West Ham får öka takten redan under den första kvarten

Kanske borde ändå West Ham ha avgjort den här matchen redan innan den sista kvarten, så rimligtvis borde inte applåderna kunna få någon önskad effekt. Samtidigt vet vi ju sedan gammalt att vad som borde sällan är riktigt detsamma som vad är. Rapid Wien är alls inget oävet lag. West Ham är ett bra lag men heller inte med någon överdrivet stor europeisk cuperfarenhet i laget.

West Ham var däremot det engelska lag som imponerade och övertygade mest av alla i den förra europeiska cupomgången. Vinsten med 2-0 borta mot Dinamo Zagreb var en bra seger för West Ham i en på pappret lurig bortamatch. Förhoppningen måste rimligtvis vara att följa upp den vinsten med att besegra Rapid Wien hemma på London Stadium ikväll.

West Ham har inlett den här säsongen precis så bra som de överlag genomförde hela förra säsongen. Därmed visar West Ham att förra säsongen alls inte var någon direkt tillfällighet. Hittills den här säsongen har West Ham förlorat endast en enda match, och det var en match de förmodligen spelmässigt inte förtjänade att förlora, hemma mot Man Utd som kom undan med ett vinstmål i slutminuten och missad West Ham-straff.

Förlusten mot Man Utd i ligan fick däremot West Ham omedelbar revansch för när de bara några dagar senare vann mot Man Utd i Ligacupen på Old Trafford. Och det får väl sägas vara ett kvitto på West Hams styrka för närvarande att när lottningen av den fjärde omgången i Ligacupen gav dem Man City på hemmaplan så framstod det som en av de tuffaste lottningarna Man City faktiskt kunde få.

Declan Rice tar upp just detta i en intervju han genomfört innan kvällens match. Just att West Ham nu går in till varje match i varje turnering och känner att de har en bra chans att vinna, och en bra chans att gå långt. West Ham är ett lag högt på självförtroende. Men som också är lätt att se om man tittar på spelartruppen så West Ham också ett lag högt på kvalitet.

Lukasz Fabianski är en riktigt fin målvakt, förmodligen den bästa av alla dessa målvakter som passerade revy genom Arsenal och som framstod som osäkra där. I backlinjen hittar vi spelare som Aaron Cresswell, Kurt Zouma, Angelo Ogbonna och Vladimir Coufal. Ett mittfält med Declan Rice, Pablo Fornals, Tomas Soucek med flera har inte många övermän i ligan. Ett kraftfullt anfall med Michail Antonio och Jarrod Bowen.

West Ham har onekligen hittat både organisation och identitet med David Moyes som manager. West Ham har under mycket lång tid varit ett lag med alldeles för bra spelare för att behöva ligga där de normalt sett har befunnit sig i tabellen. Med Moyes som manager är West Ham nu i själva verket ett lag som är precis så bra som deras spelare faktiskt motiverar, möjligen till och med lite bättre.

Här hittar vi alltså bidraget som David Moyes har gjort med West Ham. Han har gett laget en identitet och en organisation. Allt detta som West Ham så uppenbart saknade under såväl en manager som Slaven Bilic som en manager som Manuel Pellegrini. Samtidigt är West Ham ett betydligt mer offensivt och ambitiöst fotbollslag än vad det någonsin var under t ex Sam Allardyce som manager.

Föga förvånande är humöret nu alltså på topp på London Stadium varje gång det vankas match. Där existerar inte samma missnöje runt klubben som förut. När en ny ägare kommer för att köpa klubben, men befintliga ägare vägrar sälja, så ser vi inga protester från supportrarna över den saken, vilket hade varit närmast garanterat för bara något eller några år sedan. West Hams supportrar är rätt nöjda med läget.

Något tar det så klart också lite död på den här rätt långsökta tankegången som dök upp under förra säsongen att West Ham vann på att där inte fanns några supportrar på läktarna. Här finns så klart något tämligen komiskt i hur de relativt sett mindre klubbarnas framgångar alltid ska förklaras bort med många gånger de mest långsökta idéerna och tankegångarna.

Att West Ham skulle föredra att spela utan publik framför med publik säger bara den som typ aldrig har sett West Ham spela på hemmaplan i sitt liv. Många är de matcher i vilka supportertrycket har varit West Hams bultande puls. Hur som helst, framför fulla läktare har West Ham bevisat den här säsongen att de i själva verket är precis lika bra eller minst lika bra som de någonsin var förra säsongen framför tomma läktare.

Frågan är bara vilken ursäkt eller vilket svepskäl det nu ska hittas på för att förklara varför West Ham råkar vara bra också den här säsongen. Det vore naturligtvis alldeles för långsökt för vissa att föreställa sig att West Ham råkar vara bra också den här säsongen helt enkelt för att det råkar vara ett bra coachat lag med bra spelare. Ett lag som imponerar i ligaspelet och som har slagit ut Man Utd ur Ligacupen.

Och ikväll kan West Ham ta ett jättekliv mot Europa Leagues slutspel genom att vinna hemma mot Rapid Wien. Det gäller då bara att West Ham faktiskt ökar takten redan innan den sista kvarten.

Jadon Sancho värvades ju till slut för stora summor pengar och tanken var ju att han mer eller mindre skulle vara lagets sista pusselbit. Med Sancho skulle Man Utd plötsligt få en högerkant, vilket man tydligen inte haft förut alls. Hittills den här säsongen har Sancho aldrig fått någon större roll än som impact-spelare från avbytarbänken eller som forward i Ligacupen. Inte riktigt vad som stod på innehållsförteckningen.

Raphael Varane var tänkt att åtgärda Man Utds defensiva problem men där existerar fortfarande samma typ av problem som har plågat Man Utd under Ole-Gunnar Solskjaers management i flera år redan. Detta är naturligtvis problem som är kollektiva till sin natur och som individer ensamma aldrig kommer kunna lösa. De bästa lagen har inte bara de bästa spelarna, de har också den bästa taktiken.

Var och en för sig är dessa spelare självfallet bra värvningar. Det är dels väldigt bra spelare och dels spelare som Man Utd i någon mening faktiskt behöver. Men Man Utd kan självfallet fortsätta värva bra spelare och göra bra värvningar i all evighet. Det kommer ändå bara göra små skillnader på marginalen så länge problemet kvarstår att laget helt enkelt saknar en tydlig och sammanhängande spelidé.

Man Utd har inte sämre spelare på det stora hela än sina konkurrenter i Premier League eller i Champions League. Man Utd har däremot en svagare manager än i stort sett samtliga sina konkurrenter i Premier League och i Champions League. Detta är den stora skiljelinjen mellan Man Utd och framgång just nu. Det är i princip omöjligt att inte se Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Thomas Tuchel med flera prestera bättre med detta Man Utd.

Men lita på processen jadda jadda. Långsiktig vision jadda jadda. Alla dessa populära omskrivningar för att få vad som i själva verket är idétorka och handlingsförlamning att framstå som mycket smartare och mycket klokare än vad det i själva verket är. Man Utd har i själva verket försökt sig på samma tricks som kejsaren med de osynliga kläderna att inbilla folket att det bara är de riktigt klyftiga som kan förstå sig på deras strategi.

Men Man Utd kommer självfallet vinna sina matcher också den här säsongen. Men det kommer naturligtvis vara fel matcher de vinner, eller rättare sagt inte vinner. Det kommer inte vinnas matcher på något som helst övertygande sätt. Och det kommer inte räcka till att vinna några av de viktigare titlarna. Förlusten mot Young Boys satte Man Utd på pottan i Champions League, förlusten mot Aston Villa på pottan i Premier League.

Förlusten mot West Ham skickade Man Utd ut tillsammans med skitvattnet också ur Ligacupen. Vilket rimligtvis betyder att de enda titlarna som Man Utd har någon rimligt realistisk chans att vinna den här säsongen är FA-cupen och Europa League. Och låt oss för all del hoppas att Man Utd inte vinner Europa League. Eftersom detta i så fall betyder att de ännu en gång har gjort gruppfiasko i Champions League.

Förlusten mot Young Boys i premiären sätter självfallet Man Utd och Solskjaer under betydligt större press ikväll hemma mot Villarreal. Det är en match tillsammans med övriga hemmamatcher som Man Utd nu helt enkelt måste vinna. Samma Villarreal med andra ord som för bara några månader sedan tog Man Utd till dick kick city i europeiskt cupspel. Betydligt svagare spelare, ändå där och då ett betydligt bättre lag.

Någon lätt uppgift blir det alltså inte. Villarreal är kanske det närmaste vi kommer ett genuint europeiskt boogylag för Man Utd. De har mötts ett gäng gånger och det har väl slutat oavgjort mest varenda gång. Man Utd har haft väldigt svårt att vinna mot just Villarreal av skäl som egentligen passerar förståelse. Men fick Man Utd problem mot Aston Villa på Old Trafford så kommer de självfallet även få det av Villarreal.

Man Utd är kanske i själva verket spegelbilden till hur jag igår beskrev Man City. Det vill säga som ett spektakulärt bra lag som av just det skälet inte behöver fixa med så särskilt spektakulära värvningar. Man Utd kan istället beskrivas som, särskilt utifrån nivån av investeringar i spelartruppen, som ett minst sagt icke-spektakulärt lag och som just därför överdriver betydelsen av spektakulära värvningar.

Spektakulära värvningar är i någon mening tudelade. De kan å ena sidan bidra till att maskera och dra uppmärksamheten från lagets större och egentliga problem. De kan å andra sidan, när dessa problem ändå till slut ofrånkomligen fortsätter ge sig till känna, skapa en press och ett tryck både på klubben och på dess manager som till slut tvingar fram ett beslut att faktiskt göra något åt dessa egentliga problem.

Alldeles konstigt är det alltså inte att det nu pratas en del om hur Ole-Gunnar Solskjaer faktiskt befinner sig under internt tryck i Man Utd. Han ger väl onekligen intrycket av det också. Det är aldrig något särskilt positivt tecken, eller något tecken på styrka, när en manager alltför tydligt börjar leta efter ursäkter, eller t ex prata om hur laget minsann inte längre får så många straffar som de ska ha.

Gary Neville har normalt sett varit väldigt försiktig i sin kritik av Solskjaer under det senaste året. Utan att därför säga att Neville plötsligt har valt att kasta Solskjaer under bussen så får man ändå konstatera att tonläget har skiftat i början av den här säsongen, och så värst mycket närmare att säga att mycket av skulden för Man Utds problem och begränsningar faller på Solskjaer kommer vi nog inte komma med Neville.

Men Ole-Gunnar Solskjaer befinner sig i en situation där han i tämligen hög fart håller på att tappa förtroendet hos flertalet viktiga grupperingar i Man Utd. Styrelsen har börjat dra öronen åt sig. Spelarna måste rimligtvis ha börjat tvivla för länge sedan. Supportrarna börjar i allt högre utsträckning svänga över åt för Solskjaer fel håll. Enligt mitt sätt att se på saken är det ett förtroende han i själva verket förbrukat för länge sedan.

Sanningens vitöga är följande. Oavsett vilka brister Man Utds ägare och klubbledning än kan sägas ha så har Ole-Gunnar Solskjaer även med hänsyn taget till dessa haft snart tre år på sig som Man Utds manager och getts både orimligt tålamod och på gränsen till orimliga resurser, men Man Utd är fortfarande inte bra nog och är egentligen inte ens på väg att bli bra nog.

Man Utd ska helt enkelt inte behöva gå in till en Champions League-match hemma mot Villarreal och känna att det är en match de nästan måste vinna för att kunna ta sig vidare från gruppspelet, än mindre än match i vilken Man Utd ska vara något annat än enorma favoriter till att vinna. Att Man Utd ändå gör det beror inte på att de har för svaga spelare utan på att de har en för svag manager och i förlängningen ett alldeles för svagt lag.

Och inga värvningar i världen, oavsett hur många dessa värvningar är, hur stora dessa värvningar är, hur dyra dessa värvningar är, hur coola dessa värvningar är, hur bra dessa värvningar än är, kommer kunna ändra på den saken. Man Utds värvningar är bra värvningar och dessa värvningar är rätt lösningar, men den det är rätt lösningar på helt fel problem.

Man Utds problem är Ole-Gunnar Solskjaer. En manager som var tänkt som en övergångslösning på kort sikt men som blev kvar på lång sikt inte så mycket eftersom han faktiskt var en bra manager, utan mest för att han råkade vara ”bra nog”.

För all del så stretade både RB Leipzig och Club Brügge emot hyfsat bra i den första omgången av gruppspelet. RB Leipzig gjorde t ex tre mål på Man City på Etihad, även om de för all del släppte in dubbelt så många mål, för att inte säga släppte in mål varenda gång som Man City anföll med någon slags allvarlig intention. Club Brügge å sin sida fixade 1-1 på hemmaplan mot självaste PSG.

PSG är naturligtvis som vi vet laget som de allra flesta verkar ta för givet bara ska vinna Champions League. För detta finns ett par hyfsat uppenbara motiv som vi vet. Ett är att PSG tydligen enligt vissa bedömare har gjort världens bästa transferfönster någonsin, vilket tydligen i dessa huvuden är en garanti för framgång på planen. Ett annat skäl är att Leo Messi ju har gått till PSG.

Exakt varför detta skulle vara ett så väldigt övertygande skäl varför PSG nu plötsligt skulle göra vad de aldrig förut har gjort och vinna Champions League är kanske inte alldeles glasklart, givet att Barcelona i själva verket inte har varit ens i närheten av att vinna Champions League de senaste sex åren, med Messi i laget. Någon garanti för att vinna Champions League är han sannerligen inte längre, men vem är det liksom?

Här kan man då självfallet, och för all del inte utan rimlighet, invända att Leo Messi i PSG har helt andra spelare runt omkring sig än vad han har haft i Barcelona under de sex senaste åren. Vi hittar här spelare som Neymar, Kylian Mbappe, Marco Verratti, Sergio Ramos och så vidare. PSG är onekligen just nu ett extremt stjärnpräglat lag, mycket som en direkt följd av de båda spanska superklubbarnas finansiella förfall.

Jämförelsevis känns kanske Man City tämligen färglösa för att inte säga ospektakulära, vilket ju är ett tämligen absurt sätt att beskriva ett Man City som definitivt med sin fotboll har satt väldigt mycket färg både på engelsk och europeisk fotboll de senaste åren. Men där finns i Man City inte riktigt stjärnor på samma sätt som i PSG. Möjligen eftersom att i Man City så är det i betydligt högre utsträckning laget som är stjärnan.

Underförstått i detta sätt att se på saken är att PSG sätter betydligt större fokus på jaget än på laget. Vilket möjligen skulle kunna vara en förklaring varför Man City också råkar vara det bättre laget. Möjligen ett kontroversiellt påstående, det finns säkert många som på goda grunder tycker att PSG är ett bättre lag. Men det har de i så fall inte riktigt visat i form utav konkreta resultat de senaste åren.

Att säga att det är laget som är stjärnan i Man City är möjligen att missa att där finns en rätt uppenbart superstjärna i form av Pep Guardiola som manager. Man City har mängder av fantastiskt bra spelare, som alla är stjärnor på sitt eget sätt, men ingen av dem är en större stjärna än Pep Guardiola. En kanske något annorlunda men ändå liknande take på Alex Fergusons gamla truism ingen får vara större än managern i en klubb.

Om ingen är större än Pep Guardiola i Man City så är det ett par stycken som är större än Mauricio Pochettino i PSG. Här finns en slags olycksbådande ironi i att just Pochettino, som mer än kanske någon annan manager i europeisk fotboll just nu hör samman med fokus på laget snarare än jaget, nu fått till uppgift att sätta samman den europeiska fotbollens största jag-lag till en fungerande helhet.

Någonstans är det svårt att se hur detta verkligen ska kunna fungera, och början på säsongen har onekligen gett viss grund för denna oro. Det är väl inte minst därför man anar att snart Zinedine Zidane kommer vara PSG:s manager, en manager som passar betydligt bättre in i den stjärnprofil som PSG helt uppenbart föredrar. Antonio Conte skulle kunna vara ett namn han också för all del.

Men ingen kommer självfallet gå in och ersätta Pep Guardiola i Man City. Skulle Guardiola lämna Man City så gör han det helt och hållet på eget initiativ. Där ligger inga Zidanes eller Contes och lurar i vassen efter hans jobb, eftersom det bytet naturligtvis är helt och hållet oåtkomligt för dem. Guardiola har skapat ett lag i Man City så tydligt utifrån sin egen personlighet att ingen ens skulle komma på tanken att byta manager.

På lite längre sikt skulle det där möjligen kunna vara något utav ett orosmoln för Man City. De behöver ju inte titta särskilt långt utifrån sina egna huvudkvarter för att se hur svårt det kan vara för en storklubb att hantera när en manager som kommit att personifiera mycket med klubben till slut lämnar. Men på kort och överskådlig sikt är det självfallet bara en styrka för Man City att de är så väldigt stabila i detta avseende.

Jaget möter alltså laget när PSG möter Man City i Paris ikväll. Naturligtvis tillspetsat och dessutom en beskrivning som kan problematiseras med att arguably det största jaget av alla i kvällens match är just Pep Guardiola. Men som generell beskrivning är det nog ändå hyfsat träffsäker. Vilket kanske inte betyder att Man City nödvändigtvis har en större chans att vinna just kvällens match, men en större chans att vinna Champions League.

Detta fastän de enligt alla förståsigpåare, och alltså i bjärt kontrast till PSG, skulle kunna sägas ha gjort ett av de sämsta transferfönstren av de engelska och europeiska superklubbarna. Om detta skulle man möjligen kunna säga två saker. Dels att bäst i detta fall inte nödvändigtvis är detsamma som mest. Dels att kanske ger dessa förståsigpåare transferfönstren alldeles för stor betydelse i sitt tänkande.

Där laget är stjärnan krävs inte längre spektakulära transferfönster för att plötsligt bli bra, tvärtom tenderar i dessa lag transferfönstren bli mindre spektakulära helt enkelt eftersom det inte finns något egentligt behov av spektakularitet. Man City är ett spektakulärt lag och behöver just därför inte göra spektakulära transferfönster.

Ändå är det ett derby som växt fram under de senaste 10-20 åren och som involverat allt från handgemäng mellan spelare och ledare till kvarlämnad avföring i bortalagets omklädningsrum. Ett riktigt skitderby med andra ord. Nu var detta kanske på sin topp för några år sedan, och man kanske misstänker att det hade rätt mycket med personligheter att göra, men det ligger fortfarande kvar i luften.

Med derby går det självfallet att mena helt olika saker. Vissa är ju väldigt restriktiva med begreppet och verkar mena att det bara kan handla om matcher mellan två lag från samma stad. Men för mig handlar begreppet i själva verket mer om rivalitet oavsett karaktär, att det geografiska avståndet i själva verket är i högsta grad relativt, och att det finns matcher mellan lag från samma stad som inte alls kan ses som ett derby.

Tyvärr blev det inga hörnor eller sammanfattningar av omgången under helgen. Eget seriespel samt andra åtaganden gjorde detta omöjligt. Men låt oss lugnt och sansat sammanfatta helgens omgång i Premier League med att Nuno Espirito Santo och Ole-Gunnar Solskjaer borde ha det väldigt jobbigt just nu, och att åtminstone vad gäller Man Utd så är det så klart alltid lika trist att ha så rätt.

Hur som helst, på tal om obegripliga derbyn, så har vi här de åtta mest obegripliga derbyna i engelsk fotboll.

(8) Luton vs Watford

Man behöver verkligen kämpa för att se någon annan koppling mellan dessa båda klubbar annat än att båda råkar befinna sig i Londontrakten av vad som skulle kunna beskrivas som sydöstra England. Men det är ett område där det finns så många andra möjliga derbyn och när Luton och Watford har mötts de senaste åren har knappt ens lokalt reflekterats över att det skulle vara något slags derby.

(7) Derby County vs Leicester

Man vet eller borde rimligtvis förstå att när ett derby kallas för i det här fallet ett East Midlands-derby så är det kanske inte väldigt meningsfullt. När det finns flera av samma sak, och det inte ens är viktigt nog att ge egna namn till respektive derby, så ger det en god aning om att det är ett derby som inte engagerar särskilt många särskilt mycket. Inte för något av dessa lag är heller detta derby deras huvudrivaler.

(6) Coventry vs Birmingham

Under de senaste åren har det växt fram någon rätt långsökt rivalitet mellan Coventry och Birmingham. Visst, de båda klubbarna befinner sig geografiskt i varandras närhet, men om det inte vore så att Coventry blivit förpassade bort från sin egen arena och istället hyrt in sig på St Andrew’s så är det svårt att se att någon egentligen skulle ha pratat om matcher mellan dessa båda lag som något slags derby.

(5) Middlesbrough vs Sunderland & Newcastle

Middlesbrough eller de som håller på Middlesbrough lär knappast hålla med mig om detta, men givet att den stora rivaliteten i regionen är mellan Newcastle (Tyne) och Sunderland (Wear) så känns de båda övriga försöken att skapa en threeway med Middlesbrough (Tees) mest som ett inte helt genomtänkt eller lyckat försök att knyckla på ett tredje hjul på en cykel.

(4) Blackpool vs Preston North End

Blackpool och Preston har mötts flera gånger under senare år utan att det pratats särskilt mycket om något derby. Men nu har denna match i själva verket fått namnet West Lancashire Derby. Vilket får åtminstone mig att misstänka att man egentligen mest ville skapa någon slags regional motsvarighet till det betydligt mer berömda East Lancashire Derby mellan Blackburn och Burnley, det vill säga Cotton Mills Derby.

(3) Wrexham vs Chester

Dessa båda klubbar ligger för all del bara någon mil eller två från varandra så rent geografiskt finns det nog viss logik att kalla detta för derby. Men givet att vad detta derby egentligen mest är känt för är att det råkar gå en nationsgräns mellan de båda klubbarna, Wrexham ligger i Wales och Chester på andra sidan gränsen i England, så känns det kanske inte jättehett. Utan gränsen bryr sig ingen.

(2) Crystal Palace vs Brighton

Vi återvänder väl då till detta relativt obegripliga derby. Visst, det går som flera har påpekat en motorväg direkt mellan dessa båda samhällen, men detta låter också som den här typen av förklaring där folk så att säga vet att det är ett derby mellan två klubbar och försöker förklara detta baklänges. Skulle det möjligen kunna något att göra med att folk från storstaden kommer till kuststaden? Typ Englands variant av baddjävlar?

(1) Derby County vs Nottingham Forest

Här kan jag tänka mig att en och annan protesterar. Och jag ska väl för all del inte hymla med att det kan ha bidragit till att detta derby hamnar etta. Min huvudsakliga oförståelse för detta derby är egentligen inte graden av rivalitet, här finns ju till och med en titel man vinner om man vinner derbyt, utan snarare att det mest av allt för att inte säga enbart verkar grunda sig på att en väldigt känd manager har varit framgångsrik manager för båda klubbarna. Givet detta kan jag tycka att just detta derby får orimligt för att inte säga obegripligt mycket uppmärksamhet.

Arsenal inledde säsongen närmast katastrofalt med tre förluster på sina tre första matcher där inte minst förlusten i premiärmatchen mot Brentford sved rätt rejält i både själ och hjärta. Därefter har Arsenal däremot till synes ryckt upp sig och nu vunnit två raka matcher, även om vinster mot Norwich och Burnley kanske inte får pulsen att bulta.

Tottenham å sin sida startade säsongen åtminstone resultatmässigt perfekt. De tre första matcherna bjöd på tre vinster, även om det handlade om stundtals rätt futtiga 1-0-segrar som inte var våldsamt imponerande. Därefter har Tottenham emellertid förlorat två raka matcher, mot två Londonlag, båda gångerna med 0-3.

Av detta vore en frustande slutsats att Arsenal så att säga är på uppgång samtidigt som Tottenham är på nedgång. Detta känns minst sagt som en något löskokt slutsats. Snarare är det väl kanske så här lagens spelschema respektive formkurva har artat sig, och som vi vet så får alltid sådana saker tämligen abrupta slut.

För närvarande känns det nästan som om Arsenal och Tottenham närmast befinner sig i ett race till botten. Det vill säga det känns som om det största frågetecknet mellan dessa båda lag inte som brukligt handlar om vilket av dem som hamnar högst i tabellen, utan snarare om vilket av dem som landar lägst i tabellen.

