Tillräckligt mycket krut verkar det åtminstone ha varit för att ha lyckats få Simon Jordan och några av andra av den engelska fotbollens generella pratmakare att börja yla om hur socialismen tydligen är på väg att ta ett nacksving på den engelska fotbollen och om hur man för död och pina inte får låta staten eller regeringen ta över styrningen av den engelska fotbollen. Men det får man väl ändå säga låter en smula hysteriskt.
Rapporten innehåller för all del förslag som införandet av en oberoende myndighet för engelsk fotboll som tillsätts av och rapporterar till det brittiska parlamentet, ett visst bemyndigande av supportrarna, införandet av så kallade golden shares gällande vissa specifika frågor, samt av en solidaritetskatt på transfers. Vilket naturligtvis räcker mer än väl för att vissa ska kunna drabbas av närmast obotlig socialismskräck.
Man måste emellertid undra exakt hur mycket krut det egentligen kan ligga i en utredning som sina tre huvudsakliga utgångspunkter har (i) kollapsen av Bury FC, när klubbar har gått under i all tid och under alla system; (ii) krisen som följd av Covid-19, som om än allvarlig är till sin själva natur en tillfällig ”act of god”; samt (iii) försöket att skapa en europeisk superliga, som i realiteten dog på mindre än ett dygn.
Slutsatsen av dessa tre utgångspunkter måste vara att vad som motiverat utredningen mer än något annat är ren populism. Man skulle för all del kunna tänka sig att det inte vore så taktiskt klokt att komma till en tory-regering med förslag som andas socialism, men det kan så klart ändå fungera eftersom dessa politiker bryr sig absolut ingenting om fotboll, men är till sin själva natur fullfjädrade populister.
Men konsekvensen blir att det i mångt och mycket är viktigare att se ut som om man verkligen gör svepande och omfattande förändringar än vad det är att verkligen göra svepande och omfattande förändringar. Och det får nog ändå sammanfattningsvis sägas att detta även i hög utsträckning syns i utredningens olika förslag till beslut och påstådda reformer.
(8) Bildandet av en oberoende myndighet för engelsk fotboll
Förslaget som förmodligen var formulerat och paketerat långt innan utredningen ens drog igång är det som pratats vitt och brett om det senaste året, nämligen införandet av en oberoende myndighet för engelsk fotboll, en slags fotbollens riksrevision.
Grundidén är helt enkelt att lyfta frågor gällande finansiell reglering samt regler för ägare och direktörer inom engelsk fotboll från fotbollens egna organisationer, som ofta tenderar bli tämligen tandlösa i dessa avseenden eftersom de styrs och bemannas av klubbarna själva.
Den oberoende myndigheten, eller the independent regulator of English football (IREF) som den i nuläget kallas, har till uppgift att utifrån bland annat dessa områden ge samtliga engelska klubbar i de fem högsta divisionerna en så kallad ”license to operate”, det vill säga en elitlicens på ren svenska.
Det där är för all del nytt och har viss potential att även kunna bli effektfullt. För all del är det ännu inte särskilt preciserat exakt hur dessa regler ska se ut som IREF ska utgå från, så mycket av omfånget på denna myndighets mandat är ju ännu oklart. Men bara att definiera funktionen kan ju visa sig betydelsefullt, inte minst som en startpunkt.
Visst skulle herrar anti-socialister kunna beklaga sig över att IREF står under det brittiska parlamentets översyn. Detta skulle självfallet kunna beskrivas som att staten håller på att ta över den engelska fotbollen. Det vill säga om man vill beskriva det på det viset.
(7) Skapandet av en Code for Football Club Governance
Den andra delen av förslaget är att IREF ska ansvara för tillämpningen av en ny så kallad Code for Football Club Governance. Denna ska då i huvudsak ställa krav på att klubbarna drivs på ett finansiellt och administrativt ansvarsfullt sätt.
Allt högre krav ställs på klubbar ju högre upp i det engelska seriesystemet de faktiskt befinner sig, vilket för all del känns som ett rimligt upplägg. Likaså att vad koden innehåller är så kallade minimikrav som klubbar på olika nivåer måste uppfylla.
(6) Krav på handlingsplaner för jämlikhet, mångfald och inklusion
Sådana här utredningar gör man naturligtvis inte utan att ägna åtminstone några pliktskyldiga ord om sådant här som jämställdhet, mångfald och inkludering. Så är det definitivt i Sverige och så verkar det även vara i England.
Utredningen gör väl här sitt pliktskyldiga jobb, men så mycket mer än pliktskyldig känns det kanske heller inte. Man kommer inte så mycket längre än att säga att fotbollens klubbar och organisationer ska formulera så kallade EDI Action Plans, det vill säga handlingsplaner för jämlikhet (equality), mångfald (diversity) och inkludering (inclusion).
Den typen av handlingsplaner har det väl varit krav på i olika sammanhang nu i minst 25 år och förmodligen mycket längre än så. Har man någon gång verkat i sådana sammanhang så vet man att det inte nödvändigtvis behöver hända så mycket med de där handlingsplanerna.
