Att säga att West Ham vägrar att förlora vore kanske att överdriva. Men de förlorar sannerligen inte ofta. Hittills endast två gånger i ligaspelet, och båda de gångerna har det handlat om förlustmål i slutminuterna. När det kommer till cupspelet har West Ham emellertid varit omutliga med fyra vinster på fyra matcher, en vinst i Ligacupen och tre raka vinster i Europa League.
Om detta track record överlever kvällen så har West Ham vunnit mot Man City och eliminerat dem ur Ligacupen. Därmed skulle de ha tagit sig själva till Ligacupens kvartsfinaler och alltså på vägen ha blockerat Man City från att vinna sin femte raka Ligacuptitel. Detta Man City som alltså inte har förlorat en match i Ligacupen på lite drygt fem år. Vilket onekligen hade varit en liten triumf för West Ham.
Man kan alltså inte den här gången anklaga lottningsgudarna för att ha gett Man City en enkel resa framåt i Ligacupen. Möjligen med undantag för att ha lottats mot Liverpool eller Chelsea så kunde de väl knappast ha fått en tuffare lottning än just West Ham, därtill i synnerhet på bortaplan. Även om det som av en ren händelse också råkar vara så att West Hams båda och enda förluster under säsongen har kommit just på hemmaplan.
Men vi hittar också några riktigt fina vinster för West Ham på London Stadium den här säsongen. West Ham fullständigt demolerade Leicester i början av säsongen. Och nu senast besegrade man alltså Tottenham i vad som nog måste beskrivas som ett hyfsat underskattat Londonderby. Lägg därtill två riktigt stabila europeiska cupvinster mot Rapid Wien och Genk.
Detta känns värt att påpeka eftersom det under förra säsongen, när West Ham överraskade samtliga inklusive kanske även sig själva genom att sluta på en mycket imponerande sjätteplats, kvalificera sig för europeiskt cupspel och faktiskt under lång stund av säsongen ha hugg på Champions League-platser, växte fram en populär hypotes att West Ham tjänade på att få spela utan hemmapublik.
En tämligen naturlig konsekvens om den hypotesen nu hade stämt hade ju varit att när så publiken återvände till de engelska arenorna den här säsongen så skulle plötsligt West Hams form och prestation ta ett näsdyk. Men så har det alltså inte alls blivit. Om något får man kanske säga att West Ham tvärtom verkar ha blivit ännu bättre, särskilt om man tar hänsyn till vad som också är ett dubbelt så tufft spelschema.
Dessutom är det ju i sig självt en rätt absurd tankegång. Har man faktiskt följt West Ham genom åren så vet man att det är en av de engelska klubbar som mest av alla brukar kunna få och ta energi från att spela framför de egna supportrarna. Låt gå för att den effekten möjligen var desto mer markerad på Upton Park, men den har inte gått upp i rök eller rättare sagt plötsligt bubblat iväg på London Stadium.
Jag förmodar att bakgrunden till den där hypotesen byggde på det allmänna missnöje som har funnits de senaste åren bland West Hams supportrar. Ett missnöje som haft mycket att göra med lagets prestationer, med känslan att klubbens ägare och ledning inte gör något särskilt bra jobb, och just med flytten till London Stadium. Men det vore också att överkomplicera den egentliga orsaken till missnöjet.
Hela förutsättningen för missnöjet är att West Ham inte spelar bra, eller rättare sagt att West Ham spelar dåligt, och placerar sig dåligt i tabellen. Utifrån detta kan sedan detta missnöje ta sig en massa olika uttryck och riktas mot allt möjligt. Men när West Ham spelar bra, och placerar sig bra i tabellen, och går bra i cupspelet, då finns heller ingen direkt orsak för West Hams supportrar att vara missnöjda.
Alltså var det tokigt tänkt att West Ham på något sätt skulle ha drabbats negativt av något missnöje från läktarna förra säsongen. Ännu mer tokigt tänkt att missnöje från läktarna skulle drabba West Ham negativt den här säsongen. Åtminstone i större utsträckning än vad missnöje från läktarna drabbar alla lag som inte riktigt presterar i enlighet med förväntningarna på dem.
Det där borde egentligen inte ha kommit som någon större överraskning. West Ham ryktades vara på gång att få ny ägare under sommaren. Hade missnöjet i West Ham varit som det var för några år sedan hade vi förmodligen sett supporteruttryck liknande de vi har sett i Newcastle för att pressa nuvarande ägare att sälja. Men något sådant såg vi inte, utan tvärtom var nog de allra flesta både tysta och rätt nöjda precis som det var.
Men det är som det alltid är med sådana där saker. När ett lag går bättre än vad alla trodde att det skulle göra, och med andra ord trotsar både förväntningar och kanske ännu värre grundläggande föreställningar, så blir reaktionen väldigt sällan att revidera dessa föreställningar. Istället börjar man hitta på mer och mer långsökta ”förklaringar” till att ett lag presterar så mycket bättre än väntat.
Förklaringar som t ex att West Ham är bättre framför tomma läktare. West Ham har visat sig vara minst lika bra framför fulla läktare. Nu är detta för all del ingen garanti för att de vinner mot Man City ikväll, men det borde rimligtvis kunna ge dem en bättre chans att vinna, särskilt om de får medvind i matchen. Men till slut kanske det ändå är så att vad som mest av allt styr West Hams prestationer och resultat är lagets kvalitet.
En tanke så självklar att den nästan just därför känns långsökt. Hur smart låter man egentligen om man säger något sådant? Mycket klyftigare då att börja prata om tomma läktare! Hur smart låter man om man bara medger att man nog underskattade vad David Moyes skulle lyckas åstadkomma med ett West Ham som alltid har haft ett betydligt bättre spelarmaterial än de haft tabellplaceringar.
David Moyes har överraskat oss alla. Det är inte svårare än så och det finns inget som är osmart med att medge detta istället för att bara göra sig dumma med den ena eller andra förklaringen varför man egentligen hade rätt när man i själva verket hade fel.