inte var förutsedd.

Kritiken är för all del rationell och förtjänar att lyftas fram. Den andra rationella sidan av saken är naturligtvis att Cristiano Ronaldo fortfarande är en av världens absolut största spelare och största stjärnor, en av världens främsta målskyttar och nu för tiden renodlade anfallare, och en av världens främsta spelare för de stora matcherna. Denna mer positiva sida förändras naturligtvis precis lika lite som den mer kritiska sidan.

Men fotbollen är framför allt känslor. Och det är naturligtvis på det känslomässiga planet som Cristiano Ronaldo till Man Utd får mätarna att slå i taket. Cristiano Ronaldo återvänder till Man Utd och kanske avslutar karriären i den klubb där han blev världens bästa spelare, klubben med vilken han vann allting. Den känslomässiga vinsten i att slippa se Cristiano Ronaldo i Man Citys tröja ska heller inte underskattas.

Cristiano Ronaldo kommer till en klubb där han är hemma och där han är älskad. Jag inbillar mig att det ändå är något som Cristiano Ronaldo själv eftersträvar sedan han först lämnat Real Madrid för att han inte längre kände sig uppskattad eller önskad i klubben, och de senaste åren känt något liknande i Juventus. På många sätt är det som om Cristiano Ronaldo kommer hem igen.

Cristiano Ronaldo kommer till ett helt annat Man Utd än det Man Utd han lämnade för tolv år sedan. Cristiano Ronaldo kommer tillbaka till ett Man Utd som försöker ta sig tillbaka till den position de hade för tolv år sedan. Cristiano Ronaldo kommer aldrig helt på egen hand kunna vara spelaren som tar Man Utd tillbaka dit igen, han kan däremot visa sig bli en viktig del i det pusslet.

Det är ett betydligt tuffare projekt, och ett betydligt svårare projekt, och ett betydligt mer spännande projekt, än vad det någonsin skulle ha kunnat vara att skriva på för PSG.

Det verkar alltså i någon mening ha skurit sig mellan Juventus och Cristiano Ronaldo, i alla fall får man kanske säga att den övergången inte gav Juventus riktigt vad de kanske hoppas att den skulle ge. Sedan kan det för all del även vara så att Ronaldo själv gärna skapar lite rubriker kring sig själv under en sommar då världens alla rubriker mest har handlat om Leo Messi.

Alltså är det kanske inte väldigt märkligt med dessa rykten och rapporter om att Cristiano Ronaldo skulle vara på väg att skriva på för Man City. Om inte annat så av det enkla skälet att det helt enkelt inte existerar särskilt många andra klubbar på marknaden för närvarande som faktiskt skulle kunna vara aktuella att värva Ronaldo från Juventus. Man City är förmodligen deras bästa om inte enda hopp.

Cristiano Ronaldo är självfallet en fantastisk fotbollsspelare, så det finns ju alla rimliga skäl i världen varför Man City skulle vilja värva honom. Ändå känns det som en rätt udda värvning, kanske framför allt eftersom Ronaldo helt enkelt känns som en annan typ av anfallare än vad Pep Guardiola normalt sett använder sig av. Å andra sidan finns väl knappast någon större big time-spelare än Ronaldo i världen.

Både fotbollen och ekonomin bakom en Man City-värvning av Cristiano Ronaldo gör emellertid att det känns befogat att reflektera kring vad som i själva verket vore den egentliga motivbilden bakom en sådan värvning.

Kompensation för Harry Kane!

Man City investerade en hel del prestige i sitt försök att värva Harry Kane från Tottenham, och med misslyckandet att värva Kane kom helt säkert också en viss grad av sårad stolthet. Stora klubbar gillar inte att få på käften.

Cristiano Ronaldo skulle för all del kunna ses som en sportslig kompensation för att inte ha värvat Kane. Båda är anfallare, om än olika typer av anfallare. Men behöver Man City en anfallare som gör målen i de stora matcherna så finns ingen bättre.

Men Ronaldo vore kanske först och främst psykologisk kompensation. Man kontrar misslyckandet med att ha värvat Kane, vilket kunnat ses som svaghet, med att istället värva en ännu större spelare, ett ännu större namn.

Ingen skulle självfallet längre kunna säga något om Man Citys förmåga att värva de allra största spelarna. Ingen skulle betvivla Man Citys kraft på marknaden. Ingen skulle längre ifrågasätta Man Citys titelchanser.

Reaktion och respons på Leo Messi!

Man City ville värva Leo Messi. De hade mer eller mindre räknat hem honom förra sommaren, men blev alltså till slut snuvade på konfekten av Barcelona, av PSG och så klart i förlängningen av Qatar.

Messi var den ultimata prestigevärvningen, den som på något sätt skulle bekräfta att Man City var en klubb inte bara på samma nivå som sina engelska rivaler utan kanske till och med en nivå ovanför dem i det globala perspektivet.

Men den gled dem alltså ur händerna, och till PSG och Qatar av alla. Det konkurrerande politiska prestigeprojektet från den andra arabiska oljestaten. Det kan rätt lugnt sägas att Qatar vann den kampen.

Ska man svara på att PSG värvar Leo Messi så finns det förmodligen bara ett enda sätt att göra det på, genom att värva Cristiano Ronaldo, den enda spelare som faktiskt skulle kunna ge Messi en match om att vara sin tids bästa spelare.

Det omfattande bantervärdet!

Om Man City skulle värva Cristiano Ronaldo skulle det helt säkert heller inte räknas som någon nackdel att det vore ett rätt rejält slag under bältet på värsta rivalen i samma stad, alltså Man Utd.

Det var i Man Utd som Ronaldo blev världens bästa spelare. Under sina sex år med Man Utd blev han en väldigt omtyckt spelare i klubben, något som inte förändrades av att han valde att flytta till Real Madrid istället.

Skulle Ronaldo skriva på för Man City så kommer det garanterat reta gallfeber på de Man Utd-supportrar som är benägna att reta upp sig på sådana saker. Detta ser vi naturligtvis redan prov på bara vad gäller ryktena som just nu cirkulerar.

För egen del är jag kanske inte lagd riktigt åt det hållet att jag egentligen jagar upp mig över sådana saker, men naturligtvis skulle det devalvera min syn på Ronaldo som gammal Man Utd-spelare, även om saker utanför fotbollen redan devalverat den synen.

Men bantervärdet vore så klart enormt. Man Citys supportrar skulle naturligtvis mysa i stora drag åt att i praktiken ha annekterat en inte betydelselös del av Man Utds egen närhistoria. Man anar ännu en ”Welcome to Manchester”-skylt.

För en klubb vars identitet, eller åtminstone vars supportrars identitet, i så hög grad verkar gå ut på att relatera sig själva till Man Utd vore detta kanske ovärderligt. En mer tydlig illustration av maktskiftet i Manchester fanns kanske inte.

Men allt detta gör även att jag något tvivlar på om Cristiano Ronaldo själv egentligen kommer vilja gå till Man City. Han måste naturligtvis veta att en sådan flytt utan minsta tvekan kommer sabotera hans status och eftermäle med Man Utd.

Att göra den flytten under karriärens sista år, till den politiska kostnaden, till en liga han en gång redan erövrat, känns inte värt priset för honom själv. Inte när han kan avsluta karriären som en avgudad ikon i både Man Utd och Real Madrid.

Går Cristiano Ronaldo till Man City så har han slängt bort halva detta eftermäle. Jag kan självfallet ha fel men jag tror inte, möjligen delvis för att jag inte vill tro det, att det är något som Ronaldo faktiskt vill göra eller kommer att göra.

Att se Cristiano Ronaldo i Premier League igen kommer heller aldrig kunna bli en riktigt lika stor grej som om vi hade fått se Leo Messi Premier League, helt enkelt eftersom vi redan har sett Ronaldo i Premier League.

Allt som allt, det är svårt att se den här värvningen faktiskt bli av.

Det var alltså återigen dags för lottningen av Champions Leagues gruppspel. En händelse som blivit till en så fast punkt i kalendern att den numer har expanderats till att bli lite mer utav UEFA:s större gala på vilken invididuella priser delas ut och särskilda utmärkelser presenteras till värdiga mottagare.

Fyra engelska klubbar deltog i lottningen. Det borde naturligtvis ha varit fem. Champions League-vinnaren bör naturligtvis ha sin egen plats, och den ordinarie plats via ligan som denna klubb möjligen har tagit ska istället ges till nästa lag i den ligan. Den liga bör belönas som producerar en Champions League-vinnare.

Men så här föll hur som helst lottningen för de fyra engelska klubbarna:

Grupp A – Man City (PSG, RB Leipzig, Club Brügge)

Det stod väl nästan skrivet i stjärnorna kan tyckas att PSG och Man City skulle möta varandra redan i gruppspelet. Det återstår att se om det även kommer att betyda att Leo Messi och Cristiano Ronaldo stöter på varandra i gruppspelet.

Det är en grupp som Man City bör om inte vinna så åtminstone ta sig vidare ifrån. Visst kan RB Leipzig vara en lurig motståndare på sin dag men över ett helt gruppspel bör ändå Man City med god marginal vara bra nog att gå vidare.

Enda faran är kanske att så mycket uppmärksamhet kommer riktas mot matcherna mellan Man City och PSG att det finns en risk att övriga matcher så att säga glöms bort. Viktigt att tänka på koncentrationen även i mellanmatcherna.

Grupp B – Liverpool (Atlético Madrid, Porto, Milan)

Kanske är det en smula överdrivet att kalla detta för någon dödens grupp, men visst är det några rejält namnkunniga lag i Liverpools grupp. Både Atlético Madrid och Milan är europeisk finfotboll, precis som Liverpool. Bara två av dem kan gå vidare.

Vi vet att Atlético Madrid är ett starkt och svårspelat fotbollslag. Lite speciellt kommer det helt säkert även bli att Luis Suarez återvänder till Anfield. De kommer bli en tuff utmanare om gruppsegern för Liverpool.

Milan är en kanske inte riktigt lika tuff utmanare, men ändå ett bra fotbollslag. Mycket intresse kommer självfallet riktas mot Milan som ju är tillbaka i Champions League för första gången på många år.

Milan är absolut inte en motståndare som ska underskattas, vare sig för Liverpool eller för Atlético Madrid. Men det kräver nog också att antingen Liverpool eller Atlético Madrid underpresterar för att Milan ska gå till slutspel.

Grupp F – Man Utd (Villarreal, Atalanta, Young Boys)

Man Utd hade den dåliga smaken att åka ur Champions Leage redan i gruppspelet förra säsongen. Den gången hade Ole-Gunnar Solskjaer möjligen ursäkten att det var en tuff grupp på pappret. Den här gången har Solskjaer ingen sådan ursäkt alls.

Vilket inte sägs för att nedvärdera vare sig Villarreal eller Atalanta. Men ett Man Utd som spelar utifrån sin kapacitet och utifrån sitt spelarmaterial måste rimligtvis förväntas vinna mot den typen av motstånd. Vilket som vi vet inte betyder att Man Utd därför vinner.

Om Man Utd skulle åka ur Champions League redan i gruppspelet igen måste det betraktas som ett formidabelt fiasko. Rent rationellt vore det svårt att se Solskjaer överleva ett sådant fiasko som Man Utds manager.

Grupp H – Chelsea (Juventus, Zenit, Malmö FF)

Precis som Man Citys grupp skulle nog den här gruppen kunna beskrivas som delad på mitten. Chelsea och Juventus ska självfallet ta sig vidare från gruppen till slutspel, och Zenit och MFF får spela om den återstående Europa League-platsen.

Så kommer det också med största sannolikhet att bli. Endast Zenit kan nog anses ha i alla fall den lilla möjligheten att krångla till den ekvationen. MFF kommer nog få vara nöjda med alla poäng de faktiskt får.

Denna karaktär på gruppen gör tyvärr att matcherna mellan Chelsea och Juventus riskerar bli något avslagna till sin karaktär, förmodligen inte så avgörande som matcher på den här nivån rimligtvis borde vara.

Å andra sidan kommer det ju finnas ett väldigt stort intresse åtminstone i Sverige för Chelseas matcher mot MFF.

Visst är det väl så att den första matchen spelades på bortaplan och Tottenham genomförde den matchen med ett synnerligen ungdomligt och reservbetonat lag, som möjligen speglade exakt var någonstans i prioritetsordningen som Europa Conference League ligger för Tottenham. Chanserna att vända och vinna ikväll borde vara väldigt goda, men varför skulle Tottenham prioritera kvällens match högre?

Ett svar på den frågan skulle självfallet kunna vara att Tottenham faktiskt inte behövde vinna matchen förra veckan, men däremot så vet de ju att de behöver vinna kvällens match mot Pacos de Ferreira. Det i sig skulle naturligtvis kunna övertyga dem om att spela ett mer ordinarie lag den här kvällen. Men det förutsätter så klart att Tottenham faktiskt ser ett större värde i att inte åka ur Europa Conference League än att åka ur.

Att Tottenham spelar i Europa Conference League är på sitt sätt lite pinsamt. Delvis av skäl som de inte har med att göra. Under vilken som helst tidigare säsong hade de ju istället spelat i alla fall i Europa League. Tottenham har inte åkt ned i rangordningen, det är UEFA som ritat om gränserna. UEFA har sedan tryckt in större ligors lag i denna cup också, fastän den är riktad till mindre ligor, för att den inte ska tappa all legitimitet.

Oavsett om det så att säga är Tottenhams fel eller ej så kommer att spela i Europa Conference League innebära för dem en regelbundet återkommande pinsamhet. Vid varje match kommer de då påminnas om att de spelar i UEFA:s tredje turnering, och skadeglada motståndare och deras supportrar tillsammans med mindre seriösa media kommer om och om igen göra sig lustiga på Tottenhams bekostnad.

Det där är för all del ofrånkomligt, och på sitt sätt en del utav fotbollen. Det kan inom vissa gränser vara rätt kul, men riskerar över tid bli rätt tröttsamt. Här verkar det heller inte finnas något större utrymme för självinsikt, givet att de som allra mest flitigt gör sig lustiga på Tottenhams bekostnad för detta med Europa Conference League verkar vara Arsenals supportrar. Arsenal som själva alltså inte ens tog sig dit.

Det finns just ingenting att vinna med Europa Conference League för en klubb som Tottenham. Om Tottenham skulle vinna Europa Conference League så kommer det avfärdas med att det bara är Europa Conference League. Om Tottenham vid något tillfälle åker ur Europa Conference League så kommer det heta att de inte ens kunde vinna Europa Conference League. Damned if they do, damned if they don’t.

Om Tottenham skulle åka ur Europa Conference League redan ikväll så skulle detta självfallet vara väldigt pinsamt för dem. Kanske vore det som enskild incident betydligt mer pinsamt för dem än vad det gång för gång vore att spela vidare i Europa Conference League. Men skillnaden är kanske att åka ur vore väldigt pinsamt för Tottenham en enda gång jämfört med normalt pinsamt om och om och om igen.

Över en hel säsong har Tottenham även möjligheten att reglera pinsamheten med att åka ur Europa Conference League. Ingen bryr sig ju om Europa Conference League egentligen så om Tottenham gör en bra säsong i övrigt så kommer just ingen heller att prata om Europa Conference League när säsongen ska sammanfattas. Om Tottenhams säsong i övrigt blir ett fiasko kommer däremot Europa Conference League bakas in i detta.

Sedan finns där naturligtvis praktiska tankegångar för Tottenham att ta hänsyn till. Det har sagts vara en fördel för Arsenal den här säsongen att de faktiskt slipper spela i Europa League och kan koncentrera sig enbart på ligan. Helt säkert väger nog Tottenham på samma sätt fördelen för dem med att faktiskt slippa spela i Europa Conference League, och hur det kan hjälpa dem under säsongen i övrigt.

Motsatt sätt att tänka är att Europa Conference League erbjuder Tottenham en god möjlighet att ge yngre spelare och reservspelare betydligt mycket mer speltid än vad de annars skulle få. Något som på samma gång kan bidra till utvecklingen av dessa spelare, göra dem mer beredda att hoppa in också i större sammanhang, samt att bibehålla harmonin i spelartruppen under en lång säsong.

Inte heller ska man kanske utesluta att i slutänden så kan även Europa Conference League visa sig vara en potta värd att vinna.

:::

Lottningen av Champions Leagues gruppspel genomförs med start klockan 18:00 ikväll, blandat med de sedvanliga ritualerna gällande UEFA:s olika individuella utmärkelser och den typen av trams.

:::

TRANSFERKOLLEN

Brandon Williams, Man Utd till Norwich, lån. Många var rätt entusiastiska över Williams framtidsprospekt i Man Utd, men han har inte riktigt lyckats ta klivet hela vägen. Svårt att se Williams värvas till Norwich annat än som nyttig backup på positioner där Norwich i själva verket redan är rätt starka. Men det kan å andra sidan visa sig viktigt nog under säsongen. Betyg: Godkänd – (++)

Lyanco, Torino till Southampton. Jag vet inte om Lyanco är helt uppriktig när han säger att han drömt sedan han var barn om att spela för en klubb som Southampton. Att Southampton bara behöver betala runt £7m för mittbacken kanske inte heller är alldeles övertygande. Men Southampton behöver mittbackar sedan Jannik Vestergaard sålts, och Lyanco har dokumenterad Serie A-erfarenhet. Betyg: Godkänd – (++)

Positiva nyheter för Tottenham kan tyckas. De får behålla sin talisman och sin kanske bästa och viktigaste spelare, en av dem definitivt. Visst lär väl relationen mellan spelare och supportrar vara en aning sargad, men vi har sett sådant repareras ganska kvickt förut och det finns absolut ingen anledning att tro att så inte även ska bli fallet mellan Kane och Tottenham.

Man kan självfallet betrakta utfallet som en direkt missräkning för Man City, som sannerligen inte gjort någon hemlighet av sin vilja att värva Harry Kane. Å andra sidan tror jag kanske misslyckandet överspelas åtminstone en smula när det antas kraftfullt påverka Man Citys titelchanser negativt. Dessutom är jag inte, vilket jag utvecklar lite senare, säker på att Man City egentligen ska vara så missnöjda med utfallet.

Vad vi däremot ganska enkelt och tämligen okontroviersiellt kan konstatera är att Man City gjorde en serie av misstag givet att deras uttalade ambition ändå var att faktiskt värva Harry Kane. Misstag som resulterade i att de misslyckades med att värva Kane, och nu står med fem-sex dagar kvar på sig att värva en anfallare. Men vilka var då dessa Man Citys misstag?

Man City dopade sin egen marknad!

Det var klart från start att Man City den här sommaren ville värva Jack Grealish och Harry Kane. Vem som helst insåg att detta skulle kunna bli väldigt svårt. Om det skulle lyckas gällde det att hålla tungan rätt i mun och göra saker i rätt ordning.

Genom att inte blinka över att betala £100m för Jack Grealish, vilket var dennes utköpsklausul och garantin för att affären skulle gå igenom utan krångel, så skapade Man City så att säga sin egen marknad.

Att betala den summan för Grealish gjorde det inte bara möjligt utan dessutom fullt rimligt för Tottenham att hävda att en acceptabel summa, ett nyckelbegrepp i sammanhanget, för Kane var betydligt mycket högre än så.

Vad Man City borde ha gjort, eller åtminstone försökt göra, är att ha väntat med att värva Grealish och istället värvat Kane först. Det vill säga utan att först så övertydligt ha spelat sina kort med Grealish. Det hade ökat sannolikheten för framgång.

Men kanske säger beslutet att göra annorlunda också något om Man Citys prioriteringar denna sommar, eller åtminstone om Pep Guardiolas prioriteringar. Kanske var det viktigare att få Grealish över mållinjen än vad det var Kane.

Man City läste situationen helt fel!

Hela idén bakom Man Citys agerande gav intrycket av ett slags chicken race. Det vill säga att ju mer transferfönstret närmade sig desto mer press skulle det läggas på Tottenham och på Daniel Levy att faktiskt sälja Harry Kane.

Men Man City läste situationen helt fel. Problemet för dem var att det var Tottenham som i själva verket satt på precis all makt och ammunition. De har Kane på ett långt kontrakt, inget behov av att sälja, och Kanes ekonomiska värde kommer inte sjunka drastiskt.

När transferfönstret närmade sig var det alltså inte för Tottenham som klockan tickade, utan snarare för Man City. Maktbalansen i den här förhandlingen talade i själva verket aldrig till Man Citys fördel.

Man City lärde sig inte av historien!

Man City verkade ta för givet att det skulle vara möjligt att påtrycka Tottenham och Daniel Levy sin egen vilja. Övertyga Harry Kane om att vilja komma till Man City så löser sig det andra på något sätt till slut.

De verkade inte riktigt ha studerat hur Tottenham och Levy faktiskt har agerat förut i exakt den här typen av situationer. Oavsett om det har handlat om t ex Michael Carrick eller Luka Modric så har Levy alltid stått emot alla dessa krav.

Hänvisningar till så kallade gentlemen’s agreements borde väl rimligtvis också ha setts som en non-starter. Naturligtvis eftersom dessa alltid kommer med förbehållet att Levy och Tottenham får ett bud på spelaren som de själva anser vara acceptabelt.

Vilket naturligtvis är fullständigt subjektivt. Man City, och för all del Harry Kane själv, kan naturligtvis lipa bäst de vill helt i eget intresse om hur de tycker att £100m minsann är ett acceptabelt bud. Det betyder naturligtvis inte att Tottenham måste tycka detsamma.

Och som sagt, Man City tog själv död på trovärdigheten i den ståndpunkten genom att betala £100m för Jack Grealish.

Man City överskattade möjligheten att casha in på egna spelare!

En tanke för hela sommaren var att Man City skulle finansiera båda sina enorma bud på Jack Grealish och kanske framför allt Harry Kane genom att sälja några av sina spelare från a-laget, då kanske i första hand Bernardo Silva och Aymeric Laporte.

Men det har, kanske inte alldeles oväntat, särskilt på denna marknad, visat sig vara lättare sagt än gjort. Med mindre än en vecka kvar av transferfönstret så är Silva kvar i Man City, liksom Laporte för övrigt.

När Man City säger sig vilja ha runt £70-80m för Laporte så avslöjar det att de kanske inte precis jobbar med en helt realistisk uppfattning om var någonstans marknaden befinner sig för närvarande.

Det är svårt att mäta den exakta betydelsen i konkreta termer, men Man Citys oförmåga att casha in på sina spelare hittills under sommaren har helt säkert påverkat deras vilja att höja buden på Kane.

Bör Man City verkligen vara missnöjda?

Visst blir det inte alltid som man har tänkt sig, men det är inte alltid det är något man måste vara missnöjd för. Det händer då och då att det i själva verket är något utav en blessing in disguise när man faktiskt misslyckas med något.

Det är för all del inte svårt att förstå varför Man City vill värva Harry Kane. De behöver en anfallare och Kane är en av världens absolut bästa anfallare. Kane är dessutom engelsman vilket det finns goda skäl att ana snart kan bli ännu viktigare än det redan är.

Men Kane är redan 28 år gammal, och heller inte helt befriad från skadeproblem. Att betala £150m eller mer för en sådan spelare är inte nödvändigtvis jättebra business, hur bra spelaren än är.

Man kan även påpeka att Kane känns som en något udda typ av anfallare för Pep Guardiola. En anfallare som inte passar perfekt med Guardiolas vanliga sätt att tänka fotboll, vilket kanske märks på att Guardiola rätt tydligt prioriterade Grealish.

Det har gjorts stor sak av att Kane skulle ersätta Sergio Aguero. Men Aguero gjorde inte många ligamatcher förra säsongen, så det är inte väldigt mycket som faktiskt ska ersättas på så sätt. Guardiola hade dessutom som vi vet alltid en rätt njugg attityd till Aguero.

Om Man City nu ändå ska bränna iväg galna pengar på en anfallare, oavsett om de gör det denna sommar eller nästa sommar, så är det kanske klokare att i så fall göra det på en yngre anfallare och en anfallare som bättre passar Guardiolas profil.

Om det nu skulle kunna finnas någon sådan anfallare som redan råkar ha vissa familjeband till Man City.

Här hittar vi några hisnande dumheter i detta form av tänk, av ett flertal helt olika skäl. Då tänker jag inte enbart på det relativt osannolika att Antonio Conte efter att ha tackat nej till att bli Tottenhams manager skulle tacka ja till att bli Arsenals manager. Helt enkelt eftersom det ändå inte är alldeles omöjligt, och kanske först och främst beror på vilka löften Arsenal i så fall skulle ge Conte.

Men varje klubb som befinner sig i en situation att de påstås ge sin manager två, tre, fem eller whatever matcher till att bevisa sig har i själva verket redan hamnat i ett läge där det nödvändiga förtroendet för managern saknas. Allt man visar med att skjuta beslutet framför sig på det viset är en oförmåga till beslut och handling, möjligen för att man har just ingen aning alls om vad man faktiskt ska göra istället.

Ärligt talat är det ett så pass korkat resonemang att det är svårt att se att någon klubb faktiskt skulle tänka på det sättet, och det inte bara är mindre bemedlade journalisters sätt att beskriva läget, möjligen i dramatiskt syfte. Det är svårt att se någon annan effekt med att definiera ett visst antal matcher på det sättet än att mer eller mindre garantera precis det utfall man rimligtvis borde vilja undvika.

En annan spritt språngande sprakande dumhet är självfallet idén att Arsenal skulle ha grönt ljus på Antonio Conte men väljer att ändå ge Mikel Arteta fem matcher till att bevisa sig. Man skulle rimligtvis kunna tänka att om Arsenal hade klart med Conte så skulle de naturligtvis trycka på avtryckaren redan här och nu. Då fanns det självfallet ingen som helst anledning att vänta, tvärtom.

Helt klart är det för all del inte om kvällens Ligacupmatch borta mot West Brom ingår i dessa fem matcher som Arteta nu alltså sägs ha på sig. Det får kanske räknas som osannolikt, Ligacupen ligger sannerligen inte högt upp på prioritetsordningen. Ändå får man anta att om Arsenal nu åker ur Ligacupen redan i andra omgången, tidigare än de gjort på årtionden, mot ett lag utanför Premier League så inte hjälper det Artetas sak.

