Det senaste årets möjligheter till ett saudiskt uppköp av Newcastle har sannerligen inte bidragit till att framställa merparten av Newcastles supportrar som särskilt sympatiska på det stora hela. Det har varit tämligen beklämmande att se ännu en hel supportergrupp förvandlas till ettriga försvarare av en förbrytarstat med ett hemskt track record både vad gäller demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.
Emellertid är det ändå fullt möjligt att känna viss sympati med Newcastles supportrar. För det är ju egentligen inte den saudiska staten de faktiskt försvarar. De är bara så väldigt trötta på att fortfarande efter 14 år få leva med en ägare i form av Mike Ashley som i grund och botten är helt ointresserad av att försöka realisera klubbens faktiska potential, utan tvärtom medvetet försatt klubben i ett tillstånd av koma.
Newcastles supportrar vill självfallet bara bli av med Mike Ashley, och äntligen kunna få se Newcastle som sin deras egen klubb igen, en klubb som faktiskt ger dem möjlighet att kunna hoppas och drömma igen. Det som borde vara varje fotbollssupporters mänskliga rättighet. Och befinner man sig i det läget att man bara vill bort från en sådan situation så är det naturligtvis väldigt lätt att drabbas av tunnelseende.
Alla klubbar i Premier League gör antingen bra eller mindre bra transferfönster. Men det måste ändå sägas höra till ovanligheterna att en klubb faktiskt försämras av ett transferfönster. Men Newcastle kan rimligtvis faktiskt sägas ha blivit sämre den här sommaren än vad de var förra säsongen. Oroväckande, eftersom Newcastle låg farligt till redan då och flertalet av Newcastles konkurrenter tvärtom har förstärkt rejält.
Visst gjorde Newcastle för all del klart med Joe Willock permanent från Arsenal under sommaren, och det var en viktig värvning. Men det var samtidigt en värvning som inte gör Newcastle direkt bättre än förra säsongen, eftersom Willock redan var i Newcastle på lån under andra halvan av förra säsongen. Willock var alltså en värvning endast ägnad att se till att kunna klamra sig kvar på ungefär samma nivå som förut.
Och det där är ju på sätt och vis också rätt talande för ett Newcastle där det inte längre finns utrymme för att hoppas eller att drömma. Det är ju något som nya värvningar ändå kan bidra med. Men i Newcastles fall så är alltså till och med den enda värvningen de faktiskt gör inte något nytt, inte något som ger upphov till nya eller större förhoppningar, utan även detta något som Newcastles supportrar har sett förut.
Naturligtvis har Newcastles supportrar sett allt detta förut. Den här säsongen kan i bästa fall förväntas sluta precis som de allra flesta säsonger förut under de senaste 14 åren, med Newcastle strax ovanför nedflyttningsstrecket eller i bästa fall runt mitten av tabellen. Eller så slutar den i värsta fall som den också har slutat vid några tillfällen redan under dessa 14 år, med Newcastle nedflyttade från Premier League.
Självfallet är det också detta som är så väldigt demoraliserande för Newcastles supportrar. Newcastle är en klubb som åtminstone borde kunna utmana Englands allra största klubbar, precis som t ex Leicester, Everton, West Ham, Aston Villa eller för den delen till och med Tottenham. Även utan saudiskt ägande för övrigt. Men supportrarnas drömmar har inte sin motsvarighet i ägarens eller klubbens ambitioner.
Det har redan påpekats många gånger hur detta är ett kalkylerat vågspel av Mike Ashley, inte som i flera andra fall konsekvensen av bristande kompetens. Ashley vill helt enkelt inte mer än att hålla Newcastle kvar i Premier League, helst med så liten marginal som möjligt. Ashley vill helt enkelt inte lyckas bättre än så eftersom detta i så fall skulle riskera att höja förväntningarna och ytterligare öka behovet av investeringar.
Vissa går till och med längre och menar att anställningen av Steve Bruce är kalkylerad just för att hålla Newcastle precis på den där gränsen. En impopulär manager som även tjänar syftet att dra mycket av vreden och irritationen bort från Mike Ashley själv. Lite på samma sätt som hela den här farsen med processen mot Premier League mest är ett sätt att avleda uppmärksamheten och kritiken från sig själva.
Självfallet kan det vara svårt för Steve Bruce att faktiskt bli något annat än en ja-sägare till Mike Ashley, som många menar att han är anställd som, en sorts nyttig idiot. Dels måste man anta att detta har varit ett jobb han har efterfrågat under en längre tid, Newcastle som han ändå är sedan barnsben. Dels är det kanske även så att Bruce knappast har så värst många andra alternativ i Premier League att välja mellan.
Möjligen var det här transferfönstret ändå strået som kanske knäckte kamelens rygg för Steve Bruce. Han hade förväntat sig förstärkningar. Förstärkningar som alltså aldrig kom, och det enda man kan säga om den saken är kanske att Bruce knappast kan sägas ha haft någon som helst anledning att bli förvånad över den saken, givet Mike Ashleys historik med Newcastle. Vi har sett samma sak om och om igen.
Ett av de mer absurda inslagen under transferfönstrets sista dagar var rapporter som gjorde gällande att Steve Bruce var ute och försökte värva spelare till Newcastle på egen hand. Detta samtidigt som Newcastles klubbledning meddelade att butiken var stängd och att inga fler värvningar alltså var aktuella. En klubbledning och en manager som alltså agerar helt och hållet på tvärs mot varandra.
Situationen blir självfallet heller inte lättare för Newcastle eller för Steve Bruce. Att så att säga överträffa förväntningarna en säsong är alltid möjligt, men i längden brukar det vara svårt att upprätthålla. Även om Newcastle har spelare bra nog att kunna hålla dem kvar i Premier League så kommer det i ett så pass negativt klimat som existerar runt Newcastle ofrånkomligen börja falla nedåt, särskilt när resultaten börjar dyka.
Alltså är det kanske inte underligt att Steve Bruce strax efter transferfönstrets sista dag gick på oanmäld semester från Newcastle. En intressant och kanske inte helt omotiverad fråga är om han faktiskt kommer tillbaka. Det är helt enkelt svårt att ändå inte känna viss sympati för Steve Bruce, även om han själv satt sig i situationen. Fastän han själv kanske inte alltid framstår som särskilt sympatisk längre.
Vilket möjligen är det enda som Steve Bruce och Newcastles supportrar faktiskt har gemensamt längre.