Det är ju samma sak kan då någon viktigpetter prydligt påpeka, men det är i själva verket en rätt viktig skillnad i perspektiv.

Märkligt nog har det inte pratats särskilt mycket om att det minsann inte bara är Tottenham som har vunnit sina matcher med 1-0, utan att även Arsenal bara har behagat vinna sina matcher på detta sätt. Dessutom på det stora hela färre matcher och mot relativt sett beskedligare motstånd, på pappret i alla fall.

Men så har det av någon märklig anledning kanske alltid gullats lite mer med Arsenal än med Tottenham också. De har liksom aldrig behövt bevisa sina storlagscredentials på riktigt samma sätt som Tottenham, de tas generellt sett för givna. Dessutom kanske detta med one-nil to the Arsenal på något sätt för dem är en mer positiv grej.

Jamie Carragher vill däremot inte dela ut några credentials över huvud taget. Han tyckte istället att det var en klok idé att ägna dagarna innan derbyt åt att väcka liv i den minst sagt trötta och slitna tesen att Arsenal och Tottenham minsann inte tillhör något så kallat Big Six längre, eftersom de ju slutat sämre än så de senaste säsongerna gubevars.

Man kan för all del ana både en och annan bockfot bakom Carraghers åsikt. Han har tyvärr en viss benägenhet att springa Liverpools ärenden i sina ställningstaganden, och väldigt lite roar väl generellt Liverpoolsupportrar riktigt lika mycket som att trycka till och trycka ned klubbar som allmänt anses befinna sig på samma nivå som dem själva.

Framför allt är vi kanske tillbaka vid detta att Carragher helt enkelt inte riktig lyckas förstå, alternativt medvetet missförstår, begreppen. Storklubb och Big Six handlar inte i sig om specifik prestation här och nu, utan mer om bakomliggande institutionell kapacitet. Det vill säga, hur bra kan detta lag bli över tid på kort tid om eller när allt faller på plats?

Om t ex Arsenal, men i allt högre utsträckning gäller detta Arsenal, verkligen skulle sätta allting i klubben på plats. Ägaren fick ordning på sin shit, sportchefen formulerar en tydlig och hållbar planen, och en manager med kompetens och driv och så vidare. Då skulle det inte ta särskilt lång tid alls för Arsenal i det här fallet att bli väldigt bra igen.

Vi vet detta eftersom vi har sett samma sak om och om igen. Inte minst med Liverpool för övrigt. Följer vi Carraghers logik till sin ofrånkomliga konklusion så var Liverpool för fem-sex år sedan inte en Big Six-klubb. Men det krävdes bara att pusselbitarna föll på plats så bara några år senare vann man både Champions League och Premier League.

Chelsea är ett annat exempel. Ett lag som av många beskrevs som ett mittenlag, inte minst av Liverpools supportrar för övrigt, vann säsongen därpå ligan i överlägsen stil eftersom deras pusselbitar föll på plats. Ett lag som såg dömt ut att missa Champions League förra säsongen vann istället Champions League med pusslet på plats.

Arsenal och Tottenham är naturligtvis Big Six-klubbar. De är möjligen underpresterande Big Six-klubbar men lik förbannat är de ändå Big Six-klubbar. Om Big Six-begreppet ska utvecklas och förändras så är det snarare åt andra hållet, att antalet klubbar ökar istället för att antalet klubbar skulle minska.

Men för Arsenal och Tottenham gäller så klart den här dagen bara ett enda ofrånkomligt faktum. Laget som vinner kommer komma iväg från matchen med ett återfunnet momentum och kanske även återfunnet självförtroende, samtidigt som krisen bara tätnar för laget som äter en förlust.

Kan Arsenal vinna sin tredje raka match med 1-0? Kommer Tottenham förlora sin tredje raka match med 0-3?

:::

Kort om söndagens matcher:

Southampton vs Wolves. Wolves är ett av relativt många lag den här säsongen som absolut inte motsvarat förväntningarna på sig själva. Southampton har däremot kanske till och med överträffat deras förväntningar. Kommer detta påverka resultatet?

Arsenal vs Tottenham. Med två 0-3-förluster i ryggen redan mot två andra Londonlag så har Nuno Espirito Santo sannerligen inte råd med något liknande mot Arsenal ikväll. Ändå känns det som att det mycket väl kan ligga i farans riktning.

Det första som skulle kunna sägas leda påståendet i bevis är naturligtvis den mest uppenbara omständigheten att Chelsea vann Champions League förra säsongen. Vi vet så klart att det inte behöver vara det bästa laget som vinner Champions League, men Chelsea slog längs vägen ut Atlético Madrid, Real Madrid och i finalen Man City.

Det andra som en agitator skulle lyfta fram är resultaten den här säsongen. Chelsea har vunnit klart och tydligt mot både Arsenal och Tottenham borta, de har mosat både Aston Villa och Crystal Palace på hemmaplan, och de var i princip det bättre laget med tio man på planen halva matchen på Anfield mot Liverpool.

Inget annat lag matchar den raden. Varken i termer av resultat eller i termer av den höga kvaliteten på sin fotboll.

Chelsea har ligans just nu hetaste manager i Thomas Tuchel. Det kan diskuteras till dödsdagar vilken manager som är bäst i det stora hela, men just nu är det Tuchel som fattar de bästa besluten av alla både före och under match och det är Tuchel som mest tydligt har maximerat det egna lagets och de egna spelarnas output.

Chelsea har ligans just nu hetaste spelare i Romelu Lukaku. Det spekulerades i att Lukaku skulle floppa i Chelsea ungefär som han floppade i Man Utd. Spekulationerna avslöjade knappast något briljant sätt att tänka. Lukaku har naturligtvis varit strålande i Chelsea eftersom han passar så väldigt väl in i Chelsea. Han är t ex anfallaren Man City saknar.

Chelsea har ligans just nu hetaste och bästa försvarsspel. Skillnaden är närmast komisk från Frank Lampards tid som manager då han på frågor om lagets försvarsbrister sa att han behövde längre mittbackar, och dennes apologister yrkade medhåll. Tuchels Chelsea har onekligen förpassat den dumheten till historiens skräphög.

Betyder detta att Chelsea är ett defensivt fotbollslag? Där kommer naturligtvis finnas de som påstår detta, särskilt om Chelsea skulle lyckas förhindra Man City från att göra mål den här dagen, eftersom ju alla lag som lyckas förhindra just Pep Guardiolas lag från att göra mål enligt vissa huvuden måste vara per definition defensiva.

Den lite mer fritt och nyktert tänkande människan skulle däremot förstå att göra skillnad på att vara ett defensivt lag och att vara ett lag som försvarar sig bra. Jonathan Liew på Guardian skriver för övrigt om just detta i dagarna. Hur som helst får man undersöka huvudet om man tittar på Chelsea när de spelar fotboll och lyckas se ett defensivt lag.

Chelsea försvarar sig väldigt bra som lag med Thomas Tuchel, fastän laget inte består av längre spelare än under Frank Lampard. Detta utesluter inte att Chelsea på samma gång är ett av de mer frejdiga och produktiva lagen i ligan offensivt. Det är med andra ord fullt möjligt att tänka två tankar på en och samma gång.

Just nu är självfallet ett både vagt och lite listigt tillägg, särskilt som det inte gäller för någon specificerad tidsperiod. Det blir med andra ord ett relativt riskfritt påstående att säga att Chelsea just nu är ligans bästa lag. Vad man kanske skulle kunna säga är att Chelsea idag ges sin bästa chans hittills att verkligen bevisa påståendet.

Chelseas hemmamatch mot Man City är naturligtvis säsongens hittills största och tyngsta ligamatch, och som på ena eller andra sättet kommer få betydelse för hur den här säsongen fortsätter.

Att säga att säsongen vore avgjord efter den här matchen om Chelsea vinner, åtminstone vad avser Chelsea och Man City, vore överdrivet och långsökt. Men självfallet vore det en både poängmässig och psykologisk triumf för Chelsea, som skulle bli väldigt svår för Man City att övervinna.

Visst såg vi Man City vända ett liknande tabellmässigt underläge förra säsongen. Men det kommer inte bli lika lätt att göra den här säsongen. Dels är konkurrenterna både fler och bättre den här säsongen. Dels har inte Man City riktigt samma fördel den här säsongen som de hade den pandemipräglade förra säsongen.

Om Chelsea vinner mot Man City idag så har de på sina sex första matcher vunnit mot Man City, Arsenal och Tottenham, vunnit mot Aston Villa och mot Crystal Palace, och med tio man på planen under halva matchen spelat 1-1 med mersmak mot Liverpool på Anfield. Få lag har någonsin startat en ligasäsong starkare än så.

Och det skulle onekligen säga något om hur den här säsongen kan komma att sluta.

:::

Kort om lördagens matcher:

Chelsea vs Man City. Helgens omgång drar igång med en riktig bang mellan de två lag som tillsammans med Liverpool först och främst får antas utmana om ligatiteln den här säsongen. Vilka som än vinner känns det betydelsefullt.

Man Utd vs Aston Villa. Det är ju aldrig något särskilt gott tecken när en manager sitter på intervjuer och beklagar sig över att deras lag inte får straffar. Det känns som om Ole-Gunnar Solskjaer har större bekymmer.

Everton vs Norwich. Det har varit en tung vecka för Everton som först tog sin första torsk mot Aston Villa och sedan nesligen åkte ur Ligacupen mot QPR. Hemma mot ett fortfarande nollat Norwich borde det rimligtvis kunna bli en vinst igen.

Leeds vs West Ham. Leeds letar fortfarande efter matchen och vinsten som så att säga drar igång deras säsong på fullt allvar. Den skulle kunna komma ikväll, hemma mot ett West Ham som definitivt imponerar även den här säsongen.

Leicester vs Burnley. Brendan Rodgers och Sean Dyche har båda lite det gemensamt just nu att de båda har varit rejält hyllade för sina insatser i sina respektive lag, men just nu på grund av lagens resultat den här säsongen ändå börjar ifrågasättas en aning.

Watford vs Newcastle. Watford tog en för dem viktig seger senast borta mot Norwich och borde ha gott hopp om att kunna vinna hemma mot ett håglöst Newcastle. Eller kan Allan Saint-Maximin ännu en gång frälsa Steve Bruce från sig själv?

Brentford vs Liverpool. Liverpool är nog det enda lag som hitills har nått samma nivå i sin fotboll som Chelsea. Detta blir sannerligen en rejält tuff match för Brentford, men det är väl också just den här typen av matcher de har drömt om under lång tid.

Organisationer är ett samhällsfenomen som påtvingats många metaforer. Organisationer har studerats mer eller mindre vetenskapligt i över 250 år och naturligtvis varit centrala aspekter av människans samhälle mycket längre än så. Alla av oss har i våra liv någon form av relation till en mängd organisationer av vitt skilda slag. För alla som läser bloggen lär en engelsk fotbollsklubb vara en av dessa organisationer.

Maskinen är den första och helt säkert den mest vanliga metaforen när det kommer till organisationer. Till och med ordet organisation antyder detta, med sitt ursprung i det grekiska ordet organon, betydandes ett verktyg eller instrument. Därigenom framträder organisationer just som verktyg eller instrument, mekaniska begrepp, för att genomföra och uppnå någon form av målorienterad verksamhet.

Militären var som vanligt en motor för utvecklingen och satte en slags förebild med arméer tydliga indelningar, strama hierarkier, enkla orderstrukturer, befäl och soldater, mekaniserat handlande och framför allt, inte minst av praktiska skäl, fasta och helt utbytbara delar. Modernare organisationer, särskilt i samband med industrialiseringen, byggde vidare på dessa militära idéer om så kallad maskinbyråkrati.

Det var militärer och ingenjörer som mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började systematisera dessa tankar till vad som skulle komma att kallas för klassisk managementteori. Kända namn inom denna skola är Henri Fayol, Frederick Taylor och Henry Gantt. För dem var byråkratisering och mekaniseringen av organisation och arbete något eftersträvansvärt eftersom det, enligt dem, ökade produktivitet och effektivitet.

Sociologer och andra vetenskapsmän kom dock att rikta kritik mot maskinbyråkratin i dess mer extrema former. Mest känd är förmodligen Max Webers kritik av byråkratins sociala konsekvenser när dess benägenhet att rutinisera och standardisera varje aspekt av mänskligt liv och arbete kom att påverka människans möjligheter till frihet, kreativitet, demokrati och livsglädje.

Mycket riktigt skulle också den klassiska managementteorin komma att kritiseras och behöva utvecklas. Den klassiska human relations-skolan, inte minst genom den minst sagt banbrytande Hawthorne-studien, kom att tvinga fram en omprövning av flera för givet hållna tankegångar. Inte bara ledde så kallat scientific management till utslitna och kasserade arbetare, det missade dessutom mycket av den mänskliga potentialen.

Många ser nog på den klassiska managementteorin som något gammalt, omodernt och anakronistiskt i dessa dagar. Men det tänkesätt som låg bakom den utgör grunden också till dagens organisationer. Ironiskt nog, eftersom han hyllas som den mest moderne och upplyste av dem alla, är det kanske Pep Guardiola och Man City som just här och nu drivit maskinmetaforen allra längst inom engelsk och europeisk fotboll.

Men väldigt mycket av vad som har gjort Pep Guardiola och nu Man City så väldigt framgångsrika är som taget rakt ur handboken för scientific management. Vad det i själva verket handlar om är en fråga om kontroll, det vill säga vem som har kontrollen över det arbete som utförs. Få om någon manager i dagens fotboll har ett större kontrollbehov än Guardiola. Han följer principerna för scientific management till punkt och pricka.

Managern ansvarar för all planering och organisering av arbetet, inte spelarna. Framför allt på denna punkt skiljer sig Pep Guardiola åt från många andra managers. Han har tagit sin detaljstyrning och precision i sina instruktioner till en helt annan nivå. Han har definierat ner fotbollen i sina hittills minsta beståndsdelar. Spelarna ska genomföra hans system, med mycket lite utrymme för egna initiativ.

Analysera rationellt fram det mest effektiva sättet att genomföra arbetet. Det ligger så klart en icke oansenlig mängd analys bakom Pep Guardiolas och Man Citys spelidé, och det används moderna metoder för att hantera komplicerade frågor. Så långt skiljer de sig nog inte från andra. Men utgångspunkten blir på sitt sätt speciell då den helt och hållet bygger på idén att det faktiskt finns ett (!) mest effektivt sätt att spela fotboll.

Rekrytera de bästa personerna att genomföra detta arbete. De bästa klubbarna kommer självfallet alltid försöka rekrytera de bästa spelarna. Så långt är det knappast något som är särskilt anmärkningsvärt med detta. Men vad som är speciellt för Pep Guardiola och hans spelidé, lite märkligt eftersom det indirekt undergräver hans genialitet, är hur beroende den verkar vara för något oklart definierade så kallade ”Pep-spelare”.

Träna arbetarna att genomföra sitt arbete effektivt. Här har vi en annan punkt där det känns som om Pep Guardiola särskiljer sig en aning. För det är just i träningen av sina spelare som Guardiola av många oberoende källor beskrivs som den mest intensive och krävande managern som finns, både på gott och på ont. Det är uppenbarligen något som visar sig framgångsrikt, åtminstone under en begränsad tid.

Övervaka och kontrollera arbetarnas prestation så att önskade resultat uppnås. Det har noterats att det inte kan vara helt lätt att spela en fotbollsmatch med Pep Guardiola som manager vid linjen. Minsta misstag, minsta steg utanför systemet, och man kan vara rätt säker på att se vad många skulle kalla för en manager med ett negativt kroppsspråk vid den där sidlinjen. Spelar man för Pep Guardiola gör man det under ett förstoringsglas.

På något sätt är det ändå tilltalande att modern framgång inom fotboll kan uppnås genom att så tydligt återgå till metoder och principer inom management som på många håll anses som omoderna. Särskilt som pepologerna själva näppeligen begriper just den saken. Men det är inte på något sätt unikt, eller ens ovanligt, att gamla metoder som ansetts förlegade dammas av och blir framgångsrika eftersom deras värde glömts bort.

Vad vi kallar för den moderna fotbollen, som något godtyckligt kan ha ansetts tagit sin början under tidigt 1990-tal, är i mångt och mycket en steg för steg rörelse mot en allt större grad av professionalisering, byråkratisering och systematisering. Det vill säga en slags mekanisering. Fotbollen, som så länge ansett sig stå över rationella metoder, har blivit alltmer rationaliserad, alltmer lik en maskin.

Det är en utveckling som kan ses utanför planen. Klubbarna har blivit alltmer systematiska i sitt sätt att arbeta. Nya metoder används inom näringslära, fysiologi, att kartläggning av motståndare, övervaka egna spelare och värdera möjliga spelare. Gradvis har mekaniseringen letat sig in på planen. Det är ju till sist vad ”taktik” är, en slags mekanisering.

Pep Guardiola och Man City har drivit mekaniseringen på planen till synes till sin spets. Jag säger till synes eftersom det säkert finns ytterligare nivåer på detta, som vi bara inte har sett ännu och kanske också saknar fantasin att föreställa oss.

Styrkorna i maskinmetaforen, eller i mekaniserade organisationer, är rätt givna. Det är organisationer som fungerar bra under samma förutsättningar som maskiner, när (a) det är en enkel och okomplicerad uppgift som ska utföras, när (b) omvärlden är stabil och lätt att förutse, när (c) man önskar producera samma produkt om och om igen, när (d) precision är avgörande, samt när (e) när de mänskliga maskindelarna gör vad de ska.

Svagheterna i maskinmetaforen ger däremot sig själva även de. Mekaniseringen av organisationer kan leda till (a) svårigheter att anpassa sig till förändringar i omvärlden och i organisationens förutsättningar, till (b) otänkande och icke-reflekterande byråkrati, till (c) oväntade och oönskade effekter när enskilda personers mål övertar organisationens mål och syfte, samt till (d) dehumaniserande effekter på människorna i organisationen.

Vi bör inte ha några större problem att kunna applicera detta på Man City och bättre förstå varför det går som det går både i medgång och motgång. Man City, eller kanske snarare Pep Guardiola, önskar producera samma produkt om och om igen, det är något han och hans pepologer till och med stoltserar med. När de mänskliga maskindelarna, alltså spelarna, gör vad de ska så finns heller ingen mer effektiv fotbollsmaskin just nu.

Men Man City saknar heller inte svagheter. Där finns en envetenhet i sin spelidé, inte minst i lagets försvarsspel, som kompetenta motståndare ofta kan utnyttja. Där finns en svårighet, kanske till och med ovilja, att anpassa sig taktiskt efter motståndet. Där finns en tendens hos spelarna att inte kunna improvisera när planen inte fungerar. Där finns en tydlig indikation på att systemet sliter hårt på spelare och ledare i klubben.

Man City, likt alla maskiner, behöver underhåll, slits av alldeles för hög användning, behöver byta ut delar. Man City, likt alla maskiner genom den mänskliga historien, kan också upptäcka sig själva i en värld där de inte längre fyller någon given funktion, eller där de blivit ersatta av nyare och bättre maskiner. Det hjälpte inte att Facit gjorde bättre och bättre skrivmaskiner när persondatorn började hitta in i våra hem.

Man City är däremot en maskin som fortfarande fungerar i allra högsta grad.

Det var under onsdagen som det meddelades av det så kallade Sports Ground Safety Association att klubbar i dessa båda ligor nu kan ansöka om att introducera områden på sina läktare med så kallad safe standing från och med den 1 januari. Det vill säga, redan den här säsongen kommer vi få uppleva engelska ståplatser igen!

Glada nyheter för flertalet engelska klubbar där sådana luminära storheter som Chelsea, Liverpool, Man City, Man Utd, Tottenham och Wolves redan har installerat de nödvändiga komponenterna för att omedelbart kunna införa safe standing. Arsenal ligger naturligtvis efter, och ska tydligen nu börja ”konsultera” supportrarna som det heter.

Hur stort nu det behovet av konsultation faktiskt är. Supportrarna har lobbat för den här reformen egentligen ända sedan de engelska ståplatserna förbjöds i kölvattnet av kanske framför allt Hillsborough och övriga engelska läktarincidenter runt den tiden. Det var den så kallade Taylorrapporten som då var dödsstöten för ståplatsläktarna.

Man ska däremot inte blunda för att där även fanns ekonomiska motiv. Den engelska fotbollen genomgick en marknadsanpassning och ville framför allt få den välbeställda och köpstarka medelklassen till arenorna. Bekväma sittplatser blev en viktig del i detta. Drygt 25 år senare talar de ekonomiska motiven tvärtom för safe standing.

Men att motivera den förändringen med ekonomi låter sig liksom inte göras. Alltså valde man istället moraliska säkerhetsargument. Det är självfallet omöjligt att orka säga emot när motstånd mot ståplatsförbud framställs som om man i själva verket var för ännu ett Hillsborough. På samma sätt är det inte de ekonomiska motiven som betonas idag.

Kanske var det mänskligt förståeligt när det begav sig att det omedelbart i samband med dessa katastrofer uppstod viss hysteri och moralpanik. Otäcka händelser tenderar orsaka överdrivna motreaktioner. Samtidigt har de senaste dryga 25 åren i påträngande detalj visat hur dessa katastrofer hade väldigt lite med ståplatsläktare att göra.

I takt med att den insikten så smått har börjat sjunka in så har även det engelska stigmat runt ståplats börjat försvinna. Det bidrar självfallet också att det finns så tydliga exempel på moderna och säkra varianter av ståplatsläktare, just så kallad safe standing. Det är även tydligt hur mycket sådan ståplats betyder för atmosfären på arenorna.

Ståplatsläktare skulle i själva verket kunna lösa flera problem i en smäll för den engelska fotbollen. Supportrar som söker olika upplevelser på läktarna behöver inte längre vara i vägen för varandra. Prisdifferentiering gör fotbollen tillgänglig för fler supportrar. Det gör atmosfären på läktarna bättre och därmed produkten bättre, både på plats och på TV.

Jag bankade näven i bordet redan för fem år sedan och menade att ståplats i engelsk fotboll var en idé vars tid hade kommit, och att det bara var en tidsfråga innan det återigen införts. Vad jag kan säga nu så här fem år senare att det enda jag kanske är lite förvånad över är att det ändå tog så lång tid som fem år.

Ironiskt nog återinförs nu alltså ståplats vid en tid när samma orosmoln som för drygt 25 år sedan användes som slagträ för att förbjuda ståplats börjar dyka upp igen i allt högre utsträckning i engelsk och europeisk fotboll. Bråk på läktarna, bråk utanför arenorna, kravaller och demonstrationer. Naturligtvis en produkt av samhällets utveckling.

Det var så att säga det enda jag för fem år sedan menade skulle kunna sätta stopp för ståplats i engelsk fotboll, att den typen av oroligheter och våldsamheter blossade upp igen och skulle användas som politiskt och retoriskt tillhygge för att krossa reformen, och spela på de gamla irrationella strängarna runt Hillsborough etc.

Men så verkar alltså inte vara fallet. Något som möjligen bara förstärker min misstanke att beslutet att förbjuda ståplats, precis som beslutet att nu tillåta ståplats, i själva verket hade mycket lite med säkerhet att göra, och desto mer med ekonomi att göra. I dessa frågor likväl som i mer eller mindre alla frågor är rådet ständigt detsamma:

Följ pengarna!

Med tio matcher under tisdagen säger det sig självt att det under onsdagen återstår sex matcher att spela. I dessa sex matcher hittar vi majoriteten av de största engelska klubbarna, såsom Man Utd, Chelsea, Arsenal, Tottenham med flera. Kvällens matcher känns mer som en hyfsat normal Premier League-omgång där tisdagens matcher hade lite mer av mer klassisk engelsk cupkaraktär.

Temat för kvällens matcher är managers som återförenas med sina tidigare klubbar. Detta är fallet i tre av kvällens matcher. Graham Potter gjorde sig ett namn med Swansea innan han kom till Brighton. David Moyes gjorde sig onekligen ett namn i Man Utd fast på ett helt annat sätt innan han nu har fått en slags återupprättelse i och med West Ham. Nuno Espirito Santos namn steg med Wolves innan det nu ser ut att falla med Tottenham.

Ligacupens fjärde omgång lottas omedelbart efter matchen mellan Man Utd och West Ham.

