Ytligt sett finns det många saker som förenar Pep Guardiola och Rafa Benitez. Båda är naturligtvis spanska managers. Båda har varit de mest framstående av managers från spansk fotboll. Båda har varit framgångsrika managers, med både ligatitlar och dubbla Champions League-finaler inom loppet av bara några få år. Båda betonar kanske mer än något annat behovet av kontroll i sin spelidé.
Men det är även där i någon mening som likheterna också upphör. Det är här som de närmast avgrundsdjupa skillnaderna mellan Guardiola och Benitez börjar uppenbara sig. För där Guardiola eftersträvar kontroll genom framför allt bollinnehav så eftersträvar Benitez istället kontroll genom position och organisation. Vilket har gett Guardiola ett betydligt mer offensivt eftermäle, och Benitez samtidigt ett mer defensivt dito.
Benitez var med och formade fotbollen under 2000-talet, det vill säga den fotboll som kanske inte minst han själv och José Mourinho var de främsta företrädarna för. Alltså är det alls inte att förvånas över att den europeiska fotbollens kanske största rivaltet under dessa år stod just mellan Benitez och Mourinho, mellan Liverpool och Chelsea. Det var en rivalitet inte bara om titlar utan även om personlig status och position.
Man Utd skulle under 2000-talets andra halva komma att spränga detta duopol. Men Man Utd förändrade å sin sida inte spelets regler i grunden, utan kom att dominera mer för att de gjorde ungefär samma sak som de andra, fast bättre. Där fanns ett tydligt fokus på position och organisation även där, men med ett betydligt mer liberalt utrymme för offensiv och individuell kreativitet.
Guardiolas fotboll som först förkroppsligades med ett av historiens bästa fotbollslag i form av Barcelona vid decenniets slut var däremot ett tvärt brott mot denna fotboll. Kort sagt var det ett direkt motvapen. Dennes fokus på bollinnehav, på hög press och på att vinna tillbaka bollen snabbt och högt upp i planen var direkt formulerat just för att kunna brotta ned den organiserade och positionsstarka fotbollen i brygga.
Guardiolas och Barcelonas fotboll visade sig väldigt framgångsrik och därmed som en naturlig följd även väldigt populär. Den kom att dominera tänkandet i europeisk fotboll under åtminstone cirka fem år innan ett nytt motvapen mot denna fotboll, med sitt primära ursprung i den tyska fotbollen, hade börjat utvecklas. Det hjälpte att ha flera av världens bästa spelare i laget naturligtvis, men det var aldrig hela sanningen.
Med Guardiolas framväxt som manager och fotbollens kanske främsta teoretiker så förpassades Benitez till en kanske något elakt uttryckt andra klassens manager. Benitez var 2000-talet där Guardiola var 2010-talet. Alla elaka epitet som slängts över Mourinho skulle naturligtvis precis lika gärna kunna ha slängts över Benitez, och har åtminstone i viss utsträckning också slängts över honom.
Benitez har för all del varit manager för några av de allra största klubbarna i världen också under 2010-talet; Inter, Chelsea och Real Madrid inte minst. Men det har på något sätt varje gång också känts som märkliga anställningar, som ett slags nedköp, som något som inte skulle kunna bli särskilt lyckat eller långvarigt. Känslor som också skulle visa sig bli verklighet för Benitez med samtliga dessa tre klubbar.
Om något så är det istället klubbar som Newcastle och Everton som bättre speglat Rafa Benitez status och ställning under detta senaste årtionde. Det vill säga andra klassens klubbar med ambitionen, åtminstone runt klubben, att återigen slå sig in bland den första klassens klubbar. Med Newcastle fick Benitez aldrig någon realistisk möjlighet att lyckas. Med Everton finns i alla fall möjligheten.
Den filosofiska frågan man då kanske ställer sig är i vilken utsträckning det faktiskt är möjligt för en andra klassens klubb, om uttrycket så att säga ursäktas, som t ex Everton eller Newcastle, att slå sig in bland den första klassens klubbar med en andra klassens manager, som t ex Benitez?! Är inte detta i själva verket ett slags feltänkande, behövs det inte en första klassens manager för det?
Vad man skulle kunna invända mot det är att det naturligtvis kan slå precis lika fel med en första klassens manager i en andra klassens klubb, vilket vi har sett en del exempel på genom åren. Ambitioner matchar inte alltid verklighet, och frustration av olika slag blir ett bestående uttryck. Dessutom finns alltid risken att den första klassens manager plötsligt lockas iväg av större klubbar, likt vad som hände med Carlo Ancelotti.
En annan invändning vore möjligtvis att det inte är alldeles glasklart vilka som faktiskt är första klassens och andra klassens managers, utöver att en alltför rigid och kategorisk sådan uppdelning oftast speglar en rätt fattig och fantasilös människosyn. Managers kan naturligtvis precis som spelare och andra människors växa i sin roll, och kan självfallet precis som alla andra göra så kallade klassresor från t ex andra klass till första klass.
Men oftast gäller nog detta managers som är på uppgång i sin karriär, inte som Benitez som i någon mening redan har befunnit sig på toppen av manageryrket för att därefter puttas ned från sin position av en nyare och mer modernt formulerad fotboll. Därifrån är det svårt att hämta sig, svårt att återupprätta sig själv, helt enkelt eftersom det är väldigt svårt att så sent i sin karriär plötsligt börja tänka fotboll på ett helt nytt sätt.
Omöjligt är det för all del inte. David Moyes har med West Ham visat att det är fullt möjligt för förut framgångsrika men därefter avfärdade managers att återupprätta sig själva, Inte för att Moyes nödvändigtvis har förändrat eller förnyat så väldigt mycket med sin fotboll. Men kan Benitez göra samma personliga resa som Moyes så borde det även vara fullt möjligt för Everton att göra samma resa som West Ham.
Men även om det inte är omöjligt så är det ändå väldigt ovanligt. Men här har vi ändå den kanske nödvändiga bakgrunden till varför Rafa Benitez är manager för Everton, och Pep Guardiola är manager för Man City.