Åtta steg närmare socialiseringen av engelsk fotboll?

Tillräckligt mycket krut verkar det åtminstone ha varit för att ha lyckats få Simon Jordan och några av andra av den engelska fotbollens generella pratmakare att börja yla om hur socialismen tydligen är på väg att ta ett nacksving på den engelska fotbollen och om hur man för död och pina inte får låta staten eller regeringen ta över styrningen av den engelska fotbollen. Men det får man väl ändå säga låter en smula hysteriskt.

Rapporten innehåller för all del förslag som införandet av en oberoende myndighet för engelsk fotboll som tillsätts av och rapporterar till det brittiska parlamentet, ett visst bemyndigande av supportrarna, införandet av så kallade golden shares gällande vissa specifika frågor, samt av en solidaritetskatt på transfers. Vilket naturligtvis räcker mer än väl för att vissa ska kunna drabbas av närmast obotlig socialismskräck.

Man måste emellertid undra exakt hur mycket krut det egentligen kan ligga i en utredning som sina tre huvudsakliga utgångspunkter har (i) kollapsen av Bury FC, när klubbar har gått under i all tid och under alla system; (ii) krisen som följd av Covid-19, som om än allvarlig är till sin själva natur en tillfällig ”act of god”; samt (iii) försöket att skapa en europeisk superliga, som i realiteten dog på mindre än ett dygn.

Slutsatsen av dessa tre utgångspunkter måste vara att vad som motiverat utredningen mer än något annat är ren populism. Man skulle för all del kunna tänka sig att det inte vore så taktiskt klokt att komma till en tory-regering med förslag som andas socialism, men det kan så klart ändå fungera eftersom dessa politiker bryr sig absolut ingenting om fotboll, men är till sin själva natur fullfjädrade populister.

Men konsekvensen blir att det i mångt och mycket är viktigare att se ut som om man verkligen gör svepande och omfattande förändringar än vad det är att verkligen göra svepande och omfattande förändringar. Och det får nog ändå sammanfattningsvis sägas att detta även i hög utsträckning syns i utredningens olika förslag till beslut och påstådda reformer.

(8) Bildandet av en oberoende myndighet för engelsk fotboll

Förslaget som förmodligen var formulerat och paketerat långt innan utredningen ens drog igång är det som pratats vitt och brett om det senaste året, nämligen införandet av en oberoende myndighet för engelsk fotboll, en slags fotbollens riksrevision.

Grundidén är helt enkelt att lyfta frågor gällande finansiell reglering samt regler för ägare och direktörer inom engelsk fotboll från fotbollens egna organisationer, som ofta tenderar bli tämligen tandlösa i dessa avseenden eftersom de styrs och bemannas av klubbarna själva.

Den oberoende myndigheten, eller the independent regulator of English football (IREF) som den i nuläget kallas, har till uppgift att utifrån bland annat dessa områden ge samtliga engelska klubbar i de fem högsta divisionerna en så kallad ”license to operate”, det vill säga en elitlicens på ren svenska.

Det där är för all del nytt och har viss potential att även kunna bli effektfullt. För all del är det ännu inte särskilt preciserat exakt hur dessa regler ska se ut som IREF ska utgå från, så mycket av omfånget på denna myndighets mandat är ju ännu oklart. Men bara att definiera funktionen kan ju visa sig betydelsefullt, inte minst som en startpunkt.

Visst skulle herrar anti-socialister kunna beklaga sig över att IREF står under det brittiska parlamentets översyn. Detta skulle självfallet kunna beskrivas som att staten håller på att ta över den engelska fotbollen. Det vill säga om man vill beskriva det på det viset.

(7) Skapandet av en Code for Football Club Governance

Den andra delen av förslaget är att IREF ska ansvara för tillämpningen av en ny så kallad Code for Football Club Governance. Denna ska då i huvudsak ställa krav på att klubbarna drivs på ett finansiellt och administrativt ansvarsfullt sätt.

Allt högre krav ställs på klubbar ju högre upp i det engelska seriesystemet de faktiskt befinner sig, vilket för all del känns som ett rimligt upplägg. Likaså att vad koden innehåller är så kallade minimikrav som klubbar på olika nivåer måste uppfylla.

(6) Krav på handlingsplaner för jämlikhet, mångfald och inklusion

Sådana här utredningar gör man naturligtvis inte utan att ägna åtminstone några pliktskyldiga ord om sådant här som jämställdhet, mångfald och inkludering. Så är det definitivt i Sverige och så verkar det även vara i England.

Utredningen gör väl här sitt pliktskyldiga jobb, men så mycket mer än pliktskyldig känns det kanske heller inte. Man kommer inte så mycket längre än att säga att fotbollens klubbar och organisationer ska formulera så kallade EDI Action Plans, det vill säga handlingsplaner för jämlikhet (equality), mångfald (diversity) och inkludering (inclusion).

Den typen av handlingsplaner har det väl varit krav på i olika sammanhang nu i minst 25 år och förmodligen mycket längre än så. Har man någon gång verkat i sådana sammanhang så vet man att det inte nödvändigtvis behöver hända så mycket med de där handlingsplanerna.

(5) Krav på supporterkonsultation i form av skuggstyrelser

Här verkar det som om utredningen har bestämt sig för att ta i ända utifrån tårna och så att säga förekomma de försök och projekt som redan startats av vissa klubbar. Här ska det tydligen formas så kallade skuggstyrelser (shadow boards) där supportrar ska konsulteras i alla ”material off pitch issues”.

Det där låter för all del lite vackert, om än även både råddigt och tämligen byråkratiskt omständligt. Jag gissar att man med skuggstyrelser i grund och botten mest vill närma sig det tyska systemet med särskilda ”storstyrelser” i vilka diverse intressenter ingår.

Här kommer emellertid det första väldigt tydliga tecknet på att utredningen minsann har fegat ur, i vad som borde ses som raka motsatsen till det där tjafset om socialisering. För att kräva en skuggstyrelse är självfallet något helt annat än att till exempel kräva formell plats i klubbarnas styrelser och så vidare.

Detta är alltså ett förslag som klubbarna nog jublar åt, därtill ett förslag som rimligtvis underminerar de projekt som supportrarna i klubbarna nu driver för att erhålla ett större inflytande. Hotet om kraftfulla och meningsfulla tvångsåtgärder hänger inte längre över klubbarnas huvuden.

Visst kan det bli lite meckigt och obekvämt att genomföra och möjligen genomlida möten med dessa skuggstyrelser, men de reella besluten fattas ändå i frid och fred någon helt annanstans. Och gällande det där med materiella frågor utanför planen, ja vem är det egentligen som beslutar vad som är ”materiellt”?

(4) Vetorätt införs i så kallade klubbarvsfrågor

Alla frågor är emellertid inte lika viktiga som andra frågor. Bland dessa ”andra frågor” nämns säljandet av klubbens arena och träningsanläggning, flyttandet av klubben från sitt nuvarande samhälle, ändringar i klubbens namn, emblem och färger, samt talande nog deltagande i tävlingar ej godkända av FA, UEFA, FIFA osv.

I dessa frågor, så kallade klubbarvsfrågor, ska det finnas en så kallad ”golden share”, det vill säga i praktiken vetorätt, som kontrolleras av en organisation i huvudsak bestående av klubbarnas supportrar och närmaste omgivning. Varje sådant beslut kräver alltså ett medgivande från denna ”golden share”.

Det där är för all del betydelsefullt, och här finns det för all del onekligen ett visst inslag av den där socialiseringen som tydligen var så väldigt farlig.

(3) Betydelsen av en rättvis finansiell fördelning

Väldigt viktigt är det med en rättvis finansiell fördelning konstaterar utredningen, för att därefter snabbt fullständigt kapitulera i frågan och rekommendera att fotbollen självt löser sina problem gällande fördelningsfrågorna. Med andra ord, den heta potatisen ville utredningen minsann inte ha något alls med att göra.

Återigen kan man väl tänka sig att klubbarna och Premier League jublar. Det mest positiva sättet att se på detta är att det ska fungera som bete för klubbarna att gå med några av de andra punkterna utan att bråka, inte minst det där om en oberoende myndighet och en golden share.

Visst innehåller förslaget även en punkt om att införa en så kallad solidaritetskatt på alla transfers i Premier League, men förslaget innehåller ingenting om hur hög den skatten ska vara och vad den därefter ska gå till.

(2) Kvinnor måste vara lika mycket värda

Kvinnorna och damfotbollen är så väldigt viktiga för den här utredningen att den kvickt konstaterar och rekommenderar att den får en helt egen utredning, med andra ord en helt annan utredning än den här utredningen.

Jag antar att damfotbollen får vara glada att utredningen i alla fall inte ansåg damfotbollen vara oviktig. För om man tycker att utredningen möjligen inte gjorde så mycket för damfotbollen nu när den ändå anser den vara så väldigt viktig, så är det ju inte så kul att fundera på vad som hänt om de tyckt den var oviktig.

(1) Värna spelarnas hälsa och välfärd

Ett annat ämne som har varit mycket på tapeten under det senaste året är frågan om spelarnas allmänna hälsa och välfärd, och i vilken utsträckning som engelsk fotboll och dess klubbar faktiskt tar hand om dessa spelare.

Det är ännu ett exempel på hur utredningen har blivit lite av en allmän slasktratt för all generell kritik som för närvarande riktas mot fotbollen, och hur den inte har lyckats att prioritera och fokusera vissa specifika frågor utan tvärtom försöker greppa över alla populära frågor på en och samma gång.

Produkten blir återigen några allmänt dåligt preciserade men pliktskyldiga förslag som emellertid genom att vara så dåligt preciserade på samma gång är till intet förpliktigande. Tandlöst, eller med ett annat ord krutlöst.

Vilket, möjligen med ett och annat undantag, känns som ett allmänt omdöme över hela den här utredningen. En utredning som jag känner knappast utgör någon större risk för att leda till någon särskilt omfattande socialisering av engelsk fotboll.

“I did not like what happened tonight. I must be honest and tell you that after three-and-a-half weeks, I am starting to understand the situation. I am happy to stay here but at the same time I must be honest and tell you we need to work a lot to improve the quality of the squad. We are Tottenham and in this moment there is an important gap…

If someone thinks that a new coach arrives and Conte won in the past and then I am a magician… But the only magic I can do is to work. To bring work and work to improve, to bring my methods, my ideas of football. But we have to understand that we need time. It is not simple because, in this moment for sure, the level of Tottenham is not so high.”

Ord och inga visor alldeles uppenbart, vilket på något sätt kan kännas rätt befogat efter en förlust mot NS Mura, det lägst rankade laget av alla i den lägst rankade europeiska cupen. Men många valde att ta det där som någon slags bekräftelse på att Conte redan dragit i nödbromsen och försöker ta sig av det kraschande tåget. Det vill säga att Conte alltså redan hunnit ångra sig att han tog på sig jobbet.

Rimligtvis kan det väl knappast förvåna någon att de som väljer att tolka saken på det sättet, det vill säga tolka Contes ord så grovt, är exakt samma personer som redan på förhand hävdade att Conte skulle leta efter första bästa chans att antingen börja bråka eller skjuta ut sig själv ur Tottenham. Här finns som alla förstår ett visst egenintresse att tolka Contes ord på just detta sätt.

Ärlighet varar för all del längst och i och med att jag var en av dem som på förhand menade att Conte inte alls skulle behöva bete sig just på det där sättet så skulle därmed jag kunna anklagas för att i min tur söka bekräftande information på ungefär samma sätt när jag säger att Contes ord heller inte behöver tolkas på det sättet. Visst kan det vara så att jag ser vad jag vill se på ungefär samma sätt som alla andra.

Men jag är å andra sidan en tämligen varm anhängare av detta med bortom rimligt tvivel och att försöka tolka människor och saker utifrån någon idé om ett så kallat benefit of the doubt, det vill säga ta med i beräkningen andra och bättre tolkningar som faktiskt är möjliga att göra. Den operativa frågan i just det här fallet blir därmed vilka andra sätt det faktiskt finns att förstå Antonio Conte.

Mycket mer komplicerat är det kanske inte än att Conte verkar vilja framföra i främst två saker. För det första att Tottenham behöver förbättra spelartruppen, i huvudsak genom att investera i den. För det andra att det inte finns några snabba lösningar, att han själv knappast heller är någon sådan snabb lösning, utan att det kommer krävas hårt arbete över en längre tid för att uppnå vad klubben vill.

Frågan man då måste ställa sig, om man nu menar att detta skulle tyda på att Conte skådat ljuset och plötsligt ångrat sig och vill lämna Tottenham, är om detta är något han i själva verket inte visste om redan när han tackade ja till jobbet. Är det verkligen en realistisk tankegång att han inte redan förstod detta?! Om han emellertid måste ha förstått det, vilket är en rimlig tanke, så varför skulle han då plötsligt ha ändrat sig?

Visst kan det vara som Conte också säger, att han börjar förstå situationen, att det i vissa fall gällande vissa spelare helt enkelt är lite mer illa ställt än vad han kanske tänkte sig på förhand. Att moralen och arbetsviljan, kanske även förmågan i vissa fall, helt enkelt är lägre än vad man rimligtvis kunde anta. Men den slutsats han verkar dra av detta handlar snarare om att byta ut spelare än om att skjuta ut sig själv.

Vill man dessutom vara så pass bokstavlig gällande vad Conte faktiskt säger så kanske man heller inte ska blunda för att han även uttryckligen säger att han är ”happy” med att vara kvar i Tottenham. Skeptikern kanske här invänder att bara att säga den saken skulle kunna betyda motsatsen, särskilt som det kommer ett ”but” direkt efteråt. Andemeningen emellertid i helheten som sägs är däremot att Conte ser sin framtid i Tottenham.

Vi ska väl inte heller blunda för att ett syfte med Contes ord är att hålla förväntningarna på Tottenham, och kanske även på sig själv, realistiska. Om Conte skulle bedömas och betygsättas utfrån de närmast messianska föreställningar som existerar gällande hans ankomst för att inte säga nedkomst till Tottenham så vore det nästan ofrånkomligt att folk skulle bli besvikna och han anses som ett misslyckande, i alla fall på kort sikt.

Kanske kan man tycka och tänka att Conte möjligen går en smula till överdrift i den riktningen. Hur låg nivå han nu än råkar anse att Tottenham håller i relation till eliten av de engelska och europeiska klubbar han förväntas konkurrera med under denna och kommande säsonger så är det ju ändå en nivå som inte ska vara i närheten av att behöva förlora mot NS Mura t ex. Men hans jobb är så klart att hamra hem poängen.

Poängen lyckades Tottenham alltså inte hamra hem mot NS Mura. Det försätter Tottenham i ett något brydsamt läge i sin Europa Conference League-grupp. Tottenham kan inte längre vinna gruppen, utan gruppsegern är bokad för Rennes. De befinner sig på samma poäng som Vitesse och måste alltså hemma mot just Rennes matcha Vitesses resultat och behålla sitt överläge eller i alla fall likaläge gällande målskillnaden.

Om inte så kommer Tottenham synnerligen snöpligt att åka ur Europa Conference League redan i gruppspelet. Vilket onekligen vore svårt pinsamt. Samtidigt måste de nu ställa om till ligaspelet om en tuff bortamatch mot Burnley under dagen. En match som åtminstone under tidigare säsonger hade kunnat få vilken manager som helst, även Conte, att önska att de hellre gjorde andra saker någon annanstans.

Ligaspelet har emellertid börjat förhållandevis bra för Antonio Conte med Tottenham. Och med endast fyra poäng upp till Champions League-platserna så finns goda skäl för Conte att inte vilja ge upp med detta Tottenham riktigt ännu.

Någon särskilt enkel debutmatch blir det emellertid inte för Eddie Howe. Visst finns det kanske tuffare matcher i Premier League än en bortamatch mot Arsenal, men inte många tuffare matcher än så. Det är en match som Newcastle naturligtvis kan ta poäng i, men inte en match i vilken Newcastle förväntas ta poäng. Å andra sidan ger kanske det Howe och Newcastle en slags frihet också, i stil med ingenting att förlora.

Newcastle måste helt enkelt börja vinna matcher. Hittills har de inte vunnit en enda match i ligan den här säsongen, och det känns som en viktig mental barriär att faktiskt komma över. Det har på något sätt tagits för givet, även efter anställningen av Howe, kanske särskilt sedan anställningen av just Howe, att Newcastle kommer bli nedflyttade och behöver ta en runda i EFL Championship. Jag tror detta går att undvika.

Övriga klubbar i Premier League gör så klart sitt allra bästa för att detta inte ska gå att undvika. Under fredagen beslutade Premier League att förlänga sitt moratorium på nya kommersiella partners, i väntan på ett beslut att förbjuda den särskilda typ av sponsorer som just Newcastle skulle kunna förväntas dra stor nytta av i och med sina nya saudiskt kopplade ägare.

Detta är i mina ögon tämligen tramsigt. Premier League kan självfallet ha ett regelverk som tar ställning till om vissa ägare ska godkännas eller ej, oavsett om detta baseras på kränkande av TV-rättigheter eller kränkande av mänskliga rättigheter. Men har nu Premier League beslutat att godkänna en ägare, så är det både korkat och kontraproduktivt att förbjuda denna ägare från att skicka in kapital i klubben och i engelsk fotboll.

Alla klubbar agerar naturligtvis utifrån sina snäva egenintressen. Vilket betyder att just i det här fallet finns det ingen större benägenhet att se till engelsk fotboll som helhet, eller till ligan som helhet. Ett bättre Newcastle betyder ett bättre Premier League! Detta är ingen svår eller långsökt funktion. Övriga klubbars kortsynta motstånd föder så klart bara Newcastles supportrars konspirationsteorier och offerkoftor.

Men kanske kan Newcastle använda dessa obstruktioner och kortsynta motstånd som ett sätt att motivera sig själva. Vi mot världen är ju ett välkänt knep. Sällan har det väl varit en riktigt lika exakt beskrivning av verkligheten som det är nu för Newcastle.

Kan Arsenal minimera skadan?

Matchen senast på Anfield blev något av en väckarklocka för Arsenal och för Mikel Arteta, om att kanske var allting inte riktigt så rosenrött som man möjligen trodde. Back to reality, oops there goes gravity! – för att rigga om ännu en Eminemlåt till Arsenal.

Viktigt när man förlorar, åtminstone för ett lag som har någon sorts ambitioner att hänga med i toppen av tabellen, är att studsa tillbaka snabbt och inte låta en enskild förlust eller poängtapp bli till en längre svit av förluster eller tappade poäng.

Hemmaplan är självfallet en fördel, precis som det rimligtvis bör vara en fördel med ett motstånd som befinner sig längst ned i tabellen. Newcastle är det enda laget i Premier League att ännu inte ha vunnit en enda match den här säsongen.

Mittfältsgeneralernas tvekamp på Selhurst Park

Steven Gerrard är relativt nybakad manager i Premier League med Aston Villa, där han plockade hem en värdefull vinst i sin första match, hemma mot Brighton. Redan i den andra matchen blir det emellertid betydligt tuffare.

Aston Villa är självfallet inte den enda klubben i Premier League med en gammal mittfältsgeneral i ligan som förhållandevis ny manager. Patrick Vieira tog över Crystal Palace inför den här säsongen, och har inlett relativt starkt.

Crystal Palace parkerar på tionde plats i tabellen, vilket kanske inte ska räknas som någon hejdundrande succé men ändå som ett fullt acceptabelt utfall. Blott två förluster under den här säsongen visar på hur Vieira har gjort Crystal Palace väldigt svårslaget.

Orkar Liverpool fortsätta vinna?

