Norwichs problem är inte ambitionen!

Ett vanligt förekommande skällsord som riktats mot Norwich efter förra helgens brakförlust är att klubben saknar ambition, och därmed mer eller mindre underförstått inte har någonting alls i Premier League att göra. Många har helt enkelt tröttnat på en klubb som går upp i Premier League och som sedan omedelbart åker ur igen utan att ha bidragit med någonting alls i någon betydelsefull mening.

Varför Norwich skulle sakna ambition först nu efter storförlusten mot Chelsea och inte förr är kanske inte alldeles uppenbart. Men vad man definitivt kan säga är att Stuart Webber, Norwichs sportchef, knappast tog påståendet med något bättre humör. Han kallade det till och med för skandalöst att påstå något sådant. Stora ord som däremot kanske inte är helt och hållet omotiverade.

Förra gången Norwich gick upp i Premier League genomförde de sedan säsongen med i stort sett samma lag. Den här gången investerade Norwich drygt £70m på elva nya spelare under försäsoingen. Endast tio klubbar i Europa spenderade mer än Norwich i sommar. Och även om det kanske inte säger mycket i ett Premier League-sammanhang så backas inte pratet om bristande ambition upp i ekonomin.

Stuart Webber fortsätter med den typen av jämförelser mellan Norwichs förra säsong i Premier League och denna säsong. Den säsongen bestod Norwich av spelare som fick spela på fel position och spelare som inte borde ha spelat i Premier League menar Webber, men den här säsongen befinner sig Norwich i en mycket bättre situation där Daniel Farke istället tvingas ställa bra spelare vid sidan.

Hade jag varit Daniel Farke hade jag kanske vid det här laget börjat känna mig en smula obekväm. För även om ingenting av ovanstående är i sak direkt felaktigt så börjar det låta misstänkt mycket som en sportchef som är ganska tydlig med att Norwichs problem minsann inte är hans fel, utan snarare Farkes fel. Vilket sällan är någon särskilt positiv melodi för någon manager.

Men Webber stannar inte ens där. Att ifrågasätta Daniel Farke i det här läget vore otroligt orättvist säger förvisso Webber, men han fortsätter å andra sidan redan i nästa andetag med att betona att Norwich anser sig ha allting på plats för att vara en etablerad klubb i Premier League, men att för närvarande visar inte laget detta på planen. Vem istället för Farke som Webber då menar att man ska ifrågasätta för detta förtäljer inte storyn.

Med sådana vänner behöver Farke knappast några fiender kan man tycka. Möjligen är det så att Webber försöker avstyra kritik mot sig själv både från Norwichs supportrar och inte minst klubbledning givet att baksidan av dessa £70m investerade i elva nya spelare är att väldigt få av dessa spelare har gjort något som helst positivt avtryck på Norwich den här säsongen. Hittills liknar det i mångt och mycket pengar i sjön.

Nu är det för all del en gråzon hur mycket detta egentligen beror på Webber eller på Farkes sätt att använda spelarna, men när en klubb som Norwich inte får avkastning på sina investeringar i spelare så landar det ofrånkomligen på sportchefens bord, det är ju dennes huvudsakliga uppgift. Alltså torde det minst sagt ligga i Webbers intresse att lasta över den heta potatisen i någon annans knä, det vill säga Farkes knä.

Webbers andra ess han försöker spela från rockärmen är att hänvisa till Norwichs särart som engelsk fotbollsklubb och deras finansiella underläge gentemot övriga klubbar i Premier League. Vilket för all del inte rimmar med vad han säger dessförinnan om att om t ex Southampton kan etablera sig i ligan så kan även Norwich, men avsikten är tydligen att det ändå är viktigare att vara genuin, till skillnad från andra, än att hålla sig kvar.

Nu är den där typen av exceptionalism knappast unik för Norwich, vi ser mängder av engelska och europeiska klubbar försöka sig på samma sak. Inte minst Liverpool, Arsenal och Man Utd naturligtvis. Föreställningen att man är lite mer speciell än alla andra kan ofta bli en rätt bekväm och inte sällan effektiv sköld mot kritik av lagets bristande prestation och resultat.

Att försöka avskriva Norwichs bristande lycka i Premier League som en ofrånkomlig följd av Premier Leagues finansiella klyftor och fotbollens allmänna tillstånd kommer dock inte enbart från Webber. Men påståendet att Norwichs jojo-problem skulle bero på att Premier League har blivit alldeles för ojämnt bortser både från att jojo-klubbar har funnits i alla tider och från att många andra klubbar lyckas etablera sig i Premier League.

Vilket riktar strålkastarna obarmhärtigt tillbaka mot den obekväma omständigheten att Norwich helt enkelt inte gör rätt saker på rätt sätt, eller möjligen ännu värre inte ens gör rätt saker. Att det faktiskt är Norwichs strategi och implementering av denna strategi som är det grundläggande problemet. Analysen att Norwich är för bra för EFL Championship men för dåliga för Premier League är hur som helst fortsatt aktuell.

Deras största och bästa men kanske även sista chans att motsäga den analysen kommer rimligtvis redan denna söndag när Norwich hemma på Carrow Road tar emot Leeds, även de ett lag med problem den här säsongen, ett lag som liksom de själva befinner sig under nedflyttningsstrecket, och en match som Norwich helt enkelt måste vinna om de vill ge sig själva en vettig möjlighet att hålla sig kvar i Premier League.

Om inte så misstänker jag att de där knivarna som Stuart Webber lite diskret redan har planterat i Daniel Farkes ryggslut i vad man skulle kunna kalla för förberedande syfte kommer att börja vridas om rätt rejält.

Man Utd kan väl knappast anklagas för att anfalla långsamt när de väl anfaller. Men de är å andra sidan tämligen begränsade till att nästan endast kunna anfalla effektivt på kontring. När de tvingas anfalla på andra sätt demonstreras tydligt den brist på kollektiva anfallsidé som präglat Man Utd under Solskjaers hela tid som manager. Man Utd har gjort 16 mål på nio ligamatcher den här säsongen, men nio av dessa mål kom på två hemmamatcher mot Leeds och Newcastle.

Om det är någon match den här säsongen som alltså på förhand fullständigt skriker blivande 0-0-match så vore det alltså kvällens match mellan Tottenham och Man Utd på White Hart Lane. Egentligen det enda som talar emot att det skulle bli 0-0, och det är väl inte precis något som heller talar till något av lagens fördel, är att inget av lagen, om än kanske i synnerhet Man Utd, precis imponerar defensivt heller. Risken att man alltså slarvar in mål bakåt är därmed överhängande.

Nu vet inte jag om Sky Sports ser något större marknadsföringsvärde i att promota kvällens match som möjligen säsongens sämsta match. Inte heller vet jag om det faktiskt blir säsongens sämsta match. Ibland när man tror så kan det ju visa sig att lagen har just ingenting att förlora och istället blir det hela havet stormar. Men det skulle väl onekligen förvåna just denna gång. Varken Nuno Espirito Santo eller Ole-Gunnar Solskjaer känns väl riktigt lagda åt det hållet rent mentalt.

Båda lagens managers är naturligtvis hårt kritiserade, ifrågasatta och satta under rejäl press i sina respektive jobb. Precis som sig bör kan tyckas. Ännu har inte riktigt de tunga avgångskraven börjat höras mot Nuno Espirito Santo, även om en stor grupp av Tottenhams supportrar var rätt tveksamma redan vid hans anställning, men det beror rimligtvis endast på att han är så pass ny på jobbet. Men för Solskjaer låter det alltmer som att det i realiteten bara är en ren tidsfråga.

Kanske beror det också en aning på att Tottenhams och Man Utds säsonger har tagit lite olika skepnader. Tottenhams säsong går lite upp och ned, fram och tillbaka. De började med att vinna tre matcher i rad, sedan förlora tre matcher i rad. Därefter vann de två matcher igen för att nu förlora senast mot West Ham. Man Utds säsong inleddes däremot starkt men har efter cirka de fyra-fem matcherna tagit en rätt rejäl och skarp sväng ned mot det närmast oacceptabla.

Lite skulle man även kunna tänka sig att det bygger på de båda lagens förutsättningar och förväntningar inför säsongen. Alla misstänkte nog att Tottenham skulle få problem den här säsongen, givet allt de brottats med under sommaren i fråga om jakt på ny manager och the troubles med Kane. Man Utd slutade däremot tvåa och många trodde och tänkte, om än väldigt naivt, att de efter värvningar av Jadon Sancho, Raphael Varane och Cristiano Ronaldo skulle utmana om ligatiteln på blodigt allvar.

Nu visar det sig naturligtvis, ungefär precis så som gick att ana redan på förhand, att båda lagen nog kommer få kämpa väldigt hårt ens för att ta sig till Champions League nästa säsong. Detta kommer självfallet och som sagt inte som någon större mental eller emotionell överraskning för Tottenham och deras supportrar. Men det orsakar rimligtvis en tämligen existentiell identitetskris hos Man Utd och många av deras supportrar, som kanske låtit sig luras lite av de senaste årens tabellplaceringar.

Kanske säger det sig självt att den manager som vinner ikväll kommer att få åtminstone något litet andrum samtidigt som den manager som förlorar kommer få uthärda en ännu mer brutal kritik. Detta är naturligtvis ingen match i nedflyttningsstriden, men det är ändå en match med samma typ av logik. Det handlar så att säga om att inte förlora och om att inte bli ytterligare avhängda. På det sättet är kanske 0-0 eller oavgjort ett resultat som egentligen inte hjälper något av lagen eller någon manager.

Här finns bland annat utifrån dessa båda klubbar en diskussion i det lämpliga eller möjligen det moraliskt anständiga av att gå så långt i sin kritik av en manager att förorda att denne skulle få sparken. Jag har lite svårt att ta det på något större allvar. En manager i Premier League vet precis jobbets förutsättningar, han kompenseras generellt extremt väl om han skulle få sparken, och oftast har han från början fått jobbet för att någon annan manager fick sparken innan honom. Allt som kanske såras lite är deras egon.

En annan diskussion gäller om Tottenham och Man Utd i själva verket båda är klubbar som föredrar svaga managers. Tanken har ju framförts framför allt gällande Solskjaer i Man Utd att det är en fördel som Man Utds klubbledning ser med honom, att han är lätt att kontrollera på så sätt, till skillnad från en etablerad världsmanager. Det känns lite mer långsökt för Tottenham med Nuno Espirito Santo, som till skillnad från Solskjaer ändå inte skulle sakna alternativ i engelsk eller europeisk fotboll om han fick sparken.

Alltså är det inte bara i tabellen som Tottenham går in som det starkaste laget inför kvällens match mot Man Utd. Frågan är bara vilket lag som går starkast ut efter den här matchen. Oavsett utfall kan det knappast råda någon större tvekan om att det just nu är två svaga lag som går in till den här matchen, precis som det oavsett utfall kommer vara två svaga lag som kommer ut efter den här matchen. Både Tottenham och Man Utd vill vara lag som fajtas i toppen men som istället mer befinner sig i ett race mot botten.

Det är inte så det ska vara. Det är inte så det borde behöva vara. Men det är otvetydigt och ofrånkomligt så det är. Det enda oklara med detta är egentligen om detta är något de faktiskt själva inser och när de i så fall väljer att försöka göra något åt det.

Vilket möjligen var ett ganska långt och knöligt sätt att introducera till detta ämnet om tre eller fem avbytare i fotbollen. Det skedde ju ganska kvickt i både engelsk och europeisk fotboll när pandemin först bröt ut att det introducerades en tillfällig regel att istället tillåta fem avbytare istället för endast tre. Något det naturligtvis fanns goda skäl att misstänka skulle komma att bli en permanent regelförändring.

Engelsk fotboll och då specifikt Premier League valde dock ganska snabbt att gå tillbaka till tre byten igen. Detta trots stora protester från the usual suspects i de allra största engelska klubbarna. Vilket har lett till den kanske något märkliga situationen där Premier League står ensam bland de stora ligorna om att bara ha tre byten istället för fem, och dessutom på tvärsen med t ex Champions League där fem byten råder.

Det där var kanske mer hanterbart så länge som det där med fem byten i övriga ligor och i Europa rent formellt bara vara en tillfällig åtfärd. Men nu har det alltså, som den cyniskt lagde möjligen misstänkte, blivit så att fem byten har gjorts permanent. När klubbar väl har fått chansen att börja använda fem avbytare så avsäger de sig ogärna just den möjligheten. Den som har fått något ger det ogärna tillbaka.

Men detta sätter en betydligt högre press på Premier League så klart. Om alla andra gör på ett sätt så kan det i längden bli väldigt svårt att motivera varför man själva ska göra på ett helt annat sätt, särskilt om det råder intern oenighet i Premier League. Risken finns så att säga att man gör sig lite löjliga. Åtminstone kan man ju vara rätt säker på att det är precis så som förespråkarna för fem byten kommer framställa saken.

Å andra sidan skulle man kunna hävda att det tvärtom bara betonar just Premier Leagues särprägel från alla andra ligor, och helt säkert spelar in i det här narrativet om Premier League som en hårdare och tuffare liga än alla andra ligor. Men den tämligen immateriella värdevinsten väger kanske däremot relativt lätt mot de större klubbarnas upplevda materiella vinst av att få göra fem byten.

Diskussionen om fem byten i Premier League landar väl dessutom rätt precis i den där nu ganska uttjatade skiljelinjen. Det upplevs vara ännu en regeländring som enbart verkar för de stora klubbarnas syften och gagn. Tanken här är naturligtvis att de största klubbarna har de största och mest högkvalitativa spelartrupperna, och därför har mer att vinna på att kunna byta in fler av dessa spelare i matcherna.

Jag vet egentligen inte om jag riktigt köper den tanken. Åtminstone inte att det självfallet ligger till på just det sättet eller att det är något enkelriktat åt endast ena hållet. Jag ser nog egentligen en minst lika stor vinst för de i sammanhanget något mindre klubbarna, som normalt sett i dessa matcher brukar vara mer defensivt inriktade, att faktiskt kunna motverka den trötthet som många gånger brukar vara deras värsta fiende.

Att byta in spelare i offensiven kan ibland vara lite lurigt att faktiskt få maximal effekt av, då det kommer in spelare som kanske inte riktigt är varma i själva matchsituationen, och som kanske inte riktigt har rytmen. Utväxlingen känns generellt sett mer trolig när det gäller att byta in spelare i defensiven, där det normalt sett handlar mest om att just byta ut trötta spelare, och kanske mer om att förstöra spel än att göra spel så att säga.

Ett grundläggande paretobaserat resonemang leder även fram till tanken att det nödvändigtvis är mer optimalt med tre byten än med fem byten. Att det går att höja till fem byten och det blir bättre för många utan att det därmed nödvändigtvis blir sämre för andra. Invändningen mot det resonemanget är att det kan upprepas om och om igen och att det alltså inte behöver stanna vid fem byten.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2020/07/12/ar-fotbollens-tre-byten-per-match-paretooptimalt/

Jag återvänder till en tanke jag formulerade i slutet av den länkade bloggen. Nämligen att det kanske vore en rätt snygg kompromiss om Premier League gick upp tilll fem byten, men att de två extra bytena i så fall skulle vara regelmässigt reserverade att gälla endast för yngre spelare, var man nu än väljer att dra gränsen för vilka dessa är. Kanske skulle man med detta faktiskt kunna slå två flugor i en smäll.

Sedan får man kanske blunda för det absurda i att sådana som Jürgen Klopp och Pep Guardiola skriker efter att få göra fem byten per match när de många gånger har förtvivlat svårt att använda ens de tre byten per match de redan har.

Men det kräver kanske inte någon större tankekraft för att räkna tre matcher framåt i tiden och inse att vi då befinner precis i början av nästa landslagsuppehåll. Vilket i så fall vore ett så bra tillfälle som något för Man Utd att, om de nu bestämmer sig för att byta manager, faktiskt göra det. Tankegången bakom detta är naturligtvis att Solskjaer är kvar endast som utav en ren tillfällighet, att det helt enkelt handlar om att Man Utd köper sig själva lite tid.

När det gäller Solskjaers management av Man Utd har det skrivits miltals med text om varför han borde få sparken från Man Utd, det vill säga alla de skäl som finns för Man Utd att sparka honom. Vad det däremot har skrivits betydligt mindre om är vad Man Utd skulle kunna tänkas ha för skäl att inte sparka Solskjaer. Vilket möjligen skulle kunna tänkas bero på att dessa skäl är mycket färre. Men givet att Solskjaer trots allt ännu inte fått sparken skulle det kunna vara lite intressant att gräva i.

Man Utd vet inte vem de ska anställa istället!

En av de vanligaste orsakerna till att en organisation inte agerar eller fattar något beslut är att de inte vet vad det är för beslut de ska fatta. Vilket många gånger beror på att de inte är säkra på alternativen.

En alltmer överhängande misstanke är att Man Utd var rätt glada för att det såg ut att gå rätt bra för Solskjaer från början eftersom det besparade dem tankearbetet att faktiskt lista ut vem de annars skulle anställa.

Nu har de för all del haft några år på sig att komma någonstans i det tankearbetet men det borde vid det här laget inte förvåna en enda när det påpekas att Man Utd saknar en plan för vem som skulle kunna tänkas ersätta Solskjaer.

Man Utd saknar en plan?

Ett påstående så främmande att det närmast vore besläktat med att björnen skiter i skogen. Men finns där ingen plan finns där heller ingen större enighet, och vet man inte vem man ska anställa istället är det kanske dum att sparka den man ändå har.

Aktuella managers är tveksamma!

Inte för att det precis saknas aktuella stornamn som kopplas till Man Utd. Utöver Steve Bruce så har de senaste dygnen nämnts samtliga de man hade kunnat förutse, såsom Antonio Conte, Zinedine Zidane och Mauricio Pochettino.

Men vad är det då som säger att dessa managers vore intresserade? Det vore väl i själva verket bara klokt av dem om de faktiskt kände sig lite osäkra på att ta ett jobb i en klubb med dess kända problem gällande ambition, strategi och struktur.

Antonio Conte har t ex sagts vilja få försäkringar om att Man Utd satsar för att vinna Champions League. Vilket nog vore klokt att göra klart eftersom jag inte precis är helt övertygad om att Man Utd bryr sig om mycket mer än att ta sig till Champions League.

Zinedine Zidane är för all del även han en manager som precis som Solskjaer knappast gjort sig känd för det stora taktiska systemet, utan där det handlat mer om individuell kvalitet. Men Zidane har gjort just det desto bättre, och har därtill karisman.

Att Pochettino står högt på Man Utds önskelista är fullt förståeligt. Frågan är väl emellertid hur tillgänglig han är i ett läge där han trots allt fortfarande är anställd av PSG, även om väl just den relationen inte precis känns tipp-topp.

Man Utd vill ha en svag manager!

Här har vi en tankegång som inte precis känns logisk eller intuitiv. Varför skulle Man Utd vilja ha en svag manager? Vill de inte i själva verket ha bästa möjliga manager? Problemet med bra managers är emellertid att kräver och får väldigt mycket inflytande.

När jag säger problemet så är det utifrån klubbledningens perspektivet, eller mer specifikt en svag klubblednings perspektiv. Varför Man Utd gärna behåller Solskjaer som manager kan bero på att han är betydligt lättare att styra än vad t ex José Mourinho var.

Solskjaers makt i Man Utd är naturligt begränsad. Ett skäl till detta är som redan påpekats förut att Solskjaer har just inga andra alternativ. Skulle han få gå från Man Utd så står det knappast engelska eller europeiska klubbar på rad för att anställa honom.

Detta är naturligtvis inte något tecken på en särskilt frisk eller fungerande fotbollsklubb, men det har Man Utd inte varit på länge nu. Även detta är ett tydligt tecken på en klubbledning som präglas mer än något annat av osäkerhet och förvirring.

Man Utd försöker upprepa historien!

Historien har blivit till en legend, och legenden har blivit till en myt om hur det var under Alex Fergusons tidiga år. Hur resultaten gick åt helvete flera år in på hans anställning och hur supportrarna efter fyra år krävde att han skulle få sparken.

Värt att betona just detta eftersom det är en så ofta upprepad story just som ett sätt att motivera att hålla fast vid Solskjaer som manager. Föreställningen är naturligtvis att Solskjaer ska visa sig vara Alex Fergusons andra nedkomst.

The Second Coming of Sir Alex!

Det behövs knappast påpekas alla de sätt på vilka detta är en fullständigt galen föreställning. Solskjaer är knappast någon Ferguson, förutsättningarna är den här gången fullständigt annorlunda och så vidare.

Men ingenting är naturligtvis lika mäktigt som en kraftfull story. Och vem har egentligen en bättre story på så sätt än Ole The Broken, the Solskjaer of the great grass sea och protector of the Man Utd Way?

Det där sista var bara marginellt sämre dialog än vad Game Of Thrones faktiskt presterade under sin sista säsong. Men det sätter ett ganska hårt finger på de problem som faktiskt kan uppstå när en gammal ikonisk manager blir kvar i klubben.

Det gör det svårare att bryta sig fria från gamla föreställningar. Det leder ofta till att nya managers på ett eller annat sätt måste ”godkännas” av den gamle managern, många gånger utan dennes egentliga avsikt eller ens inblandning.

Alla dessa är skäl varför Man Utd inte sparkar Ole-Gunnar Solskjaer. Inga av dessa skäl är särskilt bra skäl, ännu mindre rationella skäl. Men att hitta några bra och rationella skäl för Man Utd att inte sparka Solskjaer övergår åtminstone min fattiga förmåga.

Och när man har uteslutit alla de bra och rationella skälen, då återstår bara de dåliga och irrationella skälen.

Om detta track record överlever kvällen så har West Ham vunnit mot Man City och eliminerat dem ur Ligacupen. Därmed skulle de ha tagit sig själva till Ligacupens kvartsfinaler och alltså på vägen ha blockerat Man City från att vinna sin femte raka Ligacuptitel. Detta Man City som alltså inte har förlorat en match i Ligacupen på lite drygt fem år. Vilket onekligen hade varit en liten triumf för West Ham.

Man kan alltså inte den här gången anklaga lottningsgudarna för att ha gett Man City en enkel resa framåt i Ligacupen. Möjligen med undantag för att ha lottats mot Liverpool eller Chelsea så kunde de väl knappast ha fått en tuffare lottning än just West Ham, därtill i synnerhet på bortaplan. Även om det som av en ren händelse också råkar vara så att West Hams båda och enda förluster under säsongen har kommit just på hemmaplan.

Men vi hittar också några riktigt fina vinster för West Ham på London Stadium den här säsongen. West Ham fullständigt demolerade Leicester i början av säsongen. Och nu senast besegrade man alltså Tottenham i vad som nog måste beskrivas som ett hyfsat underskattat Londonderby. Lägg därtill två riktigt stabila europeiska cupvinster mot Rapid Wien och Genk.

Detta känns värt att påpeka eftersom det under förra säsongen, när West Ham överraskade samtliga inklusive kanske även sig själva genom att sluta på en mycket imponerande sjätteplats, kvalificera sig för europeiskt cupspel och faktiskt under lång stund av säsongen ha hugg på Champions League-platser, växte fram en populär hypotes att West Ham tjänade på att få spela utan hemmapublik.

En tämligen naturlig konsekvens om den hypotesen nu hade stämt hade ju varit att när så publiken återvände till de engelska arenorna den här säsongen så skulle plötsligt West Hams form och prestation ta ett näsdyk. Men så har det alltså inte alls blivit. Om något får man kanske säga att West Ham tvärtom verkar ha blivit ännu bättre, särskilt om man tar hänsyn till vad som också är ett dubbelt så tufft spelschema.