Risken för förlust är dessutom överhängande. West Brom har inlett säsongen rasande starkt och närmast chockat systemet. Valerien Ismael har tagit sin extremt intensiva, högpressande och radikalt vertikala fotboll han visade upp i Barnsley och gjort West Brom till ett lag som alla lag den här säsongen kommer hata att möta. Och frågan är om något lag kommer hata att möta West Brom lika mycket som Arsenal.

Vi vet förstås inte riktigt med vilken attityd vare sig West Brom eller Arsenal går in till den här matchen. Ligacupen är ju oförutsägbar på det sättet, åtminstone i de allra tidigaste omgångarna. Normalt sett bör ju däremot Arsenal vara favoriter mot vilket som helst lag utanför Premier League, även på bortaplan. Men den här kvällen vågar jag mig nästan på påståendet att det faktiskt är West Brom som går in som favoriter.

Ett euforiskt och elektriskt The Hawthorns, en av Englands maffigare publikupplevelser när det verkligen vill sig, en vardagskväll under flodljusen, med publiken tillbaka på läktarna fortfarande en ny grej, med West Brom i match mot en av Englands största klubbar, vid en tidpunkt där West Broms supportrar helt säkert vädrar uppflyttning och framgångar i en nära framtid. Hur skulle West Brom kunna inte vinna?!

Därmed är det kanske möjligt att även vända på resonemanget runt Arteta. Det kommer finnas en tendens om Arsenal vinner ikväll att marginalisera betydelsen med detta eftersom det bara är Ligacupen. Men givet att West Brom på bortaplan just ikväll är en så pass svår match, utifrån vad vi vet på förhand, så måste vi också därför ge en eventuell vinst åtminstone den cred den faktiskt förtjänar.

Mikel Arteta skulle kunna se möjligheten i detta och faktiskt gå fullt ut för vinst den här kvällen. Att inse matchens betydelse och förstå att i detta läge så räknas varenda vinst och förlust, oavsett om det är ligan eller Ligacupen. Men misstanken är så klart, utifrån hur Arteta brukar resonera, att han väljer den tröttare vägen att försöka avfärda varje negativt resultat med att matchen var helt betydelselös, eftersom Ligacupen.

Det är så utsatta managers brukar tänka, eftersom det i deras huvuden innebär att de därför inte har något att förlora i matchen. När hur de faktiskt behöver tänka, eftersom de i någon mening redan har förlorat när det börjar pratas om att de har t ex fem matcher kvar på sig, är att de i själva verket har allting att vinna. Men hade de kunnat tänka på det sättet så hade de kanske aldrig blivit utsatta till att börja med.

Arsenals problem är i själva verket rätt enkelt. Arsenal förlorar mot Brentford eftersom Thomas Frank är en bättre manager än Mikel Arteta. Arsenal förlorar mot Chelsea eftersom Thomas Tuchel är en bättre manager än Mikel Arteta. Om Arsenal förlorar mot West Brom ikväll så förlorar de eftersom Valerien Ismael är en bättre manager än Mikel Arteta. Möjligen för att alla dessa tre faktiskt är erfarna managers.

Fem matcher kommer inte att ändra på den saken.

:::

Upplagt för bråk när Premier League genom sina klubbar enhälligt meddelar att de inte kommer släppa sina spelare till kommande VM-kval som arrangeras i rödlistade länder vad gäller smittspridning.

Ett fullt rimligt beslut kan tyckas som övriga europeiska ligor med största sannolikhet kommer följa efter. Men detta gillas naturligtvis inte av FIFA som snabbt började mumla om möjliga bestraffningar.

Detta drabbar definitivt VM-kvalen i framför allt Sydamerika och Afrika.

:::

Lottningen av Ligacupens tredje omgång, då resterande Premier League-klubbar går in i turneringen, genomförs omedelbart efter matchen mellan West Brom och Arsenal.

Vi hittar några guldkorn bland kvällens matcher. Norwich möter t ex Bournemouth, Barrow FC tar emot Aston Villa, Blackpool möter Sunderland, Watford möter Crystal Palace, vi får ett Lancashirederby mellan Wigan och Bolton Wanderers, och hemma på City Ground möter Nottingham Forest Wolves.

Efter att Ligacupen bantats under föregående pandemisäsong var det ändå en smula överraskande att se att Ligacupen den här säsongen återtog sitt mer traditionella format, vilket kanske framför allt tar sig uttryck i dubbelmöten i semifinalerna. Vilket kändes som något som om det en gång plockades bort aldrig skulle komma tillbaka.

Den nyheten lär väl sannolikt inte ha gjort storklubbarnas managers glada alls. Å andra sidan är väl hela Ligacupens existens inte precis ägnad att ge dessa managers något annat än huvudvärk. Men med storklubbarna sittandes i utvisningsbåset de senaste månaden var det kanske ett relativt bra tillfälle att ändra tillbaka.

Ligacupen är ett vanligt föremål för diskussion. Vissa vill ta bort den helt och hållet. Andra vill ha den kvar, helst i oförändrat format. Ytterligare andra placerar sig kanske någonstans däremellan genom att se möjliga förändringar av Ligacupen framför sig. Och så finns självfallet de som inte bryr sig över huvud taget.

Argumentet för att lägga ner Ligacupen är tämligen uppenbart. Det skulle frigöra mer utrymme i spelschemat och teoretiskt ge mer vila och mer tid för träning mellan matcher som enligt de allra flesta är viktigare matcher, det vill säga matcher antingen i ligan eller i Champions League.

Här finns självfallet någon slags övergripande attityd om hur det inhemska cupspelet generellt har blivit mindre betydelsefullt. En utveckling som har löpt parallellt, fastän i motsatt riktning så att säga, med hur Champions League har växt och växt, oavsett om vi pratar storlek, status eller ekonomi.

Men om vi nu generellt inte är så överdrivet förtjusta i denna den moderna fotbollens övergripande utveckling, vilket de allra flesta säger sig inte vara, mer eller mindre plikttroget för att det är vad man ska tycka, så är kanske inte det en utveckling man så att säga vill hjälpa på traven på det sättet.

Även argumentet om lättare spelschema saknar stadga när det ganska snart visar sig när man gnuggar lite på ytan att det inte handlar lika mycket om att få färre matcher som om att ersätta dessa matcher med fler matcher i Champions League. Vilket händelsevis även betyder mer cash till storklubbarna och mindre cash till mindre klubbar.

Här finns självfallet ett annat tungt skäl för Ligacupens bevarande. Nämligen att i en tid där titlar koncentreras till allt färre och allt större klubbar, så vore det kontraproduktivt att i detta läge plötsligt reducera antalet titlar som faktiskt är möjliga att vinna. Vill vi att fotbollen ska bevara sin magi måste där finnas utrymme för drömmar.

Diskussionen om Ligacupens vara eller inte vara är alltså tröttsam. Att lägga ner Ligacupen skulle gynna några få på de mångas bekostnad. Med detta inte sagt att det inte går att förändra saker med Ligacupen, både för att aktivt göra den bättre och mer intressant, och för att uppnå lite av vad man vill uppnå med att lägga ned den.

Vad skulle då vara möjligt att göra med Ligacupen som man inte redan gjort? Med Ligacupen finns ju inte som med FA-cupen samma värde i traditionen. Ligacupen har alltid ända sedan den startades, redan i och med att den startades, varit en cup ägnad att testa nytt, att pröva nya idéer och bryta ny mark.

Det skulle i själva verket kunna vara vad som under en tid då Ligacupen och FA-cupen har blivit alltmer likvärdiga i både form och betydelse vad som ger Ligacupen en annan profil och lite av ett annat värde än FA-cupen. Men vilka skulle då dessa möjliga förändringar kunna vara?

Gör Ligacupen mer till en försäsongsturnering!

Ligacupen är för närvarande placerad i huvudsak under säsongens första halva, det vill säga under hösten. På det sättet samspelar den rätt väl med FA-cupen, vars huvuddel istället genomförs under våren.

Men ett sätt att fräscha upp formatet, och samtidigt göra något för att lätta upp i spelschemat under säsongen, vore att sno en rätt lyckad idé från Svenska Cupen, och köra Ligacupen mer under försäsongen.

Det vill säga under veckorna eller möjligen månaden innan ligapremiären så spelas Ligacupens fem omgångar innan semifinalerna. Semifinalerna och finalen spelas vid lämpligt tillfälle under säsongen.

Fördelar är att klubbarna får försäsongsmatcher med mer tävlingskaraktär, att spelschemat frigörs under säsongen, samt att det faktiskt kan bli ett större positivt fokus på Ligacupen när den så att säga ges sitt eget utrymme i kalendern.

Arrangera Ligacupfinalen globalt!

Premier League, eller den engelska ligafotbollen, har mängder med supportrar över hela världen. Men för många är det självfallet svårt att faktiskt åka till England och se fotbollen på plats. Ligacupfinalen vore ett sätt att ta den engelska fotbollen till dem.

Ligacupfinalen lämpar sig bättre för detta än t ex FA-cupfinalen, eftersom detta är just ligaorganisationernas egen cup. FA-cupen handlar betydligt mer om tradition, och i England finns knappast något mer traditionellt än cupfinal på Wembley.

Detta vore ett sätt att sprida och stärka den engelska fotbollen globalt. Det skulle även göra Ligacupfinalen, och därmed även Ligacupen som helhet, till något mer unikt och rätt speciellt. Mer av en happening än vad som kanske nu är fallet.

Det saknas inte invändningar. Klubbarna i finalen kommer självfallet inte gilla en lång resa tur och retur mitt under säsongen. Men den kanske främsta invändningen är att vissa klubbars supportrar kan få svårt att åka till finalen. De får inte sin dag på Wembley.

Ett sätt att komma åt det senare är att spela semifinalerna, fast då i form av enkelmöten, på Wembley. Varje lag som ska spela Ligacupfinal kommer då ofrånkomligen ha behövt spela och vinna en match på Wembley.

Vad gäller att vissa klubbars supportrar får svårt att åka till finalen är det svårt att hitta någon praktisk lösning. Det är som det är och kanske mest en fråga om ett vägande av fördelar med nackdelar, och om vad man värderar högst.

Om inte Ligacupen redan hade plockat bort förlängning, och alltså kört straffar direkt efter 90 minuter vid oavgjort, så hade jag nog föreslagit även det. Alternativt föreslagit att förlängningen spelats med sudden death-regler.

Men det är klart att precis som för FA-cupen så är det ju med Ligacupen att vill man verkligen hotta upp den så gäller det kanske att den ges betydelse i termer av vad den faktiskt kvalificerar till, eller möjligen vad den genererar för intäkter.

Allt annat riskerar bli kosmetika.

Prestationerna under förra säsongen har ökat förväntningarna på West Ham, inte minst från West Hams egna supportrar, som nu är tillbaka för att se detta nya West Ham för första gången. Förra säsongen var nog de flesta glada och nöjda bara West Ham undvek ännu en nedflyttningsstrid. Den här säsongen hoppas desto fler att West Ham kan upprepa samma spel och tabellplacering som förra säsongen.

Om West Ham skulle misslyckas med detta så kommer det garanterat inte saknas de som menar att West Hams placering förra säsongen bara var en lycklig tillfällighet eller att David Moyes framsteg med laget hade att göra mer med en udda säsong än något mer beständigt. Mer sant är emellertid att West Ham i själva verket kan vara bättre denna säsong än förra, och ändå få svårt att upprepa förra säsongens sjätteplats.

Ett tung anledning till detta är att West Hams spelartrupp innehåller hög kvalitet men samtidigt är i tunnaste laget. Tottenham har bra anfallare, bra mittfältare och bra försvarare, men bakom dem ser det oroväckande tunt ut. Hittills har inte West Ham gjort några rejäla förstärkningar alls denna sommar, och det ser för närvarande inte ut som om några sådana heller är på väg under transferfönstrets sista veckor.

Jesse Lingard, som var så viktig och värdefull för West Ham under vårsäsongen, har heller inte återvänt till West Ham som många kanske förväntade sig. Uppenbart är att West Ham vill köpa Lingard från Man Utd, men Man Utd har hittills varit ovilliga att sälja Lingard. Om detta representerar en genuin ståndpunkt eller endast en vilja att få bättre betalt är i nuläget lite svårt att säga.

Båda dessa punkter accentueras av att West Ham den här säsongen dessutom ska spela i Europa League. En redan tunn spelartrupp ska alltså utsättas för ett betydligt tuffare spelschema än förra säsongen. Här skulle man alltså utan några som helst problem kunna säga att West Hams framgång och bedrifter förra säsongen har gjort livet svårare för West Ham den här säsongen.

Men det strular även bakom scenen för West Ham. En ny aktör i form av PAI Capital sägs vilja köpa klubben, och har till synes gått runt nuvarande ägare och slutit ett avtal med London Legacy Development Corporation, som äger London Stadium, för att sätta press på West Hams ägare. Ett möjligt uppköp börjar därmed mer likna ett hostile takeover, som dyker upp samtidigt som supportrarna är missnöjda med nuvarande regim.

Vad som framför allt gör uppgiften svår för West Ham är att det var en så pass stor bedrift redan förra säsongen att hålla t ex Arsenal och Tottenham efter i tabellen. I alla fall Tottenham blir väldigt svårt att upprepa. Dessutom kommer klubbar som Everton, Leeds, Aston Villa och Wolves, som alla slutade efter West Ham förra säsongen, i högsta grad jaga och utmana West Ham den här säsongen.

Med andra ord så även om West Ham är bättre den här säsongen än vad de är förra så är det på inget sätt en garanti för att West Ham ens kommer sluta på Premier Leagues övre halva. Det är i själva verket så att om West Ham slutar på övre halvan den här säsongen så måste även detta räknas som en positiv säsong för dem. Men risken är att det inte kommer låta på det sättet eftersom West Ham slutade sexa förra säsongen.

Inte minst av det skälet är kanske Europa League West Hams bästa chans att göra något extra med den här säsongen. Dels hör det naturligtvis inte till vanligheterna att West Ham får spela i Europa så bara det gör det ju lite speciellt. Dels är det så att Europa League är en europeisk cupturnering i vilken West Ham knappast kommer gå in i någon match, vare sig i gruppspel eller slutspel, utan en mycket god chans att vinna.

Omöjligt är det definitivt inte att West Ham tillsammans med kvällens motståndare i form av Leicester båda två är väldigt långt framme i Europa Leagues slutomgångar framåt vårkanten. Och utan att riktigt veta vilka klubbar som kommer ramla ned i Europa League från Champions Leagues gruppspel så är det inte särskilt troligt att West Ham kommer stöta på så mycket tuffare motstånd där än de möter i Leicester ikväll.

West Ham mot Leicester skulle mycket väl kunna visa sig vara en kvartsfinal, semifinal eller final i Europa League framåt våren och sommaren. Men ikväll är det en i högsta grad oviss och intressant ligamatch i Premier League.

Bakgrunden i Sverige känner vi naturligtvis till sedan gammalt. Hur något ljushuvud på SVT fick idén att börja sända engelsk fotboll i svensk TV, och en social institution föddes i form av Tipsextra. Runt Tipsextra byggdes en kultur upp av ritualiserat spel och dobbel i det svenska folkdjupet, en kultur som skapat en hel bransch. Danmark, Norge och delvis Finland har haft sina respektive resor med den engelska fotbollen.

Alltså är det alltid lite speciellt när en spelare från Sverige, Norge eller Danmark går till en engelsk klubb, i synnerhet en större engelsk klubb. Det kittlar lite extra i fantasin helt enkelt. Engelska klubbar som värvar danska, norska eller svenska spelare tenderar att få en rejäl boost i det landet, både i uppmärksamhet och support. Vi har sett det i Arsenal med t ex Fredrik Ljungberg. Nu får vi kanske se det igen med Martin Odegaard.

Men vilka är då de främsta nordiska spelarna att ha spelat i Premier League, vilka nordiska spelare är det som har gjort störst avtryck i den engelska fotbollen? Odegaard skulle kunna visa sig bli en av dessa spelare, kanske den spelaren. Men på vilkas axlar står Odegaard? Vilka är de åtta främsta nordiska spelarna, inkluderat även Finland och Island, att ha spelat i Premier League?

(8) John Arne Riise

En diskussion om Premier Leagues bästa vänsterbackar någonsin skulle förmodligen inte sluta med Riise på topp men skulle inte därför vara komplett utan att Riise åtminstone nämndes i sammanhanget. Kom till Liverpool 2001 och var en väldigt viktig del utav Liverpools semi-framgångsrika 2000-tal. En våldsam vänsterbössa gav oss några av Premier Leagues mest oförglömliga ögonblick.

(7) Christian Eriksen

Tottenham har som sagt haft fler världsspelare än Harry Kane de senaste åren, och det råder ingen som helst tvekan om att Eriksen var en av dem. Briljant på Tottenhams mittfält, dirigerade tempot i varje match och var en helt central spelare när Tottenham kom så nära att vinna både Premier League och Champions League. Att Tottenham inte vann någon av dessa titlar är enda skälet varför Eriksen inte slutar högre upp.

(6) Morten Gamst Pedersen

Man skulle kunna hävda att Pedersen är den enda riktigt bra värvning som Graeme Souness någonsin gjorde som manager. Under nästan tio år med Blackburn Rovers blev Pedersen något av en klubblegend, den utespelare som gjort flest matcher för klubben i Premier League, ständigt livsfarlig från sin position på yttermittfältet, gjorde mängder med mål, mängder med snygga mål och mängder med viktiga mål.

(5) Kasper Schmeichel

Kanske är det bästa man kan säga om Kasper Schmeichel att en diskussion faktiskt är möjlig om vem i familjen som är eller var den bästa målvakten. Men Kasper Schmeichel har gjort sig ett helt eget namn i Premier League. Leicesters målvakt under en fantastisk period där de gick upp i Premier League, vann Premier League, tog sig till Champions League-kvartsfinal, vunnit FA-cupen och etablerat sig i toppen av Premier League.

(4) Sami Hyypiä

Glöms ofta bort när de stora mittbackarna i Premier League under 2000-talet ska diskuteras, men förtjänar tveklöst att vara med i samtalet. Vann allting som gick att vinna med Liverpool under detta årtionde, utom ligan. Hyypiä var själv en stor anledning till detta då han var den mittback som bidrog till att förstärka Liverpools dessförinnan erkänt skakiga försvar. En favoritspelare både för Gerard Houllier och Rafa Benitez.

(3) Olof Mellberg

Med 260 matcher för Aston Villa under sju år mellan 2001 och 2008 så skapade sig Mellberg ett grundmurat rykte som en av Premier Leagues hårdaste och allra bästa mittbackar. En kultförklarad spelare i Aston Villa där han till slut blev utsedd till en av klubbkaptenerna. Under en tid då mittbackarna var både flest och bäst i Premier League så var Mellberg en av de allra bästa mittbackarna i Premier League.

(2) Fredrik Ljungberg

Blev en av de mest synliga stjärnspelarna i det Arsenal som under sex år skulle utmana Man Utd om den engelska fotbollstronen och vars tid möjligen kröntes med Arsenals obesegrade säsong. Ljungbergs allra bästa säsong kom däremot kanske några år tidigare då han var helt central i vad som skulle bli Arsenals andra Double. Svår att missa med sin flamboyanta spelstil, röda tuppkam och starka personlighet.

(1) Peter Schmeichel

Bara en spelare kan dock vara bäst och i slutänden är det nog inget snack om saken. Peter Schmeichel räknas med all rätt som en av världens bästa målvakter genom alla tider, var en enorm spelare och karaktär i det Man Utd som återtog dominansen av engelsk fotboll under 1990-talet, översåg en hel generationsväxling och avslutade 1900-talet med att vinna ligan, FA-cupen och Champions League under samma säsong.

Bubblare: John Carew, Aston Villa; Ole-Gunnar Solskjaer, Man Utd; Jonas Olsson, West Brom; Daniel Agger, Liverpool; Brede Hangeland, Fulham; Jesper Gronkjaer, Chelsea; Henning Berg, Blackburn Rovers & Man Utd; Ronny Johnsen, Man Utd; Thomas Gravesen, Everton; Eidur Gudjohnsen, Chelsea; Martin Laursen, Aston Villa; Sebastian Larsson, Sunderland; Jesper Blomqvist, Man Utd; Zlatan Ibrahimovic, Man Utd; Thomas Sorensen, Aston Villa & Stoke m fl.

Omgångens FTW: Brighton
Vilken succéstart för Graham Potters Brighton. Att lyckas vinna en bortamatch mot Burnley är en sak. Att kontrollerat vinna utan krusiduller hemma mot Watford är en annan sak. Brighton har nu visat att de kan göra både och.

Omgångens SMH: Newcastle
Något som höll Newcastle på banan förra säsongen var att de fick en relativt bra start på säsongen. Den bra starten ser inte ut att komma även den här säsongen. Newcastle såg bitvis vassa ut mot West Ham, men enbart trubbiga mot Aston Villa.

Omgångens OMG: Danny Ings
En tämligen stillastående fotbollsmatch mellan Aston Villa och Newcastle var halvvägs inne till halvtidsvilan när Ings fick för sig att cykelsparka in Aston Villas ledningsmål. Ett mål som inte bara var omgångens bästa utan lär vara ett av säsongens bästa.

Omgångens LOL: Klopp gör en Wenger
Tydligen spelades det rugby på Anfield när Burnley gästade Liverpool. Jag har så klart tidigare beskrivit Jürgen Klopp som en Arsene Wenger fast på tyska, och den här typen av gnälliga överdrifter är så klart straight up Wengers alley.

Omgångens IMO: Respect?
Hjärtligt less på managers som efter matcher utan någon som helst saklig grund ska mer än antyda att domare eller VAR på något sätt behandlat just dem orättvist. Lag vars managers grundlöst ifrågasätter systemets integritet bör bestraffas.

Omgångens BTW:

Gick inte Sverige ur Kalmarunionen för att slippa danska kommentatorer på engelska fotbollsmatcher?

Crystal Palace har för all del ännu inte gjort något mål, men hur det än går för Patrick Vieira så har det åtminstone gått bättre än för Frank De Boer.

Skönt ändå på något vis att inte alla Premier League-matcher har egna tider längre.

Väntat svagt av Arsenal, men ändå styrkebesked av Chelsea, och naturligtvis skönt att så snabbt få Romelu Lukaku i målform.

Man Utd i blått och gult får mig att vilja slå någon gul och blå!

Men för att återgå till allvaret så kom det väl efter nyheten om sjukdom inte precis som någon större överraskning när det under veckan började spridas rykten om att Barcelona skulle vara på väg att köpa Aubameyang, till synes i någon form av affär som även skulle inkludera Philippe Coutinho till Arsenal. Det bekräftade så att säga misstanken om i alla fall en spelare som ser sig om efter ny klubbadress.

Nu tog det för all del inte lång tid innan det också bekräftades att Barcelona över huvud taget inte hade något intresse av att köpa Aubameyang. Vilket liksom framstår som rätt uppenbart. Barcelona har precis blivit av med Leo Messi av ekonomiska skäl och de har ändå svårt att lyckas registrera alla sina spelare. De försöker desperat sälja spelare. Att de skulle vara aktuella att köpa Aubameyang är självklart att glömma.

Om dessa rykten alltså inte kommer från ett Barcelona som är intresserat av att köpa Aubameyang, och de kommer ju definitivt inte från Arsenal som naturligtvis inte har någon större vilja att bli av med Aubameyang, så är det ju inte precis ett långskott att ryktena har placerats av Aubameyang själv, eller rättare sagt dennes agent, i syfte att signalera tillgänglighet och trumma upp intresse.

Vilket inte rimligtvis borde komma som någon större chock. Aubameyang ville lämna Arsenal redan förra sommaren, men blev kvar i Arsenal eftersom ingen större klubb var tillräckligt intresserad av att köpa honom. Arsenal gav honom ett nytt stort kontrakt och det slogs på stora PR-trumman om hur Aubameyang minsann valt bort andra klubbar för att stanna kvar och bli en legend i Arsenaltröjan. Minst sagt genomskinligt.

Att Aubameyang alltså vill lämna Arsenal denna sommar är därför ganska väntat. Arsenal spelar inte i Champions League den här säsongen mer än vad de gjorde förra säsongen. Arsenal är inte väsentligt närmare att vinna ligatiteln den här säsongen än vad de var förra säsongen. Aubameyang blir naturligtvis inte yngre eller för den delen bättre, han har inte så många år till på sig att spela om de stora titlarna.

Alexandre Lacazette är en mer komplex karaktär. Hans missnöje med Arsenal och mer eventuella vilja att byta klubb grundar sig nog inte enbart i uteblivet Champions League, utan av den misskötsel av honom som spelare som blev följden av beslutet i januari 2018 att värva Aubameyang. Han blev värvad till Arsenal ett halvår tidigare utifrån vissa givna förutsättningar, men Arsenal valde sedan av politiska skäl att ändra förutsättningarna.

Även om både Aubameyang och Lacazette självfallet är två väldigt bra anfallare så kan det inte heller fortsätta på det här viset. Aubameyang och Lacazette var nog tänkta att vara viktiga delar utav Arsenals och Mikel Artetas nybygge, men alltmer måste nog både Arsenal och Arteta börja fråga sig om Aubameyang och Lacazette är spelare som hör vad som varit till mer än spelare att bygga sin framtid runt.

Allt är dock inte djupaste mörker för Arsenal. Nicolas Pepe är en spelare runt vilken Arsenal kan bygga en framtid. Ben White är en spelare för framtiden, liksom Kieran Tierney är en spelare för framtiden. Bukayo Saka, Emile Smith-Rowe, Gabriel Martinelli med flera unga spelare som börjat ta plats i Arsenals a-lag är spelare för framtiden. Och Martin Odegaard är alldeles glasklart en spelare för framtiden.

Det får räknas som en av de stora ironierna när Arsenal för ett antal år sedan nästan inte gjorde något annat än att prata om framtiden och vilka spelare de hade för framtiden så begick de det brutala misstaget att i allt för hög utsträckning bortse från vad som då var lagets nutid. När det istället nu finns en fullt befogad oro för Arsenals nutid så är egentligen enda vägen bort från denna oro att blicka mer mot framtiden.

