Cristiano Ronaldo skulle ju komma in till Man Utd och lösa lagets alla problem och omedelbart göra dem till titelvinnare eller åtminstone titelfavoriter enbart för att han är Cristiano Ronaldo. Typ. Men föga förvånande blev det väl inte riktigt så och precis som man kunde vänta sig var han en spelare som lika lite som någon annan spelare på egen hand kan lösa Man Utds problem. Möjligen maskera dem en aning.
Jadon Sancho värvades ju till slut för stora summor pengar och tanken var ju att han mer eller mindre skulle vara lagets sista pusselbit. Med Sancho skulle Man Utd plötsligt få en högerkant, vilket man tydligen inte haft förut alls. Hittills den här säsongen har Sancho aldrig fått någon större roll än som impact-spelare från avbytarbänken eller som forward i Ligacupen. Inte riktigt vad som stod på innehållsförteckningen.
Raphael Varane var tänkt att åtgärda Man Utds defensiva problem men där existerar fortfarande samma typ av problem som har plågat Man Utd under Ole-Gunnar Solskjaers management i flera år redan. Detta är naturligtvis problem som är kollektiva till sin natur och som individer ensamma aldrig kommer kunna lösa. De bästa lagen har inte bara de bästa spelarna, de har också den bästa taktiken.
Var och en för sig är dessa spelare självfallet bra värvningar. Det är dels väldigt bra spelare och dels spelare som Man Utd i någon mening faktiskt behöver. Men Man Utd kan självfallet fortsätta värva bra spelare och göra bra värvningar i all evighet. Det kommer ändå bara göra små skillnader på marginalen så länge problemet kvarstår att laget helt enkelt saknar en tydlig och sammanhängande spelidé.
Man Utd har inte sämre spelare på det stora hela än sina konkurrenter i Premier League eller i Champions League. Man Utd har däremot en svagare manager än i stort sett samtliga sina konkurrenter i Premier League och i Champions League. Detta är den stora skiljelinjen mellan Man Utd och framgång just nu. Det är i princip omöjligt att inte se Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Thomas Tuchel med flera prestera bättre med detta Man Utd.
Men lita på processen jadda jadda. Långsiktig vision jadda jadda. Alla dessa populära omskrivningar för att få vad som i själva verket är idétorka och handlingsförlamning att framstå som mycket smartare och mycket klokare än vad det i själva verket är. Man Utd har i själva verket försökt sig på samma tricks som kejsaren med de osynliga kläderna att inbilla folket att det bara är de riktigt klyftiga som kan förstå sig på deras strategi.
Men Man Utd kommer självfallet vinna sina matcher också den här säsongen. Men det kommer naturligtvis vara fel matcher de vinner, eller rättare sagt inte vinner. Det kommer inte vinnas matcher på något som helst övertygande sätt. Och det kommer inte räcka till att vinna några av de viktigare titlarna. Förlusten mot Young Boys satte Man Utd på pottan i Champions League, förlusten mot Aston Villa på pottan i Premier League.
Förlusten mot West Ham skickade Man Utd ut tillsammans med skitvattnet också ur Ligacupen. Vilket rimligtvis betyder att de enda titlarna som Man Utd har någon rimligt realistisk chans att vinna den här säsongen är FA-cupen och Europa League. Och låt oss för all del hoppas att Man Utd inte vinner Europa League. Eftersom detta i så fall betyder att de ännu en gång har gjort gruppfiasko i Champions League.
Förlusten mot Young Boys i premiären sätter självfallet Man Utd och Solskjaer under betydligt större press ikväll hemma mot Villarreal. Det är en match tillsammans med övriga hemmamatcher som Man Utd nu helt enkelt måste vinna. Samma Villarreal med andra ord som för bara några månader sedan tog Man Utd till dick kick city i europeiskt cupspel. Betydligt svagare spelare, ändå där och då ett betydligt bättre lag.