Dessutom är det ju i sig självt en rätt absurd tankegång. Har man faktiskt följt West Ham genom åren så vet man att det är en av de engelska klubbar som mest av alla brukar kunna få och ta energi från att spela framför de egna supportrarna. Låt gå för att den effekten möjligen var desto mer markerad på Upton Park, men den har inte gått upp i rök eller rättare sagt plötsligt bubblat iväg på London Stadium.

Jag förmodar att bakgrunden till den där hypotesen byggde på det allmänna missnöje som har funnits de senaste åren bland West Hams supportrar. Ett missnöje som haft mycket att göra med lagets prestationer, med känslan att klubbens ägare och ledning inte gör något särskilt bra jobb, och just med flytten till London Stadium. Men det vore också att överkomplicera den egentliga orsaken till missnöjet.

Hela förutsättningen för missnöjet är att West Ham inte spelar bra, eller rättare sagt att West Ham spelar dåligt, och placerar sig dåligt i tabellen. Utifrån detta kan sedan detta missnöje ta sig en massa olika uttryck och riktas mot allt möjligt. Men när West Ham spelar bra, och placerar sig bra i tabellen, och går bra i cupspelet, då finns heller ingen direkt orsak för West Hams supportrar att vara missnöjda.

Alltså var det tokigt tänkt att West Ham på något sätt skulle ha drabbats negativt av något missnöje från läktarna förra säsongen. Ännu mer tokigt tänkt att missnöje från läktarna skulle drabba West Ham negativt den här säsongen. Åtminstone i större utsträckning än vad missnöje från läktarna drabbar alla lag som inte riktigt presterar i enlighet med förväntningarna på dem.

Det där borde egentligen inte ha kommit som någon större överraskning. West Ham ryktades vara på gång att få ny ägare under sommaren. Hade missnöjet i West Ham varit som det var för några år sedan hade vi förmodligen sett supporteruttryck liknande de vi har sett i Newcastle för att pressa nuvarande ägare att sälja. Men något sådant såg vi inte, utan tvärtom var nog de allra flesta både tysta och rätt nöjda precis som det var.

Men det är som det alltid är med sådana där saker. När ett lag går bättre än vad alla trodde att det skulle göra, och med andra ord trotsar både förväntningar och kanske ännu värre grundläggande föreställningar, så blir reaktionen väldigt sällan att revidera dessa föreställningar. Istället börjar man hitta på mer och mer långsökta ”förklaringar” till att ett lag presterar så mycket bättre än väntat.

Förklaringar som t ex att West Ham är bättre framför tomma läktare. West Ham har visat sig vara minst lika bra framför fulla läktare. Nu är detta för all del ingen garanti för att de vinner mot Man City ikväll, men det borde rimligtvis kunna ge dem en bättre chans att vinna, särskilt om de får medvind i matchen. Men till slut kanske det ändå är så att vad som mest av allt styr West Hams prestationer och resultat är lagets kvalitet.

En tanke så självklar att den nästan just därför känns långsökt. Hur smart låter man egentligen om man säger något sådant? Mycket klyftigare då att börja prata om tomma läktare! Hur smart låter man om man bara medger att man nog underskattade vad David Moyes skulle lyckas åstadkomma med ett West Ham som alltid har haft ett betydligt bättre spelarmaterial än de haft tabellplaceringar.

David Moyes har överraskat oss alla. Det är inte svårare än så och det finns inget som är osmart med att medge detta istället för att bara göra sig dumma med den ena eller andra förklaringen varför man egentligen hade rätt när man i själva verket hade fel.

Vad har egentligen Marcelo Bielsa uträttat som manager? Den retoriska frågan med det mer eller mindre underförstådda svaret ingenting är på något märkligt sätt vanligare än vad den borde vara. En minst sagt fantasilös frågeställning från de som verkar inbilla sig att allting som inte har med superklubbar och stora titlar att göra är meningslöst. Ett fattigare sätt att förstå fotboll är svårt att föreställa sig.

Marcelo Bielsa har tagit Leeds tillbaka till Premier League. Det är kanske ingen större bedrift för de som inte riktigt har lyckats förstå hur många som har misslyckats med just den saken under de senaste 15-16 åren. Jag har vid olika tillfällen beskrivit detta som Bielsas främsta managergärning, just för vad det faktiskt har för betydelse både för Leeds och för Premier League.

Men där finns naturligtvis andra höjdpunkter i Bielsas karriär. Vad han åstadkom inom Argentinas klubbfotboll, med Newell’s Old Boys, vad han åstadkom med Argentinas och Chiles landslag, och inte minst de europeiska klubbarna han ryckt upp och gett en helt egen identitet. Nej, Bielsa har aldrig varit en superklubbarnas manager. Inte för att han inte hade kunnat, utan för att han helt enkelt inte har velat.

Principerna är viktigare för Bielsa än titlarna. Detta kommer naturligtvis aldrig de förstå för vilka titlarna är viktigare än principerna. Och istället för att acceptera att det bara är en fråga om att värdera olika saker så klistrar de sin egen världsbild på Bielsa och betraktar honom därför som en överhypad nolla. Tyvärr har ju internet och sociala medier gett ett sådant här förhållningssätt ett allt större utrymme.

Men håller principerna på att sätta Leeds och Marcelo Bielsa i besvär? Fotbollen som elektrifierade Premier League förra säsongen står hittills inte att upptäcka den här säsongen. Leeds ligger inte på den övre halvan utan harvar istället strax ovanför det där nedflyttningsstrecket med sju poäng på nio matcher, en vunnen match och tre poäng före Burnley och Newcastle under strecket.

Mest oroväckande av allt är förmodligen att Leeds helt enkelt har tappat flowet i sitt anfallsspel. Leeds har gjort åtta mål på sina nio ligamatcher hittills, det vill säga mindre än ett mål i snitt per match. Flera av målen har dessutom kommit på straff. Här hittar vi förklaringen till att Leeds har misslyckats att vinna så många matcher som de förra säsongen förmodligen hade vunnit.

Frånvaron av nyckelspelare påverkar rimligtvis Leeds i negativ utsträckning. Patrick Bamford är skadad från och till och hans förmåga förra säsongen att förvalta Leeds alla målchanser var en starkt bidragande orsak till att det gick så bra för Leeds i ligan den säsongen. Detta saknar Leeds den här säsongen. Men Leeds problem handlar inte enbart om att man är sämre på att göra mål på sina chanser, man skapar även färre chanser.

Undrar man varför det ligger till på det viset så går det att konstatera att Luke Ayling alls inte har haft samma effekt på Leeds fotboll den här säsongen. Dels har även Ayling varit borta i några matcher. Dels har Ayling även när han spelat inte alls varit riktigt lika effektiv. Ayling var förra säsongen Leeds främsta sätt att avancera upp bollen i anfallet, men han åstadkommer mycket mindre i det avseendet denna säsong.

Detta är problem som får följdeffekter. Leeds blir långsammare i sitt anfallsspel och Leeds anfallare tvingas hämta och ta emot bollen längre ned i planen. Motståndarna hinner organisera sitt försvarsspel i högre utsträckning och kvaliteten på Leeds målchanser blir även sämre. Allt detta framgår rätt tydligt i denna utmärkta statistikartikel om Leeds från räknenissarna på All Stats Aren’t We.

https://allstatsarentwe.medium.com/the-stats-that-show-the-trouble-leeds-united-find-themselves-in-cd019eaaae51

Vad som är värre än att ha den här typen av problem är däremot att ha dessa problem men med en manager som inte känner till dem eller vill kännas vid dem. Marcelo Bielsa har däremot i högsta grad uppfattat och förstått problemet. Det betyder emellertid inte att han är beredd att ändra på sina principer. När Plan A inte riktigt fungerar så är inte lösningen någon Plan B, utan istället att göra Plan A bättre.

Frågan är emellertid om det faktiskt är möjligt för Leeds och för Bielsa att göra Plan A bättre, utifrån lagets faktiska fysiska förutsättningar. Leeds supportrar borde rimligtvis vara rätt trötta på att behöva höra om lagets trötthet vid det här laget, men nu pratar även Bielsa själv om slitage och muskeltrötthet hos sina egna spelare. Många av Leeds spelare som nu är borta har spelat väldigt mycket fotboll det senaste året.

Om det inte utifrån lagets förutsättningar är möjligt för Leeds att göra Plan A bättre den här säsongen är det svårt att blunda för risken att Marcelo Bielsa inte bara kommer att ha tagit Leeds tillbaka till Premier League igen, utan även tillbaka till Football League igen. Det senare en kanske inte riktigt lika önskvärd bedrift. Alternativt hoppas på att Plan A ändå räcker, att minst tre lag ändå går sämre än Leeds. Än så länge är detta uppfyllt.

Eller vore det i själva verket aktuellt för Leeds att överväga om någon annan kan implementera en Plan B? Men det vore närmast sjukligt att försöka föreställa sig att Leeds ens skulle fundera på att byta ut Marcelo Bielsa. Han är ett alldeles för stort namn för det, och en alldeles för stor personlighet i Leeds. Det skulle inte räcka med en risk för att Leeds skulle åka ur Premier League, utan kräver snarare en garanterad nedflyttning.

Men om någon har gjort sig förtjänt av att försöka reda upp sina egna problem som manager så är det Marcelo Bielsa i Leeds. Är det någon man kan känna förtroende för att hålla Leeds kvar i Premier League så är det Marcelo Bielsa. Är det någon som skulle kunna få Leeds att vinna en titel, om så än bara en Ligacuptitel, så måste det i nuläget vara Marcelo Bielsa.

Men då måste Leeds naturligtvis vinna borta mot Arsenal ikväll.

Ole-Gunnar Solskjaer gör sig kanske inga större tjänster genom att komma efter matchen och yttra sig fullständigt själv- och verklighetsfrånvänt med att säga något i stil med att ”nu när vi är så nära” så vore det galenskap att ge upp projektet. Människan inbillar sig alltså i någon mening antingen att Man Utd faktiskt är nära någonting alls av värde, eller att han åtminstone kan övertyga någon annan än sig själv om detta.

Fasen vet vad som vore värst.

Som sagt så fick ju José Mourinho sparken efter en förnedrande förlust mot Liverpool. Det kan också hävdas att det var en förlust mot Liverpool som var droppen som även fick David Moyes bägare att rinna över. Det vore närmast chockerande för att inte säga direkt oanständigt om inte den här förlusten, minst lika förnedrande som Mourinhos förlust, skulle innebära sparken också för Solskjaer.

Och nej, det handlar sannerligen inte enbart om en enda match. Något jag är helt övertygad om att vi kommer få höra vissa hävda också efter denna match, det vill säga samma refräng de kört efter mer eller mindre varenda pinsamt resultat under de senaste två-tre åren. Avgörande är inte att Man Utd förlorar stort mot Liverpool, utan hur man förlorar, och inte minst att det var allt annat än oväntat.

Det där är naturligtvis inte den enda som sägs om Man Utd i dessa dagar. Det sägs både ett och annat, antingen dumt eller mindre dumt. Dagens lista kan få sammansatta situationen i Solskjaers Man Utd i form av åtta observationer.

(8) Ole-Gunnar Solskjaer har gjort ett bra jobb…

Den här grejen har blivit lite populär på sistone. Det går illa för Solskjaer nu men han gjorde i alla fall ett bra jobb under sina första två år som manager. Gjorde han verkligen det är väl kanske den fråga jag då skulle ställa?! Eller visar det snarare på tämligen lågt ställda förväntningar?

Visst kan jag gå med på att han då åtminstone gjorde ett bättre jobb än nu, i alla fall rent resultatmässigt. Jag skulle i någon utsträckning kunna köpa att han, baserat på vad man såg som hans egentliga uppgift, gjorde ett godkänt jobb. Men ett bra jobb? Nja, det vore ett väldigt generöst omdöme.

(7) Förlusten mot Liverpool är Man Utds värsta förlust

Möjligen får jag i detta begränsa mig till min egen livstid. Man Utd har förlorat större eller lika stort som denna match, men förmodligen aldrig värre. Enskilda resultat kan ibland vara missvisande, som t ex när Man City vann med 6-1, mindre så när de vann med 5-0, men detta var inte ett missvisande resultat, och Liverpool var inte ens särskilt bra.

Den värsta typen av förluster är för mig inte tunga förluster som så att säga går mot manus. Sådana händer och är oftast en fråga om tillfälligheter. De värsta förlusterna för mig är matcher där det egna laget är så kvalitativt underlägsna helt i onödan att det aldrig ens är nära. Inga förluster är lika förnedrande som dessa förluster.

(6) Gary Neville tycker att ”something” måste förändras

Om jag i söndags satte luppen på Jamie Carraghers funktion i TV-rutan så är det ju också möjligt att rikta luppen mot Neville, fast omvänt. Hans vägran att ta kritiken mot Solskjaer över en viss gräns har inte med honom som journalist eller som expert att göra, utan enbart med honom som person att göra.

Närmare att Neville säger att Solskjaer borde få sparken kommer vi inte komma än dennes uttalande efter matchen mot Liverpool att ”something” måste förändras med Man Utd. Detta ”something” verkar nästan ha blivit ett slags kodord. Självfallet preciseras aldrig vad detta någonting är. Vilket kan vara syftet, det är så att säga underförstått.

(5) De dramatiska vinsterna sopar bara problemen under mattan

Genomgående den här säsongen har inte ens Man Utds vinster lyckats skingra tvivlen om att allt står rätt till. Vinsterna har snarare lyckats späda på tvivlen. Detta eftersom det har varit allt annat än övertygande vinster. Dramatiska visst, och fantastiska på så vis, men det är i längden självfallet inte hållbart att hela tiden vända och vinna i slutminuterna.

Det går inte att titta på Man Utds match mot Villarreal och känna att Man Utd är ett fungerande fotbollslag, fastän de lyckas krångla in vinstmålet med matchens absolut sista spark. Det går inte att titta på Man Utds match mot Atalanta och känna att detta Man Utd är något annat än en oorganiserad samling av imperfekta individer.

Men alla är naturligtvis glada och lyckliga efter dramatiska vändningar och vinster. Det följer ju som vi vet alltid en viss adrenalinrush på dem. Men vi vet också att den typen av fixar även riskerar att sabotera det egna omdömet. Hur exalterade dessa vinster än gör dem så är det inte hälsosamt att om och om igen behöva vinna på det viset.

(4) Jamie Carragher menar att Man Utd är ”terrified to make a change”

Jag vet inte om rädslan egentligen handlar om att sparka Solskjaer eller ej, utan tror nog mer att rädslan i så fall handlar om den osäkerhet detta skulle medföra. En osäkerhet som helt enkelt enbart går ut på att Man Utds ägare och ledning förmodligen inte har en susning om vad de faktiskt skulle göra istället.

Det är svårt att se någon större anledning just nu till att Solskjaer fortfarande är Man Utds manager än att Man Utd som klubb helt enkelt inte har någon färdig plan eller idé om vad de annars skulle göra istället. Man Utd är en klubb som inte vet vad den vill, och en klubb som inte vet vad den vill blir kvar med Solskjaer som manager.

(3) Vad var det vi sa, Cristiano Ronaldo gör Man Utd sämre…

Självfallet hamnar väldigt mycket fokus just nu på Cristiano Ronaldo, något annat är självfallet omöjligt att förvänta sig. Resultaten har så klart fått liv i de som nu säger saker i stil som vad var det vi sa, Ronaldo kommer göra Man Utd sämre. Eftersom de inga bättre förklaringsmodeller har än individuella skurkar eller hjältar.

Det kunde kanske vara värt att påpeka för dessa självutnämnda genier att Man Utd knappast har varit främmande för den här typen av prestationer även innan den här säsongen, innan Cristiano Ronaldo återvände till klubben. Så det är knappast resultat eller prestationer som är orsakade av honom.

Vill man sniffa drygt med näsan så gäller det kanske snarare att formulera saken som så att Cristiano Ronaldo inte ensam har lyckats göra Man Utd bra nog att undvika den här typen av prestationer. Men det var det väl å andra sidan heller ingen nykter person som trodde att han skulle kunna göra. Man Utds problem är kollektivt, inte individuellt.

(2) Oansvarigt av Man Utd om de inte sparkar Solskjaer

Det har nu gått så långt att det ligger nära till hands att säga att det faktiskt vore direkt oansvarigt av Man Utd om de inte sparkade Ole-Gunnar Solskjaer. Varje dag han sitter kvar som Man Utds manager är ett rent slöseri med tid och en bortkastad dag för Man Utd som inte längre har några dagar kvar att kasta bort.

Men om vi ska gå utifrån vad vi har sett och lärt oss om Man Utd under de nu åtta åren sedan Alex Ferguson och David Gill lämnade klubben så kan vi vara ganska säkra på en sak. Nämligen att det faktum att det vore oansvarigt att inte sparka Solskjaer i det närmaste är en garanti för att Man Utd inte kommer sparka Solskjaer.

(1) Man Utd ska inte ha en ”world class” manager…

Många gånger när de ska försöka övertyga sig själva om saker som kanske inte alla gånger är så satans rationella så lyckas de fälla både logiska och intellektuella krokben på sig själva. Ett sådant exempel är de som kommit fram till att Man Utd inte ska anställa en manager i världsklass eftersom det har man ju redan gjort och misslyckats.

Det vore här en enkel invändning att varken Louis van Gaal 2014 eller José Mourinho 2016 längre var att betrakta som världsklassmanagers, att deras tid var förbi. Men det vore också något utav en red herring, dels eftersom det är delvis subjektivt, dels eftersom det inte ens är den huvudsakliga poängen.

För hur tänker man här egentligen? Eftersom Man Utd har misslyckats förut när de har anställt managers i världsklass så ska Man Utd nu inte anställa bästa möjliga managers utan istället anställa sämre managers?! Får jag vänligt men bestämt föreslå att dessa ljushuvuden håller sig långt borta från alla chefsjobb eller rekryteringsuppdrag!

Risken är väl däremot överhängande att de som sitter chefsjobben i Man Utd utan problem skulle kunna räknas in bland dessa ljushuvuden.

Alla begriper säkert att det inte precis är någon särskild omtanke om Solskjaer som får mig att säga detta. Det finns i princip ingenting som Carragher har sagt den här veckan som inte jag själv har sagt om och om igen i flera år redan. Det finns i princip ingenting som Carragher har sagt som jag inte i huvudsak håller med om. Och hade han sagt det vid något annat tillfälle hade jag förmodligen alls inte reagerat.

Men att Carragher ger sig ut på detta korståg just denna vecka gör att man måste ifrågasätta hans egentliga motiv. Gör han det för att det ingår i vad vi skulle kunna kalla för hans journalistiska uppdrag eller gör han det för att slänga grus i Man Utds och Solskjaers maskineri inför en match mot Liverpool? Är det senare alternativet verkligen förenligt med vad som får anses vara hans faktiska uppdrag?

Hade det varit klokare av Carragher att göra uppehåll i den här frågan under just denna vecka? Ja, förmodligen. Åtminstone hade det varit mer passande. Hade det varit klyftigare av Sky Sports och Telegraph att låta någon annan än Carragher driva just den här tråden i media den här veckan? Ja, definitivt. Det saknas knappast de som hade kunnat göra exakt samma poäng minst lika bra, utan Carraghers personliga bagage.

Men spelar det ens någon roll eller är det i själva verket något som så att säga bara ska anses höra spelet till så att säga? Jag antar att svaret på den frågan i hög utsträckning beror på om man enbart betraktar media som show och underhållning, eller om man ändå försöker betrakta media och dess roll med något slags allvar. Är det bara underhållning så är naturligtvis det mesta okej.

Kanske tycker Sky Sports och Telegraph i det här fallet att det är ett sätt att pumpa upp pulsen och rivaliteten inför söndagens match. Varje fotbollsmatch tenderar ju som vi vet att bli lite hetare om man slänger in en god dos av personkonflikt och gammal hederlig känsla av oförrätt. Media är ju en del av själva fotbollen i England på ett sätt som är lite unikt för just England. Kanske är det så vi måste se Carraghers funktion här.

Vad som är klart är i alla fall att Ole-Gunnar Solskjaer onekligen har huggit på kroken. Han har inte kunnat undvika att gå i svaromål mot Carragher under veckan. Vilket så klart kan vara svårt i sig eftersom det naturligtvis var en extremt förutsägbar följd av Carraghers mediala utspel att övriga media skulle haka på det. Hade Solskjaer bara struntat i det på raka frågor hade så klart det snabbt kunnat bli lite löjligt.

Men det är ju också uppenbart att det har träffat en och annan öm punkt på Solskjaer under veckan. Det visste så att säga vart det tog. Vilket även det är fullt förståeligt, då kritiken mot Solskjaer av helt naturliga skäl är omfattande, och det dessutom har börjat surra om intern kritik mot honom från spelarhåll. Solskjaer borde rimligtvis veta att han sitter på en minst sagt osäker position för närvarande.

Historiken har ju dessutom en märklig tendens att upprepa sig. Det var för snart tre år sedan som José Mourinho fick sparken, just efter en match och en förlust mot Liverpool för övrigt. Att förlora mot Liverpool kan vara kostsamt för en manager i Man Utd, och kanske också ska vara kostsamt för en manager i Man Utd. Händelsevis möter alltså Man Utd just Liverpool den här dagen.

Vad händer om Man Utd tar stryk mot Liverpool ikväll, vilket väl för övrigt inte på något sätt skulle kunna beskrivas som något särskilt osannolikt utfall?! Är det då fortfarande möjligt för Man Utd att ha förtroende för Solskjaer? Det känns som om Man Utds säsong för närvarande balanserar på kanten till avgrunden. Inte ens matcherna Man Utd faktiskt vinner lyckas skapa något som helst förtroende för laget och dess ledning.

Någon framförde en rätt talande synpunkt gällande Solskjaer. Nämligen att om Solskjaer skulle få sparken av Man Utd här och nu så skulle ingen annan klubb i Premier League vara intresserad av att anställa honom. En synpunkt jag är benägen att hålla med om helt och hållet och som är rätt talande. Hade Solskjaer varit det där som hans anhängare intalar sig att han är så hade andra klubbar varit intresserade.

En vanlig uppfattning verkar vara att eftersom man är kritisk till Solskjaer och anser att Man Utd borde byta manager så måste man vilja att Man Utd ska förlora, eller så måste man inte kunna glädjas när Man Utd vinner. Men det där visar naturligtvis enbart på en oförmåga att hålla fler än en tanke i huvudet åt gången. Det går alldeles utmärkt att glädja sig åt Man Utds vinster. Det gäller bara att inte dra för stora slutsatser av dem.

Men det där sista är naturligtvis ett rätt stort problem i en miljö där det närmast är att betrakta som nationalsport att dra för stora slutsatser av saker. Man skulle till och med kunna hävda att Solskjaer i hög utsträckning är Man Utds manager fortfarande endast på grund av att det dras för stora slutsatser av enskilda vinster. Varje gång kritiken har blivit som hårdast har Man Utd lyckats krångla fram en oväntad men prestigefull vinst.

På så sätt har Ole-Gunnar Solskjaer klamrat sig kvar på jobbet. Det vore alltså inte helt överraskande om vi nu ser något liknande mot Liverpool ikväll. Och skulle det bli på det viset kan vi nog vara rätt säkra på att Solskjaer knappast kommer försätta möjligheten att ge en och annan känga tillbaka till Jamie Carragher. Vilket om inte annat skulle visa hur mycket han definitivt bryr sig om vad som sagts.

Tyvärr är det ju där Man Utd befinner sig för närvarande. Snubblandes sig fram match för match, ungefär som den våldsamt överförfriskade som studsar mot väggarna i ett försök att navigera sig tillbaka till hotellrummet.

