När Watford meddelade i söndags att de sparkat Xisco Munoz så kan man säga att det var både överraskande och inte alls överraskande. Överraskande eftersom det väl ärligt talat var en handfull andra managers i Premier League man nog trodde eller tyckte borde vara aktuella att få sparken först. Inte alls överraskande eftersom det är Watford, och är det något Watford gör så är det ju att sparka managers.
Richard Jolly är regerande världsmästare på skämtsamt meningslös fotbollsstatistik på twitter. En av hans godbitar de senaste dagarna var konstaterandet att Watford nu har bytt manager 2011, 2012, 2013, 2014 (tre gånger), 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 (två gånger), 2020 (två gånger) och så nu då 2021. Ett närmast fantastiskt genomsnitt på 1,36 managerbyten per säsong under ett drygt decennium.
Många är som vanligt irriterade när Watford sparkar manager. Mest förbannade verkar däremot uppseendeväckande nog vara Newcastles supportrar. Å andra sidan är väl just de förbannade på det allra mesta nu för tiden. Men de är naturligtvis heligt förbannade på att Watford sparkar Xisco Munoz samtidigt som ett ännu sämre Newcastle ihärdar med en ständigt lika oönskad Steve Bruce.
Generellt sett brukar jag ha lite svårt att känna mig riktigt lika upprörd som många andra över att Watford sparkar managers. Det är helt enkelt Watfords modell, det är så de arbetar och det är känt för alla, inte minst de managers som tar jobb där. Om någon av Xisco Munoz, Vladimir Ivic, Quique Sanchez Flores, Javi Gracia, Walter Mazzarri, Slavisa Jokanovic med flera blev förvånade så var de inte riktig kloka i huvudet.
Däremot kan jag kanske tycka och tänka att vissa sparkningar är märkligare än andra sparkningar, och denna sparkning av Xisco Munoz räknar jag nog som den märkligaste av dem alla. Munoz tog över ett sjunkande Watford i december förra säsongen, lyfte dem mer eller mindre egenhändigt tillbaka till Premier League, och har i Premier League tagit sju poäng på sju matcher, med Watford på femtonde plats i tabellen.
Det där måste man nog ändå betrakta som ett rätt bra resultat och facit på vad som kan räknas som lite drygt en halv säsong. Watfords beslut att sparka Xisco Munoz väcker därför två frågor eller funderingar. För det första vad Watfords ägare och klubbledning egentligen har för förväntningar på lagets prestation. För det andra om det ligger en risk i att börja uppfattas som att bestraffar även positiva resultat.
För all del kan det ju finnas andra generella skäl att sparka en manager. Ett sådant skäl är att managern ifråga har gjort sig omöjlig med styrelsen, med spelarna eller med supportrarna, eller möjligen med allihopa på en och samma gång. Men något sådant har inte framkommit gällande Xisco Munoz i Watford. Ett annat skäl är att klubben helt enkelt anser sig kunna byta upp sig till en enligt dem ännu bättre manager.
Om det var detta som var Watfords motivation så är det alltså Claudio Ranieri som är denna bättre manager, enligt Watford. Ranieri blev klar för Watford på ett tvåårskontrakt under måndagen. Även om fan trot att det faktiskt hinner bli två år. Elaka tungor skulle så klart kunna skämta till det med att Watford under måndagen presenterade Claudio Ranieri som klubbens nästa före detta manager.
Många vägrar acceptera den för all del rent rationella tankegången att en klubb byter upp sig på managersidan, eftersom man inte anser att en manager som likt Xisco Munoz presterar bra faktiskt ska kunna få sparken. Fint så, det går att förstå det synsättet, men även om vi nu väljer att acceptera Watfords filosofi och tänkesätt, är verkligen Claudio Ranieri den bättre managern?
Jag är tveksam.
Alla kopplar självfallet och med all rätt samman Claudio Ranieri med Leicesters magiska ligatitel för fem år sedan. Något vi aldrig har sett maken till förut och något vi med allra största sannolikhet aldrig eller åtminstone extremt sällan kommer se maken till igen. En triumf som naturligtvis gör Ranieri till en för evigt upphöjd hjälte i sagornas och lägereldarnas liga.
Men utan att vara särskilt ogin måste man också kunna konstatera att denna bragd förmodligen var lika mycket en fantastisk konfluens av många olika faktorer. Allt föll helt enkelt på plats för Leicester den säsongen. Ranieris magiska framgång med Leicester var helt enkelt med största sannolikhet väldigt beroende av situationen, och därmed nästan omöjlig att upprepa, än mer omöjlig att replikera.
Detta har vi ju också blivit varse. Claudio Ranieri lyckades inte fånga blixten i flaskan ens med Leicester. Redan nästa säsong var Leicester ett annat lag och Ranieri fick grymt om än förståeligt sparken efter halva säsongen. Därefter skulle Ranieri göra ett ytterligare gästspel i Fulham för tre säsonger sedan, där han kom in med uppdrag att rädda dem kvar i Premier League men misslyckades grundligt med detta.
Att Ranieri är ett känt och aktat managernamn, i betydligt högre utsträckning än åtminstone Xisco Munoz, råder det väl kanske inget tvivel om. Så om det var just det som Watford var ute efter så kanske de ändå har uppnått vad de ville. Rent taktiskt har däremot inte Ranieri svarat för några större bidrag under sin tid i Premier League, så på den punkten är det svårt att se hur Watford i så fall byter upp sig.
Man skulle kanske kunna hävda att Watford inte likt Leicester förväntas upprepa något som i själva verket är omöjligt att upprepa, som var fallet för Ranieri säsongen han fick sparken därifrån. På samma sätt skulle man kunna hävda att Watford inte likt Fulham är i riktigt samma behov av att räddas kvar i Premier League, som var fallet för Ranieri den säsong han fick sparken av Fulham.
Kanske är det därför så att Watford helt enkelt är en klubb med rimliga förutsättningar och förväntningar för en manager som Claudio Ranieri. Kanske är det också så att Claudio Ranieri är en manager som bättre kommer kunna inspirera, organisera och motivera Watfords trots allt tämligen talangfulla spelartrupp. Watfords beslut att sparka Xisco Munoz och anställa Claudio Ranieri behöver inte vara ett dumt beslut.
Lik förbaskat är det ett märkligt beslut.