Varför det saudiska uppköpet av Newcastle har dröjt, dragit ut på tiden och till synes blivit till någon slags engelska fotbollens väntan på Godot har det funnits lite olika uppfattningar om. Alldeles oavsett skälen har det av förvisso fullt förståeliga skäl varit en källa till stor frustration inte minst för Newcastles supportrar, som naturligtvis är heligt trötta på den misär klubben lever under med Mike Ashley som ägare.
Jurister, experter, sakkunniga och för all del inte minst Premier League själva har alla sagt vad som egentligen borde ha varit uppenbart för alla som mäktar med att läsa innantill i regelboken. Uppköpet har blockerats eller rättare sagt inte tillåtits gå genom av först och främst skälet att Saudiarabien som land har legat bakom regelbundna piratsändningar av Premier Leagues fotboll.
Allehanda strålkärringar och konspirationsteoretiker av framför allt svartvitrandig men för all del också mer ljusblå typ har framfört så kallade alternativa sanningar. Enligt dem stoppades uppköpet inte så mycket av det saudiska kränkandet av Premier Leagues TV-rättigheter, utan mer av den konspirerande kartell av engelska storklubbar som var ”rädda” för konkurrensen från Newcastle.
Det säger sig självt vilken av dessa förklaringsmodeller som är mest rolig och bekväm för den genomsnittlige Newcastlesupportern. Det säger däremot även sig självt vilken av dessa förklaringsmodeller som bäst överlever onsdagens avslöjande att Saudiarabiens förlikning med Qatar och BeIN gällande Premier Leagues TV-sändningar, det vill säga lösandet av piratfrågan, nu leder till uppköpets närmast omedelbara godkännande.
Vill det sig riktigt väl för Newcastles och Newcastles supportrar, om nu att bli uppköpta av Saudiarabien verkligen kan beskrivas som att något vill sig väl för någon klubb, så är det alltså en fråga om bara dagar kvar av Mike Ashleys ägande av Newcastle. En fjorton år lång mardröm vore i så fall över. Och oavsett vad man nu än anser om alternativet så finns naturligtvis skäl att börja drömma om framtiden igen för Newcastle.
Om vi nu struntar i strålkärringarnas storys och villfarelser så är det primärt på tre punkter som Newcastles saudiska uppköp har strandat. Ett, på det saudiska kränkandet av Premier Leagues TV-rättigheter. Två, på oklarheterna i relationen mellan den saudiarabiska staten och den saudiarabiska statliga investeringsfonden (PIF). Tre, på kritiken mot Saudiarabien som ägare generellt, med det landets facit gällande mänskliga rättigheter.
Den första och överlägset största punkten har varit kränkandet av Premier Leagues TV-rättigheter. Det är trots allt Premier Leagues och naturligtvis därmed även klubbarnas främsta intäktskälla. Självfallet kommer både Premier League och klubbarna att skydda värdet av denna tillgång med alla till buds stående medel. Att denna ofrånkomliga sanning har undgått Newcastles fanboys trotsar egentligen allt förstånd.
Den andra punkten, detta med oklarheten mellan PIF och den saudiska staten, har haft betydelse men det är en betydelse som i huvudsak har följt av den första punkten. Det har varit Newcastles och köparnas försvar att de i själva verket inte har någon koppling till den saudiska staten. Vilket självfallet är ett fullständigt bisarrt försök till försvar när majoritetsägaren är just PIF, Saudiarabiens statliga investeringsfond.
Den tredje punkten, detta med Saudiarabiens återkommande kränkande av mänskliga rättigheter tillsammans med ännu grövre anklagelser, har kanske framför allt varit av mer optisk karaktär. Det vore dumt att säga att detta har haft någon som helst betydelse för att uppköpet har bromsats. Läser man Premier Leagues regelverk står där massor om kränkande av TV-rättigheter, men ingenting om kränkande av mänskliga rättigheter.
Ett elakt sätt att sammanfatta saken är att TV-rättigheter är värda väldigt mycket mer för Premier League än mänskliga rättigheter. Det ligger för all del något i detta och man kan tycka att Premier League borde ta hänsyn till sådana saker. Men det är självfallet Premier Leagues centrala uppgift att skydda sina egna tillgångar, såsom TV-rättigheter. Det är inte på samma sätt Premier Leagues uppgift att skydda mänskliga rättigheter.
Newcastles taktik inför de skiljenämnder, överklaganden och förhandlingar med Premier League som har varit planerade har helt och hållet handlat om den andra punkten. Det vill säga att försöka sälja in att den saudiska majoritetsägaren PIF, den saudiskt statliga investeringsfonden, inte har något alls med den saudiska staten att göra. Eftersom det ju är den saudiska staten som bär ansvaret för piratsändningarna av Premier League.
En uppgift man väl knappast avundades Newcastles jurister i det ärendet. Men nu är alltså den uppgiften inte längre aktuell, eftersom de saudiska majoritetsägarna helt enkelt valde att lösa den gordiska knuten genom att eliminera problemet med piratsändningarna helt och hållet. Något säger kanske även det om hur de själva bedömde möjligheterna att lyckas med sitt naturligtvis omöjliga försvar.
Vad betyder då ägarbytet för Newcastle som fotbollsklubb? Och då pratar jag inte företrädesvis om det sociala, det politiska eller det moraliska perspektivet, som kanske är ett ämne för en bredare diskussion, utan om hur det faktiskt påverkar Newcastle som fotbollslag. Med Newcastles på drift i Premier League, noll vinster på sju matcher och stirrandes nedflyttning i ögat, är det ingen betydelselös fundering.
Här finns naturligtvis de reflexmässiga och möjligen förståeliga förhoppningarna om att saudiska ägare ska pumpa in pengar i Newcastle på samma sätt som en annan arabstat har pumpat in pengar i Man City. Med motsvarande framgångar. Detta är ingen orimlig förhoppning, givet att båda ägarkonstellationerna naturligtvis i slutänden har exakt samma grundläggande motiv att äga respektive klubb.
Det finns däremot anledning att avvakta lite med åtminstone de allra mest vilda fantasierna för Newcastle. Att det är den saudiska statliga investeringsfonden som går in som majoritetsägare antyder ett kanske något mer affärsmässigt förhållningssätt till sitt ägande i Newcastle. Vilket kanske betyder att Newcastle mer kan förväntas att drivas i stil med klubbar som Leicester, Tottenham eller Liverpool än som Man City.
Men redan det vore så klart ett riktigt rejält uppköp för Newcastle och Newcastles supportrar jämfört med vad de har dragits med under Mike Ashley. Newcastles supportrar har i själva verket aldrig begärt eller förväntat sig något mer än att deras klubb ska ägas och drivas på ett kompetent och ambitiöst sätt, oavsett hur många gånger de har anklagats i media för olika former av storhetsvansinne.
Och vi vet att ett Newcastle som drivs på ett kompetent och ambitiöst sätt är ännu en engelsk klubb med kapaciteten att konkurrera i toppen av Premier League. Vilket självfallet i sig är enbart positivt.