Men vad ligger det i själva verket för sanningshalt i Guardiolas påstående? Kan det faktiskt vara så att det i själva verket stämmer, att Graham Potter faktiskt är Englands just nu bästa manager? Utifrån det svenska perspektivet är jag övertygad om att många i alla fall vill tro det. Det är ju lite så den svenska självgodheten fungerar, att eftersom Potter har varit verksam i svensk fotboll så vill vi ju gärna betrakta hans framgångar som svenska i någon mening.

Hur som helst får vi kanske ändå anta att Guardiola inte menar att Graham Potter är den bästa managern i England eller i engelsk fotboll för närvarande, utan att vad han menar är att Potter är den bästa engelska managern, i eller utanför den engelska fotbollen. Det handlar alltså inte om att Potter vore bättre än t ex Jürgen Klopp, Marcelo Bielsa, Rafa Benitez eller för all del Guardiola själv.

Det lämnar ändå kvar ett gäng managers att jämföra Potter med. Här hittar vi i Premier League framför fem managers, nämligen Brendan Rodgers, Dean Smith, Sean Dyche, David Moyes och jag tänker att det inte riktigt ännu går att räkna bort Steve Bruce från det sällskapet. Vi skulle kunna titta ned i EFL Championship också för all del, men det är nog bara Scott Parker som skulle komma i åtanke, och jag tvivlar på att Guardiola ens vet om att det spelas fotboll nedanför Premier League.

Men vänta här nu tänker då säkert allehanda smartasses, Brendan Rodgers och David Moyes är ju inte engelsmän minsann utan nordirländare respektive skotte. Vilket för all del är sant men som givet hur det nu ändå fungerar på öarna bör räknas in i samma kategori av managers. Även här betvivlar jag dessutom på att Guardiola faktiskt själv gör någon skillnad eller uppdelning mellan dem.

Man skulle ju kunna tänka sig att t ex Brendan Rodgers muttrar något irriterande för sig själv med anledning av Guardiolas påstående. Om inte annat så för att det sägs att ett skäl varför Rodgers förklarade sig själv inaktuell för Newcastle är att han hoppas stå på tur för Man City om något eller några år när Guardiola förväntas lämna. Helt kul lär det ju inte vara att behöva höra en möjlig företrädare då framföra synpunkten att han inte ens är den bästa engelska managern.

För all del kan man väl även tänka sig att Rodgers har mer substantiella skäl än så att bli lite irriterad. Han har trots allt haft Leicester uppe i toppstriden av Premier League två säsonger i rad, båda gångerna varit i högsta grad med i striden om att ta Leicester till Champions League. Visst, båda säsongerna har detta misslyckats med minsta möjliga marginal, men han har åtminstone varit där. Vem mer skulle kunna säga samma sak?!

Möjligen räcker då David Moyes upp armen som svar på denna kanske något retoriska fråga. Han lyfte trots allt West Ham till sjätte plats i ligan förra säsongen, och givet vad vi ser den här säsongen både i ligan och i Europa League så var det knappast enbart en ren tillfällighet. Det skulle naturligtvis kunna finnas alla skäl i världen för Moyes att anse att han har gjort ett minst lika bra jobb som Potter har gjort i Brighton.

Men naturligtvis finns där ändå en slags plausible deniability i det att varken Rodgers eller Moyes rent formellt är engelska managers.

Rent tabellobjektivt skulle man så klart kunna säga att Pep Guardiola måste ha helt rätt i sitt påstående, eftersom Brighton faktiskt ligger fyra i tabellen, högre än alla andra lag i ligan med en engelsk eller till och med brittisk manager. Ergo måste ju Potter därför vara Englands just nu bästa manager. Tabellen ljuger ju aldrig och så vidare, och alla andra sådana där klyschor vi gärna drar fram när vi känner för att ljuga lite för varandra och för oss själva.

Men då uppstår naturligtvis frågan om med vilket tidsperspektiv man faktiskt gör den bedömningen. Exempelvis Rodgers och Moyes invändningar bygger naturligtvis på att även tidigare säsonger behöver vägas in i sammanhanget. Vilket på något sätt känns rimligt. Det blir att ge en enda säsong alldeles för stor betydelse, i synnerhet när denna säsong än så länge endast innehåller åtta spelade matcher, att använda endast denna som underlag för ett sådant omdöme.

Graham Potter har lyckats hålla Brighton kvar i två säsonger och nu alltså startat sin tredje säsong med Brighton väldigt starkt. Detta är självfallet bra, men är det verkligen bättre än att som t ex Sean Dyche ha etablerat Burnley i Premier League under fem-sex säsonger och tagit dem ut i europeiskt cupspel? Är det verkligen bättre än att ha tagit Aston Villa tillbaka till Premier League och snabbt etablerat dem där?

Det är svåra frågor som inte har några okomplicerade svar. Det beror i mångt och mycket på vad man värderar och hur man bedömer lagens olika förutsättningar. Brighton är så klart en mindre klubb rent materiellt än de flesta andra aktuella klubbar i detta samtal, det vill säga Leicester, West Ham och Aston Villa, samt naturligtvis även Newcastle, också innan det saudiska uppköpet. Så i den meningen blir en viss bestämd prestation också mer imponerande med Brighton än med t ex Aston Villa.

Vad man kan anta ligger bakom Guardiolas påstående är förmodligen också att han själv uppskattar Potters form av fotboll mer än majoriteten av övriga ”engelska” managers fotboll, möjligen Rodgers undantaget. Detta vet vi brukar kunna i högsta grad färga Guardiolas uppfattningar om bra och dåligt. Vad man också kan ha som hypotes är att Guardiola ser Potter som den manager med störst framtida kapacitet, med störst möjlighet att t ex ta över en av de engelska superklubbarna.

Detta har Guardiola förmodligen rätt i. Det är väsentligt mer sannolikt att se Potter ta över en engelsk storklubb än vad det är att se Sean Dyche, Dean Smith, David Moyes, Steve Bruce, möjligen även Brendan Rodgers göra detsamma. Resonemanget påverkas möjligen i båda riktningar av att vi redan har sett Rodgers och Moyes göra detta, och antingen helt eller delvis ha misslyckats.

Men dit är det så klart också en bit kvar för Graham Potter. Och även om han är ett namn som nämns nu varje gång en engelsk storklubb letar eller sägs leta efter en ny manager så känns det också som att det vore ett väldigt stort kliv för honom. Att han faktiskt skulle behöva ta mellansteget först och ta över en av de något mindre engelska klubbarna först som ett slags mellansteg. Det vill säga någon klubb som just Everton, Aston Villa eller West Ham för att ta några exempel.

Innan dess blir det lite för godtyckligt för min smak att påstå att Graham Potter just nu är Englands bästa manager. Även om det så klart låter bra och positivt när Pep Guardiola säger det på en presskonferens. Vilket självfallet också var avsikten.

Fredagen serverar Arsenal mot Aston Villa i vad som har alla förutsättningar att kunna bli en rätt puttrig kvällsunderhållning. Det är en oviss match på förhand. Arsenal såg ut att vara på gång igen med tre raka vinster men har därefter tagits ned på jorden igen med två oavgjorda i rad. Först mot Brighton och nu senast mot Crystal Palace där de i själva verket räddade sig själva från förlust i slutminuten.

Aston Villa är en motståndare väl i paritet med Crystal Palace, kanske till och med en aning farligare. Vad man däremot kan säga om Aston Villa för närvarande är att de är rätt ojämna eller oförutsägbara. Aston Villa är ett lag som kan vinna både mot Everton och mot Man Utd, men Aston Villa är också ett lag som kan förlora mot Watford och tappa 2-0 med tio minuter kvar av matchen till 2-3 hemma mot Wolves.

Just detta är självklart en av de stora frågorna inför den här matchen. Hur har Aston Villa lyckats hantera den käftsmällen? Det är en typ av resultat som kan sabotera en hel säsong om det vill sig riktigt illa. Ännu en förlust direkt efter det tappet kan göra ont värre. Samtidigt skulle en vinst borta mot Arsenal räcka ganska långt för att lindra de psykologiska såren efter matchen mot Wolves.

Det är svårt att på förhand säga exakt hur matchen mellan Arsenal och Aston Villa ska sluta. Ett påstående som säger en hel del både om Arsenals svagheter och om Aston Villas relativa styrka. Men kanske mest ändå om Arsenal. Det här är rimligtvis en match som Arsenal helt enkelt ska vara favoriter i. Men det skulle de självfallet vara även mot Crystal Palace, och vi såg ju där att riktigt så glasklart var det inte.

På något sätt har Arsenals och Mikel Artetas besvär förpassats till någon slags anonymitetens skamvrå. Uppmärksamheten har riktats mot andra saker. Först och främst Steve Bruces tillkortakommanden i Newcastle, som nu efter många om och men har slutat med sparken. Men även Man Utds och Ole-Gunnar Solskjaers misslyckanden de senaste veckorna har resulterat i hetare rubriker, förståeligt nog.

När nu Bruce så att säga är ute ur diskussionen så är det självfallet rätt hög risk att en stor del av strålkastarljuset flyttar tillbaka mot Arteta. Vilket för all del känns motiverat. För om kritiken med all rätt är hård mot någon som t ex Solskjaer så är det ju knappast så att Arteta rosar marknaden i någon större utsträckning. Tvärtom ser det väl i själva verket minst lika illa ut eller till och med ännu värre för Arsenal och Arteta.

Sedan är det väl för all del inte svårare än så att det hänger ihop med den ordning i vilken lagen förlorar sina respektive matcher. Arsenal förlorar matcherna i början av säsongen och då riktas all kritik mot Arteta. Man Utd har förlorat sina matcher mer under de senaste omgångarna så självklart leder detta till att kritiken i hög utsträckning riktas om mot Solskjaer. Ibland har sådana här saker rätt enkla förklaringar.

Mikel Arteta hoppade däremot in i debatten som just nu pågår i England gällande den verbala misshandel som managers i engelsk fotboll utsätts för. Han gjorde det för all del med anledning av vad som nu kommit fram om allt som har sagts om Steve Bruce, men det var väl ändå ganska uppenbart att Arteta pratar minst lika mycket om sig själv. Han har naturligtvis hunnit med att få höra både ett och annat han också.

Kan jag påstå att jag tycker särskilt synd om dem? Nej, egentligen inte. För all del tycker jag väl att det är ruggigt onödigt av supportrar, oavsett om det är på nätet eller ej, att ägna sig åt rent personliga tillmälen, så det är klart att det i sig är fel. Men det är också något som faktiskt går att strunta i, det är definitivt något man får räkna med, och har man inte förmågan att tränga bort sådant är det kanske något annat man bör göra.

Problemet är naturligtvis att det är stoltheten som såras och tar sig en törn. Men det grundläggande skälet varför det är så är egentligen inte dessa personliga tillmälen, utan att resultaten och prestationerna helt enkelt inte håller nivån, att managern kort sagt håller på att misslyckas och alla de tvivel och självtvivel detta ger upphov till. Enkelt uttryckt kan man säga att påhoppen träffar en redan väldigt öm punkt.

En öm punkt borde det vara både för Arsenal och för Aston Villa att kvällens match är ett möte på Premier Leagues nedre halva. Båda lagen borde vilja ge sig själva chansen ikväll att vinna och ta sig upp på övre halvan. Om inte annat så för att enda sättet att inte få spela på fredagar i Premier League verkar vara att faktiskt ta sig till europeiskt cupspel, då blir det minsann aldrig något spel på fredagar.

Vilket ju är raka motsatsen till det hur det skulle vara.

Beskedet kom under onsdagen som alla nog har betraktat som en ren tidsfråga ända sedan Newcastle fick nya ägare. Steve Bruce fick sparken. Det beskrevs naturligtvis som mutual consent, vilket möjligen visar precis med vilket allvar den typen av formuleringar faktiskt bör tas. Det kan väl för all del vara sant, det är ju faktiskt inte säkert att Bruce själv ingick i denna grupp av tydligen ömsesidiga.

Därmed ska alltså Newcastle anställa en ny manager. De har för all del köpt sig själva lite tid genom att meddela att Graeme Jones ska fungera som interimistisk manager under helgens match mot Crystal Palace. Men den kanske större frågan för Newcastle blir om de ska anställa en manager som ska ta dem till toppen av Premier League, eller om de ska anställa en manager som håller dem kvar i Premier League?!

Är det över huvud taget någon skillnad? Jag tror för all del inte att det krävs taktiskt helt olika managers för ena eller andra uppgiften. Valet står alltså inte mellan Pep Guardiola och Sam Allardyce, för att två dramatiska exempel. Men det kan krävas en högre grad av anpasslighet för en manager som ska hålla dem kvar i Premier League, att inte behöva vara helt beroende av att dominera matchbilden i varje match.

Av de managers som för närvarande anses vara i hetluften för att verkligen få ta över Newcastle verkar det stå mellan i stigande ordning Lucien Favre, Frank Lampard, Eddie Howe och Paulo Fonseca. Det kan mycket väl vara så att andra managers också är aktuella, men hur ska vi egentligen bedöma dessa fyra managers utifrån de båda möjliga uppgiftsformuleringarna – Newcastle till toppen, eller hålla Newcastle kvar?

Lucien Favre

Favre blev inte särskild långlivad i Dortmund sedan han misslyckats med att verkligen etablera Dortmund som ett genuint topplag och utmanare till Bayern München. Å andra sidan var han i det avseendet alltid bakbunden av Dortmunds egen klubbstrategi.

Några sådana begränsningar borde inte Favre behöva upptäcka i Newcastle om nu deras ambitioner och resurser är som det spekuleras i. Detta borde kunna göra Favre friare och farligare. Men något erkänt facit i det avseendet saknar Favre.

Ett återkommande mönster i Favres karriär är att han har varit bra på att klubbar runt ungefär mitten av tabellen upp till toppen av tabellen, men inte riktigt till toppen av den där toppen.

Huruvida Favre är rätt manager för Newcastle, som han förväntas ta från botten av tabellen upp mot toppen av tabellen, beror därmed på i vilken utsträckning man menar att Steve Bruce faktiskt underpresterade utifrån Newcastles spelarmaterial.

Rent intuitivt känns kanske inte Favre riktigt naturlig som manager att hålla Newcastle kvar i Premier League. Om något vore Favre i så fall en mer naturlig manager för Newcastle i ett senare skede i lagets utveckling.

Frank Lampard

Möjligen är det så att Lampard helt enkelt har hamnat på min dåliga lista, men det är väldigt svårt att se logiken bakom den här anställningen oavsett om uppgiften är att ta Newcastle till toppen eller att hålla Newcastle kvar i Premier League.

Vi såg för det första med Chelsea att där inte riktigt fanns kunnandet att behålla ett lag i toppen av tabellen, än mindre faktiskt ta ett lag till toppen av tabellen. Varför Newcastle skulle se Lampard som lämplig för den uppgiften är därför inte glasklart.

För det andra har Lampards lag, oavsett om det har varit Derby County eller Chelsea, visat sig vara väldigt sårbara defensivt. Att vara sårbara defensivt är en dödsdöm i Premier Leagues nedflyttningsrisk. Således vore inte heller detta glasklart.

Eddie Howe

När det kommer till nedflyttningsstrider i Premier League skulle Howe för all del kunna skryta med att han höll kvar Bournemouth i Premier League under fyra säsonger, vilket nog var fyra fler säsonger än vad någon hade räknat med på förhand.

Detta hade varit ett rätt bra skryt, åtminstone fram till dess att någon påpekade hur det sedan gick den femte säsongen. Om ingen är bättre än sin senaste match så kanske det också ligger något i att ingen är bättre än sin senaste säsong.

Howe känns alltså som ett lite skakigt val. Visst har han visat att han kan sätta en taktik som fungerar för att hålla ett begränsat lag kvar i Premier League. Men det var också under för honom minst sagt speciella omständigheter i just Bournemouth.

Huruvida Howe skulle lyckas att återskapa den magin också i Newcastle är inte alldeles självklart. Skulle han ha det förtroendet hos spelarna? Där finns redan ett par spelare som han känner väl, och som rimligtvis känner Howe väl.

Men om Newcastle ändå ska anställa en manager med Howes stil och filosofi, men med tillhörande tveksamheter gällande möjligheterna att bli kvar i Premier League, så tänker jag att de i så fall letar efter ett mer kraftfullt namn än just Howe.

Paulo Fonseca

Är Fonseca ett mer kraftfullt sådant namn? Jo, men det måste man väl nog rimligtvis säga, sedan Fonseca haft vissa framgångar både med Shakhtar Donetsk och med Roma inför den här säsongen. Det vore ett ambitiöst namn.

Men inte heller Fonseca, lika lite som Favre, Lampard eller Howe i själva verket, känns som en manager riktigt lämpad eller snarare inriktad på uppgiften att hålla Newcastle kvar i Premier League, utan mer på att utveckla dem till ett topplag.

Newcastles första och främsta uppgift är och förblir den här säsongen att hålla sig kvar i Premier League. Ändå känns det som att de i första hand letar efter en manager inriktad på den andra uppgiften, att ta dem till toppen av Premier League.

Det är riskabelt för Newcastle, men det kan naturligtvis visa sig fungera ändå. Men om nu Newcastle ändå ska välja en manager för denna andra uppgift så bör de rimligtvis välja den som är bäst lämpad för den uppgiften, med minst risk åt andra hållet.

Vilket är Paulo Fonseca.

Men det är en fråga som väldigt få av de tyngre journalisterna eller experterna i tyngre media riktigt verkar ha viljat ställa. Istället verkar det som om de har gått med i någon slags kult eller kommit till någon slags överenskommelse om att det på något sätt är fult och fel att ifrågasätta varför en manager fortfarande har sitt jobb kvar. Eller rättare sagt vissa managers, andra managers verkar det inte vara några problem med.

Här finns ett och annat knep som de använder sig av för att dölja spåren utav detta prima exempel på grupptänkande. Ett sådant knep är att mumla något otydligt om långsiktighet, lojalitet och respekt. Ett annat knep är att hela tiden beskriva missnöjet med lagets prestationer som vore de otåliga supportrars överreaktioner på ”enskilda matcher”, något som kan upprepas om och om under flera år.

I många fall är inte lagets egna supportrar så väldigt mycket bättre. Det kan t ex finnas en närmast provocerande självgodhet hos dessa supportrar som på fullaste allvar verkar tro att förmågan att blunda för det uppenbara på något sätt gör dem till bättre supportrar än alla andra. Supporterskap för dem verkar inte innebära att faktiskt använda sitt eget huvud. Lojaliteten med klubben förväxlas med lojaliteten med personer.

Vad som är mest frustrerande och upprörande med Man Utds tunga förlust mot Leicester är inte i sig att den inte var det minsta lilla oförtjänt eller orättvis, även om det så klart kan vara irriterande nog. Vad som gör en mest förbannad är att den inte heller var det minsta lilla oväntad. Det var inte alls svårt att föreställa sig inför matchen att den skulle gå på precis det sätt som sedan hände. Vad säger detta om Man Utds ”framsteg”?

Några sådana reella framsteg är i allt väsentligt osynliga. Allt som har hänt under Solskjaers snart tre år som manager är att Man Utd har köpt bättre och bättre spelare för mer och mer pengar, som just eftersom de är bättre spelare åtminstone något har lyckats höja Man Utds lägstanivå. Men Man Utd fortsätter vara ett lag som saknar organisation, saknar taktik, saknar tydlig spelidé och därför saknar nödvändig kvalitet.

Bättre spelare kommer till Man Utd, som väl i Man Utd nästan alltid blir sämre än vad de var innan de kom till Man Utd och vad de är sedan de lämnat Man Utd. Detta är ett annat kännetecken för en dysfunktionell klubb och ett lag utan organisation, utan taktik och utan spelidé. Det mentala självförsvaret bland supportrar, journalister och experter här blir att om och om igen lasta över ansvaret för detta på de aktuella spelarna.

Jadon Sancho övertygade och stundtals dominerande i Bundesliga, värvades som den sista pusselbiten på Man Utds offensiva högersida, men gör en väldigt slät figur i Solskjaers Man Utd där han allt som oftast får utgå från vänstersidan. Man Utd hade en anfallare i Edinson Cavani som fungerade perfekt för dem förra säsongen, men har råddat till även den situationen, inte minst med värvningen av Cristiano Ronaldo.

Man Utd är en klubb som inte vet vad den vill. Eller så är det en klubb som möjligen vet vad den vill men inte har någon som helst aning om hur de ska göra för att uppnå vad de vill. Det märks i Man Utds värvningar vars strategi närmast jämförs med den bortskämda femåringen i godisbutiken. Det märks i att Ole-Gunnar Solskjaer fortfarande är Man Utds manager, mest för att Man Utd inte har en aning om vem de annars skulle välja.

Nu sägs det bland annat till Solskjaers försvar att Man Utds spelare fortfarande gillar och tycker om Solskjaer. Jag vet inte om detta fortfarande stämmer. När t ex Paul Pogba säger att ”någonting” måste förändras finns inte så många alternativ att välja mellan vad detta någonting faktiskt kan vara. Sedan vet jag inte heller om den framgångsrika managerns främsta egenskap kan vara att vara snäll, gillad eller omtyckt.

Här finns många managers man skulle kunna välja att exemplifiera med men vi väljer Alex Ferguson både för att det är Man Utd och för att det är den manager som Solskjaer själv har valt att modellera sig efter. Var Fergusons främsta egenskap verkligen att han var snäll, gillad och omtyckt eller var hans främsta egenskap att han var respekterad, kanske i någon mening att spelarna faktiskt var lite konstruktivt rädda för honom?

Andra ord för snäll i detta sammanhang kan också vara undflyende, ohotande eller kravlös. Ole-Gunnar Solskjaer kan säkert vara väldigt snäll både som människa och som manager. Men snälla är även kossorna i hagen. Det gör dem knappast bättre lämpade att vara managers för Man Utd. Men för närvarande är det svårt att se att det skulle göra någon större skillnad.

Så jo, i en anda av bättre sent än aldrig antar jag, det kan nog vara dags att börja fråga sig om Ole-Gunnar Solskjaer verkligen duger för uppgiften.

Vi har inte kommit särskilt långt in på den här säsongen, så man får värdera kvaliteten på svaren därefter. Men Liverpool har sannerligen visat så här långt att man definitivt är att betrakta som en fullvärdig titelkandidat både i Premier League och i Champions League, liksom att förra säsongen med största sannolikhet mer var att betrakta som en isolerad händelse än som något mer än så.

Liverpool har inlett säsongen väldigt starkt. I Champions League har Liverpool vunnit både mot Milan och mot Porto. I Premier League är Liverpool alltjämt obesegrade, det enda laget som kan stoltsera med den saken, och har vunnit fem av sina åtta matcher, samt två oavgjorda mot Chelsea och Man City, deras huvudsakliga konkurrenter. Med 18 poäng på åtta matcher ligger Liverpool tvåa, en poäng efter Chelsea.

Försvarsspelet ser återigen starkt ut i Liverpool, med Virgil Van Dijk tillbaka i backlinjen, och detta har skapat ett större utrymme för övriga lagdelar. Framför allt har en tryggare defensiv gett Liverpool större offensivt utrymme. Mohamed Salah dominerar offensivt för Liverpool, och är tveklöst en het kandidat till att just nu räknas som världens bästa spelare. Sadio Mané ligger inte långt därefter han heller.

Inget lag i ligan är ens i närheten av att ha gjort lika många mål som Liverpool. Detta borde säga en hel del om hur Liverpool har fått fart på sitt anfallsspel igen, som ganska klart och tydligt krånglade och klickade förra säsongen. Även om för all del Liverpools målstatistik är något dopad av helgens vinst mot Watford, men liknande saker kan så klart sägas om övriga lags målstatistik också.