Vinsten mot Arsenal senast, liksom mot Porto nu i veckan, var behövlig. Liverpool avslutade sina båda matcher inför landslagsuppehållet med att ta endast en poäng från dessa matcher, vilket försvagat deras ställning i toppen av tabellen.

Att dra några större slutsatser av den saken låter sig emellertid inte göras. Det är helt enkelt sådant som händer. Men man slås av tanken att det nog ändå är viktigt för Liverpool att behålla koncentrationen även mot motståndare som t ex Southampton.

Rimligtvis var det väl framför allt där det brast när Liverpool hade 2-0 på Anfield mot Brighton, i en match som till sist slutade 2-2. Det ska naturligtvis inte behöva inträffa, och den fadäsen lär därefter ha påverkat matchen mot West Ham.

Fortsätter Norwichs vinstsvit?

Man anar att Norwich nog hade bestämt sig långt på förhand att sparka Daniel Farke när de inledde landslagsuppehållet med att sparka Farke fastän denne precis tagit säsongens första seger, borta mot Brentford.

Funderingen var så klart i vilken utsträckning ett managerbyte skulle riskera störa rytmen så att säga, men Dean Smith styrde Norwich till en vinst även direkt efter uppehållet, i det fallet en hemmavinst mot Southampton.

Därmed anser sig Norwich säkert ha goda förutsättningar för en tredje vinst i rad när de under eftermiddagen tar sig an Wolves hemma på Carrow Road. Även om det inte blir en lätt match mot ett Wolves som lite i skymundan har startat säsongen relativt starkt.

Kan Leeds få pusselbitarna att klicka ihop?

Alla säger att det kommer att ordna sig för Leeds och att de naturligtvis kommer hålla sig kvar i Premier League. Problemet är så klart att om man bara säger det där men ingenting faktiskt händer så riskerar man stå där med skägget i brevlådan och ingen tid kvar.

Marcelo Bielsa anser att Leeds har förtjänat fler poäng än vad de faktiskt har. Och även om det går att i alla fall delvis hålla med om den saken så är även detta något som ett lag riskerar gömma sig bakom snarare än att faktiskt komma åt det som felar.

Snart måste Leeds helt enkelt börja vinna fotbollsmatcher. En ny chans kommer ikväll borta mot ett Brighton som efter en väldigt ljus start på säsongen nu har gått sju matcher och två och en halv månad utan en enda vinst. Dock även bara två förluster.

Frågeställningen komplicerades för all del av att det samtidigt gick rätt tunga rykten om att Man Utd skulle komma att hoppa över steget med en interimmanager för att istället anställa Mauricio Pochettino omedelbart. Det ansågs vid tillfället finnas goda möjligheter till detta. Å andra sidan går det utan större problem att kunna betraka båda vägarna framåt var och en för sig så att säga.

Startpunkten för resonemanget var tämligen enkel i sin brutalitet, eller möjligen brutal i all sin enkelhet: Nämligen varför i hela friden skulle någon vid sina sinnens fulla bruk ens kunna föreställa sig, än mindre faktiskt vilja, ta över Man Utd på någon slags interimbasis så som det framställdes i detta fallet? Låt oss i korthet begrunda de olika faktorer som var och en för sig, och i desto högre utsträckning tillsammans, gör detta till en dålig idé.

En sådan interimmanager kommer alltså tvingas ta över ett redan på förhand dysfunktionellt och demoraliserat fotbollslag, som befinner sig på efterkälken redan i tabellen i en liga där konkurrensen för tillfället är mördande. Risken för att faktiskt behängas med något slags misslyckande när denna drygt halva säsong är avklarad vore att se som omfattande.

En sådan interimmanager kommer även ta över laget med den allmänna vetskapen hos alla, det vill säga både spelare och supportrar, att han inte kommer vara kvar i klubben om bara några månader, alltså efter säsongen. Något som rimligtvis måste ha mycket negativa effekter på dennes möjligheter att agera med någon som helst form av auktoritet. Vad kostar det att dissa någon vars makt är så begränsad i tid?

En sådan interimmanager ska alltså inte endast acceptera extremt dåliga förutsättningar både externt och internt, utan dessutom vara beredd att reduceras till någon slags b-manager, en andra klassens manager, någon som nöjer sig med att hålla stolen varm till dess att klubben hinner få tag på en riktig manager. Vad för managers kan man egentligen få tag på som är tillräckligt desperata att svälja detta?

Även utifrån klubbperspektivet finns det tveksamheter i ett sådant förfarande. Först anställer man alltså en interimmanager som med sina idéer och metoder ska försöka rädda den här säsongen. Därefter ska man bara några månader senare riva upp detta och anställa ännu en ny manager som i sin tur kommer vilja införa sina metoder. Även om dessa metoder skulle likna varandra leder det ändå till onödiga krav på omställning.

Utvecklingen under torsdagen skulle kunna sägas göra hela den här tankegången mindre relevant. Detta eftersom det har kommit tunga och tillförlitliga rapporter om att Ralf Rangnick ska ha tackat ja till rollen som interimmanager i Man Utd säsongen ut. Vilket därmed skulle göra min minst sagt något retoriska frågeställning om vem som egentligen skulle vilja vara interimmanager för Man Utd en aning moot.

Riktigt så genant blev det emellertid inte. Ralf Rangnick antas nämligen ha tackat ja till ett kontrakt som interimmanager den här säsongen, uppföljt av en konsultroll under i alla fall de kommande två åren. Vilket möjligen uttryckt i klartext skulle kunna beskrivas som att Rangnick går in som manager den här säsongen och därefter hoppar upp som vad som i praktiken bäst skulle beskrivas som en slags director of football.

På pappret framstår detta faktiskt som ett alternativ med många potentiella plus för Man Utd. Vi vet så klart att fotboll inte spelas på papper, och sådant som ser bra ut behöver inte nödvändigtvis bli bra i slutänden. Men en första observation är kanske att givet att den här säsongen ändå får anses vara halvvägs ned i skräpkorgen för Man Utd, så är det bättre att verkligen vänta in rätt manager än att skynda in någon annan manager.

Om lösningen är så som den beskrivs ovan så lyckas den även introducera en director of football i Man Utd, en position som har saknats under en längre tid, och därtill har Man Utd fått tag i en omvittnat och erkänt duktig person till just den posten i form av Rangnick. Om den stora kritiken mot Man Utd under alla dessa år har varit avsaknaden av idé och strategi så är detta en våldsamt försenad men ändå stark respons på denna kritik.

Ralf Rangnick går alltså inte enbart in som interimmanager i Man Utd. Han ser en längre tid och en större roll än så framför sig i Man Utd. Detta var tydligen också ett krav han ställde för att ta på sig uppdraget, och det passar tämligen väl med hur han själv vid tidigare tillfällen har uttryckt sig om just att vara interimmanager. Vilket han beskriver på nästan exakt samma sätt som jag har gjort ovan.

Man Utd, en klubb som närmast satt i system att fatta korkade beslut under det senaste knappa årtiondet, kanske ändå har lyckats fatta ett smart beslut. Om det sedan råkar vara den blinda hönan, den trasiga klockan eller möjligen någon slags begynnande klokhet, återstår möjligen att se.

Visst finns det skäl att reagera på hur Rodgers inte omedelbart har tagit avstånd från dessa rykten och rapporter. Han har för all del avfärdat som exempelvis respektlösa, men egentligen först sedan det stått klart att hans namn stod inte ens i närheten av högst upp på klubbarnas respektive kortlistor. Man skulle alltså kunna säga att satt ned foten först när det har varit opportunt för honom själv att göra så.

För all del vore det väl lite larvigt att begära av Brendan Rodgers att han inte skulle vara intresserad eller kanske till och med attraherad om det finns en möjlighet att bli manager för exempelvis Newcastle eller Man Utd. Åtminstone i ena fallet, men troligtvis i båda fallen, handlar det om klubbar med betydligt högre status och kapacitet än vad Leicester rimligtvis och realistiskt kan erbjuda.

Men kanske måste man också fråga sig i vilken utsträckning Rodgers agerande också kan bero på att han själv känner att han faktiskt i någon mening har nått vägs ände med Leicester. Eller kanske till och med åtminstone till viss del bero på att Rodgers möjligen känner att Leicester själva börjar fundera på i vilken utsträckning de har nått vägs ände med Rodgers. Vilket bör vara en tankegång som föresvävat dem.

Ingen kan rimligtvis förneka att Brendan Rodgers har gjort ett riktigt gott jobb med Leicester. Kort sagt att Leicester har uppnått med Rodgers mer eller mindre exakt vad de hoppades att uppnå när de hämtade honom från Celtic och anställde honom för snart tre år sedan. Leicesters mål har hela tiden varit att utmana om och etablera sig runt de europeiska cupplatserna i Premier League-tabellen.

Där är Leicester onekligen nu. Med Rodgers som manager har Leicester två säsonger i rad krigat ända in i slutomgångarna till och med om Champions League-platser. Egentligen den enda plumpen i Leicesters och därmed Rodgers protokoll under dessa säsonger är att de på något sätt har misslyckats med att knyta ihop säcken, och misslyckats med att ta sig till Champions League trots vad som varit väldigt gynnsamma lägen.

Misslyckandet är emellertid i högsta grad relativt. Bara att vara så nära är naturligtvis en framgång i sig för Leicester, och mer än så är helt enkelt inte rimligt att begära av en klubb som Leicester. Men allt har heller inte handlat enbart om europeiskt cupspel. Förra säsongen kröntes av Leicesters vinst i FA-cupen, med andra ord ännu en titel för en klubb som knappast kan anses vara bortskämd med titlar.

Utifrån det perspektivet kan det naturligtvis låta som galenskap att bara ett halvår senare prata om vägens ände mellan Leicester och Brendan Rodgers. Men faktum är även att den här säsongen har börjat och därefter fortsatt betydligt svagare för Leicester. Vilket leder fram till den ofrånkomliga tankegången att Leicester nådde någon slags kulmen under de två föregående säsongerna, och att trenden härifrån är sviktande.

Här finns två sätt att se på saken. För det första rent tabellmatematiskt där Leicester just nu befinner sig på en tolfte plats i tabellen, med 15 poäng efter tolv omgångar. Inte bara är detta långt nedanför Leicesters tidigare positioner, utan särskilt oroande är kanske att Leicesters framskjutna placeringar under tidigare säsonger har byggt på en väldigt stark start på säsongen. Den starka starten har den här säsongen uteblivit.

För det andra mer gruppsykologiskt. Här pratar vi framför allt om det förståeligt svåra i att ladda om batterierna för ett lag som har varit så nära att ta sig till Champions League två säsonger i rad, bara för att stupa på mållinjen båda gångerna på ett tämligen och minst sagt demoraliserande sätt. Inte mindre demoraliserande just för att samma sak händer två gånger i rad. Kan luften ha gått ur Leicester och Rodgers?

Om svaret är ja på den frågan, och det finns en hel del, man skulle till och med kunna säga det mesta, som tyder på att så är fallet, så finns det goda och rationella skäl för Leicester att fundera på om en annan manager skulle ha bättre möjligheter att pumpa upp Leicester igen. Var sak har sin tid, var manager har sin tid, detta är enbart naturligt, och kanske har Rodgers och Leicester haft sin tid med varandra.

Vad som möjligen förstärker den tankegången är att Leicesters sviktande form inte enbart hör ligaspelet till. Vi ser exakt samma mönster i det europeiska cupspelet. Gruppspelet i Europa League har varit minst sagt svajigt till karaktären för Leicester, som med två matcher kvar löper en överhängande risk att faktiskt åka ur redan i gruppspelet. Även om Leicester vinner ikväll hemma mot Legia Warszawa blir det tufft att ta sig vidare.

Något gick så att säga sönder i Leicester i Europa League redan i första matchen, där de hade Napoli i ett rejält nackgrepp långt in i matchen, med en 2-0-ledning hemma på King Power Stadium. Leicester släpper den ledningen, matchen slutar 2-2 och det gick att se och ta på hur detta i realiteten var som en förlust för Leicester. Den moraliska förlusten följdes sedan upp av en faktisk förlust i andra matchen mot Legia på bortaplan.

Förlust mot Legia Warszawa ikväll och Leicesters möjligheter att gå vidare i Europa League vore extremt långsökta. Endast oavgjort mot Legia Warszawa ikväll och Leicester kommer behöva vinna borta mot Napoli i sista omgången för att kunna gå vidare i Europa League. Vinner Leicester mot Legia Warszawa ikväll så får Leicester lik förbaskat inte förlora borta mot Napoli i sista omgången för att kunna gå vidare.

Det säger sig självt att det är en väldigt svår uppgift, särskilt som Napoli själva kommer behöva vinna eller åtminstone inte förlora för att gå vidare. Man behöver för att komma fram till det inte ens ägna sig åt larviga överdrifter som att Napoli är den tuffaste bortamatchen i europeisk fotboll, eller vilka som helst barnsliga påhitt en del ägnar sig åt för att intala sig själva att de är coolare än alla de andra små barnen.

Leicester är för all del en klubb med viss nutida historik av att kunna hantera till synes väldigt tuffa och närmast bragdbetonade uppgifter. Frågan är ändå vilka slutsater som Leicester kommer att dra, kanske till och med måste dra, om de efter halva säsongen befinner sig inte enbart på nedre halvan av Premier League utan dessutom utslagna ur Europa League.

Liksom i vilken utsträckning som Brendan Rodgers själv redan har dragit exakt samma slutsatser.

Michael Carrick, nyss utsedd till ställföreträdande manager innan Man Utd hittar en ställföreträdande manager innan Man Utd hittar en manager på riktigt, åtminstone är det ju så det från början var tänkt, vinner alltså sin första match med Man Utd. Det finns väl ingenting alls för Man Utd att snacka om eller vänta på här, det är bara att hala fram det där åttaårskontraktet på en gång!

Jag skämtar naturligtvis, men utesluter ändå inte att det faktiskt händer!

Utesluter att det händer gör jag däremot att Man City inte tämligen omgående kommer göra Man Utd sällskap i Champions Leagues slutspel. Helt klart är det emellertid ännu inte. Skulle Man City förlora först ikväll mot PSG och därefter även sista matchen borta mot RB Leipzig så vore de faktiskt beroende av att PSG inte förlorar mot Club Brügge i sista omgången för att ta sig vidare.

Å andra sidan har Man City den väldigt goda möjligheten att faktiskt säkra gruppsegern i Champions League redan ikväll genom att besegra PSG hemma på Etihad. Det borde väl knappast vara någon omöjlig uppgift. Hemmaplan är alltid hemmaplan, PSG har knappast fungerat som ett finstämt piano under den här säsongen, och PSG har dessutom vad de säkert ser som en rätt betryggande säkerhetslina kvar i sista omgången.

Men det går naturligtvis att teoretisera och spekulera hur mycket man vill. Den här gruppen kommer självfallet sluta precis så som alla tog på givet på förhand att den skulle sluta, nämligen med att Man City och PSG går vidare till slutspel.

Även Chelsea blev klara för slutspel under tisdagskvällen. Dessutom gav de sig själva ett utmärkt läge att vinna gruppen, genom att fullständigt mosa Juventus hemma på Stamford Bridge. Om det var Juventus tyngsta förlust i Champions League någonsin, som vissa hävdade, vet jag väl kanske inte, men det var definitivt deras målmässigt största förlust i Champions League någonsin.

Thomas Tuchel gjorde sin 50:e match som Chelseas manager, ett jobb han har haft i mindre än ett år vid det här laget. Under det året har Tuchel tagit Chelsea från ett lag som såg ut att missa Champions League till ett lag som vunnit Champions League, blivit klara för Champions League också via ligaspelet, samt som leder Premier League och ser ut att ha goda chanser att kunna vinna ligan den här säsongen.

Anledningen stavas naturligtvis coachning. Det har under det senaste året egentligen inte funnits ett enda bättre jämförande argument mot Ole-Gunnar Solskjaers fortsatta status som Man Utds manager än just Tuchel och Chelsea. Tuchel har visat närmast övertydligt att hela det här tjafset om att en manager ska behöva ha framåt fem år på sig att få ihop ens ett kompetent fungerande fotbollslag är rent trams.

Liverpool är naturligtvis redan klara för slutspel och därtill redan klara gruppvinnare redan inför den femte omgången, det vill säga efter fyra omgångar. Jürgen Klopp som har för vana att klaga på allting klagar säkert inte över den saken. Därmed kommer vi förmodligen kunna konstatera att samtliga engelska klubbar är vidare och troligtvis även gruppvinnare efter endast fem omgångar.

Det var väl för all del alltid troligt att alla engelska klubbar skulle ta sig vidare från gruppspelet. Att det skulle gå så här snabbt och smärtfritt var kanske svårare att se på förhand. Att Man City skulle bli sist av de engelska lagen att säkra slutspelsplatsen var nog inte heller alldeles lätt att förutse. De allra flesta trodde nog tvärtom att de skulle bli klara först av alla.

Inte för att det spelar någon som helst roll när man blir klara för slutspel. Det enda som spelar någon roll är ju att bli klara eller ej. Möjligen spelar det någon roll att sluta etta eller tvåa, även om det känns som att även det har blivit mindre betydelsefullt. Men det är väl säkert bra om inte annat så kanske för prestigen. Alltid skönt att vinna gruppen, och skönt kanske att knäppa PSG på näsan, en av de tyngsta konkurrenterna.

Sedan blir det säkert skoj också för Man City att ändå få se Leo Messi spela på Etihad i en annan tröja än Barcelonas tröja. Även om de naturligtvis trodde och hoppades att det skulle vara i deras tröja.

Vad Man Utd saknade mest av allt för närvarande, menade alltså Solskjaer, var momentum och konfidens, bara för att anglifiera det hela totalt. Momentum, fungerar både på engelska och svenska, och självförtroende alltså. Vilket känns en smula märkligt eftersom dessa båda saker enligt mig inte ens platsar på en topp åtta-lista över allt vad Man Utd saknar mest.

Men det är självfallet ingen tillfällighet. Solskjaer är inte precis dum på det sättet, utan han säger så klart de där sakerna av två olika men besläktade skäl. Dels för att rikta bort uppmärksamheten från Man Utds verkliga problem som i flera fall faller helt och hållet under hans ansvar. Dels för att reducera och minimera problemens grad och omfattning och få dem att framstå som mer temporära och tillfälliga än vad de faktiskt är.

Just detta beteende är för övrigt vad som kanske mest av allt har fått mig att surna till på Solskjaer även som person, i dennes roll som manager. Viljan att framställa saker på ett sätt som de helt enkelt inte är, att sopa saker under mattan, att gärna spela med i det där trötta narrativet att de som inte köper detta helt enkelt är sämre supportrar än alla andra, och så ofta som möjligt spela det så kallade Fergusonkortet.

Att prata om momentum och konfidens är egentligen bara en slags variation på samma typ av trötta gammalbrittiska managerklyschor som vi frekvent gör narr av så fort vi hör dem från sådana som Tony Pulis, Timmy Sherwood, Sam Allardyce m fl. Det vill säga dessa som verkar tycka att taktik är för töntar och nördar. Men få säger det, kanske för att Solskjaer är norsk, kanske för att adressen råkar vara en klubb som Man Utd.

Nu har Ole-Gunnar Solskjaer alltså fått sparken ändå. Så allt detta är väl kanske inte aktuellt eller relevant längre, annat än möjligen som någon slags uppsummering och avslutning. Vad man ändå kan spinna vidare på, samtidigt som Man Utd navigerar sig framåt med deras sedvanliga delusioner av grandiositet, är vilka dessa minst åtta saker är som Man Utd faktiskt saknar mer än momentum och konfidens?!

