När jag i måndags gjorde en lista över de åtta managers i Premier League som var närmast att få sparken så var det en och annan som menade att Nuno Espirito Santo saknades på den listan. Givet att managers som Marcelo Bielsa, Sean Dyche och Bruno Lage var med på listan så är det för all del en förståelig synpunkt. Ändå känns det sett till helheten som en hyfsat orimlig tankegång.
Tottenham har precis anställt Nuno Espirito Santo. Det var i själva verket slutpunkten för en väldigt utdragen, vissa skulle nog säga plågsamt utdragen, rekryteringsprocess där namn efter namn först nämndes för att sedan försvinna. Inte heller kan man väl säga att resultaten har varit så plågsamt dåliga att det skulle motivera att sparka Espirito Santo, i den utsträckning det alls kan vara motiverat efter endast fyra matcher.
Att sparka Nuno Espirito Santo nu hade i själva verket varit exakt liktydigt med när Crystal Palace sparkade Frank De Boer efter fyra matcher. Men De Boer hade noll poäng efter fyra matcher, med noll gjorda mål. Espirito Santo har vunnit de tre första matcherna med Tottenham, och har alltså tagit nio poäng på sina fyra första matcher. Det är inte ens i närheten av att vara samma sak.
Men självfallet är det till stor del inte vad som hände under de tre första matcherna som ligger Nuno Espirito Santo i fatet, utan vad som hände i den fjärde matchen. Förlusten med 0-3 mot Crystal Palace sved naturligtvis lång in i Tottenham själ och hjärta. Det är inte en förlust man gärna ser. Då hjälper det liksom inte att det ändå stod 0-0 i andra halvlek när Tottenham fick en spelare utvisad.
Problemet har kanske mer med att göra att det alls stod 0-0 en bit in i andra halvlek eftersom detta kan sägas ha varit tämligen emblematiskt för Tottenhams spel inte bara i den matchen utan även i övriga matcher under säsongen. Även om Tottenham har vunnit sina tre första matcher har de bara lyckats göra tre mål på fyra matcher. Den matematiskt begåvade räknar snabbt ut att Tottenham vunnit tre matcher i rad med 1-0.
Detta skulle kunna få oss att hylla Tottenhams minimalistiska effektivitet. Det är ju den typen av vinster som gör mästarlag som klichén går. Ett annat lag från norra London har ju historiskt nästan gjort en grej av att vinna med just 0-0. Men även om det är starkt att lyckas vinna matcher på det sättet så är det inget positivt tecken när ett lag inte presterar en fotboll som kan eller ens ser ut att kunna producera mer än ett mål per match.
Att Tottenham bara har lyckats göra tre mål på fyra matcher, eller som mest ett mål per match, hade naturligtvis kunnat vara mer acceptabelt om Tottenham ändå producerade målchanser och skott på mål i hög utsträckning. Då hade det funnits rimliga skäl att tro att målen är på väg och att det mest är en tillfällighet, eller en barnsjukdom, att Tottenham inte har fått in bollen.
Men Tottenham har inte producerat målchanser och skott på mål i någon särskilt hög utsträckning alls. Det låga antalet mål är i själva verket en direkt funktion av det låga antalet producerade målchanser och skott på mål. Tottenham har inte gjort få mål trots antalet målchanser utan Tottenham har gjort få mål på grund av antalet målchanser. En betydligt sämre och svagare utgångspunkt.
Självfallet är det en kritik mot Nuno Espirito Santos fotboll som fastnar betydligt lättare eftersom den bekräftar de farhågor som fanns om denna fotboll redan innan säsongen startade. Den bekräftar även de skäl som fick många av Tottenhams supportrar att vara tveksamma till anställningen redan från start. Därmed blir det också en kritik som väger betydligt tyngre än vad den kanske annars hade gjort.
Visst hade det varit precis lika möjligt att istället för att det bara hade gjorts tre mål på de tre första matcherna fokusera på att Tottenham inte släppt in ett enda mål på de tre första matcherna. Ett inte oävet facit givet att just försvarsspelet var något som Tottenham konsekvent misslyckades med under José Mourinho. Å andra sidan så tog sig den saken en rejäl törn när Tottenham plötsligt släppte in tre mål mot Crystal Palace.
Dessutom kommer det självfallet aldrig vara lika populärt att framhäva förmågan att inte släppa in mål som förmågan att göra mål. Ett storlag som Tottenham bedöms självfallet först och främst för sin förmåga att göra mål. Förmågan att inte släppa in mål tenderar mer att definieras negativt. Det vill säga det är en förmåga som lyfts fram när den brister, med andra ord när ett lag släpper in alldeles för många mål.
Men mycket av missnöjet eller desillusionen runt Nuno Espirito Santo har självfallet också mycket att göra med rekryteringsprocessen som slutade med honom. Över detta har han själv inte någon större kontroll. Men en rekryteringsprocess som inleds med namn såsom Antonio Conte och Mauricio Pochettino kommer självfallet aldrig kunna uppfattas som lyckad när den avslutas med ett namn som Nuno Espirito Santo.
Bästa sättet att komma tillrätta med detta är som vi vet att vinna fotbollsmatcher. Och om det finns fotbollsmatcher som är mer värda att vinna än andra utifrån just det avseendet för Tottenham så befinner sig fotbollsmatcher mot Chelsea väldigt högt upp på den listan, för att inte säga högst upp i nuläget. En vinst mot Chelsea skulle definitivt få humöret att höjas bland Tottenhams supportrar.
På motsvarande sätt kommer däremot humöret bara att sjunka ännu djupare om Tottenham förlorar mot Chelsea. Och Nuno Espirito Santos stora utmaning är att han har absolut noll förtroendekapital som Tottenhams manager. Han hade inget kapital till att börja med på grund av rekryteringsprocessen. Därefter har han vunnit matcher på ett sätt som inte ger något kapital och förlorat en match på ett sätt som förbrukar kapital.
Nuno Espirito Santos saldo som Tottenhams manager är alltså negativt för närvarande. Kan en vinst mot Chelsea göra saldot positivt?
:::
Kort om söndagens matcher:
Brighton vs Leicester. Sena vinstmålet senast mot Brentford borde ha fått Brighton på bra humör. Leicesters humör sjönk kanske av att ha tappat 2-0 mot Napoli i torsdags. En öppen match på förhand.
West Ham vs Man Utd. En match som av outgrundliga transferpolitiska anledningar verkar ha placerat West Hams mittfältare Declan Rice i förgrunden. Och visst är det möjligt att han kan visa sig spela en avgörande roll i denna match.
Tottenham vs Chelsea. Thomas Tuchel den filuren tog tillfället i akt att komma med någon pik gällande Harry Kane inför matchen. Kanske för att betona någon slags skillnad i nivå mellan lagen. Kanske för att rubba Kanes fokus. Kan lyckas, kan misslyckas.