Ett allvarligt test på Liverpools anfallsförmåga lär emellertid komma den här kvällen, när Liverpool ställs mot vad som förmodligen är den europeiska fotbollens tuffaste defensiva test, nämligen Atlético Madrid på bortaplan. Ett defensivt starkare fotbollslag existerar rimligtvis inte för närvarande. Något Liverpool naturligtvis tvingades erfara i Champions League strax innan pandemin stängde ned all fotboll.

Liverpool förlorade mot Atlético Madrid i åttondelsfinalen av Champions League 2019-20, efter att ha dominerat spelet både hemma och borta, men haft förtvivlat svårt att omsätta det i målchanser och i mål. Det var den typen av förlust i europeiskt cupspel vi har sett rätt många exempel på genom åren. Liverpool är skapat för att vinna fotbollsmatcher, Atlético Madrid för att inte förlora dem.

Jürgen Klopp var knappast nådig efter bortamatchen den gången, då han framför allt gick hårt åt Atlético Madrids försök att filma, provocera och på alla möjliga sätt manipulera domaren. Det råder väl knappast någon tvekan om att Klopp helt säkert hade en poäng med detta. Atlético Madrid är inte bara den europeiska fotbollens defensivt bästa lag, de är också ett av de mest ”skitiga”.

Varken Atlético Madrid eller Diego Simeone lär be om ursäkt för den saken, och det finns det kanske heller ingen anledning för dem att göra. Det är den identiteten de har och det är vad som har gjort dem framgångsrika. När Jürgen Klopp säger att han inte personligen uppskattar Atlético Madrids fotboll så är det för all del en uppriktig synpunkt, men det är också ett medgivande att det är en typ av fotboll som Liverpool kämpar mot.

Nu är det för all del lite andra förutsättningar inför kvällens match. Det är ett gruppspel till att börja med. När Atlético Madrid mötte Liverpool i Madrid förra gången så var 0-0 i själva verket ett rätt bra resultat för dem. Redan 0-0 gav dem bortamålsfördelen på Anfield, som även skulle visa sig avgörande. Den gången fick de även med sig 1-0 på ett synnerligen turligt mål.

Den här gången gäller inte dessa omständigheter. Den här gången vore förmodligen Liverpool mer nöjda med oavgjort, även om det helt säkert är ett resultat som inget av lagen direkt kommer att klaga på. Någon bortamålsregel finns inte längre att spela på för Atlético Madrid, ens om det hade varit slutspel. Det handlar helt enkelt endast om att få med sig en eller helst tre poäng från matchen, det vill säga om att vinna matchen.

Det ställdes frågor om Liverpool inför säsongen. Om Liverpool skulle lyckas vinna mot Atlético Madrid ikväll vore det ytterligare ett emfatiskt och positivt svar på alla dessa frågor.

:::

Det är inte bara bortamålsregeln som har förändrats, eller rättare sagt tagits bort, i Champions League den här säsongen. Spelschemat i grupperna har förändrats. Från det gamla klassiska ABCCAB till det nya ABCCBA.

Låt gå för att det nya formatet på något sätt känns mer naturlig, en helt vanlig enkel vändande serie, men det är ju ännu en sådan där sak som man undrar varför man över huvud taget lägger energi på att förändra.

:::

England tvingas spela framför tomma läktare i nästa match i Nations League, sedan UEFA bestraffat FA för de trista scenerna inför och under EM-finalen mellan England och Italien i somras.

Pinsamt för England och för FA naturligtvis, men för spelare och för ett landslag som inte precis är ovana vid att spela framför tomma läktare i nuläget så är det kanske ändå inte någon särskilt allvarlig bestraffning.

:::

Premier League-klubbarnas pinsamma försök att blockera Newcastles möjligheter till kommersiell utveckling får mig att tänka på Ian Malcolm i Jurassic Park: ”Life finds a way!”

Det där fick mig så klart att fundera på Premier Leagues främsta vändningar och några av de mest minnesvärda matcherna. Hur skulle helgens match mellan Aston Villa och Wolves rankas på en sådan lista och vilka är i själva verket Premier Leagues åtta bästa och främsta vändningar? Detta får alltså bli ämnet för måndagslistan den här gången, kanske i förhoppning att det inspirerar kvällens match mellan Arsenal och Crystal Palace.

Vad är då egentligen en vändning?

För mig är det rätt enkelt och ligger i ordets själva natur, det är när en match vänds från förlust till vinst. Det är med andra ord inte samma sak som en upphämtning, och inkluderar alltså inte matcher där ett lag har befunnit sig i ett stort underläge men lyckats hämta upp till oavgjort. Detta diskvalificerar några klassiker som t ex 4-4 mellan Arsenal och Newcastle, eller 3-3 mellan Crystal Palace och Liverpool.

Vad krävs då för att räknas som en stor vändning, eller bland Premier Leagues allra bästa vändningar? En aspekt för mig är att det rimligtvis måste vara en vändning av ett underläge med två mål eller mer. En annan aspekt är att det åtminstone hjälper om vändningen även hade någon form av större betydelse, och matchen i sig faktiskt var viktig av ena eller andra skälet.

Så vilka är då Premier Leagues åtta bästa vändningar?

(8) Norwich 4-5 Liverpool, 2016

Liverpool blandade högt och lågt under Jürgen Klopps första säsong på Anfield, efter att ha anlänt i oktober. Mot Norwich var det emellertid januari och vi gavs ett av de tidigaste tecknen på den typ av berg-och-dalbanefotboll vi skulle komma att få se från Liverpool under Klopp, om än så här i början både på gott och på ont.

Roberto Firmino hade gett ledningen, men sedvanligt Liverpoolslarv i försvaret gav Norwich möjlighet att kvittera. Stephen Naismith gjorde sedan två mål vardera sidan av halvtidssignalen och Norwich leder alltså med 3-1. Liverpool svarade dock bra, och tre mål av Jordan Henderson, Roberto Firmino och James Milner vände matchen.

Men storyn var inte slut där. När Bassong kvitterade till 4-4 i 92:a minuten trodde alla att matchen var över. Adam Lallana ville däremot annorlunda och med ett dramatiskt vinstmål i den 95:e minuten fick han Liverpool att gå crazy samtidigt som Jürgen Klopp pajade sina brillor mitt i det vilda firandet.

(7) Leicester 5-3 Man Utd, 2014

Det kan finnas flera skäl att komma ihåg just den här matchen. Kanske för att det var den första matchen där vi skulle se Leicesters anda som något år eller två senare skulle vinna dem ligatiteln. Kanske för att det var första matchen där Louis van Gaals smekmånad fick ett abrupt slut. Kanske för att det var matchen som släckte Angel Di Marias livslust.

Man Utd startade matchen i ett rasande tempo, kvickt, kliniskt och effektivt. Laget gick upp i en snabb 3-1-ledning med några riktigt snygga mål på kontot. Men sedan kom alltså raset som därefter skulle komma att definiera van Gaals två säsonger som Man Utds manager.

David Nugent, Esteban Cambiasso, Jamie Vardy och Leonardo Ulloa vände 1-3 till 5-3 framför ett kokande King Power Stadium. Det var ännu inte riktigt dags för Mahrez, Kanté och dilly-ding, dilly-dong, men ryggraden till det lag som skulle chocka fotbollsvärlden såg vi ändå räta på sig i just den här matchen.

(6) Bournemouth 4-3 Liverpool, 2016

En match där det kanske mest episka var att jag redan vid 0-2 till Liverpool sa att den här matchen skulle sluta 4-3 till Bournemouth. Nu vore det så klart idioti att påstå att det var något jag faktiskt kunde veta, men det var inte taget ur luften då både Bournemouth och Liverpool var lagda så att det väldigt lätt urartade till rena shoot-outs.

Emre Can släckte till synes Bournemouths hopp sedan han gjort 3-1 till Liverpool kort efter Callum Wilsons reducering en liten bit in i andra halvlek. Två snabba mål av Steve Cook och Ryan Fraser kvitterade matchen, och när uret hade svängt upp på 93:e minuter så forcerade Nathan Aké in vinstmålet för Bournemouth.

(5) Leicester 3-4 Newcastle, 1997

Newcastle hade kommit väldigt nära ligatiteln säsongen innan och hade köpt tillbaka Alan Shearer för vad som var en världsrekordsumma. Shearer skulle komma att bli en legend i Newcastle och den här matchen är ett skäl till det förmodligen lika gott som något annat skäl.

Efter att ha tagit en tidig ledning i matchen befann sig Newcastle plötsligt i ett 1-3-underläge sedan Leicester mitt under andra halvlek gjorde tre mål på en knapp kvart. Det var då som Alan Shearer klev fram med ett exempel på ett alldeles enastående målskytte.

Alan Shearer gör 2-3 i den 77:e minuten, Alan Shearer gör 3-3 i den 83:e minuten, och i den 90:e minuten fastställer Alan Shearer alltså med ett äkta och perfekt hattrick matchens slutresultat till 4-3 till Newcastle. Det skulle aldrig räcka till den där ligatiteln, men det räckte i alla fall till en staty utanför St James’ Park.

(4) Tottenham 5-4 Leicester, 2018

Förutsättningarna var relativt enkla inför den här matchen i maj mellan Tottenham och Leicester, i vad som var den säsongens sista omgång. Tottenham behövde vinna för att säkra tredjeplatsen i ligan, och platsen i Champions League. Skulle Tottenham förlora var risken stor att de skulle missa Champions League.

Matchen exploderade från start med två snabba mål från Vardy och Kane. Men runt halvtid tog matchen en oväntad vändning när Mahrez och Iheanacho med två mål skickade Leicester upp i en 3-1-ledning. Tottenhams Champions League-plats såg plötsligt väldigt avlägsen ut.

Tottenhams respons var emellertid omedelbar. Det tog dem en knapp kvart att vända matchen till 4-3 efter självmål samt mål vardera för Walker-Peters och Lamela. Men storyn var inte slut där. Vardy kvitterade till 4-4 innan Harry Kane frälste Tottenham i slutet av matchen med ett klassiskt Kanemål i nedre hörnet.

Under dramatiska former och med minsta möjliga marginal tog sig Tottenham alltså till Champions League 2018-19. Tottenhams nya arena skulle invigas med Champions League-fotboll. Ett passande sätt för Tottenham att ta sig till Champions League en säsong som med flera liknande dramatiska matcher skulle ta dem hela vägen till final.

(3) Chelsea 2-3 Arsenal, 1999

Chelsea var ett bra lag från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Roman Abramovich hade ännu inte köpt klubben, men det var knappast något dåligt lag han skulle komma att köpa. Arsenal och Man Utd dominerade engelsk fotboll, men inte alltför långt bakom dem lurade Chelsea i vassen.

Bara någon vecka innan den här matchen hade Chelsea i själva verket mosat Man Utd med 5-0 på Stamford Bridge. Med 2-0 till Chelsea i halvtid i den här matchen, efter mål av Flo och Petrescu, såg Chelsea ut att vara på god väg mot ännu ett väldigt imponerande resultat mot en av sina rivaler i toppen av ligan.

Arsenal skulle däremot vilja annorlunda. Framför allt skulle Nwankwo Kanu vilja annorlunda. Det är Kanu som i den 77:e minuten startar Arsenals målskytte, det är Kanu som i den 83:e minuten fortsätter Arsenals målskytte, och det är Kanu som på tilläggstid avslutar Arsenals målskytte med ett briljant vinstmål från väldigt snäv vinkel.

(2) Man City 2-3 Fulham, 2008

Med endast tre veckor kvar av säsongen befann sig Fulham i ett för dem ytterst brydsamt läge. Roy Hodgson hade haft en tuff säsong med Fulham och en förlust mot Man City skulle betyda att Fulhams nedflyttning garanterades. Och Man City skulle verkligen inte göra det lätt för Fulham, utan gick fram till en 2-0-ledning i halvtid.

Majoriteten av alla nedflyttningshotade lag hade brutit samman där. Det finns en anledning varför de hotas av nedflyttning trots allt. Men Fulham ville annorlunda. Det var ett inspirerat inbyte av Diomansy Kamara som skulle komma att ändra historiens gång och vända matchen till Fulhams fördel.

Kamara reducerade för Fulham i den 70:e minuten, fem minuter efter att han blivit inbytt, ordnade därefter straffen som Danny Murphy kvitterade på, och när matchklockan höll på att rinna ut så var det Kamara som drog in vinstmålet. Fulham skulle sedan vinna även sina två återstående matcher, och rädda sig själva kvar i Premier League.

(1) Man Utd 5-2 Tottenham, 2009

Tottenhams moderna historia är för all del strösslad av matcher där de tappat både 0-2-ledningar och 0-3-ledningar. Men om man nu ska välja en av dem så blir det kanske denna, speciell på så sätt att det var en match där ungefär nittio procent av den kända världen hoppades på Tottenham, inte minst Liverpool.

Skälet var att Tottenham var ett av få återstående hopp att Liverpool skulle kunna äta upp Man Utds poängförsprång i tabellen. Och med en 2-0-ledning en bit in i andra halvlek på Old Trafford såg det ut som om Tottenham skulle leva upp till förhoppningarna. Men ödet, eller kanske snarare Man Utd, ville annorlunda.

Vad som ändå var lite speciellt var att det tog nästan halva andra halvlek innan Man Utd ens reducerade. Men när de väl reducerade var det som om hela havet stormade, en elektrisk ström gick genom Old Trafford, Tottenham krumblade och krackelerade, och när matchen var slut var siffrorna 5-2 till Man Utd.

Tottenham var naturligtvis arga. Liverpool var ännu mera arga. Men argast av dem alla var kanske Erik Niva som blåste upp en gråzon vid ett straffbeslut till Man Utds första reduceringsmål både till en förklaring varför Man Utd sedan gjorde ytterligare fyra mål och det slutliga beviset, enligt honom, att storlag alltid har hjälp av domarna.

Ett alldeles utmärkt exempel på att det ibland kan vara riskfyllt att skriva saker i affekt.

Låt oss dock säga att det är en uppfattning som är minst sagt enkelriktad. Liverpools supportrar verkar hur som helst inte ha något alls emot när deras egna managers pratar om andra klubbar. Och det är svårt att inte känna att detta är något som eskalerat rejält med Jürgen Klopp som manager. Jürgen Klopp har kort sagt både bildligt och bokstavligt en väldigt stor käft.

Senast är det naturligvis Newcastle som befunnit sig i skottlinjen för Jürgen Klopps munväder. Klopp har självfallet samma rätt som alla andra till sin uppfattning, men man kan inte hjälpa att känna att han kanske blir något hysterisk när han beskriver ett lag som alltjämt ligger näst sist i tabellen som ett superlag med närmast oändliga resurser, särskilt som vi ännu inte vet med säkerhet att detta faktiskt är vad PIF-Saudiarabien vill.

Därefter gör Klopp sig direkt löjlig när han försöker dra någon slags parallell för att inte säga likhetstecken mellan Newcastles uppköp och de sex superklubbarnas, inte minst hans egen klubb Liverpool för övrigt, försök för några månader sedan att bilda den där europeiska superligan. Två vitt skilda saker naturligtvis, egentligen utan något som helst samröre, där enda syftet att blanda samman dem är att blanda ihop begreppen.

Visst kan det vara så att Newcastle inom en inte alltför avlägsen framtid är en av dessa engelska superklubbar, och en av den engelska fotbollens dominanter. Men det är ingenting vi kan säga med säkerhet. Vad vi däremot vet med säkerhet är att oavsett vilket så är det en process som kommer att ta sin goda tid, och en process som kommer innehålla både medgångar och motgångar längs vägen.

Man skulle med lätthet kunna säga att bara dessa två första veckor av Newcastles nya ägande demonstrerar just detta. Det har inte alls gått lika snabbt och lätt som så många trodde det skulle göra. Newcastles nya styrelse har snubblat och snavat. Steve Bruce är fortfarande manager. Extrapolera nu dessa två första veckor i Newcastles nya liv och vi får en rätt trolig bild av Newcastles närmaste år.

Jämförelsen med Chelsea och Man City är närmast självklar. Det är de två klubbar som faktiskt har genomgått samma typ av metamorfos som nu Newcastle har påbörjat, eller möjligen förväntas påbörja. Gemensamt för båda dessa är att deras omvandling inte skedde över en natt, utan i hög utsträckning var ett resultat av trial and error, även om det tog olika lång tid för dessa klubbar, delvis beroende på var de först befann sig.

Den kanske lite större frågan är i så fall vad Newcastle faktiskt skulle kunna lära sig av Chelseas och Man Citys motsvarande processer. Vilka fallgropar och fiaskon, vilka styrkor och succéer från Chelseas och Man Citys respektive resor till toppen av engelsk och europeisk fotboll kan Newcastle ta med sig och i liknande utsträckning försöka undvika som försöka upprepa?

Rom byggdes inte på en dag. Den första lärdomen är att det kommer ta tid, och helt säkert vara en framväxande process under flera år. Det tog fyra år för Man City att ens befinna sig i en position då de faktiskt kunde vinna ligan, och det tog dem ännu längre att verkligen etablera sig i europeisk fotboll. Det gick snabbare för Chelsea, av naturliga skäl, men även där var det första året en slags övergångsfas.

Att övertyga inåt och utåt. Det sägs att Man City började tas på allvar som en ny stormakt när de värvade Yaya Touré. Med köpet av Touré övertygades både klubbens interna intressenter men även dess externa omvärld. Man City var inte längre bara ett skämt som kunde utnyttjas för en hög payday, utan Man City var på allvar. Newcastle måste hitta sina motsvarande spelare att fylla en liknande funktion.

Att värva lätt, och att värva rätt. Precis som för Chelsea och för Man City så kommer det vara väldigt lätt för Newcastle att värva spelare. Problemet är att det inte behöver vara rätt spelare. Att studera Chelseas och Man Citys första år är att studera ett minst sagt omfattande resursslöseri där pengar slängdes till höger och vänster på spelare som helt enkelt inte var rätt för dem varken på kort sikt eller på lång sikt.

Organisation, kompetens och planering. Detta är den tunga lärdomen från både Chelsea och Man City att vad Newcastle behöver först innan de börjar värva spelare som galningar är att ge klubben en sund struktur, med rätt personer och rätt kompetens på rätt plats, t ex en sportchef och en VD, eftersom detta kommer göra det möjligt för Newcastle att i betydligt högre utsträckning värva rätt spelare vid rätt tidpunkt.

Managern är viktig! Chelsea lämnade nästanpositinen så fort de anställde José Mourinho som sin manager. Det var först med Roberto Mancini som Man City började ta form på allvar. Stora projekt med stora ambitioner behöver stora namn som managers för att framstå som trovärdiga. Denna trovärdighet i sig tillåter sedan Newcastle i det här fallet att börja göra saker de annars aldrig skulle kunna göra.

Det är desto viktigare att Newcastle verkligen lär sig av Chelseas och Man Citys fiaskon och framgångar, eftersom Newcastles utgångspunkt är så mycket tuffare än deras. För det första börjar Newcastle från en betydligt svagare position. För det andra finns där redan t ex Chelsea och Man City, där finns ett antal andra väldigt köpstarka klubbar, det vill säga konkurrensen är en helt annan än för tolv år sedan, eller för 20 år sedan.

Jag tror liksom inte det är särskilt nödvändigt för Jürgen Klopp att börja drabbas av hysteriska anfall riktigt ännu. Särskilt som de själva är ett alldeles utmärkt exempel på att det alls inte är någon omöjlighet att konkurrera med klubbar som Man City, Chelsea och i framtiden kanske även Newcastle. Jürgen Klopps och Liverpools egna bedrifter motsäger i själva verket hans egen analys.

Men så kan det många gånger gå när man har en väldigt stor käft. Orden ramlar ut betydligt snabbare än vad tankarna faktiskt hänger med.

Varken superdatorn eller Brentfords egna statistiska kalkyler hade eller har rimligtvis rätt i sina respektive prognoser. Det kan inte finnas någon realistisk chans att Brentford skulle sluta fyra den här säsongen, det är helt enkelt en alldeles för orealistisk tanke. Men inte heller är eller var det väl så att det var så mycket som en chans på tre att Brentford skulle åka ur Premier League den här säsongen.

För all del måste man nog säga att baserat på vad experter trodde, tänkte och tyckte inför säsongen så kanske 30% i själva verket var i lägsta laget. Det var många som trodde att det var nästan automatiskt adjö för Brentford. Exakt på vad denna uppfattning grundades var lite oklart, annat än den närmast reflexmässiga bedömningen av nykomlingar som alltid finns, särskilt nykomlingar via playoff.

Genom åren har trenden varit att det är den tredje nykomlingen, det vill säga nykomlingen som så att säga får nöja sig med att greja uppflyttning via playoff, som får det svårast i Premier League säsongen därefter. Det finns en rätt glasklar logik i detta, det är trots allt laget som slutar sämst i tabellen den säsongen, vissa gånger till och med så lågt som på sjätte plats i tabellen. Laget borde vara minst redo för Premier League.

Men Brentford slutade nu för all del inte sexa i EFL Championship förra säsongen, de slutade istället trea, dessutom med rätt klar marginal ned till övriga lag. De vann därtill playoff på ett tämligen övertygande sätt. Och mycket riktigt är trenden den här gången närmast den omvända. Norwich, som vann ligan tämligen klart, har hittills klarat sig klart sämst. Watford som kom tvåa klarar sig sådär men har redan bytt manager.

Brentford däremot flyger minst sagt under sin allra första säsong i Premier League. De ligger sjua i tabellen efter sju omgångar. De har vunnit mot Arsenal, de har vunnit mot Wolves och de har vunnit mot West Ham. De har stått för en svängig shoot-out hemma mot Liverpool. De har i själva verket förlorat endast en match hittills i Premier League, möjligen något kontraintuitivt hemma mot Brighton.

Rimligtvis måste detta vara överraskande inte enbart för Brentfords egna sifferknäckare utan i ännu högre utsträckning för experterna som trodde på doom och gloom. Nu ska det inte göras för stor sak av detta, det händer så klart att det inte alltid går riktigt som det tänkt sig, men det kan inte komma som någon större överraskning för de som faktiskt har följt Brentford i EFL Championship de senaste åren.

Hur ett lag faktiskt klarar sig i Premier League har inte enbart att göra med placeringar i tabellen säsongen innan, utan mest av allt att göra med hur laget faktiskt spelar fotboll, vad som är dess styrkor och vad som är dess svagheter. Vissa lag är helt enkelt bättre utformade och anpassade än andra lag att ta klivet upp i Premier League, och utan någon som helst tvekan var Brentford ett av dessa lag.

Brentford är taktiskt väldigt väl utvecklade och utbildade, de har ett tydligt system i vilket spelarna passar väl in och ett system som i sin tur lyfter de egna spelarna. Brentford är bekväma i sitt passningsspel med boll och i sitt positionsspel utan boll. Brentford är systematiska i sitt presspel över hela planen och är ett av lagen i Premier League som också springer allra mest. Brentford ger inte bort saker i onödan.

Allt detta är väldigt goda egenskaper att ha i Premier League, inte minst som nykomling, och särskilt om man har som ambition att hålla sig borta från nedflyttningsstriden. Vad som har höjt Brentford är också att de faktiskt har kompletterat sig inför säsongen, de har adderat några verktyg till sin egen låda. Brentford har inte tvekat att variera sitt spel med längre bollar mot sina anfallare, för omställningar och för att vinna andra bollen.

Detta har gjort Brentford oförutsägbara och därmed obekväma att spela mot också för några av Premier Leagues mer erfarna och etablerade klubbar. Brentford har inte riktigt svarat upp mot den taktiska stereotypen som kanske fanns om den inför säsongen.  Vad Brentford framför allt har lyckats med är vad varje lag måste lyckas med för att kunna lyckas i Premier League på sikt, nämligen anfalla sina motståndare.