Brighton vs Swansea

Borde på pappret vara en enkel seger för Brighton. Brighton övertygar stort i Premier League för närvarande samtidigt som Swansea brottas med stora problem i EFL Championship. Men Ligacupen erbjuder ju ofta lite andra förutsättningar. För Graham Potter är det en återförening med klubben som gav honom en riktig fot in i den engelska fotbollen, och för Swansea måste det vara någon form av påminnelse om vad de har tappat under de senaste åren.

Man Utd vs West Ham

Känns på något sätt vanligare både än vad man tror och förmodligen även det faktiskt är detta att lag som möter varandra i ligan sedan direkt därefter eller dessförinnan stöter på varandra också i cupspelet. Helt andra förutsättningar i den här matchen självfallet, men West Ham ska inte underskattas och Man Utd är som vi vet inte särskilt bra så fort det görs något försök att vila den ordinarie startelvan. Frågan är om det behövs en Jesse Lingard-raket upp i krysset i slutminuterna den här gången också.

Chelsea vs Aston Villa

Chelsea befinner sig för närvarande i rejäl medvind och det sista som Tuchel vill just nu är förmodligen att störa denna medvind med en oönskad och oväntad cuptorsk hemma mot Aston Villa, även om det i någon mening bara handlar om Ligacupen. Chelsea har självfallet en mycket bred spelartrupp och är därför väl rustade för den här cupen. Aston Villa har egentligen inte så mycket att förlora i ligaspelet och borde därför kunna gå balls to the wall i båda cuperna. I så fall blir de farliga.

Arsenal vs AFC Wimbledon

Arsenal har redan spelat en match och ställt ut ett väldigt starkt lag i Ligacupen den här säsongen, borta mot West Brom i den andra omgången. Nu är situationen för all del en annan. Dels har Arsenal faktiskt vunnit två matcher i rad i ligan, till skillnad från att ha förlorat två matcher i rad, och Mikel Arteta kanske därför inte ser en vinst i Ligacupen som riktigt lika viktig. Dels har Arsenal nu en match de nästan inte borde kunna förlora, hemma mot AFC Wimbledon. Men större under har trots allt hänt.

Millwall vs Leicester

Börjar vi möjligen befinna oss vid ett läge där Leicester måste fundera på om Brendan Rodgers fortfarande är rätt manager för dem? Den här säsongen har startat betydligt sämre än tidigare säsonger, och det mesta går för närvarande Leicester mot, både i ligan och i det europeiska cupspelet. Lottningen i Ligacupen är inte heller lätt. Millwall på The Den kan vara en obehaglig upplevelse för alla lag, och för ett naggat och sargat Leicester kan kvällens match visa sig bli salt i deras sår.

Wolves vs Tottenham

På något sätt kändes det ofrånkomligt när Wolves lottades mot Tottenham redan i första möjliga rundan av Ligacupen. Nuno Espirito Santo återvänder alltså omedelbart till Molineux, och om vi dessa dagar skulle fråga Tottenhams supportrar önskar nog många att han också blir kvar där. Tottenham har förlorat två raka matcher med 0-3, senast en väldigt tung förlust mot Chelsea, spelet stämmer inte alls, och missnöjet runt White Hart Lane har börjat puttra rejält. Vinst ikväll förändrar inte detta, men en förlust skulle göra ont värre.

De senaste åren har präglats av ekonomiska bekymmer för Derby County. De har likt de allra flesta klubbar i EFL Championship en ohälsosamt hög kostnadsmassa i förhållande till klubbens intäkter, och de har drabbats hårt av pandemins effekter på fotbollens och klubbarnas ekonomi generellt. Derby County var satt under transferembargo inför säsongen på grund av finansiella bekymmer och misstanke om finansiellt fifflande.

Vad vi kort sagt ser är en situation där Derby Countys ägare Mel Morris sedan ett tag tillbaka helt enkelt tappat sitt engagemang för klubben. Morris har under flera år redan försökt sälja klubben och har inte minst av det skälet varit ovillig att fortsätta investera i klubben. Men försäljning av klubben har försvårats först av Morris ovilja att sälja klubben till ett pris som inte ger honom pengarna tillbaka, och sedan av pandemin.

De rent fotbollsmässiga konsekvenserna av att Derby County sätts under förvaltning är tämligen enkla, eftersom det finns ett tydligt regelverk för detta. En klubb som försätts under förvaltning bestraffas automatiskt med tolv minuspoäng. Lägg för all del därtill att Derby County hotas av ytterligare nio poängs avdrag för finansiella tveksamheter, och tre minuspoäng utöver det om de inte lyckas betala ut lönerna i tid t ex.

Om det alltså vill sig riktigt illa kommer Derby County att straffas med 21 minuspoäng den här säsongen, kanske till och med 24 minuspoäng eller fler beroende på antalet förseelser. Även om faktiskt bara tolv av dessa poäng har med själva förvaltningen att göra, och övriga minuspoäng möjligen skulle kunna sägas ha att göra med andra typer av förseelser som möjligen kan sägas ha orsakat situationen som skapat förvaltningen.

Skulle Derby County drabbas av 21 minuspoäng eller mer så är det naturligtvis omöjligt att se dem hålla sig kvar i EFL Championship, utan då är nedflyttning till League One mer eller mindre oundvikligt. Även om Derby County mot all förmodan bara skulle drabbas av tolv minuspoäng så är det fortfarande svårt att se dem lyckas hålla sig kvar i EFL Championship, även om det i det fallet i alla fall inte måste vara omöjligt.

Kortsiktigt är detta alltså inga goda nyheter alls för Derby County. De senaste årens kamp för att hålla sig kvar i EFL Championship vore i så fall helt förgäves. Derby County kommer med allra största sannolikhet flyttas ned till League One. Knappast där som Derby County och deras supportrar vill befinna sig, en klubb som bara för några år sedan hoppades på uppflyttning till Premier League.

För all del är väl det där en alltför bekant företeelse i just EFL Championship. En liga bestående av många klubbar som dras med i drömmarna om uppflyttning till Premier League och som i jakten på Premier League drar på sig alltför stora kostnader och därmed alltför stor risk. De klubbar vars drömmar stannar vid drömmar, vilket kanske ändå är majoriteten, tvingas sedan konfrontera den bistra verkligheten.

Detta är vad Derby County nu tvingas göra. Detta är vad många klubbar före dem har fått göra, även under senare år, oavsett om det har handlat om Sheffield Wednesday, Hull City, Sunderland, Portsmouth, Wigan med flera. Det är naturligtvis ingen rolig resa på något sätt, men alla dessa klubbar har också minst en sak gemensamt. Nämligen att de i högsta grad fortfarande lever som klubbar, och kanske i vissa fall faktiskt vunnit på den.

Långsiktigt kan man alltså säga att nyheten om Derby Countys förvaltning möjligen togs emot lite väl hysteriskt av omvärlden. Det skrevs och skrivs om Derby County som om klubben vore på väg att upphöra existera, och det togs som ytterligare något slags bevis på behovet av att reformera den engelska fotbollens styrning, fastän detta egentligen inte har särskilt mycket alls med den frågan att göra.

Wigan är kanske det bästa exemplet att jämföra med Derby County. Dels för att det är exemplet som ligger närmast i tid eftersom Wigan sattes i förvaltning i EFL Championship förra säsongen. Dels för att Wigan precis som Derby County hade finansiella bekymmer samt fick ett skumt uppköp i elfte timmen stoppat, vilket röjde sista chansen för Wigan att den gången undvika förvaltning.

Men är Wigan verkligen missnöjda med det utfallet så här i efterhand? Visst, Wigan åkte förvisso ur EFL Championship, fastän de rent fotbollsmässigt med bred marginal förtjänade att vara kvar. Men Wigan leder för närvarande League One, spelar en fin fotboll, har väldigt goda chanser att ta sig direkt tillbaka till EFL Championship, och har en positiv ny ägare i form av Talal Al-Hammad. Klubben är ekonomiskt återställd.

På kort sikt åkte Wigan för all del ur EFL Championship. På lång sikt är det svårt att inte känna att Wigan med största sannolikhet vann på att försättas under förvaltning. Det var inte något katastrofalt existenshotande scenario för dem utan tvärtom en positiv omstart och förnyelse för klubben. Det finns egentligen inga som helst skäl att tro att det inte skulle kunna bli på precis samma sätt för Derby County.

Här finns förmodligen skäl att tro att Derby Countys styrelse förmodligen insåg att om Derby County försätts i förvaltning så ökar i själva verket Derby Countys möjligheter att köpas av en ny ägare. Nya ägare behöver nu bara inrikta sig på att betala vad Derby County faktiskt är värd ekonomiskt som fotbollsklubb, de behöver inte betala någon premium för att Mel Morris personligen vill ha sina pengar tillbaka.

På så sätt skulle kunna sägas att förvaltarna kommer vara bättre ”ägare” för Derby County än vad Mel Morris själv skulle kunna vara i detta läge. Förvaltaren fattar beslut enbart utifrån Derby Countys intressen där Mel Morris ofrånkomligen skulle vara påverkad att även blanda in sina personliga intressen. Förvaltaren har till skillnad från Morris inga incitament att acceptera också skumma nya köpare bara för att få pengarna tillbaka.

Positivt för Derby County är att det enligt alla rapporter knappast saknas intresserade köpare, och att många av dessa köpare i själva verket har avvaktat just detta beslut om förvaltning, eftersom det skulle ge dem ett affärsmässigt bättre läge. Här finns med andra ord goda förhoppningar om att en försäljning av Derby County till en ny ägare ska kunna genomföras innan årsskiftet.

Just det tidsperspektivet kan nog också vara viktigt för Derby County. Drar det ut på tiden längre än så riskerar Derby County hamna i en situation där andra klubbar kan komma in och köpa Derby Countys bästa spelare, både etablerade spelare och framtida stjärnor som t ex Louis Sibley, Max Bird och Lee Buchanan. Viktiga spelare för klubben och för supportrar, men värdefulla och säljbara tillgångar för en förvaltare.

Förvaltning är alltså inte något som Derby County och dess supportrar behöver se som något stort existentiellt hot. Tvärtom är förvaltning för Derby County en process som erbjuder fler och förmodligen bättre möjligheter för framtiden, och som det alltså finns goda skäl för Derby County att vilja genomföra så snabbt och effektivt som bara är möjligt. Det finns alltså inget värde alls för Derby County att dra ut på det onda.

Priset Derby County förmodligen betalar för detta är nedflyttning till League One. Det är självfallet inte något positivt pris. Men kanske kan det ändå vara ett pris värt att betala för Derby County?!

Tanken som ganska snabbt drabbade mig var att jag faktiskt inte hade sett något emot att se den där varianten av straffläggning faktiskt prövas i engelsk fotboll, och att det alls inte hade varit fel att se den i Ligacupen. Alla cuper behöver något som särpräglar dem och Ligacupen har genom alla år varit en cup som omfamnat nymodigheter och prövat nytt. Man skulle kunna säga att detta är en del i förklaringen varför Ligacupen föddes.

Under veckan som kommer är det dags för Ligacupen igen, den tredje omgången för säsongen och som vanligt går nu samtliga klubbar in i handlingen, även de som också pysslar med europeiskt cupspel. Vi har några goda matcher framför oss, såsom QPR vs Everton, Fulham vs Leeds, Man Utd vs West Ham, Chelsea vs Aston Villa, och inte minst Wolves vs Tottenham.

Inför dessa matcher kanske vi kan roa oss lite med åtta saker som ni kanske inte visste om Ligacupen.

(8) Ölmuggar istället för medaljer

Den engelska fotbollen har under väldigt lång tid kännetecknats av en utbredd öl- och dryckeskultur. Svårt att säga om detta har manifesterats mycket tydligare någon annan gång än under Ligacupens allra första år när det vinnande lagets spelare inte fick medaljer som brukligt är i andra cuper utan istället varsin ölmugg i silver. Onekligen en smula annorlunda.

(7) Vinnare från tredje divisionen

Inom engelsk fotboll, och i synnerhet det engelska cupspelet, har alltid omgetts av en romantik av så kallat jättedödande. Och visst ser vi både ett och annat exempel på detta genom åren. Men det är ändå högst ovanligt, av fullt naturliga skäl, att jättedödande lag går och vinner hela cupen. Vi har vid några tillfällen sett lag från andra divisionen vinna FA-cupen. Men Ligacupen är unik på så sätt att den vid två tillfällen, QPR 1967 och Swindon 1969, har vunnits av lag från den tredje divisionen. Swindon besegrade självaste Arsenal i finalen.

(6) Dubbelmöten även i finalen

Ända sedan 1967 har Ligacupfinalen spelats rätt precis så som den spelas idag, det vill säga som en speciell cupfinal på Wembley. Med undantag för ett par år i början av 2000-talet då Wembley byggdes om. Men under de sex första åren av Ligacupen spelades dess final som ett klassiskt dubbelmöte, med matcherna på finallagens respektive hemmaplan. Även detta gav Ligacupen en särskild prägel.

(5) Ett alternativ till Champions League

Kanske fibblar jag lite med den rubriken eftersom Champions League på den tiden så klart fortfarande var Europacupen. Men inte helt välkänt är kanske att Ligacupen bland annat hade som ett huvudsakligt motiv att fungera som ett alternativ för engelska klubbar till att delta i det europeiska cupspelet. Det var Football Leagues starke man Alan Hardaker som hade ett sådan avsky mot det europeiska projektet, som tog sig uttryck som oftast var bara patetiska men någon gång blev direkt tragiska.

(4) Flodljusen gav oss Ligacupen

Fotbollsmatcher spelades av hävd och gammal vana på lördagseftermiddagar i England. Men därtill fanns även praktiska skäl, som att det då var ljust ute. Med framkomsten av flodljus och elektrisk belysning på arenorna mot slutet av 1950-talet blev det plötsligt möjligt att arrangera fotbollsmatcher även kvällstid. Ligacupen tillkom delvis som ett svar på denna tekniska utveckling, och som ett sätt att genom att kunna spela två matcher i veckan istället för en också öka klubbarnas intäkter.

(3) Ligacupen öppnade engelsk fotboll för kommersialismen

Kanske är det inget vi direkt tänker på idag när vi tänker på Ligacupen eftersom det ju finns andra ligor och turneringar som snurrar så mycket mer med pengar. Men allt som vi idag tar för givet inte bara i engelsk fotboll utan i all fotboll över huvud taget, gällande sponsring i form av företagsnamn på cupen eller reklamplatser på spelartröjorna, tog sina första ostadiga steg just i Ligacupen. Och när väl dörren var gläntad på så var den inom inte alltför lång tid uppslagen på vid gavel.

(2) Ligacupen fick parlamentet att diskutera laguppställningar

Idag är det en vanlig företeelse på sociala medier att se mer eller mindre vildsinta diskussioner när lagen presenterar sina laguppställningar inför varje match. Det är lite mer svårt att föreställa sig det brittiska parlamentet ägna sig åt den typen av diskussioner, även om de som vi vet inte drar sig för att bete sig som clowner. Men när klubbar som Man Utd och Arsenal under 1990-talet började rotera sina startelvor dramatiskt i framför allt Ligacupen så resulterade det absurt nog i parlamentarisk debatt huruvida detta faktiskt var okej eller ej.

(1) Man City kan slå rekord i Ligacupen den här säsongen!

Man City gillar onekligen sina rekord. De flesta av dessa rekord är naturligtvis mest larviga och fullständigt ointressanta, men några är ändå rätt trevliga. Jag gillar inte minst möjligheten de har i just Ligacupen den här säsongen. För om Man City vinner Ligacupen även den här säsongen så blir de Ligacupens mesta vinnare med nio vinster, före Liverpool på åtta, och kommer i så fall även att bli den klubb som vunnit Ligacupen flest gånger i rad med fem raka titlar. Vilket vore vansinnigt imponerande.

Omgångens FTW: Chelsea
Om Chelsea möjligen hoppades på ligatiteln inför den här omgången så måste de efter den här omgången vara fullständigt övertygade om sina egna möjligheter att faktiskt vinna ligatiteln. Dels för att andra lag snubblar och snavar. Dels för att deras eget spel övertygar i sådan utsträckning. Att vinna med 3-0 borta mot Tottenham är ett rejält styrkebesked av ligans just nu bästa lag.

Omgångens WTF: Norwich
Norwich hade förlorat sina fyra första ligamatcher och behövde vinna matchen mot Watford, ett annat uppflyttat lag och ett annat lag under nedflyttningsstrecket, hemma på Carrow Road. Istället blev det förlust igen. Detta var Norwichs femtonde raka förlust i Premier League med Daniel Farke som manager, vilket helt säkert är ett rekord som både Norwich och Farke gärna hade varit utan.

Omgångens OMG: Bailey’s
Leon Bailey spelade bara drygt 20 minuter  från det att han byttes in istället för Matt Targett strax efter 60 minuter och sedan haltade av planen strax efter 80 minuter. Men på dessa drygt 20 minuter hann Bailey med att göra totalt kaos av Everton. Det stod 0-0 när Bailey gick in på planen, det stod 3-0 till Aston Villa när Bailey gick av planen. Framför allt Baileys bolldistribution imponerade.

Omgångens LOL: Crowding out
Pep Guardiola ondgjorde sig över publiken i veckan mot RB Leipzig och ville ha fullt hus mot Southampton. Både Sky och Man City var noga med att påpeka hur han minsann fick som han ville, men borde kanske ha varit lite mer noga i valet av sina bilder som rätt tydligt visade ganska stora tomma fläckar på Etihads läktare. Att betala för biljetter är inte riktigt samma sak som att faktiskt närvara.

Omgångens IMO: Hur, VAR och när?
VAR har hittills haft en bättre säsong i Premier League än förra säsongen. Men i just den här omgången så blev det rejäl VAR-dramatik i flertalet matcher. Jag återkommer till min redan framförda ståndpunkt att allt VAR ska vara är videotekniker, och att allting blir bättre om det är helt och hållet domarens eget beslut att när den känner att det behövs själv videogranska beslutet. Domaren dömer och vi slipper känslan att där finns någon annan som sitter och dömer åt domaren, eller som domaren kan gömma sig bakom.

Omgångens BTW:

Mikel Arteta tittar på Ted Lasso. Skämten skriver sig själva.

När det pratas om hur spelare tränar och äter ”fastän de är 35 år” eller liknande så börjar man undra vad journalisterna egentligen har för åldersuppfattning.

Burnleys och Arsenals supportrar började slåss efter slutsignalen. Det låter ju inte precis som någon fair fight.

Sorgligt med Jimmy Greaves. Passande att Tottenham och Chelsea spelar mot varandra samma dag.

Bra fotbollssöndag!

Tottenham har precis anställt Nuno Espirito Santo. Det var i själva verket slutpunkten för en väldigt utdragen, vissa skulle nog säga plågsamt utdragen, rekryteringsprocess där namn efter namn först nämndes för att sedan försvinna. Inte heller kan man väl säga att resultaten har varit så plågsamt dåliga att det skulle motivera att sparka Espirito Santo, i den utsträckning det alls kan vara motiverat efter endast fyra matcher.

Att sparka Nuno Espirito Santo nu hade i själva verket varit exakt liktydigt med när Crystal Palace sparkade Frank De Boer efter fyra matcher. Men De Boer hade noll poäng efter fyra matcher, med noll gjorda mål. Espirito Santo har vunnit de tre första matcherna med Tottenham, och har alltså tagit nio poäng på sina fyra första matcher. Det är inte ens i närheten av att vara samma sak.

Men självfallet är det till stor del inte vad som hände under de tre första matcherna som ligger Nuno Espirito Santo i fatet, utan vad som hände i den fjärde matchen. Förlusten med 0-3 mot Crystal Palace sved naturligtvis lång in i Tottenham själ och hjärta. Det är inte en förlust man gärna ser. Då hjälper det liksom inte att det ändå stod 0-0 i andra halvlek när Tottenham fick en spelare utvisad.

Problemet har kanske mer med att göra att det alls stod 0-0 en bit in i andra halvlek eftersom detta kan sägas ha varit tämligen emblematiskt för Tottenhams spel inte bara i den matchen utan även i övriga matcher under säsongen. Även om Tottenham har vunnit sina tre första matcher har de bara lyckats göra tre mål på fyra matcher. Den matematiskt begåvade räknar snabbt ut att Tottenham vunnit tre matcher i rad med 1-0.

Detta skulle kunna få oss att hylla Tottenhams minimalistiska effektivitet. Det är ju den typen av vinster som gör mästarlag som klichén går. Ett annat lag från norra London har ju historiskt nästan gjort en grej av att vinna med just 0-0. Men även om det är starkt att lyckas vinna matcher på det sättet så är det inget positivt tecken när ett lag inte presterar en fotboll som kan eller ens ser ut att kunna producera mer än ett mål per match.

Att Tottenham bara har lyckats göra tre mål på fyra matcher, eller som mest ett mål per match, hade naturligtvis kunnat vara mer acceptabelt om Tottenham ändå producerade målchanser och skott på mål i hög utsträckning. Då hade det funnits rimliga skäl att tro att målen är på väg och att det mest är en tillfällighet, eller en barnsjukdom, att Tottenham inte har fått in bollen.

Men Tottenham har inte producerat målchanser och skott på mål i någon särskilt hög utsträckning alls. Det låga antalet mål är i själva verket en direkt funktion av det låga antalet producerade målchanser och skott på mål. Tottenham har inte gjort få mål trots antalet målchanser utan Tottenham har gjort få mål på grund av antalet målchanser. En betydligt sämre och svagare utgångspunkt.

Självfallet är det en kritik mot Nuno Espirito Santos fotboll som fastnar betydligt lättare eftersom den bekräftar de farhågor som fanns om denna fotboll redan innan säsongen startade. Den bekräftar även de skäl som fick många av Tottenhams supportrar att vara tveksamma till anställningen redan från start. Därmed blir det också en kritik som väger betydligt tyngre än vad den kanske annars hade gjort.

Visst hade det varit precis lika möjligt att istället för att det bara hade gjorts tre mål på de tre första matcherna fokusera på att Tottenham inte släppt in ett enda mål på de tre första matcherna. Ett inte oävet facit givet att just försvarsspelet var något som Tottenham konsekvent misslyckades med under José Mourinho. Å andra sidan så tog sig den saken en rejäl törn när Tottenham plötsligt släppte in tre mål mot Crystal Palace.

Dessutom kommer det självfallet aldrig vara lika populärt att framhäva förmågan att inte släppa in mål som förmågan att göra mål. Ett storlag som Tottenham bedöms självfallet först och främst för sin förmåga att göra mål. Förmågan att inte släppa in mål tenderar mer att definieras negativt. Det vill säga det är en förmåga som lyfts fram när den brister, med andra ord när ett lag släpper in alldeles för många mål.

Men mycket av missnöjet eller desillusionen runt Nuno Espirito Santo har självfallet också mycket att göra med rekryteringsprocessen som slutade med honom. Över detta har han själv inte någon större kontroll. Men en rekryteringsprocess som inleds med namn såsom Antonio Conte och Mauricio Pochettino kommer självfallet aldrig kunna uppfattas som lyckad när den avslutas med ett namn som Nuno Espirito Santo.

Bästa sättet att komma tillrätta med detta är som vi vet att vinna fotbollsmatcher. Och om det finns fotbollsmatcher som är mer värda att vinna än andra utifrån just det avseendet för Tottenham så befinner sig fotbollsmatcher mot Chelsea väldigt högt upp på den listan, för att inte säga högst upp i nuläget. En vinst mot Chelsea skulle definitivt få humöret att höjas bland Tottenhams supportrar.

På motsvarande sätt kommer däremot humöret bara att sjunka ännu djupare om Tottenham förlorar mot Chelsea. Och Nuno Espirito Santos stora utmaning är att han har absolut noll förtroendekapital som Tottenhams manager. Han hade inget kapital till att börja med på grund av rekryteringsprocessen. Därefter har han vunnit matcher på ett sätt som inte ger något kapital och förlorat en match på ett sätt som förbrukar kapital.

Nuno Espirito Santos saldo som Tottenhams manager är alltså negativt för närvarande. Kan en vinst mot Chelsea göra saldot positivt?

:::

Kort om söndagens matcher:

Brighton vs Leicester. Sena vinstmålet senast mot Brentford borde ha fått Brighton på bra humör. Leicesters humör sjönk kanske av att ha tappat 2-0 mot Napoli i torsdags. En öppen match på förhand.