(5) Krav på supporterkonsultation i form av skuggstyrelser
Här verkar det som om utredningen har bestämt sig för att ta i ända utifrån tårna och så att säga förekomma de försök och projekt som redan startats av vissa klubbar. Här ska det tydligen formas så kallade skuggstyrelser (shadow boards) där supportrar ska konsulteras i alla ”material off pitch issues”.
Det där låter för all del lite vackert, om än även både råddigt och tämligen byråkratiskt omständligt. Jag gissar att man med skuggstyrelser i grund och botten mest vill närma sig det tyska systemet med särskilda ”storstyrelser” i vilka diverse intressenter ingår.
Här kommer emellertid det första väldigt tydliga tecknet på att utredningen minsann har fegat ur, i vad som borde ses som raka motsatsen till det där tjafset om socialisering. För att kräva en skuggstyrelse är självfallet något helt annat än att till exempel kräva formell plats i klubbarnas styrelser och så vidare.
Detta är alltså ett förslag som klubbarna nog jublar åt, därtill ett förslag som rimligtvis underminerar de projekt som supportrarna i klubbarna nu driver för att erhålla ett större inflytande. Hotet om kraftfulla och meningsfulla tvångsåtgärder hänger inte längre över klubbarnas huvuden.
Visst kan det bli lite meckigt och obekvämt att genomföra och möjligen genomlida möten med dessa skuggstyrelser, men de reella besluten fattas ändå i frid och fred någon helt annanstans. Och gällande det där med materiella frågor utanför planen, ja vem är det egentligen som beslutar vad som är ”materiellt”?
(4) Vetorätt införs i så kallade klubbarvsfrågor
Alla frågor är emellertid inte lika viktiga som andra frågor. Bland dessa ”andra frågor” nämns säljandet av klubbens arena och träningsanläggning, flyttandet av klubben från sitt nuvarande samhälle, ändringar i klubbens namn, emblem och färger, samt talande nog deltagande i tävlingar ej godkända av FA, UEFA, FIFA osv.
I dessa frågor, så kallade klubbarvsfrågor, ska det finnas en så kallad ”golden share”, det vill säga i praktiken vetorätt, som kontrolleras av en organisation i huvudsak bestående av klubbarnas supportrar och närmaste omgivning. Varje sådant beslut kräver alltså ett medgivande från denna ”golden share”.
Det där är för all del betydelsefullt, och här finns det för all del onekligen ett visst inslag av den där socialiseringen som tydligen var så väldigt farlig.
(3) Betydelsen av en rättvis finansiell fördelning
Väldigt viktigt är det med en rättvis finansiell fördelning konstaterar utredningen, för att därefter snabbt fullständigt kapitulera i frågan och rekommendera att fotbollen självt löser sina problem gällande fördelningsfrågorna. Med andra ord, den heta potatisen ville utredningen minsann inte ha något alls med att göra.
Återigen kan man väl tänka sig att klubbarna och Premier League jublar. Det mest positiva sättet att se på detta är att det ska fungera som bete för klubbarna att gå med några av de andra punkterna utan att bråka, inte minst det där om en oberoende myndighet och en golden share.
Visst innehåller förslaget även en punkt om att införa en så kallad solidaritetskatt på alla transfers i Premier League, men förslaget innehåller ingenting om hur hög den skatten ska vara och vad den därefter ska gå till.
(2) Kvinnor måste vara lika mycket värda
Kvinnorna och damfotbollen är så väldigt viktiga för den här utredningen att den kvickt konstaterar och rekommenderar att den får en helt egen utredning, med andra ord en helt annan utredning än den här utredningen.
Jag antar att damfotbollen får vara glada att utredningen i alla fall inte ansåg damfotbollen vara oviktig. För om man tycker att utredningen möjligen inte gjorde så mycket för damfotbollen nu när den ändå anser den vara så väldigt viktig, så är det ju inte så kul att fundera på vad som hänt om de tyckt den var oviktig.
(1) Värna spelarnas hälsa och välfärd
Ett annat ämne som har varit mycket på tapeten under det senaste året är frågan om spelarnas allmänna hälsa och välfärd, och i vilken utsträckning som engelsk fotboll och dess klubbar faktiskt tar hand om dessa spelare.
Det är ännu ett exempel på hur utredningen har blivit lite av en allmän slasktratt för all generell kritik som för närvarande riktas mot fotbollen, och hur den inte har lyckats att prioritera och fokusera vissa specifika frågor utan tvärtom försöker greppa över alla populära frågor på en och samma gång.
Produkten blir återigen några allmänt dåligt preciserade men pliktskyldiga förslag som emellertid genom att vara så dåligt preciserade på samma gång är till intet förpliktigande. Tandlöst, eller med ett annat ord krutlöst.
Vilket, möjligen med ett och annat undantag, känns som ett allmänt omdöme över hela den här utredningen. En utredning som jag känner knappast utgör någon större risk för att leda till någon särskilt omfattande socialisering av engelsk fotboll.