(8) En sammanhängande taktisk idé!

När David De Gea säger att Man Utd inte har en aning om vad de ska göra med bollen och inte har en aning om hur de ska försvara sig så är det extremt talande. Det är inte på något sätt en uppseendeväckande iakttagelse, den passar väldigt väl in i allt vi har sett under en längre tid, det enda uppseendeväckande är kanske att det sägs.

Problemet som De Gea beskriver är naturligtvis inte exklusivt för försvarsspelet. Vi ser samma sak med Man Utds anfallsspel. Det är många gånger långsamt, idéfattigt, det finns ingen riktig samordning mellan spelarna, inga riktigt tydliga mönster, och till slut kör man fast i rena slentrianlösningar.

Väldigt få lag är bättre än Man Utd på pappret. Väldigt många lag är bättre än Man Utd på gräset, alltså planen, eller åtminstone alldeles för många lag. Detta har helt och hållet att göra med coachningen och avsaknaden av taktisk idé, avsaknaden av ett system som gör sina spelare bättre, både var och en för sig och som ett lag.

Momentum och konfidens pratar Solskjaer om, men det är snarare effektvariabler. Det kommer automatiskt för ett lag som faktiskt vinner sina matcher, för att uttrycka sig lite slängigt. Om Solskjaer anser att Man Utd saknar momentum och konfidens borde han snarare ha frågat sig vad Man Utd saknar för att vinna tillräckligt med matcher.

(7) En central mittfältare!

Nu är det väl för all del ingen nyhet detta med att titta på Man Utd och säga att de saknar den och den spelaren eller spelartypen. Det är ju minst sagt något som har dragits till leda under Solskjaers hela tid som manager. Är det inte en anfallare, så är det en högerforward, så är det en mittback, så är det en högerback, och så vidare.

Men vad som är uppenbart, och som har varit uppenbart under mycket lång tid, det vill säga ända sedan Michael Carrick slutade spela fotboll, är att Man Utd saknar en Michael Carrick på centralt mittfält. Vad man alltså gör istället, ett exempel bland många andra, är att pynta norr om £70m för en högerforward man därefter knappt ens använder.

(6) Tålamod!

Detta kan ju låta extremt märkligt givet att många, bland dem jag naturligtvis, har suckat en längre tid över hur Man Utd envist och envetet har hållit sig kvar vid Solskjaer som manager, fastän alla tecken har visat att det varit hopplöst. Men vad man gör då är att förväxla tålamod med handlingsförlamning och brist på idéer.

Rom byggdes inte på en dag, och så ej heller Man Utd. Och det är ett problem med Man Utd att väldigt många vill se omedelbar framgång, och väldigt kvickt blir bittra och besvikna när detta ofrånkomligen inte uppnås. Detta leder till ett kortsiktigt agerande, trots allt tjafs och hittepå om ”long-term vision”, som skadar mer än det hjälper.

Vem som än blir manager för Man Utd kommer alltså att utsättas för en närmast extrem press. Det måste vara ett av fotbollens just nu tuffaste för att inte säga mest omöjliga uppdrag just därför, inte enbart på grund av bristen på struktur runt omkring utan även på grund av dessa orealistiska och många gånger barnsliga förväntningar.

(5) En kompetent klubbledning!

Solskjaer är naturligtvis inte på något sätt befriad från sitt ansvar för sitt eget misslyckande. Han kan näppeligen klaga vare sig på spelarmaterialet han har haft tillgång till eller de väldiga pengar som faktiskt har investerats i spelartruppen. Men han var självfallet långt ifrån Man Utds enda problem eller orsak till deras misslyckanden.

Exemplen på klubbledningens bristande kompetens ända sedan Alex Ferguson och David Gill lämnade klubben för åtta och ett halvt år sedan är väldigt många. Det senaste i raden är så klart att lyckas ha övervägt att sparka Solskjaer i en hel månad, men ändå inte ha någon som helst susning om vem som faktiskt ska bli deras interim manager.

Bristen på kompetens, bristen på planering och bristen på både idéer och kunskap är naturligtvis helt och hållet iögonfallande. Det finns säkert saker som Man Utds ledning är väldigt bra på, men fotboll är tyvärr inte på något sätt en av dessa saker. Vilket är lite trist, givet att Man Utd trots allt innerst inne ändå är en fotbollsklubb.

(4) En vinnande kultur!

Att skriva detta känns på sätt och vis extremt märkligt, för under så väldigt många år var ju Man Utd den ultimata vinnarklubben. Klubben där vinnandet satt i väggarna, och egentligen ingenting annat spelade någon roll. Som Robin van Persie sade efter sin flytt, att i Arsenal ville man vinna, men i Man Utd måste man vinna.

Det var då, nu är nu. Från topp till botten har nu Man Utd, precis som Arsenal före dem, blivit en klubb där att vinna inte längre är viktigast. Standarden liksom förväntningarna, har gradvis sjunkit. Att få delta i Champions League är viktigast, pengarna före pokalerna helt enkelt. Kvalitet, prestationer och resultat sjunker som en funktion av detta.

(3) En äkta vilja!

En punkt möjligen besläktad med den förra, men som ändå berör ett delvis annorlunda fenomen med Man Utd. Nämligen att det är omöjligt att ana något konkret vad Man Utd verkligen vill. Det vill säga att sätta en tydlig mission och målsättning och därefter arbeta konkret och målmedvetet för att uppnå just detta.

Vi hör självfallet de vackra fraserna. Man Utd ska naturligtvis vara världens största och bästa klubb och så vidare. Men vad som har blivit alltmer uppenbart, pinsamt uppenbart många gånger, är att ”for show” har blivit viktigare än ”for real”. Det viktigaste är att verka vara världens största och bästa klubb, inte att faktiskt vara det.

Perception har alltså i någon mening blivit viktigare än verklighet för Man Utd, vilket kanske följer tätt i spåren av en klubb som år efter år har tappat alltmer av substans och mest försöker upprätthålla en alltmer spräcklig yta. Symboliken av ett Man Utd som försöker ”kontrollera narrativet” på sociala medier skriver sig självt utifrån detta.

(2) En faktisk probleminsikt!

Kanske kan detta ses som ett slags amalgam av övriga punkter. Men Man Utds problem är inte enbart att de saknar en kompetent klubbledning, en vinnande kultur och en äkta vilja. Man Utds problem är dessutom att de helt och hållet verkar sakna någon som helst insikt om att de faktiskt saknar alla dessa saker.

En klubb som inte vet om att de har problem kommer självfallet inte hitta några lösningar på dessa problem, eftersom de inte ens letar efter några lösningar. Det första steget för att bota en åkomma eller en sjukdom är naturligtvis att göra sig själv medveten om att man faktiskt är sjuk. Men, som sagt, momentum och konfidens…

(1) En manager i nutid!

Vad Man Utd definitivt saknar är en Man Utd som faktiskt jobbar i så kallad nutid, med laget och med dess problem och möjligheter som existerar här och nu. Med vilket inte nödvändigtvis ska missförstås en manager som ”ska vinna här och nu”, vilket är en något annan typ av tankegång.

Men Man Utd har antingen haft managers som antingen har varit någon slags anspelning på klubbens stolta och titelrika historia, eller en anspelning på någon sorts ständigt obestämd framtid då allt ska falla på plats igen, om än oklart hur. Ole-Gunnar Solskjaer har ett absurt sätt varit både och på en och samma gång.

Fotboll spelas emellertid i nutid, och varje manager måste jobba och fungera i nutid. Den kan inte anställas av mer eller mindre enbart sentimentala skäl, för att återskapa något som ändå inte går att återskapa så som det då var. Den kan inte heller anställas enbart baserat på något slags allmänt önsketänkande om framtiden.

Just nu saknar så klart Man Utd inte enbart en manager i nutid, utan i själva verket bara en manager över huvud taget!

Men det är även där i någon mening som likheterna också upphör. Det är här som de närmast avgrundsdjupa skillnaderna mellan Guardiola och Benitez börjar uppenbara sig. För där Guardiola eftersträvar kontroll genom framför allt bollinnehav så eftersträvar Benitez istället kontroll genom position och organisation. Vilket har gett Guardiola ett betydligt mer offensivt eftermäle, och Benitez samtidigt ett mer defensivt dito.

Benitez var med och formade fotbollen under 2000-talet, det vill säga den fotboll som kanske inte minst han själv och José Mourinho var de främsta företrädarna för. Alltså är det alls inte att förvånas över att den europeiska fotbollens kanske största rivaltet under dessa år stod just mellan Benitez och Mourinho, mellan Liverpool och Chelsea. Det var en rivalitet inte bara om titlar utan även om personlig status och position.

Man Utd skulle under 2000-talets andra halva komma att spränga detta duopol. Men Man Utd förändrade å sin sida inte spelets regler i grunden, utan kom att dominera mer för att de gjorde ungefär samma sak som de andra, fast bättre. Där fanns ett tydligt fokus på position och organisation även där, men med ett betydligt mer liberalt utrymme för offensiv och individuell kreativitet.

Guardiolas fotboll som först förkroppsligades med ett av historiens bästa fotbollslag i form av Barcelona vid decenniets slut var däremot ett tvärt brott mot denna fotboll. Kort sagt var det ett direkt motvapen. Dennes fokus på bollinnehav, på hög press och på att vinna tillbaka bollen snabbt och högt upp i planen var direkt formulerat just för att kunna brotta ned den organiserade och positionsstarka fotbollen i brygga.

Guardiolas och Barcelonas fotboll visade sig väldigt framgångsrik och därmed som en naturlig följd även väldigt populär. Den kom att dominera tänkandet i europeisk fotboll under åtminstone cirka fem år innan ett nytt motvapen mot denna fotboll, med sitt primära ursprung i den tyska fotbollen, hade börjat utvecklas. Det hjälpte att ha flera av världens bästa spelare i laget naturligtvis, men det var aldrig hela sanningen.

Med Guardiolas framväxt som manager och fotbollens kanske främsta teoretiker så förpassades Benitez till en kanske något elakt uttryckt andra klassens manager. Benitez var 2000-talet där Guardiola var 2010-talet. Alla elaka epitet som slängts över Mourinho skulle naturligtvis precis lika gärna kunna ha slängts över Benitez, och har åtminstone i viss utsträckning också slängts över honom.

Benitez har för all del varit manager för några av de allra största klubbarna i världen också under 2010-talet; Inter, Chelsea och Real Madrid inte minst. Men det har på något sätt varje gång också känts som märkliga anställningar, som ett slags nedköp, som något som inte skulle kunna bli särskilt lyckat eller långvarigt. Känslor som också skulle visa sig bli verklighet för Benitez med samtliga dessa tre klubbar.

Om något så är det istället klubbar som Newcastle och Everton som bättre speglat Rafa Benitez status och ställning under detta senaste årtionde. Det vill säga andra klassens klubbar med ambitionen, åtminstone runt klubben, att återigen slå sig in bland den första klassens klubbar. Med Newcastle fick Benitez aldrig någon realistisk möjlighet att lyckas. Med Everton finns i alla fall möjligheten.

Den filosofiska frågan man då kanske ställer sig är i vilken utsträckning det faktiskt är möjligt för en andra klassens klubb, om uttrycket så att säga ursäktas, som t ex Everton eller Newcastle, att slå sig in bland den första klassens klubbar med en andra klassens manager, som t ex Benitez?! Är inte detta i själva verket ett slags feltänkande, behövs det inte en första klassens manager för det?

Vad man skulle kunna invända mot det är att det naturligtvis kan slå precis lika fel med en första klassens manager i en andra klassens klubb, vilket vi har sett en del exempel på genom åren. Ambitioner matchar inte alltid verklighet, och frustration av olika slag blir ett bestående uttryck. Dessutom finns alltid risken att den första klassens manager plötsligt lockas iväg av större klubbar, likt vad som hände med Carlo Ancelotti.

En annan invändning vore möjligtvis att det inte är alldeles glasklart vilka som faktiskt är första klassens och andra klassens managers, utöver att en alltför rigid och kategorisk sådan uppdelning oftast speglar en rätt fattig och fantasilös människosyn. Managers kan naturligtvis precis som spelare och andra människors växa i sin roll, och kan självfallet precis som alla andra göra så kallade klassresor från t ex andra klass till första klass.

Men oftast gäller nog detta managers som är på uppgång i sin karriär, inte som Benitez som i någon mening redan har befunnit sig på toppen av manageryrket för att därefter puttas ned från sin position av en nyare och mer modernt formulerad fotboll. Därifrån är det svårt att hämta sig, svårt att återupprätta sig själv, helt enkelt eftersom det är väldigt svårt att så sent i sin karriär plötsligt börja tänka fotboll på ett helt nytt sätt.

Omöjligt är det för all del inte. David Moyes har med West Ham visat att det är fullt möjligt för förut framgångsrika men därefter avfärdade managers att återupprätta sig själva, Inte för att Moyes nödvändigtvis har förändrat eller förnyat så väldigt mycket med sin fotboll. Men kan Benitez göra samma personliga resa som Moyes så borde det även vara fullt möjligt för Everton att göra samma resa som West Ham.

Men även om det inte är omöjligt så är det ändå väldigt ovanligt. Men här har vi ändå den kanske nödvändiga bakgrunden till varför Rafa Benitez är manager för Everton, och Pep Guardiola är manager för Man City.

Huruvida det nu verkligen är ett särskilt konstruktivt eller önskvärt mått på framgång att ligga före ett annat lag som är uppenbart dysfunktionellt och allt annat än framgångsrikt skulle onekligen kunna ifrågasättas. Vad man definitivt kan säga är att om Arsenals ambition nu är att i första hand ta sig tillbaka till Champions League, och i andra hand och därefter utmana om ligatitlar, så hjälper det inte att bara vara bättre än Man Utd.

Vad man skulle kunna fråga sig är i vilken utsträckning denna inte helt meningsfulla jämförelse med Man Utd tjänar ett slags relativiserande syfte, det vill säga fotbollens mer interna form av whataboutery. Med andra ord, kan man hävda att något annat lag faktiskt är ännu sämre så fungerar det som ett slags försvar mot kritik av att man själva inte är riktigt så bra som man ska vara. Inget bra försvar, men ändock ett slags försvar.

Om det nu är detta psykologiska självförsvar som är huvudpunkten så hjälps det så klart av att Arsenal för närvarande har både Man Utd och Tottenham bakom sig i tabellen. Det finns alla skäl i världen att hävda att det är dessa mer än några andra lag som Arsenal helst av allt vill ha bakom sig i tabellen. Grejar man bara det så blir säsongen i alla fall uthärdlig. Lite typiskt för en storklubb vars ambition och standards gradvis förfallit.

Men i någon utsträckning spelar det självfallet även roll hur säsongen faktiskt har utspelat sig. Arsenal inledde säsongen med tre raka förluster och allting såg nattsvart ut. Därefter har Arsenal faktiskt inte förlorat en enda match utan istället vunnit sex av åtta matcher. De går in till kvällens match mot Liverpool med tre raka vinster i ryggen. Arsenal känns med viss rätt som ett lag i medvind, ett lag som så att säga ”hittat rätt”.

Hade Arsenals säsong istället sett ut som t ex Man Utds, fast med exakt samma poäng och placering, det vill säga säsongen hade inletts starkt, dominant och framgångsrikt för att därefter tappa rejält i fart både i termer av poäng och placering, så hade kanske exakt samma utfall upplevts på ett helt annat sätt. Därav kanske att Arsenals glas just nu upplevs som halvfullt, och Man Utds glas tvärtom som halvtomt.

Arsenal har haft en bra svit sedan säsongens första tre matcher. Och Arsenals spel har börjat se allt bättre ut. Men där finns en rätt uppenbar risk att betydelsen av denna svit överdrivs, att det dras alltför stora slutsatser av den. Arsenals sex vinster är kanske med något enda undantag matcher de verkligen ska vinna. Den enda vinsten som är lite över medel så att säga är vinsten borta mot ett trots allt svajigare Leicester än vanligt.

Om Arsenal verkligen ska kunna anse sig vara på väg att återigen närma sig sina egna realistiska ambitioner och målsättningar så är det i matcher som i kvällens match mot Liverpool som de verkligen måste börja visa sig konkurrenskraftiga. Det kan inte riktigt krävas av Arsenal att vinna borta mot Liverpool ikväll, men det måste krävas av Arsenal att de ska kunna vinna borta mot Liverpool ikväll.

Om Arsenal visar sig kunna vinna mot Liverpool ikväll så finns det goda skäl att börja se i alla fall lite ljust på Arsenals utveckling under Mikel Arteta. Det måste i så fall inte vara något beständigt men då går det åtminstone för tillfället i rätt riktning. Om Arsenal visar sig inte kunna vinna mot Liverpool ikväll så vore det en rätt tydlig bekräftelse på att Arsenals påstådda framsteg under Arteta inte är mycket mer än en illusion.

Om Arsenal skulle vinna mot Liverpool ikväll så passerar de i själva verket Liverpool i tabellen och tar sig på ett väldigt symboliskt sätt upp på de fyra bästa placeringarna igen, där de så att säga vill vara och där de under så många år gjorde så stor sak av att alltid vara. Om Arsenal skulle förlora klart och tydligt mot Liverpool ökar däremot avståndet till Liverpool och dessa fyra platser; tabellmässigt, psykologiskt och symboliskt.

Kvällens match på Anfield mellan Liverpool och Arsenal bör ge tydliga besked på om vi ska se Arsenals glas denna säsong som halvfullt eller halvtomt.

:::

Om Man Utd vinner mot Watford så räddar det Ole-Gunnar Solskjaers jobb, om Man Utd förlorar mot Watford så kommer det kosta Solskjaer jobbet. I vilken utsträckning detta stämmer eller är en medial myt är svårt att säga, men den våldsamt korkade situationen har alltså Man Utd satt sig själva i.

:::

Tydligen är det väldigt ”respektlöst” att ihärda med Man Utd-rykten om honom själv, menar Brendan Rodgers. Utöver det alltid lika småtöntiga när managers pratar som om de sett lite för många maffiafilmer så är det även lite märkligt att hur respektlöst Rodgers än anser det vara så verkar han inte ha något emot att spela med så länge det går.

:::

Southampton och Ralph Hasenhüttl gör sin andra raka ligamatch mot Dean Smith som manager. Precis innan landslagsuppehållet dängde de till Aston Villa vilket innebar sparken för Smith. Direkt efter landslagsuppehållet möter de nu Norwich på bortaplan, under ny ledning av Smith.

:::

Många ögon riktas mot Villa Park denna eftermiddag när och där Steven Gerrard gör sin managerdebut i Premier League, med Aston Villa mot Brighton. Gerrard fick ägna en rätt stor del av sin presskonferens inför matchen att förneka att Aston Villa bara var ett ”steg på vägen” för honom, vilket onekligen var ett väldigt lätt förutsett problem.

:::

Och på annat håll så är det nu verkligen dags på riktigt för Newcastles första match under sin nya era. Eddie Howe har nu haft några veckor på sig att jobba med laget. Både han och Newcastle behöver närmast desperat en vinst. En hemmamatch mot Brentford borde betyda en god möjlighet till en vinst.

Lite senare under torsdagen kom emellertid förklaringen. Premier League har precis skrivit på ett nytt sexårskontrakt med NBC Sports värt någonstans i runda slängar $2,7b för rättigheterna på den amerikanska marknaden, vilket är ganska precis £2b, eller för att sätta det i relation till något mer gripbart, närmare tre gånger värdet av motsvarande kontrakt idag. Det regnar med andra ord pengar över Premier League.

