När det under torsdagen och större delen av fredagen lät som om Cristiano Ronaldo var mer eller mindre klar för Man City så dök det upp viss väntad kritik mot den värvningen, inte minst från Man Utds supportrar. Cristiano Ronaldo är 36 år gammal, han är inte någon helt naturlig Pep Guardiola-spelare, han kommer ta en ansenlig lönesumma i anspråk, han värvas av inte helt rätt skäl och så vidare.
Man misstänker att när det under fredagskvällen istället blev klart att det blir Man Utd som värvar Cristiano Ronaldo och inte Man City så var just den kritiken för många av de som framförde den helt som bortblåst. Men rent sakligt så försvinner naturligtvis inte kritiken bara för att Cristiano Ronaldo skriver på för Man Utd istället för Man City. Å andra sidan var den kanske något uppblåst redan från början.
Cristiano Ronaldo är fortfarande 36 år gammal. Men å andra sidan är han också ett fysiskt fenomen, en produkt av en modern träningslära. Att Cristiano Ronaldo inte skulle ha ett antal år kvar på den högsta nivån är naturligtvis närmast löjligt att föreställa sig. Han är självfallet inte en spelare för den långa framtiden, han är däremot i högsta grad en spelare för den närmaste framtiden.
Cristiano Ronaldo kommer självfallet att ta en ansenlig lönesumma i anspråk också i Man Utd. Samtidigt är det självfallet en spelare som motiverar en sådan lönesumma. Vad jag förstår på alla rapporter är det också en betydligt lägre lön aktuell än den han satt på i Real Madrid och därefter Juventus. Ekonomiskt kommer det självfallet inte vara några större problem för Man Utd att räkna hem värvningen.
Cristiano Ronaldo är lika lite en Pep Guardiola-spelare nu som igår. Men å andra sidan ska han nu inte spela för ett Pep Guardiola-lag. Tvärtom är det kanske så att Cristiano Ronaldo som spelare passar betydligt bättre in i den typ av fotboll som Ole-Gunnar Solskjaer spelar med Man Utd. Så just i det avseendet så är detta för all del en kritik som måste mildras.
Cristiano Ronaldo värvas kanske inte nödvändigtvis av helt rätt skäl här heller. Jag tror knappast Man Utd gick in i den här sommaren med någon egentlig plan på att faktiskt värva Ronaldo. Det finns nog i själva verket rätt goda skäl att anta att om inte Cristiano Ronaldo hade varit på väg att värvas av Man City, eller möjligen något annat engelskt lag, så hade Man Utd heller inte klivit in.
All denna kritik äger självfallet sin sanning i något varierande grad och form. Vi skulle för övrigt också kunna addera att för alla som pratat sig varma om den där långsiktiga visionen som Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer sägs arbeta efter så är värvningen av Cristiano Ronaldo ett rätt tydligt bevis för att den där visionen nog är mer stort prat än vad det någonsin har varit realitet.
Å andra sidan så måste varje god vision kunna ta höjd för både bra och dåliga saker som händer längs vägen. Dyker det kanske något oväntat upp en möjlighet för Man Utd att värva tillbaka Cristiano Ronaldo så vore man naturligtvis rätt dum i huvudet om man avfärdade detta enbart med motiveringen att man minsann har ritat på en långsiktig vision i vilken en sådan värvning inte var förutsedd.
Kritiken är för all del rationell och förtjänar att lyftas fram. Den andra rationella sidan av saken är naturligtvis att Cristiano Ronaldo fortfarande är en av världens absolut största spelare och största stjärnor, en av världens främsta målskyttar och nu för tiden renodlade anfallare, och en av världens främsta spelare för de stora matcherna. Denna mer positiva sida förändras naturligtvis precis lika lite som den mer kritiska sidan.
Men fotbollen är framför allt känslor. Och det är naturligtvis på det känslomässiga planet som Cristiano Ronaldo till Man Utd får mätarna att slå i taket. Cristiano Ronaldo återvänder till Man Utd och kanske avslutar karriären i den klubb där han blev världens bästa spelare, klubben med vilken han vann allting. Den känslomässiga vinsten i att slippa se Cristiano Ronaldo i Man Citys tröja ska heller inte underskattas.
Cristiano Ronaldo kommer till en klubb där han är hemma och där han är älskad. Jag inbillar mig att det ändå är något som Cristiano Ronaldo själv eftersträvar sedan han först lämnat Real Madrid för att han inte längre kände sig uppskattad eller önskad i klubben, och de senaste åren känt något liknande i Juventus. På många sätt är det som om Cristiano Ronaldo kommer hem igen.
Cristiano Ronaldo kommer till ett helt annat Man Utd än det Man Utd han lämnade för tolv år sedan. Cristiano Ronaldo kommer tillbaka till ett Man Utd som försöker ta sig tillbaka till den position de hade för tolv år sedan. Cristiano Ronaldo kommer aldrig helt på egen hand kunna vara spelaren som tar Man Utd tillbaka dit igen, han kan däremot visa sig bli en viktig del i det pusslet.
Det är ett betydligt tuffare projekt, och ett betydligt svårare projekt, och ett betydligt mer spännande projekt, än vad det någonsin skulle ha kunnat vara att skriva på för PSG.