Varför sparkade Bristol City Lee Johnson? När Bristol City i början av juni 2020 meddelade att de sparkat Johnson som manager så kom det som en överraskning för många. Med Johnson som manager hade Bristol City stigit i graderna i EFL Championship, utmanat i och runt playoff ett par gånger, och dessutom gett sig iväg på några imponerande cup runs. Det drömdes uppriktigt om en möjlig plats i Premier League.
Visst hade Bristol Citys resultat börja svaja en aning mot slutet av Lee Johnsons tid i klubben, och det hade säkert sin del i motiveringen. Men vad Bristol City framför allt framförde som motiv för sitt beslut var att de sökte efter nya idéer och modernisering av verksamheten, både gällande scouting, värvningar, coachning och taktik. Man ville även i högre utsträckning börja använda sig av spelare från den egna akademin.
Några månader senare anställde Bristol City Nigel Pearson som ny manager.
För all del kanske detta kan beskrivas som en nervös överreaktion. Under Dean Holden som Bristol Citys nya manager direkt efter Johnson så började Bristol City säsongen rätt starkt, men resultaten tog snabbt ett nosdyk, och Bristol City började sjunka allt snabbare i tabellen. När Holden fick sparken i mitten av februari var det efter fem raka förluster i ligan och med Bristol City på femtonde plats i tabellen.
Om det bärande motivet att anställa Pearson som Johnsons och Holdens ersättare var rädslan för att rasa ned i nedflyttningsstriden eller förhoppningen att kvickt kunna ta sig tillbaka till playoff-platserna är inte helt lätt att svara på. Hur som helst gav det knappast önskad effekt. Med Pearson som manager vann Bristol City endast tre av sina sexton återstående matcher och slutade säsongen på nittonde plats i tabellen.
Resultat kan däremot bära tillfällighetens prägel, särskilt på kort sikt. Vad som sticker ut mer är den totala kontrast mellan de motiv som Bristol City angav för att sparka Lee Johnson med de egenskaper och värderingar som Nigel Pearson i sin tur representerar som manager. Mer specifikt vore det ingen stor överdrift att säga att Bristol City anställde raka motsatsen till vad de sade sig faktiskt vilja uppnå eller genomföra.
Bristol City sade sig vilja använda sig mer av den egna ungdomsakademin. För all del var kanske inte Lee Johnson någon större brukare han heller. Men under de snart tjugo matcher av Pearsons management har inte någon från ungdomsakademin, inte lovande spelare som Tommy Conway, Owura Edwards, Sam Pearson eller Ryley Towler, varit ens i närheten av att se dagens ljus i a-laget.
Pearson har tvärtom snarare gjort precis vad managers gör när de absolut inte vill förlita sig på unga spelare, och börjat prata om hur han behöver fler ledare i laget. Vilket som av en händelse verkar ha översatts i besluten att värva äldre spelare såsom Danny Simpson, Matty James och Andy King. Naturligtvis är det ingen tillfällighet att samtliga dessa spelare har spelat för Pearson förut, det vill säga i Leicester.
Bristol City sade sig vilja modernisera hur klubben scoutade och värvade spelare. Det vill säga på samma sätt som många andra klubbar använda nyare metoder för analys och värdering av spelare. Det är väldigt svårt att föreställa sig att sådana metoder skulle ha resulterat i slutsatsen att Bristol City borde värva Simpson, James och King. Detta är ett typexempel på den traditionella brittiska managerns old school-värvningar.
Nigel Pearson har även hunnit med att göra sig obekväm i Bristol Citys samhälle. Han har varit klumpig och konfrontativ med en uppskattad lokal journalist, på ett sätt som vi alltför väl känner igen med just Pearson. Värvningen av Danny Simpson, som för fem-sex år sedan dömdes för hustrumisshandel, väckte ont blod hos en lokal organisation för välgörenhet, med fokus mot just våld mot kvinnor.
Allt detta sker samtidigt som flera av klubbens bästa och viktigaste spelare aktivt verkar sträva efter att lämna klubben. Tomas Kalas, Adam Nagy, Taylor Moore och Antoine Semenyo lobbar alla för att lämna Bristol City. Kanske är Bristol City ingen slutstation för spelare för all del, men det är samtidigt inget bra tecken för var ett lag befinner sig när så många av dess bästa spelare vill lämna klubben på en och samma gång.
Allt detta hade möjligen kunnat anses som acceptabelt om det ändå ledde till positiva resultat. Men som vi redan har konstaterat så är så inte fallet. När Bristol City vann mot Reading under veckan så var det lagets blott fjärde vinst under Pearsons 19 matcher som Bristol Citys manager. Två av dessa fyra vinster kom precis i början av Pearsons tid i klubben. Vinsten mot Reading var Bristol Citys första vinst på 13 matcher.
Möjligen hade det kunnat vara acceptabelt om Nigel Pearson innebar någon form av garanti för långsiktig framgång. Pearson har alltjämt ett rätt stort namn inom engelsk fotboll, såsom dess good old boys så ofta har, och detta var helt säkert det främsta för att inte säga enda skälet varför Bristol City anställde honom. Möjligheten för en klubb av den storleken att knyta till sig en sådan manager.
Det vill säga exakt samma typ av logik som låg bakom varför Tottenham anställde José Mourinho. Och som synes med nästan exakt samma typ av konsekvenser. När Tottenham anställde Mourinho var det i själva verket mycket länge sedan han haft de framgångar som lagt grunden för hans namn. Dito för Pearson som inte haft riktiga framgångar eller större uppdrag sedan 2013-14 då han vann EFL Championship med Leicester.
Kanske kommer Nigel Pearson uppnå framgångar med Bristol City, även om det just nu finns väldigt lite för att inte säga ingenting som tyder på det. Men Bristol City kommer aldrig få med Nigel Pearson vad de sade sig vilja ha när de sparkade Lee Johnson.