Premier League vet naturligtvis vad den typen av monetära väderrapporter brukar leda till för typ av prat. Varje gång det ramlar miljoner över Premier League så kommer den vanliga kören som beklagar sig över hur mycket pengar det finns där och hur lite pengar det finns för andra klubbar. Ungefär som om Premier League nu skulle ryckt dessa NBC-pengar ur Leyton Orients, Portsmouths och Accrington Stanleys fickor.

Bättre att förekomma än att förekommas tänker därmed säkert Premier League. Så först går vi ut med beskedet att vi låter det regna några miljoner över ligorna längre ned i det engelska seriesystemet, och så kanske det passerar lite mindre gnälligt förbi att det direkt därefter regnar några miljarder över Premier League. Lite som att lura i det envisa barnet den där broccolibiten genom att dränka den i BOB:s hallonsylt.

Vad betyder då detta? – skulle man möjligen kunna fråga sig. Utöver de närmast banala och uppenbara observationerna om att engelska klubbar som redan har väldigt mycket pengar får ännu mer pengar att rulla runt i, så går det att landa i både en och annan mer oförutsedd observation.

En första tämligen enkel observation vore kanske att avtalet är ännu en armbåge i veka livet hos alla dessa olyckskorpar som ständigt kraxar om hur Premier League är en bubbla som är på väg att spricka och hur pengarna minsann är på väg att ta slut precis när som helst. Vilket avslöjar en fundamental brist på ekonomisk insikt. Dessutom har korparna kraxat på exakt samma sätt i snart 30 år.

En andra endast något mer avancerad observation vore att Premier League onekligen befäster sin position som världens överlägset starkaste och mest populära liga. Det ljugs friskt om att marknaden aldrig ljuger, det gör den mest hela tiden, men i just det här avseendet talar siffrorna ändå sitt mycket tydliga språk. Ingen liga i världen säljer lika bra som Premier League, där inga ligor i världen säljer ut sig lika mycket som andra ligor.

En tredje något mer vältuggad observation vore att både fotbollen i allmänhet och Premier League i synnerhet har förstärkt sina positioner markant på den amerikanska marknaden. Att avtalet har tripplats i värde har inte så mycket att göra med att Premier League förhandlat smart, utan att den bakomliggande tillgången, det vill säga TV-rättigheterna, ökat i värde, vilket kort sagt betyder att många fler nu vill se fotbollen.

En fjärde på sätt och vis mer spekulativ observation är att ju mer den här typen av TV-avtal fortsätter att berika samtliga klubbar i Premier League desto mindre avers betydelse kommer det få att klubbar som Man City och Newcastle exempelvis får externa och i de allra flesta fall icke-marknadsmässiga kapitalinflöden. Pengar har avtagande marginalnytta, så andra faktorer kommer få proportionellt större betydelse.

En femte delvis konspiratorisk observation, som följer av i alla fall de första tre, är att detta är ett TV-avtal som pushar övriga europeiska superklubbar ännu längre in i den här idén om en europeisk superliga. Det finns helt enkelt ingen som helst annan möjlighet för dessa klubbar att kunna konkurrera finansiellt med de engelska superklubbarna i Premier League. Detta är naturligtvis inget nytt, men något som accentueras.

En sjätte kanske precis lika konspiratorisk observation, fast åt andra hållet, är kanske att detta nya avtal övertygar de engelska superklubbarna om det ursinnigt idiotiska med att överge den särställning som Premier League erbjuder dem. Och utan de engelska superklubbarna kan det näppeligen bli någon europeisk superliga.

På ett sätt vore Zidane kanske ändå ett självklart namn för Man Utd. Deras allmänna saktfärdighet har gjort att manager efter manager, världsnamn efter världsnamn, har snappats upp av andra klubbar. Kvar är nästan endast Zidane. Onekligen ett världsnamn, även som manager. Även om det är svårt att känna sig särskilt övertygad om att det faktiskt är en manager i världsklass.

Varje gång man säger den saken så börjas det emellertid tjutas och sväras på en massa olika håll. Knappt ens en mikrosekund hinner passera innan man blir bankad i huvudet med Zidanes tre raka Champions League-titlar med Real Madrid. Vilket naturligtvis som så är en enastående bedrift. Vissa brukar också lite sisådär i förbifarten nämna hans La Liga-titel med Real Madrid.

Men var dessa Champions League-titlar egentligen produkten av en särskilt framstående manager, eller var det snarare så att det i Real Madrid fanns en samling av så enastående individuellt skickliga spelare, med så pass hög vinnarvana, att det egentligen räckte för Zidane att sätta en någorlunda kompetent försvarsorganisation på planen så skötte i grund och botten spelarna och tillfälligheterna resten?

Hur man än säger den där saken så riskerar det naturligtvis bli en smula överdrivet och hårdraget. Men det är rimligtvis ingen blixtrande överraskning att sedan Cristiano Ronaldo lämnade Real Madrid så gick det därefter inte längre särskilt bra alls för Real Madrid i Champions League, med eller utan Zidane som manager. Och La Liga-titeln, kanske är det ändå ingen enorm bedrift av Real Madrid att vinna ligan.

Vad Zinedine Zidane bidrog med som manager i Real Madrid mer än kanske något annat var sin egen karisma och stjärnstatus. Han var en manager som faktiskt kunde göra troligt att vara en större stjärna än någon av spelarna i Real Madrid vid den där tiden, och därmed blev han en samlande figur under vilken alla stjärnor och personligheter i Real Madrid kunde samlas och underordnas.

Här går självfallet att se en slags parallell med Man Utd. För om Man Utd är någonting just nu så är det ju en klubb smockfylld med stjärnor, personligheter och individer som mest spretar åt alla håll. Och hur go och snäll Ole-Gunnar Solskjaer än är så saknar han helt och hållet karisman som krävs för att få dessa stjärnor att snällt och lydigt rätta in sig i ledet. Solskjaer spelar gärna Fergusonkortet, men någon Ferguson är han inte.

Visst går det att se Zidane fylla en betydligt större funktion just i detta avseende, även om det inte är alldeles glasklart vad som faktiskt är hans taktiska sparkapital. Och visst känns det inte heller som något som talar emot en sådan sak att vi nu plötsligt hittar både Cristiano Ronaldo och Raphael Varane i Man Utd, två spelare med en tydlig relation till Zidane från Real Madrid.

På något sätt passar det ju också rätt väl in i Man Utds modus operandi. De har gjort en grej av att värva de coolaste spelarna för de största pengarna. Så varför inte göra exakt samma sak med anställningen av sin manager. Plocka så att säga hem det största namnet, kanske den största stjärnan, även där. Och om Man Utd nu tvunget ska ha en manager som mest jobbar med individuell kvalitet så varför inte anställa den främste?

Huruvida Zidane själv sedan är intresserad av att ta över Man Utd är en annan fråga. Att vara manager för Man Utd i Premier League är inte riktigt samma sak som att vara manager för Real Madrid i La Liga. Konkurrensläget är milt uttryckt ett annat. Risken för flap, det vill säga misslyckande, vore onekligen överhängande. Och managers som Zidane blir så klart inte managers som Zidane genom att ta sådana risker i onödan.

Då är det lätt hänt att man istället säger sådana här saker som att man gärna har ledigt och semester säsongen ut.

:::

”God morgon, idag är en bra dag…”

Så tweetade Barnsley under onsdagen. Detta skulle då alltså trumpeta ut i världen att deras nya manager är svensk, nämligen Poya Asbaghi, som vi kanske främst känner till från Dalkurd FF och IFK Göteborg, innan han det senaste året har varit Sveriges U21-förbundskapten.

När vi alltså undrade vilken obskyrt men kanske lite poppigt namn som Barnsley skulle rycka upp ur den europeiska fotbollens dunklare utrymmen så föreställde vi oss nog inte att det skulle bli en svenne. Men så blev det alltså, och kanske borde vi inte vara väldigt förvånade eftersom Barnsley tydligen försökt anställa Asbaghi redan för två år sedan.

Poya Asbaghis omedelbara uppdrag den här säsongen blir att försöka hålla Barnsley kvar i EFL Championship. Det blir ingen lätt uppgift, även om Derby Countys återkommande poängstraff gör den i alla fall något lättare. Asbaghi slängs in i hetluften på en gång den här helgen, med en väldigt tuff bortamatch mot Fulham.

Kan Poya Asbaghi göra även imorgon till en bra dag för Barnsley?

:::

Gud så kul (!) det ändå måste ha varit för San Marino att få möta England i VM-kvalet!

Att Dean Smith anställs som Norwichs nya manager är möjligen inte särskilt märkligt i sig självt. Vad som möjligen gör det märkligt är att det var så väldigt uppenbart att Frank Lampard var på gång att ta över som Norwichs manager. Här kan självfallet diskuteras vad det var som egentligen hände. Var det Norwich som ändrade sig? Eller var det Lampard som ändrade sig, möjligen för att förekomma snarare än att förekommas?

På flera sätt hade Frank Lampard passat väldigt väl som Norwichs manager. Det är en klubb som är väl lämpad för en manager med Lampards kvalifikationer. Lampard är därtill en manager med en fotboll som stämmer tämligen väl överens med hur Norwich säger sig vilja spela fotboll. Lampards facit med att lyfta fram och utveckla unga spelare är även det en egenskap som passar väldigt väl samman med Norwich.

Ändå var jag väldigt tveksam till att Lampard skulle vilja bli manager för Norwich. Det var helt enkelt en alldeles för stor risk för honom att ta. Han har redan fått sparken av Chelsea efter att inte riktigt ha visat sig mogen just den uppgiften i nuläget. Att därefter ta över en klubb som löper väldigt stor risk att åka ur Premier League den här säsongen skulle riskera Lampard ett andra misslyckade i rad.

Alla managers kan misslyckas en gång. En gång är så att säga ingen gång. Men när en manager misslyckas två gånger i rad så kan det mycket lätt börja framstå som ett slags mönster. Exakt hur Frank Lampard faktiskt resonerade är svårt att säga på avstånd, liksom i vilken utsträckning det var han som till slut tackade nej till jobbet, eller han drog sig ur eftersom det blev uppenbart att Norwich skulle välja Dean Smith istället.

Precis som Lampard så måste man säga att Smith känns som en väldigt bra fit för en klubb som Norwich. Smith har en omfattande erfarenhet som manager för klubbar av ungefär Norwichs storlek och ambition. Smith representerar dessutom både en fotboll och en managementstil som ligger väl i linje med Norwichs modell. Detta har han visat i både Brentford och i Aston Villa.

Dean Smith är inte ett brott med Norwichs modell så som den formulerats och utvecklats av Stuart Webber, Norwichs sportchef. Snarare är Smith en fortsättning eller kanske till och med en utveckling på Norwichs modell. Med detta går naturligtvis att se både fördelar och nackdelar. Fördelar eftersom det inte kräver någon större omställning. Nackdelar eftersom modellen är en del i förklaringen till Norwichs situation.

Här har vi så att säga lite av pudelns kärna gällande Norwich, en klubb som med viss rätt har beskrivits som för bra för Football League men för dålig för Premier League. Men även en klubb som kanske något mer orättvist har beskrivits som en klubb utan några egentliga ambitioner. Är det Norwichs modell det är fel på, eller var det bara en specifik del i modellen, närmare bestämt managern, som det var fel på?

Stuart Webber har varit tämligen noga med att framställa svaret som det senare, nämligen att det absolut inte är Norwichs modell det är något fel på. Möjligen en inte oförutsägbar ståndpunkt givet att det är han som formulerat modellen. Men det har de senaste veckorna varit tämligen uppenbart att han har skyfflat över ansvaret och skulden för Norwichs situation mer och mer på Daniel Farke.

Farkes möjliga tillkortakommanden kan naturligtvis bero på olika saker. Visst kan det vara så att hans management helt enkelt inte räcker till för Premier League. Hans båda säsonger i Premier League skulle onekligen kunna tyda på det. Det kan även vara så helt naturligt att Farke efter att ha varit manager för Norwich i fyra och ett halvt år helt enkelt hann med att passera det bäst före-datum som nästan alla managers till slut passerar.

Poängen således att det visst kan ha funnits goda skäl för Norwich och för Stuart Webber att besluta sig för att byta ut Daniel Farke. Men det förtar heller inte motivet att Farke även var en bekväm fall guy för att skydda Norwichs modell, och kanske i förlängningen även skydda Webber. Rent resultatmässigt är det naturligtvis svårt att hitta några hårda argument till försvar för Farke.

Smith är en annan typ av manager än Farke. En manager fostrad i den brittiska myllan snarare än den mer kontinentala managern som Farke möjligen representerade, kanske i någon mening var en slags billig knock-off av. Ändå har Smith visat sig fungera väldigt väl i mer modernt byggda engelska fotbollsorganisationer liksom bekväm med moderna metoder inom fotbollen. Åren med Brentford visade på detta.

Kanske är det i själva verket kombinationen som Norwich nu eftersträvar. De har skapat en modell som är synnerligen kontinentalt inspirerad. Något som märkts både i valet av manager och i rekryteringen av spelare. Med Smith skulle man kunna säga att Norwich gör en medveten ansträngning att så att säga ”hämta hem” sin modell och förankra den mer naturligt i mer brittisk fotbollsjord.

Vad som kanske i någon mening alltid låg Dean Smith lite i fatet med Aston Villa, nämligen hans relativa brittiska hemvävdhet och möjligen blygsamhet, vilket möjligen bekräftas av deras beslut att istället anställa en mer namnkunnig men definitivt inte mer meriterad Steven Gerrard, kan alltså tvärtom vara till hans fördel med Norwich. För Norwich är Dean Smith kanske det bästa möjliga från två världar.

Om det sedan räcker till för att hålla Norwich kvar i Premier League får möjligen betraktas som högst osäkert. Men med endast fem poäng upp till nedflyttningsstrecket så är det naturligtvis ingen omöjlighet.

Teoretiskt men knappast realistiskt. Att England över huvud taget skulle misslyckas med att vinna mot San Marino är en tankegång så långsökt att det behövs en stjärnkikare för att uppfatta den. Att England dessutom skulle förlora mot San Marino är en tankegång någonstans i en galax långt, långt borta. Men inte bara ska England förlora, och Polen vinna mot Ungern, utan det ska dessutom vändas sex måls skillnad.

Just nu, så här i slutet av ett VM-kval, kan det kanske kännas som att England har besvarat alla frågor som möjligen ställdes om dem inför VM-kvalet. Men vilka frågor är det egentligen som Gareth Southgate har att brottas med inför ett VM som i detta läge bara är ett enda år bort?

(8) Hur ska England protestera mot Qatar?

Det får sägas ha varit en av de mer märkliga ingångarna till frågan om det politiskt kontroversiella med ett VM i Qatar från Gareth Southgate. Nu när England är klara för VM var det tydligen dags att göra någon slags protest, och för detta så hade man ”sett” motsvarande protester i Tyskland och i Norge t ex.

Exakt vad som gör det mer rätt att protestera när man är klara för VM än när man kvalar för att ta sig till VM är inte alldeles uppenbart. Men den största känslan detta medför är känslan att många av den här typen av protester, inte minst när de är förbundskopplade, görs mer av PR-skäl än av genuina skäl.

Ett rätt konkret förslag till protest, och förmodligen det överlägset mest effektiva, vore så klart att tacka nej till VM-platsen.

(7) Vilka anfallare får följa med till VM?

Harry Kane och Raheem Sterling är naturligtvis fullständigt givna i Englands VM-trupp. Inte ens när deras respektive formkurvor är avgrundsdjupt svaga så försvinner de ur det engelska landslaget, och för att vara helt rättvis är det ju även så att de allt som oftast också gör sig förtjänta av platsen i landslaget.

Svårt att se att inte Marcus Rashford har en av de återstående platserna. Men vilka kommer med i övrigt? Jadon Sancho t ex som petades den här gången för att han inte alls har kommit in i Man Utd som han ska. Eller Mason Greenwood som i nuläget förmodligen ligger före Sancho i Man Utds interna hierarki men som Southgate verkar ha något sorts agg till.

(6) Hur många högerbackar kommer med den här gången?

Ett tag hade Gareth Southgate med fler högerbackar i Englands EM-trupp än vad han hade tredelade kostymer. Men sant är att ända sedan Jamie Carragher konstaterade att inga spelare växte upp och ville bli högerbackar så har det börjat välla fram engelska högerbackar av världsklass.

Trent Alexander-Arnold, Kieran Trippier, Kyle Walker, Reece James, Aaron Wan-Bissaka och så vidare. Det är för närvarande med ett visst mått av överlägsenhet den mest brutala positionen att försöka knipa i Englands VM-trupp. Southgates sätt att lösa det brukar vara att låtsas att de kan spela antingen mittbackar eller mittfältare.

(5) Kommer Jordan Pickford få behålla målvaktströjan?

Jordan Pickford gjorde dundersuccé i VM 2018, där han bland annat blev en av straffhjältarna i åttondelsfinalen mot Colombia. Det sade kanske sig självt att han inte skulle gå att peta redan i EM 2020, fastän hans insatser kritiserats och fastän andra målvakter arguably gjort det bättre.

Förbundskaptener brukar vilja lita på sina gamla målvakter. Southgates jobb har möjligen gjorts lättare av att andra målvakter för all del har varit bra men inte tillräckligt bra för att verkligen göra det uppseendeväckande att inte peta Pickford. Frågan är om Aaron Ramsdale kommer kunna ändra på detta det närmaste året.

(4) Kommer Jude Bellingham få chansen också i skarpt läge?

Declan Rice har gjort sig närmast oumbärlig som defensivt ankare på Englands mittfält, det är inte minst på hans prestationer som West Ham har seglat uppåt i den engelska ligatabellen. Men vem spelar bredvid Rice, vem är det som bidrar med den offensiva balansen på Englands centrala mittfält?

Att unga spelare presterar bra i Dortmund är inte alla gånger det kanonargument för deras förträfflighet som många verkar tro. Men Jude Bellingham känns på något sätt verkligen som the real deal. Och som ett komplement till Rice på Englands centrala mittfält närmast perfekt. Men vågar Southgate verkligen redan i detta VM?

(3) Finns det någon chans för nya stjärnskott att spela in sig?

England har ett väldigt ungt landslag för närvarande, åtminstone med betoningen på många unga och väldigt talangfulla spelare. Det finns naturligtvis något väldigt positivt med detta, men frågan är om det inte samtidigt begränsar utrymmet för nya, yngre spelare att ta sig in i landslaget.

Där finns onekligen spelare som knackar på dörren. Bara det här landslagsuppehållet har t ex Emile Smith-Rowe och Conor Gallagher tagits upp till truppen. Men det är så klart stor skillnad på att vara med i truppen i ett VM-kval mot San Marino än att slå sig in i en engelsk VM-trupp.

(2) Har man lärt sig av tidigare mästerskap?

Det finns en väldigt vanlig skola som konstaterar att England har tagit sig till en VM-semifinal och en EM-final och att allt därför är frid och fröjd, gör allt rätt, och mer eller mindre underförstått finns där ingen anledning till kritik och därmed heller ingenting att egentligen lära sig.

Men har man sett dessa två mästerskap för vad de verkligen varit för England så finns det väldigt mycket att jobba med. Spelet har varit långsamt och andefattigt och när England ställts mot de bättre landslagen dessutom tämligen effektlöst. Men något säger mig att detta inte är slutsatsen man dragit. Illusionen av framgång förblindar.

(1) Vilka krav kommer ställas på England detta VM?