West Ham vs Man Utd. En match som av outgrundliga transferpolitiska anledningar verkar ha placerat West Hams mittfältare Declan Rice i förgrunden. Och visst är det möjligt att han kan visa sig spela en avgörande roll i denna match.

Tottenham vs Chelsea. Thomas Tuchel den filuren tog tillfället i akt att komma med någon pik gällande Harry Kane inför matchen. Kanske för att betona någon slags skillnad i nivå mellan lagen. Kanske för att rubba Kanes fokus. Kan lyckas, kan misslyckas.

Den positiva överraskningen så här långt i EFL Championship måste nog sägas vara Coventry som många tror kommer kriga i nedflyttningsstriden, men som med fem vinster och 16 poäng på de åtta första matcherna jagar uppe i toppen av tabellen. Coventry har gjort en stark återkomst till EFL Championship

Den negativa överraskningen efter åtta omgångar av EFL Championship kan nog bara sägas vara Nottingham Forest. Trots att Nottingham Forest faktiskt tog sin första vinst i ligan den här helgen ligger de ändå sist i tabellen, med sex förluster under sina sju första matcher. Betydligt sämre än väntat.

Helgens spaningar från Football Leagues åttonde omgång är:

Skakigt Swansea. Swansea hamnade i ett tidigt 0-3-underläge borta mot Luton Town, med en fotboll som antydde att den här säsongen inte kan få något lyckligt slut. En väldigt imponerande upphämtning i andra halvlek till 3-3 antyder att å andra sidan motsatsen.

Dystert Derby. Man måste säga att det är djupt imponerande av Derby County att gå ut och besegra Stoke på hemmaplan efter att precis ha fått reda på att klubben är placerar i konkursförvaltning, vilket innebär över 20 minuspoäng, och närmast garanterad nedflyttning.

Ojämnt Fulham. Fulham uppvisar för närvarande en smått absurd ojämnhet. Förlust hemma ikväll mot Reading efter att ha tagit en storseger borta mot Birmingham i veckan, som i sin tur följde på ännu en hemmaförlust mot Blackpool.

Håller Hull? Hull City vann League One tämligen överlägset förra säsongen, men är för närvarande den nykomling I EFL Championship som har det allra svårast. Chanslösa hemma mot Sheffield United, och laget ligger under nedflyttningsstrecket.

Bra Blackpool. Blackpool verkar trivas på bortaplan. Förra helgens 2-0 borta mot Fulham följdes den här helgen upp av att vända 0-1 till 2-1 borta mot Middlesbrough. Sex väldigt viktiga poäng för Blackpool för att hålla sig kvar i EFL Championship.

Wigan rycker. Wigan fortsätter vinna och ser allt starkare ut i toppen av League One. Wigan som fick förra säsongen saboterad av sin egen konkursförvaltning har hittat en ny ägare i form av Talal Al-Hammad som genuint verkar satsa högt med klubben.

Bravo Bristol City! Stark match av Bristol City som först tar ledningen borta mot QPR för att sedan vinna matchen med ett 2-1-mål på tilläggstid. Värdefulla poäng för Bristol City som haft en jobbig start på säsongen. Tungt tapp i toppen för QPR.

Tungt för Sunderland. Ytterligar tre poäng såg ut att vara på väg för Sunderland när de gjorde 2-0 halvvägs in i andra halvlek borta mot Fleetwood Town. Bara för att släppa in 2-2-målet långt in på tilläggstid.

Den här gången är det Man Citys supportrar han har lyckats irritera genom att uttala sig kritiskt om att Etihad inte var fullsatt när Man City mötte RB Leipzig i veckan i Champions League. Man får väl för all del anta att Guardiolas uppmaning kom från ett gott ställe, men den var samtidigt tämligen tondöv och vittnade om någon som nog ser sig själv som en supportrer mer än vad han faktiskt är det.

Representanter för Man Citys olika supportergrupper var tämligen kvicka med att ta avstånd från Guardiolas synpunkter. Även om dessa personer för all del har sina mycket tydliga skäl att försvara supportrarna och sig själva i vått och torrt så gjordes ändå några kloka invändningar. Som det faktum att det helt enkelt blir mycket dyrt för supportrarna med alla biljetter, särskilt i dessa tider. Man Citys egna biljettrutiner ställde också till det.

Något mer löjeväckande blev det kanske när en representant menade att Man Citys supportrar minsann är mer ”hardcore” än andra klubbars supportrar, och därför delvis underförstått inte kunde förväntas bry sig lika mycket om en vanlig gruppspelsmatch i Champions League på samma sätt. Detta möjligen som en replik på invändningen att biljetterna väl knappast är billigare för andra klubbars supportrar.

På det stora hela var det ändå ganska lätt att se supportrarnas större poäng. I vilket fall som helst är det knappast någon särskilt god idé att börja gnälla på supportrarna för att de inte vill komma och titta på lagets fotbollsmatcher. Det är så att säga deras fulla rätt. Då vore det kanske mer på sin plats att fundera över om produkten är bra nog, oavsett om produkten i detta fall är Man City eller Champions League.

Om nu Pep Guardiola hade hanterat detta klokt så hade han låtit det vara därvid. Han hade fört fram sin åsikt, som kanske var motiverad åtminstone i den utsträckningen att han tog upp Man City-supportrarnas understundom barnsliga attityd till Champions League. Kanske hade han rufsat till fjädrarna något på supportrarna, men det var så att säga ingenting som inte hade varit ganska snabbt överspelat och glömt.

Men eftersom Pep Guardiola ofta som manager verkar låta sig styras av sin egen stolthet så hanterade han det inte alls särskilt klokt. Han väljer istället att gå i polemik med sina egna supportrar, envist hävda att han minsann inte har någonting att be om ursäkt för, och dessutom halvt vagt börja prata om att om supportrarna ser honom som ett problem så kanske det är dags för honom själv att kliva åt sidan.

(Den som håller räkningen noterar nu att detta är andra gången på kort tid som Pep Guardiola vagt droppar en något näsvis antydan, med viss grad av plausible deniability, om att han skulle kunna tänka sig att lämna klubben.)

Motivet bakom detta agerande kan diskuteras men den bakomliggande logiken är så att säga densamma. Pep Guardiola är en manager som vill ha vad han ber om och en manager som inte tycker om att bli ifrågasatt. Något annat skäl än det senare fanns så klart inte för Guardiola att inte bara släppa diskussionen efter första rundan. Men den egna stoltheten satte tydligen stopp för den saken.

Just den där stoltheten fäller krokben både för Pep Guardiola själv och för Man City från stund till annan. Här finns goda skäl att tänka att det är just Guardiolas stolthet som till stor del får honom att börja ”övertänka” taktiskt när Champions League går in i sina slutomgångar, som varit fallet under säsong efter säsong. Eftersom Man City inte bara måste vinna utan också vinna tack vare Guardiolas taktiska geni.

Även om det är som vissa säger att Pep Guardiola egentligen bara ville garantera maximalt stöd för Man City i dagens match mot Southampton så kan man göra två rätt självklara invändningar. För det första att det i så fall var ett synnerligen klumpigt sätt att framföra det på. För det andra att det är tämligen nedvärderande mot supportrarna som definitivt inte brukar svika under ligamatcherna.

Att Pep Guardiola är en av världens bästa managers borde vara glasklart för var och en vid det här laget. Men kanske börjar det gå upp också för en och annan Man City-supporter att den där personkulten som omger honom kanske inte är i alla lägen helt nyttig. Varken för honom själv eller klubben han är manager för.

:::

Kort om lördagens matcher:

Wolves vs Brentford. Väldigt viktigt för Wolves att de nu faktiskt lyckas följa upp vinsten senast mot Watford med ännu en vinst mot Brentford på Molineux. En match de helt enkelt bör vinna.

Burnley vs Arsenal. Burnley måste helt enkelt börja vinna fotbollsmatcher och måste anse sig ha goda chanser hemma mot ett labilt Arsenal. Arsenal å sin sida är så klart rakt tillbaka på ruta ett om de inte vinner mot Burnley.

Liverpool vs Crystal Palace. Känns som att Crystal Palace har fått lite vind i seglen vilket inte minst märktes genom 3-0 senast mot Tottenham. Men Liverpool på Anfield är så klart en helt annan sak i nuläget, och Liverpool är stora favoriter.

Man City vs Southampton. Hittills den här säsongen har inte Man City gjort färre än fem mål hemma på Etihad. Det bådar väl knappast särskilt gott för ett kanske ganska sårbart Southampton.

Norwich vs Watford. Känslan är väl nästan att om inte Norwich vinner den här matchen, efter att hittills ha förlorat alla matcher, så vinner de aldrig. Eller åtminstone att om de förlorar även denna match så börjar det stinka nedflyttning om dem.

Aston Villa vs Everton. Everton har inlett starkt med Rafa Benitez, är obesegrade och har bara tappat två poäng. Men Everton har också varit behjälpta av ett kanske inte överdrivet tufft spelschema. Härifrån börjar det bli jobbigare.

Men lik förbaskat ska det nu ändå spelas Premier League-fotboll en fredag kväll. Det är Newcastle och Leeds som drabbar samman på St James Park. För all del en match som kittlar både intresset och fantasin. Det är tveklöst en match mellan två engelska storklubbar, som både på lite olika sätt och av lite olika anledningar, har haft och delvis fortfarande har en väldigt problematisk modern historia.

Newcastle och Leeds skulle kunna sägas befinna sig i en mycket liknande situation. Båda lagen har haft riktigt tuffa starter på sina respektive säsonger, och båda befinner sig för närvarande i botten av tabellen. Newcastle under nedflyttningsstrecket på en poäng och Leeds strax ovanför nedflyttningsstrecket på två poäng. Spelet har inte alls stämt för något av lagen. Men ungefär där upphör kanske också likheterna.

Newcastle kunde i betydligt högre utsträckning antas befinna sig där nere i nedflyttningsstriden, och kan nog förväntas bli kvar där eller därabouts. Leeds antogs nog inte ligga riktigt där nere och skulle nog istället kunna förväntas klättra i tabellen. Det är kort sagt lite mer överraskande att hitta Leeds därnere, även om det naturligtvis är så tidigt på säsongen att ingenting kanske är överraskande på så vis.

Newcastle har haft ett spelschema som ärligt talat borde ha gett dem goda möjligheter att ha mer än en poäng. Med hemmamatcher mot West Ham och Southampton, och mellan dem en bortamatch mot Aston Villa, är det tämligen svagt att bara ha lyckats plocka en poäng. Även om Leeds ännu inte vunnit en match har de haft ett betydligt tuffare spelschema, med matcher mot Man Utd, Liverpool, Everton och Burnley.

Newcastle har en manager som är mer eller mindre föraktad i de egna leden, men som envist hävdar att Newcastles problem minsann inte är hans fel. Leeds har en manager som är älskad och beundrad i de egna leden, och som envist menar att han hittills är mest missnöjd med sin egen insats som manager. Man undrar om det kanske skulle kunna finnas något slags samband mellan attityd och känsla där.

Båda har naturligtvis både rätt och fel, om än kanske i varierande utsträckning. Visst har Steve Bruce helt rätt när han säger att Newcastle har betydligt större problem än honom, men det betyder naturligtvis inte att han som manager inte är ett av Newcastles ganska uppenbara problem. Visst har Bielsa en viss poäng när han påpekar sitt ansvar för lagets just nu bristande taktik och organisation, men det är ju inte hela sanningen.

Steve Bruce klamrar sig envist kvar vid jobbet som Newcastles manager och säger explicit att han vägrar lämna det ifrån sig frivilligt. Vissa menar att han inte vill bli av med de pengar han har rätt till genom sitt kontrakt med Newcastle, andra att han inte har några bättre jobb att få tag på. Med Marcelo Bielsa är snarare känslan att skulle han känna att han inte var önskad eller nyttig så skulle han hellre välja att lämna Leeds själv.

Allting talar för att Newcastle befinner sig i tabellen där de nu gör som en direkt konsekvens av klubbens systematiska och strukturella problem. Allting talar också för att Leeds just nu befinner sig där de gör mer utav rena tillfälligheter. Om vi skulle ta den utgångspunkten så känns det kanske troligt att det är Leeds som kontrollerar och rimligtvis vinner kvällens match mot Newcastle. Men riktigt så enkel är sällan fotbollen.

Det är fredagskväll i Premier League. Fotbollsmatch under flodljusen på St James Park. Ett St James Park som med största sannolikhet kommer vara fullsmockat med galna och högst sannolikt tämligen väloljade supportrar. Det är fredagskväll och de har ju hela helgen på sig. Newcastle möter Leeds, en match mellan två storklubbar. Atmosfären kan mycket väl bli elektrisk på St James Park.

Kanske är det framför allt skälet som angavs för att införa Premier League-fotboll på fredagar som gör mig både förbannad och frustrerad. För det huvudsakliga argumentet varför Premier League-fotboll skulle börja spelas på fredagar angavs som att det skulle vara ett sätt att hjälpa de engelska klubbarna i det europeiska cupspelet, genom att som är vanligt i andra länder ge dem ytterligare tid mellan matcherna.

Allt vore kanske väl och gott med detta. Jag vet inte om det övertygar mig att ändra uppfattning men det var åtminstone ett gott skäl med ett tydligt syfte. Men så kommer vi till den enkla men tämligen tragiska omständigheten att om det sedan beslutet fattades har spelats totalt cirka tjugotalet fredagsmatcher i Premier League, så har endast en enda match faktiskt använts för detta ändamål.

För all del är det väl bara att titta på kvällens match som ett belysande exempel. Newcastle möter Leeds. Spelas det över huvud taget någon europeisk cupfotboll nästa vecka? Nej. Spelar Newcastle eller Leeds över huvud taget i europeiska cuper? Nej. Men hur var det då förra fredagen, inför denna vecka när det faktiskt var europeiskt cupspel, spelades det någon fredagsmatch då? Nej.

Hade detta varit ett undantag så hade man väl för all del kunnat acceptera den saken, sådant händer. Men detta är inte undantaget, det är snarare regeln. Nästan varenda fredagsmatch som någon gång har spelats i Premier League följer exakt samma mönster som kvällens match mellan Newcastle och Leeds. Att det skulle hjälpa engelska klubbar i europeiskt cupspel var bara bluff och båg.

Det var naturligtvis bara ännu ett sätt att tjäna lite mer pengar.

Veckans spelare: Fabinho, Liverpool
Styrde showen mer eller mindre helt och hållet på Anfield och var precis så dominant som han i stort sett alltid är nu för tiden för Liverpool. En betydligt bättre spelare när han är hemma på sin vanliga mittfältsposition.

Allmänt sett får man väl säga att det har varit en bra start på det europeiska cupspelet för de engelska lagen. Endast Man Utd får väl sägas ha fallit ur ramen på så sätt. Tottenham hade trots allt en relativt ett tuff bortamatch, och oavgjort i den är väl trots allt inget direkt dåligt resultat.

Däremot får man väl kanske säga att samtliga engelska lag också visade att de har en hel del kvar att jobba med om de ska vara med och slåss i slutet av sina respektive europeiska turneringar. Men något annat är kanske inte heller att vänta när det är just den allra första gruppomgången för säsongen.

Man Utd – (-)
En insats som verkar ha fått folk att börja inse att Ole-Gunnar Solskjaer saknar både ett och annat när det kommer till spelidé, fastän det är samma sak vi har sett i snart tre år. En insats som inte borde komma som någon överraskning eftersom det i princip var samma typ av insats vi såg förra säsongen mot Basaksehir. Även om Man Utd får en spelare utvisad så ska det inte behöva se så här dåligt ut.

Chelsea – (++)
En insats som om det hade handlat om ishockey i början av 1990-talet kanske hade kallats för äckligt disciplinerad. Det var väl kanske ingen större match av Chelsea som gjorde vad som behövdes hemma mot Zenit men absolut inte mer. Det var samtidigt en match i vilken Chelsea utstrålade total kontroll. Romelu Lukaku fortsätter visa hur väldigt värdefull han kommer vara för Chelsea.

Man City – (+++)
En insats som är lätt att betrakta antingen som att glaset är halvfullt eller att glaset är halvtomt. Man City visade upp en lysande offensiv effektivitet, ibland kändes det som att de kunde göra mål när de ville. Samtidigt vittnade tre mål i baken om svagheter som om de dyker upp senare i turneringen kan stå Man City dyrt. Mest snack efter matchen om Pep Guardiolas kommentarer om publiken på, eller rättare sagt inte på, Etihad.

Liverpool – (+++)
En insats som om det inte hade varit för några få minuter i slutet av första halvlek hade kunnat få både ett och annat ytterligare plus. Liverpool var fullständigt överlägsna på Anfield, från start till mål, och länge såg det ut som kattens lek med råttan. Men så var det de där minuterna i slutet av första halvlek. Taffligt försvar och bristande koncentration höll på att sätta Liverpool i ett svårt läge helt i onödan.

West Ham – (++++)
En insats som kanske inte riktigt ger den aha-känsla den möjligen förtjänar. I alla fall tills vi kommer ihåg att Dinamo Zagreb faktiskt slog ut Tottenham ur Europa League förra säsongen och generellt gjorde en väldigt stark säsong i Europa League. Det var alltså en bortamatch som absolut inte var någon cake walk. Men stabil insats av West Ham där inte minst Declan Rice imponerande på West Hams mittfält.

Tottenham – (++)
En insats som knappast skingrar de frågetecken som många verkar ha gällande Nuno Espirito Santo. Ett tidigt ledningsmål för Tottenham verkar få dem att somna in, och därmed gav de initiativet i matchen till Rennes på samma sätt som till Crystal Palace i helgen. Positivt är att Tottenham vaknade till när Rennes väl tog ledningen, och rent resultatmässigt är inte oavgjort ett dåligt resultat.

Leicester – (++)
En insats värd både ris och ros. Det är starkt av Leicester att gå upp till 2-0 till att börja med. Men har man väl tagit ledningen med 2-0, särskilt på hemmaplan, så måste man naturligtvis också se till att vinna matchen. Men Leicester tappar alltså 2-0 till 2-2 vilket lite i onödan suddar ut vad som annars hade varit en riktigt bra start på det här gruppspelet. Nu blir gruppspelet lite tuffare härifrån.

Alltså känns det av rätt naturliga skäl rätt ovisst när Leicester ikväll öppnar sin Europa League-kampanj med en hemmamatch mot Napoli. En match som ärligt talat precis lika gärna hade kunnat få vara en av Europa Leagues kvartsfinaler, semifinaler eller till och med final. Ärligt talat hade väl en match mellan Leicester och Napoli inte känts felplacerad ens i Champions Leagues slutspel.

Om nu inte gudarna som bekant hade varit helt tokiga så hade det mycket väl kunnat vara en match i Champions League också. Men både Leicester och Napoli såg ju i slutet av förra säsongen till att schabbla bort sina båda Champions League-platser. För Leicester var det kanske mer ett tapp över längre tid. För Napoli var det mer en fråga om obegripligt slarv i de sista omgångarna av Serie A.

Nog för att även Leicesters Champions League-miss kändes rätt slarvig. Men eftersom det var andra säsongen i rad som Leicester missade Champions League på ungefär samma sätt i slutet av säsongen så kan man ana att där finns ett och flera systematiska problem i grunden som Leicester åtminstone innan den här säsongen inte lyckats lösa. Vilka är dessa problem och hur har Leicester försökt lösa dem den här säsongen?

Leicester har varit tunna på ytterbackar!

Leicester har en av ligans bästa högerbackar i Ricardo Pereyra, men Pereyra har även varit skadedrabbad båda de senaste säsongerna. När Leicester dessutom fick både James Justin och Timothy Castagne skadade förra säsongen blev det plötsligt väldigt tunt.

Tonårige vänsterbacken Luke Thomas fick istället spela väldigt mycket för Leicester under förra säsongens andra halva. Thomas gjorde det bra utifrån sina förutsättningar, men Leicester blev märkbart tunnare både bakåt och framåt.

Alltså var det kanske inte så märkligt när Leicester passade på att snappa upp Ryan Bertrand när dennes kontrakt med Southampton gick ut i somras. I Bertrand fick Leicester en 32-årig landslagsmeriterad engelsk vänsterback, med mängder av rutin.

Leicesters mittförsvar har sviktat!

Ett annat område där Leicester har sviktat, till stor del på grund av skador, har varit mittförsvaret. Jonny Evans har haft problem med skador under det senaste året, och Caglar Soyuncu har inte riktigt lyckats leva upp till debutsäsongens kvalitet.

Det faktum att Leicester har spelat Daniel Amartey som mittback vid ett antal tillfällen det senaste året säger kanske att situationen inte är optimal. Det var alltså inte så underligt att Leicester sniffade runt efter en mittback redan tidigt i somras.

Den mittback som Leicester tyckte luktade godast var Jannik Vestergaard från Southampton. En bra värvning, dansk landslagsmittback som varit en av Southamptons ljuspunkter det senaste året. Gör definitivt Leicester bättre.

Nu kanske just den värvningen inte kommer kunna få riktigt samma positiva nettoeffekt för Leicester på grund av den allvarliga skadan på Wesley Fofana. Leicesters sviktande mittförsvar riskerar alltså fortsätta vara en av lagets akilleshälar.

Leicester har saknat bra alternativ på centralt mittfält!

Leicesters mittfält har konsekvent under de senaste säsongerna varit ett av ligans bästa och mest kompetenta, om än kanske inte mest namnkunniga. Där finns en kreatör som James Maddison, en dirigent som Youri Tielemans och en krigare som Wilfred Ndidi.

I synnerhet skador på Ndidi, som missade flera månader förra säsongen, och som var borta lång tid i slutet av förrförra säsongen också, har varit dyrbara för Leicester. Utan Ndidi har Leicesters mittfält inte alls varit lika fysiskt och gett backlinjen samma skydd.

Boubakary Soumare var en av Lilles viktigaste spelare när de sensationellt vann Ligue 1 förra säsongen, och han var det just som en fysiskt påträngande spelare på Lilles centrala mittfält. En spelare som bryter boll, vinner boll och fördelar boll i samma utsträckning.

En klok värvning av Leicester kan man alltså tycka. Åtminstone på pappret så är Soumare precis en typ av spelare som Leicester behöver och som Leicester har saknat i truppen de två senaste säsongerna.

Leicester har saknat en bra back-up till Jamie Vardy!

Visst säger det något om Jamie Vardys unika kvaliteter som anfallare att han fortfarande som 35-åring så effektivt och framgångsrikt leder Leicesters anfallslinje. Något säger det oss kanske även om att Vardy märkligt nog är rätt underskattad.

Vardys unika stil som anfallare är ett väldigt värdefullt vapen för Leicester som i honom har ett väldigt potent offensivt hot som ger laget möjlighet att spela fotboll väldigt snabbt och väldigt vertikalt.

Men just Vardys unika stil gör honom också väldigt svår att ersätta eller byta ut, rättare sagt att hitta en back-upp eller ersättare till. Detta ställer höga fysiska krav på en 35-åring att ta sig igenom en hel engelsk och europeisk säsong.

Att Jamie Vardy bara gjorde fyra mål efter jul förra säsongen, varav två kom i den sista omgången, är både ett bevis på den negativa effekten på Vardy själv och en mycket stor förklaring varför Leicester missade Champions League.

Nu tror Leicester att de har hittat en bra back-up till Vardy i form av Patson Daka, som i somras värvades från Red Bull Salzburg. Daka beskrivs som en Vardyklon, en väldigt snabb och målfarlig anfallare som gillar att ligga på rulle bakom försvararna.

Slutsatser?

Hår går att se ett rätt tydligt mönster. Leicester har varit tunnare i respektive lagdelar än egentligen samtliga andra realistiska konkurrenter om Champions League-platser. Detta har kostat Leicester i slutet av de två senaste säsongerna.

Leicester ser ut att ha gjort samma analys. På något annat sätt går inte att förstå Leicesters värvningar under sommaren av Jannik Vestergaard, Ryan Bertrand, Patson Daka och Boubakary Soumare. Leicesters fokus har varit att bredda spelartruppen.

Nödvändigt kanske särskilt om Leicester nu ska spela i både Premier League och i Europa League, och dessutom göra det bra. Leicesters värvningar i sommar ger dem bättre chanser att faktiskt kunna konkurrera effektivt på två fronter.

