När Cristiano Ronaldo var borta dansade råttorna på Man Utds bord

Detta sagt vore det väl heller inte konstigt om Ronaldo faktiskt bara tog några månader på sig att bli desillusionerad med Man Utd. För det finns väl ingen riktig chans att det har blivit riktigt som han tänkte sig med Man Utd den här säsongen. Man Utd är långt ifrån samma klubb som han lämnade för tolv-tretton år sedan. Allt man kan säga om det till hans nackdel är nog att det borde han väl rimligtvis ha både sett och kunnat förstå.

Rimligtvis behövs det nog ett tämligen stort ego för att kunna ta sig hela den långa vägen till att bli en professionell spelare i världsklass. Det egot måste rimligtvis vara ännu större för att som Ronaldo lyckas bli en spelare utav absolut högsta världsklass, särskilt under en så lång tid som är fallet här. En ofrånkomlig sidoeffekt av ett massivt ego är förmodligen att överdriva sin egen betydelse för varje situation och sammanhang.

Man Utd ligger sjua i Premier League efter ungefär halva säsongen spelad och är sedan länge bortkopplade från varje tanke om titelstrid. Med cirka halva säsongen kvar börjar det dessutom se ganska svettigt ut för Man Utd bara att faktiskt lyckas kvalificera sig till Champions League. Givet att förhandssnacket gick ut på att Ronaldo skulle lyfta Man Utd till både titelstrid och ligatitel så får man väl säga att utfallet blivit det rakt motsatta.

Särskilt svårt är det kanske inte att föreställa sig hur det så att säga skulle bli i Cristiano Ronaldos eget huvud. Den förlorade sonens återkomst, sagan om kungens återkomst eller vad det nu var för fantasier som snurrade runt där. Helt säkert hjälptes dessa fantasier av att Man Utd ändå slutade tvåa förra säsongen, även om det var en andraplats alla nog innerst inne visste vilade på minst sagt lösa grunder. Tabellen ljög helt enkelt.

Särskilt svårt är det heller inte att förstå varför situationen skulle kunna få Ronaldo att surna till så snabbt, om nu det är vad som har hänt. Han är sannerligen inte van vid att vara någon sorts förlorare. Att spela för ett lag som ligger på sjunde plats efter halva säsongen. Ronaldo är naturligtvis en vinnarskalle långt ut i fingerspetsarna. Men han har kommit till ett lag som sedan länge är allt annat än ett vinnarlag.

Om det rådde något som helst tvivel gällande den beskrivningen av Man Utd som lag förut, trots alla tänkbara bevis och exempel på just den beskrivningen som vi har sett de senaste fem åren, så borde väl de rimligtvis skingras av de envisa rykten som nu gör gällande att Man Utds spelare är buttra och missnöjda med Ralf Rangnicks management eftersom han kräver mycket hårdare arbete både på träning och på match.

Få saker beskriver väl Man Utds situation under de senaste cirka fem åren än just detta för övrigt. Försök föreställa er den attityden hos spelare i Man City, Liverpool, Chelsea eller för den delen Tottenham under Mauricio Pochettino. Sådana spelare hade inte blivit långlivade i dessa klubbar. Men i Man Utd blir de inte bara långlivade, de belönas med nya och bättre kontrakt.

Man Utd har naturligtvis ägnat de senaste sju-åtta åren åt att värva stjärnor mer än de försökt värva spelare, möjligen med ett och annat undantag. Man skulle alltså kunna säga att Man Utd också har fått precis vad de bokstavligt talat har betalat för. Stjärnor mer intresserade av pengar, status och strålkastarljuset än att faktiskt arbeta hårt som spelare och som lag vecka ut och vecka in för att vinna titlar.

Dessutom stjärnor som har blivit tämligen konditionerade under åtminstone senare år att inte behöva bry sig så mycket om managern. Managern i Man Utd har, möjligen med visst undantag för första halvan av José Mourinhos tid i klubben, sedan Alex Ferguson saknat all form av reell auktoritet gentemot spelarna. Ett av de största problemen med Ole-Gunnar Solskjaer var att han anställdes mest för att hålla spelarna nöjda och glada.

Alltså är det kanske inte så väldigt märkligt att det skapar konflikt och konfrontation när det då kommer in en ny manager som plötsligt börjar ställa nya och väldigt höga krav på exakt samma spelare. Sådant kommer alltid väcka missnöje i alla sammanhang. Särskilt när det rör sig om en manager som, även om Rangnick för all del är ett etablerat namn, inte är något av de absolut tyngsta och mest auktoritativa managernamnen.

Kanske hade det varit en annan sak om det exempelvis var Antonio Conte som kom in som manager och började ställa nya och högre krav på Man Utds spelare. Där finns en trovärdighet och en auktoritet redan på kort sikt som Rangnick saknar. Contes effekt på Tottenham får nog även ses som betydligt mer tydlig än Rangnicks motsvarande effekt på Man Utd. Men så har Tottenhams spelare heller inte glömt bort Pochettinos regim.

Conte har dessutom lyckats få fart igen på Tottenhams fixstjärna, Harry Kane. Man får se det som tveksamt om Rangnick hade lyckats få samma effekt på Kane. Omvänt skulle man kunna hävda att Conte hade kunnat få större effekt även på Man Utds fixstjärnor, och då kanske i synnerhet Cristiano Ronaldo. Även om det är lite orättvist mot Ronaldo, som sannerligen inte kan anklagas för att inte försöka eller ha gjort sitt bästa.

Hur svag och dålig Man Utds säsong än är så här långt så gör det nästan lite ont att begrunda hur mycket sämre det hade sett ut utan Ronaldo i laget. Något slutspel i Champions League hade förmodligen inte varit att tänka på. Även om man går med på det något spekulativa önsketänket att ett Man Utd utan Ronaldo hade varit ”bättre som lag” så är det svårt att se den potentiellt positiva effekten vara så betydelsefull.

Cristiano Ronaldo kom till Man Utd och måste rimligtvis kunna sägas ha gjort vad man trodde att han skulle göra och ungefär vad man kan förvänta sig av honom. Men man måste anta att han nog underskattade problemen och svårigheterna som fanns i detta Man Utd, och därmed överskattade sin egen förmåga att göra något åt dem. Kanske lät han sig bländas av hypen, av storyn och möjligen lite av det egna egot.

Om detta var han ju långt ifrån ensam! Det var många som underskattade problemen, överskattade möjligheterna, och lät sig bländas av utanpåverket. Cristiano Ronaldo är katten som kommit hem och upptäcker att råttorna under väldigt lång tid har tillåtits att dansa på Man Utds bord.

Kanske är det Leicester som nu lite oväntat har dunkat spiken i titelstridens symboliska kista. Inom loppet av bara några dagar har de nu mött både Man City och Liverpool, förlorat mot de första och vunnit mot de senare. Sex poäng skiljer plötsligt Man City och Liverpool i tabellen, och Man City kan utöka ledningen till tolv poäng innan Liverpool spelar sin nästa match.

Sex poäng är för all del inte något ointagligt försprång. Men känslan är väl även att om det är något lag man absolut inte ska ge något sådant försprång så är det just Man City, som inte precis har för vana att tappa sådana försprång.

Det där med Leicester är så klart inte enbart en schematisk tillfällighet. Den större skillnaden är att Leicester borta mot Man City på annandagen ställer ut ett lag och en attityd som inte indikerar att de hade någon egentlig tanke på att försöka vinna matchen, även om de sprattlade på rätt bra i andra halvlek när alla redan trodde att matchen var avgjord.

Vad som var uppenbart redan då, och som naturligtvis blev ännu mer uppenbart två dagar senare, var att Leicester primära och huvudsakliga fokus under julfotbollen inte var bortamatchen mot Man City utan snarare hemmamatchen mot Liverpool. Det var hemma mot Liverpool som Leicester tänkte hämta sina poäng, och delvis ”bondeoffrade” de matchen mot Man City med det syftet.

Detta är egentligen inte ett försök att ropa foul, utan det är helt enkelt den typen av asymmetrier som ingår i varje ligasäsong. För några år sedan retade jag upp många när jag visade att Liverpool hade fått ett väldigt lätt och turligt spelschema under julfotbollen, mitt i brinnande titelstrid. Den här gången hade Liverpool istället lite otur med spelschemat. Shit happens liksom.

Svårt att inte känna att Man City har tagit ett bastant järngrepp om ligatiteln om de vinner borta mot Brentford ikväll.

:::

Jürgen Klopp, Thomas Tuchel med flera tröttnar verkligen aldrig på att oja och voja sig över antalet avbytare i Premier League. Som små barn som helt enkelt inte klarar av att höra ett nej.

Och som vanligt blir det hela naturligtvis inte det minsta lilla mindre larvigare av att samma managers normalt sett väljer att inte ens använda alla de byten de redan kan göra. Det är som ett absurt aprilskämt.

:::

Norwichs positiva effekt med Dean Smith blev mycket kortlivad. Norwich har 0-14 i målskillnad under sina fem senaste matcher. Egentligen är det smått sjukt att Norwich inte redan är i praktiken nedflyttade, utan har häng på nedflyttningsstrecket.

Men i slutänden är det mer eller mindre omöjligt att se Norwich ha ett enda lag bakom sig i tabellen, än mer omöjligt att se dem ha tre lag bakom sig. Nedflyttningen är att betrakta som på gränsen till garanterad.

:::

Ferran Torres blev sannerligen inte långvarig i England och i Man City. Lite av José Antonio Reyes-vibbar på honom.

:::

I dagarna exakt 100 år sedan FA förbjöd damfotboll i England. Detta bara något år sedan 53,000 packade sig in för att se dammatchen mellan på Goodison Park mellan The Dick, Kerr Ladies och St Helen’s Ladies, ett klubblagsrekord inom damfotbollen som stod sig i 98 år, alltså fram till för bara några år sedan.

FA:s förbud mot damfotboll, eller mer formellt men som i praktiken betydde samma sak, förbud för damer att spela fotboll på arenor som drevs av klubbar som var medlemmar i FA, höll i sig i 50 år, det vill säga fram till 1971. Ett halvt århundrade således då damer inte ens fick spela fotboll.

Att det ofta var fler åskådare på The Dick, Kerr Ladies’ matcher än på herrarnas matcher på samma arena, och att damfotbollen sågs som ett hot mot herrfotbollen, kan ju tänkas ha haft viss betydelse för förbudet.