Den närmaste framtiden för Arsenal innehåller matcher mot Chelsea och Man City, den första på hemmaplan ikväll och nästa på bortaplan. Två svåra matcher självklart. Viktigt för Arsenal att få med sig bra resultat från dessa båda matcher, kanske särskilt kvällens match mot Chelsea. En match som Arsenal på pappret ju borde ha en betydligt bättre chans att vinna.

Om Arsenal skulle förlora båda dessa matcher, efter att dessutom ha förlorat mot Brentford i ligapremiären, så kommer det självfallet och av goda skäl att börja blåsa riktigt snålt runt Mikel Artetas öron. Omvänt, om Arsenal skulle vinna en av dessa matcher, exempelvis kvällens match mot Chelsea, så är det en vinst som så många gånger förr riskerar maskera de svagheter och problem som finns i Arsenal.

Arsenal kan inte önsketänka sig ur sin nuvarande krissituation, för det är ju vad det är, det är till och med något som skulle kunna beskrivas som en lätt existentiell kris. Problemet är självfallet att så mycket av Arsenals 10-15 senaste år har byggt på önsketänkande. Ända fram till beslutet att anställa Mikel Arteta eftersom han var ”nästa Guardiola”, endast för att han jobbat några år som coach under Pep Guardiola.

Precis som det var önsketänkande att blunda för att Pierre-Emerick Aubameyang ville lämna Arsenal förra sommaren, ge honom ett nytt stort kontrakt, göra honom till lagkapten, PR-kampanja honom som klubblegend, och tro att det skulle funka.

:::

Kort om söndagens matcher

Southampton vs Man Utd. Väldigt många som gick gaga efter att Man Utd besegrat Leeds med 5-1. Man Utd är självfallet favoriter mot detta Southampton, men vill man kriga om att vinna titlar måste man leva upp till favoritskapet också.

Wolves vs Tottenham. Det blir självfallet intressant att se Nuno Espirito Santos tidiga återkomst till Molineux med sin nya klubb. Det ska även bli intressant att se om Tottenham kan följa upp sin positiva fotboll från förra helgen.

Arsenal vs Chelsea. Kritiken mot Mikel Arteta tätnar. Samtidigt behöver han kanske bara vinna en av matcherna mot Chelsea eller Man City så kommer han förmodligen kunna leva på den segern ett tag.

Betydligt mer dramatiskt i EFL Championships tidiga match mellan QPR och Barnsley där Barnsley jobbade sig upp till en tidig 2-0-ledning i första halvlek. Men QPR svarade upp med två mål i matchens sista tio minuter. Charlie Austin gjorde skäl för både namn och lön med kvitteringen på tilläggstid.

Med endast fyra omgångar spelade i EFL Championship är det för all del alldeles för tidigt att säga någonting helt definitivt. Men nog börjar det utkristallisera sig att det kommer bli väldigt svårt att rå på både Fulham och West Brom den här säsongen. Båda lagen imponerar stort inledningsvis.

Helgens spaningar från Football Leagues fjärde omgång är:

Blunt Blades. Fyra matcher, ett enda mål och en enda poäng för Sheffield United. Dessutom två hemmamatcher mot förväntat svagare lag som Swansea och Huddersfield. Det är sannerligen ingen höjdaröppning på säsongen för Sheffield United, som verkar ha det tufft med omställningen efter nedflyttningen.

Boo-yah Bowyer! Birmingham har startat säsongen starkt, och vann här sin andra match mot Luton. Lee Bowyer hämtades från Charlton efter att ha gjort det överraskande bra där, och så här långt ser magin ut att hålla sig även med Birmingham som, om de fortsätter, kan kriga om playoff-platser.

Boom Boom West Brom! Boing Boing Baggies brukar de ju kallas. Jojo-laget. En bortamatch mot Blackburn Rovers är ingen lätt match på förhand, men den hann knappt med att börja innan West Brom tog både kommando och ledning. West Brom har inlett säsongen och ligan väldigt starkt.

Roo-yey! Han har ingen lätt uppgift Wayne Rooney, och det har märkts även under säsongsinledningen. Men Derby County ser ändå oväntat pigga ut och det märks att de har ingen som helst avsikt att åka ur EFL Championship utan att åtminstone göra match av saken. 0-0 idag hemma mot Middlesbrough.

Poäng för Preston. Till slut blev det då poäng och vinst för Preston North End, deras allra första med Frankie McAvoy som ordinarie manager. Kanske var det hemma mot Peterborough som poängen så att säga borde komma, men det är en vinst som kan köpa McAvoy lite mer tid.

Not-tingham. Det vill sig helt enkelt inte för Nottingham Forest, som efter dagens match mot Stoke alltjämt parkerar på nedflyttningsplats. Grov missräkning för Nottingham Forest och med notoriskt otålig ägare och styrelse måste det börja blåsa snålt runt Chris Hughton.

Bristol City brister. Ett säkert tecken på ett lag med problem är när vinster aldrig följs upp utan blir mer enskilda undantag. Vinsten i veckan mot Reading lovade väl, men Bristol City förmådde inte följa upp, utan förlorade hemma mot Swansea.

Starkt Sheffield Wednesday. Tio poäng på lagets fyra första matcher och alltså ännu inte ett insläppt mål för Sheffield Wednesday. Riktigt tuff match under eftermiddagen i bortaderbyt mot Rotherham, men Darren Moore har fått ihop sitt lag, och Sheffield Wednesday har för League One hög kvalitet på sina spelare.

Sunderlands handbroms. Sunderland är ett lag som rimligtvis bör vilja vinna League One. Ett lag som vill vinna vilken som helst liga måste då både kunna och vilja dominera sina matchbilder, inte bara kontrollera dem. Vinst mot AFC Wimbledon ikväll, men Sunderlands vilja att spela safe riskerar kosta dem för många poäng.

Coventry. Coventry har onekligen hittat hem igen på Ricoh Arena. Dagens vinst mot Reading var andra gången på två hemmamatcher i ligaspelet hittills som de vinner matchen med ett mål långt in på tilläggstiden. Den typen av dramatik som kan ge både energi och självförtroende åt både spelare och supportrar.

Jürgen Klopp sade sig för all del vara nöjd med hur Liverpool värvat denna sommar och menade att Liverpool inte behövde värva fler spelare. Att det var desto viktigare med de spelare som kommit tillbaka från skada. Det ligger viss sanning i detta, men givet hur Klopp inte kunde avstå ett hugg om hur Man City och Chelsea till skillnad från dem kunde spendera ”gränslöst” så känns han inte helt obekymrad.

Nu kan man för all del anse det vara rätt rikt av den klubb och den manager som under de senaste åren svarat för några av de dyraste spelarvärvningarna, och skaffat sig själva en av Premier Leagues absolut högsta lönebudgetar, att beklaga sig över hur andra klubbar spenderar pengar på spelare och på löner. Men sådant här handlar så klart mycket om att hantera krav och förväntningar på sig själva.

Liverpool vann sin premiärmatch med bekväma 3-0. För all del var det kanske bara en match mot Norwich, som Liverpool har haft märkligt lätt med under de senaste åtta-tio åren. Men det var ändå ett piggare och mer energiskt Liverpool vi såg under långa stunder av förra säsongen, och Liverpool spelade en fotboll som låg betydligt närmare vad vi sett av dem under tidigare säsonger.

En av iakttagelserna under förra säsongen var att skadan på Virgil Van Dijk och på Joe Gomez i själva verket skadade Liverpool offensivt mer än defensivt. Med dessa spelare borta och med en försvagad backlinje tvingades Liverpool spela en mer restriktiv fotboll, och ligga lägre med både mittfält och ytterbackar. Liverpool vann bollen längre ned i planen, anfallen gick långsammare körde därmed oftare fast.

Redan i Liverpools första match mot Norwich såg vi helt andra tendenser i Liverpools sätt att spela fotboll. Med Van Dijk tillbaka som mittback, och bredvid honom en Joel Matip i bra form, så lyckades Liverpool komma högre upp i planen, Liverpools ytterbackar, och då i synnerhet Trent Alexander-Arnold, kunde komma med mer i anfallen, och Liverpools anfall fick en helt annan fart, energi och tyngd.

Vi såg i någon mening det gamla Liverpool tillbaka. Det Liverpool som vann Champions League för två och ett halvt år sedan, det Liverpool som vann ligan i överlägsen still förrförra säsongen. Och även om jag kanske tycker att mittfältet ser ut att vara i det lite tunnaste slaget, så är jag benägen att kunna instämma i tankegången att Liverpool inte har något jättebehov av att värva spelare denna sommar.

Vad Liverpool behöver inför den här säsongen är inte nödvändigtvis i första hand nya spelare, utan snarare ny energi. Ny energi kan så klart komma genom nya spelare, men det kan även komma med att gamla spelare återvänder från skada eller frånvaro. Men det viktigaste för Liverpool under denna säsong är att Jürgen Klopp själv orkar ladda om, och kan tillföra laget den energi nu som han aldrig riktigt orkade förra säsongen.

Kanske bådar det inte väldigt väl med den saken när Klopp redan innan säsongen knappt ens hunnit med att börja ger sig ut i sin första klagovals om hur andra klubbar kan värva spelare men minsann inte Liverpool. Det kan ju rätt lätt uppfattas som den typen av ursäkter som ett lag eller en manager använder sig av när de redan på förhand tror att de förmodligen kommer förlora. Det ingjuter knappast självförtroende.

Ett alternativt synsätt är kanske istället att Jürgen Klopp med detta försöker skapa den där rätt klassiska vi mot dem-känslan och siegementaliteten som många gånger brukar kunna vara så viktig i dessa sammanhang. Dels skjuter det kanske över en del press på de andra lagen. Dels kan det få det egna laget att sluta sig samman i större utsträckning för att slåss mot en fiende med upplevt orättvisa fördelar.

Givet att det fick Pep Guardiola att föreslå Liverpool och Klopp att dra dem inför rätta om de ansåg att Man City brutit mot några regler så var det kanske ändå en pil som åtminstone delvis träffade målet.

:::

Kort om lördagens matcher:

Liverpool vs Burnley. Liverpool så klart stora favoriter och givet hur bleka Burnley såg ut i ligapremiären är det svårt att se dem orka med att ställa till något på Anfield. Bör betyda tre poäng för Liverpool.

Aston Villa vs Newcastle. Aston Villa helt säkert revanschsugna efter förlusten mot Watford, och i hemmapremiären vill många säkert se förra detta managern Steve Bruce få rejält med stryk.

Crystal Palace vs Brentford. Att förlora mot Chelsea på bortaplan kommer aldrig vara särskilt alarmerande, men skulle Crystal Palace förlora även hemmapremiären mot en nykomling i Brentford så kommer de första stora frågorna ställas till Patrick Vieira.

Leeds vs Everton. Leeds visade redan förra säsongen att de rätt lätt kunde skaka av sig en stortorsk på Old Trafford. Helt andra förutsättningar inför den här matchen, både för Leeds och för Everton, och en riktig värdemätare för båda lagen.

Man City vs Norwich. Man City har förlorat tre raka fotbollsmatcher med 0-1, vilket borde vara rätt unikt för Pep Guardiola. Räkna inte med att sviten håller i sig när Norwich kommer på besök på Etihad.

Brighton vs Watford. Både Brighton och Watford skickade ut varsitt rejält styrkebesked i premiäromgången. Watford är vad de är, men det ska bli intressant att se om Brighton i högre utsträckning kan göra hemmet till sin egen borg den här säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Andy Lonergan, West Brom till Everton. Inte precis den enda värvning från långt ut på vänsterkanten som Everton gör sedan Rafa Benitez kommit in som manager. Lonergan är alltså den här säsongens Robin Olsen. Jag är väl kanske inte alldeles övertygad om att det är ett uppköp. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Martin Odegaard, Real Madrid till Arsenal. Egentligen är det väl tveksamt om värvningen ska betygsättas eftersom Odegaard spelade för Arsenal i våras. Men visst är det en spelartyp Arsenal är i stort behov av, visst gjorde Odegaard det bra under sitt halvår i Arsenal, och även om det aldrig kom fram i Real Madrid så är han en av Europas främsta talanger. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Aaron Ramsdale, Sheffield United till Arsenal. Ramsdale har åkt ur Premier League två säsonger i rad, först med Bournemouth och sedan senast med Sheffield United. Arsenal får kanske hoppas att sviten inte fortsätter. Finns mycket talang i Ramsdale, även om det inte blev så bra i Sheffield United, men det är osäkert om han kan ta över efter Bernd Leno. Betyg: Godkänd – (++)

Visst hade Bristol Citys resultat börja svaja en aning mot slutet av Lee Johnsons tid i klubben, och det hade säkert sin del i motiveringen. Men vad Bristol City framför allt framförde som motiv för sitt beslut var att de sökte efter nya idéer och modernisering av verksamheten, både gällande scouting, värvningar, coachning och taktik. Man ville även i högre utsträckning börja använda sig av spelare från den egna akademin.

Några månader senare anställde Bristol City Nigel Pearson som ny manager.

För all del kanske detta kan beskrivas som en nervös överreaktion. Under Dean Holden som Bristol Citys nya manager direkt efter Johnson så började Bristol City säsongen rätt starkt, men resultaten tog snabbt ett nosdyk, och Bristol City började sjunka allt snabbare i tabellen. När Holden fick sparken i mitten av februari var det efter fem raka förluster i ligan och med Bristol City på femtonde plats i tabellen.

Om det bärande motivet att anställa Pearson som Johnsons och Holdens ersättare var rädslan för att rasa ned i nedflyttningsstriden eller förhoppningen att kvickt kunna ta sig tillbaka till playoff-platserna är inte helt lätt att svara på. Hur som helst gav det knappast önskad effekt. Med Pearson som manager vann Bristol City endast tre av sina sexton återstående matcher och slutade säsongen på nittonde plats i tabellen.

Resultat kan däremot bära tillfällighetens prägel, särskilt på kort sikt. Vad som sticker ut mer är den totala kontrast mellan de motiv som Bristol City angav för att sparka Lee Johnson med de egenskaper och värderingar som Nigel Pearson i sin tur representerar som manager. Mer specifikt vore det ingen stor överdrift att säga att Bristol City anställde raka motsatsen till vad de sade sig faktiskt vilja uppnå eller genomföra.

Bristol City sade sig vilja använda sig mer av den egna ungdomsakademin. För all del var kanske inte Lee Johnson någon större brukare han heller. Men under de snart tjugo matcher av Pearsons management har inte någon från ungdomsakademin, inte lovande spelare som Tommy Conway, Owura Edwards, Sam Pearson eller Ryley Towler, varit ens i närheten av att se dagens ljus i a-laget.

Pearson har tvärtom snarare gjort precis vad managers gör när de absolut inte vill förlita sig på unga spelare, och börjat prata om hur han behöver fler ledare i laget. Vilket som av en händelse verkar ha översatts i besluten att värva äldre spelare såsom Danny Simpson, Matty James och Andy King. Naturligtvis är det ingen tillfällighet att samtliga dessa spelare har spelat för Pearson förut, det vill säga i Leicester.

Bristol City sade sig vilja modernisera hur klubben scoutade och värvade spelare. Det vill säga på samma sätt som många andra klubbar använda nyare metoder för analys och värdering av spelare. Det är väldigt svårt att föreställa sig att sådana metoder skulle ha resulterat i slutsatsen att Bristol City borde värva Simpson, James och King. Detta är ett typexempel på den traditionella brittiska managerns old school-värvningar.

Nigel Pearson har även hunnit med att göra sig obekväm i Bristol Citys samhälle. Han har varit klumpig och konfrontativ med en uppskattad lokal journalist, på ett sätt som vi alltför väl känner igen med just Pearson. Värvningen av Danny Simpson, som för fem-sex år sedan dömdes för hustrumisshandel, väckte ont blod hos en lokal organisation för välgörenhet, med fokus mot just våld mot kvinnor.

Allt detta sker samtidigt som flera av klubbens bästa och viktigaste spelare aktivt verkar sträva efter att lämna klubben. Tomas Kalas, Adam Nagy, Taylor Moore och Antoine Semenyo lobbar alla för att lämna Bristol City. Kanske är Bristol City ingen slutstation för spelare för all del, men det är samtidigt inget bra tecken för var ett lag befinner sig när så många av dess bästa spelare vill lämna klubben på en och samma gång.

Allt detta hade möjligen kunnat anses som acceptabelt om det ändå ledde till positiva resultat. Men som vi redan har konstaterat så är så inte fallet. När Bristol City vann mot Reading under veckan så var det lagets blott fjärde vinst under Pearsons 19 matcher som Bristol Citys manager. Två av dessa fyra vinster kom precis i början av Pearsons tid i klubben. Vinsten mot Reading var Bristol Citys första vinst på 13 matcher.

Möjligen hade det kunnat vara acceptabelt om Nigel Pearson innebar någon form av garanti för långsiktig framgång. Pearson har alltjämt ett rätt stort namn inom engelsk fotboll, såsom dess good old boys så ofta har, och detta var helt säkert det främsta för att inte säga enda skälet varför Bristol City anställde honom. Möjligheten för en klubb av den storleken att knyta till sig en sådan manager.

Det vill säga exakt samma typ av logik som låg bakom varför Tottenham anställde José Mourinho. Och som synes med nästan exakt samma typ av konsekvenser. När Tottenham anställde Mourinho var det i själva verket mycket länge sedan han haft de framgångar som lagt grunden för hans namn. Dito för Pearson som inte haft riktiga framgångar eller större uppdrag sedan 2013-14 då han vann EFL Championship med Leicester.

Kanske kommer Nigel Pearson uppnå framgångar med Bristol City, även om det just nu finns väldigt lite för att inte säga ingenting som tyder på det. Men Bristol City kommer aldrig få med Nigel Pearson vad de sade sig vilja ha när de sparkade Lee Johnson.

På längre sikt kan det emellertid vara en helt annan typ av investeringar som är den bästa indikatorn på hur bra en klubb faktiskt mår och hur kapabel den är att verkligen realisera sin fulla kapacitet. Här pratar vi om investeringar i det som under ett samlingsnamn kan kallas för infrastruktur, något som inkluderar saker som arenor, träningsanläggningar, akademier etc.

Ingenting av det där är sådant som har en omedelbar eller särskilt konkret effekt på hur en klubb presterar i tabellen eller på fotbollsplanen. Vilket självfallet är skälet varför det inte pratas om så mycket. Men det är över längre tid en nödvändig förutsättning för varje klubbs förmåga att konkurrera, och en klubb som investerar i sin infrastruktur är den kanske bästa indikatorn på en klubb med en långsiktig plan och strategi.

Kieran Maguire, kanske mer känd som Price Of Football på sociala medier, har sammanställt och visualiserat ackumulerade investeringar i infrastruktur för varenda nuvarande klubb i Premier League mellan 2011 och 2020. Detta kan i själva verket ge en rätt bra förklaring både till vad som har hänt i engelsk fotboll under 2010-talet, och vilka lag som dominerar engelsk fotboll nu i början av 2020-talet.

Lite är det kanske nödvändigt att så att säga rensa i staplarna. Tottenhams investeringar i infrastruktur är självfallet beroende av i huvudsak en enda faktor, nämligen att de är en av ytterst få klubbar att under tidsperioden bygga en ny arena.

I övrigt hittar vi kanske lite som väntat Man City och Liverpool väldigt högt upp vad gäller investeringar i infrastruktur under 2010-talet, och föga förvånande är det ju dessa klubbar som varit de mest tongivande de senaste tre-fyra åren.

Brighton befinner sig där de gör även de till stor del på grund av bygget av ny arena, för cirka tio år sedan. Detta kanske i någon mening inflaterar deras stapel, men det är på samma gång en tung faktor i bakgrunden varför de etablerat sig i Premier League.

Om vi håller oss till superklubbarna, som ju agerar i ett delvis eget ekonomiskt universum, så är det också helt i enlighet med klubbens utveckling under 2010-talet att Man Utd, arguably den rikaste av dem, har investerat överlägset minst i sin infrastruktur.

Vi kan titta på ett antal andra engelska storklubbar, med en potentiellt sett väldigt hög kapacitet, såsom Everton, Aston Villa, West Ham m fl och i deras relativt ringa investeringar i infrastruktur se varför dessa klubbar har haft sina svårigheter.

Och det bör självfallet inte komma som någon som helst form av överraskning för någon vilken klubb, som med lätthet kan inkluderas bland klubbarna i punkten ovan, som har investerat överlägset minst av alla i sin infrastruktur under 2010-talet. Newcastle!

Här finns egentligen inte mer att tillägga till att helt enkelt bara redovisa siffrorna, påpeka sambandet mellan investering i infrastruktur och långsiktig framgång, och ta med sig det i vår förståelse av engelsk och europeisk fotboll.

Det är hur som helst betydligt mer givande att prata om investeringar i infrastruktur än vad det är att babbla om överspelat trams som net spend fellah!

:::

TRANSFERKOLLEN

Ozan Tufan, Fenerbahce till Watford, lån. Intressant värvning av en rutinerad och landslagsmeriterad turkisk mittfältare. Kommer på lån den här säsongen men med köpoption om Watford håller sig kvar i Premier League. Känns som en kanonvärvning då Watford har mycket att vinna på mer kvalitet från just centralt mittfält, och inte finns det någon bättre central mittfältare i Fenerbahce att värva. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Här finns lite olika sätt att se på den saken man kan välja mellan. Ett sätt är att se det som någon slags markering på samma sätt som många, delvis felaktigt, såg det som en slags markering när Kane inte var med i truppen mot Man City. Ett annat sätt är att se det som en slags näsbränna till Kane själv, ta ned honom på jorden lite. Det tredje sätter vore att Tottenham använder kvällens match ungefär som en träningsmatch.

Nu blev det inte på det viset, Harry Kane reste inte med Tottenham ned till Portugal, dit Tottenham tar med sig en trupp mer präglad av ungdomar och reserver. Kane själv verkar mest intresserad av att framstå som lojal, genom bilder på sig själv tränandes för fullt, samtidigt som han agerar illojalt inte minst genom att fortsätta läcka uttalanden i media, nu senast till Telegraph som inte verkade ha något emot att låta sig utnyttjas.

Football 365 gör för all del ett rätt bra jobb med att dekonstruera den senaste svadans alla dumheter och motsägelser, inte minst med avseende gällande detta varför Kane säger sig inte vilja lämna in en transfer request.

Naturligtvis måste det ha varit något av en renande känsla för Tottenham att vinna matchen mot Man City i helgen som gick. Framför 60,000 supportrar dessutom, som sjöng för fulla halsar. Ett Tottenham som liksom har förmodats ligga och vältra sig i sin egen olycka visade istället upp en energisk fotboll och ett lag som spelade med både glädje och optimism, kvalitet och sammanhållning.

Tottenham visade att de har flera världsspelare och många mycket bra spelare även utan Harry Kane. Tottenham visade att de kan spela väldigt bra fotboll även utan Kane. Något de för all har visat flera gånger förut, men de har aldrig riktigt behövt visa det lika mycket som nu. Viktiga saker att veta för Tottenham, och något som onekligen borde ge dem en större känsla av trygghet inför säsongen som helhet.

Redan innan matchen mellan Tottenham och Man City spekulerades det för all del i hur den matchen kanske handlade om mer än enbart tre poäng. Vad man definitivt kan fråga sig efter att Tottenham besegrat Man City med 1-0, och kanske framför allt det sätt på vilket Tottenham vann över Man City, är vad den vinsten faktiskt kan få för konkreta effekter för Tottenhams och Man Citys dragkamp om Harry Kane.

Tankegången inför matchen var så att säga i huvudsak att om Tottenham kunde besegra Man City så skulle det på något sätt kunna övertyga Harry Kane om att Tottenham alltjämt är rätt klubb för honom och gräset inte är grönare på andra sidan. Efter matchen går det kanske istället att fundera på om Tottenhams vinst och Tottenhams spel i själva verket kan ha gjort en försäljning mer trolig.

En anledning, som vi till stor del redan har varit inne på, är att Tottenham kan ha kommit fram till att Harry Kane i själva verket inte är riktigt så livsviktig eller kanske framför allt oersättlig för Tottenham som det är fullt förståeligt att intala sig. Just den insikten skulle mycket väl kunna övertyga Tottenham att åtminstone sätta sig vid förhandlingsbordet med en lite mer intresserad uppsyn än förut.

En annan anledning är att Man Citys förlust, och sätt att spela, mycket väl kan ha gjort dem ännu mer akut angelägna om att verkligen värva en anfallare av världsklass. Att det så att säga är den stora pusselbit som laget så att säga fortfarande saknar. Det kan helt säkert också ha gjort dem mer benägna att faktiskt höja sin värdering av Harry Kane, och betala ungefär den summa som Tottenham påstås förvänta sig.

Man Citys förlust mot Tottenham kan alltså i någon mening sägas ha försvagat deras förhandlingsposition gentemot Tottenham. Givet hur Man City och deras supportrar å andra sidan har poserat under sommaren gällande Kane så var å andra sidan kanske inte den positionen så väldigt stark till att börja med. Tottenham å sin sida kan ha blivit mer villiga att sälja Kane, men knappast mer villiga att sänka priset på Kane.

Om Man City samtidigt börjar närma sig de cirka £150m som ändå brukar nämnas som någon slags rimlig summa för Harry Kane så, även om Tottenham då möjligen börjar mjukna i sin inställning, borde de ju rimligtvis ställa sig frågan om de i så fall inte lika gärna borde lägga upp den jämförbara summa pengar för vad Dortmund skulle kalla för ett galet bud på Erling Braut Haaland.

Situationen är emellertid följande att ju närmare transferfönstrets stängande kommer desto mer målar Man City in sig i något av ett Harry Kane-format hörn. Att inte värva någon anfallare alls vore ett rejält antiklimax för dem, och att på väldigt kort tid under de sista dagarna värva en annan anfallare av likvärdig kaliber som Kane är att betrakta som fullständigt ogörligt.

