Ett av de mer arroganta och självbedrägliga påståendena de senaste dagarna från Newcastles supportrar i sina försök att rationalisera moralen i att hurra över att deras klubb precis har köpts av Saudiarabien har varit att ingen klubb och inga supportrar har haft det lika illa som just de. Ett skrattretande påstående naturligtvis. Det räcker med att titta på Oldham Athletic för att förstå den saken.
Oldham ligger efter tio omgångar näst sist i Football League och League Two, med sju poäng på dessa tio matcher. Skulle Oldham bli nedflyttade vore det inte bara första gången i klubbens 116 år långa historia som de ramlar ur Football League, Oldham vore dessutom den första klubben som någon gång faktiskt spelat i Premier League att ramla ur Football League.
Oldham var en av de grundande klubbarna i Premier League. Oldham tog sig 1991 upp i Englands högsta division och skulle hålla sig kvar där i tre år. Oldham hade några bra år i Premier League, under en och samma säsong besegrade de Chelsea, Liverpool, Man Utd och Tottenham. Oldham var en stabil och välordnad klubb, med två managers under 24 år i form av Joe Royle och Jimmy Frizzell.
Många hävdar, även så här snart 30 år senare, att det var Oldhams förlust i FA-cupsemifinalen 1994 som var början på slutet för dem. Oldham ledde semifinalen mot Man Utd med 1-0 ända in på övertid, innan Mark Hughes med en osannolik volley lyckades kvittera och ta semifinalen till omspel. Ett omspel som Man Utd tre dagar senare skulle vinna med 4-1.
Oldham stod här på sin topp, och var alltså bara någon minut från att ta sig till klubbens första FA-cupfinal någonsin. Några år tidigare hade Oldham spelat Ligacupfinal och även en annan FA-cupsemifinal. Besvikelsen efteråt var enorm. Oldhams hjärtan var helt enkelt krossade. Sju matcher återstod av ligasäsongen, Oldham vann inte en enda av dessa matcher, och åkte ur Premier League.
Därefter har Oldham aldrig slutat bättre än mitt i tabellen av vad som idag heter EFL Championship. Ända sedan slutet av 1990-talet har Oldham befunnit sig i Englands tredje division, det vill säga League One. Sedan Joe Royle lämnade Oldham 1994 har 32 managers kommit och gått. Oldhams förfall har på samma gång varit uppenbart men för all del också begränsat. Aldrig bättre än League One, men heller aldrig sämre.
Det vill säga fram till 2018. Det var då strax efter nyåret som Oldham fick en ny ägare i form av Abdallah Lemsagam, en tidigare agent inom europeisk fotboll. Fyra månader senare var Oldham nedflyttade till League Two, för första gången sedan 1971. Under Lemsagams tre och ett halvt år som Oldhams ägare har hittills nio managers kommit och gått. Oldham är en klubb i kaos, en klubb vars förfall förefaller obegränsat.
Protestgrupper har formats bland supportrarna mot Lemsagams ägande och i syfte att få Oldham köpt av en ny ägare. Supportrarna har demonstrerat sitt tydliga missnöje genom planinvasioner, genom att slänga in tennisbollar på matcherna, och genom att störa matcherna genom att blåsa i visselpipor. Lemsagam har i sin tur svarat med att lockouta de egna supportrarna från att köpa biljetter till lagets matcher.
Lemsagams motiv att köpa en engelsk fotbollsklubb som Oldham kan diskuteras. De med insikt menar att Lemsagam trodde sig kunna använda sina agentkontakter till att som de säger ”moneyballa” sig upp i EFL Championship, och väl där kunna börja attrahera ännu bättre spelare och eventuellt sälja klubben till stor vinst. Verkligheten har visat sig vara betydligt mer besvärlig än så.
Till att börja med har Lemsagam värvat spelare som en svårt berusad sjöman under sina dryga tre år som ägare. Det har varit franska, spanska, grekiska, belgiska, rumänska och irländska spelare. Allt som allt har 94 spelare värvats till Oldham på dryga tre år. Så klart en makalös omsättning av spelare. Och absolut ingen av dessa spelare har varit bra nog, för Oldham, i League Two!
Så visst har Abdallah Lemsagam ”använt sina agentkontakter” som beskrivningen eller rättare sagt omskrivningen löd. Problemet är bara att han över huvud taget inte har gjort det på något kompetent sätt. Lägg därtill att mängder av spelare av lätt insedda skäl har lämnat Oldham under dessa år, och detta har i mångt och mycket varit flera av Oldhams bästa och viktigaste spelare.
Någon ägare som har förstått sin roll och sin position verkar Abdallah Lemsagam heller inte vara eller åtminstone ha varit. Här finns mängder med rapporter om hur Lemsagam har försökt bestämma laguttagningar, hur han försökt förbjuda av honom oönskade spelare att delta i träning och så vidare. Det var inte minst dessa skäl som fick Paul Scholes att lämna managerjobbet i Oldham efter en månad för två år sedan.
Här går i själva verket att ifrågasätta Lemsagams hela affärsidé. För givet att det enda han i själva verket äger är klubben, det vill säga typ klubbnamnet och spelarna, och inte till exempel Oldhams arena Boundary Park, så är det i själva verket inte mycket han skulle ha haft att sälja till hugade köpare i EFL Championship. Några större pengar skulle det sannerligen aldrig ha handlat om.
Några större pengar är naturligtvis ingen intresserad av att betala för Oldham nu heller, vilket självfallet är ett rätt stort hinder för att få klubben såld, enligt en slags chicken race-modell vi sett förut i många klubbar. Lemsagam hävdar att han har investerat över £5m i Oldham vilket naturligtvis är ett annat sätt att säga att det är vad han minst vill ha för att sälja klubben. Vilket ingen vill betala för en League Two-klubb över avgrunden.
Avgrunden i detta fall är alltså National League, eller rättare sagt den engelska amatörfotbollen, även om det är en minst sagt flytande definition. Att ramla ur Football League är ingen liten sak. Publiksiffrorna går från tusental till hundratal. Klubben måste kvalspela till FA-cupen och får inte spela i Ligacupen. Viktiga intäkter försvinner. TV-pengarna går från över £1m per säsong till cirka £80,000 per säsong.
Alltså är det kanske inte så konstigt att nio klubbar som har åkt ur Football League därefter har gått under helt och hållet. Omvänt är att ta sig tillbaka till Football League från National League allt annat än en lätt uppgift. Sedan år 2000 har endast hälften av de nedflyttade klubbarna lyckats. Förmodligen finns ingen svårare uppflyttning i engelsk och eventuellt europeisk uppflyttning än från National League till Football League.
Vad har då Oldham och Oldhams supportrar egentligen att hoppas på? Där kommer knappast komma någon saudisk statlig investeringsfond för att köpa dem. De kan naturligtvis hoppas på att någon ändå köper Oldham, och Lemsagam går med på att sälja. Detta innan Oldham placeras i konkurs på grund av obetalda fordringar på dem, och allra helst innan Oldham ramlar ur Football League.
Men absolut Newcastles supportrar! Absolut Newcastle United Supporters Trust, United With Pride och vad alla dessa organisationer heter som de senaste dagarna har skämt ut sig med det ena uttalandet mer absurt och självförhärligande än det förra! Absolut! Ingen klubb och inga supportrar har naturligtvis haft det eller har det riktigt lika illa som ni! För er har det ju varit rena tortyren.
Jodå, det i sammanhanget synnerligen opassande ordet användes faktiskt.