Apropå att ha motarbetats, och apropå det där rätt tramsiga ”marknadsargumentet” som killgissarna alltid dammar av så fort det pratas damfotboll.

:::

Varför inte en god bok under helgerna? Boba Fetts bok exempelvis.

Premier Leagues åtta bästa spelare under säsongens första halva med andra ord. På den listan kommer vi garanterat inte hitta några spelare från varken Newcastle eller Man Utd som ju råkar vara kvällens match. Båda lagen brottas onekligen med sina respektive brister och problem. Kvällens match känns onekligen som en match som båda lagen verkligen behöver vinna.

Eftersom listan skall begränsas till åtta spelare så betyder det att tre spelare från en tänkt elva måste rensas bort. Här gör jag det lätt för mig genom att välja bort de tre spelare på de positioner där jag anser att det fanns gott fog för diskussion. Vilket betyder att jag plockar bort Connor Gallagher och Rodri på mittfältet, Raphina och Diogo Jota på en av forwardsplatserna, samt Emanuel Dennis och Cristiano Ronaldo i anfallet.

Vilka åtta spelare är därmed kvar?

(8) Ruben Dias, Man City

Utsågs förra säsongen till årets spelare i Premier League, och det vore knappast fel att säga att Dias har fortsatt den här säsongen på samma sätt. Statistiken talar kanske inte alltid till Dias fördel i rent komparativa syften, men Dias betydelse för Man Citys defensiv och goda facit vad gäller antalet insläppta mål visas inte minst i att Pep Guardiola till skillnad från övriga mittbackar är väldigt ovillig att rotera bort just Dias.

(7) Declan Rice, West Ham

Med all rätt har David Moyes fått väldigt mycket beröm för West Hams strålande och oväntat lyckade säsong. Men kanske är det först och främst på Rices axlar som West Hams säsong ändå vilar. Rice har den här säsongen växt ut till en närmast komplett mittfältare i planens båda riktningar, stark i såväl positionsspel som passningsspel, vilket borde vara extremt attraktivt för ligans allra största klubbar.

(6) Joao Cancelo, Man City

Det har snackats så mycket om högerbackar i Premier League de senaste åren att det nästan smitit under radarn hur Cancelo har växt fram som ligans förmodligen allra bästa vänsterback. Är väldigt stark i det defensiva spelet, men det är kanske framför allt i det offensiva spelet där Cancelo den här säsongen har gjort väldigt framsteg och tunga bidrag, med mängder av passningar och målgivande passningar.

(5) Aaron Ramsdale, Arsenal

Det var väl sannerligen inga snälla saker som sades när Arsenal värvade Ramsdale från ett precis nedflyttat Sheffield United, som i sin tur värvat honom från ett precis nedflyttat Bournemouth. Men Ramsdale har växt som målvakt i Arsenaltröjan, presterandes lysande räddningar och matchvinnande insatser, på ett sätt som vi nog inte sett någon målvakt göra sedan förmodligen Jens Lehmann. Kombinerar rätt egenskaper med rätt attityd.

(4) Trent Alexander-Arnold, Liverpool

Med åtta assists hittills den här säsongen är det bara Mohamed Salah som passat fram fler mål än Alexander-Arnold i Liverpool. Vi vet naturligtvis redan sedan tidigare vad Alexander-Arnold kan och efter en fjolårssäsong där kanske ett och annat frågetecken började resas kring honom har han onekligen svarat på dessa denna säsong. Fortsatt stark på högerkanten börjar Alexander-Arnold ta allt större plats också centralt.

(3) Antonio Rüdiger, Chelsea

Rüdiger fanns i Chelsea redan när Frank Lampard sa att Chelsea behövde längre mittbackar för att kunna försvara sig bättre. Inte så märkligt kanske att Rüdiger då ville lämna Chelsea. Med Thomas Tuchel som manager har Rüdiger växt fram till ledaren i Chelseas backlinje och en av ligans absolut bästa mittbackar. Framför allt förmågan att driva bollen upp från backlinjen gör honom till en för Chelsea extremt värdefull spelare.

(2) Bernardo Silva, Man City

Det går snabbt i fotboll. Spelaren som Man Citys supportrar ville skulle säljas i sommar för att kunna värva Cristiano Ronaldo har alldeles nyss beskrivits av Pep Guardiola som Premier Leagues bästa spelare. Även om Guardiola som vanligt är benägen att snacka skit så är han inte helt ute och cyklar i det här fallet. Silva är just nu ovärderlig för flytet i Man Citys spel, genom sina mål men framför allt genom sina löpningar och sin arbetsinsats.

(1) Mohamed Salah, Liverpool

Tarvar väl knappast ens någon förklaring i detta läge. För allt snack om Leo Messi och Cristiano Ronaldo inför säsongen så är det Salah som betydligt oftare under säsongen presterar på deras nivå. Kvantiteten i Salahs produktion i termer av mål och assists motsvaras i högsta grad av kvaliteten i denna produktion. Liverpool är ett bra lag även utan Salah men är med Salah ett oftast fantastiskt fotbollslag.

Nu ska vi för all del kanske inte lura oss att tro att saker består enbart utifrån någon slags respekt för den engelska fotbollens traditioner. Bakom beslutet att fortsätta spela fotboll över julhelgerna ligger självfallet tunga ekonomiska intressen. TV-bolagens vilja att betala för fotbollen under dessa veckor betyder tunga pengar i fickorna för Premier League och för alla dess klubbar.

Om det är något som kan förmodas stå emot Jürgen Klopps, Pep Guardiolas, Thomas Tuchels med flera ständiga gnällande om att det spelas för mycket fotboll och att det borde vara ett juluppehåll i Premier League så är det väl just detta. Klopps, Guardiolas och Tuchels egna klubbar är naturligtvis fundamentalt ointresserade av några sådana uppehåll. Det är helt enkelt för mycket pengar in för deras del.

Nu senast var det Ralf Rangick, som varit manager i Man Utd ungefär fem minuter, som gjorde sig löjlig genom att gå ut och tycka att man på grund av spelschemat borde lägga ner Ligacupen. Kanske trodde han att han därmed sade något nytt och originellt som alls ingen tänkt på. Det säger något om arrogansen från dessa managers när de tycker det är okej att uttala sig så kategoriskt utan att alls ha satt sig in i frågan på djupet.

Managers som beklagar sig över Ligacupen, och Rangnick är ju långt ifrån den enda eller första, är dessa som inte säger minsta lilla pip när deras klubbar schemalägger turnéer utomlands av rent ekonomiska skäl, eller när deras klubbar lobbar för utökat spelschema i Champions League. Detta är naturligtvis helt okej, eftersom dessa saker betyder mer pengar till dessa klubbar.

Ligacupen betyder självfallet i sammanhanget inte mycket pengar alls för just dessa klubbar. Däremot betyder Ligacupen tämligen mycket pengar för alla andra klubbar i det engelska seriesystemet på professionell nivå. Men detta betyder naturligtvis mycket lite för dessa managers. Alternativt som sagt så har de bara inte tänkt så långt innan de kom sig för att öppna käften.

Sedan blir det snabbt rätt larvigt när Rangnick demagogiskt hänvisar till att inget annat av de största länderna eller ligorna längre har två unika cuper, utan bara England. Dels är väl knappast just det ett argument som brukar bita särskilt bra just i England, då har man så att säga lite missförstått det engelska kynnet. Dels är det kanske inte givet den engelska fotbollens och ligans särställning heller något särskilt logiskt effektivt argument.

Jürgen Klopp har tagit en beundransvärd ställning för vaccinering som manager i Premier League. Han har onekligen tagit ett unikt ansvar och ledarställning i dessa frågor, på ett sätt som egentligen ingen annan manager har vågat eller velat göra, men också på ett sätt som stämmer väldigt väl överens med just den ställning och den status som Klopp ändå har lyckats få som manager i Premier League.

Klopp har även argumenterat övertygande för ett uppehåll i Premier League nu när Covid utgör ett så omfattande problem för den engelska fotbollen. Det finns sakligt sett väldigt goda skäl för det Klopp säger, just den här gången. Problemet är självfallet att det givet Klopps position i denna fråga i största allmänhet även finns omfattande och minst sagt välgrundade misstankar att Klopp uttalar sig och utnyttjar situationen i eget intresse.

Man måste kunna se hur en sådan där sak kan ses från två olika håll. Dessutom är det väl så att även om något kan sägas ligga i det här fallet i Liverpools egenintresse så blir det ju inte därför fel om det är så att också sunda sakskäl talar för just detta. Men kanske hade det varit rent retoriskt bättre om dessa krav istället kom från någon annan, som kan anses vara mer neutral i just denna fråga. Någon sådan har dock inte klivit fram.

Just den där spretigheten och möjligen oviljan att ”kliva fram” gick väl nästan att ta på när Premier Leagues managers alla träffades för att diskutera situationen. Ett möte som Patrick Vieira i efterhand beskrev som helt meningslöst där det var omöjligt att förstå varför det ens ägde rum, än mindre vad någon på mötet faktiskt ville. Kort sagt föga mer än ett möte för att kunna säga att man haft ett möte.

Just nu närmar vi oss självfallet en situation där ligan helt enkelt börjar halta överdrivet mycket. Situationen efter annandagens och måndagens omgång kan vara att det skiljer hela fyra matcher mellan de lag som spelat flest matcher och de lag som spelat lägst antal matcher i ligan den här säsongen. I så fall det största gap som någon existerat i Premier League eller dess föregångare gällande just antalet spelade matcher.

Detta är lite kinkigt fastän alla naturligtvis ska ha spelat lika många matcher till sist, eftersom det skapar vissa motiverade frågetecken gällande ligans integritet. Ju större sådana här gap blir desto krångligare blir det att säga att ligan genomförs utifrån lika villkor för samtliga lag. Fördelar och nackdelar i spelschemat, olika lag som får fördelar av januarifönstret och så vidare, riskerar få alltför stor effekt.

Detta om något riskerar leda till motiverade tankar om så kallade asterisker runt den aktuella ligasäsongen. I betydligt högre utsträckning än asterisker på grund av tomma läktare under en säsong som i själva verket var i praktiken avgjord långt innan påbudet om tomma läktare ens infördes. Men givet att Man City just nu leder ligan så misstänker jag att det tills vidare kommer talas rätt tyst om några så kallade asterisker.