Motsvarande för Tottenham befinner de sig i en situation där de vet att laget är riktigt bra även utan Harry Kane. Men även att med Kane så kan ett redan riktigt bra lag så klart vara ännu starkare. Båda alternativen är alltså fullt acceptabla för Tottenham, som enbart av den anledningen inte behöver känna någon press eller stress alls. De kan tämligen lugnt luta sig tillbaka och titta på Man City som så att säga sprattlar på kroken.

Vad gäller just transfersumman så pratas det ju så kallade gentlemen’s agreements och tysta överenskommelser om att låta en spelare som vill lämna också lämna när det kommer in ett acceptabelt bud. Det ligger så klart i vissas intresse att framställa det där på ett väldigt ensidigt sätt när det i själva verket är rätt intetsägande. Allt handlar så klart om vad olika parter faktiskt uppfattar som ett ”acceptabelt” bud.

Man City kommer självfallet anse att cirka £100m i själva verket är synnerligen acceptabelt, men det betyder självfallet inte att Tottenham måste anse detsamma. Och här existerar ju som alla utom kanske de ljusblå förstår inget objektivt rätt svar. Vad vi kan säga med viss säkerhet är att Man City själva, genom att utan att blinka betala £100m för Jack Grealish, har gett Tottenham goda skäl att anse den summan ”oacceptabel” för Kane.

Sedan handlar det naturligtvis även om vad Harry Kane själv vill. Vi vet att han nog vill till Man City, men det är ju också i hög utsträckning baserat på hans upplevelser i Tottenham de senaste få åren. Ett ärligt talat rätt trist ställe, plågat under José Mourinhos pessimism och utan några större utsikter. Hur tänker han nu när han kanske ser och upplever ett mer passionerat och positivt spelande Tottenham?

För inte är det väl ändå så att det är möjligheten att få spela i Europa Conference League som övertygar Harry Kane om värdet med att stanna kvar i Tottenham?

:::

TRANSFERKOLLEN

Álvaro Fernández, Huesca till Brentford, lån. Brentford lånar en spansk OS-målvakt under en säsong, med köpoption därefter. Brentford har så klart redan en mycket bra målvakt i David Raya men får med Fernández både bättre bredd och bättre konkurrens. Brentford står starkare om Raya blir skadad samtidigt som detta kanske minskar risken för skada på Raya. Betyg: Godkänd – (++)

Flera noterade redan efter den andra omgången i helgen att inget lag i EFL Championship hade lyckats vinna båda sina första matcher. Vilket onekligen är en tämligen god indikation på hur jämn och svårförutsägbar den ligan faktiskt är. Med tre omgångar spelade har 15 lag redan hunnit med att förlora minst en match.

Veckans spaningar från Football Leagues tredje omgång:

Prest-off. Den påstådda jämnheten har emellertid inte förhindrat Preston från att förlora samtliga sina tre första matcher. Denna gång borta mot Huddersfield. Preston börjar alltmer likna ett krislag och Frankie McAvoy kan inte ha lång tid kvar.

Finham. Fulham hade att tampas med en tuff bortamatch mot Millwall men det tog bara några minuter innan Aleksandr Mitrovic gett Fulham ledningen och sedan inte många minuter till innan stjärnskottet Fabio Carvalho vunnit matchen åt dem.

Posh Spice. Det händer saker både på gott och ont när Peterborough spelar fotboll. Här gick Peterborough i början av andra halvlek fram till en 2-0-ledning mot Cardiff, bara för att släppa in två mål i matchens slutskede.

Bristol City. Nigel Pearson föll till föga, plockade in Tomas Kalas och Adam Nagy i laget igen, och plötsligt vann Bristol City första matchen den här säsongen, och för första gången efter tolv raka ligamatcher utan vinst.

Wednesday. När Sheffield Wednesday vann mot Fleetwood Town med 1-0 var det deras fjärde nolla på lagets fyra första matcher. Det är blott andra gången Sheffield Wednesday har lyckats med den bedriften de senaste 40 åren. Förra gången var förra säsongen…

QPR. Fortsätter imponera och vinner den här gången en tuff bortamatch mot Middlesbrough, efter att ha fått Moses Odubajo utvisad vid 1-1 precis i början av andra halvlek. Trots detta gjorde QPR både ledningsmål och vinstmål.

Rooney rules. Tredje gången gillt för Derby County som tappat poäng i slutminuterna i båda sina första matcher. Den här gången höll Derby County fast vid sin 1-0-ledning borta mot Hull City, vilket kan visa sig vara viktiga poäng i slutänden.

Forest management. Förra säsongen sparkade Forest Sabri Lamouchi efter noll poäng på lagets fyra första matcher. Väntar samma öde Chris Hughton? Nottingham Forest har nu noll poäng på sina tre första matcher efter förlust hemma mot Blackburn Rovers.

Joke-anovic. En poäng och noll mål på Sheffield Uniteds tre första matcher. Storstryk i kvällens stormatch mot West Brom. Hade det varit en annan manager hade jag inte blivit förvånad om han låg pyrt till, men Sheffield United har precis anställt Slavisa Jokanovic.

In the Baggies. Storseger hemma mot Sheffield United. Valerien Ismael sa inför säsongen att han ville att motståndarna skulle hata att spela mot West Brom. Fortsätter West Brom spela så här kommer klubbarna i Premier League hata att spela mot dem nästa säsong.

Vi andra kommer under tiden älska att se West Brom spela fotboll.

Vi har sett detta mönster med mängder av engelska klubbar bara under de senaste tio åren. Swansea till exempel som inte många trodde skulle bli långlivade i Premier League men till slut såg som en inventarie. Wigan räddade sig kvar i Premier League så många gånger att många trodde de inte kunde åka ur. Stoke ansågs till slut närmast ha någon slags garanti för överlevnad i Premier League. Bournemouth kan också nämnas.

Exakt när den där brytpunkten inträffar är svårt att säga, och kanske är det lite olika för olika klubbar. Vad vi kan säga är att Burnley har passerat den här punkten, sedan de efter att ha blivit uppflyttade till Premier League för andra gången med Sean Dyche som manager har blivit kvar i Premier League under fem säsonger, vid två tillfällen placerat sig på tabellens övre halva, samt en säsong kvalificerat sig för europeiskt cupspel.

När Burnley kom tillbaka till Premier League säsongen 2016-17 så tog de flesta för givet att Burnley precis som två år tidigare, och precis som de vid sin allra första runda tillbaka i Premier League 2009-10, omedelbart skulle åka ur igen. Men så har alltså inte blivit fallet och vi befinner oss nu snarare i ett läge där varje tanke om att Burnley kanske skulle kunna få problem den här säsongen bemöts med ett ”äsch, de håller sig alltid kvar!”

Sean Dyche har gjort ett strålande jobb med Burnley. Ett strålande exempel på hur bra en klubb som Burnley kan lyckas när de hittar en manager som passar så bra samman med klubbens kultur och identitet, och även har uthålligheten att fortsätta tro på denna manager också i motgång. Med snart tio år på nacken som Burnleys manager är Dyche Premier Leagues just nu mest långlivade manager i en och samma klubb.

Men det finns en risk att detta börjar uppfattas som ett permanent tillstånd. Alla klubbar och alla relationer behöver färskt syre för att fortsätta utvecklas och inte drabbas av vad som skulle kunna liknas vid entropi. Något som om det inte behandlas kvickt snart kan leda till rigor mortis. När detta inträffar kommer även stabila och etablerade klubbar få svårt att hålla hungriga utmanare bakom sig, och hålla sig kvar i Premier League.

Vad som oroar med Burnley den här säsongen är inte nödvändigtvis att de råkade förlora sin första match hemma mot Brighton, även om detta kanske måste anses som ett för dem olyckligt utfall. Burnley har inlett säsonger svagt förut utan att detta har skakat om dem i någon större utsträckning. Vad som oroar är negativa signaler runt Burnley som inte har funnits där förut.

Sean Dyche har exempelvis själv under de senaste åren inte gjort någon hemlighet av att han vill att klubben ska investera mer i spelartruppen. Han har inte haft något emot att för detta ändamål utnyttja rykten om att klubbar som Crystal Palace och Everton skulle vara intresserade av att anställa honom. Vad han alltså tycker om de senaste årens relativt magra investeringar är kanske därför ingen hemlighet.

Burnley fick nya ägare under förra säsongen, i form av amerikanska investmentbolaget ALK Capital som gick in som ny majoritetsägare. Här fanns en förhoppning, som ännu inte infriats, att nya ägare skulle vara mer benägna att investera i spelartruppen. Där fanns emellertid även en farhåga att nya ägare skulle vilja ta en annan och mer modern approach till hur klubben värvar spelare än Dyches mer traditionella tillvägagångssätt.

Vad som alltså pågår i Burnley för närvarande är någon form av kulturkrock där nya sätt att arbeta möter gamla och invanda sätt att göra saker. Något som kanske fick sitt hittills mest tydliga uttryck när Burnleys VD för någon vecka sedan meddelade att han lämnade klubben, strax innan säsongsstart. Även om detta inte nödvändigtvis har en direkt påverkan på lagets prestation så är det allra minst ett störningsmoment.

En annan signal är att Turf Moor inte längre ger riktigt samma imposanta intryck som en jäkligt jobbig bortamatch i Premier League. För några år sedan var nog Turf Moor och Burnley en het kandidat som efterträdare till det där med kalla kvällar i Stoke alla ju gillar att tjata om. Nu var det kanske en smula överdrivet redan till att börja med, men just nu finns inte mycket alls av detta kvar. Vilket inte minst Brighton visade i lördags.

Frånvaron av publik på Turf Moor har lyfts fram som ett skäl till detta. Och det är klart att publiken bidrar till den trånga, täta och kanske lite lätt klaustrofobiska känslan på Turf Moor. Men publiken var tillbaka i lördags utan att detta riktigt fick önskad effekt vare sig för Burnley eller på Brighton. Det finns alltså en risk att man möjligen förväntar sig lite för mycket enbart av att supportrarna nu är på plats igen.

Faran med allt detta, med den här typen av negativa signaler, är att när en klubb har passerat den där brytpunkten där alla så att säga tar för givet att de inte riktigt kan åka ur Premier League är att det är så väldigt lätt att börja tro på det själv, man får heller aldrig höra annat, och därmed ha vare sig krismedvetandet eller den mentala beredskapen att åtgärda problemen. Och när man väl kommer till insikt är det för sent.

Läget är absolut inte hopplöst för Burnley. Men läget är betydligt tuffare för Burnley än vad det har varit inför någon tidigare säsong, och det finns inga goda skäl att ta för givet att Burnley kommer hålla sig kvar i Premier League.

Chansningen är väl dessutom lite speciell eftersom den redan har misslyckats en gång förut. Crystal Palace försökte ju med exakt samma sak för fyra år sedan när de den gången anställde Frank De Boer med ungefär samma uppgift och uppdrag. Den gången höll det i fyra matcher innan De Boer fick sparken och Hodgson tog över. Crystal Palace har alltså viss historik i att inte ha något större tålamod med detta.

Nu kan det för all del vara en smula orättvis jämförelse. Den gången hade Crystal Palace över huvud taget inte gjort något alls för att anpassa spelartruppen efter den tänkta nya strategin. Det har Crystal Palace faktiskt gjort den här gången. Den gången startade Crystal Palace med fyra raka förluster vilket satte igång brandlarmet. Där befinner sig Crystal Palace inte riktigt ännu.

Matchen och förlusten mot Chelsea i ligapremiären var däremot oroväckande. Visst, det var förmodligen en av säsongens tuffaste matcher på pappret och Crystal Palace kan inte rimligtvis förväntas vinna eller inte förlora på Stamford Bridge. Men sättet som Crystal Palace förlorade på bådade inte väl. Spelet och laget såg väldigt vagt och svagt ut, på ett sätt som inte precis ger något större förtroende för vart Crystal Palace är på väg.

En positiv och värdefull aspekt med Crystal Palaces anställning av Patrick Vieira har det kanske inte pratats så mycket om. Nämligen att han är en av endast ett fåtal svarta managers i Premier Leagues historia, inklusive övriga minoriteter. Om uppgiften stämmer så är Vieira blott den tionde svarta managern, inklusive caretakers, någonsin i Premier League. Vilket självfallet är väldigt lite, och onaturligt lite.

Nu kan det för all del diskuteras om Patrick Vieira anställdes av Crystal Palace primärt för vem han är som manager, eller snarare för hans name recognition som gammal spelare i Premier League. Hade Crystal Palace anställt Vieira om han inte hade varit en av Arsenals gamla spelarlegender? Osannolikt måste man säga. Man måste kanske ändå berömma Crystal Palace för att ha varit vidsynta i sin rekrytering.

Visst går det att säga att huruvida en manager är svart eller vit eller något däremellan enbart är en symbolfråga. Om det faktiskt stämmer är svårt att säga, men oavsett detta så glöms det ofta bort att symboler faktiskt är viktiga. Att där faktiskt finns en svart manager i t ex Crystal Palace är viktigt att se för andra svarta framtida managers, och vidgar allas syn på vem en manager i Premier League faktiskt är och kan vara.

På detta kommer självfallet många en aning självgott bedyra att det minsann inte spelar någon egentligen roll alls, att de minsann är färgblinda och mer normativt att allt sådant här bör vara helt färgblint. Att detta gubevars är det mest jämlika av allt. Detta låter så klart jättefint, men det är naturligtvis ingen tillfällighet att i stort sett alla som någonsin säger sådana här saker råkar vara vita män.

Men av precis samma skäl för varför det är både nyttigt och viktigt att Crystal Palace har anställt en svart manager så riskerar det vara problematiskt och kostsamt Patrick Vieira misslyckas i Crystal Palace eller om Crystal Palace beslutar sig för att sparka Vieira. Något som ofrånkomligen riskerar befästa mer eller mindre medvetna föreställningar om hur svarta eller kanske snarare icke-vita managers inte är bra nog.

Så där är det självfallet aldrig för vita managers. Ingen skulle få för sig att dra slutsatsen av att se Sam Allardyce floppa som manager i West Brom att vita managers kanske helt enkelt inte riktigt har vad som krävs. Men det är ju oftast så det är för alla olika former av minoriteter, att de som ändå kommer fram eller släpps fram görs till representanter för samtliga inom denna minoritet.

Alltså måste man kanske ställa frågan: Om nu Crystal Palace faktiskt har anställt en svart manager, har Crystal Palace därmed också tagit på sig ett särskilt socialt ansvar att inte sparka samma svarta manager i form av Patrick Vieira om inte nöden så att säga verkligen och bevisligen kräver det?

Att där existerar ett slags abstrakt ansvar är ofrånkomligt. Om Crystal Palace sparkar Patrick Vieira så blir detta en symbolhandling på precis samma sätt som det också var en symbolhandling att anställa honom. Det går inte att komma ifrån, även om det heller inte enbart var eller vore symbolhandlingar. Frågan är dock i vilken utsträckning detta abstrakta ansvar bör tillåtas forma Crystal Palaces konkreta beslutsfattande.

Jag lutar åt att det förmodligen inte kan få göra det i någon större utsträckning. Det principiella argumentet för detta är att Crystal Palaces styrelse självklart har ett ansvar att fatta de beslut som är bäst för den egna klubben och dess verksamhet. Nu är det kanske att uttrycka saken alltför svart och vitt, men Crystal Palaces styrelse kan så att säga inte krascha klubben för att axla något slags större socialt ansvar.

Det mer praktiska argumentet är att det förmodligen inte skulle hjälpa kommande svarta managers heller. Om konsekvensen av att anställa svarta managers blir att det så att säga sätter klubbar i skamvrån när det gäller att därefter kunna sparka dessa managers så har vi i själva verket gett alla klubbar ett skäl att inte vilja anställa svarta managers. Även om tanken är god så sätter det ännu ett hinder i vägen för svarta managers.

Men i nuläget finns nog inget annat att hoppas och tänka för Crystal Palace än att Patrick Vieira ändå lyckas sätta färg på deras säsong och deras lag.

:::

En måndag som var traumatiskt fotbollsbefriad. Under tisdagen och onsdagen återfår vi emellertid vår fotbollsfix med en veckoomgång i EFL Championship och Football League i övrigt. Sju matcher i EFL Championship ikväll, och övriga fem matcher imorgon kväll.

Millwall vs Fulham får bli kvällens huvudfokus.

Av det skälet kan en sådan här lista vara motiverad även om jag redan under söndagskvällen gjorde en review av Premier Leagues första omgång, en så kallad hörna utifrån en avsiktligt torr association. Men en sådan review syftar endast just till att sammanfatta omgången som sådan, inte att baserat på omgången dra några större slutsatser vad gäller säsongen som helhet.

Vad man definitivt kan säga är att det var väldigt härligt att äntligen ha fulla arenor på matcherna i Premier League igen. Man vet så att säga sällan vad man har förrän man blir av med det, och om något borde väl de senaste 18 månaderna utan publik på engelsk fotboll ta död på den här idén om att engelsk fotbollspublik inte längre har någon större betydelse. Vi kommer definitivt se fler hemmavinster den här säsongen.

Men det är naturligtvis en mer generell iakttagelse och kan knappast räknas som någon större spaning. Mina åtta spaningar från Premier Leagues premiäromgång, som kommer ha betydelse under säsongen, är följande:

(8) Jack Grealish behöver anpassa sig

Det märks mycket tydligt att Jack Grealish tycker om att ha bollen och gärna tar sig lite tid med den. Det märktes också mycket tydligt i Man Citys match mot Tottenham att han förmodligen tyckte lite för mycket om att ha bollen.

Om Grealish ska bli en effektiv kugge i Man Citys snabba och flödande spel måste han bli bättre på att snabbt fördela bollen vidare, vilket betyder mindre kladdande med bollen och mer blicken uppåt och framåt i bollmottagningsmomentet.

Att Grealish skulle klara av att anpassa sig är alls ingen omöjlighet. Men gör han det inte, och dessutom ganska kvickt, så är det definitivt något som kommer väga på hans axlar under säsongen.

(7) Man Utds mittfältsuppställning

Under sommaren gjorde Ole-Gunnar Solskjaer rätt stor sak av att Man Utd skulle börja spela mer offensivt, med en defensiv mittfältare istället för två. Sedan spelade Man Utd sin första match mot Leeds och vips så var där två defensiva mittfältare på planen.

Visst går det att anta att Solskjaer hade dessa tankar med Raphael Varane som mittback i åtanke, och Varane spelade ju inte mot Leeds. Ändå kan man ju tycka att det är lite märkligt att prata om ett system men sedan göra ett annat.

En möjlighet är självfallet att Solskjaer tänker sig att Man Utd ska spela det mer offensiva systemet mot lag som backar hem och de därför kan dominera, men fortsätta med detta mer defensiva system mot lag som kan förväntas attackera dem.

Samtidigt var väl tanken just att bli bättre på att själva dominera matchbilden inte bara mot vissa lag utan mot alla lag.

(6) Evertons duo i Richarlison och Dominic Calvert-Lewin

Att Rafa Benitez kommer ge Everton en stark organisation råder det väl knappast någon tvekan om. Frågan brukar snarare vara i vilken utsträckning denna organisation kommer på bekostnad av lagets offensiva krafter.

Alltså måste det komma som en stor lättnad både för Benitez och för Evertons supportrar att Richarlison och Dominic Calvert-Lewin ser ut att ha hittat varandra perfekt. Inte minst tydligt när de under andra halvleken slet Southampton i stycken.

(5) Xisco Muñoz verkar ha gjort Watford farliga

En av de mer överraskande inslagen under premiäromgången var hur Watford gjorde hackebiff av Aston Villa. Watford klev snabbt fram till 3-0. Visst reducerade Aston Villa till slut till 3-2, men Watfords seger var aldrig hotad.

Xisco klev in som Watfords manager under förra säsongen, och gjorde dem kvickt till ett mer offensivt och produktivt fotbollslag. Det är uppenbart att Watford med detta har hittat en fotboll som mycket väl kan fungera också i Premier League.

Ismaila Sarr är en forward med potential att utvecklas till en av Premier Leagues bästa, flera storklubbar har redan tittat på honom. Emmanuel Dennis gjorde ett av målen mot Aston Villa i sin debut, och ser ut att kunna vara en riktigt bra värvning.

(4) Mikel Artetas kroppsspråk bådar illa

Alla skulle kanske se lite obekväma ut om de förlorade en ligapremiär mot Brentford, men Arteta såg tämligen osäker ut redan innan matchen ens sparkat igång. Därtill såg han mest resignerad eller uppgiven ut under matchens gång.

Det var som om Arteta på något sätt var redan på förhand medveten om vad det var för salig röra vi var på väg att få se från Arsenal. Det vill säga som om inte ens han själv riktigt längre tror på sitt eget Arsenal.

Om inte Arteta själv längre tror på sitt lag, eller även om det bara börjar uppfattas som att han inte gör det, så kommer naturligtvis ingen annan göra det heller, varken spelare eller supportrar.  Vilket till slut riskerar måla fast klubben vid ett enda möjligt beslut.

(3) Victor Nilsson Lindelöfs styrkebesked

Lindelöf gjorde en på det stora hela strålande match mot Leeds i premiären. Om detta sedan beror på att han precis fått lagkaptensbindeln i svenska landslaget eller på att Man Utd precis spenderat ett antal miljoner på Raphael Varane är inte helt klart.

Om det senare så visar det naturligtvis på en positiv egenskap, det vill säga förmågan att höja sig med konkurrensen. Någonstans är ju detta också ambitionen med att köpa spelare, inte bara att få in den spelaren utan även höja de spelare man redan har.

Men detta är hur som helst viktigt, eftersom även om Varane och Harry Maguire nu blir det ordinarie mittbacksparet så kommer de omöjligen kunna spela alla matcher. Skador och rotation kommer ge Lindelöf mycket speltid.

(2) Tottenhams flow var ingen tillfällighet

Det kan spekuleras i om det var stundens ingivelse, någon slags jävlaranamma eller enbart glädjen att spela framför de egna supportrarna igen, men Tottenham spelade på ett sätt mot Man City som visade att där absolut finns gott om liv efter Harry Kane.

Matchen inleddes skakigt, men gradvis tog Tottenham över matchbilden. Försvarsspelet satte sig, och offensivt visade Tottenham prov på ett riktigt fint flow med offensiva spelare som Heung-Min Son, Lucas Moura och Steven Bergwijn.

Att påstå att Tottenham är bättre utan Kane är precis lika fånigt som de som försökt säga att Sverige var bättre utan Zlatan Ibrahimovic. Men det glöms också ibland bort att Tottenham sällan haft problem att vinna matcher när Kane har varit skadad.

Men framför allt var det glädjande att se att det var inget nedslaget och deprimerat Tottenham som gick ut på planen. Tvärtom var det ett positivt Tottenham som spelade med glädje, spelade för varandra och ser ut att ha bra stämning i och runt laget.

(1) Steve Bruces defensiva mindset

Där fanns ett och annat positivt att ta med sig för Newcastle från deras premiärmatch mot West Ham, trots förlusten med 2-4. Allan Saint-Maximin inte minst, men framför allt att Newcastle under första halvlek spelade riktigt bra fotboll mot West Ham.

Inget är lättare än efterklokhet, men när Newcastle gör 2-1 precis innan halvtid så bör de ha en god möjlighet att kunna vinna matchen. Men efter Jacob Murphys 2-1-mål har Newcastle i själva verket inte ett enda skott till på mål under resten av matchen.

West Ham gjorde för egen del en strålande andra halvlek, men det gick också att kritisera Steve Bruce för att ha tagit en alltför defensiv attityd till matchplanen efter halvtid, och ha lämnat över matchinitiativet till West Ham.

Det är i själva verket en stor del av det Newcastles supportrar framför allt har sett som Bruces stora svaghet. Det är definitivt något vi kommer fortsätta se under säsongen, och lika definitivt kommer det kosta Newcastle fler poäng under säsongen.

Enda frågan är om det kommer kosta Newcastle mer än vad det smakar. Hittills är svaret ett klart och tydligt ja på den frågan.

Omgångens FTW: Everton och Rafa Benitez
Benitez hälsades med applåder på Goodison Park. Applåderna ringde i hans öron på väg ut från Goodison Park sedan Evertons supportrar fått precis vad de ville i form av en högst imponerande vändning i andra halvlek mot Southampton.

Omgångens SMH: Arsenal
Bara att skaka på huvudet åt Arsenal denna omgång, som faktiskt lyckades med att se sämre ut än vad de gjorde förra säsongen. Inte specifikt att de förlorade mot Brentford, utan mer Arsenals väldigt vaga sätt att spela under matchen.

Omgångens OMG: Luke Ayling
Effekten av Aylings drömmål i början av andra halvlek på Old Trafford blev kanske inte den han och Leeds önskade, men vilken rackarrökare av högerbacken som har en viss vana vid att göra riktigt snygga mål.

Omgångens LOL: Jodå, nog tittade Harry Kane
Det var Man City-fansen som slog det första slaget när de inledde med ”Harry Kane, he wants to be blue”. Men Tottenhams fans fick definitivt sista skrattet med ”Are you watching Harry Kane”. Jodå, det kan vi nog vara rätt säkra på att han gjorde.

Omgångens IMO: Patrick Vieira
Visst är det en väldigt tuff match, och det är bara första matchen, men det finns olika sätt att förlora på, och Crystal Palace såg väldigt tunna och luddiga ut på planen. Vieira har ännu inte fått någon ordning på Crystal Palace, och frågan är om det bara är ”ännu”.

Omgångens ICYMI: Betydligt bättre flow i dömeriet
En hel omgång egentligen utan något som helst drama, kontroversiella bortdömningar eller långa avbrott. Frågan är när vi såg det senast. Reglerna för och sättet att tillämpa VAR har förändrats inför denna säsong, till det bättre.

Omgångens BTW:

Man måste förmoda att enligt Pep Guardiola så har Chelsea hittills fått £3m för att värva Romelu Lukaku från Inter.

Much ado om att Harry Kane saknades för Tottenham. Enligt mig betydligt mer anmärkningsvärt att Arsenal saknade både Aubameyang och Lacazette.

