Chelsea gjorde två värvningar av större kaliber denna sommar. Med värvningen av Romelu Lukaku är det väldigt lätt att se hur Chelsea faktiskt blir ännu bättre, just den typen av anfallare var vad Chelsea hela tiden saknade förra säsongen. En säsong som för all del ändå slutade med en Champions League-titel. Med värvningen av Saul Niguez från Atlético Madrid är det lite svårare att se hur Chelsea faktiskt blir ännu bättre.
Med detta menar jag självfallet inte att nedvärdera Saul Niguez. Han har visat under flera år med Atlético Madrid att han är en formidabel fotbollsspelare. Men ett Chelsea som på sitt centrala mittfält redan sportar spelare som Jorginho, N’golo Kanté och för all del även Mateo Kovacic saknar inte precis kvalitet på den positionen. Visst gör Saul Niguez Chelsea bredare och djupare, men särskilt mycket bättre?
En sak har för all del Lukaku och Saul Niguez gemensamt. Lukaku är 28 år gammal och Saul Niguez är 26 år gammal. Båda två är erfarna och etablerade spelare på världsnivå, det är långt ifrån spelare som är tänkta att utvecklas i klubben och av klubben, utan det är spelare som ska göra Chelsea bättre här och nu. Detta behöver naturligtvis inte vara fel tänkt, men det är också en återgång till mer av ett normalläge för Chelsea.
Frank Lampards legacy i Chelsea som manager kommer förmodligen alltid vara att han var den första och möjligen även den enda som verkligen investerade sig själv i att spela in spelare från Chelseas ungdomsled i a-laget. För detta hade han förvisso rätt speciella förutsättningar att jobba med, men det har också burit rätt god frukt med spelare som Mason Mount, Reece James och Callum Hudson-Odoi viktiga spelare i a-laget.
Men Lampard fick sparken när Chelseas resultat och spel inte motsvarade rimliga förväntningar på laget. Istället anställdes Thomas Tuchel som kvickt fick ordning på Chelsea, med känd framgång. På pappret var det sannerligen inte någon kontroversiell sparkning eller anställning, men bland Chelseas supportrar och även i media fanns där en farhåga att den så kallade ungdomsstrategin därmed var ett minne blott.
Nu var för all del den där ungdomsstrategin tämligen överdriven till att börja med. Det var mest Chelsea som försökte formulera ett transferförbud på ett positivt sätt, det vill säga upphöja nöden till någon slags dygd. Känslan var mest hela tiden att när det där transferförbudet väl var upphävt, och Chelsea tagit sig igenom sin mellansäsong, så skulle snart allt återgå till det mer normala. Mycket riktigt.
Tuchel själv var för all del inte omedveten om farhågan som fanns runt honom som Chelseas manager, och han har varit tämligen noga under det senaste knappa året med att betona hur han väldigt gärna vill fortsätta Chelseas arbete med att spela in spelare från de egna ungdomsleden. Ord som för all del låter rätt bra, men även ord som inte helt och hållet motsvaras i form av handling.
Denna sommar visar om något på det rakt motsatta. Klubbar som Brentford, Crystal Palace och Southampton har vittjat Chelsea på lovande unga spelare som Marc Guehi, Dynel Simeu och Tino Livramento, Fikayo Tomori har sålts till Milan, Tammy Abraham i sin tur till Roma, Billy Gilmour lånats till Norwich, samtidigt som Callum Hudson-Odoi ännu en gång försökt fixa en flytt till Bundesliga, denna gång till Dortmund.
Vad vi möjligen hittar i den andra vågskålen är Trevoh Chalobah, som haft en bra start på säsongen. Detta väger naturligtvis rätt tunt. Det behöver naturligtvis inte finnas något fel med detta, det kan självfallet ligga helt i linje med hur Chelsea själva faktiskt värderar läget och bedömer spelarna och det egna behovet. Men det är en väsentligt annorlunda filosofi än den filosofi som hyllats under de senaste åren.