Mycket kan självfallet hinna hända från skrivande stund under juldagskvällen. Imorgon är helt enkelt en annan dag, likaväl som en annandag. Men just nu har vi att se fram emot sex matcher: Man City vs Leicester, Norwich vs Arsenal, Tottenham vs Crystal Palace, West Ham vs Southampton, Aston Villa vs Chelsea, och Brighton vs Brentford. Lägg därtill fulla omgångar i EFL Championship och övriga Football League.

Annandagstraditionen i engelsk fotboll består. Och kanske är det en annorlunda och möjligen även en liten vacker tanke att det är just de ekonomiska motiven, som normalt sett brukar bli så baktalade, som närmast garanterar att så förblir.

Alltså ser det för tillfället ut att bli ett riktigt hektiskt spelschema, med tre omgångar inom loppet av mindre en vecka. Något som självfallet görs ännu mer besvärligt av rådande läge med pandemin och frånvarande spelare. Man kan väl rätt lugnt säga att Liverpool och Jürgen Klopp har gjort allt som stått i dess makt för att få en paus till stånd, utan att egentligen ha lyckats. Väntat i båda avseenden.

Mycket tid att fira julen finns alltså inte för spelarna i Premier League eller för dess managers. Ändå kan man kanske tänka sig att respektive klubb har skickat sina olika önskelistor till jultomten i hopp om en fröjdefull jul och en positiv avslutning på säsongen. Vissa önskar sig säkert en och annan skinande ny leksak, samtidigt som andra möjligen föredrar mjukare julklappar.

Man City. Vi såg redan förra säsongen hur Man City var överlägset bäst rustat att klara av en pandemisäsong. Man City har en bred spelartrupp och är van vid situationen. Innerst inne önskar sig nog Man City mest av allt att säsongen rullar på utan någon paus.

Liverpool. Liverpool vill självfallet ha en paus, det vet vi redan eftersom de redan rullat hela maskineriet för att försöka få en paus till stånd. Mycket talar kanske för att det är deras bästa chans att faktiskt vinna ligan den här säsongen.

Chelsea. Har tappat enormt mycket av att N’golo Kanté inte har kunnat spela den senaste tiden. Vartenda lag i världen skulle så klart bli sämre utan Kanté. Måste framför allt önska sig att Kanté kommer tillbaka och håller sig hel och frisk.

Arsenal. Situationen med Pierre-Emerick Aubameyang är oproblematisk på kort sikt men riskerar bli jobbigare om den dras ut under våren. Arsenal önskar nog mest av allt att rykten om intresse från t ex Juventus blir till verklighet i januari.

West Ham. Befinner sig i den något ovanliga positionen att vara enda engelska klubb kvar i Europa League inför slutspelet. Få saker hade nog kunnat göra West Hams säsong mer perfekt än om de gick och vann en europeisk cuptitel.

Man Utd. Tanken med Ralf Rangnick är först och främst att han ska komma in och börja sätta Man Utds organisation som har strulat ända sedan Ferguson lämnade klubben. På önskelistan står en smidig transition till nästa manager i dennes fotspår.

Tottenham. Fick inte den trevligaste julklappen av UEFA som något småaktigt slängde ut dem ur Europa Conference League. Börjar dock se betydligt bättre ut under Antonio Conte. Kan mycket väl bli en säsong där Tottenham tar hem en cuptitel.

Wolves. Av flera nya managers i ligan är det kanske bara Bruno Lage som egentligen har lyckats bättre än väntat. Wolves skuggar storklubbarna och önskar sig nog mest av allt att de börjar hitta målskyttet igen.

Leicester. Två säsonger i rad har Leicester haft en Champions League-plats mer eller mindre i säcken. Tredje säsongen önskar sig Leicester kanske det omvända, det vill säga att de norpar en Champions League-plats mer eller mindre från ingenstans.

Aston Villa. Sade tack adjö till Dean Smith och ersatte honom med Steven Gerrard som fått en helt okej start. Måste nog framför allt önska sig att Gerrard börjar betraktas mer som Aston Villas manager än som Liverpools framtida manager.

Crystal Palace. Patrick Vieira har fått rätt fin fason på Crystal Palace, på ett helt annat sätt än Frank De Boer före honom. Conor Gallagher har varit något av en revelation och önskar man sig någon julklapp lär det vara att få behålla honom i laget.

Brentford. Visst har Brentford haft en bra och stark första halva av säsongen, betydligt bättre än vad många trodde på förhand. Ändå måste Brentford önska sig att de inte likt många nykomlingar rasar ihop helt under säsongens andra halva.

Brighton. Brighton började säsongen så starkt att det sjukt nog har börjat buas från Amex Stadiums läktare på slutet när Brighton inte vunnit fotbollsmatcher. Graham Potter har varit mäkta sur över detta och högt på önskelistan står nog realistiska förväntningar.

Everton. En fjortonde plats är självfallet inte acceptabelt på något sätt för Everton. Det kan diskuteras till leda hur mycket som är Rafa Benitez fel med detta, men en annan manager än Benitez hamnar nog väldigt högt upp på många önskelistor i Everton.

Southampton. Två säsonger i rad har Southampton råkat ut för en svårt förnedrande 0-9-förlust. Just denna säsong, där inte jättemycket verkar finnas att spela om, måste nog Southampton mest av allt önska sig en säsong utan en 0-9-förlust.

Leeds. Tung period för tillfället för Leeds som ser sig besegrade med väldigt stora siffror för jämnan. Leeds har kommit helt ur synk under Bielsa och ett stort skäl är frånvaron av Patrick Bamford. Dennes återkomst vore en uppskattad julklapp.

Watford. Anfallaren Emmanuel Dennis har varit en av ligans piggaste värvningar den här säsongen och är ett av Watfords starkaste kort för att hålla sig kvar i Premier League. Watford önskar sig säkert att Dennis fortsätter stå utanför Kameruns landslagstrupp.

Burnley. Efter att närmast ha börjat betraktas som en av Premier Leagues inventarier verkar gnistan i någon mening ha tagit slut i Sean Dyches Burnley. Högt upp på deras önskelista står nog en tuff, brittisk värvning som kan hålla dem över strecket.

Newcastle. Nästan hela världen verkar hoppas att Newcastle åker ur Premier League, som om det skulle förändra eller förbättra något materiellt. Helt säkert önskar sig Newcastle nog ett väldigt konstruktivt och produktivt januarifönster.

Norwich. Det ser inte ljust ut för Norwich som verkar få byta division för fjärde säsongen i rad. Utan en Jack Grealish i laget blir det svårt för Dean Smith att rädda Norwich kvar på ett hårstrå. Norwich måste alltså önska sig att deras ”Grealish” kliver fram.

God jul!

Belöningen för West Ham, efter att alltså ha eliminerat i tur och ordning både Man Utd och Man City ur Ligacupen den här säsongen, blir en bortamatch mot Tottenham. Det hade självfallet kunnat vara en betydligt bättre eller lättare lottning. Dels Tottenham, dels bortaplan. Lägg därtill att det dessutom är ett direkt rivalmöte mellan två klubbar som vi vet sedan länge absolut inte gillar varandra.

Betydligt bättre lottning fick väl i så fall Arsenal. De har inte bara lottats på hemmaplan utan dessutom mot det enda återstående laget som inte spelar i Premier League. Det fanns en tid när en cupmatch mot Sunderland hade varit en betydligt mer besvärlig proposition än vad det är i dessa dagar. Men hur mycket tradition det än finns i namnet så är Sunderland ändå i nuläget föga mer än en bättre League One-klubb.

Här finns alltså alla chanser för Arsenal och för Mikel Arteta att fortsätta bygga på sin positiva goodwill med en rejäl cup run. När vi nu befinner oss i affärsänden av den här säsongens Ligacup så måste Arsenal självfallet anses ha en fullt rimlig chans att stå där som vinnare i slutänden. Visst kan de knappast räknas som favoriter när Liverpool, Chelsea och Tottenham alla är kvar, men de har ändå en god chans.

Bitarna har verkligen fallit på plats för Arsenal och för Mikel Arteta efter bullret och bråket med Pierre-Emerick Aubameyang. Ett beslut att peta en sådan spelare riskerar självfallet bli desto mer kontroversiellt och politiskt problematiskt om resultaten inte går Arsenals väg i det här fallet. Men för Arsenal har det istället blivit tre raka vinster och åtminstone ett litet om än något tafatt grepp om den fjärde Champions League-platsen.

Egentligen är det inte särskilt mycket som förvånar eller förbryllar med detta. Vi har redan sedan åtminstone något år tillbaka kunnat konstatera att Arsenals främsta framtid ligger i deras skickliga truppspelare och i deras väldigt lovande yngre spelare; snarare än i dessa stjärnor som de har envisats med att antingen behålla eller värva under de senaste fyra-fem åren. Bättre att jobba med spelare som vill samma sak som klubben.

Att Arsenal krigar på allvar om Champions League-platsen, även om både Man Utd och Tottenham rent tabellmässigt har möjlighet att passera dem i tabellen enbart baserat på färre antal spelade matcher, är tveklöst att se som ett framsteg jämfört med de senaste säsongerna. Vad som återstår att se är om detta är ett framsteg som Arsenal kan behålla hela säsongen ut.

Att Arsenal krigar på allvar om att vinna Ligacupen är på sätt och vis ett framsteg också det. Även om Arsenal faktiskt lyckades vinna FA-cupen under Artetas första säsong med klubben. Framsteget består kanske inte så mycket just i själva den möjliga titeln, men som komplement till att Arsenal samtidigt börjar hävda sig i ligaspelet är det ändå ett övertygande tecken i tiden.

Allt detta kan naturligtvis slås sönder och samman om Arsenal mot all rimlig förmodan skulle förlora mot Sunderland ikväll. Att åka ur Ligacupen på hemmaplan mot ett League One-lag, oavsett hur traditionsrikt klubbnamnet än är på motståndaren, kommer aldrig kunna bli annat än en stor sak. Just den här kvällen har Arsenal alltså allting att förlora och inte särskilt mycket att vinna. Arsenal ska ta sig till semifinal.

Tottenham har just nu några rejält tunga dagar. De har precis blivit utslagna ur Europa Conference League efter ha fått sin uppskjutna match mot Rennes bokförd av UEFA som en wo-match, det vill säga förlorad med 0-3. Regelverket är naturligtvis som det är, men det går ändå inte att tycka och tänka något annat än att det var ett synnerligen ynkligt beslut av UEFA. Men absolut ingen låter sig väl längre förvånas över detta.