90% ansåg inte att det var någon skräll att Brentford vann mot Arsenal, och jag är benägen att hålla med.

Det har gjorts en och annan observation att senast Man Utd vann ligapremiären med 5-1 så vann de ligan. Annat lag, annan liga.

Både Tottenham och Man City såg ut att vara i uppenbart behov av en riktigt bra anfallare.

Vi kanske ändå ska vänta lite med att redan ge ligatiteln till Man City. Känns nog som att det kan bli snack om saken om några andra klubbar spelar sina kort rätt.

Nytt rekord för Pep Guardiola som aldrig förut förlorat fyra raka matcher på en och samma arena som han nu gjort på Tottenhams skrytbygge.

Feedback på och idéer till “hörnan” uppskattas!

Typiskt är det kanske att det är just Tottenham och Man City som möts i en av Premier Leagues tidigaste omgångar i augusti, just när transferfönstret fortfarande är öppet och Man Citys vilja att värva Kane har varit och är en av sommarens stora transfersagor. Vad som är närmast en garanti för att vad som förmodligen kommer få minst uppmärksamhet inför och under kvällens match är själva fotbollen.

Det enda vi för närvarande vet med någon säkerhet är att vi inte riktigt vet hur det här faktiskt kommer sluta. Det vill säga om Tottenham kommer sälja Harry Kane, eller vägrar att sälja Harry Kane. Och om Tottenham vägrar sälja Harry Kane denna sommar ifall där fortfarande finns villiga köpare nästa sommar. Vilket för all del inte behöver vara ett argument för Tottenham att sälja redan nu, snarare tvärtom.

Vad vi förmodligen också vet är att Harry Kane själv vill bli såld, och vad det verkar helst av allt bli såld till Man City. Han har i själva verket agerat tämligen provocerande för att inte säga oprofessionellt för att se till att så blir fallet. Allt från att vägra dyka upp enligt överenskommelse till Tottenhams träning, till att i intervjuer försöka ”hjälpa till” med sin egen värdering till vad som skulle kunna uppfattas som Man Citys fördel.

Vad vi inte riktigt vet men som börjar verka alltmer uppenbart är att Man City ser ut att vara beredda att delta i vad som är Tottenhams och Daniel Levys sedvanliga chicken race. Det vill säga vänta ut transfern så länge som möjligt i någon slags förhoppning att Levy ska blinka först och låta Kane lämna Tottenham för en mer rimlig summa. Vilket förvisso blir allt svårare i och med att Man City samtidigt låst in sig på Kane som alternativ.

Diskussionen börjar kanske istället svänga över från om Tottenham kommer sälja Harry Kane eller ej, till om Tottenham bör sälja Harry Kane eller ej. Två olika frågor där den andra öppnar upp för att det faktiskt inte självklart är till Tottenhams fördel att inte sälja Kane redan denna sommar. Låt oss därför undersöka argumenten varför Tottenham bör respektive inte bör sälja Kane de kommande veckorna.

Varför bör Tottenham inte sälja Harry Kane?

Ett kanske uppenbart svar på den frågan är att Kane är Tottenhams bästa och viktigaste spelare, både genom sin kvalitet och sin koppling till klubben. En klubb med ambitioner säljer naturligtvis helst inte en sådan spelare.

Sant är att om Kane lämnar Tottenham här och nu så är det lite svårt att se vad som händer med Tottenham efter det. Vissa hävdar lite hysteriskt att laget då skulle rasa samman, men åtminstone på kort sikt är Kane svår att ersätta.

Just den saken är värd att betänka i rent rationella termer. Något slentrianmässigt brukar det ju sägas att Tottenham i det här fallet borde sälja Kane och för pengarna de får för honom köpa spelare att ersätta honom.

Men detta saknar grund i verkligheten. Hur mycket pengar de än skulle få för Kane så kommer de inte med dessa pengar kunna ersätta Kane. Framför allt eftersom det finns extremt få anfallare som faktiskt är så bra som Kane, och ingen av dem är tillgänglig.

Det är även så att Tottenham kommer få svårt att värva de anfallare som möjligen skulle kunna anses vara i närheten av likvärdiga med Kane, eftersom dessa anfallare i första hand kommer vilja spela Champions League, vilket Tottenham inte kan erbjuda.

De spelare som Tottenham alltså i första hand kan värva är spelare på nivån därunder, spelare för vilka Tottenham eller Premier League vore ett steg framåt i karriären. Vi såg just detta mönster när Tottenham sålde Gareth Bale.

Ett annat skäl varför Tottenham inte bör sälja Kane är att hans ekonomiska värde inte kommer reduceras särskilt mycket detta år. Hans kontraktssituation gör att Tottenham kommer få ungefär samma pengar för honom nästa år som de skulle få nu.

Den kombinationen av å ena sidan Kanes oersättlighet och å andra sidan elasticiteten i Kanes ekonomiska värde är ett tungt vägande argument varför Tottenham och Levy gör klokast i att inte sälja Kane.

Vissa menar också att om Tottenham inte säljer Kane nu så kommer de ändå behöva sälja honom nästa sommar, så då är det lika bra att sälja nu. Tottenham måste för all del inte sälja honom mer nästa sommar än denna, men nästa år finns kanske heller inga köpare.

Ett annat typ av skäl är Kanes höga grad av professionalism. Vilket kanske låter märkligt att säga när han agerat som han gör under sommaren, men när transferfönstret väl är stängt är det svårt att se Kane agera något annat än professionellt.

Varför bör Tottenham sälja Harry Kane?

Omvänt skulle man kunna hävda att det förmodligen inte är önskvärt vare sig för Tottenhams spelare eller supportrar att genomföra en hel säsong med en spelare som de vet helst av allt inte vill vara där. I synnerhet en spelare som Kane.

Argumentet är rimligtvis att detta kommer hänga över Tottenham under hela säsongen och störa dem. Här finns självfallet även en faktor som är omöjlig att värdera utifrån, det vill säga om relationen är så infekterad att det bästa är att amputera (sälja) eller ej.

Det är naturligtvis det sista som Man City hoppas och bankar på. Den enda faktor som kanske i någon mening skulle kunna fungera som tvingande på Tottenham och få dem att så att säga sälja mot deras egentliga vilja.

Ett case skulle däremot även kunna göras för att Tottenham borde kunna välja och vilja sälja Harry Kane i detta läge, givet att de så klart får de pengar för honom som kan anses vara motiverat, det vill säga närmare £150m.

Inte för att Tottenham behöver pengarna. Men eftersom det helt enkelt kan vara läge att så att säga gå vidare när läge ändå finns. Att helt enkelt inte dra ut på plågan av något som ändå kommer vara något nödvändigt ont, utan istället snabbt riva plåstret.

Många menar att om Tottenham säljer Kane så kan de glömma ambitionen att vinna några titlar. Detta kan dock bemötas med att Tottenham tvärtom inte har vunnit några titlar med Kane heller, även om det varit väldigt nära. Bör man då inte gå vidare?!

Föreställningen att Tottenham skulle välja bort titlar om de säljer Kane är alltså att formulera de båda alternativen på ett överdrivet och kanske inte helt och hållet ärligt sätt. Att sälja Kane väljer inte bort titlar. Att behålla Kane garanterar inte titlar.

Alla verkar tycka det är förfärligt för Barcelona att Leo Messi lämnat klubben. Kanske hade Barcelona varit betydligt bättre nu om Messi lämnar för flera år sedan. Jämförelsen är inte briljant, men innehåller kanske ett spår av sanning.

Det kan faktiskt vara bättre för Tottenham på sikt att sälja Harry Kane. På samma sätt som det för några år sedan kan hävdas ha varit bättre på sikt för Tottenham att sälja Gareth Bale.

Vad man möjligen undrar den här dagen är om och i så fall vilken betydelse kvällens match mellan Tottenham och Man City kommer ha för Tottenhams beslut i frågan, och möjligen även för Harry Kanes sinne.

För som Nuno Espirito Santo lite senare korrigerade sig, så behövde han nog först kolla med Harry Kane själv hur det stod till i huvudet inför kvällens match innan han tog ut honom för spel i startelvan.

Kanske vore det inte helt överraskande om det visar sig att Kane precis som Pierre-Emerick Aubameyang och Alexandre Lacazette har dragit på sig någon plötslig och något diffus sjukdom och därför inte kommer till spel.

Åtminstone en av dem hade för all del varit en fullt möjlig anfallare för Tottenham att ersätta Harry Kane med.

Istället hade vi tre fulla omgångar under lördagen i Football Leagues tre divisioner. Med det redan kända undantaget för Harrogates match mot Crawley, där ju Harrogates matcher för närvarande är uppskjutna på grund av Covid-fall bland spelarna. Men alltså en massa fotboll under mest hela lördagen.

Jag gör som ni kanske märker mitt bästa att hänga med även Football League, utan att därför försumma vad som händer i Premier League och i Europa. Men eftersom jag är en varm anhängare av tanken att det behövs mer Football League på svenska i folkhemmet så vill jag varmt rekommendera podden Football’s Coming Home (@EFLpodden).

Helgens spaningar från Football Leagues andra omgång:

Derby County. Derby County släpper en 1-0-ledning för andra matchen i rad, och den här gången tappas 1-0 till 1-2 under matchens tilläggsminuter mot Peterborough. Derby County stirrar djupt ned i avgrunden, och det verkar som om avgrunden stirrar tillbaka.

QPR. Mark Warburton har fått jobba i lugn och ro några säsonger och det börjar märkas på QPR. Imponerande och övertygande seger idag borta mot Hull City med 3-0. QPR börjar framstå som en playoff-utmanare.

Bolton Wanderers. Det har varit en vild återkomst till League One för Bolton, som efter 3-3 i första omgången spelar 3-3 igen mot AFC Wimbledon. Många mål framåt och många mål bakåt alltså. Men även tappade poäng i onödan.

Fattigt Forest. Nottingham Forest visade prov på gamla synder när de förlorade mot Bournemouth. Forest dominerade långa stunder spelet men hade svårt att omsätta det i mål. Bournemouth gjorde mål på sina chanser.

Starkt Sunderland. Går det åt helvete igen för Sunderland den här säsongen så beror det inte på att säsongen fick en dålig start. Sunderland följer upp premiärvinsten mot Wigan med en övertygande bortaseger mot MK Dons.

Vilda West Brom. Valerien Ismael sa efter premiären mot Bournemouth att han ville att motståndarna skulle hata att spela mot West Brom den här säsongen. I matchen mot Luton fick han som han ville. West Brom rusade snabbt fram till en 3-0-ledning vilket vann dem matchen.

Fulhams flow. Fulham blev närmast rövade på poängen mot Middlesbrough i premiären men såg till mot Huddersfield borta att detta inte upprepades. Att vinna med 5-1 på bortaplan, särskilt med en spelare utvisad vid 3-1, är ett styrkebesked.

:::

Swansea vs Sheffield United. Sheffield United förlorade mycket överraskande sin första match hemma mot Birmingham. Det kan vara svårt efter nedflyttning att starta om i EFL Championship. Om inte Sheffield United tar sina första tre poäng senare ikväll mot Swansea så kommer varningsklockorna börja ringa för Slavisa Jokanovic.

Rivaliteten mellan dessa båda klubbar är bitter och många gånger till och med rent brutal. Något som är rotat i historia och kultur, geografi och ekonomi, men kanske mest konkret den sociala utvecklingen från mitten av 1960-talet och framåt. Delvis bortglömt utanför England eller bland yngre människor, inte minst sedan Leeds försvann ur Premier League under lång tid, men mycket möjligt engelsk fotbolls bittraste rivalitet.

https://www.gq-magazine.co.uk/lifestyle/article/manchester-united-vs-leeds

Man Utd och Leeds går båda in i den här säsongen med liknande men ändå olikartade förutsättningar. Både Man Utd och Leeds har exempelvis strax innan säsongen startar valt att förlänga kontrakten med respektive manager. Man Utd har förlängt kontraktet med Ole-Gunnar Solskjaer med ytterligare tre år. Leeds gjorde i torsdags klart med ytterligare ett års kontrakt med Marcelo Bielsa, som tar det en säsong i taget.

Men med helt olika utgångspunkter. Marcelo Bielsa är en kultfigur och frälsare i Leeds, älskad i klubben och av supportrarna, som har blåst nytt liv i Leeds och tagit dem tillbaka till Premier League, etablerat dem i Premier League och gett dem en realistisk möjlighet att återta sin plats i toppen av engelsk fotboll. Efter tre år i Leeds har Bielsa redan uppnått mycket mer än vad egentligen något ens hade kunnat drömma om.

Här finns en slags historisk ironi i att när Leeds anställde Bielsa varnade många för att Bielsa var en lynnig och kortsiktig manager som förmodligen inte skulle bli långvarig i klubben. Men när Bielsa nu påbörjar sin fjärde säsong i Leeds så kommer han när säsongen är över vara Leeds mest långvariga manager sedan David O’Leary, det vill säga senast som Leeds befann sig i toppen av engelsk fotboll, för snart 20 år sedan.

Ole-Gunnar Solskjaer är för all del också något av en kultfigur i Man Utd, definitivt en älskad och uppskattad person, men har knappast ännu uppnått status som någon slags frälsare. Och även om alla nog kan vara överens om att Man Utd har tagit steg i positiv riktning under Solskjaers management så är det tveksamt i vilken utsträckning Solskjaer har lyckats blåsa nytt liv i Man Utd och ta dem tillbaka dit där de ska vara.

Man Utd var ett ruttet hönshus både taktiskt och kulturellt när Solskjaer för drygt två och ett halvt år sedan tog över Man Utd från José Mourinho. Man måste alltså ha förståelse för att en sådan situation inte går att vända på en femöring. Det går samtidigt att tycka och tänka att under dessa två och ett halvt år så har Man Utd i själva verket inte gjort tillräckligt stora, tydliga och framför allt beständiga framsteg.

Ändå har Man Utd alltså valt att ge Solskjaer ett nytt kontrakt om ytterligare tre år, vilket så klart är det mest konkreta sätt en klubb kan säga att de är nöjda med det jobb som en manager gör. Här kan spekuleras i lite olika orsaker. Att Man Utd exempelvis vill undvika osäkerheten som ofrånkomligen skulle dyka upp under säsongen om Solskjaers kontrakt avslutas inom mindre än ett år.

Men huvudsakligen lär det handla om vad Man Utds ledning har valt att prata om som långsiktighet, det vill säga att de helt enkelt tror på det arbete som Solskjaer gör och har gjort med Man Utd. Det kan sedan diskuteras om detta signalerar en uppriktig tro på att Solskjaer kan göra Man Utd till vinnare igen, eller snarare signalerar ägarnas mycket mer reducerade ambition att klubben kvalificerar sig till Champions League.

Sant är att Solskjaer i någon mening har stabiliserat Man Utd, och det kan hävdas att han har lyckats höja Man Utds lägstanivå. Effekten har blivit att Man Utd för första gången sedan Alex Ferguson tackade för sig har kvalificerat sig till Champions League via ligan två säsonger i rad. Men givet kvaliteten i Man Utds spelartrupp när Solskjaer tog över, och investeringarna i spelartruppen sedan dess, är detta the bare minimum.

Solskjaer kunde under sina första två och ett halvt år som manager ursäktas med eller ursäkta sig med att han så att säga var tvungen att bygga om Man Utd i sin egen eller i klubbens historiska avbild. Men givet kvaliteten på spelarna han har jobbat med, givet de stora investeringarna i spelartruppen under dessa år, och givet den tid han redan fått på sig, så finns med detta nya treårskontrakt för Solskjaer inte längre några ursäkter.

Sanningen är även att Man Utd ännu inte har vunnit en enda titel med Solskjaer som manager, att Man Utd ännu inte har tagit sig vidare från Champions Leagues gruppspel med Solskjaer som manager, och har haft en olycklig tendens att inte vinna stora och avgörande matcher med Solskjaer som manager. Vilket ofrånkomligen ligger helt i linje med frågetecken om Solskjaer är rätt manager att ta Man Utd det ”sista steget”.

Vad Solskjaer alltså måste bevisa under dessa kommande tre år, med början redan denna säsong, är att han är rätt manager att ta Man Utd sista steget. Solskjaer har gjort ett berömvärt arbete med klubbens kultur och struktur, men detta blir snabbt meningslöst om det inte översätts i spelet på själva fotbollsplanen, till poängen i ligatabellen och framsteg och framgångar som kommer i form av silver.

Detta kan knappast komma som någon överraskning för Solskjaer vars stora säljpunkt alltid har varit hans fulla förståelse för vad Man Utd är för klubb, och att Man Utd är en klubb vars syfte och identitet handlar om att vinna titlar. Visst handlar det också om att vinna på ett visst sätt, men att vinna är inte förhandlingsbart i Man Utd som det ofta verkar kunna vara i andra klubbar.

Vad Ole-Gunnar Solskjaer ännu inte har visat, och som han den här säsongen måste börja visa, är att han klarar av att lyfta sitt lag taktiskt och mentalt på samma sätt som t ex Pep Guardiola med Man City, Jürgen Klopp med Liverpool, Thomas Tuchel med Chelsea, eller för den delen Marcelo Bielsa med Leeds.

:::

Kort om lördagens matcher:

Man Utd vs Leeds. Kan bli en hetlevrad historia. Dels rivaliteten i sig. Dels är Bielsas Leeds inte precis ett lag som är vordet att inleda säsongen lugnt och försiktigt. Detta kan faktiskt bli en barnbrännare.

Burnley vs Brighton. Händelsevis de två lag jag alltså tippat ligga längst ned i tabellen när säsongen är över. Båda lagen lär vara i behov av en bra start på säsongen, och en vinst här kan alltså vara viktig.

Chelsea vs Crystal Palace. Första testet för Patrick Vieira i engelsk fotboll är alltså en bortamatch mot regerande Champions League-mästarna. Ändå en intressant värdemätare på dem samtidigt som de knappast har någon press på sig att vinna.

Everton vs Southampton. En av de mer intressanta matcherna på förhand inte minst då det blir intressant att höra hur Goodison Park förhåller sig till Rafa Benitez. Även intressant att se hur Southampton står sig.

Leicester vs Wolves. Spännande match mellan två bra lag. Vi vet vad Leicester kan givet vad de har gjort och dessutom den positiva sommar de har haft, men vi vet ännu inte riktigt vad Wolves kan med Bruno Lage som manager.

Watford vs Aston Villa. Watford har onekligen varit väldigt mycket Watford denna sommar, och är som vanligt svåra att förutsäga. Aston Villa har tappat Jack Grealish men å andra sidan förstärkt lagets offensiv väsentligt.

Norwich vs Liverpool. Kan bli en ordentligt tuff match för Liverpool mot ett taggat och laddat Norwich som onekligen kan spela fotboll. Precis som för Man Utd mot Leeds gäller det att Liverpool är på tårna redan från start.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Willock, Arsenal till Newcastle. Den värvning som Newcastle helst av allt ville göra denna sommar, och Willock för drygt £20m är ett bra köp. Willock var på lån i Newcastle under våren och gjorde stor succé, den kanske enskilt främsta anledningen varför Newcastle lyckades undvika nedflyttning. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Christos Tzolis, PAOK till Norwich. Mycket talangfull och kreativ forward som har öst in mål senaste säsongen för PAOK. Anses som en väldigt lovande spelare och det är lätt att se honom passa väldigt bra in i hur Norwich vill spela fotboll. Har potential att bli ett av säsongens stora utropstecken. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Jannik Vestergaard, Southampton till Leicester. Konsekvent en av Southamptons bästa mittbackar de senaste åren och en värvning som definitivt förstärker Leicesters backlinje, särskilt som laget drabbats av en allvarlig skada på Wesley Fofana. Smart och ambitiös värvning under press av Leicester. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Att Brentford nu spelar i Premier League är på samma gång överraskande som helt och hållet förutsägbart. Överraskande eftersom Brentford är en klubb som har spenderat merparten av de senaste 20-30 åren i antingen League Two eller i bästa fall League One. Förutsägbart eftersom Brentford ända sedan Matthew Benham köpte klubben för nio år sedan har tagit steg efter steg uppåt och framåt i sin utveckling.

Brentford och Benham har aldrig agerat riktigt så som engelska klubbar traditionellt har agerat, utan tvärtom valt sina egna vägar och egna metoder. Klubbens fokus på kvantanalys och mätbara nyckeltal i sitt beslutsfattande har uppfattats som udda i en engelsk fotboll som under lång tid och för all del även fortfarande i viss utsträckning styrs i sitt beslutsfattande av tradition, hävd, intuition och vidskeplighet.

Men det kanske största och mest udda beslutet kom när Brentford för fem år sedan beslutade sig att lägga ned sin ungdomsakademi. Istället skapade de ett mer elitinriktat B-lag, med syftet att bli bättre på att utveckla unga spelare för A-laget. Även ekonomiska skäl motiverade beslutet. Akademin kostade klubben stora pengar samtidigt som klubben helt saknade skydd när större klubbar kom och norpade deras unga spelare.

Att beslutet kan anses ha varit rationellt och motiverat gjorde emellertid inte beslutet mindre kontroversiellt. Så mycket av synen på vad en engelsk fotbollsklubb är och ska göra ligger i att klubben har en ungdomsakademi. Annars är det så att säga inte en klubb, åtminstone inte en god och ansvarstagande klubb. Kritiken mot Brentford, både internt och externt, var omfattande och mycket skarp.

Efterklokhet är ofta populärt, och det är även lätt att i efterhand sitta och koka ihop orsakssamband som egentligen aldrig existerade, men det kan diskuteras om Brentford hade spelat i Premier League nu om det där beslutet inte hade fattats. Man kan göra ett ganska starkt case för att med beslutet blev Brentford mer fokuserat på sin uppgift och kunde bli mer effektiva i sina prioriteringar, vilket kanske var helt nödvändigt.

Den mer filosofiska förklaringen bakom Brentfords framgång och uppflyttning till Premier League hittar vi i att Brentford har varit väldigt tydlig i sin metod och strategi, och hela tiden valt att agera helt i enlighet med detta. Brentford har inte tagit sig till Premier League genom någon större enskild satsning eller isolerad investering. Brentfords uppflyttning till Premier League är betydligt mer organisk än många andras.

Alltså finns det heller ingen anledning att förvånas över att Brentford fortsätter agera på ungefär samma sätt när de nu befinner sig i Premier League. Om vi tittar på hur Brentford har agerat den här sommaren så hade de i själva verket lika gärna kunnat fortfarande spela i EFL Championship. Inget märkligt med det, en metod som har tagit Brentford till Premier League förtjänar naturligtvis att också prövas i Premier League.

Däremot betyder det också att Brentfords möjligheter i Premier League förmodligen underskattas en aning. Eftersom den vanliga tendensen är att bedöma lags chanser utifrån vilka spelare som finns i laget och, framför allt i nykomlingarnas fall, vilka värvningar som har gjorts under sommaren. Att istället bedöma laget som enhet och dess allmänna koherens är svårt, suddigt och subjektivt.

Detta sagt så måste nedflyttning naturligtvis betraktas som en fullt realistisk risk för Brentford den här säsongen. Premier League är en tuff och oförlåtande liga. Och det finns, vilket vi har sett flera exempel på bara under de senaste åren, inga garantier alls för att en fotboll som framgångsrikt tar ett lag till Premier League är tillräckligt bra för att hålla laget ifråga kvar i Premier League.

Men nedflyttning är långt ifrån någon självklar eller nödvändig destination för Brentfords allra första säsong i Premier League. Här finns precis samma utrymme för Brentford som det fanns för Wolves och Leeds före dem att klara sig betydligt bättre i Premier League än vad många tror på förhand. Ett utrymme som finns där helt enkelt eftersom Brentford är en av Englands absolut bäst skötta fotbollsklubbar.

Många vill mena att detta helt enkelt inte räcker, och att det helt enkelt måste spenderas stora pengar och investeras på ett visst sätt för att klara sig i Premier League. Det är en uppfattning som är om inte helt felaktig så åtminstone grovt förenklad. Det är i själva verket ett sätt att tänka som i dess förlängning landar någonstans där Barcelona befinner sig just nu, som en av världens absolut sämst skötta fotbollsklubbar.

Kanske är det på sätt och vis lätt passande att Brentfords första match i Premier League är mot Arsenal. En klubb som i själva verket under många år mellan 2004 och i runda slängar 2014 gärna såg sig som en av Englands bäst skötta klubbar och som letade efter unika konkurrensfördelar genom att på samma sätt som Brentford göra saker på sitt eget sätt, gå sina egna vägar, och jobba med en tydlig idé och med tydliga metoder.

Arsenals experiment, fastän det var både populärt och prisat på många håll, inte bara misslyckades i sitt direkta syfte utan startade det långsamma men ofrånkomliga förfall som Arsenal alltjämt brottas med att ta sig ur. Vad säger då att Brentford skulle kunna lyckas bättre, är inte Arsenals misslyckande i själva verket ett argument för just det naiva med den här typen av idéstyrda klubbprojekt?

Det primära svaret på den frågan vore kanske att Brentfords idé och metod, till skillnad från Arsenal, dels grundar sig på en betydligt mer korrekt konkurrensanalys, dels i större utsträckning tar sin utgångspunkt i korrekt analys snarare än kollektiv hybris.

:::

TRANSFERKOLLEN

Romelu Lukaku, Inter till Chelsea. Vad som framför allt talar för att Lukaku kommer lyckas betydligt bättre i Chelsea än vad han gjorde i Man Utd är inte att Lukaku är en annan spelare utan att Chelsea är ett helt annat lag nu än vad Man Utd var då. Lukaku är en av världens tre-fem absolut främsta anfallare för närvarande, och just den typ av spelare som ett redan starkt Chelsea saknade. Berömlig – (+++++)

Den större frågan är hur Premier League faktiskt kommer sluta den här säsongen. I alla fall är det ganska många som spekulerar i den saken dessa dagar. Det är en på många sätt rätt öppen säsong. Man City vet vi kommer vara starka som vanligt, men precis som förra säsongen inte onåbara. Man Utd har förstärkt, Chelsea har förstärkt, och hur står sig egentligen Liverpool den här säsongen?

