Arsenal kan inte önsketänka sig ur sin egen existentiella kris

Men för att återgå till allvaret så kom det väl efter nyheten om sjukdom inte precis som någon större överraskning när det under veckan började spridas rykten om att Barcelona skulle vara på väg att köpa Aubameyang, till synes i någon form av affär som även skulle inkludera Philippe Coutinho till Arsenal. Det bekräftade så att säga misstanken om i alla fall en spelare som ser sig om efter ny klubbadress.

Nu tog det för all del inte lång tid innan det också bekräftades att Barcelona över huvud taget inte hade något intresse av att köpa Aubameyang. Vilket liksom framstår som rätt uppenbart. Barcelona har precis blivit av med Leo Messi av ekonomiska skäl och de har ändå svårt att lyckas registrera alla sina spelare. De försöker desperat sälja spelare. Att de skulle vara aktuella att köpa Aubameyang är självklart att glömma.

Om dessa rykten alltså inte kommer från ett Barcelona som är intresserat av att köpa Aubameyang, och de kommer ju definitivt inte från Arsenal som naturligtvis inte har någon större vilja att bli av med Aubameyang, så är det ju inte precis ett långskott att ryktena har placerats av Aubameyang själv, eller rättare sagt dennes agent, i syfte att signalera tillgänglighet och trumma upp intresse.

Vilket inte rimligtvis borde komma som någon större chock. Aubameyang ville lämna Arsenal redan förra sommaren, men blev kvar i Arsenal eftersom ingen större klubb var tillräckligt intresserad av att köpa honom. Arsenal gav honom ett nytt stort kontrakt och det slogs på stora PR-trumman om hur Aubameyang minsann valt bort andra klubbar för att stanna kvar och bli en legend i Arsenaltröjan. Minst sagt genomskinligt.

Att Aubameyang alltså vill lämna Arsenal denna sommar är därför ganska väntat. Arsenal spelar inte i Champions League den här säsongen mer än vad de gjorde förra säsongen. Arsenal är inte väsentligt närmare att vinna ligatiteln den här säsongen än vad de var förra säsongen. Aubameyang blir naturligtvis inte yngre eller för den delen bättre, han har inte så många år till på sig att spela om de stora titlarna.

Alexandre Lacazette är en mer komplex karaktär. Hans missnöje med Arsenal och mer eventuella vilja att byta klubb grundar sig nog inte enbart i uteblivet Champions League, utan av den misskötsel av honom som spelare som blev följden av beslutet i januari 2018 att värva Aubameyang. Han blev värvad till Arsenal ett halvår tidigare utifrån vissa givna förutsättningar, men Arsenal valde sedan av politiska skäl att ändra förutsättningarna.

Även om både Aubameyang och Lacazette självfallet är två väldigt bra anfallare så kan det inte heller fortsätta på det här viset. Aubameyang och Lacazette var nog tänkta att vara viktiga delar utav Arsenals och Mikel Artetas nybygge, men alltmer måste nog både Arsenal och Arteta börja fråga sig om Aubameyang och Lacazette är spelare som hör vad som varit till mer än spelare att bygga sin framtid runt.

Allt är dock inte djupaste mörker för Arsenal. Nicolas Pepe är en spelare runt vilken Arsenal kan bygga en framtid. Ben White är en spelare för framtiden, liksom Kieran Tierney är en spelare för framtiden. Bukayo Saka, Emile Smith-Rowe, Gabriel Martinelli med flera unga spelare som börjat ta plats i Arsenals a-lag är spelare för framtiden. Och Martin Odegaard är alldeles glasklart en spelare för framtiden.

Det får räknas som en av de stora ironierna när Arsenal för ett antal år sedan nästan inte gjorde något annat än att prata om framtiden och vilka spelare de hade för framtiden så begick de det brutala misstaget att i allt för hög utsträckning bortse från vad som då var lagets nutid. När det istället nu finns en fullt befogad oro för Arsenals nutid så är egentligen enda vägen bort från denna oro att blicka mer mot framtiden.

Den närmaste framtiden för Arsenal innehåller matcher mot Chelsea och Man City, den första på hemmaplan ikväll och nästa på bortaplan. Två svåra matcher självklart. Viktigt för Arsenal att få med sig bra resultat från dessa båda matcher, kanske särskilt kvällens match mot Chelsea. En match som Arsenal på pappret ju borde ha en betydligt bättre chans att vinna.

Om Arsenal skulle förlora båda dessa matcher, efter att dessutom ha förlorat mot Brentford i ligapremiären, så kommer det självfallet och av goda skäl att börja blåsa riktigt snålt runt Mikel Artetas öron. Omvänt, om Arsenal skulle vinna en av dessa matcher, exempelvis kvällens match mot Chelsea, så är det en vinst som så många gånger förr riskerar maskera de svagheter och problem som finns i Arsenal.

Arsenal kan inte önsketänka sig ur sin nuvarande krissituation, för det är ju vad det är, det är till och med något som skulle kunna beskrivas som en lätt existentiell kris. Problemet är självfallet att så mycket av Arsenals 10-15 senaste år har byggt på önsketänkande. Ända fram till beslutet att anställa Mikel Arteta eftersom han var ”nästa Guardiola”, endast för att han jobbat några år som coach under Pep Guardiola.

Precis som det var önsketänkande att blunda för att Pierre-Emerick Aubameyang ville lämna Arsenal förra sommaren, ge honom ett nytt stort kontrakt, göra honom till lagkapten, PR-kampanja honom som klubblegend, och tro att det skulle funka.

:::

Kort om söndagens matcher

Southampton vs Man Utd. Väldigt många som gick gaga efter att Man Utd besegrat Leeds med 5-1. Man Utd är självfallet favoriter mot detta Southampton, men vill man kriga om att vinna titlar måste man leva upp till favoritskapet också.

Wolves vs Tottenham. Det blir självfallet intressant att se Nuno Espirito Santos tidiga återkomst till Molineux med sin nya klubb. Det ska även bli intressant att se om Tottenham kan följa upp sin positiva fotboll från förra helgen.

Arsenal vs Chelsea. Kritiken mot Mikel Arteta tätnar. Samtidigt behöver han kanske bara vinna en av matcherna mot Chelsea eller Man City så kommer han förmodligen kunna leva på den segern ett tag.