Inte heller tror jag väl att Tottenham sörjer alltför mycket för den sakens skull. Europa Conference League stod nog väldigt långt ned på deras agenda den här säsongen. Man kan självfallet fråga sig hur högt upp på agendan Ligacupen befinner sig. Här finns en rätt rolig tankegång att de däremot i de tre sista omgångarna skulle kunna få ställas mot West Ham, Arsenal och Chelsea, eller möjligen West Ham, Chelsea och Arsenal.

Att Tottenham skulle vilja förlora någon av dessa matcher vore självfallet väldigt långsökt, men att inte vilja förlora är samtidigt inte riktigt detsamma som att vara extremt hungriga på att vinna. En cupfinal kommer för all del alltid vara en cupfinal, men innan dess så anar jag att Antonio Conte i alla fall inte kommer toppa sina lag i Ligacupen på någon slags bekostnad av ligaspelet.

Något uppehåll verkar det ju i nuläget heller inte bli i ligaspelet. Premier League meddelade under måndagen att de planerar genomföra julfotbollen enligt ordinarie spelschema, och att det alltså inte blir aktuellt att skjuta upp några omgångar. Ett beslut som säkert inte gör Liverpool eller Jürgen Klopp det minsta lilla lyckliga. Men just den här gången tror jag för all del inte att de är ensamma om detta.

Arsenal, Chelsea, Liverpool, Tottenham, Leicester och West Ham måste ändå sägas vara en väldigt stark besättning om sex klubbar i Ligacupens kvartsfinaler. Något som bekräftar bilden av Ligacupen som för tillfället väldigt öppet och fritt, up for grabs som det brukar heta. Att Brentford och Sunderland är de två udda fåglarna i detta sällskap känns tämligen givet.

Osannolikt minst sagt att någon av Sunderland och Brentford skulle vara kvar i Ligacupen när det vankas semifinaler. Men å andra sidan sägs det väl vara den där tiden på året när små mirakel ändå är tänkta att ske.

Hur som helst har mängder av åskådare och kommentatorer plötsligt upptäckt vad de tydligen inte hade någon som helst aning om, fastän de gnäller över exakt samma sak i match efter match och har gjort så i åratal, nämligen att fotbollens domslut är imperfekta och många gånger inkonsekventa. Vilket inte borde komma som någon överraskning för någon eftersom fotbollens domslut ofrånkomligen innehåller mänskligt omdöme.

Självfallet kommer inkonsekvens att likställas med inkompetens av människor som aldrig själva har varit ens i närheten av att döma någon fotbollsmatch på den här nivån eller egentligen på någon nivå över huvud taget. Inga jobb i världen är självfallet riktigt så enkla som för de som i realiteten inte har någon som helst aning om vad dessa jobb faktiskt innehåller och vad det går ut på.

Harry Kane gjorde en regelvidrig tackling som han bara fick gult kort för, men som han rimligtvis borde eller åtminstone kunde ha fått rött kort för. Andy Robertson gjorde i sin tur en regelvidrig tackling han också, som han fick rött kort för fastän Kane bara fick gult kort för sin. Detta är naturligtvis ingen ovanlig situation, tvärtom är det väl en typ av situation som vi ser mer eller mindre varenda helg och varenda omgång.

Det råder sannerligen ingen brist på fantasi när det kommer till olika konspirativa försök att förklara varför Kane inte fick rött kort när Robertson fick rött kort. Den kanske mest underhållande teorin var att domarna skyddar Kane eftersom de är biased för engelsmän och mot utlänningar. Vilket i just det här fallet är lite rikt när Robertson råkar vara brittisk spelare han också, möjligen skotte, men knappast någon ”utlänning”.

När människor plockar fram den där typen av förklaringar ligger det nära till hands att tro att de nog själva väldigt gärna vill tro på dem. Särskilt när det ändå finns ett antal andra mindre långsökta men mer naturliga förklaringar. Ingen av dessa förklaringar säger i sig själva om det var rätt eller fel att inte ge Kane rött kort, men de kan ge olika svar på varför Kane inte fick rött men Robertson fick rött.

(8) Domarna uppfattar situationerna på olika sätt

Saker händer på fotbollsplanen under några få ögonblick, och runt varje händelse händer också en massa andra saker som pockar på domarnas uppmärksamhet. Domarna ser också sakerna från olika vinklar och synfält. Under mycket kort tid ska domarna tolka all information som matas in i deras hjärnor. Det hade ärligt talat varit mer märkligt om det inte uppstod inkonsekvens.

(7) Ej samma typ av tackling

Det är lätt att sätta likhetstecken mellan Kanes och Robertsons tackling enbart för att båda tacklingarna är vårdslösa och skulle kunna motivera rött kort. Men det är inte därför identiska tacklingar i dess faktiska utförande, och även detta är något som kan påverka hur en domare faktiskt uppfattar och tolkar situationen.

(6) Kanes tackling sker i början av matchen

Regelnörden kommer här upprört påpeka att det minsann inte spelar någon som helst roll när under matchen en tackling äger rum, och hen har rätt i teorin. Men i praktiken finns det oändligt med vittnesmål om hur domarna är betydligt mindre benägna att hårt bestraffa en regelvidrig tackling tidigt i matchen jämfört med senare i matchen. Rätt eller fel är det så det ligger till. Kanske ligger det någon form av tanke att inte vilja påverka matchen alltför mycket som domare. Kanes tackling ägde rum i början av matchen, Robertsons tackling i slutet av matchen.

(5) Hemmaplan eller bortaplan

En annan faktor som vi vet påverkar domare är hemmapubliken. Det brukar babblas om att så kallade storlag har domarfördelar, när det enda som faktiskt har lyckats ledas i någon slags bevis är att hemmalag har domarfördelar. Inte heller detta är rätt enligt regelboken, det bara är som det är. Visst kan det påverka domaren att publiken i söndags absolut inte vill att Kane ska få rött kort, men absolut vill att Robertson ska få rött kort.

(4) Pigga eller trötta domare

Egentligen är väl detta en förklaring som är rätt nära besläktad med den allra första förklaringen, nämligen hur domare uppfattar situationer. Men man skulle på sätt och vis kunna säga att det inte är riktigt samma domare som bedömer Kanes och Robertsons respektive situationer. Domaren är pigg när han ska bedöma Kanes tackling men trött när han ska bedöma Robertsons. Även detta kan trots exakt samma input leda till olika output.

(3) Gamla relationer och erfarenheter

Även detta är självfallet något som inte ska vara i teorin men som lik förbaskat spelar roll i praktiken. Domare har relationer med lag, med spelare och med managers, på gott och på ont. Detta kan färga hur de faktiskt upplever situationer på planen och hur de väljer att reagera på dem. Det verkar finnas någon form av historik mellan Liverpool, Jürgen Klopp och domaren Paul Tierney, att döma av sådant Klopp själv säger under och efter matchen, och det är väl inte alldeles omöjligt att detta spelar in.

(2) Utgångspunkten för VAR:s bedömning

Många missförstår VAR:s utgångspunkter i sådan här bedömning. Det verkar som om de flesta tror att de ska titta på varje situation och självständigt komma fram till rätt beslut. Utan att veta exakt hur VAR kommunicerade med Paul Tierney i detta fall, är det däremot så att VAR:s uppgift är att flagga för domaren om de anser att hen kan ha gjort ett klart och tydligt fel i sitt domslut. Detta ger inte alltid exakt samma resultat som att öppet be dem komma fram till ”rätt domslut”.

(1) Spelarnas stjärnstatus

Vi kan avsluta med en förklaring som för all del inte är helt olik tankegången som jag narrades lite med i inledningen att Kane vore positivt diskriminerad. Men i så fall inte för att han är engelsman, utan mer för att han är en stjärnspelare. Även detta haltar för all del eftersom Robertson inte precis är någon anonym dussinlirare från ett dussinlag han heller. Men vissa mer namnstarka spelare kommer helt enkelt undan med lite mer på planen, oavsett om detta gäller Harry Kane, Cristiano Ronaldo, Leo Messi m fl.

Spolar vi bandet tillbaka bara cirka två månader så gjordes stor sak av Chelseas strålande defensiv. En så kallad superdator fick till och med för sig att simulera eller förutspå att Chelsea, som vid det tillfället släppt in endast fyra mål i ligan, skulle komma att släppa in endast sex mål i ligan under hela säsongen. Vilket naturligtvis var en helt befängd tankegång man med rätta kunde göra narr av, men som ändå sade ett och annat.

Just i skrivande stund har Chelsea redan, bara några månader senare, och med mindre än halva säsongen genomförd, redan släppt in tolv mål i ligan. Chelsea har i själva verket hållit nollan i endast en enda av de sju matcher de har spelat sedan den där superdatorn tog till orda, Chelsea har gått från att ha släppt in tre mål på sina första tio matcher till att släppa in nio mål på sina senaste sju matcher.

Från att släppa in 0,3 mål per match släpper Chelsea plötsligt in 1,3 mål per match, alltså ytterligare ett helt mål mer per match. Detta har fått olyckliga och oönskade effekter för Chelsea, som vunnit endast tre av sina senaste sju matcher, och tappat sex poäng helt i onödan på hemmaplan under dessa matcher. Vilket hade kunnat vara ännu värre om de inte begåvats med två straffmål, varav ett på tilläggstid, hemma mot Leeds.

Konsekvenserna uttryckt i mer tabellmässiga termer är desto mer nedslående. Chelsea har ramlat ned från en åtminstone inte obekväm första plats i tabellen till tredje plats, och det har nu öppnats upp ett litet gap om tre-fyra poäng upp till de båda andra lagen i den tänkta titelstriden. Chelsea är naturligtvis ännu inte bortspelade från denna titelstrid på något sätt, men kurvorna pekar hur som helst i en för Chelsea minst sagt dålig riktning.

Jämförelserna blir inte precis mer smickrande av att Chelsea har haft rätt precis samma motståndare som Man City den senaste tiden. Där Man City har cruisat sig fram till 7-0 mot Leeds, 3-0 mot Everton, 2-1 mot West Ham och 3-1 mot Watford så har Chelsea vunnit med nöd och näppe mot både Leeds och Watford, förlorat mot West Ham och tappat poäng mot Everton.