Här finns som vi vet inga lätta eller självklara svar. Tror man att det kommer gå bra för ett lag så tar man en gamble på att en hel del omständigheter så att säga faller ut till lagets fördel. Om dessa omständigheter faller åt andra hållet, vilket är omöjligt att riktigt veta på förhand, så kan lagets säsong och tabellplacering plötsligt se helt annorlunda ut. Men det ingår ju så att säga i spelet.

Utan några vidare ados, så tror och tänker jag att Premier League kommer sluta ungefär på följande sätt under 2021-22:

Tabelltopp och titelstrid

(1) Chelsea. Det känns som att Chelsea för närvarande sitter på hela paketet. Här finns spelarna för att vinna ligan, här finns taktiken och kulturen för att vinna ligan, och här finns hungern att vinna ligan. Prognos: 1-3

(2) Man City. Man City är alltjämt starkt men är heller inte utan svagheter. Förra säsongen behövde Man City aldrig riktigt betala för dessa svagheter, men det riskerar de få göra den här säsongen. Man City kan samtidigt höja sig. Prognos: 1-3

(3) Man Utd. Solskjaer har uppnått en dräglig lägstanivå i ligaspelet med Man Utd. Man Utd har förstärkt på ett bra sätt men är ändå tunna. Att Man Utd kan blanda sig i en genuin titelstrid är kanske inte omöjligt, om än osannolikt. Prognos: 2-5

(4) Liverpool. Ett av de svåraste lagen att säga något om på förhand. Vad för Liverpool kommer vi se? Jürgen Klopp säger att Liverpool inte behöver ha nya spelare, vilket han på samma gång har rätt och fel i. Kan Liverpool återfå energin? Prognos: 1-5

Övre mitt och europeiska cupplatser

(5) Leicester. Två säsonger i rad har Leicester snubblat på mållinjen till Champions League, på samma gång ett tecken på vad Leicester gör bra och gör fel. Risk att storyn upprepas ännu en gång, men Leicester har också förstärkt smart. Prognos: 3-6

(6) Tottenham. Onekligen känns det som att mycket kommer bero på vad som händer med Harry Kane de kommande veckorna. Tottenham är ett lag med tveklös kvalitet, men det känns struligt och oharmoniskt runt laget just nu. Prognos: 4-7

(7) Arsenal. Konturerna till Mikel Artetas tänkta lagbygge börjar möjligen märkas men det går också rätt långsamt. Kanske alldeles för långsamt. Mycket beror på hur Arsenal löser övergången från försvar till anfall, och där finns fortfarande frågetecken. Prognos: 4-8

(8) Leeds. Ambitiösa nykomlingar är alltid uppfriskande och det är roligt att höra att Leeds redan sin andra säsong i Premier League pratar om europeiska cupplatser. Orealistiskt är det heller inte, även om de kanske ännu känns något tunna. Prognos: 6-9

(9) Aston Villa. Jack Grealish har lämnat laget och det kan så klart vara ett stort hack i lagets självkänsla. Men Aston Villa har sannerligen inte legat på latsidan vad gäller att förstärka laget i övrigt, och kan på allvar utmana på övre halvan. Prognos: 5-10

(10) Everton. Infekterat runt Goodison Park just nu med tanke på Rafa Benitez, och min tanke är att det kan komma att prägla Evertons säsong negativt. För om inte Benitez trollar med knäna redan från början så lär det inte råda någon glad stämning. Prognos: 7-11

Nedre mitt och neutral mark

(11) Wolves. Hur mycket betyder återkomsten av Raul Jimenez? Frånvaron av honom förra säsongen betydde som vi såg väldigt mycket. Man får ändå försöka ha rimliga krav på Jimenez. Ny manager dessutom med vad det innebär i osäkerhet. Prognos: 8-12

(12) West Ham. Succé förra säsongen för West Ham och Moyes. Risken är att detta kan ha skapat orimliga förväntningar. West Ham ska dessutom kombinera ligaspel med Europa League den här säsongen. Betydligt tuffare läge denna säsong. Prognos: 9-13

(13) Crystal Palace. Bankar här på att experimentet med Patrick Vieira slår relativt väl ut. Slår det istället fel kan det tvärtom mycket väl bli nedflyttningsstrid för Crystal Palace. Men den här gången har ord följts upp i handling och laget har förstärkt. Prognos: 12-18

(14) Norwich. För bra för Football League men för dåliga för Premier League har jag beskrivit Norwich förut. Om detta stämmer har jag placerat dem för högt. Men det är ett annat och lite smartare Norwich vi ser i Premier League den här gången. Prognos: 14-18

Botten av tabellen och nedflyttningsstrid

(15) Newcastle. Lagets slutliga tabellplacering förra säsongen gör att många missade hur nära nedflyttning de faktiskt ändå var ett tag. Missnöjet runt klubben och med Steve Bruce är fortfarande massivt, och det kommer tynga dem. Prognos: 14-19

(16) Southampton. Hade under lång tid Southampton under nedflyttningsstrecket, men köpet av Adam Armstrong får mig att se lite ljusare på läget. Det kommer ändå bli en oviss och jobbig säsong för Southampton och Ralph Hasenhüttl. Prognos: 16-20

(17) Brentford. Kommer närmast per automatik vara nedflyttningstippade. Det är en reell möjlighet men också lite överdrivet. Brentford har modet som krävs för att klara sig, och framför allt en mycket tydlig taktisk struktur på planen. Prognos: 14-18

(18) Watford. Det kommer och går spelare i massor som vanligt i Watford, så svårt att veta exakt hur det blir. Det brukar dock aldrig gå väldigt bra och även om jag gillar vad Xisco Muñoz gjorde med laget förra säsongen så tror jag inte detta ändras. Prognos: 16-18

(19) Brighton. Min uppfattning är att Graham Potter har gjort ett stort jobb med Brighton de två senaste säsongerna, men jag har en gnagande känsla att Brighton kommer få det svårt den här säsongen. Tror laget får svårt i motvind. Prognos: 16-19

(20) Burnley. Sean Dyches förmåga att hålla Burnley kvar i Premier League är omvittnad, men jag gillar inte alls känslan runt Burnley för närvarande, och jag gillar definitivt inte bristen på rejäla förstärkningar. Tror att Burnley rasar den här säsongen. Prognos: 16-20

:::

Ny delägare i Crystal Palace

Amerikanske affärsmannen John Textor betalar närmare £90m för vad som antas vara cirka 18% av ägandet i Crystal Palace. Något som i så fall skulle värdera Crystal Palace till någonstans mellan £400-500m.

Än så länge endast en minoritetsägare med andra ord, men det är kanske inte något långskott att ett ägarskifte finns i Crystal Palaces framtid. Vilket kommer med både risker och möjligheter.

Lite misstänksam blir man kanske när Textor skriver: ”Over the past six months of discussions, I have also developed a real affinity to Crystal Palace FC, its history, the staff and, of course, most importantly the supporters who create an incredible atmosphere at every game.”

Låt gå för att den där typen av statements mest är artiga klyschor ändå, men där har inte funnits många möjligheter de senaste sex månaderna att kära ned sig i den fantastiska stämning som Crystal Palaces supportrar skapar på Selhurst Park.

Hur som helst är detta åtminstone på kort sikt positiva nyheter för Crystal Palace som därmed antas ha tagit ett stort steg mot att kunna finansiera utbyggnaden av Selhurst Park som planerats under en längre tid.

Alla matcher är naturligtvis roliga att vinna, och att få lyfta silver som lag är alltid både roligt och nyttigt. Kanske gäller detta lite extra i just en sådan här match som man rimligtvis inte kommer få så väldigt många chanser att spela genom åren. Det är trots allt inte varje säsong man vinner Champions League eller Europa League. Vilket för all del inte betyder att detta är en titel som så att säga räknas.

Graden av allvar som Chelsea tar kvällens match på kanske signaleras av att Thomas Tuchel har sagt att det i första hand är de spelare som varit med från början av försäsongen som kommer att spela den här matchen. Vilket det måhända finns en poäng med också, men som kanske ändå visar att detta är en slags försäsongsmatch för Chelsea minst lika mycket som den är viktig att vinna.

Gruppdynamiskt är det för all del en inställning jag uppskattar. Det ger så att säga en extra bonus till de spelare som faktiskt kämpat sig igenom hela försäsongen så här långt och är en rätt bra signal att skicka om hur alla spelare i truppen är viktiga för laget och kommer så vara under säsongen. Vilket är helt nödvändigt om Chelsea ska kunna utmana Man City och Liverpool om ligatiteln den här säsongen.

Tuchel har också varit tydlig med att för att få Chelsea att fungera handlar det inte bara om att ha de allra bästa spelarna, utan ha spelare som passar ihop och fungerar ihop med varandra och som har en tydlig roll och funktion i spelartruppen. Det handlar också om att försöka hitta den rätta balansen mellan konkurrens och kamratskap, mellan att sporra och utmana varandra och att hjälpa varandra.

Chelseas värvning av Romelu Lukaku, som förväntas bli klar precis vilken dag som helst, kanske redan idag, kan ses även utifrån det ljuset. Jag har redan kommenterat värvningen som sådan och bedömer det som en strålande värvning för Chelsea. Ett Chelsea som sökte just den typen av anfallare hela förra säsongen. Tuchel har inte fel när han beskriver Lukaku som en av världens just nu fyra bästa anfallare.

Just den sidan av saken är kanske på så sätt given. Med Romelu Lukaku får Chelsea en anfallare i världsklass som kan ge dem den extra spets och kvalitet som de behöver för att ta klivet upp mot den absolut högsta nivån som fotbollslag. Den nivå som krävs för att konkurrera över en hel säsong med ett lag som t ex Man City. Jag menar att med Lukaku får Chelsea en anfallare i samma anda som Didier Drogba och Diego Costa.

Romelu Lukaku fyller alltså en roll och funktion i Chelsea som i någon mening inte fanns förra säsongen. Detta är en positiv sak enbart det. Men det är en värvning som även har andra positiva bieffekter. Som t ex att den lättar trycket på Timo Werner som alldeles klart och tydligt är en skicklig anfallare, men som kämpade hela förra säsongen med att kunna leva upp till den kravnivå som alltid finns på Chelseas stjärnanfallare.

Man skulle kunna spekulera i att den pressen i hög utsträckning hämmade Werner förra säsongen. Han sattes i en situation och i en roll han helt enkelt inte var bekväm med. Att istället fungera som en rollspelare bredvid Romelu Lukaku, eller som Chelseas andre anfallare bakom Lukaku, kan vara en roll som passar Werner betydligt bättre, och därmed vinner Chelsea även att de kan börja få mer ut av Werner som spelare.

Andra spelare borde se fram emot förstärkningen även de. Chelsea har mängder med kreativa och produktiva spelare i form av bland andra Kai Havertz, Hakim Ziyech, Christian Pulisic, Mason Mount etc. Värvningen av Romelu Lukaku gör att även dessa spelare kommer att komma betydligt mycket mer till sin rätt. Uttryckt annorlunda att Chelseas spelövertag kommer resultera i fler mål och i fler poäng.

Den enda som kanske i någon mening inte jublar över Chelseas värvning av Lukaku är Tammy Abraham, som av allt att döma har börjat se sig om efter en annan klubb, där Arsenal och Roma låter som de huvudsakliga alternativen. Båda låter som problematiska alternativ av lite olika skäl. Arsenal för att de redan har det fullt på anfallarfronten, Roma för att de har José Mourinho som manager.

Att Tammy Abraham lämnar Chelsea, eller om Tammy Abraham nu lämnar Chelsea, är säkert ägnat att göra de besvikna som värderar sådant här som klubbens egna unga spelare och så vidare. Samtidigt är det ju heller inte så att Abraham inte har fått chansen i Chelsea, och det har ärligt talat aldrig sett ut som om Abraham hade kvaliteten att vara Chelseas anfallare annat än just under övergångsperioden för några år sedan.

Bäst för Chelsea och bäst för Tammy Abraham är förmodligen att han hittar en annan klubb att spela för. Även om han inte är bra nog att vara Chelseas första anfallare så är han ändå för bra för att sitta som Chelseas tredje anfallare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Yoane Wissa, Lorient till Brentford. Kreativ ytterforward som även kan spela centralt som anfallare, och som har producerat många mål för Lorient i League 2 de senaste åren och nu kan vara redo att ta klivet upp till Brentford i Premier League. Kompetent spelare, även om man kanske inte ska förvänta sig underverk. Betyg: Godkänd – (++)

Josh Sargent, Werder Bremen till Norwich. Den amerikanske landslagsanfallaren har spottat in mål för Werder Bremen i Bundesliga de två senaste säsongerna. Faktiskt en riktigt intressant värvning för Norwich som även kan ge dem lite mer konkurrens och kvalitet i anfallet jämfört med förra gången i Premier League. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Armando Broja, Chelsea till Southampton, lån. Det är inte överdrivet svårt att lista ut Southamptons huvudsakliga transferstrategi den här sommaren, nämligen vittja Chelseas ungdomsled. Broja är den tredje spelaren Southampton hämtar därifrån bara den här sommaren. Broja ska utöka Southamptons anfallsalternativ. Betyg: Godkänd – (++)

Adam Armstrong, Blackburn till Southampton. Southamptons huvudsakliga anfallsvärvning får vi dock anta är Armstrong, som har öst in mål för Blackburn de senaste säsongerna och som flera andra Premier League-klubbar försökt värva. Kan visa sig bli ett riktigt kap för Southampton. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Men nu är Steven Gerrard i själva verket bara Rangers manager. Frågan är alltså om han har tagit med sig lite av den magi han så många gånger visade upp som spelare att vara honom till hjälp också som manager. Blir spelarna kanske modigare eller till och med lite inspirerade just av att Gerrard är deras manager?

Första matchen i Malmö gav ett delat svar på den frågan. Rangers var å ena sidan rätt tamt under stora delar av matchen och under några svaga minuter i början av andra halvlek hamnade de i ett kvickt 0-2-underläge. Å andra sidan lyckades Rangers något Gerrardeskt ändå få in en ett väldigt betydelsefullt 1-2-mål i sista minuten.

Nu är för all del bortamålsregeln bortplockad i europeiskt cupspel, så det där målet har inte exakt samma betydelse som det hade haft förra säsongen. Ändå känns det som ett helt annat läge för Malmö FF att gå in med 2-1 i den här matchen än vad det hade gjort att faktiskt ha en 2-0-ledning.

Ibrox kommer vara fullpackat, och Ibrox kommer koka. Det är ingen tillfällighet att Steven Gerrard har gjort sitt allra bästa för att piska upp supportrarna inför kvällens match. Han om någon vet vad ett elektriskt hemmastöd kan betyda sådana här kvällar. Det sena reduceringsmålet lär ha gett Rangers ett ännu större hopp än de annars haft.

Samtidigt ska man inte glömma bort att Malmö FF är rätt vana vid det här läget. Vi ska inte heller glömma bort att Malmö FF faktiskt har åkt och spelat sådana här avgörande europeiska cupmatcher i Skottland förut, med framgångsrikt resultat. Det är med andra ord en uppgift de känner igen och en uppgift de vet att de klarar av.

Just den faktorn kan visa sig betydelsefull. Det kan diskuteras i vilken utsträckning det ena laget är bättre än det andra, men vad Malmö FF definitivt är i nuläget är mer vana vid och erfarna med den här typen av matcher. Detta är Rangers första Champions League-kval på väldigt många år.

Att möjligheten att få spela Champions League betyder mycket för Rangers går knappast att ta miste på. Rangers förlorade i helgen mot Dundee United, vilket var deras första förlust i ligaspelet sedan förrförra säsongen. Olika anledningar skulle kunna vara att Rangers har tappat spelare eller att det alltid är svårare att spela som regerande mästare.

Men det går inte heller att blunda för att en anledning mycket väl kan vara att Rangers helt enkelt hade sina huvuden framför allt på kvällens match. En förlust i ligaspelet går alltid att reparera, men om inte Rangers vinner mot Malmö FF ikväll så är deras dröm om Champions League över för den här säsongen.

Ett starkare Rangers kommer komma till spel ikväll än vad som kom till spel i Malmö förra veckan. Ianis Hagi, Alfred Morelos, Leon Balogun och Fashion Sakala var alla fyra borta i den matchen men är redo för spel ikväll. Viktigast av allt är kanske att Morelos och Hagi återvänder till laget.

Någon enkel uppgift blir det helt säkert inte för Rangers. Men det kommer inte bli någon lättare uppgift för Malmö FF heller så klart.

:::

Samtidigt som det spelas europeisk fotboll är det vad jag brukar betrakta som lilla julafton när samtidigt de första omgångarna i Ligacupen spelas. Åtminstone i den första omgången utan lag från Premier League.

Ligacupens första omgång spelas under tisdagen och onsdagen. 28 matcher ikväll, och ytterligare fem matcher imorgon kväll. Två matcher har redan spelats förra helgen, då Bournemouth vann mot MK Dons, och Huddersfield vann mot Sheffield Wednesday.

Några matcher att hålla ögonen på under dessa båda kvällar:

Derby County vs Salford City. Wayne Rooneys problemlag mot uppstickarlaget i League Two med gamla Man Utd-spelare som ägare. Derby County har hemmaplan men räkna inte bort Salford i den här matchen.

Charlton vs AFC Wimbledon. Cupmatch mellan två lag som hoppas kunna göra saker i League One den här säsongen. AFC Wimbledon inledde starkt med en bortavinst mot Doncaster Rovers, Charlton fick bara 0-0 hemma mot Sheffield Wednesday.

Hull City vs Wigan. Två lag som vi känner igen från Premier League i en inte alltför avlägsen dåtid. Båda klubbarna har också drabbats av hard times sedan dess och tagit varsin runda ned i League One, där Wigan fortfarande är kvar.

Bolton Wanderers vs Barnsley. Målexplosion för Bolton när de spelade 3-3 i ligapremiären hemma mot MK Dons. Inte alls omöjligt att det blir precis lika målrikt när Bolton ska ta emot Barnsley i Ligacupen.

Leyton Orient vs QPR. Två divisioner skiljer dessa båda klubbar åt, men det ändrar inte på det faktum att detta ändå är ett Londonderby som ska bli rätt intressant att se. Med hemmaplan för Leyton Orient ska vi absolut inte räkna bort dem.

Stora frågan med Ligacupen den här säsongen är så klart om Man City ska kunna ta sin femte Ligacuptitel i rad. Fyra år i rad har Man City vunnit Ligacupen, vilket bara Liverpool har mäktat med förut i början av 1980-talet.

Ett särskilt problem när det kommer till just en spelare som Messi är att allt han gör som person utanför planen ofrånkomligen blandas samman med allt han har gjort som spelare på planen. Väldigt många vill helt enkelt inte ifrågasätta det ena eftersom de i så väldigt hög utsträckning beundrar det andra. Messi står som spelare nästan över all form av kritik och därför verkar många tänka att han gör det även som person.

Söndagens presskonferens var naturligtvis ett synnerligen välkonstruerat teaterspektakel, ett tillfälle för Messi att så att säga berätta sin egen story. Med tårar i ögonen sade han adjö till Barcelona. Jag betvivlar för all del inte tårarnas äkthet eftersom jag mycket väl kan tänka mig att han faktiskt uppfattar allting ungefär precis så som han säger. Men det gör det inte därför till sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen.

Mängder av människor har naturligtvis redan skrivit en massa text om Messis exit från Barcelona, dess orsaker och dess konsekvenser med mera. Liksom om hans tydligen nära förestående flytt till PSG. Det tjänar just ingenting till för mig eller för er att upprepa allt här. Däremot kan det finnas ett värde att försöka sammanställa och kanske klargöra flera av de fiktioner som ofrånkomligen cirkulerar runt Messis exit från Barcelona.

(8) Det är La Ligas fel att Messi lämnar Barcelona!

Barcelona har varit rätt kvicka på att skylla hela situationen på La Liga och dess finansiella regelverk, och många av klubbens supportrar har varit snabba att haka på. Ett regelverk som stipulerar hur stor andel av klubbens omsättning lönekostnaderna får vara.

Men ansvaret är naturligtvis enbart Barcelonas. De har för det första varit med och beslutat om detta regelverk, de har därefter medvetet valt att bryta mot detta regelverk, och sedan blir de upprörda över att de sedan förväntas ta ansvar för sitt regelbrott.

Den typen av tänk är för all del inte obekant från engelskt håll heller. Men hela denna situation beror självfallet enbart på att Barcelona har valt att spendera mes que un club faktiskt har kunnat dra in i intäkter.

(7) Den europeiska superligan skulle rädda fotbollen!

Med facit i hand är det väldigt lätt att den här sommaren se den europeiska superligan, ett projekt som Barcelona och Real Madrid för övrigt fortfarande klamrar sig fast vid, för exakt vad det faktiskt var, ett för deras del rent desperationsprojekt.

Projektet såldes in som om det vore nödvändigt för att rädda fotbollen. Projektets enda nödvändighet bestod i själva verket av att baila ut Barcelona och Real Madrid från att behöva ta ett faktiskt eget ansvar för sitt egna finansiella mismanagement.

(6) Messi var helt oförberedd på att lämna Barcelona!

Tårarna rann på Leo Messi när han menade att han aldrig hade föreställt sig att behöva lämna Barcelona. Vilket är rätt rikt när Messi för bara ett år sedan hotade öppet med att lämna Barcelona. Han måste uppenbart ha övervägt möjligheten.

Helt rimligt och realistiskt känns det heller inte. La Ligas finansiella regelverk har knappast varit okänt varken för Barcelona eller för Messis team. Situationen med Messis kontrakt med Barcelona var knappast heller okänd. Detta är inte en blixt från klar himmel.

(5) Messi och PSG har inte haft tidigare kontakt!

När PSG via ägaromvägar mindre än 24 timmar efter att Barcelona meddelat att Messi lämnar klubben bekräftar att Messi är klar för PSG så resulterar det i både en och annan rimlig fundering kring timing och tillfälligheter.

Är det verkligen troligt att en sådan här förhandling går från noll till i princip klart inom loppet av 24 timmar? Eller är det troligare att det i så fall har pågått kontakt och förhandling mellan parterna under betydligt längre tid än så?

Givet att frågan ställs är det kanske självklart vad jag ser som svaret. Nu ser jag för all del inget fel i att Messi har förhandlat med PSG redan tidigare, men det sätter orsakerna och omständigheterna runt hans flytt i ett delvis annat ljus.

(4) Messi ville halvera sin lön!

En av lite lustigare nyheterna kom tidigare i somras när det rapporterades vitt och brett att Messi gått med på att halvera sin lön för att få spela kvar i Barcelona. Spaltmeter skrevs om allt det fantastiska och fina med detta.

Sanningen var självfallet inte riktigt så enkel eller vacker. Messis kontrakt gick istället ut på att han skulle få samma lön för två års spel men istället utslaget över fem år. Ett grepp som inte sänker Messis lön totalt sett men sänker Barcelonas kostnader på kort sikt.

Här finns för all del alla skäl i världen att ifrågasätta det uppriktiga ens med detta, då detta som vi kommer se i nästa punkt inte var tillräckligt för att få Barcelona att passera La Ligas regelverk. Men kanske var det ett sätt att visa att man gjorde allt man kunde.

(3) Messi borde ha kunnat spela gratis!

Här finns de som menar att om nu Messi verkligen ville kvara i Barcelona så hade han självfallet kunnat spela för dem gratis om han så ville. Formellt en helt korrekt iakttagelse, även om det kanske är lite överdrivet att förvänta sig av någon spelare.

Grejen är emellertid, och här är kopplingen till föregående punkt, att även om Messi hade valt att spela gratis för Barcelona, vilket han skulle ha kunnat göra, så hade det ändå inte räckt till för att Barcelona skulle passera La Ligas finansiella regelverk.

La Ligas regelverk säger att en klubb får spendera maximalt 70% av sin omsättning på spelarlöner. Med Messis lön spenderade Barcelona 115% av sin omsättning på spelarlön, utan Messis lön spenderade Barcelona fortfarande 95% av omsättningen på löner.

Barcelona hade alltså inte kunnat registrera Messi ens om kontraktet inneburit noll i kostnader. Däremot är det ju en smått fantastisk insikt att Barcelona pyntat 20% av sin omsättning enbart på Leo Messi.

(2) UEFA har riggat detta för PSG:s räkning!

En annan populär konspirationsteori är att UEFA på något sätt skulle ligga bakom allt detta för att hjälpa PSG, som enligt någon slags Barcelonalogik är UEFA:s gulleklubb sedan de valde att inte gå med i den euroepiska superligan.

UEFA har självfallet ingenting att göra med La Ligas finansiella regelverk som är det som Barcelona har brutit mot här och som orsakat själva situationen. UEFA har heller inte tvingat Barcelona att medvetet bryta mot detta regelverk.

Men som vanligt är det lättare att skylla på andra än att ta eget ansvar. Många kommer härifrån helt säkert, utan att faktiskt veta något i sakfrågan, ta som bevis för UEFA:s finger i spelet om det visar sig att PSG värvar Messi utan att åka dit för brott mot FFP.

(1) Bara PSG som ville värva Messi!

Ett skäl för att anlita så kallade mellanhänder för att ta kontakten med en spelare som Messi och höra om han vill komma till den egna klubben är så klart att kunna ha plausible deniability om det visar sig att svaret är nej.

Alltså är det fullt möjligt för klubben att säga att de aldrig haft några planer eller tankar på att värva Messi eftersom klubben som sådan aldrig haft några sådana kontakter. Av det enkla skälet har minsann Messi alltså inte valt någon annan klubb före dem.

En och annan engelsk klubb bör nog känna sig träffad. Det faktum att Messi är så tydligt låst vid PSG så snabbt är så klart ännu ett tydligt tecken på att det var inte en fråga som började grävas i bara för några dagar sedan. Den har varit i säck ett bra tag.

