Advisory boards, styrelserepresentation, golden shares, delägarprogram m m. Idéerna har varit både många och spretiga i de diskussioner och samtal som existerat runt den brittiska regeringens utredning av den engelska fotbollens governance och framtid. Allt handlar så klart i någon mening om olika sätt att ge supportrar ett ökat inflytande i sina klubbar.
Mycket av det har också lite karaktären av att försöka återuppfinna hjulet. Självfallet finns det ett värde i att försöka tänka fritt och nytt. Men det saknas inte heller ett värde i att försöka utgå från de framgångsrika exempel som redan finns. Och kanske är det i själva verket inte mycket svårare än att bara rikta blickarna north of the wall, och mot Heart of Midlothian. Hearts i förkortad form.
Hearts har varit ute på en resa som säkert känns väldigt bekant för alldeles för många engelska klubbar. En suspekt oligarkägare i form av Vladimir Romanov som 2013 försatte Hearts i djup finansiell kris med skulder upp över öronen i form av £25m. Klubbens hela framtid stod på spel. Åtta år senare är Hearts istället den största supporterägda klubben på de brittiska öarna med en ljus och positiv framtid för sig.
Bakgrunden är inte särskilt komplicerad. Hearts köptes ut ur konkursförvaltningen av den lokala affärskvinnan Anne Budge för £2,4m. Budge kom överens med The Foundation of Hearts, den lokala supporterorganisationen, att de skulle ta över och äga klubben och Budges insats blev istället till en investering i form av ett lån. Men det har visat sig vara långt ifrån någon slags välgörenhet.
Över 8,000 medlemmar i The Foundation of Hearts betalar £16 varje månad. Den intäktsmodellen har ända sedan starten genererat över £12m till Hearts. Pengar med vilka Anne Budge har fått tillbaka sitt lån för länge sedan, en ny huvudläktare på Tynecastle har finansierats och Hearts omsättning har gradvis ökat och därmed klubbens ekonomiska muskler och möjlighet att konkurrera i ligatabellen.
The Foundation of Hearts äger 75% av Hearts, så klubben är alltså med övertygande andel majoritetsägd av dess supportrar. Här är det alltså inte tal om några advisory boards, golden shares eller dylika mer eller mindre kraftfulla eftergifter till supportrar som en slags minoritet. Ändå drivs Hearts på ett modernt och professionellt sätt, med gott om utrymme för extern investering.
Nyckeln för Hearts ligger i att hålla isär supporterägd från supporterstyrd. Supportrarna äger klubben genom The Foundation of Hearts. Men Hearts styrelse och klubbledning ser ut och fungerar precis som styrelser i övriga klubbar, möjligen med undantaget att där sitter några ledamöter specifikt utsedda av majoritetsägaren. Supportrarna har kontrollen, men delegerar befogenheten över den dagliga verksamheten.
Det är så effektiva klubbar eller effektiva företag och organisationer över huvud taget måste drivas. Problemet med många supporterägda klubbar, inte minst i England, är att gränserna suddas ut mellan ägande och styrning, och supportrarna tenderar att i alltför hög utsträckning vilja lägga näsan i blöt även vad gäller klubbens styrning. Hearts har hittat en annan modell.
Visst, men Hearts är så klart en klubb i Skottland. Är det verkligen möjligt att driva en klubb på samma sätt i England? Ja, varför skulle inte det vara möjligt? England och Skottland har i grund och botten samma setup på sin fotboll. Vi har även sett flera exempel på engelska klubbar som inlett på samma väg som Hearts, Portsmouth och Wrexham till exempel, men som sedan ändå sålt klubben vidare igen.
Formellt finns det inga som helst hinder för Englands klubbar att göra en Hearts med avseende på supporterägande. Hindret och varför det inte verkar dyka upp den typen av klubbar på samma sätt känns mer kulturellt, att det i engelsk fotboll verkar finnas en föreställning att man helt enkelt måste sälja klubben vidare till en extern ägare om man vill nå framgång, att supporterägande kan fungera men i så fall temporärt.
Trots allt prat om advisory boards, golden shares och oberoende myndigheter så är kanske den största insatsen som den brittiska regeringens utredning skulle kunna göra att slå hål på denna engelska kulturella illusion. Men för att det ska ske så måste blicken lyftas, man måste sluta titta lite utanför de egna gränserna, och sluta tänka att man hela tiden måste återuppfinna hjulet.
Ingenting av detta kan naturligtvis ses som någon engelsk nationalsport. Sådant som inte är uppfunnet i England tillmäts sällan riktigt samma värde. Ens när det ligger så väldigt nära till hands som Skottland, Edinburgh och Heart of Midlothian.