Varje match är självfallet en helt ny match, så den där typen av jämförelser är inte precis exakta, men det får ändå ses som ett slags tidens tecken att Chelsea har betydligt mycket mer besvärligt just nu mot ungefär samma typ av motstånd än vad Man City har. Även detta är en indikation som så att säga bekräftar tendensen vi för tillfället ser i tabellen och i titelstriden. Förklaringen ligger inte i lättare eller tuffare spelscheman.

Chelsea har tappat sex poäng på hemmaplan efter att fullständigt ha dominerat matchbilden mot i tur och ordning Burnley, Man Utd och Everton. Dessa sex poäng är skillnaden mellan att leda ligan och att som nu ligga trea. Den mer övergripande och för Chelsea mer oroväckande frågeställningen är om Man City eller Liverpool hade misslyckats att ta dessa sex poäng om de dominerat sina matcher i samma grad?

Inget problem existerar i något slags enkelriktat vacuum. Så att peka enbart på Chelseas defensiv riskerar bli något otillräckligt. Visst är det en del utav problemet att Chelsea trots som dominans, sitt bollinnehav och sitt spelövertag bara lyckas göra ett enda mål mot i tur och ordning Burnley, Man Utd och Everton. Men det som har förändrats från början av säsongen är inte Chelseas offensiv, utan Chelseas defensiv.

Förändringen märks inte enbart vad gäller antalet mål som Chelsea släpper in nu jämfört med början av säsongen, utan i synnerhet antalet billiga mål som Chelsea släpper in. Är det inte insläppta mål på fasta situationer så är det väldigt billiga misstag i Chelseas backlinje som leder till insläppta mål. Chelsea har gått från att ”aldrig” släppa in mål till att inte längre kunna undvika att släppa in mål.

Visst kan Chelsea peka på skador och på sjukdom som förklaringar till lagets nuvarande problem. Och visst är det så att framför allt N’golo Kantés frånvaro, och i viss utsträckning även Mateo Kovacics frånvaro, kostar Chelsea väldigt mycket i defensiv soliditet. Det finns självfallet inte ett lag på jorden som inte skulle tappa defensivt om det blev av med en spelare som Kanté.

Alltså finns det förmodligen ännu inget större skäl till panik för Chelsea, och heller ingen större anledning att rikta någon mer allvarlig kritik mot Thomas Tuchel. Läget är ännu inte så allvarligt eller för den delen så hopplöst. Men Chelsea och Tuchel har nu ändå en viktig uppgift att stoppa raset i tabellen, se till att i första hand att avståndet upp till Man City och Liverpool inte blir större, och att i andra hand äta upp det där avståndet igen.

Första steget längs den vägen tas i eftermiddag på Molineux mot Wolves. En tuff match på pappret. Både Man City och Liverpool har nyss mött Wolves, och båda fick rejäla besvär och lyckades vinna sina matcher på håret. Häri ligger också något slags symboliskt test för Chelsea. Vill man vara med i titelstriden är en sådan här match mot Wolves en match man behöver, som Man City lyckades vinna, och som Liverpool lyckades vinna.

Lyckas Chelsea vinna?

Man kan självfallet fundera en sväng på hur det egentligen kommer sig att de positiva fallen nu har ökat så tydligt igen i Premier Leagues klubbar. Snarare än att det faktiskt skulle ha hänt något särskilt nytt med själva pandemin så ligger det väl rätt nära till hands att tänka att rutinerna helt enkelt har slappnats av bland klubbarna. Man trodde nog att man så att säga hade passerat hotet, att man kunde slappna av.

Föga lär det väl heller hjälpa att Premier League och klubbarna har varit tämligen svaga på när det kommer till att verkligen ta ställning och ansvar i vaccinationsfrågan. David Moyes gjorde sig tämligen dum när han började prata om förståelse för de som inte vill vaccinera sig som om det var en fråga om mångfald. Av Premier Leagues managers är det förmodligen bara Jürgen Klopp som vågat sticka ut sin för all del ansenliga haka.

En undersökning visade att 25% av spelarna i Football League inte var vaccinerade, vilket självfallet är en alldeles för hög siffra. Jag har inte sett någon motsvarande statistik för Premier League, även om någon slags sunt förnuft säger mig att siffran där i alla fall borde vara lägre, även om jag inte tror att den är låg nog. Om något kan jag känna att toleransen förmodligen är för hög.

Premier League vägrar hittills att vika från sin officiella ståndpunkt att ligan ska fortsätta spelas utan att pausas, och att matcher bara kan skjutas upp från fall till fall. Man ska inte vara för hård gällande detta, de har naturligtvis mängder med skäl att vilja undvika att pausa ännu en säsong, men problemet med Premier League precis som med t ex svensk idrott är en benägenhet att vilja göra minsta möjliga snarare än mesta möjliga.

Att ta ett större samhällsansvar förutsätter ibland att man faktiskt gör mer än endast det som krävs utav en, att man inte bara följer regler utan faktiskt leder vägen. Premier League skulle kunna bidra till att visa på situationens allvar genom att helt enkelt pausa sin verksamhet i någon månad. Om matcher ändå skjuts upp till höger och vänster måste man fråga sig om man verkligen förlorar så väldigt mycket på en sådan åtgärd.

Att pausa Premier League i cirka en månad skulle ge klubbarna andrum och handlingsutrymme både att göra något åt sin redan befintliga hälsosituation och att återigen bygga upp nya säkerhetsrutiner. Det skulle även vara ett sätt att vänta ut en pandemisk peak som ändå förväntas vara tämligen snabbt övergående och kunna starta upp igen när allting så att säga har lugnat ned sig.

Här finns även goda skäl att påstå att detta vore det bästa sättet att bevara ligans integritet den här säsongen. När lagen tvingas ställa upp till matcher med inte ens fulla bänkar eller med endast ett fåtal spelare tillgängliga så blir det väldigt speciella men också olika förutsättningar som lagen genomför sina matcher under. Ligan genomförs då inte under helt rättvisa eller lika villkor.

Argumenten mot att pausa Premier League en månad finns för all del där också. Det finns självfallet inga garantier för att läget egentligen är bättre om en månad, och inte tvärtom ännu värre, och därför kan det vara dumt att pausa Premier League innan man verkligen måste göra det. Hellre så att säga dra nytta av den tid man ändå vet att man har, än att gambla på tid man inte riktigt kan veta att man kommer ha.

Ett och annat praktiskt argument kan även framföras. Pausa Premier League en månad och man kommer behöva avsluta säsongen senare än planerat. Detta förkortar självfallet både sommaren och försäsongen, vilket är problematiskt i sig själv naturligtvis, men inte mindre så givet att nästa säsong blir konstig redan som den är med ett VM placerat mitt under brinnande klubbsäsong.

Till slut landar jag ändå i att man egentligen bara kan välja att hantera situationen så som den faktiskt är här och nu. Att hålla på att spekulera och ta höjd för vad som kanske eller kanske inte kan komma att hända i framtiden är sällan särskilt meningsfullt, åtminstone inte när det är så väldigt ovisst vad som faktiskt kommer hända. Man får helt enkelt försöka planera löpande och rulla med puncharna.

Är en paus i Premier League motiverat här och nu? Jag lutar nog åt det, givet att det har blivit alltmer uppenbart att klubbarna i Premier League helt enkelt inte längre har någon riktig kontroll över situationen.

Varför Man City skulle vara så starka motståndare till regler som de enligt egen utsago inte på något sätt bryter mot är kanske inte alldeles uppenbart. Snarare skulle man kanske kunna säga att i detta fall som i så många andra fall är det tvärtom så att handling nog talar mycket högre än ord. Med andra ord, de regler som Premier League nu har beslutat att införa som ett direkt svar på Newcastles nya ägande drabbar inte bara Newcastle, de drabbar även Man City.

Vad som alltså har hänt är att Premier League har beslutat att införa nya regler gällande sponsorer och kommersiella avtal för dess klubbar. Alla andra 18 klubbar stod bakom detta beslut, Newcastle och Man City var de båda klubbar som röstade nej. Här vore det kanske frestande att framställa antingen den ena eller den andra sidan som den goda och ansvarstagande, när det väl i själva verket snarast är så att båda sidorna präglas av rent och skärt egenintresse.

Hur kul jag nu än tycker det är att frossa och vältra mig i Man Citys hyckleri gällande just dessa frågor så kan det på ett mer intellektuellt plan inte stoppa mig från att störas över det närmast oanständiga med dessa nya regler. Regler som tillkommit som ett direkt hafsverk på några korta månader, regler som är en direkt respons på ett enda klubbköp, regler som fullständigt missar huvudsaken och istället skjuter in sig på en i själva verket ovidkommande sidosak. Regler som gör Premier League sämre!

Moraliska invändningar är inte bara möjliga utan fullt rimliga vad gäller att nationalstater köper engelska fotbollsklubbar i rent sportswashing-syfte. Men Premier League är så klart inte en moralisk institution som väljer att ta något moraliskt ansvar utöver rena PR-syften, utan tvärtom en finansiell institution som hanterar finansiella problem. Eller i det här fallet klubbar som värnar sina egna kortsiktiga finansiella intressen. Men Newcastles eller för den delen Man Citys ägande är inte ett finansiellt problem för ligan.

Finansiellt är det naturligtvis bara bra för Premier League och för engelsk fotboll att det flödar in kapital och investeringar genom dessa nya ägare. Finansiellt och sportsligt är det naturligtvis bara bra för Premier League ju fler klubbar som klarar av att konkurrera på allra högsta nivå inte bara i den egna ligan utan också i det europeiska cupspelet. Det gör ligan som helhet, det vill säga den så kallade produkten, mer attraktiv och därmed även mer värdefull i både sportslig och ekonomisk betydelse.

Ett bra Man City har helt enkelt gjort Premier League bättre, precis som ett bra Chelsea på sin tid gjorde Premier League bättre. På exakt samma sätt är det väldigt lätt att säga att ett bra Newcastle ofrånkomligen kommer göra Premier League bättre. Detta är så klart något fundamentalt positivt för alla som säger sig tycka om Premier League och engelsk fotboll, och för all del även europeisk fotboll. Men det är väl också just detta som så klart i så hög grad oroar redan etablerade superklubbar.

