En och annan höjde på ögonbrynen när de såg Arsenals startelva mot West Brom i Ligacupen förra veckan. En betydligt starkare elva än vad någon förutsåg på förhand, än vad Arsenal normalt sett brukar ställa ut i Ligacupens tidigare omgångar, inte minst med tanke på att Arsenal hade ligamatch igen redan tidig lördag. Särskilt om man tar med i beräkningen att West Brom i praktiken ställde ut ett ungdomslag.
Men med saken sett i sitt politiska sammanhang var det kanske inte så märkligt. Arsenal hade redan förlorat sina två första matcher under säsongen, ligamatcherna mot Brentford och mot Chelsea. Arsenals tredje och sista ligamatch innan landslagsuppehållet var borta mot Man City. Man anar att Mikel Arteta verkligen inte ville gå in till detta uppehåll med fyra raka förluster i bagaget.
Kanske säger detta inte något särskilt smickrande vad gäller Mikel Artetas egen bedömning av Arsenals chanser att vinna eller åtminstone få med sig någonting, eller ens kunna få med sig någonting, från matchen mot Man City. Och visst är det en väldigt svår match, men Arsenal känns knappast som ett lag ska behöva gå in till någon match med känslan att de på något sätt skulle vara slagna redan på förhand.
Mikel Arteta visste mer eller mindre inte bara att Arsenal skulle förlora mot Man City utan att Arsenal skulle förlora riktigt illa mot Man City. Något annat sätt att förstå Arsenals lag mot West Brom finns egentligen inte. Ett Arsenal som tror att de kan vinna eller i alla fall ta poäng mot Man City på lördag eftermiddag kommer inte ställa ut det laget mot West Broms ungdomslag knappt tre dygn tidigare.
Gick det budskapet Arsenals spelare förbi eller var det något de faktiskt insåg? Svårt att säga naturligtvis men vad vi kan konstatera är att Arsenals match mot Man City knappt ens hade hunnit börja innan den var över. Efter drygt tio minuter ledde Man City med två mål, och en kort stund senare hade Granit Xhaka tagit ett rött kort. Allting därifrån var ren defilering av Man City fram till det ofrånkomliga 5-0-resultatet.
Här skulle man då kunna nicka instämmande kring Artetas beslut att gå plattan i mattan mot West Brom. Resultatet för att inte säga förnedringen mot Man City bevisade honom i någon mening rätt. Mer lämpligt vore däremot kanske att fråga sig varför det egentligen är på det sättet, och i vilken utsträckning Artetas eget agerande faktiskt var en betydande del i orsaken till Arsenals mentala och sportsliga kapitulation mot Man City.
Att förlora fotbollsmatcher är en sak, det händer alla lag. Men sättet som fotbollsmatcher förloras på spelar faktiskt roll. Vissa sätt att förlora på är helt enkelt inte okej utan avslöjar klubbens och lagets mer systematiska och fundamentala brister. Särskilt när denna typ av förluster slutar vara enskilda incidenter utan har en tendens att upprepa sig om och om igen med jämna mellanrum.
Här finns en tendens att försvara Mikel Arteta på intellektuellt ohederliga eller möjligen obegåvade sätt. Vi har sett samma tendens med andra managers i Premier League under de senaste åren, inte minst med Frank Lampard och Ole-Gunnar Solskjaer. Det vill säga att prata om tålamod och om hur det är alldeles för förhastat att börja prata om att sparka Arteta efter endast två matcher. Två matcher gubevars!
Men vi pratar självfallet inte enbart om två matcher, eller tre matcher som det nu är efter matchen mot Man City. Vi pratar alltså om snart två år som Mikel Arteta har varit Arsenals manager. Det börjar minst sagt bli dags att det ska kunna se bättre ut än så här. Om det var så att dessa två-tre matcher var stora undantag för hur Arsenal normalt sett har sett ut hade det gått att ha större förståelse. Men dessa matcher är mer regel än undantag.
Här finns en omfattande ironi i att de som pratar om att man inte kan bedöma i det här fallet Arteta efter endast två matcher, fastän det i själva verket handlar om två år, är i mångt och mycket samma personer som brukar predika om långsiktighet. Ändå lyckas de alltså inte själva någonsin lyfta blicken över de närmaste matcherna bakåt eller framåt, och fortsätter därför upprepa exakt samma mantra om och om igen.
Ett annat sätt att försvara Arteta på är att hänvisa till att Arsenal minsann har andra problem än honom, att det finns andra saker i Arsenal det är fel på. Exempelvis ägare, styrelse, klubbledning och så vidare. Och det har man självfallet alldeles rätt i. Men det faktum att det finns fel och skuld på andra håll friskriver naturligtvis vare sig från Artetas egen skuld och eget ansvar. Det syftar bara till att undfly ansvaret.
Efter matchen mot Man City var ett exempel på sådant försvar hur Arteta med en sådan backlinje inte gärna kunde förväntas vinna matchen. Dels blundar detta naturligtvis för Artetas eget ansvar för vilka spelare som faktiskt finns i backlinjen. Dels blundar det helt för det som definitivt är helt och hållet Artetas ansvar, nämligen hur väl den där backlinjen faktiskt är organiserad.
Givet att kvaliteten på en backlinje, mer än kanske någon annan lagdel, beror relativt sett mer på organisationen mellan dess olika delar snarare än spelarnas individuella kvalitet, så är detta en viktig invändning. Uttryckt på ett annat sätt skulle vi utan större krusiduller kunna konstatera att många andra managers hade lyckats organisera Arsenals backlinje på ett betydligt bättre sätt än vad Arteta har lyckats göra.
Och här närmar vi oss då frågans kärna: Gör Mikel Arteta Arsenals spelare och Arsenal som lag bättre? Här ser vi under två års tid väldigt få konkreta tecken som skulle kunna föranleda oss att svara ja på den frågan. Vi ser desto fler tecken på motsatsen, det vill säga att Arsenal i själva verket blir allt sämre under Arteta som manager. Oavsett om vi då väljer att titta på tabellposition eller på Arsenals spel på planen.
Att tro eller hoppas att detta efter två år plötsligt ska förändras och bli bättre låter för mig som exakt samma typ av önsketänkande som låg bakom Arsenals anställning av Arteta till att börja med. Och ett misstag blir aldrig bättre utan tvärtom bara värre av att det upprepas om och om igen. Arsenal behöver utnyttja detta uppehåll till att genomföra den för dem nödvändiga förändringen.
Chelsea bet tämligen snabbt i det sura äpplet och sparkade Frank Lampard, med dokumenterad och bevisad effekt dessutom. Man Utd har ännu inte gjort det med Ole-Gunnar Solskjaer, men där finns ändå en förklaring i betydligt mer tvetydiga resultat både vad gäller spelet, tabellpositionen och allmän harmoni. Arsenal har inte det läget, utan varje dag Arsenal väntar är en bortkastad dag.
Arsenal ligger sist i Premier League. De kommer naturligtvis inte sluta sist i Premier League, de är alldeles för rika för det, och har därför kunnat köpa alldeles för bra spelare för att kunna sluta riktigt så illa i tabellen. Pengar är inte tillräckligt för att köpa sig framgång i Premier League, men pengar är tillräckligt för att åtminstone kunna försäkra sig mot ett fullständigt misslyckande.
Men i nuläget vore det knappast Mikel Artetas förtjänst att Arsenal lyckas hålla sig kvar i Premier League.