Ett av de lustigare för att inte säga märkligare fenomenen den här säsongen har varit den inte helt ovanliga synpunkten att Arsenals säsong plötsligt ligger på plus enbart för att man plötsligt befinner sig före Man Utd i tabellen. Det är som om det fortfarande existerar någon slags mental rest från runt millennieskiftet där Arsenals resultat och prestation stod i direkt omvänd relation till Man Utds.
Huruvida det nu verkligen är ett särskilt konstruktivt eller önskvärt mått på framgång att ligga före ett annat lag som är uppenbart dysfunktionellt och allt annat än framgångsrikt skulle onekligen kunna ifrågasättas. Vad man definitivt kan säga är att om Arsenals ambition nu är att i första hand ta sig tillbaka till Champions League, och i andra hand och därefter utmana om ligatitlar, så hjälper det inte att bara vara bättre än Man Utd.
Vad man skulle kunna fråga sig är i vilken utsträckning denna inte helt meningsfulla jämförelse med Man Utd tjänar ett slags relativiserande syfte, det vill säga fotbollens mer interna form av whataboutery. Med andra ord, kan man hävda att något annat lag faktiskt är ännu sämre så fungerar det som ett slags försvar mot kritik av att man själva inte är riktigt så bra som man ska vara. Inget bra försvar, men ändock ett slags försvar.
Om det nu är detta psykologiska självförsvar som är huvudpunkten så hjälps det så klart av att Arsenal för närvarande har både Man Utd och Tottenham bakom sig i tabellen. Det finns alla skäl i världen att hävda att det är dessa mer än några andra lag som Arsenal helst av allt vill ha bakom sig i tabellen. Grejar man bara det så blir säsongen i alla fall uthärdlig. Lite typiskt för en storklubb vars ambition och standards gradvis förfallit.
Men i någon utsträckning spelar det självfallet även roll hur säsongen faktiskt har utspelat sig. Arsenal inledde säsongen med tre raka förluster och allting såg nattsvart ut. Därefter har Arsenal faktiskt inte förlorat en enda match utan istället vunnit sex av åtta matcher. De går in till kvällens match mot Liverpool med tre raka vinster i ryggen. Arsenal känns med viss rätt som ett lag i medvind, ett lag som så att säga ”hittat rätt”.
Hade Arsenals säsong istället sett ut som t ex Man Utds, fast med exakt samma poäng och placering, det vill säga säsongen hade inletts starkt, dominant och framgångsrikt för att därefter tappa rejält i fart både i termer av poäng och placering, så hade kanske exakt samma utfall upplevts på ett helt annat sätt. Därav kanske att Arsenals glas just nu upplevs som halvfullt, och Man Utds glas tvärtom som halvtomt.
Arsenal har haft en bra svit sedan säsongens första tre matcher. Och Arsenals spel har börjat se allt bättre ut. Men där finns en rätt uppenbar risk att betydelsen av denna svit överdrivs, att det dras alltför stora slutsatser av den. Arsenals sex vinster är kanske med något enda undantag matcher de verkligen ska vinna. Den enda vinsten som är lite över medel så att säga är vinsten borta mot ett trots allt svajigare Leicester än vanligt.
Om Arsenal verkligen ska kunna anse sig vara på väg att återigen närma sig sina egna realistiska ambitioner och målsättningar så är det i matcher som i kvällens match mot Liverpool som de verkligen måste börja visa sig konkurrenskraftiga. Det kan inte riktigt krävas av Arsenal att vinna borta mot Liverpool ikväll, men det måste krävas av Arsenal att de ska kunna vinna borta mot Liverpool ikväll.
Om Arsenal visar sig kunna vinna mot Liverpool ikväll så finns det goda skäl att börja se i alla fall lite ljust på Arsenals utveckling under Mikel Arteta. Det måste i så fall inte vara något beständigt men då går det åtminstone för tillfället i rätt riktning. Om Arsenal visar sig inte kunna vinna mot Liverpool ikväll så vore det en rätt tydlig bekräftelse på att Arsenals påstådda framsteg under Arteta inte är mycket mer än en illusion.
Om Arsenal skulle vinna mot Liverpool ikväll så passerar de i själva verket Liverpool i tabellen och tar sig på ett väldigt symboliskt sätt upp på de fyra bästa placeringarna igen, där de så att säga vill vara och där de under så många år gjorde så stor sak av att alltid vara. Om Arsenal skulle förlora klart och tydligt mot Liverpool ökar däremot avståndet till Liverpool och dessa fyra platser; tabellmässigt, psykologiskt och symboliskt.
Kvällens match på Anfield mellan Liverpool och Arsenal bör ge tydliga besked på om vi ska se Arsenals glas denna säsong som halvfullt eller halvtomt.
:::
Om Man Utd vinner mot Watford så räddar det Ole-Gunnar Solskjaers jobb, om Man Utd förlorar mot Watford så kommer det kosta Solskjaer jobbet. I vilken utsträckning detta stämmer eller är en medial myt är svårt att säga, men den våldsamt korkade situationen har alltså Man Utd satt sig själva i.
:::
Tydligen är det väldigt ”respektlöst” att ihärda med Man Utd-rykten om honom själv, menar Brendan Rodgers. Utöver det alltid lika småtöntiga när managers pratar som om de sett lite för många maffiafilmer så är det även lite märkligt att hur respektlöst Rodgers än anser det vara så verkar han inte ha något emot att spela med så länge det går.
:::
Southampton och Ralph Hasenhüttl gör sin andra raka ligamatch mot Dean Smith som manager. Precis innan landslagsuppehållet dängde de till Aston Villa vilket innebar sparken för Smith. Direkt efter landslagsuppehållet möter de nu Norwich på bortaplan, under ny ledning av Smith.
:::
Många ögon riktas mot Villa Park denna eftermiddag när och där Steven Gerrard gör sin managerdebut i Premier League, med Aston Villa mot Brighton. Gerrard fick ägna en rätt stor del av sin presskonferens inför matchen att förneka att Aston Villa bara var ett ”steg på vägen” för honom, vilket onekligen var ett väldigt lätt förutsett problem.
:::
Och på annat håll så är det nu verkligen dags på riktigt för Newcastles första match under sin nya era. Eddie Howe har nu haft några veckor på sig att jobba med laget. Både han och Newcastle behöver närmast desperat en vinst. En hemmamatch mot Brentford borde betyda en god möjlighet till en vinst.