Här finns självfallet de som gör en väldans stor sak över klubbar som enligt dem ”tjänar sina egna pengar” och försöker göra just detta mer moraliskt högstående. Men utöver att riskera vara tämligen historielöst i flera fall, åtminstone löper man väldigt hög risk att bosätta sig i ett glashus mitt i ett pågående stenkastningskrig, så skjuter man även vid sidan av målet. Om en klubb har pengar spelar det mindre roll varifrån pengarna kommer, så länge det inte är något brottsligt.

Den legitima moraliska invändningen mot Newcastle är inte att Saudiarabien finansierar Newcastle, utan att Saudiarabien äger Newcastle. Om Saudiarabien ändå äger Newcastle är det därefter av tämligen akademisk betydelse, vilket är ett annat sätt att säga mycket låg betydelse, huruvida Saudiarabien finansierar Newcastle. Väljer man ändå att beklaga sig över finansieringen snarare än ägandet så beror nog det främst på man själva inte ser det som ett moraliskt problem, utan som ett konkurrensproblem.

Vad är det då som är så oanständigt med dessa Premier Leagues nya regler? Dels är det självfallet att man alltså tar ett komplext och allvarligt moraliskt problem och reducerar det till ett rent finansiellt spörsmål. Istället för att göra det till en fråga om värderingar gör man det till en fråga om pengar. Dels är det naturligtvis att vi får se ännu en övning där vissa klubbar ska gå in och inte bara berätta vad alla andra klubbar är för klubbar utan även begränsa vad alla andra klubbar ska vara för klubbar.

När nu Premier League alltså till synes storsint men i själva verket ytterst småsint säger sig acceptera marknadsmässiga sponsoravtal så är det både uttalat och outtalat på så sätt att Newcastles sponsoravtal för att kunna anses vara marknadsmässiga ska jämföras med t ex Evertons, Leicesters och West Hams sponsoravtal. Exakt vem och exakt utifrån vilka kriterier det ska bestämmas vilka klubbar som ska jämställas med vilka är naturligtvis höljt i evigt dunkel.

Här krävs självfallet ingen större cyniker för att inse att detta handlar om klubbar som vill rita in om inte världskartan så åtminstone den engelska och europeiska fotbollskartan till sin egen fördel och utifrån sina egna intressen. Men vem fasen har rätt att säga till Newcastle att det mesta de minsann har rätt att önska och förvänta sig är att hålla sig kvar på Evertons eller West Hams nivå? Vem fasen har rätt att säga till Newcastle att de minsann inte får sikta på att bli ännu ett Chelsea, Man City, Liverpool eller mer?

Anfield anser sig säkert ha just den rätten. Liverpools exceptionalism är inte helt och hållet unik för dem, men den är särskilt framträdande hos dem. Den här ständigt lika irriterande viljan att berätta och förklara vilka klubbar som är ”riktiga” klubbar och vilka klubbar som är mindre ”riktiga” klubbar, och av någon anledning är knappt någon klubb riktigt lika riktig som just dem. Alla klubbar av en viss storlek kommer självfallet anse sig själva vara störst, bäst och vackrast. Det ligger i sakens natur. Det är som det ska vara.

Vad som inte känns riktigt lika naturligt, och som inte alls är som det ska vara, utan som tvärtom känns väldigt småttigt, är dessa ständiga försök att förhindra och förbjuda alla andra klubbar från att ens sträva efter att bli störst, bäst och vackrast. Det har ingenting med idrott att göra, ingenting med fotboll att göra, och absolut ingenting med moral att göra. Det har enbart med pengar och med position att göra. Det lär för den sakens skull inte heller vara det minsta effektivt.

Allt man normalt sett uppnår med oanständiga nya regler är att det uppfinns nya sätt att bryta mot dessa regler. Eftersom Premier League tydligen inte lärt sig den läxan med Man City så antar jag att de nu kommer få en ny chans med Newcastle.

Aubameyang hade vid det tillfället ägnat mest hela sommaren och försäsongen åt att försöka ordna med en flytt till en av om inte Europas större klubbar så åtminstone en klubb som spelade i Champions League och regelbundet vinner titlar. När sedan ingen av dessa klubbar visade sig tillräckligt intresserade för att vilja värva honom från Arsenal så blev det plötsligt en massa prat om att älska Arsenal minsann.

Allt det där var naturligtvis rätt genomskinligt. Arsenal befann sig i en svår position när de ungefär i samma skede gjort sig av med Mesut Özil av skäl som torde vara uppenbara för nästan vem som helst. Det var helt enkelt inte läge för dem att bli av med Aubameyang också, dessutom på ett liknande sätt. Uttryckt mer kallhamrat kan man dock lätt säga att Arsenal helt enkelt upprepade samma misstag med Aubameyang som tidigare med Özil.

Riktigt så illa som det blev med Özil för Arsenal har det för all del aldrig blivit med Aubameyang. Han har kanske stundtals varit rätt ojämn i sina prestationer på planen, men ändå allt som oftast bidrag till Arsenals spel och framgångar på ett sätt som Özil väldigt sällan för att inte säga aldrig gjorde. Men frågan är självfallet om Aubameyang har bidragit i tillräckligt hög utsträckning, inte bara som spelare utan även som ledare.

När nu Arsenal och Mikel Arteta bestämmer sig för att rycka lagkaptensbindeln från Aubameyang så går det knappast att på ett mer tydligt sätt besvara just den frågan med ett stort och starkt nej. Deras slutsats är klart och tydligt att Aubameyang inte fungerar som lagets ledare på ett bra sätt. Lika klart och tydligt är att det även handlar om ett större och upprepat beteende över längre tid, inte enbart en isolerad händelse.

Inget av det där kommer väl som någon större överraskning. Dortmunds reaktion när Aubameyang blev Arsenals lagkapten var tämligen talande på sitt tyska sätt. Många olika och upprepade disciplinära besvär med Aubameyang gjorde honom också till ett minst sagt märkligt val att ha som lagkapten. Lägg därtill att han så tydligt letade efter andra klubbar än Arsenal. Ett mycket märkligt val av förebild kan tyckas.

Mikel Arteta får just nu rätt mycket beröm för att modet i sitt beslutsfattande, att sätta ner foten vid den här tidpunkten av säsongen och verkligen markera hur han ser på detta med ledarskap i Arsenal. Något som naturligtvis är en väldigt viktig fråga för ett Arsenal som under så lång tid lidit sådan uppenbar brist på ledarskap. Vad berömmet däremot missar är att det var Arteta som utsåg Aubameyang till lagkapten till att börja med.

För all del kan det väl gå fel för alla i ett sådant där beslut. Det viktiga är kanske ändå att man inser när det gått fel och justerar sitt beslut därefter, vilket alltså är exakt vad Arteta nu kan anses ha gjort. Men det är inget isolerat undantag. Lagkapten efter lagkapten har nu först utsetts för att därefter ha blivit bortplockad. Arsenal fattar alltså fel beslut efter fel beslut i dessa frågor, och ändå menar Arteta att ledarsystemet i Arsenal är bra.

Ett system som systematiskt leder fram till dåliga beslut är rimligtvis inte något särskilt bra system, åtminstone inte för det aktuella sammanhanget, är en slutsats som torde bli ofrånkomlig till slut. Det system som har implementerats i Arsenal sedan en tid tillbaka är att spelarna röstar på vem de vill ha som lagkapten, samt ingå i någon slags ledargrupp, och detta har resulterat i namn som Özil, Xhaka och till sist alltså Aubameyang.

I den bästa av världar är kanske detta ett system som skulle kunna fungera rätt bra. Men Arsenal är som vi alla vet inte den bästa av världar. För ett Arsenal vars grundläggande problem sedan många år har varit en brist på ledarskap och en dysfunktionell kultur kan det tvärtom ses som kontraproduktivt att låta spelartruppen avgöra frågan om vem som är lagkapten. Risken är att dåliga normer reproduceras.

Vad ett skenbart demokratiskt system av det slaget vaskar fram är rimligtvis de mest populära spelarna i Arsenals spelartrupp, eller möjligen spelarna med högst status i spelartruppen. Och popularitet och status bland spelare kan som vi vet bero på en hel del faktorer som i själva verket har mycket lite att göra med särskilt positiva egenskaper som ledare för dessa spelare.

Visst är det viktigt att en lagkapten har både förtroende och auktoritet hos lagets spelare, så det går naturligtvis inte att utse vem som helst. Men en lagkapten ska även vara i det här fallet Artetas röst i omklädningsrummet och på planen, och behöver också utses av Arteta. Man måste också rimligtvis kunna anta att en manager som Arteta har sådan koll på sin spelartrupp att han vet vem eller vilka som går att utse.

Dels handlar detta naturligtvis om ren och skär auktoritet, att göra det väldigt tydligt vem i Arsenal det är som i slutänden verkligen bestämmer, och att inte ge enskilda spelare någon slags separat maktbas inom klubben. Dels är det också en fråga om att kunna utse en lagkapten som driver fram den förändring och de värderingar som Arteta och Arsenal anser vara nödvändigt för framtid och framgång.

En lagkapten i Arsenal måste reflektera och personifiera de värderingar som Arsenal och Arteta vill bygga sin framtid kring. En lagkapten i Arsenal måste naturligtvis vilja vara en stor och långvarig del av Arsenals framtid. Inget av detta kan väl egentligen sägas vara särskilt kontroversiellt. Inget av detta kan däremot heller sägas vara något som stämmer särskilt väl överens med Pierre-Emerick Aubameyang.

Demokrati och demokratiskt ledarskap i all ära, detta har sin skönhet vid rätt tillfällen och i de bästa av världar. Vad emellertid Arsenal behöver kan tvärtom vara en god dos av gammal hederlig diktatur.

Till slut så fattade väl ändå UEFA det enda beslut som i själva verket kunde fattas. Det vill säga lottningen gjordes om. Stackars Real Madrid gick från att ha lottats mot Benfica till att få möta PSG redan i åttondelsfinalen, något som avslöjade att många av deras anhängare verkar vara av uppfattningen att det är bättre med en felaktig lottning som ger dem lätt motstånd än en korrekt lottning som ger dem tufft motstånd.

Någon större skillnad blev det kanske ändå inte för de engelska lagen. Huruvida PSG eller Atlético Madrid är den tuffare lottningen känns väl mest som en fråga om smak och möjligen om dagsform. Chelsea och Man City fick väl på ett ungefär likvärdigt motstånd, definitivt Chelsea som lottades mot Lille båda gångerna. Det vore väl då Liverpool som till slut fick Inter på sin lott.