Spelare förtjänar naturligtvis inte en plats enbart för att de råkar komma från de egna ungdomsleden. Så fungerar det inte i professionell fotboll, åtminstone inte på den nivå som Chelsea befinner sig. Spelarna måste helt enkelt också vara bra nog. Men det sista är naturligtvis också i någon mening subjektivt, och många gånger rätt beroende av hur den som är manager faktiskt bedömer dessa spelare.
Kraven i Chelsea är naturligtvis väldigt höga. Det har nästan blivit ett slags stående skämt hur en Chelseamanager bara är kanske en halv dålig säsong från att få sparken av en notoriskt otålig Roman Abramovich. Kraven på Chelsea just den här säsongen är så klart inte lägre, sedan Chelsea investerat närmare £400m i spelartruppen bara de senaste 18 månaderna, och sedan Chelsea vunnit Champions League förra säsongen.
Med all rätt pratas det nu alltså om att Chelsea ska kunna utmana och kanske även vinna ligan den här säsongen. Vilket naturligtvis är en betydligt tuffare uppgift över betydligt längre tid än vad det någonsin kan vara att vinna Champions League. Här måste alltså finnas ett rätt stort mått av förståelse för att Thomas Tuchel helt enkelt inte anser sig ha råd med någon som helst form av romantik eller sentimentalitet.
Självfallet har det nämnts många gånger förut, inte minst i anslutning till just Chelsea för övrigt, att en manager som är satt under press att leverera resultat här och nu inte kommer ha några stora incitament att vilja spela in unga spelare. Deras incitament kommer tvärtom vara att hitta erfarna och etablerade spelare de kan lita på, och som kan prestera och lyfta laget redan här och nu.
Med högre krav på Chelsea och på Thomas Tuchel så har unga spelare i högre utsträckning börjat betraktas som en risk mer än en möjlighet. Under de speciella omständigheter då Frank Lampard var Chelseas manager så fanns det ett fönster där unga spelare istället sågs mer som en möjlighet. Utmaningen för alla klubbar är att hitta rätt balans mellan risk och möjlighet i sin respektive ungdomsstrategi.
Chelseas balans har vanligtvis tiltat rätt hårt bort från egna unga spelare. Samtidigt är inte Chelsea ett gammalt lag. Det vore också fel att säga att Chelseas balans inte normalt sett också fungerar rätt bra för dem.
:::
Kort om lördagens matcher:
Crystal Palace vs Tottenham. Har redan börjat pratas om att Crystal Palace letar efter ersättare till Patrick Vieira, men det är kanske mest pressnack. Tottenham får fokusera på att hantera frånvaron av sydamerikanska spelare.
Arsenal vs Norwich. Man får passa på när chansen fortfarande finns att påpeka att detta alltså är en ren bottenmatch mellan de sist och näst sist placerade lagen i ligan. Gillar man att ge banter får man även tåla lite banter.
Brentford vs Brighton. Brighton förlorade sin första match senast och det ska bli intressant att se hur de studsar tillbaka borta mot Brentford, en tuff match på pappret och en i mina ögon helt oförutsägbar match.
Leicester vs Man City. Två femnollor i rad på hemmaplan har fått många att ta givet att allting är frid och fröjd med Man City. Jag är inte så säker på den saken, utan detta blir nog ett betydligt bättre test på den saken.
Man Utd vs Newcastle. Matchen alla pratar om och matchen som har skapat en absurd diskussion om att avskaffa det engelska TV-förbudet under lördagseftermiddagar. Det tas för givet att Newcastle ska få storstryk, vilket bådar illa för Man Utd.
Southampton vs West Ham. Svårt oviss match. Vad man kan säga är att både Southampton och West Ham utifrån sina respektive utgångspunkter har startat säsongen bättre än väntat.
Watford vs Wolves. Wolves har arguably varit det bästa laget i alla sina tre matcher hittills, men ännu inte gjort ett enda mål eller tagit en enda poäng. Vilket lyckas vara på samma gång oroande och uppmuntrande.
Chelsea vs Aston Villa. Chelsea fick med sig en poäng med mersmak från Anfield innan landslagsuppehållet. Stora favoriter på Stamford Bridge ikväll samtidigt som Aston Villa förmodligen lider av frånvaron av sina båda argentinska Emis Buendia och Martinez.