Alla klubbar av ungefär Burnleys storlek och status bedöms och betraktas på ungefär samma sätt när de kommer upp i Premier League. Först och under ett antal år därefter så tar alla liksom för givet att de kommer att åka ur Premier League lika snabbt och skulle de hålla sig kvar i Premier League så anses detta som en skräll. Därefter, sedan ett visst antal år passerat, så börjar alla istället ta för givet att de alltid kommer hålla sig kvar.
Vi har sett detta mönster med mängder av engelska klubbar bara under de senaste tio åren. Swansea till exempel som inte många trodde skulle bli långlivade i Premier League men till slut såg som en inventarie. Wigan räddade sig kvar i Premier League så många gånger att många trodde de inte kunde åka ur. Stoke ansågs till slut närmast ha någon slags garanti för överlevnad i Premier League. Bournemouth kan också nämnas.
Exakt när den där brytpunkten inträffar är svårt att säga, och kanske är det lite olika för olika klubbar. Vad vi kan säga är att Burnley har passerat den här punkten, sedan de efter att ha blivit uppflyttade till Premier League för andra gången med Sean Dyche som manager har blivit kvar i Premier League under fem säsonger, vid två tillfällen placerat sig på tabellens övre halva, samt en säsong kvalificerat sig för europeiskt cupspel.
När Burnley kom tillbaka till Premier League säsongen 2016-17 så tog de flesta för givet att Burnley precis som två år tidigare, och precis som de vid sin allra första runda tillbaka i Premier League 2009-10, omedelbart skulle åka ur igen. Men så har alltså inte blivit fallet och vi befinner oss nu snarare i ett läge där varje tanke om att Burnley kanske skulle kunna få problem den här säsongen bemöts med ett ”äsch, de håller sig alltid kvar!”
Sean Dyche har gjort ett strålande jobb med Burnley. Ett strålande exempel på hur bra en klubb som Burnley kan lyckas när de hittar en manager som passar så bra samman med klubbens kultur och identitet, och även har uthålligheten att fortsätta tro på denna manager också i motgång. Med snart tio år på nacken som Burnleys manager är Dyche Premier Leagues just nu mest långlivade manager i en och samma klubb.
Men det finns en risk att detta börjar uppfattas som ett permanent tillstånd. Alla klubbar och alla relationer behöver färskt syre för att fortsätta utvecklas och inte drabbas av vad som skulle kunna liknas vid entropi. Något som om det inte behandlas kvickt snart kan leda till rigor mortis. När detta inträffar kommer även stabila och etablerade klubbar få svårt att hålla hungriga utmanare bakom sig, och hålla sig kvar i Premier League.
Vad som oroar med Burnley den här säsongen är inte nödvändigtvis att de råkade förlora sin första match hemma mot Brighton, även om detta kanske måste anses som ett för dem olyckligt utfall. Burnley har inlett säsonger svagt förut utan att detta har skakat om dem i någon större utsträckning. Vad som oroar är negativa signaler runt Burnley som inte har funnits där förut.
Sean Dyche har exempelvis själv under de senaste åren inte gjort någon hemlighet av att han vill att klubben ska investera mer i spelartruppen. Han har inte haft något emot att för detta ändamål utnyttja rykten om att klubbar som Crystal Palace och Everton skulle vara intresserade av att anställa honom. Vad han alltså tycker om de senaste årens relativt magra investeringar är kanske därför ingen hemlighet.
Burnley fick nya ägare under förra säsongen, i form av amerikanska investmentbolaget ALK Capital som gick in som ny majoritetsägare. Här fanns en förhoppning, som ännu inte infriats, att nya ägare skulle vara mer benägna att investera i spelartruppen. Där fanns emellertid även en farhåga att nya ägare skulle vilja ta en annan och mer modern approach till hur klubben värvar spelare än Dyches mer traditionella tillvägagångssätt.
Vad som alltså pågår i Burnley för närvarande är någon form av kulturkrock där nya sätt att arbeta möter gamla och invanda sätt att göra saker. Något som kanske fick sitt hittills mest tydliga uttryck när Burnleys VD för någon vecka sedan meddelade att han lämnade klubben, strax innan säsongsstart. Även om detta inte nödvändigtvis har en direkt påverkan på lagets prestation så är det allra minst ett störningsmoment.
En annan signal är att Turf Moor inte längre ger riktigt samma imposanta intryck som en jäkligt jobbig bortamatch i Premier League. För några år sedan var nog Turf Moor och Burnley en het kandidat som efterträdare till det där med kalla kvällar i Stoke alla ju gillar att tjata om. Nu var det kanske en smula överdrivet redan till att börja med, men just nu finns inte mycket alls av detta kvar. Vilket inte minst Brighton visade i lördags.
Frånvaron av publik på Turf Moor har lyfts fram som ett skäl till detta. Och det är klart att publiken bidrar till den trånga, täta och kanske lite lätt klaustrofobiska känslan på Turf Moor. Men publiken var tillbaka i lördags utan att detta riktigt fick önskad effekt vare sig för Burnley eller på Brighton. Det finns alltså en risk att man möjligen förväntar sig lite för mycket enbart av att supportrarna nu är på plats igen.
Faran med allt detta, med den här typen av negativa signaler, är att när en klubb har passerat den där brytpunkten där alla så att säga tar för givet att de inte riktigt kan åka ur Premier League är att det är så väldigt lätt att börja tro på det själv, man får heller aldrig höra annat, och därmed ha vare sig krismedvetandet eller den mentala beredskapen att åtgärda problemen. Och när man väl kommer till insikt är det för sent.
Läget är absolut inte hopplöst för Burnley. Men läget är betydligt tuffare för Burnley än vad det har varit inför någon tidigare säsong, och det finns inga goda skäl att ta för givet att Burnley kommer hålla sig kvar i Premier League.