Fastän Arsenal och Tottenham i någon mening befinner sig på åtminstone liknande platser och positioner i tabellen så har de ändå så att säga tagit sig till dessa positioner på väldigt olika sätt. Därmed kan man säga att de båda lagens respektive förutsättningar inför dagens storderby på Emirates skiljer sig åt i grunden.
Arsenal inledde säsongen närmast katastrofalt med tre förluster på sina tre första matcher där inte minst förlusten i premiärmatchen mot Brentford sved rätt rejält i både själ och hjärta. Därefter har Arsenal däremot till synes ryckt upp sig och nu vunnit två raka matcher, även om vinster mot Norwich och Burnley kanske inte får pulsen att bulta.
Tottenham å sin sida startade säsongen åtminstone resultatmässigt perfekt. De tre första matcherna bjöd på tre vinster, även om det handlade om stundtals rätt futtiga 1-0-segrar som inte var våldsamt imponerande. Därefter har Tottenham emellertid förlorat två raka matcher, mot två Londonlag, båda gångerna med 0-3.
Av detta vore en frustande slutsats att Arsenal så att säga är på uppgång samtidigt som Tottenham är på nedgång. Detta känns minst sagt som en något löskokt slutsats. Snarare är det väl kanske så här lagens spelschema respektive formkurva har artat sig, och som vi vet så får alltid sådana saker tämligen abrupta slut.
För närvarande känns det nästan som om Arsenal och Tottenham närmast befinner sig i ett race till botten. Det vill säga det känns som om det största frågetecknet mellan dessa båda lag inte som brukligt handlar om vilket av dem som hamnar högst i tabellen, utan snarare om vilket av dem som landar lägst i tabellen.
Det är ju samma sak kan då någon viktigpetter prydligt påpeka, men det är i själva verket en rätt viktig skillnad i perspektiv.
Märkligt nog har det inte pratats särskilt mycket om att det minsann inte bara är Tottenham som har vunnit sina matcher med 1-0, utan att även Arsenal bara har behagat vinna sina matcher på detta sätt. Dessutom på det stora hela färre matcher och mot relativt sett beskedligare motstånd, på pappret i alla fall.
Men så har det av någon märklig anledning kanske alltid gullats lite mer med Arsenal än med Tottenham också. De har liksom aldrig behövt bevisa sina storlagscredentials på riktigt samma sätt som Tottenham, de tas generellt sett för givna. Dessutom kanske detta med one-nil to the Arsenal på något sätt för dem är en mer positiv grej.
Jamie Carragher vill däremot inte dela ut några credentials över huvud taget. Han tyckte istället att det var en klok idé att ägna dagarna innan derbyt åt att väcka liv i den minst sagt trötta och slitna tesen att Arsenal och Tottenham minsann inte tillhör något så kallat Big Six längre, eftersom de ju slutat sämre än så de senaste säsongerna gubevars.
Man kan för all del ana både en och annan bockfot bakom Carraghers åsikt. Han har tyvärr en viss benägenhet att springa Liverpools ärenden i sina ställningstaganden, och väldigt lite roar väl generellt Liverpoolsupportrar riktigt lika mycket som att trycka till och trycka ned klubbar som allmänt anses befinna sig på samma nivå som dem själva.
Framför allt är vi kanske tillbaka vid detta att Carragher helt enkelt inte riktig lyckas förstå, alternativt medvetet missförstår, begreppen. Storklubb och Big Six handlar inte i sig om specifik prestation här och nu, utan mer om bakomliggande institutionell kapacitet. Det vill säga, hur bra kan detta lag bli över tid på kort tid om eller när allt faller på plats?
Om t ex Arsenal, men i allt högre utsträckning gäller detta Arsenal, verkligen skulle sätta allting i klubben på plats. Ägaren fick ordning på sin shit, sportchefen formulerar en tydlig och hållbar planen, och en manager med kompetens och driv och så vidare. Då skulle det inte ta särskilt lång tid alls för Arsenal i det här fallet att bli väldigt bra igen.
Vi vet detta eftersom vi har sett samma sak om och om igen. Inte minst med Liverpool för övrigt. Följer vi Carraghers logik till sin ofrånkomliga konklusion så var Liverpool för fem-sex år sedan inte en Big Six-klubb. Men det krävdes bara att pusselbitarna föll på plats så bara några år senare vann man både Champions League och Premier League.
Chelsea är ett annat exempel. Ett lag som av många beskrevs som ett mittenlag, inte minst av Liverpools supportrar för övrigt, vann säsongen därpå ligan i överlägsen stil eftersom deras pusselbitar föll på plats. Ett lag som såg dömt ut att missa Champions League förra säsongen vann istället Champions League med pusslet på plats.
Arsenal och Tottenham är naturligtvis Big Six-klubbar. De är möjligen underpresterande Big Six-klubbar men lik förbannat är de ändå Big Six-klubbar. Om Big Six-begreppet ska utvecklas och förändras så är det snarare åt andra hållet, att antalet klubbar ökar istället för att antalet klubbar skulle minska.
Men för Arsenal och Tottenham gäller så klart den här dagen bara ett enda ofrånkomligt faktum. Laget som vinner kommer komma iväg från matchen med ett återfunnet momentum och kanske även återfunnet självförtroende, samtidigt som krisen bara tätnar för laget som äter en förlust.
Kan Arsenal vinna sin tredje raka match med 1-0? Kommer Tottenham förlora sin tredje raka match med 0-3?
:::
Kort om söndagens matcher:
Southampton vs Wolves. Wolves är ett av relativt många lag den här säsongen som absolut inte motsvarat förväntningarna på sig själva. Southampton har däremot kanske till och med överträffat deras förväntningar. Kommer detta påverka resultatet?
Arsenal vs Tottenham. Med två 0-3-förluster i ryggen redan mot två andra Londonlag så har Nuno Espirito Santo sannerligen inte råd med något liknande mot Arsenal ikväll. Ändå känns det som att det mycket väl kan ligga i farans riktning.