Varför är detta viktigt? Det har inte enbart att göra med de vanliga klyschorna om att fotboll ska vara offensiv och underhållande. Det har mer att göra med att förmågan att anfalla sina motståndare, oavsett om dessa är Brighton, Wolves, Arsenal, Liverpool eller t ex kvällens Chelsea, tvingar dem att anpassa sig, tvingar dem till lite större försiktighet, skapar en osäkerhet hos dem och lättar på trycket mot den egna backlinjen.

Anfall är med andra ord i någon mening bästa försvar för Brentford, eller åtminstone är anfall i någon mening även en form av försvar. Därmed inte sagt att inte också försvar är bästa försvar för Brentford, som på ett tämligen klokt sätt har valt att förstärka sin backlinje inför säsongen. Värvningen av Kristoffer Ajer, mittbacken från Celtic, för £13m var dyr med Brentfords mått mätt, men har visat sig extremt värdefull.

Är det något område där Brentford verkligen har utrymme till förbättring så är det ironiskt nog, eftersom det var vad så många såg som deras stora styrka, anfallsspelet och effektiviteten i det egna spelet med boll. Brentford har varit bra på att ha bollen, och bra på att kontrollera bollen, men inte riktigt lika bra på att faktiskt göra något riktigt produktivt med bollen. Det är inte bara relativt få mål utan även relativt få skott.

Om det är någon gång den här säsongen som detta verkligen kommer sättas på ett tufft prov så är det rimligtvis ikväll när Brentford hemma på sin nya, fina arena möter ligans arguably defensivt bästa lag i Chelsea. Även de ironiskt nog ett lag vars främsta styrka så här långt har varit försvarsspelet där många nog tog för givet att det var anfallsspelet som skulle skina för dem.

Brentford har redan slagit Arsenal på hemmaplan, och de har tagit Liverpool till en 3-3-match på hemmaplan. Men Brentford måste förmodligen lyckas besegra Chelsea på hemmaplan för att jag skulle kunna tro att de har åtminstone någon möjlighet att sluta fyra i ligan den här säsongen så som superdatorn fick för sig. Men även om de skulle förlora mot Chelsea ikväll kommer jag inte tro att Brentford åker ur Premier League.

Brentfords siffror överskattade den risken till åtminstone tio gånger mer än vad den faktiskt var. Det handlade nog snarare om 3% än om några 30%.

En så kallad “superdator” har tydligen lyckats förutse hur den här säsongen kommer att sluta, in i minsta lilla detalj.

Det finns några rätt roliga godbitar i den där tabellen, men dem överlåter jag åt er att upptäcka för er själva.

Om vi skulle försöka hitta en poäng bortom den rena humorn så att säga så vore det kanske att den här typen av förment “objektiva” datasimulationer är ganska vanliga, och alltför ofta tillskrivs ett värde de absolut inte har.

I själva verket är det bara en mer modern form av vidskeplighet, helt i stil med typ astrologi, stjärntecken eller gamla tiders orakel, profeter och schamaner.

Men maskerat med siffror och vetenskapliga ord som “simulation”, “super computer” och så vidare.

Den underliggande tanken bakom den sentimentaliteten måste rimligtvis vara att om Steve Bruce får sparken inför matchen så kommer med rimlig sannolikhet bli så att han aldrig får göra sin 1,000:e match som manager i Premier League. Det vill säga, efter att han lämnar Newcastle så kommer ingen annan Premier League-klubb vara intresserade av honom. Förmodligen en korrekt tanke, om än inte särskilt smickrande.

Hur som helst väcker det ju en intressant frågeställning. Nämligen om det är så att klubbar som exempelvis Newcastle faktiskt har något slags moraliskt ansvar gentemot sina managers, eller för den delen sina spelare, att ta hänsyn till den här typen av tämligen triviala personliga prestigefrågor i sina beslut, eller om det i själva verket är så att de måste sätta klubbens intressen i första rummet.

Delvis blir det i första hand en slags kalkyl av i vilken utsträckning klubbens intressen faktiskt tar skada av att tillgodose de rent personliga önskemålen. Här kan man möjligen tycka att kostnaden för Newcastle i rent tabellmässiga termer förmodligen är ringa. Deras möjligheter den här säsongen påverkas inte i någon större grad av om Bruce är manager mot Tottenham i helgen eller ej.

Men fotboll är som bekant känslor minst lika mycket som kalkyler. Newcastles supportrar vill helt enkelt inte ha Bruce kvar som manager. Det går att förstå dem, även om uttrycken för denna vilja kanske inte alla gånger är väldigt sympatiska. Något som har fått pundits och experter att med mörka stämmor prata om respekt på ett sätt som mest får en att tro att de gästspelar i någon rätt klyschig maffiafilm.

Mycket av symboliken kring Newcastles uppköp har handlat om Steve Bruce som manager, och det omedelbara bytet av honom som manager har gjorts till det första och främsta tecknet på den nya tid som Newcastles supportrar nu hoppas ska vara på väg för Newcastle. Den klubb som kanske mer än någon annan klubb i engelsk fotboll faktiskt förtjänar denna nya tid.

Newcastles allra första match efter uppköpet skulle bli en festens stund. En match hemma på St James Park, mot Tottenham av alla lag. Det kommer det säkert kunna bli i någon utsträckning ändå, men det är svårt att inte känna att det riskerar lägga viss sordi på glädjen, och möjligen skapa en något märklig stämning på St James Park, om Bruce fortfarande står där som manager.

Är det verkligen så som Newcastle vill starta denna nya tid? – med en något off stämning och eventuellt med 50,000 hemmasupportrar som fulla av dryck och brittisk knegarhumor för för sig att börja serenadera klubbens egen manager med någon lustighet som ”you’re getting sacked in the morning!” Vore detta verkligen att på bästa sätt försöka behandla Steve Bruce med (*italienska fingergester*) respekt?

Kanske är det i själva verket så att Newcastle egentligen inte har något praktiskt alternativ på plats. Att anställa en ny manager som dessutom ska vara helt rätt manager för Newcastle är naturligtvis ingenting som man bara snyter sig ur näsan på någon dag eller två. Sådant kan ta sin lilla tid, särskilt när man befinner sig mitt under säsongen så här, och med en klubb vars organisation knappast har hunnit bli inkörd.

Delvis säger det också något om ägarstyrningen och ledningen av Newcastle. Nämligen att de slutliga besluten enligt vad många rapporterar måste fattas i Saudiarabien, närmare bestämt då i PIF, denna saudiskt statliga investeringsfond som äger 80% av Newcastle. De slutliga besluten fattas alltså inte av Newcastles styrelse. Detta skapar så klart ett extra laget av möjligen rätt tungrodd byråkrati.

Den kloke kanske också tänker på vad för ljus detta förhållande sätter Newcastles och Premier Leagues påståenden att PIF minsann inte är Saudiarabien i. Så var ju alltså inte fallet, och en försäkran för detta var att PIF nöjde sig med att placera en ensam Yasir Al-Rumayyan som icke-exekutiv ordförande. Men man behövde naturligtvis inte vara särskilt cynisk för att misstänka att detta möjligen var en papperskonstruktion.

Men även om Newcastles styrelse nu hade varit fullständigt autonom och beslutsfähig så hade det ändå varit kort om tid att hinna anställa en ny manager. Detta reducerar så klart Newcastles möjligheter till förändring. Hellre bra än snabbt måste ändå vara Newcastles utgångspunkt, även om bra och snabbt är att föredra. Men där finns självfallet alltid möjligheten att köra Graeme Jones som ställföreträdare i någon match eller två.

Åter till frågan: Har Newcastle ett moraliskt ansvar att låta Steve Bruce få genomföra sin 1,000:e match i Premier League? Nej, det kan jag inte tycka att de har. Även om det inte skulle kosta Newcastle särskilt mycket att låta Bruce göra det, vilket jag ändå tycker det gör, åtminstone i symbolisk mening, så upplever jag det som både lite tramsigt och nästan förnedrande att inte sparka Bruce enbart av det skälet.

Alla på St James Park på söndag kommer naturligtvis veta att det är enbart av det skälet. Inte minst Steve Bruce själv kommer veta att det är enbart av det skälet. Att förnedra och låta sig förnedras alltså endast för att ta sig över någon godtycklig numerisk gräns som ingen ändå egentligen har brytt sig om tidigare och som ingen heller kommer bry sig särskilt mycket om efteråt.

När något ont ska göras är det bättre att göra det fort och utan omsvep.

Papa John’s Trophy, eller EFL Trophy, eller Football League Trophy som jag av flera olika skäl fortfarande föredrar att kalla turneringen, är alltså Ligacupen fast bara för klubbarna i League One och League Two. Vad man skulle kunna kalla för en B-turnering till Ligacupen. Eller en vettig chans för klubbarna i Football Leagues två lägsta divisioner att få spela på Wembley och vinna en cuptitel.

När jag säger att Football League Trophy bara är för klubbarna i League One och League Two så är det emellertid en sanning med rätt stor modifikation. För i Football League Trophy hittar vi även de stora klubbarnas akademilag, eller mer precist U23-lag. Ett minst sagt kontroversiellt beslut när det genomfördes och något som fortfarande retar gallfeber på övriga klubbar.

Beslutet fattades för fem år sedan och trädde alltså i kraft för första gången säsongen 2016-17. På dessa fem säsonger har inte ett enda av dessa U23-lag tagit sig till final i Football League Trophy. Endast Chelsea har vid ett enda tillfälle lyckats ta sig till semifinal. Ytterligare tre lag, nämligen Swansea, Man City och Leicester, har lyckats nå kvartsfinal. Över hälften av lagen åker regelmässigt ut redan i gruppspelet.

Rent fotbollsmässigt kan man alltså säga att det beror helt och hållet på perspektiv huruvida dessa storklubbar borde få ha sina lag med. Å ena sidan verkar de knappast vara bra nog på det stora hela för att egentligen få vara med. Å andra sidan är de ju heller inte för bra för att få vara med, utan tvärtom verkar det kanske kunna finnas ett värde, för dem (!), i att få vara med och testa sig mot bättre lag i tävlingssammanhang.

Det är ju naturligtvis detta sista som har legat bakom trycket på att de största klubbarna ska få ha med sina lag i Football League Trophy. Att det är viktigt för unga spelares utveckling att få den matchningen. Det är naturligtvis precis samma tänkande som ligger bakom exempelvis Pep Guardiolas ständiga ältande om att hans Man City minsann borde få ställa upp med sitt B-lag i Football Leagues ordinarie ligasystem.

Att detta är viktigt egentligen endast för att de största klubbarna av rent egoistiska skäl väljer att horda alla de bästa unga spelarna i engelsk fotboll, kort sagt med marxistiskt språkbruk att koncentrera och kontrollera fotbollens produktionsfaktorer, istället för att låta dessa utvecklas mer naturligt i mindre klubbar, går naturligtvis en sådan som Guardiola spårlöst förbi. Han bryr sig om sitt, och skiter självfallet i fotbollen i stort.

Först skapar man alltså i ren egennytta ett problem inom fotbollen. Därefter ställer man om och om krav på att andra ska göra avkall på sig själva och på sina intressen för att skaffa sig själva ännu fler fördelar samt åtgärda eller möjligen mildra de problem man alltså själva skapat. Ligger det någon sanning alls i detta med ”Fraudiola” så gäller det naturligtvis detta. En slags scam är det ju definitivt, om än i öppet solljus.

Men nu är det inte primärt det fotbollsmässiga som får de mindre klubbarna att spotta och svära. Snarare är det väl det publikmässiga eller möjligen pengamässiga, som det kanske handlar om i förlängningen. Det finns helt enkelt inget reellt intresse att se de större klubbarnas U23-lag spela fotboll, åtminstone inte i detta sammanhang. När t ex Fleetwood Town mötte Man City U23 så var det åtta (!) personer på läktarna.

Hemmafansen kommer alltså inte på matcherna. De anser inte att det är intressant att se sitt lag spela mot Man Citys, Chelseas, Liverpools eller Man Utds U23-lag. Kanske anser de det i själva verket vara förnedrande. Bortafansen kommer inte heller på matcherna. De har säkert visst intresse för sin klubbs U23-lag, men inte tillräckligt stort intresse att betala både i form av tid och pengar för att åka och titta på dem i Football League Trophy.

Värt att betänka även detta naturligtvis när Pep Guardiola med flera ljushuvuden i de större klubbarna anser att deras B-lag minsann ska få spela i League One och League Two. Vilket självfallet speglar deras syn att all fotboll i övrigt bara är ett slags farmargebit för deras intressen. Naturligtvis exakt samma typ av tänkande som ligger bakom både detta med europeisk superliga och expanderat Champions League.

Jag var faktiskt försiktigt positiv till beslutet att släppa in storklubbarnas U23-lag i Football League Trophy när det fattades. Jag trodde inte det skulle ha de negativa effekter som folk sa att det skulle få. Där hade jag däremot fel. När det dessutom visar sig att storklubbarna i flera fall, inte minst Man City, inte enbart spelar unga spelare, utan rätt många äldre marginalspelare, är det bara att slänga idén på sophögen.

Jag har alltså ändrat mig. Jag hade fel. Kamrat Linhem till exempel, med flera, hade i själva verket rätt.

Hur det kommer se ut på läktarna ikväll när Sunderland tar emot Man Utds U23-lag på Stadium of Light är svårt att säga. Förhoppningsvis är det väl fler än åtta åskådare i alla fall. Vinner Sunderland har de guldläge att ta sig vidare ur gruppen och därmed eliminera Man Utd. Sunderland borde vinna. De är ju dessutom regerande mästare i Football League Trophy, och har alltså cuptiteln att försvara.

Jag tror det får bli en pizza framför matchen ikväll. Tyvärr har de inte Papa John’s i Sundsvall, eller i Sverige heller för den delen vad jag vet. Kanske får det bli Pizza Hut istället.

När så blir fallet så är det Englands sjunde raka mästerskap, det vill säga VM eller EM, som de har kvalificerat sig till egentligen utan några som helst problem. Det vore i så fall 14 år sedan England misslyckades med att kvalificera sig till ett mästerskap. Vilket för all del råkar vara ganska exakt det mellanrum med vilket England historiskt sett faktiskt har misslyckats med att kvalificera sig till mästerskap.

Innan 2008 var det som vi kanske vet 1994, och dessförinnan var det 1980 som följde på ett utifrån den synvinkeln fullständigt horribelt 1970-tal för engelsk fotboll. Baksmällan efter Englands VM-vinst 1966 verkar ha varit total. Vilket för all del låter väldigt mycket som just det engelska landslaget. Aldrig någonsin än under de tio-femton åren efter 1966 lär de väl ha varit riktigt lika övertygade om att de var bäst i världen.

Men det verkar alltså som om Gareth Southgate nu bryter det där historiska mönstret, när England alltså tar sig till VM fastän det är 14 år sedan sist. Eller om allt som Southgate har lyckats med i själva verket är att skjuta upp eländet i två eller fyra år. Det antar jag att tiden får utvisa. Hur som helst får man väl konstatera att om det bara gällde att kvala sig till mästerskap så är Southgate en minst sagt framstående förbundskapten.

Annat är det kanske med själva mästerskapen. Vilket för all del är en rätt märklig sak att säga om en förbundskapten som på två genomförda mästerskap har tagit England till först en VM-semifinal och därefter en EM-final. Händelsevis Englands bästa placeringar i mästerskap på cirka tre årtionden. Men själva placeringarna berättar naturligtvis som mest halva historien gällande Southgates förbundskaptenskap.

Historiens andra hälft berättar om en väldigt passiv, konservativ och riskminimerande fotboll som varken har lyckats imponera eller underhålla. England har inte vunnit en enda match mot ett riktigt storlag i dessa mästerskap, möjligen med undantag för ett extremt formsvagt Tyskland. Deras väg till semifinal och final har präglats av för Englands räkning väldigt lyckosamma lottningar.

Det borde rimligtvis trotsa all rim och reson att England skulle kunna ha riktigt samma lycka i grupplottning och slutspelsträd ett tredje mästerskap i rad, när VM 2022 alltså ska spelas i Qatar. Därmed är det högst sannolikt att England kommer behöva höja sig rejält om de ska lyckas upprepa sina tidigare positiva placeringar. Vilket det väl i själva fallet inte finns några större tecken på att de skulle lyckas göra.

Vad som händer med England då kan diskuteras. Mycket talar kanske för att även om England gör närmast ett fiasko i VM så kommer Gareth Southgate få åtminstone en chans till att visa att han ändå kan ta England hela vägen fram i ett mästerskap. Frågan vore väl kanske om han själv vill, men något säger mig att han är rätt förtjust i rollen han har, och han lär knappast simma i andra erbjudanden från engelska klubbar.

Men även om vi leker med tanken att Gareth Southgate ändå lämnar England efter VM, ofrivilligt eller för egen maskin, vem eller vilka finns i så fall på plats för att ta över efter honom som Englands förbundskapten? Svaret på den frågan känns ärligt talat inte helt uppenbart, och något vittnar väl kanske det i min mening om svagheten i Englands och för all del även Southgates långsiktiga successionsplanering.

Frank Lampard. Som alltid är fallet när engelska managerjobb ska tillsättas de senaste åren så är Lampard ett namn som kommer nämnas. Lampard har självfallet inte gjort något alls för att förtjäna rollen, men det hade väl å andra sidan inte Southgate heller gjort. Att vara förbundskapten är en annan sak, och det är väl inte omöjligt att det är en uppgift som faktiskt skulle kunna passa Lampard relativt bra.

Pep Guardiola. Han har ju själv vid lite olika tidpunkter pratat om att han vill ta hand om ett landslag som någon form av framtida utmaning. Tittar vi några år framåt i tiden så kan det kanske vara dags. Jag vet inte om jag tror Guardiola och landslag är någon särskilt lyckad kombination, lika lite som jag tror att det i så fall kommer handla om England, men det betyder ju inte att det är en utesluten eller ens särskilt långsökt tanke.

José Mourinho. Blickar vi ett-två år framåt i tiden är det rimligtvis rätt stor chans att Mourinho har fått sparken igen och tittar sig om efter nästa prestigefulla jobb. Varför skulle inte detta kunna vara Englands förbundskapten?! Detta England som ändå av någon anledning är så väldigt förtjust i Mourinho, som i sin tur av någon anledning verkar vara så väldigt förtjust i England.

Arsene Wenger. Ingen ska ju slå i mig att Wenger egentligen innerst inne i sitt hjärtas hjärta vill vara något annat än fotbollstränare, inkluderat någon slags nördig FIFA-pamp med lite galna idéer. Förbundskapten för England borde kunna passa både Wenger och England perfekt, de känner så att säga varandra. Och även om det kanske skulle kunna sägas vara nästan tio år för sent, så är ändå sent bättre än aldrig.

Det är inte många namn. Inte heller är det namn med någon naturlig koppling till Gareth Southgate eller någon form av sammanhängande tankegång från FA:s sida. På samma gång är det väldigt svårt att se några naturliga alternativt internt i Englands landslagsledning som skulle stå redo att ta över efter Southgate. Åtminstone inga alternativ som skulle framstå som rimligt intressanta.

Istället är det alltså namn som känns aktuella just på grund av sina namn och inte så värst mycket annat, utöver deras var en och på sitt sätt speciella relation till England och till engelsk fotboll. Lägg därtill att samtliga namn innehåller en viss grad av önsketänkande där det är långt ifrån säkert att egentligen någon av dem faktiskt vore intresserad av jobbet om eller när det faktiskt skulle bli tillgängligt.

I själva verket är det alltså en hyfsat osäker och utsatt position som England befinner sig i just nu med Gareth Southgate. Mycket av det följer att framgångarna England har haft med Southgate som förbundskapten ändå har kommit hyfsat oväntat. De är liksom inte frukten av något målmedvetet arbete över lång sikt. England råkade helt enkelt bara trycka på ett gäng knappar i blindo och på måfå, och det råkade bli bra.

Sådant räcker för att ta England till VM. Men det räcker knappast för att ta England så värst mycket längre än så.

Att Steve Bruce får sparken förr snarare än senare kommer väl inte precis med några högre odds. Märkligare är väl egentligen att han inte redan har fått sparken. Det finns liksom inga som helst argument för Newcastles nya ägare att inte sparka Bruce, varken sportsliga, psykologiska eller politiska. Alla dessa argument talar tvärtom för sparkandet av Bruce. Vilket också förväntas ske under veckan.

Naturligtvis spekuleras det då hejvilt om vem som i så fall ska ta över efter Steve Bruce som Newcastles manager. Newcastle sägs jobba med en lång lista av namn där vissa är mer aktuella än andra, vilket onekligen är en beskrivning så generell och så oprecis att det självfallet bara är ett annat sätt av press och sillymedia att säga att de inte har minsta lilla susning om vem eller vilka det faktiskt kan bli.

Det har självfallet inte jag heller. Men jag märker så klart om vilka det framför allt pratas, och kan naturligtvis utifrån det ha en och annan tankegång om vilka alternativ som är mer eller mindre troliga. Det är hur som helst en salig blandning namn som det alltid är, och det är väl inte alldeles glasklart i vilken utsträckning detta är Newcastles namn, eller i vilken utsträckning som pundits och journalister ger uttryck för egna förhoppningar.

Den typen av kombinationer ger ju upphov till vissa lustigheter. Som när Sky Sports formulerade sig på detta sätt angående Newcastles valmöjligheter: ”Will Steve Bruce stay as Newcastle boss? If he leaves who will replace him? Lampard, Gerrard or Conte in?” Som om det ens varit ett val om detta faktiskt varit alternativen. Det krävs verkligen den dummaste av engelsk dummedia för att prata om dessa namn på samma nivå.

Vilka managers sägs då vara aktuella för Newcastle och vad talar egentligen för och emot dem? Här går säkert att hitta fler än åtta managers, men eftersom detta är en måndagslista så låter vi oss nöja med åtta av de mest förekommande namnen. Och det enda som kanske är något udda med dem är väl att Graeme Jones inte är ett av dem.

(8) Lucien Favre

Intressant namn och ett av de mer populära och lyckade managernamnen utanför Premier League de senaste åren. Favre var högaktuell för Crystal Palace i somras men drog sig i sista minuten ur den övergången.

Vilket för all del antyder att Favre åtminstone var intresserad av att komma till Premier League, och där ett nyrikt Newcastle mycket väl kan framstå som ett bättre alternativ än Crystal Palace.

Favre vore ett spännande val av Newcastle, en manager med bra profil i meningen att han är taktiskt sund och tydlig, och vet att jobba med inte oändliga resurser. Men kanske finns en viss osäkerhet runt att Favre känns oprövad i en liga som Premier League.

(7) Frank Lampard

Om argumentet mot Favre är att han är oprövad så är kanske argumentet mot Lampard att han tvärtom är prövad. Vad som borde tala mot Lampard är just att han med Chelsea visade att han ännu inte har vad som krävs på den nivån.

För all del befinner sig Newcastle ännu inte på den nivån, men det är ju trots allt till den nivån som Newcastle vill komma. Ärligt talat är det svårt att se varför Lampards namn än nämns, utöver att han råkar vara engelsman och därför medias darling.

(6) Ronald Koeman

Framtiden för Koeman i Barcelona ser ju inte precis ljus ut där det känns endast som en tidsfråga innan Koeman får sparken, och eventuellt ersätts med Roberto Martinez. Detta skulle då kunna göra Koeman aktuell för Newcastle.