:::

TRANSFERKOLLEN

Axel Tuanzebe, Man Utd till Aston Villa, lån. Helt okej värvning ändå för Aston Villa. De känner till Tuanzebe och Tuanzebe känner till dem sedan en tidigare låneperiod då Aston Villa gick upp i Premier League. Inte en spelare som direkt förstärker Aston Villa men som ändå ger Aston Villa en bättre bredd i sin backlinje. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Just den här helgen inleder vi däremot lite annorlunda, givet att det bara var Football League i spel denna premiärhelg och det därför går att köra hörnan på söndagen. En annan skillnad är att EFL-hörnan kommer ha sitt fokus på EFL Championship, men även kan innehålla punkter från League One och League Two.

EFL-hörnan kommer också vara mindre formellt strukturerad än Premier League-hörnan, och mer baseras runt ett fritt antal observationer och så kallade spaningar från den just spelade omgången. Vad man möjligen skulle kunna beskrivas som en snabb översikt av omgången, kanske i första hand för de som inte själva följt den för egen del.

Homecoming. Vilken homecoming för Coventry som gör sin första hemmamatch på Ricoh Arena på över två år. Underläge med 0-1 mot Nottingham Forest vänds till 2-1 under matchens sista tio minuter. Victor Gyökeres med kvitteringen, och sedan Kyle McFadzean med vinstmålet i sjätte tilläggsminuten.

Tuff start för topplagen. Bournemouth, West Brom, Fulham och Sheffield United har samtliga tippats som tänkta topplag den här säsongen. Inget av dessa fyra lag vinner i första omgången. Bournemouth och West Brom spelar oavgjort mot varandra, Fulham oavgjort mot Middlesbrough, och Sheffield United förlorar mot Birmingham.

Luton öppnar starkt. Nykomlingen Peterborough på hemmaplan är kanske inte säsongens tuffaste uppgift, men Luton spelade en imponerande fotboll, 3-0 är alltid ett bra resultat oavsett motstånd, och framför allt ser Luton ut att ha lyckats integrera sina nyförvärv på ett bra sätt.

Pressat Preston. Frankie McAvoy var ifrågasatt som ordinarie manager redan inför säsongen, och ett närmast katastrofalt 1-4-resultat på hemmaplan mot nykomlingen Hull City lär knappast ha minskat pressen på vare sig McAvoy eller Preston. Inga stora pengar på vem som blir första managern att få sparken den här säsongen.

Seger för Sunderland. Tuff premiärmatch för Sunderland hemma mot ett nytänt och positivt Wigan. Wigan tog också ledningen men Sunderland vände och tog vad som kan visa sig vara en viktig seger för deras säsong. Utmärkt stämning på Stadium of Light, och de behöver publiken i ryggen för att ta sig upp i EFL Championship igen.

Bra poäng för Sheffield Wednesday. Nyss nedflyttade Sheffield Wednesday inledde med en tuff match på pappret, borta mot Charlton. Med många nya eller färska spelare på planen som inte gjort många matcher tillsammans, och med humöret runt klubben på låg nivå, visade Sheffield Wednesday ändå positiva tecken och klarade 0-0.

Soft Swansea. Tufft att vara altlför kritisk mot Russell Martin redan, men farhågan med hans fotboll är att det är mycket bollinnehav men inte så värst många chanser och ännu färre mål. Och var man rädd för den saken så botade knappast Swanseas match mot Blackburn den rädslan. Förlust med 1-2 och Swansea måste bli bättre.

Oavgjort toppmöte. Leyton Orient var det bättre laget i den första halvleken och Salford City var det bättre laget i den andra halvleken. Att matchen slutade oavgjort och 1-1 mellan Salford och Leyton Orient i ett tidigt möte mellan två lag som förväntas slåss om uppflyttning var alltså helt i sin ordning.

Välkommen till Football League, Sutton! Sutton United spelade sin allra första match i Football League någonsin under lördagen, borta mot Forest Green Rovers. Matchen förlorades för all del med 1-2 men det kommer fler matcher den här säsongen, och Sutton kommer inte vara någon slagpåse.

Men kanske är helgen ännu lite mer speciell för Coventrys supportrar när de ikväll för första gången på över två år beger sig till Ricoh Arena, nu med det kanske inte helt och hållet romantiska namnet Coventry City Building Society Arena, för säsongens första match mot Nottingham Forest. En arena och ett hem de har varit portade från under två långa säsonger.

Coventry har istället tillbringat de senaste två åren på St Andrew’s, det vill säga delat arena med Birmingham City. Coventry har alltså inte enbart behövt hantera att spela utan publik under pandemin utan de har dessutom tvingats att spela sina hemmamatcher på en arena som inte är deras hemmaplan. Trots 46 bortamatcher förra säsongen lyckades Coventry som nykomling ändå med god marginal hålla sig kvar i EFL Championship.

Orsakerna varför Coventry har varit hemlöst i två år hittar vi i Coventrys kontroversiella och illa omtyckta ägare i form av SISU, som om och om igen har hamnat i konflikt och dispyt både med Coventrys kommunalnämnd och med rugbyklubben i Coventry, som äger själva arenan. Detta var heller inte första gången under SISU:s cirka tioåriga ägande som Coventry tvingandes hemifrån.

Om detta har jag bloggat några gånger förut men jag är lite ovillig att länka till dessa bloggar då det bland annat riskerar påminna en och annan om hur jag gav fem plus till Tottenhams värvning av Roberto Soldado.

Dagens återkomst till Ricoh Arena, som alla fortfarande kallar den, har dock mer än enbart en rent psykologisk effekt av att äntligen få spela på hemmaplan. Det har tämligen bokstavligt fört supportrarna tillbaka till klubben. När Coventry spelade på St Andrew’s hade de ett publiksnitt om cirka 6,000 åskådare. För några veckor sedan meddelade Coventry att de precis passerat 10,000 sålda säsongsbiljetter.

Visst, det första publiksnittet kom när Coventry fortfarande spelade i League One, och nu spelar de i EFL Championship. Men en försvarlig mängd av Coventrys supportrar har också helt enkelt vägrat att gå och titta på Coventry när de spelar sina hemmamatcher på någon annan arena än sin egen arena. Man har bland annat menat att gå på dessa matcher vore detsamma som att ge SISU ett slags godkännande.

När Coventry passerade 10,000 sålda säsongsbiljetter så gör de det för första gången på över 50 år. Under dessa 50 år har Coventry under många år spelat i både Premier League och i EFL Championship, så den folkmassa som idag väller in på Ricoh Arena gör det av helt andra skäl än enbart att Coventry skulle ha flyttats upp till EFL Championship. Här finns en omisstaglig känsla av hemkomst i luften.

Kanske finns där även en känsla av goda förhoppningar. Mark Robins påbörjar nu sin femte säsong med Coventry, och har tagit dem från League Two hela vägen tillbaka till EFL Championship, och väl där slutade de förra säsongen på sextonde plats, vilket var klubbens högsta tabellplacering på 15 år. Detta har Coventry och Robins åstadkommit med en mycket liten budget, sålda nyckelspelare och ständigt strul runt klubben.

När Coventrys supportrar ikväll fyller upp Ricoh Arena har de alla skäl i världen att hoppas på en bra säsong för Coventry. I mångt och mycket är Coventry redan en av säsongens vinnare, bara genom att få ha kommit hem till Ricoh Arena igen.

:::

Runt klockan 12 idag ska tydligen Leo Messi hålla presskonferens på Camp Nou. Vi kan där förvänta oss att han tackar för sin tid i Barcelona, pratar om hur han så väldigt gärna hade velat vara kvar men i praktiken tvingats bort.

Det tog inte många timmar från det att Barcelona meddelade att Messi skulle lämna klubben till det att PSG via omvägar bekräftade att Messi var klar i klubben. Vilket i högsta grad indikerar att Messi förhandlat med PSG sedan en bra tid tillbaka.

Jag kan inte hjälpa att tänka att Messis eftermäle med Barcelona med detta borde vara i alla fall något delat. En fantastisk spelare som gjort och vunnit väldigt mycket med Barcelona under sina år där naturligtvis.

Men även en spelare som genom sina ekonomiska anspråk har bidragit till att försätta Barcelona i den prekära finansiella situation de nu befinner sig i, och som under i alla fall de senaste fem-sex åren varit en bromskloss för Barcelonas förnyelse.

Nu lämnar Messi alltså till synes Barcelona för PSG. Det är svårt att se att just det klubbvalet görs av något annat skäl än att han vill fortsätta tjäna de riktigt stora pengarna samt vinna några ytterligare Champions League-titlar.

Det går att förstå det valet. Men det är inget roligt val, och det är sannerligen inget modigt val. Men i vilket fall som helst är det ett val han gör helt och hållet av egen fri vilja, så allt snack om att han skulle ha blivit tvingad därtill är trams.

Om Leo Messi hade velat vara riktigt modig så hade han naturligtvis kritat på för Coventry!

Om Community Shield finns nog inte så väldigt mycket att säga. Det är en match som är väldigt trevlig att vinna och det är alltid kul och givande för alla lag att lyfta silver, men det är inte en match med någon väldig betydelse eller en titel som alls räknas i något mer formellt sammanhang. Den typen av larv kan de spanska superklubbarna ägna sig åt om de vill. Även om en vinst säkert vore rätt häftig i alla fall för Leicester.

League Two är som vanligt en svår nöt att knäcka på förhand. Klubbar som förmodligen kommer konkurrera om serieseger och uppflyttning är Bristol Rovers med Joey Barton som manager, ett ambitiöst men otåligt Salford City, Bradford City som alltid känns lite för stora för den här serien, och utöver dem kan det vara värt att hålla ögonen på Leyton Orient, Mansfield, Exeter och Forest Green Rovers.

League One är denna säsongs riktiga getingbo med mängder av stora och anrika klubbar i serien som Sunderland, Ipswich Town, Bolton Wanderers, Sheffield Wednesday, Charlton, Wigan, Portsmouth. Samtliga dessa klubbar kommer garanterat sikta både på serieseger och uppflyttning, och bakom dem finns det helt säkert flera klubbar som vill blanda sig i leken.

Om dessa båda serier kommer jag säkert få anledning att prata mer vid ett senare tillfälle, men den här gången tänkte jag nog ändå fokusera på EFL Championship, som trots allt är den serie som ligger de flesta närmast både hjärta och hjärna. Förhoppningsvis med en inte överdrivet ambitiös eller för den delen intetsägande genomgång av varje lag, med en ytterst försiktig bedömning inbakad om var i ligan de kan tänkas sluta.

Bournemouth. Manager: Scott Parker. Nyckelspelaren: David Brooks. En av de starkaste spelartrupperna i EFL Championship. Bournemouth måste räknas som en av favoriterna att både vinna ligan och bli uppflyttade. Med lagets kvalitet och fokus på bollinnehav kommer de dominera flertalet matcher under säsongen. Prognos: 1-4

Sheffield United. Manager: Slavisa Jokanovic. Nyckelspelaren: Oli McBurnie. Att anställa Jokanovic får nog sägas ha varit ett både smart och ambitiöst drag. Det säger oss att Sheffield United vill tillbaka till Premier League omedelbart, vilket de har både spelarna och systemet för att lyckas med. Prognos: 1-4

West Bromwich Albion. Manager: Valerien Ismael. Nyckelspelaren: Jake Livermore. Att West Brom tippas för uppflyttning är inte märkligt. Vad vi vet med Ismael som manager är att West Brom kommer vara offensivt och intensivt den här säsongen. Utmanar om seriesegern och definitivt en uppflyttningskandidat. Prognos: 2-4

Fulham. Manager: Marco Silva. Nyckelspelaren: Aleksandr Mitrovic. Har varit de senaste säsongernas jojo-lag mellan Premier League och EFL Championship. Silva är en beprövad manager och kan han bättre anpassa spelet efter Mitrovics färdigheter så är mycket vunnet för Fulham. Prognos: 2-6

Nottingham Forest. Manager: Chris Hughton. Nyckelspelaren: Lewis Grabban. Problemet för Forest har hela tiden varit deras ojämnhet. Deras katastrofalt svaga start saboterade deras chanser förra säsongen. Kan Hughton stabilisera Forest så har de absolut kvaliteten i laget att hota om uppflyttning och playoff. Prognos: 3-7

Cardiff City. Manager: Mick McCarthy. Nyckelspelaren: Kieffer Moore. Cardiff fick sig ett rejält uppsving under förra säsongen när McCarthy tog över laget, från nedre halvan till ack så nästan en playoff-plats. Att döma av det så borde playoff vara en realistisk ambition för Cardiff den här säsongen. Prognos: 4-8

Middlesbrough. Manager: Neil Warnock. Nyckelspelaren: Duncan Watmore. I och med att Warnock är Middlebroughs manager så pratas det uppflyttning om Middlesbrough, men det finns nog inga bättre skäl än så för det. Om de gjorda värvningarna slår väl ut är det dock ingen omöjlighet att Middlesbrough kan ta en playoff-plats. Prognos: 5-9

Millwall. Manager: Gary Rowett. Nyckelspelaren: Scott Malone. Millwall slutade elva förra säsongen och med Rowett som manager, och med fansen tillbaka på The Den, och med flera förstärkningar av laget både defensivt och offensivt under sommaren, så kan inte Millwall räknas bort från playoff-pratet. Prognos: 6-10

Swansea City. Manager: Russell Martin. Nyckelspelaren: Jamal Lowe. Swansea har tagit sig till två raka playoffs tack vare en stark defensiv. Steve Cooper lämnade klubben för två veckor sedan. Russell Martin har tagit över, och lovar en mer offensiv fotboll. Tappet av André Ayew är däremot tungt för Swansea. Prognos: 7-11

Queens Park Rangers. Manager: Mark Warburton. Nyckelspelaren: Charlie Austin. QPR börjar få ett starkt lag under Warburton. Här finns väldigt mycket kreativitet, med Austin finns även en erkänt effektiv anfallare i EFL Championship, och under sommaren har QPR även förstärkt sin defensiv. Kan utmana om playoff. Prognos: 8-12

Blackburn Rovers. Manager: Tony Mowbray. Nyckelspelaren: Bradley Dack. Mycket talar för att notoriske målskytten Adam Armstrong är på väg att lämna klubben, vilket kraftigt skulle reducera Blackburns chanser under säsongen. Men Blackburn är ett kompetent lag med flera skickliga spelare som inte ska räknas bort. Prognos: 9-13

Coventry City. Manager: Mark Robins. Nyckelspelaren: Martyn Waghorn. Coventry har en fin säsong framför sig sedan deras transferembargo upphört i maj och de dessutom nu får återvända till sin riktiga hemmaarena Ricoh Arena. Imponerade redan förra säsongen och kan bygga vidare på det denna säsong. Prognos: 10-14

Stoke City. Manager: Michael O’Neill. Nyckelspelaren: Sam Clucas. Förra säsongen kan ha varit första säsongen sedan Stoke åkte ur Premier League som de faktiskt började kännas stabila igen. Michael O’Neill har gett Stoke stadga och kan de bygga vidare på förra säsongens spel är de ett lag för övre halvan. Prognos: 11-15

Bristol City. Manager: Nigel Pearson. Nyckelspelaren: Tomas Kalas. Nigel Pearson är på väg att göra om Bristol City i sin avbild, vilket hittills mest ser ut som att hämta hem sina gamla spelare från Leicester. Bristol Citys supportrar har blivit vana vid playoff-pushar men det känns långsökt den här säsongen. Prognos: 12-16

Preston North End. Manager: Frankie McAvoy. Nyckelspelaren: Tom Barkhuizen. Den ställföreträdande managern McAvoy fick förlängt förtroende sedan Preston avslutat förra säsongen med att bara förlora en av sina åtta sista matcher. Rimligt men sällan något som brukar slå särskilt väl ut. Prognos: 13-17

Luton Town. Manager: Nathan Jones. Nyckelspelaren: Danny Hylton. Luton blev ett annat lag så fort Nathan Jones återvände till klubben, och omsatte förra säsongen detta till en plats på tabellens övre halva. Det kan bli svårt att upprepa den här säsongen, även om Jones har varit aktiv på transfermarknaden. Prognos: 14-18

Barnsley. Manager: Markus Schopp. Nyckelspelaren: Cauley Woodrow. Förra säsongens stora överraskning när de tog sig hela vägen till playoff. Konsekvensen blev att de blev av med sin manager och sin bästa spelare i Alex Mowatt. Kommer få det väldigt svårt att upprepa förra säsongens spel och resultat. Prognos: 15-19

Reading. Manager: Veljko Paunovic. Nyckelspelaren: Lucas João. Endast en svag avslutning förra säsongen höll Reading borta från playoff. Readings chanser den här säsongen beror till stor del på i vilken utsträckning de lyckas ersätta Michael Olise och Omar Richards. Denna säsong blir tuffare. Prognos: 16-20

Hull City. Manager: Grant McCann. Nyckelspelaren: George Honeyman. Imponerade stort under andra halvan av förra säsongen i League One. Har däremot på grund av finansiella restriktioner haft svårt att förstärka laget märkvärt inför den här säsongen. McCanns Hull City bör ändå kunna undvika nedflyttning. Prognos: 17-21

Peterborough United. Manager: Darren Ferguson. Nyckelspelaren: Jack Marriott. Det enda vi kan säga med säkerhet med Peterborough är att det kommer vara ett extremt roligt lag att följa under säsongen. Gör de lika många mål i EFL Championship som de gjorde i League One så håller de sig kvar. Prognos: 18-22

Huddersfield Town. Manager: Carlos Corberan. Nyckelspelaren: Jonathan Hogg. Har överlevt två raka nedflyttningsstrider och ser ut att behöva överleva en tredje. Drällde in mål i massor förra säsongen och Huddersfields värvningar hittills denna sommar har mest gått ut på att förstärka försvaret. Men ser tunna ut. Prognos: 18-22

Birmingham City. Manager: Lee Bowyer. Nyckelspelaren: Lukas Jutkiewicz. Var på vippen att åka ur EFL Championship redan förra säsongen med Aitor Karanka som manager. Den här gången förväntas Bowyer hålla Birmingham kvar med ännu mindre pengar. En tuff uppgift i en klubb som brottas med ständiga problem. Prognos: 19-23

Blackpool. Manager: Neil Critchley. Nyckelspelaren: Gary Madine. En klubb som fått något av en renässans sedan klubben fått nya ägare och supportrarna kommit tillbaka. Två playoff-vinster har tagit dem tillbaka till EFL Championship, men väl där kommer Blackpool få det svårt. Prognos: 20-24

Derby County. Manager: Wayne Rooney. Nyckelspelaren: Krystian Bielik. Var på god väg att åka ur EFL Championship redan förra säsongen, och den här säsongen tvingas Rooney försöka hålla Derby kvar under ett transferembargo som gjort laget ännu svagare. Strulet utanför planen hjälper dem heller inte. Prognos: 22-24

:::

TRANSFERKOLLEN

Juraj Kucka, Parma till Watford. Åldrande och rutinerad mittfältare som tillbringat de flesta av sina år i Serie A, med Milan och Parma framför allt. Breddar säkert Watford på mittfältet men svårt att riktigt se honom ha benen att kunna lyfta Watford i någon meningsfull utsträckning. Betyg: Godkänd – (++)

Cristian Romero, Atalanta till Tottenham. Mittback som gjort sig ett stort namn i Atalanta de senaste säsongerna och som också tagit sig en plats i Argentinas landslag, där han i somras vann Copa America. Sägs vara en spelare med stor personlighet utöver en väldigt skicklig mittback. Betyg: Berömlig – (+++++)

EFL Championship kommer som vanligt bli en extremt tajt och svårförutsägbar serie också den här säsongen. Där finns kanske inte de där uppenbara förhandsfavoriterna som vi har sett tidigare som kanske framför allt Wolves och Leeds, men där finns ett relativt stort antal klubbar som samtliga ser riktigt starka ut och som alla kan och förmodligen kommer vara inblandade i striderna om uppflyttning och playoff.

Just två av dessa klubbar öppnar även EFL Championship denna fredagskväll när Bournemouth tar emot West Brom hemma på Vitality Stadium. Båda klubbarna har som vi vet hyfsat nyligen spelat i Premier League, och har resurser därefter i form av relativt starka spelartrupper samt naturligtvis fallskärmsbetalningar. Båda klubbarna har därtill nya managers inför denna säsong.

Där måste man kanske ändå säga att West Brom har varit lite modigare i sitt val av manager. De har hämtat Valerien Ismael till klubben, som förra säsongen gjorde stor succé med relativt små resurser i Barnsley, som mycket överraskande på förhand tog sig till playoff. West Brom kan förväntas spela en mycket direkt och offensivt betonad fotboll, minst sagt en kontrast till Sam Allardyces fotboll som tog dem ut ur Premier League.

Bournemouth har varit något mer konservativa i sitt val av manager, och har så att säga anställt i sidled. Scott Parker har gjort sig ett namn genom att först åka ur Premier League med Fulham, även om detta huvudsakligen kanske inte var hans skuld, därefter via playoff ta Fulham tillbaka till Premier League, för att därefter åka ur Premier League omedelbart med Fulham igen. Vad vi skulle kunna kalla för en 50-50-anställning.

Med anställningen av Scott Parker har Bournemouth i alla fall till sist så att säga gått vidare från sin nedflyttning från Premier League för ett drygt år sedan, och Eddie Howes adjö till klubben. Hela Bournemouths första säsong tillbaka i EFL Championship kändes som en mellansäsong där de mest försökte hålla sig flytande med halvhjärtade halvlösningar som Jason Tindall och Jonathan Woodgate.

Föga överraskande så räckte inte detta hela vägen för Bournemouth, som för all del tog sig till playoff men väl där åkte ut i semifinalen mot Brentford. Bournemouth hade så klart högre ambitioner än så med en av ligans absolut starkaste spelartrupper, om inte den absolut starkaste. Frågan är om inte detta styrkeförhållande fortfarande gäller för Bournemouth den här säsongen.

Just i detta specifika avseende går det att spekulera i att klubbar som Bournemouth faktiskt har haft en fördel av Covid-19 och dess finansiella effekter. I normala fall hade en klubb som Bournemouth förmodligen förlorat fler av sina bästa och viktigaste spelare till större klubbar eller andra klubbar i Premier League. Men med en svagare marknad har Bournemouth lyckats behålla relativt många av dessa spelare.

När vi tittar på Bournemouths spelartrupp så ser vi där fortfarande spelare som Steve Cook, Lewis Cook, Chris Mepham, Lloyd Kelly, Arnaut Danjuma, Junior Stanislas, en av förra säsongens främsta anfallare i Dominic Solanke, och kreativa mittfältare i form av David Brooks och den från Brentford värvade Emiliano Marcondes. Att en spelare som Jefferson Lerma också är kvar i Bournemouth är naturligtvis imponerande.

Alltså är det inte att förvånas över två vitt skilda saker. För det första att David Brooks går ut och säger att Bournemouth bör gå upp till Premier League den här säsongen, att de har spelarna och spelet att anses som favoriter. För det andra att Scott Parker istället betonar vikten av ödmjukhet och att det inte räcker att se sig själva som favoriter eller prata om sig själva som favoriter, utan att man också måste spela som favoriter.

Under försäsongen har Bournemouth onekligen spelat just som favoriter. De tjuvstartade i själva verket säsongen redan förra fredagen med en match i Ligacupens första omgång mot MK Dons, en match som Bournemouth vann övertygande med 5-0, och visade goda prov på just den högt pressande fotboll som Scott Parker vill spela, och som han med varierande framgång försökte spela med Fulham.

Att vinna EFL Championship är självfallet en både svårare och framför allt större och längre uppgift än att vinna en hemmamatch i Ligacupen mot MK Dons. Där finns mängder med lag med kvaliteten att utmana Bournemouth både i enskilda matcher och över en hel säsong. Där finns även den fysiska och psykiska utmaningen i att klara av den väldigt långa säsongen i EFL Championship, med 46 blodiga omgångar.

Vad både Bournemouth och West Brom helt säkert söker ett svar på under denna fredagskväll är hur redo de faktiskt är för den utmaningen. Ingenting avgörs så klart redan i den första omgången, men i EFL Championship är heller ingen omgång och ingen match oviktig.

Om vi för en stund ändå håller oss kvar vid Jack Grealish så är det naturligtvis en strålande spelare och självfallet en väldigt bra värvning just därför. Naturligtvis är £100m en förskräckligt massa pengar för en spelare som hur bra han än är ändå inte gör Man City särskilt mycket starkare än vad de redan var, men kanske mer går ut på att fortsätta vara så starka. Men vill man ha Jack Grealish får man betala därefter så klart.

Aston Villa hade självfallet hoppats på att få behålla Jack Grealish. Åtminstone är det många av Aston Villas supportrar som hade hoppats på det. Nu blev det inte så vilket självfallet riskerar göra många rätt besvikna. Samtidigt vill man ändå tro att majoriteten av Aston Villas supportrar ändå förstår Grealishs val här och varför han gör det, och att det självfallet handlar om något mer än enbart pengar.

Jack Grealish har kommit fram hela vägen genom Aston Villas ungdomsled, han följde med Aston Villa ned i EFL Championship och var den ledande spelaren när det kom till att ta Aston Villa tillbaka till Premier League, hålla dem kvar i Premier League och därefter etablera dem i Premier League igen. Om Grealish vill ge sig själv en realistisk chans att vinna ligan och spela Champions League i sin prime så är han kanske värd det.

Hade Jack Grealish kunnat uppnå detta med Aston Villa? Det är naturligtvis förbannat dumt att helt utesluta möjligheten, givet vad vi t ex har sett Leicester lyckas med under de senaste fem åren, men det bär så att säga inte sannolikhetens prägel. Aston Villa kommer absolut kunna vara en klubb för Premier Leagues övre halva framöver, men därifrån blir stegen uppåt som vi vet och har sett bara högre och svårare.

Man City har med Jack Grealish fått en spelare de hela tiden har velat ha, en spelare som kommer kunna vara central för dem under åtminstone den närmaste femårsperioden. Det kan man självfallet alltid hävda på dagens marknad är värt en investering om £100m för en spelare med den bevisade kvaliteten, erfarenheten av Premier League, icke att förglömma den brittiska nationaliteten, och med så få frågetecken.