Implikationen av föregående punkt borde rimligtvis vara att England den här gången nästan förväntas vinna VM. De som lite putslustigt påpekar att det blivit först en semifinal och sedan en final gör sig allra minst skyldiga till att i alla fall antyda den saken. Detta är ju också utgångspunkten, att Southgates fotboll är så bra att den tar England till semifinaler och finaler.

Det finns anledning att tro att VM blir en rejäl reality check för England. Frågan är om detta får någon större effekt på Southgates popularitet bland engelsk press och media, där han är skyddad, närmast sakrosankt, i märkligt hög utsträckning. Att vara kritisk till Southgate lyckas på något märkligt sätt göra en till orealistisk anglofil och gnällig anti-engländare på en och samma gång.

Men England kan liksom inte räkna med att cruisa fram till ännu en VM-semifinal eller final mot tämligen grundläggande motståndare som Colombia, Sverige, Ukraina och Danmark, eller möjligen som i värsta fall ett demonterat och demoraliserat Tyskland.

Om vi skulle bege oss allra längst ut i utkanten av England så befinner viss oss på dess sydvästra kust, mitt på den utskjutande halvö som sträcker ut sig mot Atlantens vidder, så kommer vi ofrånkomligen till landskapets största stad. Plymouth ligger som hjärtat i Englands trädgård, en brittisk hamnstad som gjort den bökiga men ändå lyckade resan från industri till innovation.

Kanske är det ofrånkomligt att stadens utveckling har gått i någon slags parallell med klubbens utveckling. Plymouth Argyle har svåra år bakom sig men verkar för närvarande se betydligt ljusare år framför sig. Med 16 matcher spelade i League One ligger de tvåa i tabellen, efter att ha förlorat ligapremiären mot Rotherham har de därefter spelat femton matcher i rad utan att förlora, och EFL Championship verkar allt annat än omöjligt.

Om vi spolar tillbaka tio år är bilden av Plymouth Argyle tvärtom en bild vi känner igen alltför väl. En engelsk fotbollsklubb i finansiell kris, satt under konkursförvaltning. Några år senare befann sig Plymouth Argyle även på fotbollens avgrund, när de stirrade nedflyttning från Football League i vitögat ända in på säsongens sista dag. Plymouth Argyle lyckades dock rädda sig kvar, både ekonomiskt och sportsligt.

Åren därefter har sannerligen inte varit någon dans på rosor för Plymouth Argyle. En uppflyttning till League One uppnåddes 2016-17 bara för Plymouth Argyle att åka ned igen två år senare. Men den resan fick åtminstone med sig det positiva att Plymouth Argyle fick in en ny ägare i form av mångmiljonären Simon Hallett, född, uppvuxen och utbildad i just Plymouth.

Säsongen därpå, det vill säga 2019-20 tog sig Plymouth Argyle tillbaka till League One igen, och där befinner de sig alltså i detta nu. Det blev en något blygsam första säsong i League One där Plymouth Argyle till slut landade på artonde plats, men denna andra säsong ser det alltså ut som om Plymouth Argyle har hittat nivån i League One och kanske till och med börjat titta uppåt mot Premier League.

Jaha, så har vi då här den klassiska engelska fotbollssagan där en klubb blir med en miljonär till ägare och av det skälet snabbt stiger i seriesystemet? Nej, riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Plymouth Argyle må ligga i toppen av League One, deras lönebudget placerar dem emellertid på nedre halvan i League One. Inte heller redovisar Plymouth Argyle stora förluster, utan gör tvärtom under pandemiåret vinst med över £300,000.

Den klubb som inte köper framgång måste rimligtvis skapa framgång. Och Plymouth Argyle är först och främst en klubb som skapat sin egen framgång. Med en ny ägare har kommit en helt annan form av professionalism. Moderna analysmetoder har letat sig ned ända hit, och framför allt för rekryteringen av nya spelare har datastött beslutsfattande visat sig vara väldigt värdefullt.

Taktiskt har Plymouth Argyle också utvecklats. Manager Ryan Lowe, tillsammans med sitt tränarteam samt även VD:n Andrew Parkinson med bakgrund i Liverpool, har introducerat ett progressivt 3-5-2-system, med fokus på offensiv och bollinnehavsbaserad fotboll. Det har visat sig framgångsrikt. Kombinerat med ett väldigt effektivt system på offensiva fasta situationer har Plymouth Argyle blivit ett av ligans mest effektiva lag.

Akilleshälen under Plymouth Argyles första säsong i League One var försvarsspelet. Med 80 insläppta mål på 46 ligamatcher släppte Plymouth Argyle in överlägset flest mål av alla lag i ligan, det vill säga nästan två mål per match. Detta är naturligtvis en målstatistik i baken som fullständigt skriker nedflyttning. Men hittills den här säsongen har Plymouth Argyle bara släppt in fjorton mål på 16 matcher, mindre än ett mål per match.

Orsaken hittar vi kanke framför allt i en betydligt mer rutinerad och erfaren backlinje. Det är framför allt den lagdelen som Plymouth Argyle fyllde på med nya spelare inför säsongen. Här hittar vi värvningar som James Bolton, Brendan Galloway, James Wilson, Dan Scarr och Macaulay Gillesphey. Flera spelare har även skapat både stabilitet och ökad hållbarhet, och en konstruktiv konkurrenssituation bland spelarna.

Plymouth Argyle har skällts för att vara en stor klubb utan ambitioner. Sant är att Plymouth Argyle är en stor klubb på sin nivå, en klubb som utan problem skulle kunna höra hemma i EFL Championship, och mindre klubbar än Plymouth Argyle har även lyckats ta sig hela vägen till Premier League. Sant är emellertid inte längre att Plymouth Argyle är utan ambitioner.

Plymouth Argyle vill till EFL Championship. Plymouth Argyle vill helt säkert till Premier League också. Men där finns ingen vilja att ge sig in i den engelska fotbollens pyramidspel och börja chansa med klubbens ekonomiska framtid bara för att nå dessa mål. Plymouth Argyle är just nu något så pass unikt som en engelsk fotbollsklubb i Football League som gör vinst både på fotbollsplanen och i bokslutet.

Det är den unikheten som har tagit Plymouth Argyle till toppen av League One, och som mycket väl kan komma att ta dem till EFL Championship. Vad som kan hända därefter är svårt att säga, men att sätta segel mot en oviss framtid i jakt på stora drömmar är något man är född och uppvuxen med i Plymouth. Det var härifrån som de första pilgrimerna lämnade England för den Nya Världen för 400 år sedan.

Kanske blommar det ännu en gång i Plymouth framåt maj.

Detta är ett VM som naturligtvis, eftersom det genomförs under sen höst för den europeiska fotbollen, kommer att påverka ordinarie ligasäsong. Under torsdagen meddelade Premier League sin kalender för kommande år där säsongen kommer pausa efter 16 spelade omgångar i mitten av oktober och därifrån ta ett drygt månadslångt uppehåll.

Nästa ligasäsong kommer starta den 6 augusti och sluta den 28 maj 2023. En fruktansvärt lång säsong med andra ord, som börjar tidigare än vanligt och slutar betydligt senare än normalt. Det är bara en dryg vecka från det att ligorna gör uppehåll tills det att VM sparkar av sin premiärmatch. Det säger också sig självt att detta kommer påverka hur klubbarna planerar sin försäsong inför nästa säsong.

Frågan är självfallet hur detta kommer påverka VM. Givet att där finns knappt någon vila alls inför VM skulle man kunna tänka sig att spelarna kommer till VM tröttare än vad de normalt sett brukar vara. Å andra sidan brukar spelarna kunna vara trötta efter en lång säsong, och inför detta VM kommer de bara vara knappt halvvägs in i säsongen. Kanske talar det för att spelarna i själva verket är piggare.

Vad som däremot är givet är att de deltagande landslagen kommer ha mindre tid än vanligt att förbereda sig för VM. Landslag som normalt sett har väldigt begränsat med tid att kunna bli samspelta kommer ha ännu sämre förutsättningar för detta. Det kommer knappast gynna skönfotbollen, men kanske desto mer gynna den mer defensivt inriktade fotbollen.

Samtidigt finns kanske ingen anledning att gnälla så mycket över den saken. Det är väldigt länge sedan som den bästa fotbollen spelades i VM. Det är liksom inte längre det som är poängen med ett VM. Laget som vinner VM är världens bästa landslag, men det är inte världens bästa fotbollslag. Det skulle förmodligen få svårt att hålla sig kvar i någon av världens fem största ligor, allt annat lika.

Ungefär samtidigt som England alltså är på gång att bli klara för VM 2022 så har Premier Leagues klubbar enhälligt motsatt sig FIFA:s och Arsene Wengers planer på att arrangera VM vartannat år istället, tillsammans med förslaget om färre men å andra sidan längre uppehåll för landslagsfotboll. Vad det hela handlar om är naturligtvis ett slags maktspel mellan landslagsfotbollen och klubbfotbollen.

Och om någon är intresserad av ett lite annorlunda perspektiv runt de stora mästerskapen så skulle jag kunna rekommendera förra domaren Jonas Erikssons självbiografiska bok Korthuset. Om än något självförhärligande så även uppriktigt och upplysande.

:::

Med kvällens match gör Gareth Southgate sin 67:e match som Englands förbundskapten. Detta tangerar Sven-Göran Erikssons rekord och gör Southgate till den mest långvariga förbundskaptenen sedan Bobby Robson.

Frågan om Southgates kontrakt med FA efter VM hänger fortfarande i luften. Märkligt nog framställs det som en påträngande fråga för FA, när verkligheten i själva verket är att det knappast finns så många andra intressenter att anställa Southgate. Dessutom finns vissa frågetecken kring Southgates förmåga att utveckla sina metoder.

Kort sagt, det finns knappast någon anledning för FA att stressa alltför mycket över den saken.

:::

Allting lutar just nu åt att det blir Frank Lampard som tar över Norwich efter Daniel Farke, vilket vore ett modigt beslut av Lampard i detta läge, vilket möjligen gör det desto mer överraskande.

Inte överraskande för att Lampard inte passar in i Norwichs modell, för det gör han väl ganska bra med en offensiv spelidé och en benägenhet att satsa ungt. Men överraskande på grund av den överhängande risken för nedflyttning för Lampard som efter att ha fått säcken av Chelsea borde vara en aning riskavers.

Ett annat namn som kanske kan vara på väg att bli aktuellt är Dean Smith, som inte minst under sin tid i Brentford visade att han är väldigt väl lämpad att jobba just med den sorts modell som Norwich själva tillämpar.

Den gemensamma nämnaren är hur som helst att Norwich knappast har för avsikt att överge sin modell fastän de gjorde sig av med Daniel Farke. Det är ju Stuart Webbers modell i grunden, och han var ju noga med att rikta skulden mot Farke, inte modellen.

Vilket hade varit detsamma som att rikta skulden mot sig själv. Och så gör ingen normalt fungerande sportchef.

:::

Anyone but Newcastle?

Det verkar vara en farhåga för Newcastle att övriga klubbar i Premier League skulle ha gaddat ihop sig mer eller mindre formellt om att minsann inte sälja några som helst spelare till Newcastle under januari, och att detta skulle försvåra för Newcastle.

Oklart hur dock, eftersom det i så fall bara är engelska klubbar, inte europeiska klubbar, som inte vill sälja till Newcastle. Och givet att det är både billigare att värva från europeiska klubbar och dessa har ett betydligt större sortiment så misstänker jag att Newcastle inte behöver oroa sig alltför mycket.

Michael Emenalo som sportchef? Hade nog varit en klok anställning.

Vi vet för all del inte om det där snacket faktiskt har någon som helst koppling till verkligheten. Både Lampard och Gerrard är darlings i engelsk press och media och nämns väl nu för tiden närmast reflexmässigt så fort en engelsk klubb letar manager. Att Lampard skulle våga eller än hellre vilja ta över Norwich i deras utsatta läge tvivlar jag ärligt talat på efter det åtminstone relativa misslyckandet med Chelsea.

Att Gerrard skulle kunna tänka sig vara intresserad av Aston Villa, liksom att Aston Villa faktiskt skulle kunna vara intresserade av Gerrard, låter i så fall både mer rimligt och mer troligt. Sedan kan det naturligtvis diskuteras sedan Aston Villa precis beslutat sig för att sparka Dean Smith huruvida Gerrard verkligen är att anse som en mer kvalificerad manager än just Smith. Är det verkligen en uppgradering?

Rent namnmässigt är det möjligen en uppgradering. Dean Smith är en kompetent manager men också en förhållandevis anonym manager. Smith är ett respekterat namn i engelsk fotboll men Gerrard är så klart ett legendariskt namn i engelsk fotboll, även om i stort sett all denna status kommer från hans tid som spelare. Men om Gerrard går till Aston Villa så finns naturligtvis ingen större stjärna än han i klubben.

Detta kan självfallet ha sitt lilla värde. Gerrards status som spelare ger honom automatiskt en respekt hos Aston Villas spelare, han har spelat på en nivå som ingen av dem själva har lyckats uppnå ännu. Detta förutsätter emellertid att Gerrards förmågor som manager möjligen inte lever upp till hans förmågor som spelare, men åtminstone håller en viss acceptabel och respektabel lägstanivå.

Kanske är Steven Gerrard en anställning som Aston Villas ägare och styrelse ser som värdefull för att ytterligare höja klubbens status och attraktivitet. Detta kan visa sig ha kommersiella fördelar naturligtvis, men även rent sportsliga fördelar. Ett namn som Gerrard skulle mycket väl kunna vara lockande för fler spelare att vilja komma till Aston Villa än vad ett namn som Dean Smith någonsin kan vara.

Sedan kommer det runt Gerrard som manager alltid finnas problematiken att alla vet att han vid något tillfälle kommer gå till Liverpool som manager. Frågan är så klart när, men det är ändå en aktuell fråga då det har börjat tisslas och tasslas om att Jürgen Klopp möjligen börjar se ett slut på sin tid i klubben. Han har ju exempelvis en viss vana vid att göra sju år i sina klubbar, vilket skulle betyda tack och hej relativt snart.

Här skulle man förvisso kunna passa på att göra några rent praktiska invändningar. Om Klopp hade varit på väg ut efter denna säsong, eller kanske till och med efter nästa säsong, så vet självfallet Liverpool om detta. Om Gerrard i så fall vore aktuell för att ta över Liverpool efter Klopp inom en så nära framtid så vet självfallet även han om detta. I så fall vore han näppeligen intresserad av att i detta läge bli Aston Villas manager.

Väljer man att titta några år längre fram i tiden kan det naturligtvis vara så att Gerrard skulle kunna lämna Aston Villa för Liverpool. Men ser man det som ett problem måste man då fråga sig exakt vilken manager som egentligen inte skulle vara en risk att lämna Aston Villa för en ”större” klubb några år senare?! De enda managers man skulle kunna säga det om är förmodligen managers som ändå inte är bra nog för Aston Villa.

Enda frågan jag möjligen skulle kunna se gällande just detta och Gerrards koppling till Liverpool är hur och i så fall i vilken utsträckning det skulle påverka förutsättningarna för och kvaliteten på Gerrards arbete i Aston Villa. Hur skulle det faktiskt påverka hans arbete i klubben, hur skulle det påverka narrativet både runt honom själv och runt Aston Villa? Skulle det riskera bli ett störningsmoment?

När vi läser engelsk press och media lyfts emellertid inte detta fram som något problem, eller ens som en fråga över huvud taget. Möjligen eftersom för engelsk press och media är ju detta bara som det ska vara. Slutet på deras narrativ är självfallet Gerrard som manager i Liverpool och på vägen dit är Aston Villa för dem så klart bara ett steg längs den vägen. Aston Villa reduceras till ett av medlen att nå målet.

Alltså spelar det så klart ingen roll alls för dem vad som så att säga händer med Aston Villa. Just detta att press och media är så uppenbart sålda på idén och narrativet om Gerrard som manager gör att de ganska snabbt och lätt faller in i några rätt märkliga försök att rationalisera det rättfärdiga med att Gerrard nu mitt under säsongen skulle lämna Rangers i Skottland för Aston Villa i Premier League.

Ett sådant rättfärdigande är att Steven Gerrard har ”gjort allt han kan” redan med Rangers i den skotska ligan. Visst vann Gerrard ligan med Rangers förra säsongen, bröt Celtics möjliga svit om tio raka ligatitlar, men han har ändå bara vunnit en enda ligatitel, och han har därtill bara vunnit en enda inhemsk titel av nio möjliga. Ser man detta som att göra allt man kan så måste jag säga att man verkar lida av bristande fantasi.

Ett annat sådant rättfärdigande är att Steven Gerrard behöver gå till Aston Villa för att ”bevisa sig” som manager. Man skulle kunna hävda att det är högre krav och ett högre tryck på att vara manager för just Rangers i Skottland, krav och tryck som även liknar vad han skulle få uppleva i Liverpool. Här är jag ändå benägen att delvis instämma då det är en helt annan sak att vara manager i Premier League än i skotska ligan.

Men allt det där är självfallet bara att försöka måla finare ord och motiv på vad som i grund och botten handlar om tämligen grundläggande saker som högre lön, arguably en större klubb i en allt annat än arguably extremt mycket större, bättre och mer exponerad liga, och kanske inte minst för Gerrard själv personligen ett steg närmare vad som rimligtvis måste vara hans personliga ambitioner som manager.

Men är Steven Gerrard ett steg i rätt riktning för Aston Villa? Väldigt svårt att säga. Visst går det att se både en och annan mening i en sådan anställning för Aston Villa, men inte nödvändigtvis rätt mening, eller en tillräckligt tydlig mening.

Norwich var inte ensamma om att sparka sin manager. Aston Villas förlust mot Southampton på fredagskvällen var lagets femte raka förlust i ligan, och ledde till att Dean Smith under söndagen fick säga tack och adjö till sitt jobb. Detta kom kanske inte som någon större överraskning, men bemöttes ändå med de tämligen sedvanliga synpunkterna om hur klubbar agerar kortsiktigt och stereotypt.

Men det har hänt saker nedanför Premier League också. Barnsley sparkade redan förra helgen Markus Schopp, och nu blir det som vanligt spännande att se vilken relativt okänt namn från kontinenten som Barnsley ruskar fram denna gång. Förut har Barnsley gjort stort succé med sina rekryteringar. Schopp är egentligen deras första riktiga misslyckande med denna metod. Intressant att se hur detta påverkar dem.

En annan stor nyhet är att Neil Warnock lämnar Middlesbrough och ersätts med Chris Wilder, vars succé med Sheffield United är välkänd vid det här laget. Även detta en fullt rimlig sparkning. Middlesbroughs enda anledning att anställa Warnock var idén att han skulle ta dem till Premier League. När det visade sig att Warnock inte ens var i närheten av detta så fanns heller ingen anledning att ha Warnock som manager.

Men självklart sitter Ole-Gunnar Solskjaer kvar som Man Utds manager. Hade han inte gjort det utan tvärtom blivit tillgänglig så hade varken Norwich eller Aston Villa, förmodligen inte heller Barnsley eller Middlesbrough, varit ens det minsta lilla intresserade av att anställa honom. Det är inget bra betyg för Solskjaer. Det är ett ännu sämre betyg för Man Utd.

(8) Överlever Ole-Gunnar Solskjaer landslagsuppehållet?

Även om det inte framkommit något konkret ännu så kommer det självfallet råda ett nästan vansinnigt tryck på Man Utd och på Solskjaer de kommande veckorna. Frågan är väl om Man Utd verkligen orkar stå emot det trycket och den kritiken.

