Ikväll blir England formellt klara för VM. Jag trodde för all del att de skulle bli det redan efter förra omgången, men det var för att jag trodde att det var som i UEFA:s turneringar att inbördes möten räknades i första hand. Men eftersom VM är ett FIFA-arrangemang så är det naturligtvis målskillnad som avgör. Alltså skulle Polen ikväll rent teoretiskt kunna passera England i gruppen.
Teoretiskt men knappast realistiskt. Att England över huvud taget skulle misslyckas med att vinna mot San Marino är en tankegång så långsökt att det behövs en stjärnkikare för att uppfatta den. Att England dessutom skulle förlora mot San Marino är en tankegång någonstans i en galax långt, långt borta. Men inte bara ska England förlora, och Polen vinna mot Ungern, utan det ska dessutom vändas sex måls skillnad.
Just nu, så här i slutet av ett VM-kval, kan det kanske kännas som att England har besvarat alla frågor som möjligen ställdes om dem inför VM-kvalet. Men vilka frågor är det egentligen som Gareth Southgate har att brottas med inför ett VM som i detta läge bara är ett enda år bort?
(8) Hur ska England protestera mot Qatar?
Det får sägas ha varit en av de mer märkliga ingångarna till frågan om det politiskt kontroversiella med ett VM i Qatar från Gareth Southgate. Nu när England är klara för VM var det tydligen dags att göra någon slags protest, och för detta så hade man ”sett” motsvarande protester i Tyskland och i Norge t ex.
Exakt vad som gör det mer rätt att protestera när man är klara för VM än när man kvalar för att ta sig till VM är inte alldeles uppenbart. Men den största känslan detta medför är känslan att många av den här typen av protester, inte minst när de är förbundskopplade, görs mer av PR-skäl än av genuina skäl.
Ett rätt konkret förslag till protest, och förmodligen det överlägset mest effektiva, vore så klart att tacka nej till VM-platsen.
(7) Vilka anfallare får följa med till VM?
Harry Kane och Raheem Sterling är naturligtvis fullständigt givna i Englands VM-trupp. Inte ens när deras respektive formkurvor är avgrundsdjupt svaga så försvinner de ur det engelska landslaget, och för att vara helt rättvis är det ju även så att de allt som oftast också gör sig förtjänta av platsen i landslaget.
Svårt att se att inte Marcus Rashford har en av de återstående platserna. Men vilka kommer med i övrigt? Jadon Sancho t ex som petades den här gången för att han inte alls har kommit in i Man Utd som han ska. Eller Mason Greenwood som i nuläget förmodligen ligger före Sancho i Man Utds interna hierarki men som Southgate verkar ha något sorts agg till.
(6) Hur många högerbackar kommer med den här gången?
Ett tag hade Gareth Southgate med fler högerbackar i Englands EM-trupp än vad han hade tredelade kostymer. Men sant är att ända sedan Jamie Carragher konstaterade att inga spelare växte upp och ville bli högerbackar så har det börjat välla fram engelska högerbackar av världsklass.
Trent Alexander-Arnold, Kieran Trippier, Kyle Walker, Reece James, Aaron Wan-Bissaka och så vidare. Det är för närvarande med ett visst mått av överlägsenhet den mest brutala positionen att försöka knipa i Englands VM-trupp. Southgates sätt att lösa det brukar vara att låtsas att de kan spela antingen mittbackar eller mittfältare.
(5) Kommer Jordan Pickford få behålla målvaktströjan?
Jordan Pickford gjorde dundersuccé i VM 2018, där han bland annat blev en av straffhjältarna i åttondelsfinalen mot Colombia. Det sade kanske sig självt att han inte skulle gå att peta redan i EM 2020, fastän hans insatser kritiserats och fastän andra målvakter arguably gjort det bättre.
Förbundskaptener brukar vilja lita på sina gamla målvakter. Southgates jobb har möjligen gjorts lättare av att andra målvakter för all del har varit bra men inte tillräckligt bra för att verkligen göra det uppseendeväckande att inte peta Pickford. Frågan är om Aaron Ramsdale kommer kunna ändra på detta det närmaste året.
(4) Kommer Jude Bellingham få chansen också i skarpt läge?
Declan Rice har gjort sig närmast oumbärlig som defensivt ankare på Englands mittfält, det är inte minst på hans prestationer som West Ham har seglat uppåt i den engelska ligatabellen. Men vem spelar bredvid Rice, vem är det som bidrar med den offensiva balansen på Englands centrala mittfält?
Att unga spelare presterar bra i Dortmund är inte alla gånger det kanonargument för deras förträfflighet som många verkar tro. Men Jude Bellingham känns på något sätt verkligen som the real deal. Och som ett komplement till Rice på Englands centrala mittfält närmast perfekt. Men vågar Southgate verkligen redan i detta VM?
(3) Finns det någon chans för nya stjärnskott att spela in sig?
England har ett väldigt ungt landslag för närvarande, åtminstone med betoningen på många unga och väldigt talangfulla spelare. Det finns naturligtvis något väldigt positivt med detta, men frågan är om det inte samtidigt begränsar utrymmet för nya, yngre spelare att ta sig in i landslaget.
Där finns onekligen spelare som knackar på dörren. Bara det här landslagsuppehållet har t ex Emile Smith-Rowe och Conor Gallagher tagits upp till truppen. Men det är så klart stor skillnad på att vara med i truppen i ett VM-kval mot San Marino än att slå sig in i en engelsk VM-trupp.
(2) Har man lärt sig av tidigare mästerskap?
Det finns en väldigt vanlig skola som konstaterar att England har tagit sig till en VM-semifinal och en EM-final och att allt därför är frid och fröjd, gör allt rätt, och mer eller mindre underförstått finns där ingen anledning till kritik och därmed heller ingenting att egentligen lära sig.
Men har man sett dessa två mästerskap för vad de verkligen varit för England så finns det väldigt mycket att jobba med. Spelet har varit långsamt och andefattigt och när England ställts mot de bättre landslagen dessutom tämligen effektlöst. Men något säger mig att detta inte är slutsatsen man dragit. Illusionen av framgång förblindar.
(1) Vilka krav kommer ställas på England detta VM?
Implikationen av föregående punkt borde rimligtvis vara att England den här gången nästan förväntas vinna VM. De som lite putslustigt påpekar att det blivit först en semifinal och sedan en final gör sig allra minst skyldiga till att i alla fall antyda den saken. Detta är ju också utgångspunkten, att Southgates fotboll är så bra att den tar England till semifinaler och finaler.
Det finns anledning att tro att VM blir en rejäl reality check för England. Frågan är om detta får någon större effekt på Southgates popularitet bland engelsk press och media, där han är skyddad, närmast sakrosankt, i märkligt hög utsträckning. Att vara kritisk till Southgate lyckas på något märkligt sätt göra en till orealistisk anglofil och gnällig anti-engländare på en och samma gång.
Men England kan liksom inte räkna med att cruisa fram till ännu en VM-semifinal eller final mot tämligen grundläggande motståndare som Colombia, Sverige, Ukraina och Danmark, eller möjligen som i värsta fall ett demonterat och demoraliserat Tyskland.