Någon lätt uppgift blir det alltså inte. Villarreal är kanske det närmaste vi kommer ett genuint europeiskt boogylag för Man Utd. De har mötts ett gäng gånger och det har väl slutat oavgjort mest varenda gång. Man Utd har haft väldigt svårt att vinna mot just Villarreal av skäl som egentligen passerar förståelse. Men fick Man Utd problem mot Aston Villa på Old Trafford så kommer de självfallet även få det av Villarreal.
Man Utd är kanske i själva verket spegelbilden till hur jag igår beskrev Man City. Det vill säga som ett spektakulärt bra lag som av just det skälet inte behöver fixa med så särskilt spektakulära värvningar. Man Utd kan istället beskrivas som, särskilt utifrån nivån av investeringar i spelartruppen, som ett minst sagt icke-spektakulärt lag och som just därför överdriver betydelsen av spektakulära värvningar.
Spektakulära värvningar är i någon mening tudelade. De kan å ena sidan bidra till att maskera och dra uppmärksamheten från lagets större och egentliga problem. De kan å andra sidan, när dessa problem ändå till slut ofrånkomligen fortsätter ge sig till känna, skapa en press och ett tryck både på klubben och på dess manager som till slut tvingar fram ett beslut att faktiskt göra något åt dessa egentliga problem.
Alldeles konstigt är det alltså inte att det nu pratas en del om hur Ole-Gunnar Solskjaer faktiskt befinner sig under internt tryck i Man Utd. Han ger väl onekligen intrycket av det också. Det är aldrig något särskilt positivt tecken, eller något tecken på styrka, när en manager alltför tydligt börjar leta efter ursäkter, eller t ex prata om hur laget minsann inte längre får så många straffar som de ska ha.
Gary Neville har normalt sett varit väldigt försiktig i sin kritik av Solskjaer under det senaste året. Utan att därför säga att Neville plötsligt har valt att kasta Solskjaer under bussen så får man ändå konstatera att tonläget har skiftat i början av den här säsongen, och så värst mycket närmare att säga att mycket av skulden för Man Utds problem och begränsningar faller på Solskjaer kommer vi nog inte komma med Neville.
Men Ole-Gunnar Solskjaer befinner sig i en situation där han i tämligen hög fart håller på att tappa förtroendet hos flertalet viktiga grupperingar i Man Utd. Styrelsen har börjat dra öronen åt sig. Spelarna måste rimligtvis ha börjat tvivla för länge sedan. Supportrarna börjar i allt högre utsträckning svänga över åt för Solskjaer fel håll. Enligt mitt sätt att se på saken är det ett förtroende han i själva verket förbrukat för länge sedan.
Sanningens vitöga är följande. Oavsett vilka brister Man Utds ägare och klubbledning än kan sägas ha så har Ole-Gunnar Solskjaer även med hänsyn taget till dessa haft snart tre år på sig som Man Utds manager och getts både orimligt tålamod och på gränsen till orimliga resurser, men Man Utd är fortfarande inte bra nog och är egentligen inte ens på väg att bli bra nog.
Man Utd ska helt enkelt inte behöva gå in till en Champions League-match hemma mot Villarreal och känna att det är en match de nästan måste vinna för att kunna ta sig vidare från gruppspelet, än mindre än match i vilken Man Utd ska vara något annat än enorma favoriter till att vinna. Att Man Utd ändå gör det beror inte på att de har för svaga spelare utan på att de har en för svag manager och i förlängningen ett alldeles för svagt lag.
Och inga värvningar i världen, oavsett hur många dessa värvningar är, hur stora dessa värvningar är, hur dyra dessa värvningar är, hur coola dessa värvningar är, hur bra dessa värvningar än är, kommer kunna ändra på den saken. Man Utds värvningar är bra värvningar och dessa värvningar är rätt lösningar, men den det är rätt lösningar på helt fel problem.
Man Utds problem är Ole-Gunnar Solskjaer. En manager som var tänkt som en övergångslösning på kort sikt men som blev kvar på lång sikt inte så mycket eftersom han faktiskt var en bra manager, utan mest för att han råkade vara ”bra nog”.