Vad som talar för det handlar kanske mer om den redan befintliga interna turbulensen i klubben, där VD Ed Woodward är på väg att avgå och bytas ut. Under sådana perioder brukar inte precis beslutskraften vara maximal.

(7) Har Aston Villa en konstruktiv plan?

Dean Smith är sparkad. Det finns inte så mycket att säga om den saken, det är ett beslut man kan tycka var kallhamrat liksom man kan tycka var kalkylerat. Lagets prestationer, tabellplacering och fem raka ligaförluster har skapat situationen.

Frågan är om Aston Villa faktiskt har tänkt längre än så. Det vill säga inte enbart att sparka Smith utan även vem man då ska anställa istället. Rimligtvis kommer detta visa sig både i hur snabbt anställningen nu går, och kalibern på namnet som anställs.

(6) Orkar Norwich hålla fast vid sin etablerade modell?

Norwich har sparkat Daniel Farke. Detta skulle kunna ses som ett slags underkännande av den strategiska modell som Norwich hela tiden har jobbat med med Stuart Webber som sportchef. Det kan även ses enbart som att byta ut en ”trasig” del i modellen.

Frågan kompliceras självfallet av Norwichs utsatta tabellposition och av risken att åka ur Premier League. Detta kan leda till vissa frestelser i sätt att tänka. Webber har dock valt att lasta över skulden på Farke, och bort från sig själv och därmed bort från modellen.

(5) Hur många gånger kommer Frank Lampards namn nämnas?

Något säger mig att Frank Lampard kommer vara det mest frekvent skrivna namnet på internet de närmaste veckorna. Det hann gå rätt precis någon mikrosekund innan Daniel Farke fått sparken av Norwich innan Lampard nämndes som påtänkt ersättare.

Uppenbart är naturligtvis, eftersom det nu hänt så många gånger, att detta inte är något som kommer från klubben, utan snarare från Lampards ”vänner” i engelsk press och media, eller möjligen planterats utav Lampards egna team.

(4) Har Mikel Arteta landat nu?

Med tre rakan vinster och med Arsenal på femte plats i tabellen, två poäng bakom Champions League-strecket och tre poäng före Man Utd, så har nu både en och annan börjat gratulera sig själva för att ha ”trott på Arteta hela tiden”.

Sant är att Arsenals prestationer i någon mening har normaliserats, men knappast stabiliserats. Vinsten mot Leicester var bra, men Leicester är svajiga, och det är inte tre matcher som är förvånande att Arsenal vinner. Nästa match är mot Liverpool.

(3) Är det roliga slut för Brighton och Graham Potter?

Det finns två sätt att se på Brightons senaste sex matcher. Å ena sidan är det inte i närheten av fyra vinster på de fem första matcherna. Å andra sidan finns det något imponerande med att bara förlora en match och ändå ta fem poäng i en dålig period.

Brighton ska självfallet inte placera sig i toppen av tabellen eller ens på europeiska cupplatser. Det är i själva verket en tämligen orimlig målsättning eller förväntning. Så det är ingen kritik mot Potter, men kanske en tanke att det gullats lite väl mycket sista tiden.

(2) Har Eddie Howe ett omöjligt jobb framför sig?

Ett enda lag i Premier League har fortfarande, efter elva matcher, inte vunnit en enda match. Nollan i Newcastles vinstkolumn börjar bli väldigt besvärande. Ändå har Newcastle tagit två poäng de sista tre matcherna som kan visa sig viktiga.

Det verkar nästan tas för givet att Howe är anställd för att kunna ta Newcastle upp i Premier League igen efter att först ha åkt ur den här säsongen. Det tycker jag är klart överdrivet. Newcastle kan hålla sig kvar, beroende på kvaliteten i Howes metod.

(1) Är David Moyes på väg att bli säsongens manager?

Vinsten mot Liverpool är naturligtvis ett stort utropstecken. Utöver att få Chelsea och Man City att jubla så skickade det upp West Ham på tredje plats, en poäng före just Liverpool och på samma poäng som Man City.

Det är en fantastisk resa som Moyes har gjort med West Ham sedan han tog över klubben för andra gången. Det är också en vacker resa. Och som det har visat sig långt ifrån någon tillfällighet. Hur långt det räcker får vi se, men visst kan det räcka!

Man skulle kunna tro att en sådan utveckling skulle leda till visst missnöje bland Evertons supportrar som både har en viss uppfattning om hur laget bör spela fotboll och även har en viss uppfattning om just Rafa Benitez. Men i hög utsträckning har detta passerat av lite olika skäl. Dels att Everton inledde säsongen starkt. Dels att Everton trots lågt bollinnehav ändå har skapat relativt många målchanser. Dessutom har laget visat god kampvilja.

Men tiden förändras. Evertons positiva start på säsongen har förbytts till en betydligt mer medelmåttig position. Evertons sju senaste matcher inkluderar fem förluster och en enda vinst, en föga imponerande hemmavinst mot Norwich, ligans för närvarande klart sämsta lag. Förlusterna har i sin tur kommit mot Aston Villa, West Ham, Watford, Wolves och, inte minst irriterande, mot QPR i Ligacupen.

Vad som har varit hyfsat uppenbart under dessa senare matcher som Everton i hög utsträckning har förlorat är att lagen har börjat läsa av dem bättre taktiskt. Everton vill i huvudsak kontraanfalla, men dessa ambitioner har neutraliserats av motståndare som har varit väldigt tålmodiga i sitt eget bollinnehav. Everton har i match efter match förlorat kampen på det centrala mittfältet.

Orsakerna spårar vi till Rafa Benitez taktiska uppställning. Benitez sa tidigt att han ville utnyttja kanterna för Evertons offensiv, och att få inlägg och inspel från kanterna till Dominic Calvert-Lewin centralt. Det beslutet innebär däremot att Everton har jobbat med ett tvåmannamittfält under säsongen, vilket har gett Everton ett numerärt underläge på mittfältet som motståndarna inte har varit sena att utnyttja.

Det där var inte lika mycket ett problem när Everton hade Abdoulaye Doucouré som en av dessa två mittfältare. Dennes samarbete med Allan har visat sig väldigt fruktsamt, där Allan tog det lite mer defensiva ansvaret samtidigt som Doucouré var extremt effektiv i både presspelet och chansskapandet framåt. Men med Doucouré skadad har Everton tappat rejält i kraft och slagstyrka på sitt mittfält.

Följden har blivit att Everton har visat sig vara defensivt alldeles för sårbart. Motståndare som Wolves och West Ham har kunnat spela sig förbi Evertons mittfält och fått alldeles för många chanser mitt i boxen framför mål. Everton har under den här perioden förväntats släppa in nästan två mål per match, vilket naturligtvis är alldeles för svagt för ett lag med ambitioner åtminstone för ligans övre halva.

Räddningen i någon mening, åtminstone på så vis att det har hållit gamarna borta från Rafa Benitez, är att Everton har förväntats göra mål i nästan samma utsträckning. Men det betyder naturligtvis inte att Everton faktiskt har gjort mål i samma utsträckning. Tvärtom har Everton under de senaste raden av matcher haft förtvivlat svårt att faktiskt göra mål på sina ofta väldigt goda chanser.

Orsaken känns tämligen uppenbar. Dominic Calvert-Lewin, lagets främste anfallare och målskytt, har missat de senaste nio matcherna, vilket alltså händelsevis inkluderar dessa matcher där Evertons säsong har stannat upp. Benitez uttalade plan att sätta bollarna på Calvert-Lewin har alltså tvingats ersättas av en reservplan. En reservplan som så här långt har stavats Salomon Rondón.

Benitez och Rondón har gott om historia tillsammans. Men än så länge har den kombinationen inte fungerat i Everton. Rondón har ännu efter nästan fem hela matcher inte svarat för en enda målgivande insats, det vill säga inkluderandes mål, assists eller passningar som leder fram till ett mål. Visst, det är en naturlig övergång från kinesiska ligan till Premier League, men Rondón är också 32 år och inte lika pigg som förut.

Skador är alltså en huvudvärk för Rafa Benitez även här. Det är inte bara Calvert-Lewin som har varit frånvarande. Även Richarlison har missat matcher på grund av skada och på grund av landslagsuppdrag. Men kanske är det desto mer dramatiskt för Calvert-Lewin som förra säsongen svarade för en tredjedel av Evertons hela målskytte. Detta i sådan utsträckning att oron var att Everton var alldeles för beroende av Calvert-Lewin.

Vad vi alltså ser den här säsongen skulle möjligen kunna bekräfta denna oro. Utan Calvert-Lewin har Evertons målproduktion sjunkit dramatiskt, och därmed Everton börjat sjunka i tabellen. Vad man kan säga till Benitez försvar är att han ändå har jobbat rent systematiskt på att minska detta beroende. Betydligt fler spelare deltar för närvarande i Evertons anfallsproduktion än vad som var fallet under Carlo Ancelotti.

Med Carlo Ancelotti som manager var det under hela förra säsongen bara fyra spelare i Everton som beräknades göra mer än ett mål var tionde match. Den här säsongen med Rafa Benitez som manager är det hittills tio spelare som beräknas göra mer än ett mål var tionde match. Everton anfaller mer som ett lag under Benitez, och fastän Everton har mindre boll än med Ancelotti så skapar de betydligt fler chanser än med Ancelotti.

Möjligen är detta till föga hjälp eller tröst för Everton just i nuläget. Men det visar på en tämligen positiv potential. Nämligen att när väl Dominic Calvert-Lewin återvänder till laget efter skada så finns det väldigt mycket utrymme för Everton att bli betydligt bättre och mer effektiva. Svaret på frågan om Evertons problem beror på Rafa Benitez eller på Dominic Calvert-Lewin är alltså det kanske väntade.

De beror på båda två.

Vi har den här gången ett desto märkligare Manchesterderby eftersom ena klubben har Pep Guardiola som manager och där det kanske börjar växa fram en viss oro över vad som egentligen kommer hända när Guardiola till synes rätt snart lämnar klubben, och andra klubben har Ole-Gunnar Solskjaer som manager och många där nog snarare undrar vad som egentligen kommer hända om Solskjaer inte lämnar klubben.

Förra gången Man Utd sprang ut på Old Trafford så slutade det med en svårt förnedrande 0-5-förlust mot Liverpool, en av klubbens kanske värsta förluster i modern tid, för att inte säga all tid. Många tog för givet att det var det sista vi såg av Solskjaer som Man Utds manager. Men då hade man möjligen överskattat Man Utds beslutskraft och underskattat Man Utds allmänna kverulans.

Vad som hänt sedan dess beskrivs kanske bäst som någon slags av desperat överlevnadskonst. Man Utd besegrade ett helt happlöst Tottenham med 3-0, en match som gjorde slut på Nuno Espirito Santos tid som manager i Tottenham och verkade ses av Solskjaer som någon slags kompensation för förlusten mot Liverpool. Därefter en sen kvittering från ingenstans av Cristiano Ronaldo mot Atalanta i Champions League.

Är detta verkligen nog för att få godkänt på det test som Man Utd tydligen ska ha gett Solskjaer efter matchen mot Liverpool, det vill säga att visa under de tre kommande matcherna innan landslagsuppehållet varför han inte ska få sparken? Kanske, kanske inte, det borde egentligen inte vara det men är det förmodligen. Mycket beror kanske just på hur det går i den sista av dessa tre matcher, dagens match mot Man City.

Resonemanget är självfallet en absurt. Även om Man Utd skulle vinna mot Man City så borde inte detta i sig motivera att ha Solskjaer kvar som manager, lagets brister är mycket mer systematiska över betydligt längre tid än så. Men i själva verket är det istället så med största sannolikhet att även om Man Utd förlorar mot Man City så kommer det inte resultera i så mycket mer än upprepade klyschor om ”långsiktig strategi”.

Någon sådan långsiktig strategi existerar naturligtvis inte i Man Utd. Och det är ju inte minst det som förklarar den nuvarande och de senaste snart tio årens stora skillnad i kvalitet mellan Man Utd och Man City. Den ena klubben har haft plan, kompetens och organisation. Den andra klubben har saknat detta. Den ena klubben vill vinna. Den andra klubben vill spela i Champions League.

Ole-Gunnar Solskjaer måste ändå känna sig rätt nöjd med hur de senaste veckorna har utvecklat sig. Vinsten mot Tottenham, och den sena poängen mot Atalanta som kanske räddade Man Utd kvar i Champions League, höll honom kvar på jobbet och fick därtill Tottenham att snappa upp Antonio Conte som på goda grunder sågs som det allra största externa hotet mot Solskjaers anställningstrygghet.

Den som möjligen känner större lojalitet med Man Utds utveckling än med Solskjaers anställningstrygghet ser kanske inte riktigt lika ljust på situationen. Conte är en av världens bästa managers som nu gled Man Utd mellan fingrarna. Det ställer därtill en annan fråga. Även om Man Utd nu under landslagsuppehållet skulle få för sig att sparka Solskjaer, vilken manager finns där i så fall att ersätta Solskjaer?

Unai Emery, Paulo Fonseca, Lucien Favre eller något av dessa namn som kopplats samman med Newcastle och Aston Villa de senaste veckorna? Mja, bra managers som dock känns lite för lättviktiga för Man Utd. Om någon säger Graham Potter så skriker jag i vredesmod! Erik ten Hag? Ja kanske, det hade varit en spännande anställning, men också en djupt osäker anställning.

Det skulle kanske vara Zinedine Zidane. Och det är klart, om man nu ska ha en manager som sätter någon slags defensiv grundorganisation men i övrigt förlitar sig i huvudsak på individuella stjärnor, så ska man väl i så fall ha den bäste på det.

Det enda rationella skälet Man Utd kunde ha för att avböja Antonio Conte som manager var att de föredrar Mauricio Pochettino. Men även om Pochettinos position i PSG verkar tämligen skakig så känns det ändå som ett långskott i nuläget att han skulle lämna PSG redan under detta landslagsuppehåll. Därmed finns alla skäl att misstänka att Man Utd kommer fortsätta ihärda med det outhärdliga.

För Man City har dagens Manchesterderby andra och större stakes. De krigar så klart på i titelstriden och kan med en vinst mot Man Utd sätta press på Chelsea och på Liverpool som spelar därefter. I synnerhet Liverpool har en tuff bortamatch mot West Ham. Men en förlust eller poängtapp på Old Trafford skulle naturligtvis uppmuntra dessa ytterligare och riskera utöka ett redan besvärande poängunderläge.

Pep Guardiola lyckades ju dessutom få de brittiska journalisterna att ängsligt greppa sina manbags under veckan när han menade att matchen mot Club Brügge minsann var viktigare än matchen mot Man Utd. Vad Premier Leagues största skitsnackare menade den här gången var förvisso inte mer dramatiskt än den tämligen sunda attityden att det alltid är nästa match som är den viktigaste matchen.

Inget att göra i brallorna för över den saken. Manchesterderbyt i sig brukar normalt sett vara alldeles tillräckligt för att få folk att göra i brallorna.

Exakt varför det vore bättre för Newcastle att anställa en sämre manager framgår inte riktigt av Keys resonemang. Det är allmänt sett lite svårt att hålla isär vad det egentligen är som driver en sådan som Richard Keys. Är det hans kända koppling till det brittiska old boys-gardet bland Premier Leagues managers? Eller är det att han numer får sina pengar från Qatar som gör honom reflexmässigt gnällig mot ett saudiskt Newcastle?

Men visst, jag fattar kanske försöket till poäng som försöker göras. Eftersom Newcastle befinner sig i en nedflyttningsstrid kan det finnas en fördel med en manager som är van vid att hantera nedflyttningsstrider. Problemet är självfallet bara att vi har sett rätt många exempel på managers med denna vana, som anställts av just det skälet, som därefter ändå misslyckats med att hålla klubben kvar i Premier League.

Eddie Howe misslyckades med att hålla Bournemouth kvar i Premier League. Det är ett obestridligt faktum. Det är så att säga sanningen men det är långt ifrån att vara hela sanningen. Hela sanningen måste rimligtvis även inkludera att Eddie Howe tog Bournemouth från League Two till Premier League, och därefter höll Bournemouth kvar i Premier League under fem år.

Hur ser en självutnämnd expert som Richard Keys på Eddie Howe som Newcastles manager om han nu betraktade Unai Emery som ett aprilskämt? Det är lite svårt att säga ärligt talat. Å ena sidan är ju Howe definitivt engelsman vilket man måste förmoda hjälper i sammanhanget. Å andra sidan är Howe inte någon del av det där old boys-gardet som Keys skyddar och nog gärna ser sig själv som en del utav.

Har Eddie Howe verkligen någon erfarenhet av Premier Leagues nedflyttningsstrid som ju Keys verkar tycka är så väldigt viktigt att ha? Det är väl ärligt talat rätt tveksamt. Han har för all del en erfarenhet, men alltså en rätt dålig sådan. Men visst, han höll Bournemouth kvar i Premier League i fem år, även om det sällan krävdes några särskilt intensiva nedflyttningsstrider för att lyckas med det.

Vissa tyckte att Unai Emery och Eddie Howe på samma kortlista visade på spretighet och på att Newcastle inte visste vad de ville. Visst, Howe får nog betraktas mer som en idealist än Emery, men båda representerar ändå en liknande form av progressiv fotboll. Visst går det att hitta skillnader mellan alla managers, men det är mer som förenar Howe och Emery än vad det är som skiljer dem åt.

Graeme Jones kanske kan anklagas för att fiska efter ett jobb när han påpekar hur Eddie Howe redan vid 43 års ålder har varit manager i 500 matcher varav 200 i Premier League, hur han har mängder med erfarenhet och kan ligan. Men det gör naturligtvis inte dessa relativt grundläggande fakta felaktiga. Det är kort sagt ingen ung novis som Newcastle anställer i detta läge.

Eddie Howe har dessutom en annan väldigt stor fördel i Newcastle. Han är redan bekant med flertalet av Newcastles bättre och viktigaste spelare. Callum Wilson, Matt Ritchie och Ryan Fraser har alla spelat för honom i Bournemouth. Rent taktiskt är det heller inte det minsta svårt att se hur Howe skulle kunna passa väldigt skickliga spelare som Allan Saint-Maximin, Miguel Almirón med flera betydligt bättre än vad Steve Bruce gjorde.

Relationen till spelarna kan visa sig väldigt värdefull. För om det finns farhågor att Howes taktiska idealism möjligen inte är den bäst anpassade till en tuff nedflyttningsstrid i Premier League så är det farhågor som åtminstone mildras med en större chans att spelarna köper Howes idéer och litar på den taktiska planen. Idealism har större chanser att fungera när alla är överens om den.

Kan Eddie Howe översätta sitt management i en annan klubb än Bournemouth? Det är för mig den avgörande frågan. Bournemouth var i hög utsträckning hans klubb, han var så att säga Bournemouth. Där fick han år efter år på sig att pröva och utveckla sina metoder, det var han som värvat spelarna, det var kort sagt han som var klubbens stora auktoritet, vilket naturligtvis är en väldigt värdefull tillgång för en manager.

Sådan kommer självfallet inte situationen bli i Newcastle. Där finns nya ägare och en ny styrelse med enormt kapital i ryggen, lika enorma ambitioner, och därmed på sikt väldigt många tillgängliga alternativ. Han tar över stjärnstarka spelare som redan är köpta till klubben, och tålamodet att utveckla idéer och metoder i en klubb som Newcastle kommer vara närmast obefintligt.

Graeme Jones rabblande av Eddie Howes matchstatistik och erfarenhet är alltså sanning, men kanske ändå som bäst en halvsanning. Visst har Howe den erfarenheten, men Howe har ingen erfarenhet alls av att vara manager för en sådan klubb som Newcastle är nu. Det behöver inte vara diskvalificerande, bör kanske inte ens vara diskvalificerande, men det är något som är värt att hålla i tankarna.

