England kommer gå till VM. Det är naturligtvis inte matematiskt klart ännu och kommer heller inte vara helt matematiskt klart ikväll ens om England någorlunda programenligt vinner mot Ungern på Wembley samtidigt som resultatet går Englands väg mellan Albanien och Polen. Men det är inte en fråga om England blir klara för VM utan endast en fråga om när England blir klara för VM.
När så blir fallet så är det Englands sjunde raka mästerskap, det vill säga VM eller EM, som de har kvalificerat sig till egentligen utan några som helst problem. Det vore i så fall 14 år sedan England misslyckades med att kvalificera sig till ett mästerskap. Vilket för all del råkar vara ganska exakt det mellanrum med vilket England historiskt sett faktiskt har misslyckats med att kvalificera sig till mästerskap.
Innan 2008 var det som vi kanske vet 1994, och dessförinnan var det 1980 som följde på ett utifrån den synvinkeln fullständigt horribelt 1970-tal för engelsk fotboll. Baksmällan efter Englands VM-vinst 1966 verkar ha varit total. Vilket för all del låter väldigt mycket som just det engelska landslaget. Aldrig någonsin än under de tio-femton åren efter 1966 lär de väl ha varit riktigt lika övertygade om att de var bäst i världen.
Men det verkar alltså som om Gareth Southgate nu bryter det där historiska mönstret, när England alltså tar sig till VM fastän det är 14 år sedan sist. Eller om allt som Southgate har lyckats med i själva verket är att skjuta upp eländet i två eller fyra år. Det antar jag att tiden får utvisa. Hur som helst får man väl konstatera att om det bara gällde att kvala sig till mästerskap så är Southgate en minst sagt framstående förbundskapten.
Annat är det kanske med själva mästerskapen. Vilket för all del är en rätt märklig sak att säga om en förbundskapten som på två genomförda mästerskap har tagit England till först en VM-semifinal och därefter en EM-final. Händelsevis Englands bästa placeringar i mästerskap på cirka tre årtionden. Men själva placeringarna berättar naturligtvis som mest halva historien gällande Southgates förbundskaptenskap.
Historiens andra hälft berättar om en väldigt passiv, konservativ och riskminimerande fotboll som varken har lyckats imponera eller underhålla. England har inte vunnit en enda match mot ett riktigt storlag i dessa mästerskap, möjligen med undantag för ett extremt formsvagt Tyskland. Deras väg till semifinal och final har präglats av för Englands räkning väldigt lyckosamma lottningar.
Det borde rimligtvis trotsa all rim och reson att England skulle kunna ha riktigt samma lycka i grupplottning och slutspelsträd ett tredje mästerskap i rad, när VM 2022 alltså ska spelas i Qatar. Därmed är det högst sannolikt att England kommer behöva höja sig rejält om de ska lyckas upprepa sina tidigare positiva placeringar. Vilket det väl i själva fallet inte finns några större tecken på att de skulle lyckas göra.
Vad som händer med England då kan diskuteras. Mycket talar kanske för att även om England gör närmast ett fiasko i VM så kommer Gareth Southgate få åtminstone en chans till att visa att han ändå kan ta England hela vägen fram i ett mästerskap. Frågan vore väl kanske om han själv vill, men något säger mig att han är rätt förtjust i rollen han har, och han lär knappast simma i andra erbjudanden från engelska klubbar.
Men även om vi leker med tanken att Gareth Southgate ändå lämnar England efter VM, ofrivilligt eller för egen maskin, vem eller vilka finns i så fall på plats för att ta över efter honom som Englands förbundskapten? Svaret på den frågan känns ärligt talat inte helt uppenbart, och något vittnar väl kanske det i min mening om svagheten i Englands och för all del även Southgates långsiktiga successionsplanering.
Frank Lampard. Som alltid är fallet när engelska managerjobb ska tillsättas de senaste åren så är Lampard ett namn som kommer nämnas. Lampard har självfallet inte gjort något alls för att förtjäna rollen, men det hade väl å andra sidan inte Southgate heller gjort. Att vara förbundskapten är en annan sak, och det är väl inte omöjligt att det är en uppgift som faktiskt skulle kunna passa Lampard relativt bra.
Pep Guardiola. Han har ju själv vid lite olika tidpunkter pratat om att han vill ta hand om ett landslag som någon form av framtida utmaning. Tittar vi några år framåt i tiden så kan det kanske vara dags. Jag vet inte om jag tror Guardiola och landslag är någon särskilt lyckad kombination, lika lite som jag tror att det i så fall kommer handla om England, men det betyder ju inte att det är en utesluten eller ens särskilt långsökt tanke.
José Mourinho. Blickar vi ett-två år framåt i tiden är det rimligtvis rätt stor chans att Mourinho har fått sparken igen och tittar sig om efter nästa prestigefulla jobb. Varför skulle inte detta kunna vara Englands förbundskapten?! Detta England som ändå av någon anledning är så väldigt förtjust i Mourinho, som i sin tur av någon anledning verkar vara så väldigt förtjust i England.
Arsene Wenger. Ingen ska ju slå i mig att Wenger egentligen innerst inne i sitt hjärtas hjärta vill vara något annat än fotbollstränare, inkluderat någon slags nördig FIFA-pamp med lite galna idéer. Förbundskapten för England borde kunna passa både Wenger och England perfekt, de känner så att säga varandra. Och även om det kanske skulle kunna sägas vara nästan tio år för sent, så är ändå sent bättre än aldrig.
Det är inte många namn. Inte heller är det namn med någon naturlig koppling till Gareth Southgate eller någon form av sammanhängande tankegång från FA:s sida. På samma gång är det väldigt svårt att se några naturliga alternativt internt i Englands landslagsledning som skulle stå redo att ta över efter Southgate. Åtminstone inga alternativ som skulle framstå som rimligt intressanta.
Istället är det alltså namn som känns aktuella just på grund av sina namn och inte så värst mycket annat, utöver deras var en och på sitt sätt speciella relation till England och till engelsk fotboll. Lägg därtill att samtliga namn innehåller en viss grad av önsketänkande där det är långt ifrån säkert att egentligen någon av dem faktiskt vore intresserad av jobbet om eller när det faktiskt skulle bli tillgängligt.
I själva verket är det alltså en hyfsat osäker och utsatt position som England befinner sig i just nu med Gareth Southgate. Mycket av det följer att framgångarna England har haft med Southgate som förbundskapten ändå har kommit hyfsat oväntat. De är liksom inte frukten av något målmedvetet arbete över lång sikt. England råkade helt enkelt bara trycka på ett gäng knappar i blindo och på måfå, och det råkade bli bra.
Sådant räcker för att ta England till VM. Men det räcker knappast för att ta England så värst mycket längre än så.