Att förlora förnedrande stort mot någon av storklubbarna, som t ex Norwich gjorde senast med 0-7 mot Chelsea, kan vara dubbelt besvärligt för en klubb som Norwich. Vid sidan av det mentalt och sportsligt jobbiga med själva förlusten måste de även hantera det faktum att väldigt många experter och opinionsbildare har sett endast den matchen med dem och utifrån enbart den matchen ofta drar väldigt grova slutsatser.
Ett vanligt förekommande skällsord som riktats mot Norwich efter förra helgens brakförlust är att klubben saknar ambition, och därmed mer eller mindre underförstått inte har någonting alls i Premier League att göra. Många har helt enkelt tröttnat på en klubb som går upp i Premier League och som sedan omedelbart åker ur igen utan att ha bidragit med någonting alls i någon betydelsefull mening.
Varför Norwich skulle sakna ambition först nu efter storförlusten mot Chelsea och inte förr är kanske inte alldeles uppenbart. Men vad man definitivt kan säga är att Stuart Webber, Norwichs sportchef, knappast tog påståendet med något bättre humör. Han kallade det till och med för skandalöst att påstå något sådant. Stora ord som däremot kanske inte är helt och hållet omotiverade.
Förra gången Norwich gick upp i Premier League genomförde de sedan säsongen med i stort sett samma lag. Den här gången investerade Norwich drygt £70m på elva nya spelare under försäsoingen. Endast tio klubbar i Europa spenderade mer än Norwich i sommar. Och även om det kanske inte säger mycket i ett Premier League-sammanhang så backas inte pratet om bristande ambition upp i ekonomin.
Stuart Webber fortsätter med den typen av jämförelser mellan Norwichs förra säsong i Premier League och denna säsong. Den säsongen bestod Norwich av spelare som fick spela på fel position och spelare som inte borde ha spelat i Premier League menar Webber, men den här säsongen befinner sig Norwich i en mycket bättre situation där Daniel Farke istället tvingas ställa bra spelare vid sidan.
Hade jag varit Daniel Farke hade jag kanske vid det här laget börjat känna mig en smula obekväm. För även om ingenting av ovanstående är i sak direkt felaktigt så börjar det låta misstänkt mycket som en sportchef som är ganska tydlig med att Norwichs problem minsann inte är hans fel, utan snarare Farkes fel. Vilket sällan är någon särskilt positiv melodi för någon manager.
Men Webber stannar inte ens där. Att ifrågasätta Daniel Farke i det här läget vore otroligt orättvist säger förvisso Webber, men han fortsätter å andra sidan redan i nästa andetag med att betona att Norwich anser sig ha allting på plats för att vara en etablerad klubb i Premier League, men att för närvarande visar inte laget detta på planen. Vem istället för Farke som Webber då menar att man ska ifrågasätta för detta förtäljer inte storyn.
Med sådana vänner behöver Farke knappast några fiender kan man tycka. Möjligen är det så att Webber försöker avstyra kritik mot sig själv både från Norwichs supportrar och inte minst klubbledning givet att baksidan av dessa £70m investerade i elva nya spelare är att väldigt få av dessa spelare har gjort något som helst positivt avtryck på Norwich den här säsongen. Hittills liknar det i mångt och mycket pengar i sjön.
Nu är det för all del en gråzon hur mycket detta egentligen beror på Webber eller på Farkes sätt att använda spelarna, men när en klubb som Norwich inte får avkastning på sina investeringar i spelare så landar det ofrånkomligen på sportchefens bord, det är ju dennes huvudsakliga uppgift. Alltså torde det minst sagt ligga i Webbers intresse att lasta över den heta potatisen i någon annans knä, det vill säga Farkes knä.
Webbers andra ess han försöker spela från rockärmen är att hänvisa till Norwichs särart som engelsk fotbollsklubb och deras finansiella underläge gentemot övriga klubbar i Premier League. Vilket för all del inte rimmar med vad han säger dessförinnan om att om t ex Southampton kan etablera sig i ligan så kan även Norwich, men avsikten är tydligen att det ändå är viktigare att vara genuin, till skillnad från andra, än att hålla sig kvar.
Nu är den där typen av exceptionalism knappast unik för Norwich, vi ser mängder av engelska och europeiska klubbar försöka sig på samma sak. Inte minst Liverpool, Arsenal och Man Utd naturligtvis. Föreställningen att man är lite mer speciell än alla andra kan ofta bli en rätt bekväm och inte sällan effektiv sköld mot kritik av lagets bristande prestation och resultat.
Att försöka avskriva Norwichs bristande lycka i Premier League som en ofrånkomlig följd av Premier Leagues finansiella klyftor och fotbollens allmänna tillstånd kommer dock inte enbart från Webber. Men påståendet att Norwichs jojo-problem skulle bero på att Premier League har blivit alldeles för ojämnt bortser både från att jojo-klubbar har funnits i alla tider och från att många andra klubbar lyckas etablera sig i Premier League.
Vilket riktar strålkastarna obarmhärtigt tillbaka mot den obekväma omständigheten att Norwich helt enkelt inte gör rätt saker på rätt sätt, eller möjligen ännu värre inte ens gör rätt saker. Att det faktiskt är Norwichs strategi och implementering av denna strategi som är det grundläggande problemet. Analysen att Norwich är för bra för EFL Championship men för dåliga för Premier League är hur som helst fortsatt aktuell.
Deras största och bästa men kanske även sista chans att motsäga den analysen kommer rimligtvis redan denna söndag när Norwich hemma på Carrow Road tar emot Leeds, även de ett lag med problem den här säsongen, ett lag som liksom de själva befinner sig under nedflyttningsstrecket, och en match som Norwich helt enkelt måste vinna om de vill ge sig själva en vettig möjlighet att hålla sig kvar i Premier League.
Om inte så misstänker jag att de där knivarna som Stuart Webber lite diskret redan har planterat i Daniel Farkes ryggslut i vad man skulle kunna kalla för förberedande syfte kommer att börja vridas om rätt rejält.