Tankefröet till den här bloggen tog sin utgångspunkt i Man Utds jakt efter en så kallad interim manager, eller kanske ställföreträdande, tillförordnad eller möjligen vikarierande manager på ren svenska. Där och då var det åtmisntone fem namn som snurrade runt Man Utd med det syftet. Ralf Rangnick, Ernesto Valverde, Lucien Favre, Rudi Garcia och en femte icke tillkännagiven kandidat.
Frågeställningen komplicerades för all del av att det samtidigt gick rätt tunga rykten om att Man Utd skulle komma att hoppa över steget med en interimmanager för att istället anställa Mauricio Pochettino omedelbart. Det ansågs vid tillfället finnas goda möjligheter till detta. Å andra sidan går det utan större problem att kunna betraka båda vägarna framåt var och en för sig så att säga.
Startpunkten för resonemanget var tämligen enkel i sin brutalitet, eller möjligen brutal i all sin enkelhet: Nämligen varför i hela friden skulle någon vid sina sinnens fulla bruk ens kunna föreställa sig, än mindre faktiskt vilja, ta över Man Utd på någon slags interimbasis så som det framställdes i detta fallet? Låt oss i korthet begrunda de olika faktorer som var och en för sig, och i desto högre utsträckning tillsammans, gör detta till en dålig idé.
En sådan interimmanager kommer alltså tvingas ta över ett redan på förhand dysfunktionellt och demoraliserat fotbollslag, som befinner sig på efterkälken redan i tabellen i en liga där konkurrensen för tillfället är mördande. Risken för att faktiskt behängas med något slags misslyckande när denna drygt halva säsong är avklarad vore att se som omfattande.
En sådan interimmanager kommer även ta över laget med den allmänna vetskapen hos alla, det vill säga både spelare och supportrar, att han inte kommer vara kvar i klubben om bara några månader, alltså efter säsongen. Något som rimligtvis måste ha mycket negativa effekter på dennes möjligheter att agera med någon som helst form av auktoritet. Vad kostar det att dissa någon vars makt är så begränsad i tid?
En sådan interimmanager ska alltså inte endast acceptera extremt dåliga förutsättningar både externt och internt, utan dessutom vara beredd att reduceras till någon slags b-manager, en andra klassens manager, någon som nöjer sig med att hålla stolen varm till dess att klubben hinner få tag på en riktig manager. Vad för managers kan man egentligen få tag på som är tillräckligt desperata att svälja detta?
Även utifrån klubbperspektivet finns det tveksamheter i ett sådant förfarande. Först anställer man alltså en interimmanager som med sina idéer och metoder ska försöka rädda den här säsongen. Därefter ska man bara några månader senare riva upp detta och anställa ännu en ny manager som i sin tur kommer vilja införa sina metoder. Även om dessa metoder skulle likna varandra leder det ändå till onödiga krav på omställning.
Utvecklingen under torsdagen skulle kunna sägas göra hela den här tankegången mindre relevant. Detta eftersom det har kommit tunga och tillförlitliga rapporter om att Ralf Rangnick ska ha tackat ja till rollen som interimmanager i Man Utd säsongen ut. Vilket därmed skulle göra min minst sagt något retoriska frågeställning om vem som egentligen skulle vilja vara interimmanager för Man Utd en aning moot.
Riktigt så genant blev det emellertid inte. Ralf Rangnick antas nämligen ha tackat ja till ett kontrakt som interimmanager den här säsongen, uppföljt av en konsultroll under i alla fall de kommande två åren. Vilket möjligen uttryckt i klartext skulle kunna beskrivas som att Rangnick går in som manager den här säsongen och därefter hoppar upp som vad som i praktiken bäst skulle beskrivas som en slags director of football.
På pappret framstår detta faktiskt som ett alternativ med många potentiella plus för Man Utd. Vi vet så klart att fotboll inte spelas på papper, och sådant som ser bra ut behöver inte nödvändigtvis bli bra i slutänden. Men en första observation är kanske att givet att den här säsongen ändå får anses vara halvvägs ned i skräpkorgen för Man Utd, så är det bättre att verkligen vänta in rätt manager än att skynda in någon annan manager.
Om lösningen är så som den beskrivs ovan så lyckas den även introducera en director of football i Man Utd, en position som har saknats under en längre tid, och därtill har Man Utd fått tag i en omvittnat och erkänt duktig person till just den posten i form av Rangnick. Om den stora kritiken mot Man Utd under alla dessa år har varit avsaknaden av idé och strategi så är detta en våldsamt försenad men ändå stark respons på denna kritik.
Ralf Rangnick går alltså inte enbart in som interimmanager i Man Utd. Han ser en längre tid och en större roll än så framför sig i Man Utd. Detta var tydligen också ett krav han ställde för att ta på sig uppdraget, och det passar tämligen väl med hur han själv vid tidigare tillfällen har uttryckt sig om just att vara interimmanager. Vilket han beskriver på nästan exakt samma sätt som jag har gjort ovan.
Man Utd, en klubb som närmast satt i system att fatta korkade beslut under det senaste knappa årtiondet, kanske ändå har lyckats fatta ett smart beslut. Om det sedan råkar vara den blinda hönan, den trasiga klockan eller möjligen någon slags begynnande klokhet, återstår möjligen att se.