Men först måste Leicester naturligtvis ta sig vidare från gruppen i Europa League. Att vinna mot Napoli hemma på King Power Stadium vore självfallet en bra start på den uppgiften.

Någon lätt uppgift är det däremot inte.

Något har ändå spelats i dessa båda lägre divisioner under tisdagen. Lincoln City och Rotherham spelade 1-1 i en tät och underhållande match. I League Two fick vi se Northampton besegra Newport County borta med 1-0, och Sutton United tog sin andra raka seger, och sin andra seger någonsin i Football League, hemma mot Hartlepool.

EFL Championship artar sig som vanligt och kanske som väntat till väldigt jämn och rafflande liga. Nästan halva ligan ligger inom fyra poäng från varandra mellan platserna ett till tio, och endast tre poäng skiljer ettan från åttan. En bidragande orsak är att lag som West Brom och Fulham har tappat poäng här och där.

Veckans spaningar från Football Leagues sjunde omgång är:

Bournemouth. Vann en viktig match hemma mot QPR med 2-1. Dels är Bournemouth fortsatt obesegrade den här säsongen och tog tre viktiga poäng i toppstriden. Dels var det också QPR:s första förlust, distanserade dem med tre poäng och kanske gav deras momentum i samma toppstrid lite av en knäck.

Wobbligt West Brom. Hemma på The Hawthorns ska West Brom så klart ta sina poäng och att tappa poäng där i onödan måste kännas bistert. Att tappa poäng mot Millwall är kanske sådant som händer under en säsong, men endast 0-0 mot Derby County kan bara ses som en missräkning.

Brereton Rovers. Blackburn Rovers alldeles egna chilenska kultspelare fortsätter leverera. Ben Brereton stängde matchen mot Hull City hemma på Ewood Park med 2-0-målet i den 65:e minuten. Blackburn hakar på topplagen och ska de hålla sig kvar där kommer Brereton fortsätta vara en väldigt viktig spelare för dem.

Blackpool. När Blackpool förlorar hemma med 0-3 mot Huddersfield så är det för all del ett resultat som oss något om Huddersfield, men det säger oss förmodligen desto mer om Blackpool. Tuff återkomst till EFL Championship för Blackpool som vunnit en av sina sju första matcher. Läget ser tufft ut för dem.

Full fräs på Fulham. Övertygande storvinst med 4-1 borta mot Birmingham som alls inte har inlett den här säsongen svagt. Fulham var spelmässigt överlägsna och i och med segern går Fulham upp i ligaledning, om än bara med en poäng. En seger som helt säkert lovade mer för Fulham.

Kris i Nottingham. Ännu en förlust för Nottingham Forest, den här gången med 0-2 mot Middlesbrough på City Ground. Nottingham Forest har ännu inte vunnit en match på sina sju första omgångar, har tagit en enda poäng, och den engelska fotbollens just nu största mysterium är hur Chris Hughton fortfarande är Nottingham Forests manager.

Andra kvällen av Champions Leagues första gruppomgång har vi ikväll. Den här gången är det Man City och Liverpool som ger sig in i handlingen. Och för både Man City och för Liverpool kan man kanske säga att Champions League för närvarande är det största och viktigaste som finns för dem, fast av olika skäl.

Champions League är störst och viktigast för Man City eftersom det är titeln de aldrig har vunnit. Den titeln är vad Man Citys ägare köpte klubben för att vinna, den titeln är vad som håller Man City borta från att kunna räknas bland de riktigt stora lagen genom historien. Det är titeln alla stora lag måste vinna.

Champions League är störst och viktigast för Liverpool eftersom det är den titel som de har vunnit flest gånger av alla engelska klubbar. Det är deras speciella claim to fame and greatness. Den europeiska fotbollen är en del av Liverpools identitet på ett sätt unikt bland engelska klubbar, möjligen med undantag för Man Utd, fast återigen av olika skäl.

Lite ironiskt kan man påpeka att både Man City och Liverpool ikväll möter två av sina respektive spegelbilder i Tyskland och Italien. Ett Man City som är hyfsat nya i toppen av europeisk fotboll möter den tyska uppkomlingen RB Leipzig. Liverpool möter en av Italiens klassiska storklubbar, likaså med stolt europeisk cuphistoria, i Milan.

De allra flesta ögonen kommer med största säkerhet riktas mot Anfield. Det lovar att bli en riktigt intressant match mellan Liverpool och Milan, som är tillbaka igen i Champions League efter många års frånvaro. Allt som kanske hade gjort matchen maximalt intressant hade väl varit om inte Zlatan Ibrahimovic varit borta från matchen.

Liverpool har haft några rätt tunga säsonger i Champions League. De har åkt ut relativt tidigt mot först Atlético Madrid och sedan mot Real Madrid. Båda gångerna kändes det dessutom rätt onödigt och som att Liverpool nog egentligen var det bättre laget. Men så funkar som vi vet inte europeiskt cupspel.

Den här säsongen hoppas Liverpool helt säkert på mer i Champions League. Samtidigt är de kanske något sämre rustade än tidigare. Dels vill de säkert visa i ligan att den där ligatiteln förrförra säsongen inte var någon tillfällighet, samtidigt som de krigar mot flera tuffa konkurrenter. Dels känns laget tunnare, särskilt på mittfältet.

Skadan på Harvey Elliott mot Leeds var därför kanske dubbelt olycklig. Det är naturligtvis alltid trist att få en spelare skadad på det sättet, men det var kanske lite typiskt för Liverpool att det var just en mittfältare som blev skadad, när det är just på mittfältet som de känns rätt tunga. Elliott var en möjlig ljuspunkt på det sättet.

Samtidigt har Liverpool sett riktigt starka ut i början av säsongen. Vinsten mot Leeds imponerade inte enbart till resultatet, utan spelmässigt var Liverpool på en helt annan nivå än Leeds. Det är helt uppenbart att Liverpool definitivt är starkare den här säsongen än vad de var förra säsongen.

Liverpools anfall har hittat frisk luft, en lagdel som långa stunder såg rätt gammal ut förra säsongen. Diogo Jota har här kommit in med mycket ny energi, till synes först och främst på Roberto Firminos bekostnad. Bredvid honom fortsätter Mohamed Salah visa att han håller hög världsklass. Fjärde säsongen i rad för ”ensäsongsundret”.

Man City har för all del både ligan och Champions League i siktet även de, men de är kanske inte splittrade kring det på riktigt samma sätt som Liverpool. För dem är det kanske mer naturligt att de ska göra både och. Liverpool verkar fortfarande befinna sig i tänket att behöva välja det ena eller det andra.

Om Liverpool har imponerat i början av säsongen är det svårt att säga vad Man City egentligen har gjort. De har varken imponerat eller för den delen imploderat. Första matchen mot Tottenham förlorades, och senaste matchen mot Leicester visade att där finns saker att jobba med. Samtidigt vann Man City den matchen ändå.

Där borde finnas en god dos av revanschlusta hos Man City, som ju var så väldigt nära att vinna Champions League förra säsongen. Där finns naturligtvis också en viss historik i Champions League att ett lag som förlorar finalen ena året vinner Champions League nästa år, så kanske är detta ett gott omen för Man City.

Båda kvällens matcher känns som något av nyckelmatcher i respektive grupp för Man City och Liverpool. Man City är kanske favoriter att gå vidare i sin grupp tillsammans med PSG, men om det är något lag som ska kunna störa det utfallet så är det väl RB Leipzig. Så att vinna mot dem ikväll och inte ge dem något syre i onödan kan vara nog så viktigt.

Läget är lite detsamma för Liverpool, fast i en tajtare grupp. Porto och Atlético Madrid är övriga lag i den här gruppen, så det är ingen promenad. Det är inte en grupp Liverpool har råd att ge motståndarna något försprång i, och att vinna mot Milan är direkt viktigt för att kontrollera sitt eget utfall och ge sig själva en god chans att gå vidare.

Så på ett sätt är alltså kvällens matcher bara de första matcherna i Champions Leagues gruppspel för Man City och Liverpool. Själva textboken för odramatiskt. Men på ett annat sätt inleder både Man City och Liverpool med något av nyckelmatcher för sina respektive grupper. Desto mer dramatiskt.

Åtminstone betydligt mer dramatiskt än vad Chelseas och Man Utds matcher igår kväll var på pappret och på förhand.

Annars känns det väl som om det mesta just nu runt Man Utd lite som väntat handlar om Cristiano Ronaldo. Märkligt vore kanske annars både givet spelarens storlek och givet att han ändå lyckades göra två mål i sin första match för bara några dagar sedan. Det var så att säga den perfekta debuten på så vis, och självfallet bästa möjliga story för de som gillar den typen av saker.

Vi har sett Cristiano Ronaldo mer eller mindre på egna axlar bära fram Real Madrid till Champions League-titel efter Champions League-titel under de senaste fem-sex åren, så det är väl kanske inte en helt överdriven tanke att han kanske åtminstone kan bära Man Utd vidare till Champions League-slutspel. Väl vidare från gruppen så kan naturligtvis det mesta hända i respektive match.

Att dra för stora växlar endast på den första matchen är kanske inte särskilt klokt, särskilt när den matchen råkar vara Newcastle hemma på Old Trafford. Det var närmast lite gulligt att följa Cristiano Ronaldos fanboys på twitter när han gjorde sina mål, ungefär som att det var något enastående att Ronaldo lyckades göra ett och annat mål just mot Newcastle just på Old Trafford.

Helgens match borde emellertid ha tagit död på några fantasier. Det har exempelvis sagts att Cristiano Ronaldo är gammal och långsam, vilket har fått mig att känna att man kanske inte sett honom spela så mycket de senaste åren. Hur som helst borde väl förspelet till Ronaldos andra mål mot Newcastle ha gjort klart för de allra flesta att han fortfarande är väldigt snabb och explosiv på planen.

Sedan såg vi för all del också att Man Utd har problem i laget som inte försvann bara för att de värvade Cristiano Ronaldo. Om och om igen blev Man Utd översprungna på mittfältet, liksom försvaret ofta kändes sårbart. Och här pratar vi alltså återigen om en match mot Newcastle på Old Trafford. Det kommer tuffare uppgifter. Så det var ju minst sagt en smula oroväckande.

Men om Cristiano Ronaldo möjligen inte åtgärdar de problemen, så kanske han i alla fall kan bidra till att kompensera för dessa problem. Det var ju inga märkvärdiga mål han gjorde mot Newcastle precis, särskilt inte det första målet. Men någon gjorde efter matchen också en rätt god poäng att Ronaldo kan vara värd så mycket för Man Utd just eftersom de saknat någon som faktiskt gjort de där enkla målen.

Flera har ifrågasatt Man Utds motiv att värva Man Utd. Att där har funnits motiv utöver rent taktiska motiv känns ganska uppenbart. Men många har också ifrågasatt om det alls fanns några taktiska motiv för Man Utd att värva Ronaldo, eller om det i själva verket var en taktiskt kontraproduktiv värvning. Här ger jag för all del inte mycket för den synnerligen löskokta åsikten att Ronaldo på något sätt gjorde Juventus sämre.

Jag är inte helt säker på att jag håller med. Vi vet att Man Utd gillar som bäst att spela fotboll när de får ställa om snabbt, och förmodligen ingen spelare i världen är bättre på snabb omställningsfotboll än Ronaldo. Vi vet att Man Utd kan köra fast och bli tämligen fantasilösa mot lågt stående försvar, och förmodligen ingen spelare i världen är bättre på att nicka och forcera in bollar än Ronaldo.

Den där kanske något tveeggade komplimangen är besläktad med en annan sida av samma sak. Om det nu ändå är så, vilket det är, att Man Utd med Solskjaer som manager inte har så värst mycket av en utarbetad kollektiv idé för sitt anfallsspel utan mest förlitar sig på spelarnas individuella fantasi och färdigheter, så finns det kanske inte en enda bättre spelare att ha i ett sådant lag än just Cristiano Ronaldo.

På så sätt hade man självfallet kunna beskriva det hela som en otroligt genomtänkt värvning som definitivt passar väldigt väl ihop med Man Utds spelidé och långsiktiga strategi. Även om det naturligtvis är direkt omöjligt att göra det utan att formligen drunkna i någon form av sarkasm. Att följa och upprepa ett slags mönster är inte samma sak som att faktiskt ha en plan och genomföra den.

Lite orolig gällande den där övergripande planen och kulturen blir man kanske också när man hör Man Utds spelare göra stor sak av Ronaldos roll som förebild som spelare, där en av de lustigare historierna kom från Lee Grant som påpekade hur det minsann inte var en enda spelare som under middagen på hotellet längre gick och tog sig någon äppelpaj eller brownie efter middagen.

Var det verkligen spelare som gjorde det förut blir då min stilla undran? Fanns det verkligen ingen som redan höll i den saken förut och som kanske förmedlade till Man Utds spelare att det kanske inte är världens bästa idé att mumsa äppelpaj och vaniljsås till vardags. Var det verkligen en insikt som drabbade Man Utd först genom att Cristiano Ronaldo återvände till klubben?

Ole-Gunnar Solskjaer hade en liknande historia när han för några dagar sedan pratade upp Ronaldos betydelse med att med honom i klubben så är det minsann ingen längre som bara ger 95% på träningen. Det låter ju väl och gott, men återigen blir jag lite orolig över att det tydligen bara gavs 95% på träningen förut. Vad tusan säger i så fall detta om Solskjaers eget management?

En sak som kan sägas med säkerhet är att när Alex Ferguson var Man Utds manager så gavs det inga 95% på några träningar. Vi kan även vara väldigt säkra på att det inte ges några 95% på Pep Guardiolas träningar, på Jürgen Klopps träningar, på Thomas Tuchels träningar och så vidare. Standarden sätts av managern i alla framgångsrika klubbar, oavsett om detta var Man Utd förr i tiden, eller Man City eller Liverpool nu för tiden.

Hittills har Man Utds standard med Ole-Gunnar Solskjaer som manager inte tagit dem förbi Champions Leagues gruppspel. Detta måste det helt enkelt bli ändring på den här säsongen. Det borde ärligt talat räcka med 95% för Man Utd att ta sig vidare från gruppen.

Att fundera över vilka managers i Premier League som kan vara på väg att sparken, eller kanske bör vara på väg att få sparken, blir lätt en lätt morbid övning. Men det säger naturligtvis någonting både om hur det faktiskt har gått för dessa klubbar som indirekt är aktuella och om hur det faktiskt kan komma att gå för dessa klubbar. Men ett skäl att hålla koll på det är att i alla fall inte behöva bli överraskad av det.

Det finns naturligtvis flera olika skäl varför en manager kan få sparken, oavsett om det handlar om en hård sparkning eller en mjuk sparkning (gemensamt överens…). Ett skäl är så klart att laget går betydligt sämre än väntat i kombination med att något av lagets mål inte längre ser ut att kunna uppfyllas. Ett annat skäl kan helt enkelt vara att manager och klubbledning inte längre kommer överens på ett konstruktivt sätt.

Egentligen är skälen ganska ointressanta, åtminstone i efterhand. En manager har lämnat klubben och en ny manager tar över klubben. Tittar man framåt så är dessa skäl endast intressanta i den utsträckning det påverkar den nya managers möjlighet att utföra sitt jobb på ett effektivt sätt. Tittar vi framåt så är det dessa åtta managers som stigande ordning leder Premier Leagues säckarace.

(8) Marcelo Bielsa

Egentligen är jag väl en idiot som ens nämner Bielsa i ett sådant här sammanhang, för inte tusan skulle väl Leeds kunna få för sig att sparka sin demonmanager? Borde inte namn som Brendan Rodgers och Ralph Hasenhüttl båda kunna nämnas före Bielsa? Jo, i och för sig, men om Leeds säsong fortsätter ungefär så som den har inletts så håller jag det inte för osannolikt att Leeds och Bielsa kommer överens om att gå skilda vägar.

(7) Sean Dyche

Burnley har inlett den här säsongen direkt svagt. Om det blir förlust borta mot Everton ikväll så har Burnley endast tagit en poäng på sina fyra första matcher, med ett generellt sett generöst spelschema. Dyche har varit väldigt länge i Burnley vilket kan vara något som både talar för och mot honom. Vad vi vet är att Dyche och Burnleys nya ägare och ledning inte ser saker på helt och hållet samma sätt.

(6) Patrick Vieira

Vi måste nog förmoda att vinsten mot Tottenham har gett Vieira ett betydligt större utrymme än annars. Hade Crystal Palace förlorat även den matchen så hade pratet om Vieiras kommande sparkning, som redan höll god fart innan matchen, fått betydligt mycket mer luft. Något orättvist eftersom Crystal Palace faktiskt bara har förlorat en av sina fyra första matcher. Men knivarna är vässade.

(5) Bruno Lage

Precis som för Vieira måste man anta att Wolves vinst mot Watford fick Lage att dra en lättnadens suck. Egentligen är det även rätt elakt givet att Wolves har spelat bra i alla sina fyra matcher hittills, med det undantaget att de helt enkelt inte gjort mål. Lage är dock ett oprövat kort i Premier League och Wolves kommer definitivt inte ha något tålamod om det visar sig att de börjar dras in i en nedflyttningsstrid.

(4) Daniel Farke

Vi vet att Norwich inte sparkar sin manager i första taget. Farke har ju redan överlevt en nedflyttning från Premier League. Vi vet också att Norwich har haft ett förfärligt jobbigt spelschema så här i början av säsongen. Men noll poäng på fyra matcher är oavsett motstånd noll poäng på fyra matcher. Börjar inte poängen ramla in efter detta så måste det börja gunga under fötterna på Farke.

(3) Xisco Munoz

Kanske borde det finnas någon slags huvudregel som säger att Watfords manager alltid ligger etta på en sådan här lista, oavsett övriga omständigheter. Nu är det där för all del en något orättvis betraktelse om just Watford. Men efter vinsten mot Aston Villa i premiären har Watford förlorat tre raka matcher och frågetecknen börjar hopa sig om Xisco Munoz verkligen räcker till för att hålla Watford kvar i Premier League.

(2) Mikel Arteta

Arteta ligger väldigt pyrt till, detta måste man nog nyktert kunna konstatera. Egentligen är det väl lite märkligt att inte har fått sparken redan. Vinsten mot Norwich gav kanske lite andrum men om inte denna följs upp med fler vinster och fler problem tämligen per omgående så är det svårt att se hur Arsenal ska kunna undvika att sparka Arteta. Klockan tickar för honom hur som helst.

(1) Steve Bruce

Frågan är kanske om det enda som håller Steve Bruce kvar på jobbet är Mike Ashleys snålhet, att denne inte vill betala ersättningen till Bruce som skulle krävas för att faktiskt sparka honom. Andra menar att Ashley vill ha Bruce kvar som buffert för sig själv. Men att Bruce inte längre är tillfreds med tillvaron i Newcastle börjar bli uppenbart, och resultaten börjar lukta nedflyttning banne mig. Premier Leagues mest infekterade situation.

Omgångens FTW: Crystal Palace
Prata om att både Crystal Palace och Patrick Vieira behövde en vinst. Och en vinst mot Tottenham smäller nog högre än mot många andra lag. Riktigt puttrigt är däremot att spelare som Andersen, Gallagher och Zaha börjar hitta spelet, och i Odsonne Edouard ser det ut som om Crystal Palace har hittat en riktigt bra anfallare.

Omgångens WTF: Tottenham
Låt gå för att det var struligt efter landslagsuppehållet och Tottenham saknade sin bästa spelare på grund av skada, men det var ändå en märkligt blek och energilös insats borta mot Crystal Palace. Crystal Palace spelade bra men Tottenham grävde även sin egen grop.

Omgångens OMG: Brightons sena seger
Matchen mellan Brentford och Brighton såg ut att gå mot ett ganska anonymt 0-0 när Leandro Trossard klev fram på tilläggstid och gav Brighton segern och ytterligare tre poäng att lägga till sin samling. Dramatisk avslutning med andra ord och rätt typiskt en sådan där match där det till sist märktes att Brighton har några år fler i Premier League under bältet.

Omgångens LOL: Wolves
Efter ungefär halva andra halvleken på Vicarage Road hade Wolves ägnat sju och en halv halvlek åt att vara det bättre laget som däremot aldrig gjorde mål. Matchen mot Watford såg ut att vara på väg att sluta på samma sätt som de tre tidigare. När förbannelsen väl bryts så ironiskt nog är det genom ett självmål. Men sedan sätter ändå nyförvärvet Hwang Hee-Chan pricken över i-et.

Omgångens IMO: Norwichs spelschema
Visst är det tänkt att spelschemat ska vara slumpmässigt men när en nykomling som Norwich drabbas av ett inledande spelschema mot i tur och ordning Liverpool, Man City, Leicester och Arsenal så måste man börja fråga sig om slumpen riskerar drabba ett lag på ett orättvist sätt. Det är en inledning som kan förstöra en hel säsong. Och när spelschemat ändå utsätts för justeringar som gör ingrepp på slumpmässigheten så känns det som något som kanske skulle kunna tas hänsyn till.

Omgångens BTW:

När Mikel Arteta beskriver en 1-0-vinst hemma mot Norwich som sin bästa vecka som manager så vet man att han i alla fall lärt sig något av Pep Guardiola.

Vinsten mot Newcastle lyckades på något sätt belysa både Man Utds styrkor och fortsatta svagheter. Alltjämt rejäla outsiders till några större titlar.

Ingen kanondebut för Saul Niguez med Chelsea, men det hade som vi vet inte Thiago Silva heller.

Om det var någon som tänkte att Cristiano Ronaldo var för gammal och långsam för Premier League så kan de ju titta på 2-1-målet några gånger och återkomma.

Om klungan av fanboys som följde med Zlatan Ibrahimovic till Man Utd var irriterande så var det väl just ingenting mot Ronaldos fanboys.

Oroväckande för Leeds är kanske inte i första hand resultaten utan att laget faktiskt ser virrigt och oorganiserat ut.

Styrkebesked av Liverpool!

Men med Marcelo Bielsa som manager för Leeds är det svårt att faktiskt känna någon större oro för dem. Lagets spelidé, organisation och taktiska system sitter så klart och så tydligt att motgångar alltid är temporära och att några snedsteg aldrig riskerar bli till fritt fall. Dessutom har Leeds knappast haft något lätt spelschema, med bortamatcher på Old Trafford och Turf Moor och en hemmamatch mot Everton.

Motståndet blir för all del inte lättare den här söndagen när Leeds hemma på Elland Road tar emot självaste Liverpool. Ett av ligans bästa lag och en av titelfavoriterna inför säsongen. Men det säger naturligtvis något om Leeds styrka och om vad Marcelo Bielsa har lyckats göra med detta Leeds att det absolut inte känns som en match i vilken Leeds är några stora underdogs, om ens underdogs över huvud taget.

Över en hel säsong kommer Liverpool med allra största sannolikhet sluta före Leeds i tabellen. Men över kortare perioder, och i synnerhet över en enda match, så kan Leeds gå tå mot tå med alla möjliga motståndare i Premier League. Detta är vad som gör Leeds till Leeds, och vad som gör Leeds så väldigt speciella som relativa nykomlingar i Premier League. Leeds är inte vilken nykomling som helst.

Oftast och mest pratas det kanske om Leeds matcher mot Man Utd. Men även Leeds matcher mot Liverpool har bjudit på några riktiga upplevelser genom åren. Här finns en historisk rivalitet mellan de båda klubbarna, om än mer koncentrerad till fotbollen än vad som är fallet med Man Utd, i och med att det i hög utsträckning var Liverpool som tog över den engelska fotbollshegemonin efter Leeds runt mitten av 1970-talet.

Vi har Tony Yeboahs fantastiska volleymål mot Liverpool från mitten av 1990-talet, fortfarande ett av Premier Leagues bästa mål någonsin. Vi har Mark Vidukas fyra mål mot Liverpool när Leeds vänder 0-2 och 2-3 och vinner en match under hösten 2000. Vi har Liverpool som med 4-0 på Elland Road i början av 2002 gör slut på Leeds titelhopp och början på slutet på deras Champions League-plats och Premier League-existens.

Vi har mot slutet av 1998-99 Michael Owens första allvarliga hamstringskada, som många menar var början på slutet av Owens annars fantastiska karriär, där Owen faller till marken på Elland Road. Owens skada framkallade matchens största jubel från en hemmapublik som sannerligen inte kände någon som helst sympati med vare sig Owen själv eller med Liverpool som klubb.