Det gör viss sense. Koeman är självfallet en manager med hög namnkännedom och att han precis varit manager för Barcelona borde tilltala Newcastle. Det vore en manager som så att säga visar att Newcastle visar allvar.

Problemet är självfallet att vi redan har sett Koeman i Premier League. Hans vistelser i Southampton och Everton var kanske ingen av dem fullständiga misslyckanden, men de var ju heller inte precis några strålande succéer.

(5) Eddie Howe

Ett managernamn som rimligtvis borde vara aktuellt är Howe, vars bedrift att ta upp Bournemouth i Premier League och därefter hålla Bournemouth kvar fem år i Premier League definitivt borde göra honom kvalificerad.

Howe visade med Bournemouth att han vet mycket väl hur man sätter ihop ett lag och får det att fungera tillsammans rent taktiskt, även i konkurrens med större och åtminstone på pappret bättre lag. Vilket ofrånkomligen kommer vara Newcastles situation i början.

Orosmolnet är möjligen att Howe efter han lämnat Bournemouth har blivit mer eller mindre osynlig inom engelsk fotboll. Vilket knappast kan ses som något särskilt positivt tecken utan tvärtom leder till frågor om det finns goda skäl att ingen plockat honom.

(4) Mauricio Pochettino

Inte ett namn som nämnts särskilt frekvent men det är inte precis några långsiktiga tankegångar som leder fram till namnet. Pochettino känns inte överdrivet populär i fotbollens just nu främsta skrytbygge, PSG.

Om vi alltså leker med tanken att Pochettino får sparken av PSG och kvickt ersätts med Zinedine Zidane eller Antonio Conte så kommer Pochettino leta nytt jobb och helt säkert inte vara avog att återvända till Premier League som han känner väldigt väl.

Ett bättre namn vore knappast möjligt för Newcastle att hitta, varken vad gäller storleken på namnet eller profilen på managern. Newcastle skulle rimligtvis vilja att Pochettino gjorde exakt för Newcastle exakt vad Pochettino redan gjort för Tottenham.

(3) Steven Gerrard

Även detta känns väl som ett namn som nog inte alls nämnts om han inte varit engelsman, och därtill en engelsk spelarlegend. Lite rimligare än Frank Lampard känns det ändå givet vad Gerrard ändå har åstadkommit med Rangers de senaste åren.

Men Premier League är självfallet en helt annan sak, och att lyfta Newcastle från botten av tabellen upp mot Champions League-platserna på kort sikt är naturligtvis en långt större utmaning än att vinna med Rangers i Skottland.

Kanske hade jag tänkt lite annorlunda om Gerrard varit en spelarlegend i Newcastle, men nu är han det istället i Liverpool. Vilket är en annan sak som talar mot anställningen, eftersom rykten om att han skulle lämna Newcastle för Liverpool vore ofrånkomliga.

(2) Graham Potter

Ett namn som har trendat rejält de senaste dygnen. Om detta har konkreta orsaker eller endast beror på att han råkar vara en engelsk manager i Premier League som dessutom överraskat positivt i början av säsongen är nästan ogörligt att säga.

Men visst, Potter har visat med både Swansea och framför allt med Brighton att han har en väldigt tydlig idé om hur fotboll ska spelas, och att han vet hur denna idé ska omsättas i praktiken. Potter vore ett konstruktivt val av Newcastle.

Men vore Potter verkligen en manager som skulle kunna inspirera Newcastle? Hur glatt överraskad man än är av Potters fotboll och resultat så förändrar inte detta att Potter ändå i så fall kommer direkt från Brighton.

Och det är ju för all del sant att en refräng bland Newcastles supportrar de senaste åren har varit att de åtminstone borde kunna prestera lika bra som en klubb som Brighton. Men det betyder ju inte att Newcastle därför bara vill vara Brighton så att säga.

(1) Antonio Conte

Om nu Conte tackade nej till Tottenham inför säsongen känns det kanske inte alldeles trovärdigt att han ett knappt halvår senare plötsligt skulle tacka ja till Newcastle som ligger näst sist i tabellen när frågan i så fall ställs.

Men för all del, kanske ändå, om Newcastle ändå skulle lyckas övertyga Conte om deras väldigt höga ambitioner också på mycket kort sikt. Pengarna finns naturligtvis där och projektet som sådant skulle naturligtvis kunna vara extremt intressant.

Lätt skeptisk är man kanske ändå. Att de enda källorna som påstår att Conte minsann är intresserad har sin hemvist uppe i nordöstra England väcker misstanken hos mig att det kanske inte är så mycket mer än en slags delusions of grandeur.

I ett senare skede av Newcastles utveckling har jag betydligt lättare att se Conte som deras manager. Skulle Conte bli Newcastles manager redan nu vore det en överraskning, om än för all del en positiv överraskning.

Conte har ju om inte annat viss tidigare erfarenhet av att ha byggt upp svartvitrandiga storklubbar från relativt svag position till dominanter i sin liga. Han är långt ifrån endast en flat track bully.

Ett annat vanligt argument är att den och den ledaren är en stor reformist. Oftast pekas på någon specifik ytlig reform till det marginellt bättre som naturligtvis genomförts just för detta ändamål, att fungera som alibi för att dölja och bevara mycket större problem. Bland andra som benämnts och inte minst benämnt sig själva som bokstavligen just ”stora reformister” hittar vi Adolf Hitler, Josef Stalin och Mao Zedong med flera.

Detta inser kanske de som i alla fall någon gång i sitt liv på allvar har öppnat en bok. De bland dessa som ändå av ett eller annat skäl vill rättfärdiga det orättfärdiga är därför mer benägna att leta reda på mer formella försök till undanflykter, som i det dagsaktuella fallet att PIF i själva verket skulle vara skild från den saudiska staten, och att Newcastle således inte alls minsann just har blivit köpta av Saudiarabien.

Detta är naturligtvis precis lika dumt nu när Premier League påstår sig ha fått just detta juridiskt försäkrat, delvis för att dölja att det enda som egentligen var viktigt för dem var det saudiska kränkandet av TV-rättigheter, delvis för att undkomma politiskt ansvar för kritiken mot det saudiska kränkandet av mänskliga rättigheter, som det var dumt när de saudiska ägarna själva hävdade just detta för att slippa ta ansvar för piratfrågan.

Andra typer av argument är av mer klassisk whataboutery-karaktär. Som exempelvis detta att köpet av Newcastle måste vara okej eftersom Storbritannien minsann säljer vapen etc till Saudiarabien. Vilket bekvämt bortser helt från all kritik av denna vapenexport, samt så klart blundar för den rätt uppenbara tanken att en fotbollsklubb ändå är tänkt att representera och faktiskt vara något mer och något större än endast ett företag.

Ungefär lika ogenuint är argumentet att supportrar ändå är maktlösa i detta och därför inte kan klandras för hur de agerar. Det kan för all del stämma att Newcastles supportrar inte kunnat blockera de saudiska ägarna, även om ens det är osäkert. Men självfallet är det ingen som tvingar Newcastles supportrar att okritiskt jubla åt uppköpet, eller aktivt försvara en stat och alla dess handlingar. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar.

Men att lasta över allt ansvar på Newcastle och på Newcastles supportrar vore även det fel. Det bakomliggande problemet är naturligtvis mycket större än enbart Newcastles supportrar och att rikta fingret endast mot dem vore att göra sig skyldig eller medskyldig till en tämligen uppenbar red herring-operation. Definitivt är det inte bara Newcastles supportrar som hycklar eller är ute och cyklar i den här frågan.

Engelsk fotboll i största allmänhet har misslyckats med att ta sitt ansvar gällande frågan om vilka som egentligen äger eller får äga engelska fotbollsklubbar. Här har inte funnits någon som helst egentlig reglering och heller inget som helt försök att ta något ansvar så att inte engelska klubbar hamnar i händerna på bovar och banditer, oavsett om dessa är av brittisk eller icke-brittisk nationalitet eller karaktär. Vi ser exempel på båda.

Den engelska fotbollen har misslyckats med att ens försöka reglera hur engelska klubbar köps och säljs som vilka som helst andra produkter på en marknad. Och har man en gång accepterat att engelska klubbar ska kunna köpas och säljas på det sättet så krävs det en särskild form av dumhet för att inte förstå att följden kan bli att oönskade aktörer kan köpa dem. Engelsk fotboll tar alltså inte ens ett grundläggande bankansvar.

När inte engelsk fotboll tar sitt gemensamma ansvar blir det svårare att kräva att Newcastles supportrar ska ta sitt ansvar, utanför och utöver det system som den engelska fotbollen alltså själv skapat. När sedan Premier Leagues eget ansvar inte sträcker sig längre än att själva gladeligen acceptera en köpare, med enda undantaget att den inte kränker heliga TV-rättigheter, blir det desto svårare att kräva ansvar av Newcastle.

Vad sedan gäller övriga 19 Premier League-klubbars raseri över Premier Leagues snabba godkännande av uppköpet, med hänvisning till hur det riskerar skada ligans varumärke gudbevareossallaväl, är det svårt att inte se den hycklande bockfoten. Åtminstone sex av dessa klubbar hade ingen större omtanke om ”ligans varumärke” när de bara för några månader sedan var med och ville skapa en europeisk superliga.

Vad övriga tolv-tretton klubbar har gemensamt med dessa sex större klubbar är väl därtill att det knappast ligger i deras omedelbara egenintresse, oavsett om de befinner sig i botten eller i toppen av tabellen, att Newcastle plötsligt blir starkare. Även om det självfallet är bättre inte bara för Newcastle utan för Premier League som helhet. Ett bra Newcastle är bra för Premier League!

(Detta tämligen enkla konstaterande måste kunna göras. Det är därefter en annan fråga gällande specifikt det saudiska köpet av Newcastle, det goda och det onda med detta, och om det är bra eller dåligt för Newcastle, Premier League och engelsk fotboll.)

Egenintresset trumpar förmodligen omtanken om ligans varumärke. Vilket rimligtvis förvånar ingen. Egenintresset har alltid dominerat fotbollen precis som hela samhället. Egenintresset är vad som får supportrar att hela tiden försöka rättfärdiga det orättfärdiga. Egenintresset är även vad som utgjort och utgör grunden för det mesta av det formella motståndet mot Newcastles uppköp från Premier League och från övriga klubbar.

Ett som jag ser det ändå mer legitimt egenintresse för fotbollssupportrar är att kunna hoppas och drömma med sin klubb, egentligen oavsett nivå. Och även om det riskerar bli väldigt grumliga vatten att diskutera mänskliga rättigheter och supportrars rättigheter på samma nivå så att säga, så för all kritik mot hur Newcastles saudiska uppköp legitimerar brott mot mänskliga rättigheter, så för det ändå med sig detta goda:

Newcastles supportrar kan faktiskt hoppas och drömma igen! Något Newcastles supportrar har kunnat förut, men egentligen inte har kunnat göra på nästan 15 år. Och om detta uppköp och protesterna det orsakat dessutom leder till att Premier League, på samma gång världens mest kapitalistiska och mest demokratiska liga, som första liga och fotbollsorganisation i världen inför regler ägnade att skydda mänskliga rättigheter?

Desto bättre! Det hade dessutom verkligen varit att göra någon nytta för det som alla säger sig vara så väldigt bekymrade för i nuläget, nämligen ligans varumärke. Det som varje klubb i Premier League tydligen anser vara viktigare än människors liv, eller åtminstone saudiska människors liv. Låt gå att jag inser att denna förhoppning om förändring hänger samman med en icke ringa grad av rent önsketänkande.

Men även jag måste väl få hoppas och drömma!

Oldham ligger efter tio omgångar näst sist i Football League och League Two, med sju poäng på dessa tio matcher. Skulle Oldham bli nedflyttade vore det inte bara första gången i klubbens 116 år långa historia som de ramlar ur Football League, Oldham vore dessutom den första klubben som någon gång faktiskt spelat i Premier League att ramla ur Football League.

Oldham var en av de grundande klubbarna i Premier League. Oldham tog sig 1991 upp i Englands högsta division och skulle hålla sig kvar där i tre år. Oldham hade några bra år i Premier League, under en och samma säsong besegrade de Chelsea, Liverpool, Man Utd och Tottenham. Oldham var en stabil och välordnad klubb, med två managers under 24 år i form av Joe Royle och Jimmy Frizzell.

Många hävdar, även så här snart 30 år senare, att det var Oldhams förlust i FA-cupsemifinalen 1994 som var början på slutet för dem. Oldham ledde semifinalen mot Man Utd med 1-0 ända in på övertid, innan Mark Hughes med en osannolik volley lyckades kvittera och ta semifinalen till omspel. Ett omspel som Man Utd tre dagar senare skulle vinna med 4-1.

Oldham stod här på sin topp, och var alltså bara någon minut från att ta sig till klubbens första FA-cupfinal någonsin. Några år tidigare hade Oldham spelat Ligacupfinal och även en annan FA-cupsemifinal. Besvikelsen efteråt var enorm. Oldhams hjärtan var helt enkelt krossade. Sju matcher återstod av ligasäsongen, Oldham vann inte en enda av dessa matcher, och åkte ur Premier League.

Därefter har Oldham aldrig slutat bättre än mitt i tabellen av vad som idag heter EFL Championship. Ända sedan slutet av 1990-talet har Oldham befunnit sig i Englands tredje division, det vill säga League One. Sedan Joe Royle lämnade Oldham 1994 har 32 managers kommit och gått. Oldhams förfall har på samma gång varit uppenbart men för all del också begränsat. Aldrig bättre än League One, men heller aldrig sämre.

Det vill säga fram till 2018. Det var då strax efter nyåret som Oldham fick en ny ägare i form av Abdallah Lemsagam, en tidigare agent inom europeisk fotboll. Fyra månader senare var Oldham nedflyttade till League Two, för första gången sedan 1971. Under Lemsagams tre och ett halvt år som Oldhams ägare har hittills nio managers kommit och gått. Oldham är en klubb i kaos, en klubb vars förfall förefaller obegränsat.

Protestgrupper har formats bland supportrarna mot Lemsagams ägande och i syfte att få Oldham köpt av en ny ägare. Supportrarna har demonstrerat sitt tydliga missnöje genom planinvasioner, genom att slänga in tennisbollar på matcherna, och genom att störa matcherna genom att blåsa i visselpipor. Lemsagam har i sin tur svarat med att lockouta de egna supportrarna från att köpa biljetter till lagets matcher.

Lemsagams motiv att köpa en engelsk fotbollsklubb som Oldham kan diskuteras. De med insikt menar att Lemsagam trodde sig kunna använda sina agentkontakter till att som de säger ”moneyballa” sig upp i EFL Championship, och väl där kunna börja attrahera ännu bättre spelare och eventuellt sälja klubben till stor vinst. Verkligheten har visat sig vara betydligt mer besvärlig än så.

Till att börja med har Lemsagam värvat spelare som en svårt berusad sjöman under sina dryga tre år som ägare. Det har varit franska, spanska, grekiska, belgiska, rumänska och irländska spelare. Allt som allt har 94 spelare värvats till Oldham på dryga tre år. Så klart en makalös omsättning av spelare. Och absolut ingen av dessa spelare har varit bra nog, för Oldham, i League Two!

Så visst har Abdallah Lemsagam ”använt sina agentkontakter” som beskrivningen eller rättare sagt omskrivningen löd. Problemet är bara att han över huvud taget inte har gjort det på något kompetent sätt. Lägg därtill att mängder av spelare av lätt insedda skäl har lämnat Oldham under dessa år, och detta har i mångt och mycket varit flera av Oldhams bästa och viktigaste spelare.

Någon ägare som har förstått sin roll och sin position verkar Abdallah Lemsagam heller inte vara eller åtminstone ha varit. Här finns mängder med rapporter om hur Lemsagam har försökt bestämma laguttagningar, hur han försökt förbjuda av honom oönskade spelare att delta i träning och så vidare. Det var inte minst dessa skäl som fick Paul Scholes att lämna managerjobbet i Oldham efter en månad för två år sedan.

Här går i själva verket att ifrågasätta Lemsagams hela affärsidé. För givet att det enda han i själva verket äger är klubben, det vill säga typ klubbnamnet och spelarna, och inte till exempel Oldhams arena Boundary Park, så är det i själva verket inte mycket han skulle ha haft att sälja till hugade köpare i EFL Championship. Några större pengar skulle det sannerligen aldrig ha handlat om.

Några större pengar är naturligtvis ingen intresserad av att betala för Oldham nu heller, vilket självfallet är ett rätt stort hinder för att få klubben såld, enligt en slags chicken race-modell vi sett förut i många klubbar. Lemsagam hävdar att han har investerat över £5m i Oldham vilket naturligtvis är ett annat sätt att säga att det är vad han minst vill ha för att sälja klubben. Vilket ingen vill betala för en League Two-klubb över avgrunden.

Avgrunden i detta fall är alltså National League, eller rättare sagt den engelska amatörfotbollen, även om det är en minst sagt flytande definition. Att ramla ur Football League är ingen liten sak. Publiksiffrorna går från tusental till hundratal. Klubben måste kvalspela till FA-cupen och får inte spela i Ligacupen. Viktiga intäkter försvinner. TV-pengarna går från över £1m per säsong till cirka £80,000 per säsong.

Alltså är det kanske inte så konstigt att nio klubbar som har åkt ur Football League därefter har gått under helt och hållet. Omvänt är att ta sig tillbaka till Football League från National League allt annat än en lätt uppgift. Sedan år 2000 har endast hälften av de nedflyttade klubbarna lyckats. Förmodligen finns ingen svårare uppflyttning i engelsk och eventuellt europeisk uppflyttning än från National League till Football League.

Vad har då Oldham och Oldhams supportrar egentligen att hoppas på? Där kommer knappast komma någon saudisk statlig investeringsfond för att köpa dem. De kan naturligtvis hoppas på att någon ändå köper Oldham, och Lemsagam går med på att sälja. Detta innan Oldham placeras i konkurs på grund av obetalda fordringar på dem, och allra helst innan Oldham ramlar ur Football League.

Men absolut Newcastles supportrar! Absolut Newcastle United Supporters Trust, United With Pride och vad alla dessa organisationer heter som de senaste dagarna har skämt ut sig med det ena uttalandet mer absurt och självförhärligande än det förra! Absolut! Ingen klubb och inga supportrar har naturligtvis haft det eller har det riktigt lika illa som ni! För er har det ju varit rena tortyren.

Jodå, det i sammanhanget synnerligen opassande ordet användes faktiskt.

Den saudiska investeringsfonden har i själva verket ett huvudsakligt syfte. Att göra Saudiarabien mer legitimt på den globala scenen och i förlängningen göra Saudiarabien mer attraktivt som investeringsobjekt. En stor del i denna strategi är att investera i så kallad sport och underhållning. Det är självfallet väldigt lätt att se hur ett köp av en Premier League-klubb som Newcastle passar in i det pusslet.

Många andra har redan tagit upp det moraliska problemet med detta. Det är ju heller ingen ny diskussion lika lite som det är ett moraliskt problem unikt för Newcastle. Det tjänar alltså inte väldigt mycket till för mig att upprepa diskussionen här. Annat än att det naturligtvis känns märkligt att se massor av Newcastlesupportrar samlas och fira att Newcastle United nu har blivit Newcastle Al Saud.

Men förståeligt på sitt sätt eftersom vad Newcastles supportrar firar egentligen inte är så mycket de nya ägarna som att de blivit av med den gamla ägaren. Mike Ashleys ägande har varit en 14 år lång plåga både för klubben och för supportrarna. En engelsk storklubb som har drivits utan någon som helst form av riktning, utan någon som helst form av ambition, och utan några helst tecken på faktisk kompetens.

Newcastles nya ägare, i första hand genom sin nya styrelse beståendes av huvudsakligen Yasir Al-Rumayyan från PIF, Amanda Staveley från PCP Capital Partner, och James Reuben från RB Sports & Media, har en minst sagt dryg uppgift framför sig. De tar över ett Newcastle som ligger näst sist i Premier League, ännu inte vunnit en match i ligan den här säsongen, och stirrar en möjlig nedflyttning rätt i vitögat.

Men Newcastles problem är i själva verket ännu större än så. St James Park, det vill säga Newcastles arena, Newcastles ungdomsakademi, tränarstab med mera, kort sagt allt som brukar beskrivas som en klubbs infrastruktur eller institutionella kapital, är våldsamt eftersatt och i akut behov av ny investering. Newcastles förutsättningar för framgång ser rätt trista ut både på kort sikt och på lång sikt.

Nu saknar för all del Newcastles nya ägare inte pengar. Även om det som vanligt blir lite tramsigt när folk inte vet skillnad på klubbens pengar och ägarnas pengar utan väldigt gärna sätter likhetstecken däremellan. Men där kommer nu åtminstone finnas en vilja att investera i Newcastle från de nya ägarna, precis som det finns gott om utrymme inom Newcastles financial fair play-ramar att faktiskt göra förlust.

Med nästan tre månader kvar till januarifönstret är det för all del ingen idé att redan nu börja spekulera alltför vilt i vilka spelare Newcastle kommer värva. Hur mycket pengar än Newcastle är villiga att investera är det dessutom inte särskilt troligt att de spelare som nämns skulle vara intresserad att hoppa på ett engelskt lag i botten av tabellen. På sätt och vis är det kanske en bra sak för Newcastle att ha tre månaders frist med detta.

En av de allra mest omedelbara uppgifterna för Newcastles styrelse blir att anställa och tillsätta en VD och förmodligen också anställa och tillsätta en sportchef, det vill säga en director of football. Framför allt att sätta Newcastles fotbollsorganisation kommer vara väldigt viktigt, och vilka Newcastle anställer till dessa positioner kommer naturligtvis säga både ett och annat om klubbens faktiska ambitioner och planer.

Därefter måste rent rationellt frågan om Newcastles manager dyka upp. Även om jag misstänker att det är en fråga som om inte annat så av rent symboliska skäl kommer visa sig bli den kanske allra första frågan. Steve Bruce borde rimligtvis vara en död man walking vid det här laget, så personligt förknippad han har hunnit med att bli med Mike Ashleys misslyckade regim.

Någonstans säger det kanske sig självt att det vore klokast av Newcastle att vänta med frågan om managern till dess att en VD och en director of football faktiskt är anställd. Det kan däremot visa sig lurigt att vänta med managerbytet. Absolut ingen fråga kommer visa tydligare för Newcastles supportrar att en ny tid nu är kommen. Att låta Steve Bruce klamra sig kvar på managerposten riskerar omvänt visa på motsatsen.

Därtill kommer den tämligen konkreta omständigheten att Newcastle rimligtvis inte har råd att vänta alltför länge med att anställa en ny manager. Väntar man med det exempelvis till runt årsskiftet så riskerar det faktiskt vara försent om nu ambitionen är att hålla Newcastle kvar i Premier League. Dessutom finns mycket som talar för att faktiskt ha en ny manager på plats redan en bit innan januarifönstret öppnar.

Det har gjorts väldigt stor sak av pengarna som Newcastle nu antas ha tillgång till, även om som sagt dessa påståenden görs på lite lösa grunder. Men det är i själva verket inte pengarna som kommer ha den största och mest betydelsefulla effekten för Newcastle som fotbollslag under dessa första månader av Newcastles nya ägande, eller egentligen under den här säsongen.

Minst lika stor sak måste egentligen göras av den kompetens och den ambition som Newcastles nya ägare för med sig till Newcastle. Dessa första månader med Newcastle kommer bli ett allvarligt test av just denna kompetens och denna ambition. Det finns så mycket som Newcastle nu måste göra rätt. Rätt personer måste anställas på viktiga positioner i klubben. Rätt saker måste göras på rätt sätt och i rätt ordning.