Skulle man se något frågetecken kring Jack Grealish så är det kanske att han är en spelare som har vant sig vid att vara lagets oomstridde stjärna i Aston Villa. Den rollen kommer han av lätt insedda skäl aldrig kunna få på samma sätt i Man City. Det finns uppenbara fördelar i att spela tillsammans med många mycket bättre spelare, men det finns även sidor med det som rent psykologiskt behöver hanteras.

Man City lär härifrån rikta in sina ansträngningar på nästa storvärvning att adderas till värvningen av Jack Grealish. Harry Kane har funnits i Man Citys sikte en längre tid, men det kommer bli en väldigt dyr och väldigt krånglig värvning som inte går att vara särskilt säker på att den ens blir av. Samtidigt verkar det alltså som om en ännu större fisk i form av Leo Messi har gått och blivit tillgänglig.

Det var alltså under torsdagen som både Leo Messi och Barcelona själva bekräftade att Messi inte blir kvar i Barcelona. Att Barcelona helt enkelt inte har det finansiella utrymmet att ge Messi det kontrakt de redan tidigare kommit överens om på grund av La Ligas finansiella regler. En nyhet som av lätt insedda skäl omgående förpassade nyheten om Man Citys värvning av Jack Grealish till passningsskuggan.

Vad som först och främst bör konstateras är att detta inte behöver vara något mer än att Barcelona försöker sätta press på La Liga att ändra deras finansiella regelverk för deras skull. Det ligger självfallet inte heller i La Ligas intresse att Leo Messi, en av världens bästa spelare genom tiderna, lämnar ligan och istället dyker upp i de enda alternativ som kan ses som realistiska, nämligen PSG eller Premier League.

Men om det faktiskt är på riktigt, och inte enbart ett slags politiskt poserande, och det finns rapporter som säger att Messi i själva verket har sina egna skäl att inte vilja skriva på det nya kontraktet med Barcelona, så öppnar det självfallet upp en mängd intressanta alternativ. Alternativ som onekligen skulle kunna leda till att en klubb som Man City sitter med en god portion av beslutsångest.

Harry Kane eller Leo Messi, Messi eller Kane? Att Man City utöver Jack Grealish skulle kunna värva båda dessa spelare framstår som fullständigt orealistiskt. De måste rimligen välja den ena eller den andra. Här vore det kanske fånigt att börja placera Kane ovanför Messi i någon slags hierarki, men som värvning för Man City och som spelare för Man City över längre sikt är Kane arguably det betydligt bättre alternativet.

Oklarheten och svårigheterna med att få igenom värvningen av Harry Kane skulle däremot kunna uppmuntra Man City att istället undersöka möjligheten att värva Leo Messi. Visst, det är inte knappast riktigt samma spelartyper, men statusen och boostandet av Man Citys tämligen ömtåliga egon, både som klubb och som supportrar, kompenserar säkert för detta. Att få se Leo Messi i en Man City-tröja, i Premier League, vore stort.

Nu är det knappast någon raksträcka till att värva Leo Messi heller för all del. Även om han lämnar Barcelona, vilket som sagt nog fortfarande får betraktas som ett ganska stort om, så är åtminstone min bedömning att PSG är det betydligt mest troliga valet för Messi efter Barcelona. Messi slår mig som en spelare som inte nödvändigtvis letar upp de största utmaningarna.

Jobbigast just nu är det kanske ändå för Sergio Aguero som gick till Barcelona först och främst för att få spela med Leo Messi. Desto jobbigare för Aguero kanske om då Messi skulle få för sig att börja spela för just Man City istället.

:::

Under dagen håller vi några tummar för Sverige i OS-finalen mot Kanada. Vilket för oss som har levt tillräckligt länge på den här jorden förmodligen låter mycket mer som en final i ishockey eller curling, än i fotboll. Men visst vore det stort om Sverige äntligen vinner ett stort mästerskap!

Om nu Sverige eller Kanada vinner så beror det naturligtvis på att de, till skillnad från USA tydligen, saknar vad den stolliga solarieolyckan Donald Trump anser är ”woke leftist maniacs”…  Sannolikheten att detta stämmer får väl anses rätt låg. Agent Orange verkar heller inte ha koll på hur mycket dessa påstådda ”vänstergalningar” redan vunnit.

Men vafan väntar man sig egentligen av någon som käkar pizza med kniv och gaffel?!

:::

TRANSFERKOLLEN

Jack Grealish, Aston Villa till Man City. Det brittiska transferrekordet rök all världens väg och föga förvånande ser vi ännu inga ljusblå tomtar börja snyfta om betalandet av påstått galna pengar. Det är kanske tveksamt i vilken utsträckning Grealish gör Man City så värst mycket bättre, men Grealish är en av spelarna som kan se till att Man City fortsätter vara lika bra de kommande åren. Berömlig – (+++++)

Under onsdagen blev det klart att Danny Ings lämnar Southampton och istället går till Aston Villa. Detta är ett tungt tapp för Southampton i både absoluta termer och relativa termer. I absoluta termer eftersom Ings har varit en extremt betydelsefull anfallare för Southampton de senaste säsongerna, med många mål och poäng på hans konto. I relativa termer då Aston Villa rimligtvis är en klubb Southampton bör konkurrera med.

Detta är emellertid inte Southamptons enda tapp denna sommar och riskerar heller inte vara Southamptons sista tapp. Redan i början av sommaren släppte Southampton flera spelare som kanske framför allt Ryan Bertrand. Sedan kom beslutet att sälja Mario Lemina till OGC Nice. Dessutom går det tunga flyttrykten runt både James Ward-Prowse och Jannik Vestergaard. Samtliga dessa har varit nyckelspelare för Southampton.

Allt detta hade för all del kunnat vara okej om Southampton hade haft en plan att ersätta dessa spelare med spelare av motsvarande kaliber. Men än så länge sträcker sig inte Southamptons insatser längre än att ha gjort Theo Walcotts övergång permanent, samt ha vänsterbacken Romain Perraud från Stade Brest som den tänkta ersättaren för Ryan Bertrand, som istället skrev på ett kontrakt med Leicester.

Utöver det har inte Southampton visat några mer ambitiösa idéer än att försöka vittja Chelseas ungdomsled på lovande spelare. Från Chelsea har de värvat både Dynel Simeu och Tino Livramento. Båda två är talangfulla spelare, men det får väl räknas som minst sagt optimistiskt att tänka sig att de ska kunna vara några bärande spelare för Southampton i Premier League redan denna säsong eller de närmaste åren.

Southampton som alltså redan inför den här säsongen kunde anses ha en i alla fall med Premier League-mått mätt mycket tunn spelartrupp, och som om det inte hade varit för en väldigt stark inledning av säsongen i allra högsta grad hade legat i farozonen för att åka ur Premier League, har alltså blivit inte bara ännu tunnare i sin spelartrupp, utan därtill tappat majoriteten av sina bärande spelare.

Här finns för all del spelare i utkanterna av Southamptons spelartrupp som aspirerar på större roller i laget den kommande säsongen. Spelare som Yan Valery, Mohamed Elyounoussi och Michael Obafemi visade framfötterna både under förra säsongen och under försäsongen. Men återigen behöver man vara rejält optimstiskt lagd för att tro att detta ska visa sig tillräckligt över en lång ligasäsong.

Härifrån kommer därför det mesta handla om hur Southampton faktiskt investerar pengarna de fått för Mario Lemina och Danny Ings på vettiga ersättare för dem. Ett namn som har nämnts är Blackburn Rovers och tidigare Newcastles notoriske målskytt Adam Armstrong. En bra värvning men knappast någon mirakellösning. Southampton får också svårt att värva spelare om de uppfattas som en klubb vars bästa spelare vill lämna.

Ett stort ansvar vilar alltså på Ralph Hasenhüttls axlar att han lyckas hitta ett sätt att galvanisera de spelare som redan finns i Southampton, och på ett trovärdigt sätt kan sälja in att han är rätt manager att ge Southampton nya idéer och ny energi. Problemet på den fronten är så klart att mer eller mindre hela andra halvan av förra säsongen visade på det rakt motsatta. Southampton såg trött och uppgivet ut och rasade som ett korthus.

Tills vidare är därför slutsatsen rätt trist: Southampton är en av förhandsfavoriterna för nedflyttning. De kan hoppas att andra klubbar som Brentford och Norwich får svårare än väntat att acklimatisera sig i Premier League, att Crystal Palaces experiment att föryngra och modernisera slår helt fel igen, eller att en klubb som t ex Newcastle inte längre har orken att producera outputs som överträffar klubbens input.

Annars kommer det behövas om inte ett mirakel så i alla fall en rejäl så kallad överprestation av Ralph Hasenhüttl för att Southampton ska lyckas hålla sig kvar i Premier League den här säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Danny Ings, Southampton till Aston Villa. Ings har ryktats vara på gång för försäljning under en längre tid men i så fall till klubbar som framför allt Tottenham och Liverpool. Att Ings går till Aston Villa måste komma som en missräkning för Southamptons supportrar, men med Ings får Aston Villa en anfallare som kan passa väldigt bra ihop med lagets kreativa och snabba forwards. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Detta hade onekligen varit en minst sagt krokig omväg för Chelsea att till sist få den anfallare som det kanske hela tiden har varit tänkt att de skulle ha, och som Chelsea en gång i tiden faktiskt ägde. Men ett typexempel på ännu en ung och extremt talangfull spelare i Chelsea som aldrig riktigt fick chansen där. Chelsea ville värva tillbaka Lukaku redan för fyra år sedan men blev så att säga blåsta på upploppet.

Efter att ha varit utlånad i olika omgångar till West Brom och Everton fick Lukaku till slut nog av karusellen i Chelsea och såldes till Everton. Lukaku var en av Evertons främsta spelare och största stjärnor vilket resulterade i att Man Utd köpte honom för stora pengar sommaren 2017. Tiden i Man Utd blev tämligen misslyckad, men alla idéer om att detta var enbart Lukakus fel har motbevisats av dennes succé med Inter.

Romelu Lukaku är bevisligen en väldigt skicklig anfallare, en av världens bästa. Det har sagts av Lukaku var för dålig för Man Utd när sanningen ligger betydligt närmare den motsatta ståndpunkten att det var Man Utd som under dessa år helt enkelt var för dåligt för Lukaku. Vad man skulle kunna säga är att Lukaku aldrig riktigt kändes hemma i Man Utd, men i Chelsea hade han helt säkert känts betydligt mycket mer hemma.

Det har på något sätt alltid stått skrivet att Romelu Lukaku skulle spela för Chelsea. Detta tog man för givet redan när han var ung och tillhörde Chelsea och man undrade varför Chelsea om och om igen värvade den ena anfallaren efter den andra när de redan hade det naturliga svaret i klubben. När Chelsea var på gång att köpa tillbaka Lukaku för fyra år sedan så kändes det som den mest naturliga lösningen för alla.

Chelseas behov av en riktigt bra anfallare är även det uppenbart. Timo Werner är för all del en anfallare som alltid gör ett bra jobb på planen, men han har visat sig helt otillräcklig som målskytt i Premier League. En klubb med Chelseas ambitioner i både ligaspel och europeiskt cupspel måste rimligtvis ha en anfallare som både kan göra jobbet och göra målen. Romelu Lukaku är den anfallaren.

Vad Romelu Lukaku får med Chelsea, vilket är precis vad han fick med Antonio Contes Inter men som han aldrig riktigt fick med José Mourinhos eller Ole-Gunnar Solskjaers Man Utd, är ett lag med en mycket tydlig taktisk spelidé där hans roll är tydlig och har stöd av lagets sätt att spela fotboll. Givet hur vi vet att Chelsea vill spela fotboll med Thomas Tuchel är det väldigt lätt att se hur Lukaku passar in i det systemet.

Det var motsvarande aldrig särskilt lätt att se hur Lukaku passade in i Man Utds system, till stor del för att det systemet i sig var och i viss mening fortfarande är så otydligt. Om Lukaku nu går tillbaka till Chelsea från Inter så gör han det som en etablerad och erfaren anfallare. Han har dessutom spelat i Premier League under lång tid innan och bevisat sig som anfallare i Premier League.

Inter verkar för all del inte överdrivet intresserade av att sälja honom, men verkar ändå vara benägna att överväga möjligheten om Chelsea kommer med ett tillräckligt högt bud på spelaren. Inters problematiska ägarsituation, samma situation som för övrigt fick Antonio Conte att tacka för sig efter att ha vunnit ligan med Inter, gör att Inter kanske inte heller har något större val i slutänden.

Av alla värvningar till Premier League den här sommaren, om det så är Jadon Sancho eller Raphael Varane till Man Utd, Jack Grealish eller Harry Kane till Man City och så vidare, så kommer ingen kunna kännas mer rätt än Romelu Lukaku tillbaka till Chelsea.

:::

Två snabba mål i början av andra halvlek av Malmö FF såg ut att ha gjort slut på Steven Gerrards Champions League-drömmar, men Rangers reducering i matchens sista minut förändrar även utan någon bortamålsregel förutsättningarna dramatiskt inför returen på Ibrox.

:::

Verkar åtminstone som om domarna och fotbollens byråkrater har lyssnat på mycket av missnöjet med VAR i Premier League. Förändringar kommer göras som reducerar antalet bortdömda mål och detaljpetandet som med all rätt irriterar så många.

Vad gäller det där med offsiden och bedöma den med ”tjockare linjer” så är jag för all del fortfarande oklar på vilket sätt detta kommer ta bort tjafset, eller bara flytta tjafset någon millimeter åt ena eller andra hållet.

Babysteps.

Betydligt större rubriker blev det av att Harry Kane inte rapporterade till Tottenhams träning igen som han förväntades göra. Här fanns enligt alla rapporter inga som helst godtagbara skäl för Kanes frånvaro utan det handlar enligt alla trovärdiga uppgifter om en avsiktlig frånvaro, en slags strejk som en reaktion mot Tottenhams ståndpunkt att de inte har någon avsikt att sälja Kane denna sommar.

Meningarna går isär huruvida detta är ett motiverat steg att ta för Harry Kane i syfte att tvinga fram ett klubbyte. Här finns de som menar att det är fullt förståeligt att Kane vid denna tid i sin karriär och utifrån var Tottenham befinner sig vill gå till en klubb med bättre förutsättningar på kort sikt att vinna titlar. Här finns andra som menar att man som spelare trots detta hela tiden måste agera professionellt, vilket Kane här inte gör.

Några intressanta analogier har gjorts. För det första hur det hade tagits emot om någon annan i en helt annan bransch bara hade beslutat sig för att inte komma till jobbet enbart för att de var mer sugna på ett annat jobb. För det andra vilka reaktioner det hade blivit om det istället var Paul Pogba som hade valt att inte dyka upp på Man Utds träningar för att han ville tvinga fram ett klubbyte. Båda analogierna har sina poänger.

Vill man ta Harry Kane i något slags moraliskt försvar kan man hävda att han sägs ha fått ett handskak av Daniel Levy på att få lämna Tottenham den här sommaren om han ville. Då kan man för all del förstå om han blir putt ifall denna överenskommelse bryts. Fast å andra sidan borde det inte vara särskilt svårt utifrån Tottenhams tidigare transfersagor att inse exakt hur lite dessa påstådda överenskommelser faktiskt är värda.

Rent formellt är det Tottenham och Daniel Levy som sitter på alla de bästa korten. De har ett kontrakt med Harry Kane som löper vidare flera år framåt i tiden och de har inget som helst behov eller önskan om att sälja Kane. Kane skrev naturligtvis på detta nya kontrakt för några år sedan för att han ville åt dess fördelar i form av högre lön och så vidare, men verkar nu inte alldeles villig att leva med dess nackdelar.

Vad Harry Kane saknar i form av formell kontroll över situationen försöker han nu kompensera med något slags försök till politisk kontroll. Man kan spekulera i om han försöker få klubben att börja se honom som en belastning mer än som en tillgång, eller om han spelar ett spel där han vill att det ska uppstå ett tryck från supportrarna på klubben att sälja honom, att supportrarna helt enkelt inte vill ha honom kvar.

Det senare är ju ett rätt trist perspektiv, inte minst när det gäller Harry Kane och Tottenham. Klubben där han kommit fram som en egen produkt och klubben där han är ”one of their own”. Harry Kane är i mångt och mycket Tottenham, åtminstone de senaste fem-sex årens Tottenham. Allt detta riskeras nu slängas på skräphögen baserat på hur Kane väljer att försöka få till en flytt bort från Tottenham.

Vi har sett flera exempel bara under de senaste månaderna på folk som mer eller mindre skenheligt ojar sig över hur det väljs att protestera och menar att det måste finnas något annat sätt att protestera på utan att ens försöka ge något exempel på hur en sådan protest faktiskt skulle kunna se ut. Det är lätt att ramla i samma fälla med Harry Kane här, men att inte fullfölja sina egna åtaganden känns som att överspela sin hand.

Frågan är om det ens är någon särskilt effektiv åtgärd, i meningen att den faktiskt gör det mer troligt att Tottenham väljer att sälja Kane snarare än vad som minst lika gärna riskerar bli följden, nämligen gör det mindre troligt. Kanes försök till maktspel, att i princip försöka hota eller pressa fram en flytt från Tottenham, riskerar lika väl provocera den fullt rimliga ståndpunkten att Tottenham ”inte förhandlar med terrorister”.

Att ge vika för hot, utpressning och andra former av rena maktmedel är aldrig något som kan uppmuntras eftersom det ofrånkomligen sänder signalen också till andra spelare att det är fullt möjligt att använda sig av sådana metoder för att få sin vilja igenom. Därför tenderar den typen av maktmedel som Harry Kane här använder sig av många gånger trigga en betydligt mycket mer fundamentalistisk motsatt ståndpunkt.

Naturligtvis kommer Harry Kanes transfersaga att fortgå under resten av augusti. Vad vi har fått helt bekräftat är dock att Harry Kane verkligen vill få till en flytt till en annan klubb denna sommar. Det hade vi väl i och för sig redan innan en rätt bra aning om. Vad vi nog inte visste var hur mycket Kane verkligen ville detta och vilka medel han var beredd att använda sig av för att uppnå det. Detta har vi nu fått ett bra och uttömmande svar på.

Men vad gäller frågan om Harry Kane verkligen lämnar Tottenham denna sommar, och i så fall går till vilken klubb, kan man inte säga att det senaste dygnets händelser bidrar med några som helst nya svar i någon av riktningarna. Där vet vi i själva verket inte så värst mycket mer idag än vad vi visste för några dagar sedan eller för delen ens några veckor eller månader sedan.

Men jag misstänker att vi i vilket fall som helst inte kommer se Harry Kane spela mot Pacos de Ferreira eller Larne i Europa Conference Leagues playoff under augusti.

Juni och juli har hur som helst blivit till augusti, och det betyder ju som vi vet normalt sett, och äntligen är vi ju åtminstone för stunden tillbaka till något som skulle kunna betraktas som normalt igen, att en ny säsong är på väg att börja. Detta fastän den så kallade försäsongen inklusive transferfönster har en något irriterande vana att klänga sig fast under mest hela augusti.

Den saken kan man däremot välja att bortse från i lite olika grad. När vi nu alltså är på väg in i augusti och närmar oss de olika ligapremiärerna så kan det vara lite intressant att reflektera över de mest spännande sakerna som faktiskt har hänt under den här sommaren, som kan tänkas ha störst påverkan på den kommande säsongen, eller som bara blir mest spännande att följa under säsongen.

Kort sagt ett försök att sammanfatta sommaren i åtta punkter.

(8) Reformationen av Crystal Palace

Crystal Palace har sagt sig vilja göra en slags ungdomsrevolution förut, med allt annat än positivt resultat. Den gången sade man sig vilja göra detta men gjorde faktiskt ingenting utöver att anställa en manager för att det skulle bli verklighet. Alla gamla spelare var kvar, inga nya spelare värvades. Det tog fyra matcher innan försöket var över.

Den här gången säger man samma sak men har lyckats följa upp prat med handling på ett betydligt bättre sätt. Återigen har en ny manager anställts. Flera gamla spelare har däremot lämnat Crystal Palace samtidigt som värvningarna har matchat klubbens ambition och strategi att satsa på unga spelare.

(7) Swanseas anställning av Russell Martin

Något som blev klart under helgen är att Swansea anställer Russell Martin från MK Dons som ersättare till Steve Cooper. En intressant rockad från en defensivt orienterad tränare till Football Leagues yngsta manager som har gjort sig ett namn i Football League för att spela en mycket offensiv fotboll. Tvära kast ofrånkomligen.

Graham Potter uttalade sig nyss om Swansea som sin förra klubb och menade att Swansea föll i fällan att mot slutet i Premier League tänka mer på resultat än på sin egen identitet. Utan identitet menar Potter finns inget som skiljer Swansea åt. En annan risk enligt mig är så klart att prat om identitet ofta kan leda till att ett lag blir identiskt.

(6) Aston Villas båda transferbomber

Aston Villa öppnade sommaren starkt med värvningen av Emiliano Buendia, en av de mest eftertraktade spelarna inom den engelska fotbollen. Bara för någon dag sedan följde Aston Villa upp detta med värvningen av Leon Bailey, en av de mest eftertraktade spelarna inom den tyska fotbollen.

Två forwards som båda ger Aston Villas anfall en helt ny stuns. Naturligtvis tittar nu många med stort intresse på vad detta eventuellt får för betydelse för Jack Grealishs vara eller icke vara i Aston Villa, det vill säga om han lämnar till Man City eller ej. Blir Grealish kvar i Aston Villa vore det ett rejält styrkebesked, och en gut punch för Man City.

(5) Wolves får tillbaka Raul Jimenez

Ibland brukar det sägas att man vet vad man har först när man blir av med det. Wolves vet nog precis vad detta betyder sedan de i början av förra säsongen blev av med Raul Jimenez till en rätt otäck huvudskada. Wolves anfall tappade väldigt mycket i styrka, och resultat och tabellplacering blev också därefter.

En av sommarens solskenshistorier har varit Raul Jimenez återkomst på planen för Wolves. Wolves har nu en ny manager och kan nog tänkas spela fotboll på ett lite annat sätt, men det har redan i dessa träningsmatcher stått klart hur bra och hur nyttig Raul Jimenez var och är för Wolves anfallsspel.

(4) Bournemouth växer fram som EFL Championships favoriter

Det blev ingen omedelbar återkomst till Premier League för Bournemouth, som under sin första säsong tillbaka i EFL Championship hade att hantera både en nedflyttning och att försöka ersätta en lämnad Eddie Howe. Det vore fel att säga att Bournemouth lyckades hantera någon av dessa saker på ett särskilt bra sätt.

Bournemouth har fortfarande väldigt viktiga spelare kvar i laget, och nu har man faktiskt anställt en riktig manager i form av Scott Parker. Spelet övertygar. Även om det bara var Ligacupen och bara var MK Dons på hemmaplan så spelade Bournemouth en fotboll som rimligtvis gör dem till favoriter i EFL Championship den här säsongen.

(3) Man Utd har slut på ursäkter

Hittills den här sommaren har Man Utd inte enbart värvat Jadon Sancho och Raphael Varane, de har också förlängt Ole-Gunnar Solskjaers kontrakt med ytterligare tre år. Vilket för all del inte garanterar någonting som vi vet, men som ändå är en tydlig signal att det är Solskjaer man ser som sin manager under den överskådliga framtiden.

Om Ole-Gunnar Solskjaers tid som Man Utds manager har ett framträdande drag så är det en total avsaknad av alla former av titlar, men en rätt stor hög av förlorade finaler, semifinaler och stora matcher, men även ett gäng ursäkter för varför det är på det viset. Med dessa värvningar, och med det nya kontraktet, är det nu helt slut på ursäkter.

(2) Newcastles rökridåer möter verkligheten

Det finns andra klubbar som arguably har haft ännu fattigare transferfönster denna sommar. Here’s looking at you, Southampton! Men ingen annan klubb har likt Newcastle medvetet skapat en ursäkt för sitt icke-agerande i form av en red herring-liknande rättsprocess med Premier League som ändå inte hunnit med att ge annat utfall.

Istället för att lägga märke till ännu en sommar av inaktivitet och icke-investering har nu Newcastles supportrar låtit olika konspirationsteorier göra dem förbannade på Premier League och på andra klubbar istället. Vilket självfallet var huvudsyftet. Återigen tvingas alltså Newcastle hoppas att lyckans gudar ler mot dem i nedflyttningsstriden.

(1) Evertons explosiva situation

En av sommarens lustigare incidenter uppstod när några av Evertons supportrar skrev ett ilsket ”vi vet var du bor”-budskap på ett lakan till Rafa Benitez och prompt placerade det utanför ett helt annat hus i Liverpool än Benitez eget hus. Men något säger det så klart om hur kontroversiell Evertons anställning av Benitez ändå var.

Som manager betraktat kan Rafa Benitez vara precis vad Everton faktiskt behöver. Men det kontroversiella med själva namnet gör att där finns inget som helst utrymme för att misslyckas, eller något som helst tålamod. Allt annat än en bra start och en bra säsong för Everton riskerar skapa en högst explosiv situation runt Goodison Park.

:::

Vid klockan 14:00 så lottas playoff i Europa Conference League där alltså Tottenham kommer få reda på sina möjliga motståndare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Kristoffer Klaesson, Vålerengen till Leeds. Intressant målvaktsvärvning av Leeds där Kiko Casilla har visat sig vara ett kanske inte helt stabilt komplement till Islan Meslier i målet, och Klaesson som trots att han bara är 20 år gammal redan har flera säsonger bakom sig i Tippeligan som ordinarie målvakt kan ha en bättre profil för det uppdraget. Betyg: Godkänd – (++)

Leon Bailey, Bayer Leverkusen till Aston Villa. Precis som t ex Raphael Varane så är inte den här värvningen formellt riktigt klar ännu då läkarundersökning återstår, men den är uppe på den officiella listan så det skadar inte betygsätta den. Strålande värvning för Aston Villa naturligtvis, en forward som har varit väldigt bra i Bundesliga i flera år och som definitivt lyfter Aston Villa ytterligare ett steg offensivt. Betyg: Berömlig – (+++++)