Mängder med vatten har naturligtvis runnit under bron sedan dess. Leeds har inte minst själva varit borta från Premier League under sexton år ända sedan början av 2000-talet till början av 2020-talet. Men när Leeds väl kom tillbaka till Premier League så inledde de med en rejäl bang, i en 3-4-match på Anfield i förra säsongens ligapremiär som närmast gav Liverpool skrämselhicka och visade att Leeds skulle bli väldigt farliga.

Leeds slutade nia i Premier League under sin första säsong tillbaka. Här skulle för all del olyckskorparna kunna börja kraxa att en annan klubb från Yorkshire minsann också slutade nia som nykomling i Premier League säsongen innan dess för att sedan under sin andra säsong ta två poäng på 17 matcher och kvickt bli nedflyttade igen under sin andra säsong. Men Leeds är naturligtvis inte något Sheffield United.

Exempelvis har Leeds haft helt andra förutsättningar att faktiskt förbereda sig för sin andra säsong i Premier League. Leeds har även värvat klokt i form av Raphina förra säsongen, och Junior Firpo och Daniel James den här säsongen. Leeds har fortfarande potential kvar att få fram i spelare som Diego Llorente, Rodrigo och Robin Koch. Och Leeds har som sagt Marcelo Bielsa som manager.

Marcelo Bielsas största rent fotbollsmässiga bedrift med Leeds måste vara att han har lyckats bygga ett högst kompetent Premier League-lag runt spelare som för bara några år sedan nog mest ansågs som normalbegåvade spelare i EFL Championship. Stuart Dallas, Patrick Bamford, Luke Ayling, Liam Cooper och Kalvin Phillips. Bielsas betydelse för dessa spelare, där två nu spelar för England, är i princip omöjlig att övervärdera.

Nu är det för all del populärt att prata om hur dessa spelare i någon mån har överpresterat, ett rätt trött begrepp som mest verkar användas så att experter inte ska behöva säga att de tänkte fel redan från början. Men en fråga är i vilken utsträckning dessa spelare spelade på entusiasm och inspiration under sin första säsong i Premier League, och i vilken utsträckning denna effekt i så fall avtar denna andra säsong.

Men givet att det är just Marcelo Bielsa som är manager för Leeds, med hans kända krav för hårt arbete, hög energi och intensitet i både träning och matchning, så är det svårt osannolikt att någon spelare kommer gå ned sig i fokus. Dallas, Bamford, Ayling, Cooper och Phillips blev inte plötsligt bättre för att Leeds spelade i Premier League. De har blivit bättre för att de har Marcelo Bielsa som manager, och därför spelar de i Premier League.

Vilket gör att det enda som kanske oroar en smula med Leeds är just det att det egentligen inte finns någon anledning att oroa sig för dem. Men exakt hur övergående just den känslan är kan Leeds visa redan ikväll mot Liverpool på Elland Road.

League Two spelade två händelserika matcher under fredagskvällen. Colchester tog en dramatisk och svängig 3-2-seger borta mot Barrow AFC, och det blev 2-2 mellan Harrogate Town och Newport County efter en blixtrande första halvlek som innehöll samtliga fyra mål.

Med dagens tio matcher i EFL Championship återstår alltså bara en match i denna sjätte omgång, söndagens match mellan Nottingham Forest och Cardiff City. En match som onekligen känns som något utav en måstematch för Nottingham Forest och inte minst för Chris Hughton. Forest har en poäng efter fem matcher och ligger sist i tabellen.

Helgens spaningar från Football Leagues sjätte omgång är:

Målen lossnade för Sheffield United. Det har varit en rejält tuff start på säsongen för Sheffield United, som haft otroligt svårt att göra mål. Men med sex mål på Peterborough kom också säsongens första trepoängare för Sheffield United. Viktigt för lagets självförtroende.

Warnock. Middlesbrough anställde Neil Warnock av egentligen en enda anledning, att han skulle ta dem upp till Premier League igen. Om inte Warnock kan ta Middlesbrough upp i Premier League, vad ska då Middlesbrough med Warnock till?

Barnlek för Bournemouth. Inget snack alls när Bournemouth gjorde processen mycket kort med Barnsley på hemmaplan. 3-0 ger tre poäng som gör att Bournemouth knappar in på övriga konkurrenter som samtidigt alla tappade poäng.

Wigan vinner. Wigan hamnade i tidigt underläge hemma mot Doncaster och en storspelande målvakt i svenske Pontus Dahlberg. Men det är inte för inte som Wigan har spelare som Will Keane i laget som vände och vann matchen åt dem.

QPR:s moral. Tuff bortamatch mot Reading och tufft underläge med 1-3 med en knapp kvart kvar av matchen. Att från det läget ändå lyckas få med sig 3-3 och en poäng säger oss att QPR inte kommer kunna räknas bort i toppstriden.

Starkt Stoke. Ett välbekant namn i form av Stoke tittar fram i toppen av tabellen efter att ha vänt 0-1 till 2-1 hemma mot Huddersfield. Inte mycket annat med Stoke är välbekant där Michael O’Neill har fått laget att spela en helt annan fotboll än vi är vana vid att se från Stoke.

Topplagen tappar. Både Fulham och West Brom fick känna av EFL Championships oförutsägbarhet denna omgång. Fulham förlorar borta mot Blackpool samtidigt som West Brom bara klarar 1-1 hemma mot ett svårspelat Millwall.

Tung torsk för Sheffield Wednesday. Sheffield Wednesday inledde säsongen starkt men frågan är om förra omgångens förlust mot Morecambe var lite proppen ur för dem. Riktigt tung 0-3-förlust borta mot Plymouth ikväll.

Sunderland övertygar. Ännu en vinst för Sunderland hemma mot Accrington Stanley ikväll. Sunderland har nu vunnit fem av sina sex första matcher och toppar League One-tabellen efter sex omgångar, med en match tillgodo på de flesta. Hoppet har tänts på Stadium of Light.

Oldhams old boys. 400 Oldham-supportrar trotsar den egna ägarens (!) bojkott, där han vägrar sälja klubbens bortabiljetter till dem, och beger sig ändå till Brisbane Road och Leyton Orient, som låter dem köpa biljetter på plats. Att Oldham förlorar med 0-4 säger kanske något om skälen bakom konflikten.

Med detta menar jag självfallet inte att nedvärdera Saul Niguez. Han har visat under flera år med Atlético Madrid att han är en formidabel fotbollsspelare. Men ett Chelsea som på sitt centrala mittfält redan sportar spelare som Jorginho, N’golo Kanté och för all del även Mateo Kovacic saknar inte precis kvalitet på den positionen. Visst gör Saul Niguez Chelsea bredare och djupare, men särskilt mycket bättre?

En sak har för all del Lukaku och Saul Niguez gemensamt. Lukaku är 28 år gammal och Saul Niguez är 26 år gammal. Båda två är erfarna och etablerade spelare på världsnivå, det är långt ifrån spelare som är tänkta att utvecklas i klubben och av klubben, utan det är spelare som ska göra Chelsea bättre här och nu. Detta behöver naturligtvis inte vara fel tänkt, men det är också en återgång till mer av ett normalläge för Chelsea.

Frank Lampards legacy i Chelsea som manager kommer förmodligen alltid vara att han var den första och möjligen även den enda som verkligen investerade sig själv i att spela in spelare från Chelseas ungdomsled i a-laget. För detta hade han förvisso rätt speciella förutsättningar att jobba med, men det har också burit rätt god frukt med spelare som Mason Mount, Reece James och Callum Hudson-Odoi viktiga spelare i a-laget.

Men Lampard fick sparken när Chelseas resultat och spel inte motsvarade rimliga förväntningar på laget. Istället anställdes Thomas Tuchel som kvickt fick ordning på Chelsea, med känd framgång. På pappret var det sannerligen inte någon kontroversiell sparkning eller anställning, men bland Chelseas supportrar och även i media fanns där en farhåga att den så kallade ungdomsstrategin därmed var ett minne blott.

Nu var för all del den där ungdomsstrategin tämligen överdriven till att börja med. Det var mest Chelsea som försökte formulera ett transferförbud på ett positivt sätt, det vill säga upphöja nöden till någon slags dygd. Känslan var mest hela tiden att när det där transferförbudet väl var upphävt, och Chelsea tagit sig igenom sin mellansäsong, så skulle snart allt återgå till det mer normala. Mycket riktigt.

Tuchel själv var för all del inte omedveten om farhågan som fanns runt honom som Chelseas manager, och han har varit tämligen noga under det senaste knappa året med att betona hur han väldigt gärna vill fortsätta Chelseas arbete med att spela in spelare från de egna ungdomsleden. Ord som för all del låter rätt bra, men även ord som inte helt och hållet motsvaras i form av handling.

Denna sommar visar om något på det rakt motsatta. Klubbar som Brentford, Crystal Palace och Southampton har vittjat Chelsea på lovande unga spelare som Marc Guehi, Dynel Simeu och Tino Livramento, Fikayo Tomori har sålts till Milan, Tammy Abraham i sin tur till Roma, Billy Gilmour lånats till Norwich, samtidigt som Callum Hudson-Odoi ännu en gång försökt fixa en flytt till Bundesliga, denna gång till Dortmund.

Vad vi möjligen hittar i den andra vågskålen är Trevoh Chalobah, som haft en bra start på säsongen. Detta väger naturligtvis rätt tunt. Det behöver naturligtvis inte finnas något fel med detta, det kan självfallet ligga helt i linje med hur Chelsea själva faktiskt värderar läget och bedömer spelarna och det egna behovet. Men det är en väsentligt annorlunda filosofi än den filosofi som hyllats under de senaste åren.

Spelare förtjänar naturligtvis inte en plats enbart för att de råkar komma från de egna ungdomsleden. Så fungerar det inte i professionell fotboll, åtminstone inte på den nivå som Chelsea befinner sig. Spelarna måste helt enkelt också vara bra nog. Men det sista är naturligtvis också i någon mening subjektivt, och många gånger rätt beroende av hur den som är manager faktiskt bedömer dessa spelare.

Kraven i Chelsea är naturligtvis väldigt höga. Det har nästan blivit ett slags stående skämt hur en Chelseamanager bara är kanske en halv dålig säsong från att få sparken av en notoriskt otålig Roman Abramovich. Kraven på Chelsea just den här säsongen är så klart inte lägre, sedan Chelsea investerat närmare £400m i spelartruppen bara de senaste 18 månaderna, och sedan Chelsea vunnit Champions League förra säsongen.

Med all rätt pratas det nu alltså om att Chelsea ska kunna utmana och kanske även vinna ligan den här säsongen. Vilket naturligtvis är en betydligt tuffare uppgift över betydligt längre tid än vad det någonsin kan vara att vinna Champions League. Här måste alltså finnas ett rätt stort mått av förståelse för att Thomas Tuchel helt enkelt inte anser sig ha råd med någon som helst form av romantik eller sentimentalitet.

Självfallet har det nämnts många gånger förut, inte minst i anslutning till just Chelsea för övrigt, att en manager som är satt under press att leverera resultat här och nu inte kommer ha några stora incitament att vilja spela in unga spelare. Deras incitament kommer tvärtom vara att hitta erfarna och etablerade spelare de kan lita på, och som kan prestera och lyfta laget redan här och nu.

Med högre krav på Chelsea och på Thomas Tuchel så har unga spelare i högre utsträckning börjat betraktas som en risk mer än en möjlighet. Under de speciella omständigheter då Frank Lampard var Chelseas manager så fanns det ett fönster där unga spelare istället sågs mer som en möjlighet. Utmaningen för alla klubbar är att hitta rätt balans mellan risk och möjlighet i sin respektive ungdomsstrategi.

Chelseas balans har vanligtvis tiltat rätt hårt bort från egna unga spelare. Samtidigt är inte Chelsea ett gammalt lag. Det vore också fel att säga att Chelseas balans inte normalt sett också fungerar rätt bra för dem.

:::

Kort om lördagens matcher:

Crystal Palace vs Tottenham. Har redan börjat pratas om att Crystal Palace letar efter ersättare till Patrick Vieira, men det är kanske mest pressnack. Tottenham får fokusera på att hantera frånvaron av sydamerikanska spelare.

Arsenal vs Norwich. Man får passa på när chansen fortfarande finns att påpeka att detta alltså är en ren bottenmatch mellan de sist och näst sist placerade lagen i ligan. Gillar man att ge banter får man även tåla lite banter.

Brentford vs Brighton. Brighton förlorade sin första match senast och det ska bli intressant att se hur de studsar tillbaka borta mot Brentford, en tuff match på pappret och en i mina ögon helt oförutsägbar match.

Leicester vs Man City. Två femnollor i rad på hemmaplan har fått många att ta givet att allting är frid och fröjd med Man City. Jag är inte så säker på den saken, utan detta blir nog ett betydligt bättre test på den saken.

Man Utd vs Newcastle. Matchen alla pratar om och matchen som har skapat en absurd diskussion om att avskaffa det engelska TV-förbudet under lördagseftermiddagar. Det tas för givet att Newcastle ska få storstryk, vilket bådar illa för Man Utd.

Southampton vs West Ham. Svårt oviss match. Vad man kan säga är att både Southampton och West Ham utifrån sina respektive utgångspunkter har startat säsongen bättre än väntat.

Watford vs Wolves. Wolves har arguably varit det bästa laget i alla sina tre matcher hittills, men ännu inte gjort ett enda mål eller tagit en enda poäng. Vilket lyckas vara på samma gång oroande och uppmuntrande.

Chelsea vs Aston Villa. Chelsea fick med sig en poäng med mersmak från Anfield innan landslagsuppehållet. Stora favoriter på Stamford Bridge ikväll samtidigt som Aston Villa förmodligen lider av frånvaron av sina båda argentinska Emis Buendia och Martinez.

Detta har fått många att tycka att förbudet mot att sända fotboll klockan fyra svensk tid i England borde upphöra. Oavsett på vilken sida av den diskussionen man landar så borde det gå att vara överens om en sak. Nämligen att det vore fullständigt absurt om orsaken till att förbudet upphörde inte var något mer än enbart att ett gäng människor ville se en specifik spelare spela en specifik fotbollsmatch.

För att förstå diskussionen måste man förstå förbudet och framför allt förstå dess motiv och orsaker. Det har sin bakgrund i 1960-talet när engelsk fotboll först började sändas på TV och klubbarna var rädda för att detta skulle minska antalet åskådare som faktiskt gick på matcherna, vilket i sin tur skulle drabba klubbarnas intäkter hårt. Kort sagt en rätt tydlig kombination av teknikrädsla och oro för ökad konkurrens.

På den tiden var naturligtvis matchdagsintäkterna en betydligt större och viktigare andel av en klubbs totala intäkter även i den högsta engelska divisionen. Alltså var rädslan så klart desto mer påtaglig. Idag ser den engelska fotbollsekonomin helt annorlunda ut i alla fall i Premier League, där TV-intäkterna och kommersiella intäkter istället tagit över. Men längre ned i den engelska fotbollspyramiden ser det fortfarande ut på samma sätt.

Motivet för att behålla förbudet är alltså huvudsakligen att värna klubbarnas ekonomiska hälsa längre ned i det engelska fotbollssystemet, men även att vårda traditionen av att faktiskt gå och titta på fotboll i England på läktarna. Vad man alltså främst är oroliga för är att många av de supportrar som nu går och tittar på sina lokala lag klockan fyra svensk tid istället ska välja att se Premier League-fotboll på TV, antingen hemma eller på puben.

Motivet är alltså inte, som många ändå verkar inbilla sig, att locka de som ändå sitter och tittar på Premier League-fotboll på TV till läktarna istället. Motivet bakom beslutet har alltså i själva verket ingenting alls med Premier League att göra. Vilket naturligtvis har den kanske olyckliga effekten att de som bara bryr sig om eller ser Premier League och just ingenting annat självfallet ser motivet som meningslöst.

Men den engelska fotbollens kanske främsta styrka är dess bredd. Det vill säga antalet klubbar, storleken på klubbarna och storleken på supporterbaserna så långt ned i det engelska seriesystemet. Det är något som gör England nästan unikt i världen, och även om det inte alltid syns och går att ta på så är det ovärderligt för bredden och styrkan även i Premier League som helhet. Det är värt att försvara.

Argumenten för att häva förbudet blir sällan mycket djupare än slagord och rena punchlines. Man säger förnumstigt att det minsann är 2020-talet nu som om förbudet var en historisk relik utan någon som helst relevans dessa dagar, vilket mest visar på att man inte förstått varför förbudet faktiskt finns. Andra tycker det är förfärligt hur det går att se en match på TV i alla länder utom i just det land där matchen faktiskt spelas.

Andra lyfter fram hur den här typen av förbud inte finns i andra länder, som exempelvis i Tyskland, Frankrike och Spanien. Men där har man istället löst det genom att dedikera särskilda matchtider för t ex Bundesliga, Ligue 1 eller La Liga, där det inte spelas någon annan fotboll alls i andra inhemska ligor, liksom omvänt. Det finns med andra ord ett skydd även där, det har bara utformats på ett helt annat sätt.

Här finns en oro över att pandemin har påverkat hur supportrar faktiskt väljer och vill konsumera fotboll. Det vill säga att supportrar som normalt sett har gått och tittat på fotboll på arenorna har vant sig vid att istället se fotboll på TV. Andra ser istället något av en boom i intresset efter pandemin att faktiskt vilja gå och titta på fotboll, och menar att detta måste tas tillvara snarare än att undergrävas av att häva TV-förbudet.

Själv reagerar jag kanske mest över benägenheten att göra problem av något som egentligen inte är något problem. Absolut ingen tänkte på förbudet som något störande eller negativt, absolut ingen agiterade för att förbudet skulle hävas, innan det stod klart att Man Utd värvat Cristiano Ronaldo och just den matchen av rent praktiska skäl inte skulle TV-sändas i England.

Vi har alltså ett TV-förbud under en viss tid på lördagar som skyddar många utsatta klubbar och som samtidigt skadar egentligen ingen klubb alls. Men förbudet ska alltså hävas för att ett gäng människor i England inte vill vänta några timmar på att få se Cristiano Ronaldo debutera för andra gången i Man Utd? Det låter inte som en helt rimlig tankegång.

Särskilt som det ju inte ens finns några garantier i nuläget för att Cristiano Ronaldo ens kommer att spela mot Newcastle.

Svårigheterna uppstår i mitt tycke i nästa steg när det faktiskt ska beskrivas vilka problem dessa egentligen är. För då blir det snabbt antingen tystare eller mycket mer otydligt. Ett intryck är att många mest upprepar en slags truism de läst på twitter om att Arsenal har större problem, utan att egentligen reflektera över vilka dessa problem är. De som ändå artikulerar någonting gräver sällan djupare än att ägarna inte vill investera.

Just den ståndpunkten har kanske blivit lite svårare att upprätthålla den här sommaren när Arsenal faktiskt är den engelska storklubb som har investerat mest av alla på nya spelare. Något som har fått både en och annan att vrida händerna i ren förtjusning och prata om Arsenals fina och fantastiska strategi, fastän dessa naturligtvis aldrig med någon större tydlighet faktiskt skulle kunna beskriva denna strategi.

Att spendera mycket pengar är inte detsamma som att faktiskt ha en strategi. Det råkar bara vara just det mått som många har valt att titta på eftersom det är så lätt att förstå. Men om att spendera pengar i mängder vore detsamma som smart strategi så vore Man Utd kanske Englands, Europas och världens strategiskt smartaste klubb. Och längre än så från sanningen går väl liksom inte att komma.

Smart strategi handlar inte i sig om att spendera pengar, utan om hur en klubb spenderar pengar, det vill säga hur en klubb faktiskt använder sina pengar. Och där kan Arsenal så klart ha spenderat mest pengar av alla klubbar i Premier League hur mycket de än vill, det är ändå inte alldeles lätt att se i vilken utsträckning Arsenal faktiskt har blivit bättre av detta, eller i vilken riktning och mot vilket mål Arsenal faktiskt försöker vandra.

Vad är det då för problem utanför planen som Arsenal faktiskt har, vad är det för problem som gör att Arsenal har svårt att få den avkastning på sina investeringar som de rimligtvis önskar sig, vad är det som gör att det kring Arsenal finns den gnagande känslan av att det hela tiden slängs bra pengar efter dåliga pengar, vad är det som gör att Mikel Arteta hur dåligt han än spelar sina kort heller aldrig har särskilt bra kort till att börja med?

En ägare och ledning som inte vet vad den vill!

Egentligen är kanske inte detta en särskilt lyckad formulering. Arsenals ägare och ledning vet nog för all del vad den vill i någon form av övergripande mening, att ta sig tillbaka till toppen av engelsk och europeisk fotboll. Vad de inte riktigt vet är hur.

Vi har i själva verket en situation i Arsenal som är slående lik den situation Man Utd har brottats med under många år. En ägare köpte klubben utan att veta något om fotboll och utan att behöva veta något om fotboll, eftersom en manager redan visste allt som behövde vetas.

När sedan denna manager lämnar klubben så försvinner inte bara en manager, utan en hel organisation och hela organisationens kompetens med honom. En ägare och ledning måste då bygga en fotbollsorganisation utan att kunna något alls om fotboll.

Strategi handlar i mångt och mycket om hur en organisation ska lyckas uppnå ett eller flera av sina mål. Det är omöjligt att utläsa från Arsenals olika ageranden under de två-tre åren efter Arsene Wenger lämnat klubben någon tydlig idé om hur Arsenal faktiskt ska arbeta som klubb.

Snarare verkar det som om Arsenal i hög utsträckning tillämpar den kanske inte överdrivet begåvade metoden att trycka blint på alla knappar de ser och hoppas på att någon av dem faktiskt leder till något positivt. Men istället blir det mest fel.

Effekten av detta är inte enbart en klubb som så att säga fladdrar med vinden utan någon särskild riktning i största allmänhet, utan också en klubb som genom att i mångt och mycket sakna egna idéer riskerar att bli alldeles för beroende av andras idéer som agenter etc som agerar helt och hållet i eget intresse.

Det primära problemet med Arsenals ägare och ledning är alltså inte att det investeras för lite, eller att där saknas ambitioner, utan kort och gott att det helt enkelt saknas kompetens och kunskap att bygga en stark och effektiv organisation.

Otydlighet runt klubbens olika roller!

Ett annat primärt problem med Arsenal, och delvis en direkt konsekvens av det första problemet, är att det är en klubb bestående av flera olika roller vars inbördes relationer bara kan beskrivas som i bästa fall otydliga.

Där finns på pappret en VD i Arsenal som däremot endast sporadiskt verkar ha något att säga alls om fotbollssidan av Arsenals sak. Där finns på pappret en sportchef i form av Edu som däremot verkar ha ett högst tveksamt mandat att faktiskt fatta beslut. Där finns på pappret naturligtvis även en first-team manager.

Otydligheten manifesteras inte minst mellan denna manager och sportchefen, det vill säga mellan Mikel Arteta och Edu. Arteta anställdes som en head coach men gavs en titelboost upp till first-team manager, på samma nivå som Edu.

Det där låter så klart fint och samarbetsbenäget och det spelar naturligtvis in i den här romantiska bilden av den store managern. En idealtyp som historiskt präglat Arsenal precis lika mycket som den t ex präglat Man Utd.

Risken med att blanda samman och likställa rollerna är däremot att det blir otydligt vem som faktiskt beslutar vad och vem som gör vad. Något som i sin tur leder till konflikter, revirpinkande, trögrörlighet och en allmän oförmåga att reagera snabbt på problem och på omvärldens signaler.

Känns detta igen? Det borde det göra. Det är nämligen just detta som är det Arsenal vi har sett de senaste åren och fortfarande ser. Och även om det inte direkt orsakar de stora problem vi ser med Arsenal på planen, så är det vad som möjliggör för dessa problem att fortgå till synes att någon gång kraftfullt åtgärdas.

Dessa Arsenals primära problem är i grund och botten varför de en gång anställde Mikel Arteta. Dessa primära problem är varför de nu ännu inte orkar med att sparka Mikel Arteta. Av detta följer en närmast ofrånkomlig slutsats.

Mikel Arteta var aldrig lösningen på Arsenals problem. Mikel Arteta är en del av Arsenals problem.