Utövandet av denna kompetens och denna ambition kan placera Newcastle i en position där pengarna därefter i form av investeringar i klubben och i spelartruppen kan leda till maximal utväxling och nytta för klubben. Men brister i detta utövande av kompetens och ambition kan på samma sätt placera Newcastle i en position där pengar i efterhand mer eller mindre slängs i sjön utan att göra någon större nytta.

Newcastle kommer inte i detta läge kunna värva de allra bästa och största spelarna, de ligger för dåligt till i tabellen för det. Newcastle kommer däremot kunna värva de bästa spelarna för dem, men för detta krävs smarts. Newcastle kommer eventuellt kunna anställa en stor manager om de lyckas övertyga denne om klubbens resurser och ambitioner på relativt kort sikt. Rätt manager kan i sin tur övertyga rätt spelare.

Allting med detta nya Newcastle kokar i själva verket ned till vem de nu faktiskt anställer som manager. Av det beslutet kommer vi i själva verket kunna dra en massa slutsatser om Newcastles närmaste framtid.

Jurister, experter, sakkunniga och för all del inte minst Premier League själva har alla sagt vad som egentligen borde ha varit uppenbart för alla som mäktar med att läsa innantill i regelboken. Uppköpet har blockerats eller rättare sagt inte tillåtits gå genom av först och främst skälet att Saudiarabien som land har legat bakom regelbundna piratsändningar av Premier Leagues fotboll.

Allehanda strålkärringar och konspirationsteoretiker av framför allt svartvitrandig men för all del också mer ljusblå typ har framfört så kallade alternativa sanningar. Enligt dem stoppades uppköpet inte så mycket av det saudiska kränkandet av Premier Leagues TV-rättigheter, utan mer av den konspirerande kartell av engelska storklubbar som var ”rädda” för konkurrensen från Newcastle.

Det säger sig självt vilken av dessa förklaringsmodeller som är mest rolig och bekväm för den genomsnittlige Newcastlesupportern. Det säger däremot även sig självt vilken av dessa förklaringsmodeller som bäst överlever onsdagens avslöjande att Saudiarabiens förlikning med Qatar och BeIN gällande Premier Leagues TV-sändningar, det vill säga lösandet av piratfrågan, nu leder till uppköpets närmast omedelbara godkännande.

Vill det sig riktigt väl för Newcastles och Newcastles supportrar, om nu att bli uppköpta av Saudiarabien verkligen kan beskrivas som att något vill sig väl för någon klubb, så är det alltså en fråga om bara dagar kvar av Mike Ashleys ägande av Newcastle. En fjorton år lång mardröm vore i så fall över. Och oavsett vad man nu än anser om alternativet så finns naturligtvis skäl att börja drömma om framtiden igen för Newcastle.

Om vi nu struntar i strålkärringarnas storys och villfarelser så är det primärt på tre punkter som Newcastles saudiska uppköp har strandat. Ett, på det saudiska kränkandet av Premier Leagues TV-rättigheter. Två, på oklarheterna i relationen mellan den saudiarabiska staten och den saudiarabiska statliga investeringsfonden (PIF). Tre, på kritiken mot Saudiarabien som ägare generellt, med det landets facit gällande mänskliga rättigheter.

Den första och överlägset största punkten har varit kränkandet av Premier Leagues TV-rättigheter. Det är trots allt Premier Leagues och naturligtvis därmed även klubbarnas främsta intäktskälla. Självfallet kommer både Premier League och klubbarna att skydda värdet av denna tillgång med alla till buds stående medel. Att denna ofrånkomliga sanning har undgått Newcastles fanboys trotsar egentligen allt förstånd.

Den andra punkten, detta med oklarheten mellan PIF och den saudiska staten, har haft betydelse men det är en betydelse som i huvudsak har följt av den första punkten. Det har varit Newcastles och köparnas försvar att de i själva verket inte har någon koppling till den saudiska staten. Vilket självfallet är ett fullständigt bisarrt försök till försvar när majoritetsägaren är just PIF, Saudiarabiens statliga investeringsfond.

Den tredje punkten, detta med Saudiarabiens återkommande kränkande av mänskliga rättigheter tillsammans med ännu grövre anklagelser, har kanske framför allt varit av mer optisk karaktär. Det vore dumt att säga att detta har haft någon som helst betydelse för att uppköpet har bromsats. Läser man Premier Leagues regelverk står där massor om kränkande av TV-rättigheter, men ingenting om kränkande av mänskliga rättigheter.

Ett elakt sätt att sammanfatta saken är att TV-rättigheter är värda väldigt mycket mer för Premier League än mänskliga rättigheter. Det ligger för all del något i detta och man kan tycka att Premier League borde ta hänsyn till sådana saker. Men det är självfallet Premier Leagues centrala uppgift att skydda sina egna tillgångar, såsom TV-rättigheter. Det är inte på samma sätt Premier Leagues uppgift att skydda mänskliga rättigheter.

Newcastles taktik inför de skiljenämnder, överklaganden och förhandlingar med Premier League som har varit planerade har helt och hållet handlat om den andra punkten. Det vill säga att försöka sälja in att den saudiska majoritetsägaren PIF, den saudiskt statliga investeringsfonden, inte har något alls med den saudiska staten att göra. Eftersom det ju är den saudiska staten som bär ansvaret för piratsändningarna av Premier League.

En uppgift man väl knappast avundades Newcastles jurister i det ärendet. Men nu är alltså den uppgiften inte längre aktuell, eftersom de saudiska majoritetsägarna helt enkelt valde att lösa den gordiska knuten genom att eliminera problemet med piratsändningarna helt och hållet. Något säger kanske även det om hur de själva bedömde möjligheterna att lyckas med sitt naturligtvis omöjliga försvar.

Vad betyder då ägarbytet för Newcastle som fotbollsklubb? Och då pratar jag inte företrädesvis om det sociala, det politiska eller det moraliska perspektivet, som kanske är ett ämne för en bredare diskussion, utan om hur det faktiskt påverkar Newcastle som fotbollslag. Med Newcastles på drift i Premier League, noll vinster på sju matcher och stirrandes nedflyttning i ögat, är det ingen betydelselös fundering.

Här finns naturligtvis de reflexmässiga och möjligen förståeliga förhoppningarna om att saudiska ägare ska pumpa in pengar i Newcastle på samma sätt som en annan arabstat har pumpat in pengar i Man City. Med motsvarande framgångar. Detta är ingen orimlig förhoppning, givet att båda ägarkonstellationerna naturligtvis i slutänden har exakt samma grundläggande motiv att äga respektive klubb.

Det finns däremot anledning att avvakta lite med åtminstone de allra mest vilda fantasierna för Newcastle. Att det är den saudiska statliga investeringsfonden som går in som majoritetsägare antyder ett kanske något mer affärsmässigt förhållningssätt till sitt ägande i Newcastle. Vilket kanske betyder att Newcastle mer kan förväntas att drivas i stil med klubbar som Leicester, Tottenham eller Liverpool än som Man City.

Men redan det vore så klart ett riktigt rejält uppköp för Newcastle och Newcastles supportrar jämfört med vad de har dragits med under Mike Ashley. Newcastles supportrar har i själva verket aldrig begärt eller förväntat sig något mer än att deras klubb ska ägas och drivas på ett kompetent och ambitiöst sätt, oavsett hur många gånger de har anklagats i media för olika former av storhetsvansinne.

Och vi vet att ett Newcastle som drivs på ett kompetent och ambitiöst sätt är ännu en engelsk klubb med kapaciteten att konkurrera i toppen av Premier League. Vilket självfallet i sig är enbart positivt.

Fotbollsmässigt är det å andra sidan lätt att förstå Carragher. Mohamed Salah är tveklöst en strålande skicklig fotbollsspelare, arguably Liverpools bästa och viktigaste spelare och han har så varit i rätt många år nu. Påståendet att Salah skulle ha varit något slags one-season wonder är naturligtvis precis lika felaktigt som det är okunnigt. Salah har varit strålande i flera säsonger redan.

Och sämre verkar ju Salah inte bli. Inte minst den här säsongen har Salah generellt sett varit lysande. Han har svarat för några av ligans bästa insatser redan, uttryckt i plural med andra ord, och kanske var kronan på verket hans insats mot Man City i helgen och då naturligtvis inte minst hans 2-1-mål som naturligtvis måste räknas till ett av Premier Leagues tekniskt skickligaste och snyggaste mål, kanske någonsin.

Ett mål vi kommer komma ihåg om 60-70 år menade Jürgen Klopp, vilket möjligen känns en aning överdrivet. Hur många mål från 1950-talet elle 1960-talet kommer Liverpools supportrar till exempel ihåg dessa dagar? Jag skulle tro att det är extremt få mål, för att inte säga inga mål alls. Minnet är helt enkelt inte riktigt så gott eller långt, även om det med teknikens hjälp säkert blir allt lättare att komma ihåg.

Jürgen Klopp gör den förvisso mer träffsäkra observationen att om det där målet hade gjorts av Leo Messi eller Cristiano Ronaldo så hade det inte varit någon som helst hejd på ovationerna. Det hade självklart tagits som en bekräftelse på att de är världens bästa spelare, kanske någonsin. Nu har det ju knappast saknats ovationer för Salah för all del, men blir målet liksom mindre värt för att någon annan än Messi eller Ronaldo gör det?

Frågan som så att säga skvalpar i bakgrunden är om Mohamed Salah ska räknas som världens just nu bästa spelare?! Med detta gissar jag att ingen skulle mena att Salah bör räknas på samma nivå som t ex Cristiano Ronaldo eller Leo Messi i termer av att vara eller inte vara världens bästa spelare genom tiderna. Men helt enkelt här och nu, vem eller vilka är världens just nu bästa spelare?

Att säga att svaret på den frågan måste vara Leo Messi eller Cristiano Ronaldo är för att inte säga fantasilöst också tämligen felaktigt. Varken Messi eller Ronaldo har varit särskilt strålande de senaste säsongerna. Just nu finns faktiskt fler spelare som på det stora hela imponerar mer än dem, och Salah är en av dessa spelare. Att säga att svaret på frågan inte skulle kunna vara Salah känns även det en smula trångsynt.

Mohamed Salah är en dominerande spelare i ett av de allra bästa lagen inte bara i världens för närvarande bästa liga, utan i europeisk fotboll som helhet. Att inte ta med Salah i ett samtal om världens just nu bästa spelare blir liktydigt med att blunda för verkligheten och istället ägna sig åt ren personkult. Vilket onekligen är vad som växt fram runt både Messi och Ronaldo under de senaste tio åren.

Vi kan säga följande saker om Salah. Han är knappast någon flash in the pan, han har i själva verket presterat på en så här hög nivå, en nivå som bara kan kallas för världsklass, i fyra-fem säsonger minst. Han är tekniskt och taktiskt ytterst framstående på en nivå väldigt få spelare kan hävda att de är eller någonsin har varit. Han sätter skräck hos sina motståndare på ett sätt som bara ett fåtal spelare har lyckats göra.

Ändå verkar det finnas en slags motvilja mellan att prata om Salah som världens bästa spelare. Min misstanke är att denna motvilja grundar sig i ett antal olika kanske inte helt rationella faktorer. För det första att Salah är varken Messi eller Ronaldo, och är man inte det så räknas det inte på samma sätt. För det andra att Salah inte kommer från något av de riktigt stora fotbollsländerna, eller ens kontinenterna.

Det där sista låter kanske lite fulare än vad det egentligen är. Jag tror knappast att det är helt utslagsgivande, men det är knappast en spelare som Salah till hjälp att han kommer från ett afrikanskt land och därtill ett muslimskt land. Det påverkar synen på honom som spelare nästan omärkligt, på samma sätt som det ofta är larvigt svårt för asiatiska spelare att bli tagna på något större allvar, hur förtjänta de än är av att bli det.

Ännu en faktor skulle kunna vara att Mohamed Salah inte har vunnit väldigt många titlar med Liverpool under dessa år. Förvisso är inte en Premier League-titel och en Champions League-titel någon mager skörd, men det kanske inte kan räknas som något veritabelt regn av titlar heller. Å andra sidan, hur många fler ligatitlar har Ronaldo vunnit under betydligt bättre förutsättningar, hur många fler europeiska titlar har Messi?

Nu vet vi så klart sedan länge att det är betydligt lättare att räknas som världens bästa spelare om man spelar för Barcelona eller för Real Madrid, och normalt sett betydligt svårare om man råkar tillhöra en engelsk klubb. Det är som det är, det är en fråga om perception och politik, oavsett i vilken utsträckning det faktiskt speglar verkligheten eller ej. Och det betyder inte mer än den grad i vilken perception påverkar verkligheten.

Svaret på frågan om Mohamed Salah är världens just nu bästa spelare skulle mycket väl kunna vara ja. Detta spelar emellertid ingen större roll. Oavsett vad svaret än är på den frågan så ger det egentligen inte Jamie Carragher mer rätt. Naturligtvis vore det viktigt och väldigt värdefullt för Liverpool att kunna behålla Salah i laget, något som inte heller under rådande omständigheter borde vara omöjligt.

Men det vore knappast värt för Liverpool att behålla Mohamed Salah oavsett vad det krävs och avsett vad det kostar. Det säger bara den som själv absolut inget ansvar alls har. Det vill säga någon som Jamie Carragher.

Richard Jolly är regerande världsmästare på skämtsamt meningslös fotbollsstatistik på twitter. En av hans godbitar de senaste dagarna var konstaterandet att Watford nu har bytt manager 2011, 2012, 2013, 2014 (tre gånger), 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 (två gånger), 2020 (två gånger) och så nu då 2021. Ett närmast fantastiskt genomsnitt på 1,36 managerbyten per säsong under ett drygt decennium.

Många är som vanligt irriterade när Watford sparkar manager. Mest förbannade verkar däremot uppseendeväckande nog vara Newcastles supportrar. Å andra sidan är väl just de förbannade på det allra mesta nu för tiden. Men de är naturligtvis heligt förbannade på att Watford sparkar Xisco Munoz samtidigt som ett ännu sämre Newcastle ihärdar med en ständigt lika oönskad Steve Bruce.

Generellt sett brukar jag ha lite svårt att känna mig riktigt lika upprörd som många andra över att Watford sparkar managers. Det är helt enkelt Watfords modell, det är så de arbetar och det är känt för alla, inte minst de managers som tar jobb där. Om någon av Xisco Munoz, Vladimir Ivic, Quique Sanchez Flores, Javi Gracia, Walter Mazzarri, Slavisa Jokanovic med flera blev förvånade så var de inte riktig kloka i huvudet.

Däremot kan jag kanske tycka och tänka att vissa sparkningar är märkligare än andra sparkningar, och denna sparkning av Xisco Munoz räknar jag nog som den märkligaste av dem alla. Munoz tog över ett sjunkande Watford i december förra säsongen, lyfte dem mer eller mindre egenhändigt tillbaka till Premier League, och har i Premier League tagit sju poäng på sju matcher, med Watford på femtonde plats i tabellen.

Det där måste man nog ändå betrakta som ett rätt bra resultat och facit på vad som kan räknas som lite drygt en halv säsong. Watfords beslut att sparka Xisco Munoz väcker därför två frågor eller funderingar. För det första vad Watfords ägare och klubbledning egentligen har för förväntningar på lagets prestation. För det andra om det ligger en risk i att börja uppfattas som att bestraffar även positiva resultat.

För all del kan det ju finnas andra generella skäl att sparka en manager. Ett sådant skäl är att managern ifråga har gjort sig omöjlig med styrelsen, med spelarna eller med supportrarna, eller möjligen med allihopa på en och samma gång. Men något sådant har inte framkommit gällande Xisco Munoz i Watford. Ett annat skäl är att klubben helt enkelt anser sig kunna byta upp sig till en enligt dem ännu bättre manager.

Om det var detta som var Watfords motivation så är det alltså Claudio Ranieri som är denna bättre manager, enligt Watford. Ranieri blev klar för Watford på ett tvåårskontrakt under måndagen. Även om fan trot att det faktiskt hinner bli två år. Elaka tungor skulle så klart kunna skämta till det med att Watford under måndagen presenterade Claudio Ranieri som klubbens nästa före detta manager.

Många vägrar acceptera den för all del rent rationella tankegången att en klubb byter upp sig på managersidan, eftersom man inte anser att en manager som likt Xisco Munoz presterar bra faktiskt ska kunna få sparken. Fint så, det går att förstå det synsättet, men även om vi nu väljer att acceptera Watfords filosofi och tänkesätt, är verkligen Claudio Ranieri den bättre managern?

Jag är tveksam.

Alla kopplar självfallet och med all rätt samman Claudio Ranieri med Leicesters magiska ligatitel för fem år sedan. Något vi aldrig har sett maken till förut och något vi med allra största sannolikhet aldrig eller åtminstone extremt sällan kommer se maken till igen. En triumf som naturligtvis gör Ranieri till en för evigt upphöjd hjälte i sagornas och lägereldarnas liga.

Men utan att vara särskilt ogin måste man också kunna konstatera att denna bragd förmodligen var lika mycket en fantastisk konfluens av många olika faktorer. Allt föll helt enkelt på plats för Leicester den säsongen. Ranieris magiska framgång med Leicester var helt enkelt med största sannolikhet väldigt beroende av situationen, och därmed nästan omöjlig att upprepa, än mer omöjlig att replikera.

Detta har vi ju också blivit varse. Claudio Ranieri lyckades inte fånga blixten i flaskan ens med Leicester. Redan nästa säsong var Leicester ett annat lag och Ranieri fick grymt om än förståeligt sparken efter halva säsongen. Därefter skulle Ranieri göra ett ytterligare gästspel i Fulham för tre säsonger sedan, där han kom in med uppdrag att rädda dem kvar i Premier League men misslyckades grundligt med detta.

Att Ranieri är ett känt och aktat managernamn, i betydligt högre utsträckning än åtminstone Xisco Munoz, råder det väl kanske inget tvivel om. Så om det var just det som Watford var ute efter så kanske de ändå har uppnått vad de ville. Rent taktiskt har däremot inte Ranieri svarat för några större bidrag under sin tid i Premier League, så på den punkten är det svårt att se hur Watford i så fall byter upp sig.

Man skulle kanske kunna hävda att Watford inte likt Leicester förväntas upprepa något som i själva verket är omöjligt att upprepa, som var fallet för Ranieri säsongen han fick sparken därifrån. På samma sätt skulle man kunna hävda att Watford inte likt Fulham är i riktigt samma behov av att räddas kvar i Premier League, som var fallet för Ranieri den säsong han fick sparken av Fulham.

Kanske är det därför så att Watford helt enkelt är en klubb med rimliga förutsättningar och förväntningar för en manager som Claudio Ranieri. Kanske är det också så att Claudio Ranieri är en manager som bättre kommer kunna inspirera, organisera och motivera Watfords trots allt tämligen talangfulla spelartrupp. Watfords beslut att sparka Xisco Munoz och anställa Claudio Ranieri behöver inte vara ett dumt beslut.

Lik förbaskat är det ett märkligt beslut.

Det är en dokumentär som knappast har väckt någon större förtjusning i England då det är många som menar att den är alldeles för ytlig, skönmålar vissa saker och missar att ta upp helt andra saker. En personlig iakttagelse vore kanske att är svårt att begripa hur det blir en dokumentär i fyra delar om ett ämne som hanterat med samma djup med lätthet hade kunnat behandlas under en enda timme, det vill säga ett avsnitt.

Dokumentären tar dock fasta på Premier Leagues första år, och fokuserar på grovt räknat en tioårsperiod av den engelska fotbollen, närmare bestämt 1990-talet. Den börjar med de framväxande planerna på en utbrytningsliga i början av 1990-talet och slutar ganska precis vid millennieskiftet. Här kan man alltså säga att det är Premier Leagues födslovärk som skildras, det är inte en beskrivning av Premier Leagues hela historia.

Journalister, klubbledare och spelare från den tiden intervjuas, eller om det kanske snarare känns som att de ger korta kommentarer på befintliga filmklipp. Det blir aldrig särskilt djupt, även om det för all del är en imponerande samling människor de ändå har lyckats få med i bild. Den ofrånkomliga känslan är ändå att det är en dokumentär om fotboll gjord av personer som inte är särskilt intresserade av fotboll.

Dokumentären är knappast omistlig men duger naturligtvis att titta på. Var man med på den tiden så påminner den om sådant som man kanske delvis glömt. Var man inte med på den tiden är det för all del ett inte ointressant tidsporträtt. Här är hur som helst några av mina reflektioner från dokumentären, i ett försök till kronologisk ordning.

(8) Football League var en samling tomtar

En stor del av det första avsnittet ägnas åt klubbarna som ville modernisera och bryta sig ur Football League. Dessa får i någon mening stå relativt oemotsagda, här finns inget större ifrågasättande om motiven bakom dessa planer.

Om något får dessa klubbar och deras beskrivning draghjälp av hur Football League framstår som ett gäng där tomtar, där dess ordförande vid tiden närmast bekräftar bilden av Football League som en mossig, omodern och bakåtsträvande organisation genom att bland annat säga att fotboll bara handlar om att några ”sparkar på en boll”.

Att komma från den här dokumentären utan en känsla av att förändringen var direkt nödvändig är väldigt svårt för att inte säga omöjligt. En bättre fundering hade kanske varit exakt vilka former denna förändring hade kunnat ta.

(7) Hybriden mellan gammalt och nytt

Här framstår även som rätt uppenbart att Premier Leagues skapare såg framför sig en sport baserad och inspirerad på amerikanska förebild, där sport och underhållning går helt hand i hand.

Detta var i någon mening pinsamt tydligt under Premier Leagues första år där vi såg många saker vi inte längre ser. Cheerleaders, musikuppträdanden, karnevalinslag, allting genomfört mer med brittisk mossighet än med amerikansk flärd.

Kulturkrocken var tämligen uppenbar och demonstrerade tämligen väl hur Premier Leagues skapare i själva verket visste mycket lite om vad deras tänkta publik faktiskt var intresserade av. Men med åren försvann de största vulgariteterna, och sådant överlevde som ändå hade någon slags förankring i folkdjupet.

(6) Om Eric Cantona hade varit svart

Mycket har redan sagts om den kulturellt ikoniska händelsen när Eric Cantona sparkar och slår en skitstövel till supporter på Selhurst Parks läktare. Det var en chockerande händelse som ledde till tämligen drakonisk bestraffning.

Dokumentären sätter Cantonas agerande i dess för all del korrekta sammahang, det vill säga hur spelare fick utstå spott och spe och alla möjliga påhopp från publiken på läktarna. Till slut brast det helt enkelt, och förståeligt, för Cantona.

Här görs emellertid en poäng som inte riktigt gjorts förut, och den kommer framför allt från Les Ferdinand. Svarta spelare på den här tiden fick fortfarande utstå mängder med rent rasistiska tillmälen. Detta är aktuellt än idag, men var betydligt mer mainstream på den tiden.

Ferdinand gör den rätt enkla poängen, angående att Cantona ändå slapp fängelsestraff och ändå senare under året kom tillbaka till fotbollen: Vad hade hänt om Cantona varit en svart spelare? Hade han då behandlats så pass relativt milt?

(5) Kenny Dalglishs enastående brist på självinsikt

När Cantona spöade upp Matthew Simmons och blev avstängd resten av säsongen av Man Utd, därefter ytterligare ett antal månader av FA, befann sig Man Utd mitt i en titelstrid med Blackburn Rovers. Manager för Blackburn var Kenny Dalglish.

Här görs naturligtvis en poäng av att om Cantona inte blivit avstängd så kanske den titelstriden slutat annorlunda. En inte precis orimlig tankegång. Dalglishs bedömning även så här långt i efterhand verkar vara att Man Utd bara borde ha accepterat den avstängning som ändå kom och att de borde ha ”got on with their job”.