Uppgiften den här säsongen är och förblir att hålla Newcastle kvar i Premier League. Jag vet inte om Eddie Howe är rätt manager för den uppgiften, eller om han är den bästa managern för den uppgiften. Men han är åtminstone en manager för den uppgiften. Howe är kanske ingen garanti mot nedflyttning för Newcastle, men några sådana garantier existerar inte med någon rimlig och realistisk manager.

Eddie Howe är ingen wow-anställning av Newcastle på riktigt samma sätt som Unai Emery kanske hade varit. Men givet hur det nu blev med Emery, och givet Newcastles tabellposition och givet Newcastles dryga månad av till synes velande så är det ändå wow, en anställning!

Där har funnits en mixad uppfattning huruvida Dean Smith är rätt manager att ge Aston Villa den avkastning på investerade pengar som ägarna förväntar sig. Detta fastän det var Dean Smith som tog Aston Villa tillbaka till Premier League. Även om det nog vore mer korrekt att säga att det var en strålande Jack Grealish återkommen från skada som lyfte Aston Villa över den magiska mållinjen till Premier League.

Men självfallet stod även Dean Smiths aktier väldigt högt i kurs i Aston Villa efter uppflyttningen och återkomsten till Premier League efter tre år. Smiths börsvärde tog dock en och annan smäll under Aston Villas första säsong tillbaka i Premier League, där laget till slut med minsta möjliga marginal lyckades hålla sig kvar i Premier League. Det var en och annan som nog tyckte att Aston Villa behövde uppgradera sig.

Därefter kommer vi så till Aston Villas andra säsong i Premier League, som blev betydligt mycket bättre. Aston Villa värvade betydligt smartare med fokus på spelare etablerade i och erfarna med engelsk fotboll. Jack Grealish fick större ytor, Ollie Watkins visade sig vara en väldigt nyttig anfallare. Även om Aston Villa föll tillbaka mot slutet av säsongen så var det en säsong under vilken de kämpade på tabellens övre halva.

Utmaningen inför Aston Villas tredje säsong i Premier League bestod först och främst i att Jack Grealish lämnade klubben. Man City värvade honom för £100m. Aston Villa kan knappast anklagas för att ha cashat in heller då de spenderade nästan hela summan på nya spelare som Emiliano Buendia, Danny Ings och Leon Bailey. Aston Villa värvade spelarna att ersätta Grealish. Frågan var om Smith kunde ”ersätta” honom rent taktiskt.

Har Dean Smith verkligen lyckats med detta? Man för förmoda att bakom den frågan ligger den möjligen underförstådda funderingen i vilken utsträckning Smith faktiskt förmår förnya och utveckla laget taktiskt, eller i vilken utsträckning Smith i själva verket var tämligen beroende av Jack Grealish för lagets prestationer. Svaret på frågan, underförstått eller ej, får nog hittills anses vara rätt tveksamt.

Någon katastrof är det kanske inte frågan om riktigt ännu. Aston Villa ligger på femtonde plats i tabellen, ett par poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Men fyra raka förluster har satt Dean Smith under rejäl press där det har börjat viskas om att Aston Villa ser sig om efter en ersättare. Det hjälper självfallet inte heller att Aston Villas ambitioner inför den här säsongen var att ta nästa kliv upp mot toppen av Premier League.

Är detta i själva verket en orimlig ambition för Aston Villa, åtminstone redan i detta skede efter återkomsten till Premier League? Jag förmodar att det beror på vad man menar med toppen. Att tänka sig att Aston Villa skulle slåss om ligatitlar och Champions League-platser är möjligen en smula orealistiskt. Att tänka sig Aston Villa fajtandes om europeiska cupplatser på övre halvan är inte orealistiskt.

Men är det i själva verket orealistiskt med Dean Smith som manager? Det är väl det som blir följdfrågan som kanske inte Smith själv upplever som så väldigt bekväm eftersom den riktar udden mot hans egna förmågor och begränsningar som manager. Men det är en fråga som även tvingar fram en annan fråga: Skulle någon annan manager kunna lyckas bättre än Dean Smith med detta Aston Villa?

Den stora invändningen mot Dean Smith upplever jag vara att han har svårt att sätta en riktigt tydlig idé eller identitet i lagets spel. Åtminstone sedan Jack Grealish lämnat laget, som en anknytning till en tidigare poäng. Istället ser vi en Smith och ett Aston Villa som hela tiden prövar nya uttagningar och nya taktiska formationer. Ett rätt typiskt tecken på en manager och ett lag som inte riktigt vet vad som funkar och vad de ska göra.

Paulo Fonseca är en manager vars namn har kopplats samman med Aston Villa de senaste dagarna. Nu verkar det för all del som om Fonseca shoppar sig själv till mer eller mindre varenda tillgänglig engelsk klubb för närvarande så det är svårt att veta exakt hur mycket substans finns i sådant prat, men det vore väldigt svårt att se Fonseca komma in som Aston Villas manager utan en idé eller identitet för hur laget skulle spela.

Fonseca är naturligtvis bara en manager bland många andra i detta avseende om vilka man skulle kunna säga samma sak. Men Fonseca är särskilt intressant både för att han faktiskt är en ledig manager och för att han är en väldigt meriterad manager för en klubb som Aston Villa. En manager vars fotboll även borde kunna tilltala både Aston Villas styrelse, spelare och supportrar.

Kanske kan det också vara så att en ny manager som Paulo Fonseca på ett bättre sätt än Dean Smith skulle kunna gå in med lite mer öppna tankar kring hur Aston Villa skulle kunna spela utan Jack Grealish. Rent mentalt skulle inte de behöva ersätta Grealish, eftersom de aldrig haft Grealish i laget. En ny manager skulle bara kunna gå in och jobba med de spelare han faktiskt har tillgång till.

Och det är ju i själva verket inte alls särskilt dåliga spelare. Aston Villas £330m har trots allt köpt dem en rätt stark spelartrupp. Men har man investerat så mycket i sin spelartrupp vill man nog också vara väldigt säker på att man har en manager som kan maximera värdet utav denna investering. Skulle Aston Villa ta sin femte raka förlust ikväll mot Southampton kan slutsatsen bli att Dean Smith inte är denne manager.

Dean Smith har beskrivits som managern som tog Aston Villa tillbaka till Premier League. Farhågan är att Dean Smith snarare är han som var manager när Jack Grealish tog Aston Villa tillbaka till Premier League.

Det ställer en del rätt självklara frågetecken gällande de nya ägarnas faktiska planering. Vi är nu alltså cirka en månad in på deras ägarskap och hittills verkar de alltså inte ha kommit mycket längre än att ha strulat till sitt första försök till anställning.

Vad som beror på Newcastle och vad som beror på Emery är oklart. Det finns de som säger att Newcastle var lite tidiga med att läcka ut information. Det finns andra som menar att Emery i själva verket valde det tryggare alternativet att bli kvar i Villarreal.

Vad gäller den första tankegången så är det så klart sällan särskilt lämpligt att läcka saker på det där viset. Särskilt om anställningen verkligen är på väg att gå i lås. Det enda man riskerar göra då är just att ställa till med oreda och irritation.

Vad gäller den andra tankegången finns det viss rimlighet även i den. Emery har redan varit på väg på ett äventyr i Premier League som inte gick så bra för honom. Att ta över ett Newcastle mitt i nedflyttningsstriden är helt klart ett riskfyllt alternativ.

Newcastle får akta sig så att de inte gör en Tottenham. Det vill säga skapa så väldigt höga förväntningar på vem de kommer att anställa att vem de än till slut faktiskt anställer är körd redan från start.

Ett annat sätt för Newcastle att göra en Tottenham i detta läge är självfallet att göra det så uppenbart att de ville anställa ett gäng andra innan den de faktiskt anställer. Vilket onekligen ligger i farozonen när nu Unai Emery alltså tackat nej.

En viktig skillnad är att Tottenham hade råd med detta, deras säsong är inte körd på grund av deras misstag i somras. Newcastle har med största sannolikhet alls inte råd att göra samma misstag som Tottenham.

Newcastles ensamma blickar vänder sig nu till Eddie Howe verkar det som. Någon som enligt uppgift hamnade på den slutliga så kallade kortlistan tillsammans med Unai Emery, vilket tycks ha förbryllat en och annan.

Jag är för all del inte helt säker på att Eddie Howe är rätt anställning för Newcastle, eller en bättre anställning än t ex Unai Emery, men jag har väldigt svårt att förstå mig på det närmast reflexmässiga avfärdandet av honom.

Ja, han åkte ur Premier League med Bournemouth. Vad han däremot även gjorde var att ta Bournemouth från League Two till Premier League, och sedan hålla Bournemouth kvar i Premier League under fem år, där ingen trodde det skulle bli mer än ett år.

Ska man värdera en manager eller en människa kan man åtminstone anstränga sig lite för att faktiskt värdera helheten, inte bara den sämsta delen. Det vill säga på samma sätt som jag förmodar att vi själva helst skulle vilja bli värderade.

Kanske är det för mycket begärt så här i internetåldern.

:::

Tottenham gjorde onekligen en Tottenham senast mot Vitesse.

Den förlusten, som jag misstänker var en av de sista spikarna i Nuno Espirito Santos kista minst lika mycket som förlusten mot Man Utd, har försatt Tottenham i ett rätt besvärligt läge i sin grupp i Europa Conference League.

Tottenham ligger trea i gruppen, bakom både Vitesse och Rennes. Även om de har ett lättare schema när nu gruppen vänder, med hemmamatcher mot dessa båda lag, så är det ändå ett rätt utsatt läge.

Hur pinsamt det än må vara för Tottenham att behöva spela i Europa Conference League så vore det naturligtvis ingenting mot hur pinsamt det skulle vara för Tottenham att åka ur Europa Conference League redan i gruppspelet.

Kvällens match blir ett tidigt mått på vad Antonio Conte kan åstadkomma med detta Tottenham, och kanske även lite hur han tänker göra det.

:::

Vad som gör David Moyes jobb med West Ham ännu mer imponerande är att han har duplikerat West Hams fina form och spel även i Europa League. Full pott så här långt och en massiv ledning i en grupp som inte innehåller helt oävna motståndare.

Vinst ikväll och West Ham har slutspelsmatchen klar.

:::

Leicester har en riktigt lika bekväm position i sin grupp.

Efter att ha tappat 2-0 till 2-2 hemma mot Napoli så tog Leicester torsk borta mot Legia Warszawa i andra matchen. Men vändningen av ett tvåmålsunderläge till vinst borta mot Spartak Moskva i tredje matchen har tagit Leicester in i fajten igen.

Viktigt att Leicester nu följer upp den vinsten med ännu en vinst. Patson Daka har varit en spännande värvning som backup till Jamie Vardy och låg bakom det mesta i vändningen mot Spartak Moskva senast.

Värt att hålla ögonen på honom även ikväll.

Alltså kunde man tycka att detta borde vara en hyfsat avspänd match. Ändå verkar det med allt förhandssnack runt matchen som om press och media gör sitt allra bästa för att piska upp någon form av kontrovers eller konflikt att hänga upp matchen på. Vilket på något sätt verkar vara ett återkommande mönster för just detta möte. Möjligen spelar det in vilka personligheter som faktiskt är de båda klubbarnas managers.

Liverpool är för närvarande i en ruggigt stark form. Vinsterna både i Champions League och i ligan visar på det. Det blev för all del en missräkning i helgen när Brighton lyckades med konststycket att vända 0-3 på Anfield till 2-2. Frågan är alltså i vilken utsträckning det oväntade och inte minst onödiga poängtappet påverkar Liverpool ikväll. Favoriter är Liverpool i vilket fall som helst.

Vilka är då dessa konstgjorda konflikter som press och media verkar ha bestämt sig för att skapa runt kvällens match mellan Liverpool och Atlético Madrid?

Hämnd för tidigare förluster!

Ett populärt tema är att lagen är allmänt tjuriga över sina respektive förluster mot varandra i relativ närtid. När det gället Atlético Madrid så är det i så fall 2-3-förlusten senast hemma i Madrid som ska ha retat upp känslorna. En förlust som även har satt Atlético Madrid i en krånglig situation i denna grupp.

När det gäller Liverpool tvingas vi backa bandet ett drygt år, när Liverpool som regerande mästare åkte ut mot Atlético Madrid på Anfield. Liverpool var det bättre laget i båda dessa matcher, men europeiskt cupspel är sällan logiskt. Atlético Madrid kunde utnyttja bortamålsregeln med hjälp av några grova misstag och vinna i förlängningen.

Det får väl anses oklart huruvida dessa tidigare förluster över huvud taget spelar någon som helst roll för den här matchen. Vinster och förluster i europeiskt cupspel kommer och går och har den egenskapen att de normalt sett är ganska snabbt glömda. Vilket kanske inte låter riktigt lika roligt.

Jürgen Klopp tycker inte om ett defensivt Atlético Madrid!

Jag har för all del konstaterat att jag tycker att Jürgen Klopp har en minst sagt stor käft, och jag har även tidigare konstaterat att han är lite av en Arsene Wenger på tyska, så det är väl inte särskilt långsökt att han skulle ha sagt något nedsättande om ett defensivt och cyniskt Atlético Madrid.

Om Klopp faktiskt hade uttryckt sig på det viset hade man möjligen kunnat se en viss grund för konflikt. Men Klopp uttryckte sig inte så utan var tvärtom rätt noga med att påpeka att han hade största respekt för Atlético Madrids organiserade sätt att spela fotboll, men att han själv personligen inte skulle välja att spela på det sättet.

Jag antar att det är möjligt att bli tjurig för en sådan sak, även om det minst sagt vore rätt långsökt. Men det är lite grann som någon sa vid ett helt annat tillfälle: Man måste verkligen vilja bli tjurig! Men jag betvivlar att ens en tämligen stingslig Diego Simeone reagerade särskilt mycket på det där.

Diego Simeone vill inte skaka hand!

En annan storm i det där vattenglaset är att Diego Simeone inte skakade hand med Jürgen Klopp efter matchen i Madrid. Många associerade naturligtvis till förra punkten och menade att detta tydde på konflikt och på irritation parterna emellan. Det ena bekräftade så att säga det andra.

Vad observatörerna naturligtvis missade var att detta med att skaka hand efter matchen har en mycket större betydelse i engelsk fotboll än utanför engelsk fotboll. Det var kanske därför inte riktigt den grad av disrespekt som många ville tro. Dessutom hör det heller inte till Simeones vanor att skaka hand efter matchen.

Simeone har själv förklarat sig redan efter förra matchen. Han ser handskakningen som något av en falsk gest, särskilt som man som managers direkt efter matchen kan vara rätt emotionella, och han vill inte delta i den ritualen. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om den saken, men man behöver inte göra det till något mer än vad det faktiskt är.

Luis Suarez kan få en otrevlig mottagning!

Förra gången Luis Suarez spelade på Anfield blev han häcklad och buad under stora delar av matchen. Det var när Liverpool mötte Barcelona i Champions Leagues semifinal för två och ett halvt år sedan, den där matchen som Liverpool dramatiskt vände ett 0-3-underläge för att vinna med 4-0.

Skälet att Suarez blev häcklad och buad i den matchen av samma supportrar som förut hyllat honom var att han under matchen visade upp alla de egenskaper som lite grann gör Suarez till Suarez. Han är en vinnare ut i fingerspetsarna och drar sig så klart inte för mygel eller tjuv- och rackarspel för att vinna.

Självfallet gör Suarez detta i en Champions League-semifinal, lika självfallet som Liverpools supportrar kommer bua åt detta när de är motståndarna i exakt samma semifinal. Onödigt att försöka göra det till en spricka mellan Liverpools supportrar och Suarez, som jag är rätt säker på kommer få ett positivt mottagande ikväll.

Matchen som ”startade” Covid i europeisk fotboll!

Man skulle kunna säga att det var en match som förmodligen aldrig borde ha spelats, den där åttondelsreturen på Anfield för ett och ett halvt år sedan. Den europeiska fotbollen hade inte riktigt hunnit stänga ner på grund av Covid, men den var onekligen på väg att stänga ned.

Matchen mellan Liverpool och Atlético Madrid på Anfield där i början av mars 2020, med mängder av Liverpools supportrar och ditresta Atléticosupportrar, har i efterhand konstaterats haft en väldigt negativ roll för den tidiga smittospridningen i Europa. Vilket i sig självfallet är väldigt trist.

Huruvida detta ger just kvällens match någon särskild spets eller krydda är väl emellertid betydligt mer oklart. Den där matchen är naturligtvis vad den var, den går självfallet inte att göra ogjord, och ingenting med att den spelades var naturligtvis Liverpools eller Atlético Madrids skuld, ansvar eller fel.

Vilka fler konstgjorda konflikter mellan Liverpool och Atlético Madrid, mellan Jürgen Klopp och Diego Simeone, kommer kvällens match ge upphov till?

Möjligen töjde Conte själv en smula på trovärdigheten när han hävdade att han själv i somras var för emotionellt upprörd efter att ha lämnat Inter för att vilja tacka ja till Tottenham. Att det blev nej då men ja nu beror nog på en lätt insedd kombination av att Tottenham nog är villiga att ge lite mer vidlyftiga garantier och att Conte själv inte har samma mängd av möjliga alternativ att välja mellan.

Man skulle självfallet kunna hävda att detta bara betyder att Tottenham har slängt fyra månader i sjön. Och det är väl egentligen rätt svårt att säga emot. Men då återkommer vi till vad som i så fall är det rationella beslutet i detta läge. Att envist klamra sig fast vid en manager som bevisligen inte fungerar och som aldrig riktigt hade chansen att kunna fungera och fortsätta att slänga ännu fler månader i sjön?

Vad det emellertid också betyder är att Tottenham har gett sig själva bästa möjliga chans till framgångar redan denna säsong. Tottenham har inte inlett säsongen särskilt bra alls, men deras möjligheter att ta sig till Champions League är långt ifrån borta, och de är därtill kvar i säsongens samtliga engelska och europeiska cuper. Med Conte kommer en helt ny kravbild och en helt ny ambition till Tottenham.

Runt Antonio Conte cirkulerar ett antal rätt märkliga myter. En är att han skulle vara en defensiv tråktränare, vilket egentligen bara säger mig att han vid ett antal tillfällen har lyckats dänga till Pep Guardiolas lag, eller någon av de etablerade storklubbarna. Att hans lag normalt är bra defensivt är givet, men att någon skulle ha sett Contes Juventus, Chelsea eller Inter t ex och ansett den fotbollen vara tråkig känns inte särskilt genuint.

En annan myt är att han är en konfliktsökande typ som mest kräver dyra värvningar för att hållas nöjd. Många jämställer honom med José Mourinho i detta. Men i själva verket har han visat sig väl så pragmatisk även med begränsade spelartrupper, och när han har lämnat sina klubbar har han lämnat dem i gott skick. Absolut måste en klubb motsvara Contes egna ambitioner, men detta är naturligt och knappast någon dålig sak.

Allt det där är egentligen bara brus man inte behöver bry sig så mycket om. Om man ska diskutera det kloka med Tottenhams anställning av Antonio Conte så är det egentligen bara utifrån ett perspektiv det finns utrymme för diskussion, nämligen tidsperspektivet. Är det klokt att agera kortsiktigt som Tottenham kan anses göra nu eller hade det varit klokare att gå för en mer långsiktig, ideologiskt betingad anställning?