Hur som helst, en lottning är en lottning, och det viktigaste med lottningar i sådana här sammanhang är naturligtvis att de verkligen går rätt till. Allt annat skulle ju allvarligt kunna inverka på turneringens integritet och trovärdighet. Om då detta betyder att man behöver göra om lottningen för att det ska gå rätt till, då får man göra det, och då får man naturligtvis acceptera utfallet.

Vad ska man då säga om utfallet utifrån ett engelskt perspektiv? Det vill säga, vad har vi för tankar om de engelska slutspelsmatcherna framåt februari?

Sporting vs Man City
Allt Man City behövde oroa sig för när lottningen gjordes om var om de skulle behöva skicka in en andra betalning till UEFA, var det någon lustigkurre som skämtade. Frågan är om inte omlottningen hjälpte Man City. Extremt svårt att se att Sporting ska kunna vara ens nära att störa Man City i den här åttondelsfinalen. Tvärtom vore det en av de större sensationerna genom åren om Man City inte gick vidare.

Chelsea vs Lille
Även Chelsea får väl ändå sägas vara rätt nöjda med den här lottningen, särskilt som de ju ändå slutade tvåa i sin grupp. Det hade naturligtvis kunnat bli betydligt otrevligare motstånd för Chelsea än Lille. Samtidigt ska Lille heller inte underskattas. Det är ett ytterst välorganiserat fotbollslag som absolut har kapaciteten att kunna störa Chelsea under ett vanligt dubbelmöte av det här slaget. Chelsea måste vara på tårna.

Atlético Madrid vs Man Utd
Det vore väl fel att påstå att det är särskilt svårt att föreställa sig matchbilden i den här åttondelsfinalen. Om Man Utd verkar ha fasligt svårt att göra mål lag som t ex Burnley och Crystal Palace så kan det naturligtvis bli desto svårare mot ett lag som Atlético som dessutom besitter en helt annan eldkraft. Tuff lottning för Man Utd, och om matcherna hade spelats nu hade jag trott rätt rejält på Atlético. Men det är långt till februari.

Inter vs Liverpool
Givet att Liverpool spelade ut Milan ur Champions League redan i gruppspelet med vad som nog bäst kan beskrivas som ett Ligacuplag så dikterar någon slags logik att de borde kunna göra detsamma med ett enligt den italienska ligatabellen svagare Inter. Fotbollen är däremot sällan logisk på det sättet. Inter är regerande ligamästare och känns betydligt mer redo för Champions League än Milan. Liverpool är favoriter, men inte med mycket.

Rapid Wien vs Tottenham/Vitesse
Eftersom West Ham som gruppsegrare står över första slutspelsomgången i Europa League så hoppar vi direkt över till Europa Conference League. Tottenhams situation försvåras där av att de inte ens vet om de tar sig till slutspelet. De har en uppskjuten hemmamatch mot Rennes kvar att spela, som de måste vinna. Tottenham borde vara stora favoriter mot Rapid Wien, på pappret. Men då måste deras ögon vara på uppgiften.

Leicester vs Randers
Exakt hur entusiastiska stackars Leicester är över att spela slutspel i Europa Conference League är inte helt glasklart, men att döma av Brendan Rodgers minst sagt njugga kommentarer om att han inte riktigt visste vad det var för turnering så får man väl kanske intrycket att Leicester nog anser att de har bättre saker för sig under våren än att spela Europa Conference League. Trist inställning, som nog lär spegla sig på planen.

Det där har emellertid blivit alltmer ovanligt. Det kan spekuleras i vad detta beror på men en rätt god gissning är väl att idrottens allmänna modernisering och naturligtvis framför allt professionalisering är ett väldigt stort skäl. Kraven är helt enkelt så mycket högre för att ta dig ända upp till den absoluta toppen av din idrott idag än vad som normalt sett var fallet förut.

Detta känns inte minst tydligt inom just fotbollen. En 17-åring som var väldigt framstående förr om åren hade mer eller mindre varit given att börja få regelbunden speltid i sin klubbs a-lag, även om detta var en av Englands bästa klubbar. Dagens framstående 17-åringar känns emellertid i nästan varenda fall väldigt långt borta från att ta någon som helst form av regelbunden plats i sina lag.

Betyder detta att The Guardians sammanställning av Premier Leagues 20 bästa talanger möjligen är något utav en anakronism som listar den mest intressanta 17-åri9ngen eller yngre i varje Premier League-klubb? Kanske är det så, men det är för all del ändå i sig självt en rätt intressant sammanställning, just för att vi normalt sett inte har riktigt lika bra koll på dessa spelare som man kanske normalt sett hade en gång i tiden.

https://www.theguardian.com/football/ng-interactive/2021/oct/06/next-generation-2021-20-of-the-best-talents-at-premier-league-clubs

Av dessa 20 talanger plockar jag ut de åtta som jag tycker låter mest spännande, eller har vad jag bedömer som de mest spännande förutsättningarna. Jag har inte för avsikt att göra detta i någon särskild rangordning, utan detta är helt enkelt åtta talanger i Premier League som jag tycker det är särskilt intressant att hålla ett öga på.

(8) Kayden Rodney, Crystal Palace

Crystal Palace säger sig vilja satsa på sina egna ungdomar och om de menar allvar med den saken så har de en väldigt fin spelare i Rodney. En väldigt spelskicklig defensiv mittfältare låter spontant dessutom som en spelartyp som Crystal Palace sannerligen skulle kunna göra väldigt mycket med.

(7) Jenson Metcalfe, Everton

Tekniskt högbegåvad och ruskigt spelintelligent. I dessa tider när man sedan länge är heligt trött på pratet om den nya Gerrard, den nya Lampard och så vidare så kan man känna sig hyfsat förvissad om att det pratet kommer fortsätta, att Metcalfe kommer vara en del i det pratet, men även att det med Metcalfe faktiskt kan finnas goda skäl.

(6) Kaide Gordon, Liverpool

Mohamed Salah och Sadio Mané är två av ligans absolut bästa spelare för närvarande, med den rimliga funderingen vad som händer när dessa lämnar Liverpool?! Det är en bra bit kvar naturligtvis, men när det kommer till vilka spelare som åtminstone gradvis ska kunna ersätta t ex Salah så borde Gordon se sig själv som ett av svaren på den frågan.

(5) Cian Coleman, Leeds

Coleman har i själva verket redan börjat träna med a-laget i Leeds och det är klart och tydligt att Marcelo Bielsa ser något speciellt i honom, och det måste man väl ändå säga bådar tämligen väl. Om det skulle visa sig att Leeds faktiskt säljer Kalvin Phillips så kan det faktiskt vara så att de redan har dennes ersättare i klubben.

(4) Jack Hinshelwood, Brighton

Han har onekligen fotbollen I blodet, unge Hinshelwood far, farfar och gammelfarfar samtliga var professionella fotbollsspelare. Unge Jack har däremot potentialen att bli större och bättre än dem alla, och det känns givet att Brighton kan vara ett taktiskt väldigt bra val för den mångsidige mittfältaren.

(3) Ethan Ennis, Man Utd

Att lämna Liverpool för Man Utd kanske ändå kräver sitt mod, vilket gör det ännu mer spektakulärt när det är en 16-åring som gör det. Man Utds produktionslina av anfallare från de egna leden verkar aldrig sina, och med Ennis är de på god väg att få fram ännu en väldigt mångsidig och skicklig anfallare.

(2) Chris Popov, Leicester

Lämnade Man Utd under sommaren under övertygelsen att det skulle bli lättare för honom att ta sig in i a-laget i Leicester. Det ligger väl för all del något i det, vilket är på samma gång smickrande för Leicester som rätt osmickrande för Man Utd. En forward som är betydligt starkare än vad åldern egentligen motiverar.

(1) Luca Barrington, Man City

En av de tekniskt sett mer spektakulära talangerna vi har sett på ett tag i och runt Premier League. Snabb och utmanande på planen, teknisk och modig, och målfarlig frå både kort och långt avstånd. Det finns någonting med Barrington som påminner om en ung och fjunig Cristiano Ronaldo.

Här finns i själva verket inget av den lokala småttighet som vi vet präglar alla dessa lokala derbyn som t ex Manchesterderbyt, Merseysidederbyt, Birminghamderbyt, Black Country-derbyt, Sheffieldderbyt, allehanda Londonderbyn och så vidare. Här finns inte heller den religiösa aspekten som i Glasgowderbyt, eller de ekonomiska och politiska aspekter som präglar exempelvis matcherna mellan Liverpool och Man Utd, mellan Swansea och Cardiff, eller för den delen mellan Man Utd och Leeds.

Här verkar bara finnas ett hat lika intensivt som ömsesidigt som har vuxit fram på fotbollsplanen och därifrån spridit sig till läktarna och ut på gatorna. Det närmaste vi kanske kommer detta i modern tid är möjligen det intensiva ogillande som växte fram mellan Man Utd och Arsenal mot slutet av 1990-talet, och som alltjämt i dessa dagar förgiftar relationen mellan de båda klubbarna. Samma hat, om än kanske i något utspädd form, går fortfarande att hitta mellan Chelsea och Leeds.

Om historikerna vet bäst så tog rivaliteten sin början i början av 1960-talet. Chelsea och Leeds befann sig båda i Englands Second Division, alltså dagens EFL Championship, där båda slogs om uppflyttning. 1962-63 var det både bildligt och bokstavligt en tvekamp mellan just Chelsea och Leeds om den där uppflyttning, och Chelsea blev uppflyttade på just Leeds bekostnad. En nesa som Leeds aldrig riktigt skulle glömma, eftersom deras manager Don Revie aldrig lät dem glömma det.

Så här i efterhand är det svårt att inte se hur Chelsea och Leeds kom att representera två helt olika sidor av det engelska samhället vid den tiden. Dels 1960-talet med alla dess nya och omvälvande värderingar som skulle välta många saker över ända, där Chelsea var de posha pojkarna från London samtidigt som Leeds blev de hårdnäsade rånackarna från Yorkshire uppe i norr. Dels naturligtvis den alltmer växande sociala klyftan mellan norr och söder som finns i England precis som på så många andra ställen i världen.