Om FIFA får som de vill, eller åtminstone om Arsene Wenger får som han vill, så kommer England inom en inte alltför avlägsen framtid kvala till VM inte vart fjärde år utan istället vartannat år. Wenger har ju fått sin chefsroll i FIFA med uppgift att ta fram förslag som ska förändra och utveckla fotbollen, och att istället spela VM vartannat år är alltså ett sådant förslag.

Över 160 länder inom FIFA godkände att förslaget gick iväg för en så kallad feasibility study, det vill säga en slags utredning där man undersöker hur praktiskt möjligt förslaget faktiskt är. Vilket kanske är ett annat sätt att säga förankringsrunda. Eller som några andra har beskrivit det, FIFA:s sätt att låta alla skrika av sig alla sina invändningar för att sedan ändå genomföra det när ingen längre orkar bråka om saken.

Initialt låter för all del förslaget riktigt korkat. Att VM spelas vart fjärde år är i hög utsträckning vad som faktiskt gör turneringen så väldigt speciell, och vad som ger VM-titeln dess stora värde. Om VM istället spelas vartannat år så halveras detta värde, och ett VM i fotboll är plötsligt så mycket närmare att bli ungefär lika devalverat som till exempel ett VM i ishockey redan har varit under lång tid.

Sedan kan man för all del invända att i och med att EM och VM i så hög utsträckning har blivit alltmer lika varandra, och eftersom de europeiska länderna har dominerat VM i så hög utsträckning, så skulle det utifrån det rent europeiska perspektivet kanske inte spela någon större roll. Huruvida det är ett EM eller VM man spelar eller kvalificerar sig till kanske inte har någon större praktisk betydelse.

Klubbfotbollen, det vill säga närmare specifikt klubbarna själva, skulle kanske kunna ha en och annan invändning. Ett VM som spelas vartannat år kommer naturligtvis inkräkta på de kontinentala mästerskapen. Ett EM kommer alltså istället få spelas under något av åren mellan VM, och eftersom det vore rätt skumt att ha färre EM än där finns VM så plötsligt står vi där med ett mästerskap varje sommar.

Ännu mer fotboll och ännu mindre faktisk vila för spelarna med andra ord. Om nu någon faktiskt trodde att FIFA, UEFA och landslagsfotbollen på något sätt fäste större vikt vid spelarnas hälsa och fysiska välbefinnande än klubbfotbollen. Ibland blir det nästan lite löjligt hur opinionen och kunskapsläget stadigt pekar åt ett håll, samtidigt som FIFA och UEFA nästan utan undantag springer åt rakt motsatt håll, mot pengarna.

För naturligtvis är det ju pengar detta i första hand handlar om. Dubbelt så många VM ger FIFA möjlighet till dubbelt så många intäkter. Ju mer fotboll som faktiskt spelas desto mer fotboll finns att sälja. Och om det är något vi vet om FIFA sedan långt tillbaka så är det att absolut ingenting är viktigare än att cashen ska in. Först kommer cashen, och sedan kommer kanske och i bästa fall någon liten del utav moralen.

VM vartannat år skulle även göra det möjligt för FIFA att på kortare tid låta fler länder faktiskt arrangera VM. Just nu finns det en tämligen lång kölista av länder som faktiskt vill arrangera VM. Vi hittar här länder som Australien, England, Saudiarabien, Kina med flera. Just nu kan ett land som tidigast kunna hoppas på att få arrangera ett VM först om några årtionden. FIFA kan med VM vartannat år halvera vänttiden i VM-kön.

Vill man vara lite vänlig mot FIFA skulle man möjligen kunna se det som en del utan deras vision att faktiskt återvinna lite av marken för landslagsfotbollen. Deras vision utifrån det perspektivet går ut på att ett stort mästerskap ska arrangeras varje säsong, så att där alltid finns en närvaro. Men eftersom det inte går att göra det och samtidigt minska ned klubbfotbollen, så dikterar logiken att det därmed måste bli ännu mer fotboll.

FIFA:s sätt att försöka övertyga klubbarna om att detta skulle vara en bra idé är att dingla med moroten framför deras näsor om att det i övrigt ska bli färre landslagsuppehåll och alltså totalt sett mindre tid för spelarna att tillbringa med landslagen och därmed utanför klubbarnas egen kontroll. Något som alltid varit en stötesten för klubbarna, som självfallet är de som står den huvudsakliga ekonomiska risken för spelarna.

Men för att faktiskt få ekvationen av VM vartannat år att gå ihop med färre landslagsuppehåll så skulle detta med nödvändighet implicera ett rejält förändrat upplägg på VM-kvalet, eller egentligen allt kvalspel. Dagens system, som för all del är ett i huvudsakligt europeiskt system, kvalet i andra världsdelar ser ut på ett helt annat sätt, där alla länder börjar kvala på samma nivå vore inte längre genomförbart.

Arsene Wengers förslag innehåller alltså tankar om ett förändrat kvalspel, där länder börjar kvala i olika omgångar, enligt exakt samma princip som vi naturligtvis redan ser i de flesta former av cupspel inom klubbfotbollen. Eller som sagt i VM-kvalet i andra världsdelar. Men kontroversiellt i Europa där vissa har lyckats inbilla sig att det är varje pyttelands högsta dröm att få storstryk i fotboll av storländerna någon gång om året.

Istället för att England alltså som nu skulle behöva spela åtta eller tio VM-kvalmatcher för att i bästa fall vinna sin VM-kvalgrupp och ta sig till VM, och längs vägen behöva möta länder som San Marino, Andorra eller liknande, så skulle de kanske istället bara behöva spela tre-fyra matcher, och slippa möta blåbärsländer. Ett förslag som har den fördelen att det skulle göra samtliga matcher skarpare, jämnare och mer avgörande.

Med andra ord finns det ett antal inslag i FIFA:s och Arsene Wengers idé som faktiskt inte är helt och hållet korkade. Vilket för all del inte betyder att jag därför tycker att VM vartannat år är en särskilt bra idé. Jag skulle kunna se det som en bra idé om VM i så fall ersätter dagens EM, och dagens EM om det ens tvunget ska vara kvar istället genomförs enligt samma form som dagens Nations League.

Men det är klart, gör man det på det viset så är det plötsligt inte längre frågan om färre landslagsuppehåll än vad som nu är fallet.

Emellertid är det ändå fullt möjligt att känna viss sympati med Newcastles supportrar. För det är ju egentligen inte den saudiska staten de faktiskt försvarar. De är bara så väldigt trötta på att fortfarande efter 14 år få leva med en ägare i form av Mike Ashley som i grund och botten är helt ointresserad av att försöka realisera klubbens faktiska potential, utan tvärtom medvetet försatt klubben i ett tillstånd av koma.

Newcastles supportrar vill självfallet bara bli av med Mike Ashley, och äntligen kunna få se Newcastle som sin deras egen klubb igen, en klubb som faktiskt ger dem möjlighet att kunna hoppas och drömma igen. Det som borde vara varje fotbollssupporters mänskliga rättighet. Och befinner man sig i det läget att man bara vill bort från en sådan situation så är det naturligtvis väldigt lätt att drabbas av tunnelseende.

Alla klubbar i Premier League gör antingen bra eller mindre bra transferfönster. Men det måste ändå sägas höra till ovanligheterna att en klubb faktiskt försämras av ett transferfönster. Men Newcastle kan rimligtvis faktiskt sägas ha blivit sämre den här sommaren än vad de var förra säsongen. Oroväckande, eftersom Newcastle låg farligt till redan då och flertalet av Newcastles konkurrenter tvärtom har förstärkt rejält.

Visst gjorde Newcastle för all del klart med Joe Willock permanent från Arsenal under sommaren, och det var en viktig värvning. Men det var samtidigt en värvning som inte gör Newcastle direkt bättre än förra säsongen, eftersom Willock redan var i Newcastle på lån under andra halvan av förra säsongen. Willock var alltså en värvning endast ägnad att se till att kunna klamra sig kvar på ungefär samma nivå som förut.

Och det där är ju på sätt och vis också rätt talande för ett Newcastle där det inte längre finns utrymme för att hoppas eller att drömma. Det är ju något som nya värvningar ändå kan bidra med. Men i Newcastles fall så är alltså till och med den enda värvningen de faktiskt gör inte något nytt, inte något som ger upphov till nya eller större förhoppningar, utan även detta något som Newcastles supportrar har sett förut.

Naturligtvis har Newcastles supportrar sett allt detta förut. Den här säsongen kan i bästa fall förväntas sluta precis som de allra flesta säsonger förut under de senaste 14 åren, med Newcastle strax ovanför nedflyttningsstrecket eller i bästa fall runt mitten av tabellen. Eller så slutar den i värsta fall som den också har slutat vid några tillfällen redan under dessa 14 år, med Newcastle nedflyttade från Premier League.

Självfallet är det också detta som är så väldigt demoraliserande för Newcastles supportrar. Newcastle är en klubb som åtminstone borde kunna utmana Englands allra största klubbar, precis som t ex Leicester, Everton, West Ham, Aston Villa eller för den delen till och med Tottenham. Även utan saudiskt ägande för övrigt. Men supportrarnas drömmar har inte sin motsvarighet i ägarens eller klubbens ambitioner.

Det har redan påpekats många gånger hur detta är ett kalkylerat vågspel av Mike Ashley, inte som i flera andra fall konsekvensen av bristande kompetens. Ashley vill helt enkelt inte mer än att hålla Newcastle kvar i Premier League, helst med så liten marginal som möjligt. Ashley vill helt enkelt inte lyckas bättre än så eftersom detta i så fall skulle riskera att höja förväntningarna och ytterligare öka behovet av investeringar.

Vissa går till och med längre och menar att anställningen av Steve Bruce är kalkylerad just för att hålla Newcastle precis på den där gränsen. En impopulär manager som även tjänar syftet att dra mycket av vreden och irritationen bort från Mike Ashley själv. Lite på samma sätt som hela den här farsen med processen mot Premier League mest är ett sätt att avleda uppmärksamheten och kritiken från sig själva.

Självfallet kan det vara svårt för Steve Bruce att faktiskt bli något annat än en ja-sägare till Mike Ashley, som många menar att han är anställd som, en sorts nyttig idiot. Dels måste man anta att detta har varit ett jobb han har efterfrågat under en längre tid, Newcastle som han ändå är sedan barnsben. Dels är det kanske även så att Bruce knappast har så värst många andra alternativ i Premier League att välja mellan.

Möjligen var det här transferfönstret ändå strået som kanske knäckte kamelens rygg för Steve Bruce. Han hade förväntat sig förstärkningar. Förstärkningar som alltså aldrig kom, och det enda man kan säga om den saken är kanske att Bruce knappast kan sägas ha haft någon som helst anledning att bli förvånad över den saken, givet Mike Ashleys historik med Newcastle. Vi har sett samma sak om och om igen.

Ett av de mer absurda inslagen under transferfönstrets sista dagar var rapporter som gjorde gällande att Steve Bruce var ute och försökte värva spelare till Newcastle på egen hand. Detta samtidigt som Newcastles klubbledning meddelade att butiken var stängd och att inga fler värvningar alltså var aktuella. En klubbledning och en manager som alltså agerar helt och hållet på tvärs mot varandra.

Situationen blir självfallet heller inte lättare för Newcastle eller för Steve Bruce. Att så att säga överträffa förväntningarna en säsong är alltid möjligt, men i längden brukar det vara svårt att upprätthålla. Även om Newcastle har spelare bra nog att kunna hålla dem kvar i Premier League så kommer det i ett så pass negativt klimat som existerar runt Newcastle ofrånkomligen börja falla nedåt, särskilt när resultaten börjar dyka.

Alltså är det kanske inte underligt att Steve Bruce strax efter transferfönstrets sista dag gick på oanmäld semester från Newcastle. En intressant och kanske inte helt omotiverad fråga är om han faktiskt kommer tillbaka. Det är helt enkelt svårt att ändå inte känna viss sympati för Steve Bruce, även om han själv satt sig i situationen. Fastän han själv kanske inte alltid framstår som särskilt sympatisk längre.

Vilket möjligen är det enda som Steve Bruce och Newcastles supportrar faktiskt har gemensamt längre.

Desto märkligare är kanske landslagsuppehållen just i dessa tider eftersom på grund av pandemi och uppehåll så har i det här fallet FIFA tvingats trycka in inte bara två matcher som förut, utan hela tre matcher per uppehåll. Något som kanske borde få de som ondgör sig över hur klubbfotbollen till skillnad från landslagsfotbollen prioriterar välstånd före spelarnas välstånd att kanske tänka om.

Men givet att VM-kvalet nu måste genomföras under ett betydligt kortare och mer pressat tidsschema, och det faktiskt spelas fler matcher under ett och samma uppehåll, så har det å andra sidan också fördelen att göra varje landslagsuppehåll mer avgörande som helhet. Mer kommer att avgöras under ett relativt fåtal dagar än vad som normalt sett brukar vara fallet.

Mitt personliga intresse för landslagsfotbollen är som bekant begränsat. Men den finns där och själva mästerskapen har ändå ett värde. Och genom åtta spaningar från det pågående VM-kvalet går det också att ge en lättare sammanfattning över allt som faktiskt har hänt, åtminstone i det europeiska VM-kvalet.

(8) Cashen ska in?

När jag ser att det bokas in tre VM-kvalmatcher under ett och samma landslagsuppehåll kan jag för all del ha viss förståelse för den tidsmässiga nödvändigheten med detta, även om det så klart hade varit möjligt att lägga upp VM-kvalet på ett annat sätt. Men man är ju på väg att tappa hoppet om mänskligheten när man ser nationella förbund boka in en tredje vänskapsmatch mitt under samma landslagsuppehåll. Den som hävdar något större fotbollsmässigt syfte med detta lurar antingen sig själv eller andra, utan där finns bara finansiella motiv för denna dumhet.

(7) Svaga förbundskaptener

Här har vi för all del en punkt jag brukar återkomma till med jämna mellanrum att det i mycket hög utsträckning nu för tiden tenderar att vara b-laget inom tränarkåren som tar på sig uppdrag som förbundskaptener. Talangen följer pengar, och pengarna finns inom klubbfotbollen. Jag ser förbundskaptener som Didier Deschamps, Fernando Santos, Luis Enrique, Joachim Löw med flera och tänker att där finns inte mycket taktiskt att hämta, utan framgångarna beror i huvudsak på att de råkar ha suttit på några exceptionellt skickliga spelare.

(6) Dansk dynamit

Alright för att det knappast kan räknas som något annat än en hyfsat bekväm VM-kvalgrupp för Danmark, med möjligen Skottland eller Israel som deras tuffaste motståndare. Men fem vinster på fem matcher är ett imponerande facit för laget som charmade alla under EM i somras. Danmark är det första laget som vi tillsammans med England redan kan räkna in i kommande VM från Europa.

(5) Norsk torsk?

Norge befinner sig i ett riktigt getingbo i sin VM-kvalgrupp mot framför allt Turkiet och Nederländerna. Där sitter Turkiet just nu med en liten fördel på elva poäng efter fem matcher, med Nederländerna och Norge bakom på tio poäng. Med exakt halva gruppen kvar att spela ser alltså detta ut att bli rejäl strid på kniven, med lagen kvar att möta varandra en gång vardera. Kämpigt dock för Norge som trots Martin Odegaard och framför allt Erling Braut Haaland ger ett alltför bräckligt intryck i större matcher.

(4) Rekordens Ronaldo

Nu är jag ingen stor beundrade av detta med fotbollens alla rekord, som ju blivit så populärt på senare tid. Men att ha gjort flest landslagsmål av alla spelare någonsin, hur säkra vi nu kan vara på det, är för all del stort. Av naturliga skäl har det ju börjat pratas väldigt mycket denna senaste vecka om hur Cristiano Ronaldo på något sätt nästan skulle vara slut som fotbollsspelare. Naturligtvis går han då och med två mål på stopptid vänder matchen till vinst mot Irland.

(3) VM-kval i hyckleri

Här finns väldigt goda skäl att kritisera FIFA:s beslut att placera ett VM i ett land som Qatar, och därmed ta avstånd från sitt moraliska ansvar och från fotbollens möjlighet att faktiskt påverka världen till det bättre. Men det utesluter ju inte att jag börjar bli heligt trött på länder och dess nationella förbund som naturligtvis aldrig ens överväger att ta någon allvarlig ståndpunkt i frågan, men gärna försöker samla billiga PR-poäng för sig själva genom t-shirts, pressmeddelanden och liknande kosmetika.

(2) Engelsk promenad

Hade faktiskt trott att Ungern och Polen skulle kunna pressa England i den här VM-kvalgruppen, men så verkar onekligen inte bli fallet. England gjorde under andra halvlek av Ungern i Budapest, där publiken skämde ut sig själva både inför och under match genom att bua åt spelarnas knäande precis lika högt som de buade åt exempelvis Raheem Sterling. Ett talande samband, eftersom buandet självfallet alltid handlat mycket mer om hudfärg än det någonsin gjort inbillad marxism.

(1) Svensk succé

Spanien hade inte förlorat en VM-kvalmatch på 28 år. Vilket i sig är enastående, även om det kanske även säger något om VM-kvalets struktur. Men det säger något om kvaliteten på Sveriges insats mot Spanien. Sverige pressade Spanien högt upp i planen på ett helt annat sätt än i EM i somras, vilket kanske avslöjar den svenska landslagsledningens svar på kritiken den gången att de minsann inte kunde spela på något annat sätt än de gjorde för vad det var.

Mycket av det har också lite karaktären av att försöka återuppfinna hjulet. Självfallet finns det ett värde i att försöka tänka fritt och nytt. Men det saknas inte heller ett värde i att försöka utgå från de framgångsrika exempel som redan finns. Och kanske är det i själva verket inte mycket svårare än att bara rikta blickarna north of the wall, och mot Heart of Midlothian. Hearts i förkortad form.

Hearts har varit ute på en resa som säkert känns väldigt bekant för alldeles för många engelska klubbar. En suspekt oligarkägare i form av Vladimir Romanov som 2013 försatte Hearts i djup finansiell kris med skulder upp över öronen i form av £25m. Klubbens hela framtid stod på spel. Åtta år senare är Hearts istället den största supporterägda klubben på de brittiska öarna med en ljus och positiv framtid för sig.

Bakgrunden är inte särskilt komplicerad. Hearts köptes ut ur konkursförvaltningen av den lokala affärskvinnan Anne Budge för £2,4m. Budge kom överens med The Foundation of Hearts, den lokala supporterorganisationen, att de skulle ta över och äga klubben och Budges insats blev istället till en investering i form av ett lån. Men det har visat sig vara långt ifrån någon slags välgörenhet.

Över 8,000 medlemmar i The Foundation of Hearts betalar £16 varje månad. Den intäktsmodellen har ända sedan starten genererat över £12m till Hearts. Pengar med vilka Anne Budge har fått tillbaka sitt lån för länge sedan, en ny huvudläktare på Tynecastle har finansierats och Hearts omsättning har gradvis ökat och därmed klubbens ekonomiska muskler och möjlighet att konkurrera i ligatabellen.

The Foundation of Hearts äger 75% av Hearts, så klubben är alltså med övertygande andel majoritetsägd av dess supportrar. Här är det alltså inte tal om några advisory boards, golden shares eller dylika mer eller mindre kraftfulla eftergifter till supportrar som en slags minoritet. Ändå drivs Hearts på ett modernt och professionellt sätt, med gott om utrymme för extern investering.

Nyckeln för Hearts ligger i att hålla isär supporterägd från supporterstyrd. Supportrarna äger klubben genom The Foundation of Hearts. Men Hearts styrelse och klubbledning ser ut och fungerar precis som styrelser i övriga klubbar, möjligen med undantaget att där sitter några ledamöter specifikt utsedda av majoritetsägaren. Supportrarna har kontrollen, men delegerar befogenheten över den dagliga verksamheten.

Det är så effektiva klubbar eller effektiva företag och organisationer över huvud taget måste drivas. Problemet med många supporterägda klubbar, inte minst i England, är att gränserna suddas ut mellan ägande och styrning, och supportrarna tenderar att i alltför hög utsträckning vilja lägga näsan i blöt även vad gäller klubbens styrning. Hearts har hittat en annan modell.

Visst, men Hearts är så klart en klubb i Skottland. Är det verkligen möjligt att driva en klubb på samma sätt i England? Ja, varför skulle inte det vara möjligt? England och Skottland har i grund och botten samma setup på sin fotboll. Vi har även sett flera exempel på engelska klubbar som inlett på samma väg som Hearts, Portsmouth och Wrexham till exempel, men som sedan ändå sålt klubben vidare igen.

Formellt finns det inga som helst hinder för Englands klubbar att göra en Hearts med avseende på supporterägande. Hindret och varför det inte verkar dyka upp den typen av klubbar på samma sätt känns mer kulturellt, att det i engelsk fotboll verkar finnas en föreställning att man helt enkelt måste sälja klubben vidare till en extern ägare om man vill nå framgång, att supporterägande kan fungera men i så fall temporärt.

Trots allt prat om advisory boards, golden shares och oberoende myndigheter så är kanske den största insatsen som den brittiska regeringens utredning skulle kunna göra att slå hål på denna engelska kulturella illusion. Men för att det ska ske så måste blicken lyftas, man måste sluta titta lite utanför de egna gränserna, och sluta tänka att man hela tiden måste återuppfinna hjulet.

Ingenting av detta kan naturligtvis ses som någon engelsk nationalsport. Sådant som inte är uppfunnet i England tillmäts sällan riktigt samma värde. Ens när det ligger så väldigt nära till hands som Skottland, Edinburgh och Heart of Midlothian.

Ändå är det glädje och optimism som för närvarande omger Rochdale, eftersom alla runt klubben vet att det så lätt hade kunnat vara så mycket värre. Rochdale var satt under ett uppköpsförsök av investmentbolaget Morton House MGT. Ett uppköp vars motiv var rejält ifrågasatta av Rochdales supportrar och vars form fick lokala politikern Tony Lloyd att prata om det hela som ett fientligt uppköp.

Men uppköpet stoppades. Och det var faktiskt EFL som genom sitt synnerligen utskällda ägar- och ledningstest satte stopp för uppköpet. Skälet var både oklarheter över om där fanns tillräckligt med pengar för uppköpet och varifrån pengarna i så fall kom, och mer formella oklarheter när de nya ägarna efter genomfört ägar- och ledningstest plötsligt registrerade helt nya personer i klubbledningen som aldrig blivit godkända.

EFL krävde därför fortsatt utredning. Något som antingen irriterade eller störde de tänkta nya ägarna så mycket att de helt enkelt gav upp och drog sig ur uppköpet. Vad vi fick se var alltså ett av få exempel där EFL i praktiken har blockat ett uppköp. Något som kanske visar att vad som har brustit har varit inte så mycket ägar- och ledningstestet i sig självt utan snarare viljan och modet att verkligen tillämpa det.

Här finns alltså skäl att misstänka att den omfattande kritik som har riktats mot den engelska fotbollens organisationer under det senaste halvåret, och deras brister vad det gäller att reglera den engelska fotbollen, faktiskt har fått effekt. Antingen genom att ge EFL i det här fallet modet att verkligen tillämpa sina egna regler. Eller genom att få EFL att förstå att de måste börja agera eller riskera att ersättas av en oberoende myndighet.

Morton House MGT sa naturligtvis alla de rätta orden med avseende på uppköpet, hur de minsann ville satsa pengar för att få Rochdale att ta sig tillbaka till League One, och hur de absolut inte var intresserade av att mjölka klubben på pengar. Men det är svårt att säga att intentionerna är rena och fina samtidigt som man vägrar tillhandahålla relevant information och genomgå ens grundläggande tester och bakgrundskontroller.

Agerar man skumt är det lätt hänt att man tror att där också finns skumma intentioner. Så vad Morton House MGT sade var kanske aldrig riktigt lika övertygande som vad Morton House MGT faktiskt gjorde. Att agera öppet och förtroendeingivande blir kanske desto viktigare när det gäller mindre klubbar från mindre samhällen, som exempelvis just Rochdale, där kopplingen till det lokala samhället är desto viktigare.

Morton House MGT:s egna bedyranden var kanske heller inte särskilt övertygande på rent logiska grunder. Att avfärda farhågan att de ville mjölka klubben på pengar med att Rochdale inte har några pengar, ungefär som om de hade tänkt sig att bara länsa kassan, är lite ovidkommande när vad som nog snarare i så fall skulle mjölkas vore Rochdales framtida intäkter och kassaflöden. Som vi sett exempel på i inte minst Blackpool.