Att argumentera mot långsiktighet kan många gånger framstå som kanske inte alldeles briljant tänkt. Men den stora invändningen är förmodligen att de realistiska möjligheterna till långsiktighet i själva verket är små. Det är i praktiken meningslöst att tänka längre än som absolut mest tre-fem år framåt i tiden eftersom det omöjligt att med någon större säkerhet säga hur världen ser ut där och då.

Vad vi vi själva verket ser som exempel på långsiktighet inom fotbollen är kanske, när det granskas närmare i detalj, bara en sekvens av sammanhängande mer kortsiktiga perioder för en och samma klubb. Det existerade t ex inte ens i David Deins föreställningsvärld när Arsenal anställde Arsene Wenger 1996 att Wenger fortfarande skulle vara Arsenals manager 2018, förmodligen inte ens 2008.

Men i detta specifika fall med Tottenham blir pratet om långsiktighet dessutom problematiskt eftersom det inte är särskilt tydligt vad detta konkret faktiskt skulle innebära, än mindre betyda. Inom ramen för detta tänkande är det framför allt Graham Potter och Erik ten Hag som nämns. Någon av dessa skulle alltså utgöra denna långsiktiga anställning för Tottenham.

Graham Potter är som vi vet manager för Brighton, och gör det för närvarande som vi vet med den äran. Men vi vet också att det är ett närmast gigantiskt kliv från Brighton, en klubb vars ambitioner knappast sträcker sig mycket längre än att hålla sig kvar i Premier League, till en klubb som Tottenham. Det finns i själva verket flera steg mellan dessa båda klubbar. Det hade varit en spännande anställning, men en högst osäker anställning.

Erik ten Hag gör som vi vet ett fint jobb med Ajax för närvarande, och är en av de mer ideologiskt intressanta europeiska tränarna just nu. Hans namn har definitivt ökat i värde sedan Ajax storseger mot Dortmund senast. Självfallet hade även det varit en spännande anställning, men det är också ett gigantiskt kliv från Eredivisie till den tänkta toppen av Premier League. Ett kliv vi sett ett flertal managers misslyckas med förut.

Varför något av dessa båda alternativ vore att föredra framför Antonio Conte för en Tottenhamsupporter är inte helt uppenbart. Kanske säger det något om en viss självbild som är svår att göra sig av med, att man hellre ser sig som jagandes underifrån. Möjligen är det så att för vissa är moraliska titlar viktigare än riktiga titlar: ”Visst, vi vinner kanske inga titlar, men vi spelar en fin fotboll och vi gör saker på rätt sätt…”

Naturligtvis är Antonio Conte i flera meningar en kortsiktig anställning. Både i meningen att han är tänkt att kunna åstadkomma konkreta resultat redan denna säsong. Och även i meningen att han inte nödvändigtvis blir kvar för evigt i klubben. Redan kontraktstiden vittnar om detta. Endast 18 månader, om än med möjlighet till förlängning. Ett rätt tydligt tecken på två parter som kanske är lite osäkra på varandra.

Men ställer man sig frågan vilken manager som efter 18 månader har tagit Tottenham till bästa möjliga position så finns idag inte något bättre svar än Antonio Conte.

Man kan kanske tycka att Patrick Ekwall lite grann får skylla sig själv som skriver så där efter en tung förlust när egon och känslor fortfarande är sårade. Samtidigt framförde han en saklig ståndpunkt, vilket är hans uppgift. En VD för en professionell fotbollsklubb ska självfallet inte uttrycka sig på det där sättet. Han jagar den billiga poängen hos lättsålda supportrar på ett sätt som bara kan uppmuntra allmänt näthat.

Ikväll mötas alltså de båda lagen igen, fast den här gången i Malmö, det vill säga på svensk mark, eller i alla fall på skånsk mark. Frågan är väl om det den här gången blir ett bättre resultat för Malmö FF än de 0-4 med mersmak som de råkade ut för på Stamford Bridge. Det är kanske inte väldigt mycket som talar för det. Å andra sidan kan det väl knappast gå så mycket sämre för Malmö FF än vad det redan har gjort.

På sina tre första matcher i Champions League har Malmö FF tagit noll poäng, gjort noll mål och släppt in totalt elva mål, varav aldrig mindre än tre mål i en enda match. Det vore rent önsketänkande att föreställa sig att Malmö FF skulle sluta något annat än fyra i den här gruppen. Och det enda kritiska man kanske har att säga om den saken är att kanske borde de ha hållit en något lägre profil inför gruppspelet.

Att Malmö FF exempelvis åker på rejält med däng mot Chelsea är för all del inte särskilt märkligt, lika lite som att de slutar sist i gruppen. Chelsea är en av de klubbar som drar till sig världens allra bästa spelare. Malmö FF är en klubb vars bästa spelare istället lämnar för andra klubbar, som därefter lämnar för andra klubbar, och för andra klubbar igen, innan de till slut eventuellt hamnar i en klubb som Chelsea.

Att säga att Malmö FF alltså befinner sig en fem-sex steg, kanske till och med lågt räknat, längre ned i näringskedjan jämfört med Chelsea är ingen överdrift. Men det vackra med den europeiska fotbollen är naturligtvis att det faktiskt inte behöver betyda väldigt mycket i en enskild match. Därför kan ändå Malmö FF gå in till kvällens match mot Chelsea med möjligheten att faktiskt vinna matchen.

Sedan är naturligtvis jämförelsen med Östersunds FK och matcherna mot Arsenal i Europa League rent och skärt trams. Inte enbart för att Chelsea är ett betydligt bättre lag än vad Arsenal var då. Men framför allt för att Arsenal i själva verket vann med 3-0 i Östersund. Östersund vann sedan matchen på Emirates eftersom Arsenal inte behövde vinna matchen, de hade i praktiken redan vunnit sextondelsfinalen.

Nu är det för all del bara gruppspel den här gången, men det är ändå en match som Chelsea förmodligen anser sig behöva vinna. Har de redan förlorat en match mot Juventus vore det dumt att öka spänningen i den här gruppen ytterligare.

:::

Vad säger det egentligen om Man Utd att Tottenham nu ser ut att hoppa före dem i kön och anställa Antonio Conte?

Man skulle kunna tänka att det säger att Man Utd inte har varit särskilt intresserade av att anställa Conte. Vilket kanske i sig är rätt rejält korkat för all del. Det i själva verket enda rationella skälet jag skulle kunna se för det är att Man Utd är mer intresserade av att anställa Mauricio Pochettino.

Nästa tuffa test för Man Utd och för Ole-Gunnar Solskjaer kommer ikväll när de möter Atalanta på bortaplan. En match som möjligen ger Glenn Strömberg svåra våndor. Det är en match som Man Utd åtminstone måste undvika att förlora.

Åtminstone om Solskjaer hade någon slags tanke på att för första gången ta Man Utd vidare från gruppspelet i Champions League.

:::

Man kan bara anta så här ett antal veckor senare att det ingår i Newcastles ”stora plan” att det skulle hända just ingenting alls under den första månaden med nya ägare.

:::

Efter de tre första tunga matcherna har Wolves på sina sju matcher därefter plockat hem hela 16 poäng och ligger just nu sjua i ligan. Bruno Lage är en av förhållandevis få managers i Premier League just nu som borde sova rätt gott om nätterna.

:::

Paulo Fonseca till Aston Villa? Det känns som att vi kan vara på väg att få en rätt häftig manageruppgradering i Premier League mitt under säsongen.

Absolut ingen gråter rimligtvis över den saken. Sannerligen inte Tottenhams supportrar som har varit minst sagt kritiska till Nuno Espirito Santo som manager, och som gjorde sina känslor minst sagt klara och tydliga under Tottenhams förnedrande förlust mot Man Utd i helgen. Det var efter den matchen inte längre en fråga om Nuno Espirito Santo skulle få sparken, utan endast när han skulle få sparken.

Tveklöst har Nuno Espirito Santo misslyckats i Tottenham, och att hålla honom skuldfri för den saken vore bara larvigt. Han har varit taktiskt alldeles för konservativ och Tottenham har med honom som manager spelat en alldeles för långsam och försiktig fotboll, en fotboll som i själva verket passar bättre för ett lag som hoppas undvika nedflyttning än ett lag som ska slåss om Champions League-platser.

Men sant är också att Nuno Espirito Santo i realiteten var körd redan innan han ens kom till Tottenham. Tottenham gav honom en mer eller mindre omöjlig hand att spela, även om han sedan heller inte själv spelade den särskilt väl alls. Nuno Espirito Santo var helt enkelt en väldigt dålig fit för Tottenham, och en stor orsak till detta har med Tottenhams sätt att hantera själva anställningen än något annat.

Uppenbart inte ett av Tottenhams primära alternativ

Här finns ofta en ganska barnslig tanke att en klubb har en tydlig rankinglista över exakt i vilken ordning de vill ha vissa managers, när det i själva verket kanske mer handlar om ett visst antal managers som samtliga är managers de kan tänka sig i första hand.

Problemet är att Nuno Espirito Santo aldrig ens befann sig på denna lista. Tottenhams anställning av en ny manager under sommaren blev till slut parodisk, men det tämligen tydligt att när han väl kom så var det snarast som typ sjunde eller åttonde alternativ.

Redan från början en besvikelse

Inte nog med att Nuno Espirito Santo låg så långt ned på listan, Tottenham hade dessutom innan dennes anställning rört sig med andra aktuella namn som Antonio Conte, Mauricio Pochettino, Julian Nagelsmann, Paulo Fonseca med flera.

Detta var alltså de managers som så att säga formade Tottenhams supportrars referensram. Nuno Espirito Santo har gjort ett starkt jobb med Wolves, men det fanns ingen som helst chans att han skulle kunna leva upp till denna referensram.

Tottenham motsäger sig själva

Irritationen var redan stor runt Tottenham under José Mourinho och sedan denne fått sparken. Som ett sätt att göra en slags mea culpa släpper Daniel Levy ett meddelande där han i stora ord pratar om Tottenhams DNA, och värderingar att underhålla.

Det där var självfallet ett sätt att distansera sig från Mourinho och att i någon mening medge att man gjort fel. Men anställningen av en defensivt lag Nuno Espirito Santo var aldrig en anställning i linje med detta DNA, utan tvärtom på tvärs med det.

Låg auktoritet gentemot spelarna

Sammantaget var detta faktorer som gav Nuno Espirito Santo väldigt låg auktoritet gentemot den egna spelartruppen. Alla visste i någon mening att han hade fått jobbet mest för att andra, bättre alternativ av olika skäl inte var tillgängliga.

Hans namn var heller inte av den kalibern att det någon skulle kunna inspirera Tottenhams spelare och ge dem känslan av en klubb som verkligen satsade offensivt på framtiden. Inte minst gentemot Harry Kane lär detta ha sänt fel signaler.

Inte minst av det skälet äger det även sin mycket rimliga logik när nu Tottenham ännu en gång kopplas väldigt intimt samman med Antonio Conte som deras nästa manager. En manager som har allt i termer av status, auktoritet och taktik.

Frågan är självfallet varför Conte plötsligt skulle vara mer intresserad av Tottenham nu än vad han var i somras. På denna fråga finns två svar. Dels att Tottenham nog är betydligt mer villiga till eftergifter nu. Dels att Conte själv kanske ser färre alternativ framför sig.

Antonio Conte vore en magnifik anställning av Tottenham. Heller inte mindre magnifik av att de i så fall norpar en manager i världsklass mitt framför näsan på just det Man Utd som genom att vinna mot dem i lördags fick dem att sparka Nuno Espirito Santo.

Tottenham får däremot akta sig för att upprepa sommarens stora misstag att så att säga lova runt men hålla tunt. De har näppeligen råd att ge ännu en manager den här säsongen ett jobb som är kört redan innan det ens hunnit med att börja.

I så fall var Tottenhams hela säsong körd innan den ens hunnit med att börja.

Alla managers måste självfallet spela den hand de så att säga sitter på, och det vore bara fånigt att försöka hävda att Nuno Espirito Santo så här långt har spelat sin hand på något annat än ett rätt katastrofalt sätt. Men man måste nog också säga att det var väl knappast möjligt för Nuno Espirito Santo att ha fått en sämre hand än den han faktiskt fick. Hans hand var i själva verket så dålig att det inte är någon överdrift att säga att Tottenham förmodligen gjort uppdraget omöjligt redan innan hans ens tagit det på sig.

Alltså är det ofrånkomligt att dra slutsatsen att Daniel Levy och Tottenhams klubbledning har gjort några hyfsat grova misstag, inte minst under det senaste året eller två. Ändå är jag benägen att hålla med de som ändå menar att Levy på det stora hela har gjort ett väldigt starkt jobb med Tottenham. Om inte annat så borde väl det faktum att Tottenham nu är förbannade över att klubben eventuellt missar Champions League vara ett rätt bra bevis på det. Innan Levy var detta snarare en accepterad norm.

Anställningen av Nuno Espirito Santo, om den nu slutar som den åtminstone i skrivande stund ser ut att sluta, måste ändå räknas som en av Premier League-historien märkligaste och kanske till och med sämsta. Med sämsta anställningar pratar vi inte specifikt om sämsta managers, eftersom situationen kan spela så stor roll. Inte heller pratar vi specifikt om resultat i efterhand och med facit på hand. Utan vad vi pratar om är anställningar som gick att se redan i förväg att de troligtvis skulle gå åt pipsvängen.

Men vilka är Premier Leagues sämsta manageranställningar i det aveendet, och på vilken plats om någon på denna lista skulle Tottenhams anställning av Nuno Espirito Santo placera sig? Det får bli ämnet för denna måndagslista.

(8) David Moyes, Man Utd

Jag kommer för all del ända in i graven hävda att detta var en anställning som Man Utd var tvungna att göra och som anständigheten nästan krävde. Att när Alex Ferguson gav upp karriären ge den stora chansen till någon som gjort det stora jobbet i det tysta under många år redan.

Detta förändrar emellertid inte att det var väldigt många som också såg de lätt förutsedda riskerna med denna anställning. När Ferguson lämnade Man Utd skulle hans efterträdare alltid komma att jämföras med honom, både internt och externt, och kanske var det bara ett världsnamn som hade haft någon chans att kunna hantera det.

(7) Roy Hodgson, Liverpool

När Hodgson väl anställdes av Liverpool hade det redan börjat gå rätt rejält utför för Liverpool under herrarna Hicks och Gillettes ägarskap. Det var alltså inte någon lycklig klubb som Hodgson kom till, och det vore precis lika dumt att påstå att Liverpools supportrar var ens något lyckliga över att få Hodgson som manager.

Man kan diskutera i evighet i vilken utsträckning Liverpools supportrar hade bestämt sig redan på förhand, och hur detta kan ha blivit självuppfyllande, men det var också ganska tydligt att Hodgson hade en annan mentalitet och en annan attittyd än ett Liverpool som både på god och dålig grund såg sig själva som störst, bäst och vackrast.

(6) Sam Allardyce, Everton

Listan över dåliga manageranställningar i Premier League skulle bli så lång att den förmodligen kunde ta några varv runt jordklotet, men mindre vanligt är ändå de anställningar där man liksom vet på förhand att det kommer gå åt helvete. Evertons anställning av Allardyce faller däremot rätt i denna kategori.

Allardyces personlighet var i själva verket raka motsatsen till Evertons identitet och hur Evertons supportrar såg sin egen klubb. Allardyces sätt att se på fotboll skar sig hårt och djupt med hur Everton tänker fotboll och har för ambitioner som klubb. Anställningen inte bara misslyckades med att övertyga supportrarna, de aktivt motsatte sig den.

(5) Luis Felipe Scolari, Chelsea

Om vi ska hitta en storklubb som gör en riktigt korkad manageranställning så är förmodligen detta det bästa exemplet bland flera. Efter att för första gången ha sparkat José Mourinho så försöker sig Chelsea direkt efter den förlorade Champions League-finalen 2008 på den första av vad som skulle visa sig flera reboots.

Scolari hade för all del haft rätt stora framgångar inom landslagsfotbollen, samt varit aktiv inom klubbfotbollen i Sydamerika. Men att förvänta sig att Scolari skulle kunna översätta detta direkt till den engelska och europeiska fotbollens toppskikt, när han knappt ens kunde översätta sig själv till engelska, var osannolikt naivt.

(4) José Mourinho, Tottenham

Man kan på sätt och vis förstå den här anställningen. Daniel Levy var i själva verket tämligen explicit med vad som var hans främsta motiv. Med Mourinho visade Tottenham att de utvecklats som klubb i den utsträckning att de nu minsann kunde anställa världens främsta managers. Låt gå för att Mourinhos aktiekurs störtdykt de senaste åren.

Vad man så klart alltid kommer undra är hur Tottenham och Levy inte kunde se hur det hade gått för Mourinho i Man Utd och se det som alla andra såg på långt håll, nämligen att det fanns egentligen inga som helst förutsättningar för att det skulle kunna sluta på något som helst annat sätt med Tottenham. Mycket riktigt.

(3) Frank De Boer, Crystal Palace

Vill man vara nyanserad skulle man kunna hävda att Crystal Palaces misslyckande inte var enbart anställningen, utan att man aldrig följde upp anställningen med några relevanta reformer av spelartruppen. Men på något sätt är det ju också detta som i sig faktiskt gör detta till en så spektakulärt usel anställning.

Fanns det alls något syfte med denna anställning annat än att det möjligen skulle låta progressivt och vackert i medias rubriker? Det finns skäl att tvivla på det givet att det slutar med noll poäng och noll mål på fyra matcher innan De Boer får sparken, i det närmaste vi kommer Brian Cloughs 44 dagar med Leeds på 1970-talet.

(2) Tim Sherwood, Aston Villa

Jag ska inte på något sätt sticka under stol med att jag har absolut ingenting till övers för Timmy Sherwood, varken som manager eller som människa. Tillsammans med Louis van Gaal den manager jag satiriserat mest genom åren. Den allra sämsta formen av brittisk snackepåse utan några tillgångar utöver sina kontakter bland the good old boys.

Taktik är oftast något flummigt och överskattat för Timmy och den här typen av managers som varit alldeles för vanliga i engelsk fotboll. Fotboll är minsann inte mer svårt än att vilja mer än motståndarna och gå ut på planen och kämpa. Management by klyscha således och normalt så går det ju därefter också.

Av alla managers som Aston Villa kunde ha anställt under 2010-talet så var detta den sämsta tänkbara. Det var den här anställningen som i slutänden resulterade i Aston Villas nedflyttning från Premier League, en nedflyttning som de i själva verket fortfarande i någon mening håller på att rehabilitera sig från.

(1) Steve Kean, Blackburn Rovers

Men den allra mest usla manageranställningen i Premier Leagues historia måste vara Blackburn Rovers anställning av Kean ett antal år tidigare. Blackburn Rovers, som då var en etablerad Premier League-klubb, hade precis blivit uppköpta av indiska Venkys, som visade sig veta just ingenting alls om engelsk fotboll.

Venkys lät sig kvickt duperas av en fullständigt skrupelbefriad agent, vars allra första drag blev att säcka Sam Allardyce, det vill säga innan denne hade hunnit med att börja göra parodi på sig själv, och i hans ställe placera Kean, som utöver att sakna någon erfarenhet alls som manager även råkade vara en av agentens egna klienter.

Blackburn Rovers åkte abrupt ur Premier League redan samma säsong, och hann i själva verket även med att ta en runda ned i League One dessutom innan Venkys till sist kan sägas ha fått någon som helst ordning på klubben. Fortfarande, så här tolv år i efterhand, lär de nog fortfarande förbanna sig själva för att ha varit så dumma från början.