Antonio Conte blir Tottenhams nya manager. En fullständigt magnifik anställning för Tottenham naturligtvis. Man kan ha sina olika subjektiva uppfattningar om precis var på en lista över världens fem bästa managers som Conte befinner sig, men att han befinner sig på den listan är bortom allt rimligt tvivel. En slap in the face för de som i somras skadeglatt hävdade att Tottenham inte kan anställa en manager av den digniteten.
Möjligen töjde Conte själv en smula på trovärdigheten när han hävdade att han själv i somras var för emotionellt upprörd efter att ha lämnat Inter för att vilja tacka ja till Tottenham. Att det blev nej då men ja nu beror nog på en lätt insedd kombination av att Tottenham nog är villiga att ge lite mer vidlyftiga garantier och att Conte själv inte har samma mängd av möjliga alternativ att välja mellan.
Man skulle självfallet kunna hävda att detta bara betyder att Tottenham har slängt fyra månader i sjön. Och det är väl egentligen rätt svårt att säga emot. Men då återkommer vi till vad som i så fall är det rationella beslutet i detta läge. Att envist klamra sig fast vid en manager som bevisligen inte fungerar och som aldrig riktigt hade chansen att kunna fungera och fortsätta att slänga ännu fler månader i sjön?
Vad det emellertid också betyder är att Tottenham har gett sig själva bästa möjliga chans till framgångar redan denna säsong. Tottenham har inte inlett säsongen särskilt bra alls, men deras möjligheter att ta sig till Champions League är långt ifrån borta, och de är därtill kvar i säsongens samtliga engelska och europeiska cuper. Med Conte kommer en helt ny kravbild och en helt ny ambition till Tottenham.
Runt Antonio Conte cirkulerar ett antal rätt märkliga myter. En är att han skulle vara en defensiv tråktränare, vilket egentligen bara säger mig att han vid ett antal tillfällen har lyckats dänga till Pep Guardiolas lag, eller någon av de etablerade storklubbarna. Att hans lag normalt är bra defensivt är givet, men att någon skulle ha sett Contes Juventus, Chelsea eller Inter t ex och ansett den fotbollen vara tråkig känns inte särskilt genuint.
En annan myt är att han är en konfliktsökande typ som mest kräver dyra värvningar för att hållas nöjd. Många jämställer honom med José Mourinho i detta. Men i själva verket har han visat sig väl så pragmatisk även med begränsade spelartrupper, och när han har lämnat sina klubbar har han lämnat dem i gott skick. Absolut måste en klubb motsvara Contes egna ambitioner, men detta är naturligt och knappast någon dålig sak.
Allt det där är egentligen bara brus man inte behöver bry sig så mycket om. Om man ska diskutera det kloka med Tottenhams anställning av Antonio Conte så är det egentligen bara utifrån ett perspektiv det finns utrymme för diskussion, nämligen tidsperspektivet. Är det klokt att agera kortsiktigt som Tottenham kan anses göra nu eller hade det varit klokare att gå för en mer långsiktig, ideologiskt betingad anställning?
Att argumentera mot långsiktighet kan många gånger framstå som kanske inte alldeles briljant tänkt. Men den stora invändningen är förmodligen att de realistiska möjligheterna till långsiktighet i själva verket är små. Det är i praktiken meningslöst att tänka längre än som absolut mest tre-fem år framåt i tiden eftersom det omöjligt att med någon större säkerhet säga hur världen ser ut där och då.
Vad vi vi själva verket ser som exempel på långsiktighet inom fotbollen är kanske, när det granskas närmare i detalj, bara en sekvens av sammanhängande mer kortsiktiga perioder för en och samma klubb. Det existerade t ex inte ens i David Deins föreställningsvärld när Arsenal anställde Arsene Wenger 1996 att Wenger fortfarande skulle vara Arsenals manager 2018, förmodligen inte ens 2008.
Men i detta specifika fall med Tottenham blir pratet om långsiktighet dessutom problematiskt eftersom det inte är särskilt tydligt vad detta konkret faktiskt skulle innebära, än mindre betyda. Inom ramen för detta tänkande är det framför allt Graham Potter och Erik ten Hag som nämns. Någon av dessa skulle alltså utgöra denna långsiktiga anställning för Tottenham.
Graham Potter är som vi vet manager för Brighton, och gör det för närvarande som vi vet med den äran. Men vi vet också att det är ett närmast gigantiskt kliv från Brighton, en klubb vars ambitioner knappast sträcker sig mycket längre än att hålla sig kvar i Premier League, till en klubb som Tottenham. Det finns i själva verket flera steg mellan dessa båda klubbar. Det hade varit en spännande anställning, men en högst osäker anställning.
Erik ten Hag gör som vi vet ett fint jobb med Ajax för närvarande, och är en av de mer ideologiskt intressanta europeiska tränarna just nu. Hans namn har definitivt ökat i värde sedan Ajax storseger mot Dortmund senast. Självfallet hade även det varit en spännande anställning, men det är också ett gigantiskt kliv från Eredivisie till den tänkta toppen av Premier League. Ett kliv vi sett ett flertal managers misslyckas med förut.
Varför något av dessa båda alternativ vore att föredra framför Antonio Conte för en Tottenhamsupporter är inte helt uppenbart. Kanske säger det något om en viss självbild som är svår att göra sig av med, att man hellre ser sig som jagandes underifrån. Möjligen är det så att för vissa är moraliska titlar viktigare än riktiga titlar: ”Visst, vi vinner kanske inga titlar, men vi spelar en fin fotboll och vi gör saker på rätt sätt…”
Naturligtvis är Antonio Conte i flera meningar en kortsiktig anställning. Både i meningen att han är tänkt att kunna åstadkomma konkreta resultat redan denna säsong. Och även i meningen att han inte nödvändigtvis blir kvar för evigt i klubben. Redan kontraktstiden vittnar om detta. Endast 18 månader, om än med möjlighet till förlängning. Ett rätt tydligt tecken på två parter som kanske är lite osäkra på varandra.
Men ställer man sig frågan vilken manager som efter 18 månader har tagit Tottenham till bästa möjliga position så finns idag inte något bättre svar än Antonio Conte.