Sedan finns även det som alltid är en risk med den här typen av ägande. Nämligen att Rochdale blir ett sätt för dess ägare att ägna sig åt penningtvätt. Det är ju inte minst av dessa skäl som EFL har sitt ägar- och ledningstest, för att åtminstone så långt som möjligt säkerställa att detta inte inträffar. När då Mortons House MGT vägrar genomföra testet så säger det en hel del om vad deras intentioner faktiskt var.

Men Rochdale är nu alltså fria från det där. Och med nyheten att det fientliga uppköpet var undanröjt, och Rochdale alltjämt en fri klubb, så började det plötsligt se ljusare ut även på fotbollsplanen. En vinst mot Northampton i ligan följdes upp av en vinst i Ligacupens andra omgång mot Shrewsbury. Rochdale har inte förlorat sedan det positiva beskedet, och hoppas på ett bra resultat idag borta mot Port Vale.

Rochdale är fortsatt en klubb med problem. Det var så att säga ingen tillfällighet att de åkte ur League One förra säsongen. Men Rochdale är fortfarande stadens och supportrarnas egen klubb, och Rochdales problem är åtminstone deras egna problem. Mer än så behöver man faktiskt inte begära. Så länge problemen är ens egna så går det också att hitta egna lösningar på dessa problem.

Rochdale är framför allt inte den första eller den enda klubben att så att säga räddas av EFL:s mer stringenta granskning. Tidigare under sommaren blev Swindon räddade ur en rejäl knipa med sin tidigare ägare. Derby County blev räddade från ett uppköp av vad som i efterhand framstår som en rejäl skojare. Om något är Rochdale alltså ett bra exempel på hur kritiken av engelsk fotbolls styrning ändå har burit frukt.

Kanske är Rochdale också ett bra exempel på varför det kanske ändå är rätt bra att EFL och Premier League har sina formella regelverk vad gäller att granska och godkänna ägare och ledning i engelska fotbollsklubbar. Även om detta i helt andra fall kan vara djupt impopulärt när regelverken upplevs stå i vägen för klubbens snabba förändring och stora framgångar.

Reglerna finns där av en anledning. Rochdale är en sådan anledning.

Men med saken sett i sitt politiska sammanhang var det kanske inte så märkligt. Arsenal hade redan förlorat sina två första matcher under säsongen, ligamatcherna mot Brentford och mot Chelsea. Arsenals tredje och sista ligamatch innan landslagsuppehållet var borta mot Man City. Man anar att Mikel Arteta verkligen inte ville gå in till detta uppehåll med fyra raka förluster i bagaget.

Kanske säger detta inte något särskilt smickrande vad gäller Mikel Artetas egen bedömning av Arsenals chanser att vinna eller åtminstone få med sig någonting, eller ens kunna få med sig någonting, från matchen mot Man City. Och visst är det en väldigt svår match, men Arsenal känns knappast som ett lag ska behöva gå in till någon match med känslan att de på något sätt skulle vara slagna redan på förhand.

Mikel Arteta visste mer eller mindre inte bara att Arsenal skulle förlora mot Man City utan att Arsenal skulle förlora riktigt illa mot Man City. Något annat sätt att förstå Arsenals lag mot West Brom finns egentligen inte. Ett Arsenal som tror att de kan vinna eller i alla fall ta poäng mot Man City på lördag eftermiddag kommer inte ställa ut det laget mot West Broms ungdomslag knappt tre dygn tidigare.

Gick det budskapet Arsenals spelare förbi eller var det något de faktiskt insåg? Svårt att säga naturligtvis men vad vi kan konstatera är att Arsenals match mot Man City knappt ens hade hunnit börja innan den var över. Efter drygt tio minuter ledde Man City med två mål, och en kort stund senare hade Granit Xhaka tagit ett rött kort. Allting därifrån var ren defilering av Man City fram till det ofrånkomliga 5-0-resultatet.

Här skulle man då kunna nicka instämmande kring Artetas beslut att gå plattan i mattan mot West Brom. Resultatet för att inte säga förnedringen mot Man City bevisade honom i någon mening rätt. Mer lämpligt vore däremot kanske att fråga sig varför det egentligen är på det sättet, och i vilken utsträckning Artetas eget agerande faktiskt var en betydande del i orsaken till Arsenals mentala och sportsliga kapitulation mot Man City.

Att förlora fotbollsmatcher är en sak, det händer alla lag. Men sättet som fotbollsmatcher förloras på spelar faktiskt roll. Vissa sätt att förlora på är helt enkelt inte okej utan avslöjar klubbens och lagets mer systematiska och fundamentala brister. Särskilt när denna typ av förluster slutar vara enskilda incidenter utan har en tendens att upprepa sig om och om igen med jämna mellanrum.

Här finns en tendens att försvara Mikel Arteta på intellektuellt ohederliga eller möjligen obegåvade sätt. Vi har sett samma tendens med andra managers i Premier League under de senaste åren, inte minst med Frank Lampard och Ole-Gunnar Solskjaer. Det vill säga att prata om tålamod och om hur det är alldeles för förhastat att börja prata om att sparka Arteta efter endast två matcher. Två matcher gubevars!

Men vi pratar självfallet inte enbart om två matcher, eller tre matcher som det nu är efter matchen mot Man City. Vi pratar alltså om snart två år som Mikel Arteta har varit Arsenals manager. Det börjar minst sagt bli dags att det ska kunna se bättre ut än så här. Om det var så att dessa två-tre matcher var stora undantag för hur Arsenal normalt sett har sett ut hade det gått att ha större förståelse. Men dessa matcher är mer regel än undantag.

Här finns en omfattande ironi i att de som pratar om att man inte kan bedöma i det här fallet Arteta efter endast två matcher, fastän det i själva verket handlar om två år, är i mångt och mycket samma personer som brukar predika om långsiktighet. Ändå lyckas de alltså inte själva någonsin lyfta blicken över de närmaste matcherna bakåt eller framåt, och fortsätter därför upprepa exakt samma mantra om och om igen.

Ett annat sätt att försvara Arteta på är att hänvisa till att Arsenal minsann har andra problem än honom, att det finns andra saker i Arsenal det är fel på. Exempelvis ägare, styrelse, klubbledning och så vidare. Och det har man självfallet alldeles rätt i. Men det faktum att det finns fel och skuld på andra håll friskriver naturligtvis vare sig från Artetas egen skuld och eget ansvar. Det syftar bara till att undfly ansvaret.

Efter matchen mot Man City var ett exempel på sådant försvar hur Arteta med en sådan backlinje inte gärna kunde förväntas vinna matchen. Dels blundar detta naturligtvis för Artetas eget ansvar för vilka spelare som faktiskt finns i backlinjen. Dels blundar det helt för det som definitivt är helt och hållet Artetas ansvar, nämligen hur väl den där backlinjen faktiskt är organiserad.

Givet att kvaliteten på en backlinje, mer än kanske någon annan lagdel, beror relativt sett mer på organisationen mellan dess olika delar snarare än spelarnas individuella kvalitet, så är detta en viktig invändning. Uttryckt på ett annat sätt skulle vi utan större krusiduller kunna konstatera att många andra managers hade lyckats organisera Arsenals backlinje på ett betydligt bättre sätt än vad Arteta har lyckats göra.

Och här närmar vi oss då frågans kärna: Gör Mikel Arteta Arsenals spelare och Arsenal som lag bättre? Här ser vi under två års tid väldigt få konkreta tecken som skulle kunna föranleda oss att svara ja på den frågan. Vi ser desto fler tecken på motsatsen, det vill säga att Arsenal i själva verket blir allt sämre under Arteta som manager. Oavsett om vi då väljer att titta på tabellposition eller på Arsenals spel på planen.

Att tro eller hoppas att detta efter två år plötsligt ska förändras och bli bättre låter för mig som exakt samma typ av önsketänkande som låg bakom Arsenals anställning av Arteta till att börja med. Och ett misstag blir aldrig bättre utan tvärtom bara värre av att det upprepas om och om igen. Arsenal behöver utnyttja detta uppehåll till att genomföra den för dem nödvändiga förändringen.

Chelsea bet tämligen snabbt i det sura äpplet och sparkade Frank Lampard, med dokumenterad och bevisad effekt dessutom. Man Utd har ännu inte gjort det med Ole-Gunnar Solskjaer, men där finns ändå en förklaring i betydligt mer tvetydiga resultat både vad gäller spelet, tabellpositionen och allmän harmoni. Arsenal har inte det läget, utan varje dag Arsenal väntar är en bortkastad dag.

Arsenal ligger sist i Premier League. De kommer naturligtvis inte sluta sist i Premier League, de är alldeles för rika för det, och har därför kunnat köpa alldeles för bra spelare för att kunna sluta riktigt så illa i tabellen. Pengar är inte tillräckligt för att köpa sig framgång i Premier League, men pengar är tillräckligt för att åtminstone kunna försäkra sig mot ett fullständigt misslyckande.

Men i nuläget vore det knappast Mikel Artetas förtjänst att Arsenal lyckas hålla sig kvar i Premier League.

Bortamatcher mot Ungern och Polen står nämligen på programmet. Englands två tuffaste matcher i den här VM-kvalgruppen, åtminstone på pappret. Insprängd mellan dessa båda bortamatcher är en hemmamatch mot Andorra, och det är väl svårt att se att den matchen ska kunna bereda England någon större huvudvärk. Men vinner England mot Ungern ikväll och Polen på onsdag så har England VM-platsen i sin ficka.

Englands VM-kvaltrupp är för all del inte väldigt olik den EM-trupp som i somras tog England hela vägen till EM-final. Jesse Lingard har för all del hittat tillbaka till landslaget efter en strålande vårsäsong i West Ham. Patrick Bamford, en av Premier Leagues taktiskt smartaste anfallare, har tagit en plats han också. Inget märkligt med det även om alla och deras mostrar nog väldigt gärna sett Mason Greenwood med.

Med i truppen är både Jadon Sancho och Bukayo Saka, två av de tre spelare som brände straffar i EM-finalen. Marcus Rashford hade naturligtvis varit med han också om han hade varit hel och frisk. Men viktigt att dessa spelare visas fortsatt förtroende, både för deras egen del och som signal utåt. Det var inte dessa tre spelare som förlorade Englands straffläggning. Det var Gareth Southgate som förlorade den.

Mest uppseendeväckande med kvällens match mot Ungern i Budapest är kanske allting runt planen och på läktarna. Ungern och Budapest var en av EM:s skamfläckar under sommaren, och med England som den främsta landslagssymbolen mot den typ av intolerans som Ungern tvärtom gjort till både lag och ideal så riskerar kvällens match mellan Ungern och England ge prov på sämre sätt att visa nationell självkänsla.

England har flertalet framträdande svarta spelare. Där finns utöver Jadon Sancho och Bukayo Saka även spelare som Raheem Sterling, Tyrone Mings och Jude Bellingham med sådan bakgrund och hudfärg. Det är inget jag ser fram emot, och det är inget jag hoppas på, men jag misstänker tyvärr att UEFA:s disciplinkommitté kommer få mycket att göra efter kvällens match i Ungern.

Vad det sedan skulle betyda i termer av bestraffning är kanske mer oklart. Här har ju UEFA viss historik av att tro sig kunna bekämpa rasism mer med snärtiga slogans och färgglada broschyrer än med faktiskt kraftfull handling mot de som faktiskt bryter mot både fotbollens regler och anständigt beteende. Det är viktigare att verka vara mot rasism än att faktiskt vara mot rasism i UEFA:s värld.

Gareth Southgate har annars fått ägna det mesta av tiden efter förlusten i EM-finalen med att försvara sig mot anklagelser att hans England är alldeles för passivt, försiktigt och defensivt orienterat. Vilket kanske låter lite som att säga åt ankan att aldrig kvacka. Hans försvar verkar gå ut på att om spelarna har varit defensiva på planen så har de varit det helt på eget bevåg, inte på hans taktiska instruktioner.

På ett sätt går det väl att förstå försvaret. För att hävda att England inte skulle spela passivt, försiktigt och defensivt skulle mycket snabbt leda till att uppfattas som mer eller mindre verklighetsfrånvänd, eftersom det ju räcker för var och en att se laget faktiskt spela fotboll och låta de egna ögonen göra jobbet. Samtidigt är det ju ett rätt ynkligt och ärligt talat inte särskilt uppriktigt försvar.

För inte är det ju så att ett helt lag är väldigt försiktiga med att ta offensiva löpningar och väldigt noga med att hålla sina defensiva positioner helt på eget bevåg snarare än att detta är en central del i deras taktiska instruktioner. För om det vore så att ett helt lag är för passiva och defensiva på fotbollsplanen och detta är något Southgate själv inte vill se så är det ju märkligt att detta då inte åtgärdas av Southgate själv.

I någon slags Gareth Southgatesk idealvärld är det säkert så att han bara definierar Englands taktiska roller och uppgifter på planen för spelarna, och sedan ska spelarna själva utöver det uppleva och demonstrera total frihet att utöver dessa instruktioner uttrycka sin kreativitet och anfallslusta på planen. Men alla som någon gång haft som uppgift att leda andra människor vet att riktigt så där enkelt är det ju aldrig.

Det vet förmodligen Gareth Southgate också. Vilket är precis varför jag anser försvaret ynkligt och inte särskilt uppriktigt. Antingen vill Southgate att England ska spela precis den fotboll som England faktiskt spelar, och då får han stå upp för den saken. Eller så vill Southgate att England ska spela en mer offensiv och anfallsglad fotboll än den fotboll som England faktiskt spelar, och då får han ta sitt ansvar för att så inte är fallet.

Men så länge England fortsätter gå till semifinaler och finaler i VM och EM så är det kanske inte väldigt sannolikt att Gareth Southgates synas gällande detta. Sådant synas egentligen bara på allvar när det kommer motgångar, som vi kanske fått lite smakprov på under och efter EM efter Englands 0-0-match mot Skottland och efter förlusten mot Italien i EM-finalen.

Vinster tenderar få folk att blunda för brister och problem, vilket vi onekligen såg gott om prov på under EM. Att vinna VM-kvalgrupper tenderar att sopa kritiska röster under mattan. Det är osannolikt att VM-kvalet kommer erbjuda några större utmaningar och orsaker till ifrågasättande av Englands fotboll. Även om Ungern som vi såg under EM är ett kompetent fotbollslag, med stabil defensiv organisation.

Ungern kommer alltså inte bli någon enkel match för England ikväll. Vi har sett England ha stora problem mot just den typen av motstånd med välorganiserad defensiv. Vi såg det mot Skottland, vi såg det mot Danmark och vi såg det mot Italien. Vi såg det i själva verket i Englands samtliga matcher i EM utom mot Ukraina. Risken är stor att vi får se exakt samma sak mot Ungern ikväll.

Gareth Southgate hävdar att detta i så fall är trots hans taktiska instruktioner. Jag hävdar att detta snarare är på grund av Southgates taktiska instruktioner.

Håller man koll på vilka jag värvningar jag har gett fem plus, och kanske i något mindre utsträckning fyra plus, under sommaren så lär det inte komma som någon överraskning vilka värvningar som också är med på den här listan. Vilken ordning de kommer i kan möjligen överraska en och annan, och som med alla listor av det här slaget kan det säkert väcka en och annan fråga och fundering.

Listor av det här slaget är naturligtvis alltid rätt subjektiva, det finns knappast några objektivt rätta svar. Inte minst eftersom vad som rangordnas är förväntningar om framtiden gällande samtliga dessa värvningar. Visst kan en värvning se väldigt bra ut på pappret, och det är väl i grunden det som också värderas här, men som vi vet så vill verkligheten då och då något helt annat.

Allt man som vanligt bör försöka ha med sig är att komma ihåg att vad som betygsätts inte är spelarna själva, utan värvningen. Värvningen tar inte enbart hänsyn till spelarens kvalitet, utan till hur bra spelaren kan förväntas passa in i sitt nya lag, vilket behov den köpande klubben faktiskt har av spelaren. Enklast är kanske att säga att vad man frågar sig är hur mycket bättre ett lag förväntas bli av en viss värvning.

Här är hur som helst min lista över Premier Leagues tio bästa värvningar under säsongen 2021-22.

(10) Ben White, Arsenal

Det märks när folk har bestämt sig på förhand för att en spelare ska vara en dålig värvning, och många gånger är de då en engelsk spelare. Det faktum att Arsenal släpper in mål används som motivering, fastän den spelare inte existerar som hade kunnat förhindra att detta Arsenal släpper in mål. White är inte en quick fix för Arsenal, men en spelare runt vilken Arsenal kan bygga ett starkt försvar och framgångsrikt lag.

(9) Jadon Sancho, Man Utd

Givet att allt folk har pratat om de senaste två åren är hur Man Utds alla problem är över bara man löser högerkanten så är det rätt hög risk att man förväntar sig alldeles för mycket av en enda spelare som Sancho. Helt klart en spelare med hög talang och stor kapacitet, men fortfarande en spelare som kommer behöva växa in i laget, växa in i ligan och växa in i situationen.

(8) Cristiano Ronaldo, Man Utd

Någon större värvning än denna existerar naturligtvis inte i Premier League denna sommar, men det betyder kanske inte att det saknas bättre värvningar. Man Utds värvning av Cristiano Ronaldo erbjuder både frågetecken och utropstecken. Väldigt få med huvudena på skaft ifrågasätter nog vad Ronaldo kan bidra med som spelare, men det finns frågor om hur Ronaldo passar in i lagets långsiktiga utveckling.

(7) Jack Grealish, Man City

En av sommarens stora värvningar även detta, en spelare som Man City och Pep Guardiola verkligen ville ha. Här var de dessutom behjälpta av en faktiskt utköpsklausul och inte enbart ett minst sagt godtyckligt gentlemen’s agreement. Grealish är en strålande spelare, kommer vara bra för Man City och kommer bidra till att Man City fortsätter vara bra, men det är oklart hur mycket bättre Man City blir med Grealish.

(6) Bryan Gil, Tottenham

Erik Lamela tog sitt pick och pack och flyttade till Sevilla efter några år med ömsom vin och ömsom vatten i Tottenham och Premier League, och gjorde kvick succé. Åt andra hållet gick då Bryan Gil, som att döma av tidigare insatser i Spanien och i sina första matcher med Tottenham kan bli en riktigt frisk fläkt för laget. Både kreativ och direkt i sin fotboll på ett sätt som kan visa sig vara väldigt nyttigt.

(5) Jannik Vestergaard, Leicester

Redan innan Wesley Fofana gick och drog på sig en allvarlig skada under försäsongen så hade Vestergaard varit en strålande värvning för Leicester, som under två tidigare säsonger har fallit i tabellen under våren mycket på grund av skador just i backlinjen. Med Fofanas skada blir Vestergaards betydelse ännu större, och det är även en uppgradering i termer av kvalitet för Leicester jämfört med befintliga alternativ.

(4) Cristian Romero, Tottenham

Det saknas knappast mittbacksvärvningar i Premier League denna sommar, och här får man nog säga att Tottenham har gjort en av de bästa. Viktigt eftersom Tottenham har varit i stort behov av att förnya, föryngra och framför allt förbättra sin backlinje. Romero har imponerat och övertygat både i Serie A och i det argentinska landslaget, och verkar ha egenskaper som mittback som kan bli perfekta för Tottenham.

(3) Emanuel Buendia, Aston Villa

Det rasades i Norwichs supporterled när Buendia såldes till Aston Villa, eftersom de ansåg att det rimliga hade varit om Buendia sålts till någon av de etablerade superklubbarna, vilket för dem hade varit mer acceptabelt. Supportrarnas uppfattning är inte omotiverad, Buendia har varit strålande i Norwich, och tidiga intryck är att han kommer bli en väldigt viktig och produktiv spelare också för Aston Villa.

(2) Raphael Varane, Man Utd

Det skulle förmodligen kunna klunsas över om Man Utd mest av allt behövde en mittback av världsklass eller en central mittfältare av världsklass denna sommar, men att en mittback behövdes var uppenbart. De har fått den spelaren i Varane, en typ av spelare som inte enbart är en väldigt bra mittback utan som även möjliggör ett mer offensivt mittfält för Man Utd. Om nu Solskjaer är lagd åt det hållet.

(1) Romelu Lukaku, Chelsea

Att värva anfallare är aldrig någon liten sak i Chelsea. Arguably är det bara två anfallare under Roman Abramovichs tid i Chelsea som verkligen lyckats, Didier Drogba och Diego Costa. Lukaku kan mycket väl bli den tredje. Han är precis den spelartyp och precis den karaktär som alla såg att Chelsea saknade förra säsongen, och den spelare som lyfter Chelsea från en av ligans outsiders till en av ligans favoriter.

:::

TRANSFERKOLLEN

Marc Cucurella, Getafe till Brighton. Även om Cucurella är ett relativt okänt namn så är det en spelare som gjort sig ett namn de senaste åren i flera klubbar i La Liga. Kan spela både vänsterback och vänsterytter. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Connor Roberts, Swansea till Burnley. Om Burnley värvning av Maxwel Cornet för några dagar sedan kändes lite annorlunda för dem så kompenserar de här med en typisk Dyche-värvning, högerback från Swansea. Betyg: Godkänd – (++)

Daniel James, Man Utd till Leeds. Kanske hade allting varit bättre för alla om James hade sålts till Leeds i januari 2019 som var tanken. James kommer till ett Leeds där han vet att Marcelo Bielsa verkligen vill ha honom. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Ademola Lookman, RB Leipzig till Leicester, lån. Lookman fortsätter att flyga fram och tillbaka mellan tyska ligan och engelska ligan. Talangfull winger som måste börja få ut sin verkliga potential. Lån med köpoption. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Santiago Muñoz, Santos Laguna till Newcastle. Detta skriver nästan sig själv. Men om filmen var en puttrig matiné så riskerar verkligheten mer likna en psykologisk thriller. Svårt att se något större avtryck här. Betyg: Godkänd – (++)

Mathias Normann, FC Rostov till Norwich, lån. Hårdför defensiv mittfältare som gjort sig ett namn i ryska ligan. Kanske har de tre första förlusterna övertygat Daniel Farke att Norwich behöver muskler på mittfältet. Betyg: Godkänd – (++)

Ozan Kabak, Schalke 04 till Norwich. Kändes som en väldigt märklig värvning för Liverpool men en desto mer naturlig värvning för Norwich. Om inte annat finns väl rätt goda chanser att han faktiskt får spela i Norwich. Betyg: Godkänd – (++)

Emerson Royal, Barcelona till Tottenham. En värvning som känns mer förståelig sedan Tottenham och Serge Aurier brutit sitt kontrakt. Kommer från Barcelonas överskottslager, vilket inte behöver vara något negativt betyg. Betyg: Godkänd – (++)

Nikola Vlasic, CSKA Moskva till West Ham. Gjorde aldrig något riktigt avtryck i Everton, som däremot var i kaos i gränslandet mellan Ronald Koeman och Sam Allardyce. Kan lyckas desto bättre i West Ham. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Alex Král, Spartak Moskva till West Ham, lån. West Ham verkar gilla sin tjecker, här en mittfältare som alltså gör Soucek och Coufal sällskap. Förstärker West Ham på centralt mittfält. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Takehiro Tomiyasu, Bologna till Arsenal. Arsenal verkar ha en grej för att värva japanska spelare på deadline day. Tänkt att förstärka backlinjen och kanske framför allt högerbackspositionen. Betyg: Godkänd – (++)

Odsonne Édouard, Celtic till Crystal Palace. Crystal Palace behöver onekligen en anfallare, och de har värvat en intressant sådan från Celtic. En mer spännande värvning än att som förut ha försökt rensa Premier Leagues låda för bortglömda anfallare. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Saúl Niguez, Atlético Madrid till Chelsea, lån. En spelare som Thomas Tuchel väldigt gärna ville ha, även om kanske inte jag ser det akuta behovet för ännu en central mittfältare. Men gör Chelsea bredare. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Salomon Rondón, Dalian Professional till Everton. Benitez gillar anfallaren som han haft tidigare i både Newcastle och i Kina. Rondón visade vad han kunde i Newcastle och kan bli en riktigt bra anfallare för Everton. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)