Ett mer sentimentalt argument har framförts under veckan för att Steve Bruce ändå inte ska få sparken av Newcastle riktigt ännu, åtminstone inte innan helgens match mot Tottenham. Nämligen att Bruce förtjänar att få göra sin 1,000:e match som manager i Premier League innan han får sparken. Han har alltså som utav en gudnådelig slump lyckats göra exakt 999 matcher fram till nu.
Den underliggande tanken bakom den sentimentaliteten måste rimligtvis vara att om Steve Bruce får sparken inför matchen så kommer med rimlig sannolikhet bli så att han aldrig får göra sin 1,000:e match som manager i Premier League. Det vill säga, efter att han lämnar Newcastle så kommer ingen annan Premier League-klubb vara intresserade av honom. Förmodligen en korrekt tanke, om än inte särskilt smickrande.
Hur som helst väcker det ju en intressant frågeställning. Nämligen om det är så att klubbar som exempelvis Newcastle faktiskt har något slags moraliskt ansvar gentemot sina managers, eller för den delen sina spelare, att ta hänsyn till den här typen av tämligen triviala personliga prestigefrågor i sina beslut, eller om det i själva verket är så att de måste sätta klubbens intressen i första rummet.
Delvis blir det i första hand en slags kalkyl av i vilken utsträckning klubbens intressen faktiskt tar skada av att tillgodose de rent personliga önskemålen. Här kan man möjligen tycka att kostnaden för Newcastle i rent tabellmässiga termer förmodligen är ringa. Deras möjligheter den här säsongen påverkas inte i någon större grad av om Bruce är manager mot Tottenham i helgen eller ej.
Men fotboll är som bekant känslor minst lika mycket som kalkyler. Newcastles supportrar vill helt enkelt inte ha Bruce kvar som manager. Det går att förstå dem, även om uttrycken för denna vilja kanske inte alla gånger är väldigt sympatiska. Något som har fått pundits och experter att med mörka stämmor prata om respekt på ett sätt som mest får en att tro att de gästspelar i någon rätt klyschig maffiafilm.
Mycket av symboliken kring Newcastles uppköp har handlat om Steve Bruce som manager, och det omedelbara bytet av honom som manager har gjorts till det första och främsta tecknet på den nya tid som Newcastles supportrar nu hoppas ska vara på väg för Newcastle. Den klubb som kanske mer än någon annan klubb i engelsk fotboll faktiskt förtjänar denna nya tid.
Newcastles allra första match efter uppköpet skulle bli en festens stund. En match hemma på St James Park, mot Tottenham av alla lag. Det kommer det säkert kunna bli i någon utsträckning ändå, men det är svårt att inte känna att det riskerar lägga viss sordi på glädjen, och möjligen skapa en något märklig stämning på St James Park, om Bruce fortfarande står där som manager.
Är det verkligen så som Newcastle vill starta denna nya tid? – med en något off stämning och eventuellt med 50,000 hemmasupportrar som fulla av dryck och brittisk knegarhumor för för sig att börja serenadera klubbens egen manager med någon lustighet som ”you’re getting sacked in the morning!” Vore detta verkligen att på bästa sätt försöka behandla Steve Bruce med (*italienska fingergester*) respekt?
Kanske är det i själva verket så att Newcastle egentligen inte har något praktiskt alternativ på plats. Att anställa en ny manager som dessutom ska vara helt rätt manager för Newcastle är naturligtvis ingenting som man bara snyter sig ur näsan på någon dag eller två. Sådant kan ta sin lilla tid, särskilt när man befinner sig mitt under säsongen så här, och med en klubb vars organisation knappast har hunnit bli inkörd.
Delvis säger det också något om ägarstyrningen och ledningen av Newcastle. Nämligen att de slutliga besluten enligt vad många rapporterar måste fattas i Saudiarabien, närmare bestämt då i PIF, denna saudiskt statliga investeringsfond som äger 80% av Newcastle. De slutliga besluten fattas alltså inte av Newcastles styrelse. Detta skapar så klart ett extra laget av möjligen rätt tungrodd byråkrati.
Den kloke kanske också tänker på vad för ljus detta förhållande sätter Newcastles och Premier Leagues påståenden att PIF minsann inte är Saudiarabien i. Så var ju alltså inte fallet, och en försäkran för detta var att PIF nöjde sig med att placera en ensam Yasir Al-Rumayyan som icke-exekutiv ordförande. Men man behövde naturligtvis inte vara särskilt cynisk för att misstänka att detta möjligen var en papperskonstruktion.
Men även om Newcastles styrelse nu hade varit fullständigt autonom och beslutsfähig så hade det ändå varit kort om tid att hinna anställa en ny manager. Detta reducerar så klart Newcastles möjligheter till förändring. Hellre bra än snabbt måste ändå vara Newcastles utgångspunkt, även om bra och snabbt är att föredra. Men där finns självfallet alltid möjligheten att köra Graeme Jones som ställföreträdare i någon match eller två.
Åter till frågan: Har Newcastle ett moraliskt ansvar att låta Steve Bruce få genomföra sin 1,000:e match i Premier League? Nej, det kan jag inte tycka att de har. Även om det inte skulle kosta Newcastle särskilt mycket att låta Bruce göra det, vilket jag ändå tycker det gör, åtminstone i symbolisk mening, så upplever jag det som både lite tramsigt och nästan förnedrande att inte sparka Bruce enbart av det skälet.
Alla på St James Park på söndag kommer naturligtvis veta att det är enbart av det skälet. Inte minst Steve Bruce själv kommer veta att det är enbart av det skälet. Att förnedra och låta sig förnedras alltså endast för att ta sig över någon godtycklig numerisk gräns som ingen ändå egentligen har brytt sig om tidigare och som ingen heller kommer bry sig särskilt mycket om efteråt.
När något ont ska göras är det bättre att göra det fort och utan omsvep.