Detta säger alltså samma Dalglish, rimligtvis intervjuat detta år eller förra året, som drygt 15 år efter Cantonas incident beklagar sig högljutt över en betydligt mildare bestraffning av Luis Suarez, och skämmer ut både sig själv och klubben med sitt hanterande av den frågan.

Den fundamentala skillnaden mellan Luis Suarez och Eric Cantona, åtminstone i detta fall, är naturligtvis att där en bestraffades hårt för rasism så bestraffades den andra ännu hårdare för att kraftfullt och våldsamt ha reagerat mot rasism.

(4) Bristen på stöd för mental hälsa

Dokumentären rullar vidare in på sitt tredje avsnitt och här avhandlas mycket av den berömmelse och det kändisskap som följde på Premier League, när spelarna blev alltmer som rockstjärnor. David Beckham, David Ginola, Keith Gillespie och Jamie Redknapp förekommer flitigt.

Slående är här hur fundamentalt oförberedda Premier League och dess klubbar faktiskt var på att hantera denna utveckling. Spelare kastades ut på tidningarnas både framsidor och baksidor och gick snabbt från en relativt anonym tillvaro till att befinna sig mitt i det mediala strålkastarljuset.

Vissa klarade detta hyfsat bra. Andra fick det naturligtvis betydligt svårare. Men som kulturen var på den tiden så var det där ingenting man ens pratade om. Sådant höll man helt enkelt för sig själv. Spelarna saknade helt ett skyddsnät.

(3) Gamblingkulturens fäste inom fotbollen

Keith Gillespie intervjuas flitigt i dokumentärens tredje avsnitt. Detta med stor anledning av hans omfattande och efterhand väldokumenterade spelmissbruk. En varnande historia om vad som kan hända när unga människor får nästan oändligt med pengar utan någon struktur runt omkring sig.

Gillespie berättar bland annat en fascinerande historia om hur han spelat på att hans Newcastle ska vinna en match i Ligacupen mot Stoke med 3-0 eller 3-1. Newcastle går prompt fram till 3-0 med över en halvtimme kvar av matchen. Gillespie spelar resten av matchen på halvfart, i förhoppningen att Newcastle inte ska göra fler mål.

Newcastle gör dock 4-0 i slutminuterna, Gillespie förlorar över £50,000 på detta och kommer ihåg sig varandes förbannad på spelaren som gjorde målet. En bisarr historia, kanske till och med lite lustig så här i efterhand, men naturligtvis djupt störande. Inte minst när man betänker att Gillespie knappast var ensam.

(2) Globaliseringen av ligan

Det fjärde och sista avsnittet av dokumentären tittar närmare på Premier Leagues globalisering och spridning över världen. Den tar sin utgångspunkt i Arsenals beslut att anställa en vid den tiden okänd fransman som manager.

Dokumentären driver här tesen att det var den brutala rivaliteten mellan Arsenal och Man Utd, många gånger framställd och framhävd i klassiskt medialt såpaformat, som började sprida Premier League över världen, som fick intresset för Premier League att explodera.

Rivaliteten mellan Arsenal och Man Utd var arguably Premier Leagues främsta rivalitet någonsin. Den hade exakt alla ingredienser. Den pushade också lagen framåt, och var helt säkert ett skäl till Man Utds vinst i Champions League 1999.

Där slutar dokumentären med den uttryckta tankegången att det var här som globaliseringen verkligen tog fart, med allting i form av nya ägare och köp av klubbar som skulle följa på detta. Förenklat utan att vara helt felaktigt.

(1) Den obligatoriska nostalgitrippen

Dokumentären började med att ge de utbrytande klubbarna mer eller mindre helt rätt i sina ambitioner. Dokumentären avslutar däremot med ett helt annat tonläge. Här framställs det mer som att någonting har gått förlorat till det sämre.

Här pratas om hur den engelska fotbollen har tagits från de som den ursprungligen faktiskt tillhörde. Detta lyfts fram som något dåligt. Kanske är det en ofrånkomlig slutkläm i en sådan här dokumentär, det är ju definitivt det politiskt korrekta att komma fram till.

Men behovet av moderniseringen försvinner ju liksom inte, bara för att utvecklingen har tagit en sväng man eventuellt inte såg komma på förhand, eller som man i efterhand mer eller mindre uppriktigt anser vara beklaglig.

Vad globaliseringen i själva verket medför är egentligen bara att den engelska fotbollen har kommit att tillhöra många fler. Här finns supportrar, och i förlängningen även ägare, inte bara i England utan också långt utanför England.

Engelsk fotboll formas idag precis som förut av sina supportrar, de kommer däremot inte bara från England utan från hela världen. Engelska klubbar ägs av olika former av kapitalister med olika sociala motiv, precis som engelska klubbar alltid har ägts.

Detta är inget nytt, det är på samma sätt som det egentligen alltid har varit, möjligen med lite nya aktörer inblandade. Utifrån det perspektivet, och egentligen alla perspektiv, var det alltså inte bättre förr.

Premier League grundades inte utan skäl, och dessa skäl var i huvudsak goda skäl. Därmed inte sagt att det inte hade kunnat genomföras på ett bättre sätt. Men på vilket sätt och vilkas ansvar detta var är en fundering denna dokumentär aldrig gav sig in på.

Vilket är synd, eftersom det hade kunnat ge den någon slags relevans för framtiden.

Här finns även goda skäl att säga att Guardiola rent fotbollsmässigt och taktiskt har utvecklats som manager under sina tolv år på toppen av fotbollen. Kanske vore det märkligt annars, även om det så klart är svårt att säga att har kunnat bli så mycket bättre än vad det var i Barcelona som med all rätt räknades som ett av världens genom tiderna bästa klubblag. Men fotbollen har också utvecklats sedan dess.

Den kanske mer intressanta frågan för mig vore egentligen den omvända: Har Pep Guardiola gjort Jürgen Klopp till en bättre manager? Ytligt sett borde man ju kunna anta det, inte minst eftersom om Klopp har varit Guardiolas huvudsakliga konkurrent under alla dessa år så är det precis lika sant att Guardiola också har varit Klopps huvudsakliga konkurrent.

Men det är i själva verket alls inte lika lätt att sätta fingret på hur Klopp i så fall skulle ha blivit bättre som manager under dessa år, och därmed blir det inte heller lätt att säga hur detta skulle kunna bero på Guardiola. Med Guardiola är det lätt att peka på hur hans fotboll exempelvis har blivit betydligt snabbare och mer vertikal med tiden, men något liknande går inte riktigt att hitta på samma sätt i Klopps fotboll.

Delvis beror detta säkert på att Klopps fotboll primärt växte fram som ett direkt gensvar på Guardiolas väldigt vinnande fotboll för ganska precis tio år sedan. Ordet gegenpressen är naturligtvis ingen tillfällighet, det var en taktik formulerad som ett direkt motsvar på den redan befintliga taktiken. Detsamma kan självfallet sägas om Guardiolas fotboll, även om den aldrig på samma sätt gavs den väldigt tydliga etiketten.

På det där sättet har självfallet fotbollen utvecklats i alla tider. Aktioner skapar reaktioner som i sin tur skapar motaktioner och så vidare. Vapen leder till motvapen. Guardiola har varit tvungen att hitta ett sätt att hantera det taktiska motvapen som skapats mot hans fotboll, och som inte minst Klopp var en av pionjärerna av. Därav utvecklingen. Klopp har inte på riktigt samma sätt i sin tur hitta på något motvapen. Kanske är vi inte där än.

Rent resultatmässigt är det egentligen inte någon större skillnad på Jürgen Klopp under dennes fem senaste år som manager och dennes fem första år som manager. Klopp vann ligatitlar med Dortmund liksom Klopp har vunnit ligatitel och Champions League-titel med Liverpool, samtidigt som han har missat titlar både med Dortmund och med Liverpool under dessa år.

Strikt spelmässigt är det heller ingen större skillnad mellan att se Liverpool spela fotboll idag än vad det var att se Dortmund spela fotboll för sju-åtta år sedan. Det är samma typ av fotboll. Man kan hävda att Klopp har gjort Liverpool till ett bättre och starkare lag än vad Dortmund någonsin var, de var trots allt under något eller några år Englands och Europas bästa lag, men i Liverpool har han också haft generellt sett bättre spelare.

Behöver då Jürgen Klopp ha blivit en bättre manager? Om vi nu undanhåller oss från rena floskelargument som att alla alltid måste förändras och förbättras, vilket för all del likt alla floskler, för annars är det ingen floskel, är i alla fall lite sant på sätt och vis, så skulle man kunna invända att Liverpool ändå vinner titlar för närvarande, och för närvarande för övrigt inför denna omgång leder ligan. Så vad tjänar då att klaga?

Man skulle mot detta kunna replikera att Liverpools ambition inte rimligtvis borde vara att vinna någon titel då och då, utan istället vinna titlar mest hela tiden. Liverpool ska dominera engelsk och europeisk fotboll, inte liksom plocka resterna från bordet sedan de stora pojkarna tagit sitt. Dessutom var Liverpools titelförsvar förra säsongen misslyckat, ett av de svagare titelförsvaren under hela Premier League-eran.

Här kan självfallet hävdas att detta hade sina randiga och rutiga orsaker, att pandemin samt skador slog väldigt hårt på Liverpool. Detta är för all del sant till viss del men är inte därför hela sanningen och intet annat än sanningen. Vi har också sett ett Liverpool, både förra säsongen och hittills under denna säsong, som behöver bli bättre på att skapa saker från sitt centrala mittfält mot lägre och mer disciplinerade försvar.

Just den akilleshälen är kanske den ömmaste punkten i Jürgen Klopps managerrustning. Hans framgångar inom fotbollen bygger på ett tämligen defensivt balanserat centralt mittfält, ett mittfält mer fokuserat på bollvinnande än på chansskapande. Liverpool har knappast varit ett defensivt fotbollslag, men det är huvudsakligen andra spelare och lagdelar som svarat för kreativiteten. Motståndarna har börjat läsa in detta.

Kraven har alltså ökat på Liverpool och på Jürgen Klopp att anpassa och utveckla sin fotboll, men än så länge har detta dröjt eller åtminstone inte genomförts på något särskilt övertygande sätt. Vi kommer helt säkert se fler exempel på detta ikväll, mot ett Man City som de senaste säsongerna, efter Liverpools temporära maktövertagande, har varit betydligt lägre och mer disciplinerade i sitt eget försvarsspel.

Ett annat fenomen, inte minst tydligt förra helgen mot Chelsea, var Man Citys väldigt hårda arbetsinsats utan boll i pressen på motståndaren. Chelsea var inte alls beredda på den saken och det störde dem klart och tydligt. Liverpool måste rimligtvis vara beredda på något liknande ikväll. De möter inte bara ett väldigt bra lag med boll utan ett väldigt hårt arbetande och ett mycket mer disciplinerat lag utan boll.

Delvis är just detta ett tecken på hur Jürgen Klopp har gjort Pep Guardiola till en bättre manager. Vad som är mer otydligt och som återstår att se, kanske får vi inte minst ett slags exempel på det ikväll, är i vilken utsträckning Pep Guardiola har gjort Jürgen Klopp till en bättre manager.

:::

Kort om söndagens matcher:

Crystal Palace vs Leicester. Crystal Palace dominerade matchen mot Brighton senast och förtjänade nog mer än oavgjort. Leicester har haft en tung start på säsongen och har bara vunnit två av sina sex första matcher. Öppen match på förhand.

Tottenham vs Aston Villa. Att vinna med 5-1 på hemmaplan i Europa Conference League övertygar nog ingen om någonting. Om Tottenham hade tänkt studsa tillbaka och ge Nuno Espirito Santo lite andrum så måste det ske här.

West Ham vs Brentford. West Hams enda plump i protokollet den här säsongen är en högst oturlig förlust mot Man Utd. Favoriter även här hemma mot Brentford, som dock har visat att de inte är ett lag som tål att underskattas.

Liverpool vs Man City. Helgens gigantmöte naturligtvis mellan två av lagen som gör upp om ligatiteln den här säsongen. Kan Liverpool göra vad Chelsea inte mäktade med, eller ska Man City ta ytterligare en tung skalp på kort tid?

Några som däremot har börjat begripa lite bättre är Everton. Everton har inlett den här säsongen förhållandevis starkt, med fyra vinster på sina sex första matcher och endast en förlust. Med 13 poäng ligger Everton femma, tillsammans med fyra andra lag, och endast en poäng från Liverpool på första plats. Detta måste räknas som en i grund och botten mycket positiv start på säsongen, även om spelschemat inte varit det tuffaste.

Desto mer imponerande eftersom Everton hade så svåra förutsättningar redan inför säsongen. Först kom den trots allt något oväntade förlusten av Carlo Ancelotti, som valde att lämna Everton för Real Madrid. Det fanns väl knappast mycket att säga om den saken, att Ancelotti kniper chansen när Real Madrid ringer får anses förståeligt. Men det var ingenting som Everton, eller någon annan, hade sett komma.

Därmed tvingades Everton till en tämligen snabbt planerad anställningsprocess av en ny manager, och den slutade kontroversiellt. Everton trotsade det mesta av supportrarnas motstånd och missnöje när de valde att anställa Rafa Benitez som manager. Rivaliteten med Liverpool är naturligtvis väldigt stor, och Benitez sågs och ses nog fortfarande som tillhörande Liverpool.

Men kanske var det i själva verket väldigt modigt av Evertons klubbledning att så att säga stå på sig och i det här fallet trotsa supporteropinionen. Trots allt vet inte alltid supportrar vad som faktiskt är bäst för den egna klubben, åtminstone är det många andra saker än de rent rationella som vägs in i deras kalkyler. En annan klubbledning hade kanske valt att inte reta upp supportrarna i onödan.

Jämförelsen med Tottenham låter sig gärna göras. Här kan vi för det första konstatera att Tottenham hade klart för sig betydligt tidigare att de behövde anställa en ny manager, men ändå tog det betydligt längre tid för dem att bli klara, och det strulade betydligt mycket mer för dem längs vägen. Nuno Espirito Santo skulle lite elakt kunna beskrivas som Tottenhams femte val, ingen kan beskriva Benitez ens som Evertons andraval.

Utfallet blev inte särskilt mycket annorlunda det heller. Rafa Benitez är naturligtvis en manager med mängder av erfarenhet från Premier League, om än kanske inte med den allra mest underhållande profilen. Nuno Espirito Santo har en liknande profil. Men den stora skillnaden här är att Benitez aldrig blev något nedköp jämfört med övriga alternativ för Everton. Detsamma kan inte sägas om Espirito Santo i Tottenham.

Framför allt är kanske Rafa Benitez betydligt mycket mer vad Everton faktiskt behöver än vad Nuno Espirito Santo är för Tottenham. Everton hade aldrig några planer på några större investeringar den här sommaren. Ett av klubbens problem var i själva verket att de investerat alldeles för mycket och alldeles för planlöst under för många år. Everton behövde en manager som kunde göra mycket med det han redan hade.

Man måste nog säga att Everton fick detta med Rafa Benitez. Han har framför allt sett till att organisera laget och de olika lagdelarna, och använda rätt spelare för denna organisation. Han har rensat ut en och annan lyxlirare, som kanske trodde att de hade en gräddfil under Ancelotti. Han har för all del också värvat hyfsat smart, även om det samtidigt har varit väldigt billigt värvat.

Andros Townsend och Asmir Begovic känns ju allt annat än spektakulära som värvningar, men båda spelarna har visat sig nyttiga så här i början av säsongen. Värvningen av Demarai Gray, förut i Leicester, från Bayer Leverkusen har ärligt talat så här långt visat sig vara smått genialisk. Och det är inte utan att man känner att värvningen av Salomon Rondón kan komma att visa sig väldigt värdefull. Kanske redan idag.

Organisation är möjligen det som Everton framför allt har saknat under dessa senaste fem-sex år. Detta gäller kanske både organisationen på planen och organisationen utanför planen. Det vill säga både i laget och i klubben. Om inte annat visar det att ett lag mycket väl kan bli ett bättre lag också utan att värva nya spelare, ibland kanske till och med eftersom det inte värvas nya spelare.

Möjligen var Rafa Benitez samtidigt också den bästa kompromissen som gick att hitta mellan Farhad Moshiris syn på klubbens management och Marcel Brands syn på klubbens management. Benitez tickar båda boxarna. Både ett etablerat namn som manager och en manager som vet att jobba med utveckling snarare än enbart med plånboken. Dessutom kanske tillräckligt mycket old boy i Premier League för att göra Bill Kenwright glad.

Evertons positiva start på säsongen var förmodligen nödvändig. Hade Everton startat svagt hade missnöjet bland Evertons supportrar varit både kvickt och omfattande och omedelbart vänts mot Rafa Benitez, den gamla fienden. Detta alldeles oavsett hur irrationellt än skulle vara. Men med en positiv start har både Benitez och Everton fått den frihet de både behövde och önskade sig.

Desto mer så om Everton skulle lyckas besegra Man Utd på Old Trafford idag. Vilket knappast längre skulle kunna räknas som någon överraskning. Och allt jag skulle kunna ha att säga om den saken är nog att det förmodligen bara finns en enda etablerad manager i England eller i Europa som jag mindre gärna skulle vilja se som Man Utds manager för närvarande än Ole-Gunnar Solskjaer. Nämligen Rafa Benitez.

Vilket inte betyder att Rafa Benitez är en sämre manager än Ole-Gunnar Solskjaer, eller ens vore en sämre manager för Man Utd. Det har helt enkelt helt andra skäl, jag förmodar exakt samma skäl som Evertons supportrar hade i somras att inte vilja se Rafa Benitez som Evertons manager.

:::

Kort om lördagens matcher:

Man Utd vs Everton. Glazers förväntar sig mer av Solskjaer låter det på rubrikerna. Det var väl i så fall onekligen på tiden att börja göra det. Men det finns inga rationella skäl att faktiskt förvänta sig mer än så här av Solskjaer.

Burnley vs Norwich. En match jag skulle påstå att båda lagen absolut behöver vinna, vilket självfallet betyder att inget av lagen kommer vinna den. Överlever verkligen Sean Dyche en förlust här, noll vinster och sist i tabellen inför landslagsuppehållet?

Chelsea vs Southampton. Senaste veckan har onekligen tagit Chelsea tillbaka till jorden en aning, men sådant händer så klart. Viktigt att komma tillbaka till winning ways, men vi har sett Southampton göra livet svårt för andra topplag den här säsongen.

Leeds vs Watford. Framför allt är det anfallet och målskyttet som Leeds måste få fart på, annars börjar den här säsongen snart se riktigt jobbig ut. En hemmamatch mot Watford är en match som Leeds måste vinna.

Wolves vs Newcastle. Wolves följde upp sin förra seger med att förlora hemma mot Brentford. De har inte riktigt råd att följa upp sin andra seger mot Southampton med att förlora hemma mot Newcastle. Wolves måste börja vinna flera matcher i rad.

Brighton vs Arsenal. Derbyvinsten mot Tottenham var en rejäl injektion av någonting i Arsenals system. Brighton är å sin sida ett lag i medgång för närvarande och kan visa sig bli en väl så tuff motståndare denna kväll.

Vi kan även konstatera att allting åtminstone så här långt sannerligen inte går riktigt som vi kanske trodde från början. Vi har flertalet lag som inte alls presterar så som vi möjligen trodde på förhand att de skulle göra. I själva verket är en observation kanske att relativt många lag går förhållandevis dåligt.

Vilket i sin tur naturligtvis betyder att både en och annan manager rimligtvis borde sitta lite lösare nu än vad vi kanske hade trott på förhand. Och inte minst eftersom vi är på full fart på väg mot säsongens andra landslagsuppehåll så kan det kanske vara klokt att hålla reda på vilka dessa faktiskt är.

Brendan Rodgers

Har luften gått ur Leicester med Brendan Rodgers som manager? Leicester har startat den här säsongen direkt svagt jämfört med tidigare säsonger. Endast två vinster på lagets sex första matcher i ligan, och blott en poäng på sina två första matcher i Europa League.

Var sak har så att säga sin tid. Vad vi vet med säkerhet är att tabellens nedre halva sannerligen inte är var Leicesters ägare, klubbledning eller supportrar förväntar sig att Leicester ska befinna sig.

Nuno Espirito Santo

Den manager runt vilken krispratet är tjockast. Tre raka förluster i ligaspelet mot Crystal Palace, Chelsea och Arsenal har fått alarmklockorna att börja tjuta. Inte vilka förluster som helst för övrigt, utan stora förluster, och spelmässigt bedrövliga dessutom.

Det är svårt att se Espirito Santo lyckas reda ut detta. Det känns på något sätt för långt gånget redan. Samtidigt måste Tottenham dra sig för att sparka honom redan nu givet vilket krångel de satte sig i när de skulle anställa manager i somras.

Steve Bruce

Newcastle är en av fem klubbar i Premier League som ännu inte vunnit en enda match. Men Newcastle är bättre på att respektera poängen som det brukar heta än flera andra lag, med tre oavgjorda matcher.

Bruce hade fått sparken för länge sedan om det varit upp till infödingarna, men Mike Ashley vill helt enkelt ha honom där som en slags buffert mot missnöje, och det garanterar med största sannolikhet att Bruce blir kvar.

Ole-Gunnar Solskjaer

Inte ens matcherna som Man Utd till slut lyckas vinna, lite för ofta med ett något slumpartat vinstmål i slutminuterna, känns särskilt övertygande. Men på sistone har Man Utd heller inte lyckats vinna särskilt många matcher.

Missnöjet runt Solskjaer börjar öka. Solskjaer har under alldeles för lång tid varit skyddad av sin status som klubbikon, både av media och av supportrar. Men så som Man Utd har fungerat under längre tid, så lär vinsten mot Villarreal rädda honom vidare.

Marcelo Bielsa

Märkligt svag start på säsongen av Leeds som helt enkelt inte lyckas upprepa sin slagkraft från förra säsongen. Framför allt är det anfallet som klickar för Leeds. De var ungefär lika öppna bakåt förra säsongen, men nu gör de inte målen som kompenserar för detta.

Hade det varit någon annan manager hade man möjligen börjat ana att han låg lite pyrt till. Men inte tusan skulle Leeds få för sig att sparka Bielsa. Men kan det uteslutas att Bielsa känner att han själv inte längre har något att ge? Tveksamt.

Sean Dyche

Burnley har nu varit i Premier League så många säsonger att de faktiskt har hunnit med att börja kännas etablerade. Alltså är det kanske både ovant och oväntat att se Burnley kämpa nere i botten av tabellen.

Dyches status har känts osäker det senaste året. Han själv har inte känts helt nöjd och det har funnits ett antal tecken på att relationen med klubbledningen inte är den allra bästa. Om Burnley känner att det är dags att tänka nytt så vore det förmodligen dags nu.

Daniel Farke

Sex raka förluster på Norwichs sex första ligamatcher. Lägg det till slutet av Norwichs förra säsong i Premier League och ingen manager i Premier Leagues historia har en så lång svit av matcher utan vinst.

Visst, jag gillar Norwichs beslut att fortsätta med Farke. Kanske var det ett beslut som tog Norwich tillbaka till Premier League. Men någonstans måste det börja vara inte okej för Norwich att om och om igen knappt kunna vinna en match i Premier League.

Här skulle för all del kunna nämnas flera managers. Mikel Arteta, Bruno Lage, Ralph Hasenhüttl och Xisco Munoz skulle nog kunna adderas till listan av managers som känns lite darriga den här säsongen. Vilket därmed är över halva ligan.

Åt det andra hållet så är det kanske bara Graham Potter och David Moyes som verkligen övertygar positivt så här långt.