Man Utd möter Everton i lördagens tidiga match och det frestar naturligtvis att ännu en gång prata om Man Utd, Ole-Gunnar Solskjaer och om allting som brister med dem för närvarande. Men det tjänar just ingenting till att fortsätta piska den redan döda hästen utan för närvarande är väl allting redan sagt om den saken som egentligen finns att säga. Det är vad det är, till dess att Man Utd begriper bättre.
Några som däremot har börjat begripa lite bättre är Everton. Everton har inlett den här säsongen förhållandevis starkt, med fyra vinster på sina sex första matcher och endast en förlust. Med 13 poäng ligger Everton femma, tillsammans med fyra andra lag, och endast en poäng från Liverpool på första plats. Detta måste räknas som en i grund och botten mycket positiv start på säsongen, även om spelschemat inte varit det tuffaste.
Desto mer imponerande eftersom Everton hade så svåra förutsättningar redan inför säsongen. Först kom den trots allt något oväntade förlusten av Carlo Ancelotti, som valde att lämna Everton för Real Madrid. Det fanns väl knappast mycket att säga om den saken, att Ancelotti kniper chansen när Real Madrid ringer får anses förståeligt. Men det var ingenting som Everton, eller någon annan, hade sett komma.
Därmed tvingades Everton till en tämligen snabbt planerad anställningsprocess av en ny manager, och den slutade kontroversiellt. Everton trotsade det mesta av supportrarnas motstånd och missnöje när de valde att anställa Rafa Benitez som manager. Rivaliteten med Liverpool är naturligtvis väldigt stor, och Benitez sågs och ses nog fortfarande som tillhörande Liverpool.
Men kanske var det i själva verket väldigt modigt av Evertons klubbledning att så att säga stå på sig och i det här fallet trotsa supporteropinionen. Trots allt vet inte alltid supportrar vad som faktiskt är bäst för den egna klubben, åtminstone är det många andra saker än de rent rationella som vägs in i deras kalkyler. En annan klubbledning hade kanske valt att inte reta upp supportrarna i onödan.
Jämförelsen med Tottenham låter sig gärna göras. Här kan vi för det första konstatera att Tottenham hade klart för sig betydligt tidigare att de behövde anställa en ny manager, men ändå tog det betydligt längre tid för dem att bli klara, och det strulade betydligt mycket mer för dem längs vägen. Nuno Espirito Santo skulle lite elakt kunna beskrivas som Tottenhams femte val, ingen kan beskriva Benitez ens som Evertons andraval.
Utfallet blev inte särskilt mycket annorlunda det heller. Rafa Benitez är naturligtvis en manager med mängder av erfarenhet från Premier League, om än kanske inte med den allra mest underhållande profilen. Nuno Espirito Santo har en liknande profil. Men den stora skillnaden här är att Benitez aldrig blev något nedköp jämfört med övriga alternativ för Everton. Detsamma kan inte sägas om Espirito Santo i Tottenham.
Framför allt är kanske Rafa Benitez betydligt mycket mer vad Everton faktiskt behöver än vad Nuno Espirito Santo är för Tottenham. Everton hade aldrig några planer på några större investeringar den här sommaren. Ett av klubbens problem var i själva verket att de investerat alldeles för mycket och alldeles för planlöst under för många år. Everton behövde en manager som kunde göra mycket med det han redan hade.
Man måste nog säga att Everton fick detta med Rafa Benitez. Han har framför allt sett till att organisera laget och de olika lagdelarna, och använda rätt spelare för denna organisation. Han har rensat ut en och annan lyxlirare, som kanske trodde att de hade en gräddfil under Ancelotti. Han har för all del också värvat hyfsat smart, även om det samtidigt har varit väldigt billigt värvat.
Andros Townsend och Asmir Begovic känns ju allt annat än spektakulära som värvningar, men båda spelarna har visat sig nyttiga så här i början av säsongen. Värvningen av Demarai Gray, förut i Leicester, från Bayer Leverkusen har ärligt talat så här långt visat sig vara smått genialisk. Och det är inte utan att man känner att värvningen av Salomon Rondón kan komma att visa sig väldigt värdefull. Kanske redan idag.
Organisation är möjligen det som Everton framför allt har saknat under dessa senaste fem-sex år. Detta gäller kanske både organisationen på planen och organisationen utanför planen. Det vill säga både i laget och i klubben. Om inte annat visar det att ett lag mycket väl kan bli ett bättre lag också utan att värva nya spelare, ibland kanske till och med eftersom det inte värvas nya spelare.
Möjligen var Rafa Benitez samtidigt också den bästa kompromissen som gick att hitta mellan Farhad Moshiris syn på klubbens management och Marcel Brands syn på klubbens management. Benitez tickar båda boxarna. Både ett etablerat namn som manager och en manager som vet att jobba med utveckling snarare än enbart med plånboken. Dessutom kanske tillräckligt mycket old boy i Premier League för att göra Bill Kenwright glad.
Evertons positiva start på säsongen var förmodligen nödvändig. Hade Everton startat svagt hade missnöjet bland Evertons supportrar varit både kvickt och omfattande och omedelbart vänts mot Rafa Benitez, den gamla fienden. Detta alldeles oavsett hur irrationellt än skulle vara. Men med en positiv start har både Benitez och Everton fått den frihet de både behövde och önskade sig.
Desto mer så om Everton skulle lyckas besegra Man Utd på Old Trafford idag. Vilket knappast längre skulle kunna räknas som någon överraskning. Och allt jag skulle kunna ha att säga om den saken är nog att det förmodligen bara finns en enda etablerad manager i England eller i Europa som jag mindre gärna skulle vilja se som Man Utds manager för närvarande än Ole-Gunnar Solskjaer. Nämligen Rafa Benitez.
Vilket inte betyder att Rafa Benitez är en sämre manager än Ole-Gunnar Solskjaer, eller ens vore en sämre manager för Man Utd. Det har helt enkelt helt andra skäl, jag förmodar exakt samma skäl som Evertons supportrar hade i somras att inte vilja se Rafa Benitez som Evertons manager.
:::
Kort om lördagens matcher:
Man Utd vs Everton. Glazers förväntar sig mer av Solskjaer låter det på rubrikerna. Det var väl i så fall onekligen på tiden att börja göra det. Men det finns inga rationella skäl att faktiskt förvänta sig mer än så här av Solskjaer.
Burnley vs Norwich. En match jag skulle påstå att båda lagen absolut behöver vinna, vilket självfallet betyder att inget av lagen kommer vinna den. Överlever verkligen Sean Dyche en förlust här, noll vinster och sist i tabellen inför landslagsuppehållet?
Chelsea vs Southampton. Senaste veckan har onekligen tagit Chelsea tillbaka till jorden en aning, men sådant händer så klart. Viktigt att komma tillbaka till winning ways, men vi har sett Southampton göra livet svårt för andra topplag den här säsongen.
Leeds vs Watford. Framför allt är det anfallet och målskyttet som Leeds måste få fart på, annars börjar den här säsongen snart se riktigt jobbig ut. En hemmamatch mot Watford är en match som Leeds måste vinna.
Wolves vs Newcastle. Wolves följde upp sin förra seger med att förlora hemma mot Brentford. De har inte riktigt råd att följa upp sin andra seger mot Southampton med att förlora hemma mot Newcastle. Wolves måste börja vinna flera matcher i rad.
Brighton vs Arsenal. Derbyvinsten mot Tottenham var en rejäl injektion av någonting i Arsenals system. Brighton är å sin sida ett lag i medgång för närvarande och kan visa sig bli en väl så tuff motståndare denna kväll.