Inte att undra på att dessa båda klubbar helt enkelt inte gillade varandra. Båda två befann sig alltså på motsatta sidor både i ett slags fotbollskrig och i vad som skulle kunna ses som ett betydligt mer övergripande kulturkrig för sin tid. Krig är i det här fallet inte någon helt olämplig metafor, eftersom matcherna mellan Chelsea och Leeds kom att präglas av en våldsamhet och brutalitet som sällan skådats fram till dess, och ännu mer sällan skådats sedan dess.

Just matchen i april 1963, i praktiken en slags seriefinal mellan de båda klubbarna i den andra divisionen, kan ha varit startskottet på våldsamheterna. Det hade varit en hård vinter och planen var så hal och lerig att båda lagen tvingades ha särskilda spikdobbar på skorna för att kunna genomföra matchen. Utrustningen fick knappast spelarna att hålla igen, om något så tvärtom, och när spelarna gick av planen efter en utmattande 2-2-match så var deras strumpor slitna i stycken och spelarnas ben ymnigt blödandes.

Och på det sättet skulle det också fortsätta. Leeds gjorde snart Chelsea sällskap i den högsta divisionen, och under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var varje match mellan Chelsea och Leeds som ett slagfält, gjort inte mindre så av det enkla faktum att matcherna mellan Chelsea och Leeds oftast också var väldigt betydelsefulla. Det var två lag som slogs om både ligatitlar och FA-cuptitlar. Det var kort sagt två av Englands allra bästa lag för sin tid.

Don Revie hade med Leeds skapat ett hårt spelande lag som inte bara spelade skiten ur motståndarna utan många gånger skrämde skiten ur motståndet. Exakt vad som var hönan och vad som var ägget i det fallet är svårt att säga, men inte att det var på samma gång effektivt och provocerande. Brian Clough var bara en av dem som mer eller mindre öppet anklagade Leeds för att använda otillåtna medel. Detta var inte en bild som störde Revie eller Leeds, tvärtom spelade de nog i själva verket mycket på den bilden.

Och kanske är det här vi hittar mycket av fientligheten mellan just Chelsea och Leeds, för Chelsea var ett av ytterst få lag, för att inte säga det enda laget, som helt enkelt inte lät sig skrämmas av Leeds vid den här tiden. Dels för att de var i stort sett lika bra som Leeds på fotboll. Dels för att de var i stort sett lika hårda och tuffa som Leeds på planen. Då spelade det liksom ingen som helst roll hur mycket Revie än försökte framställa dem som södra ”softies” och den typen av mindre intelligenta maskulina adjektiv.

Om Chelsea gjorde rätt som så att säga bekämpade eld med eld är ett diskussionsämne för en filosofiklass måhända. Möjligen var det nödvändigt, och det finns självfallet alltid ett större värde i att stå upp mot en bully, oavsett om detta är en individ på skolgården eller ett lag på fotbollsplanen. Chelsea och Leeds kom hur som helst att fronta den tid som möjligen skulle kunna kallas för den engelska fotbollens blood and guts-era, som på gott men kanske framför allt ont kommit att färga våra föreställningar om engelsk fotboll.

Leriga fotbollsplaner, hårda tacklingar och många gånger brutalt spel, och kanske även därför många gånger väldigt långt och direkt spel, därför att försöka hålla i bollen många gånger rent bokstavligt kunde vara en fara för om inte liv så åtminstone lem. Domare som många gånger krävde ett dödsbevis för att ens blåsa för frispark. Ofta är det detta som framhålls som någon slags underförstådd idealbild när man beklagar sig över dagens filmande spelare. Hur idealisk den egentligen var kan diskuteras.

Allting mellan Chelsea och Leeds nådde kanske sitt crescendo i den notoriska FA-cupfinalen 1970 som utspelades i form av en ordinarie match på Wembley och därefter omspelet på Old Trafford. Här finns massor av bilder att se på YouTube från dessa matcher för den som är intresserad. Det är naturligtvis en helt annan typ av fotboll, men det är också en fotboll som hjälper oss att förstå den engelska fotbollen inte bara som den var, utan också som den därefter har utvecklats och förändrats.

Få klubbar har kanske utvecklats och förändrats mer under dessa drygt 50 år än just Chelsea och Leeds. Varken Thomas Tuchel eller Marcelo Bielsa känns väl precis som några Tommy Dochertys, Dave Sextons eller Don Revies för att uttrycka sig i underkant. Men även om det omöjligtvis kommer vara samma hat på planen mellan Chelsea och Leeds nu som var fallet då, så är det fortfarande ett gammalt hat som alltjämt lever vidare i alla fall på läktarna, på gatorna, på pubarna och i media.

Både Chelsea och Leeds är på sätt och vis betydligt mer bedårande barn av sin tid i dessa dagar än vad de var för 50-60 år sedan.

Bilden ovan sätter för all de där resurserna i sitt rätta perspektiv. Den är samtidigt ett tämligen starkt bildbevis på varför de europeiska superklubbarna var och är så väldigt pigga på den där idén med en europeisk superliga. Den är för all del också ett lika starkt bildbevis på varför det kanske inte är så överdrivet begåvat, utifrån det perspektivet, av de engelska superklubbarna att vilja haka på den vagnen.

Alltså skulle man kunna tänka sig att den rimliga förväntan ändå måste vara att engelska klubbar ska gå vidare från sina respektive gruppspel. Och så är det självfallet. Det vore helt enkelt omöjligt för endast tre av fem engelska klubbar att ta sig till slutspel och se detta på annat sätt än att två engelska klubbar därmed har misslyckats. Till skillnad från t ex spanska klubbar där tre av fem klubbar ses som något slags styrkebesked.

Utifrån denna skala måste rimligtvis de engelska klubbarna bedömas och betygsättas på sitt gruppspel. Alltså är det inte självklart att bara för att ett engelskt lag vinner sin grupp, eller går till slutspel, så får de fyra eller fem plus. För dessa betyg behöver de rimligtvis ha presterat över förväntan. Detta kan för all del verka lite orättvist, vad mer ska man liksom göra än att vinna sin grupp eller gå till slutspel?!

Man City – (+++)

Givet att gruppen kändes åtminstone halvtuff på förhand med PSG som en riktigt svår motståndare och med RB Leipzig som åtminstone en farlig outsider, så var det självfallet en imponerande bedrift i sig att vinna gruppen. Den främsta insatsen var tveklöst den dominanta vinsten på hemmaplan mot PSG.

Helt nöjda kan däremot inte Man City vara med gruppspelet inför slutspelet. Två förluster i bagaget skapar viss osäkerhet i leden, precis som det relativt höga antalet insläppta mål. Det är sådant som kan komma och bitas i rumpan i ett slutspel. Även om jag för all del håller med Pep Guardiola om att betydelsen av detta inte ska överdrivas.

Liverpool – (+++++)

Liverpool gör vad som närmast måste beskrivas som det perfekta gruppspelet. De tar full pott, det vill säga sex raka vinster, och om jag inte missförstod någonting så är de den första engelska klubben att lyckas med den bedriften. Desto mer imponerande givet att det var en rejält tuff grupp på förhand, där kvalificeringen var i alla fall något oviss.

Här finns inte så mycket att invända egentligen. Liverpool visar att de är ett av Europas allra bästa lag och en av de stora favoriterna att lyfta Champions League-titeln framåt maj. Här hjälpte vare sig Simeones psykspel, Portos europeiska cuprutin eller ens det faktum att Zlatan tror att han är ett lejon. Liverpool defilerade hem gruppsegern.

Man Utd – (++)

Man Utd får två plus men med ett ytterst tveksamt andra plus, som jag ger egentligen enbart för att det skulle kännas märkligt att ge ett enda plus (underkänt) till ett lag som ändå vinner sin grupp. Men sättet som Man Utd vinner sin grupp på bådar sannerligen inte alls väl inför det kommande slutspelet.

Egentligen kan man säga att Man Utd gör endast en i alla fall vettig match i detta gruppspel, nämligen bortamatchen mot Villarreal, och även den hade sina tveksamma stunder. I övrigt inleddes gruppspelet med en förlust mot Young Boys och följdes upp av två minst sagt turliga hemmavinster mot Villarreal och Atalanta på tilläggstid.

Chelsea – (+++)

Om Man Utd får en svag tvåa så får Chelsea en stark trea. Hade det inte varit för att de släppte in det sena kvitteringsmålet mot Zenit i sista gruppmatchen, och därmed missade att vinna gruppen, så hade det varit givet fyra plus. Inte för att det gör så väldans mycket att vinna gruppen eller komma tvåa, men nu är det ju gruppen som betygsätts.

Både Malmö FF och Zenit var självfallet alldeles för svaga för att på något sätt kunna utmana Chelsea och Juventus om gruppens två högsta placeringar. Chelsea slutar måhända tvåa bakom Juventus, men visade minst sagt i hemmamatchen mot Juventus att det är Chelsea som var den här gruppens bästa lag.

Leicester – (++)

Jag tvekar väl egentligen på att ge Leicester två plus (godkänt) för sitt gruppspel, givet att de faktiskt missade slutspel, men det var små marginaler till sist och det var en rejält tuff grupp också på förhand. Napoli och Spartak Moskva är två starka lag i europeiskt cupspel och Leicester skulle alltid få det tufft med dem.

Känslan är emellertid att Leicester slarvade rätt rejält i detta gruppspel. De tappade en stabil 2-0-ledning hemma mot Napoli i första omgången, och därefter förlorade de helt i onödan mot Legia Warszawa. Trots detta hade de hyfsad chans på slutspel inför sista omgången, och hade kanske grejat det om de haft en full matchtrupp tillgodo.

West Ham – (++++)

Vad som kanske imponerar mest på mig med West Hams säsong så här långt är att de har varit framgångsrika inte bara i ligaspelet eller bara i det europeiska cupspelet, utan i både ligan och i Europa. Det visar för mig att deras framgång inte är någon tillfällighet, utan tvärtom vilar på säker grund.

För all del så avslutade West Ham gruppspelet något svagare, med oavgjort mot Genk och en förlust mot Dinamo Zagreb, men vid det laget hade de i praktiken redan stängt gruppspelet genom att inleda med tre raka vinster. West Ham dominerade i Europa League på ett sätt som visade att de hör hemma där.

Tottenham – (+)

Man får säga att Tottenhams gruppspel är mer svårbedömt än övrigas givet att det faktiskt inte är klart än, i och med att deras sista gruppmatch hemma mot Rennes har blivit uppskjuten på grund av Covidfaran. En match de dock kommer behöva vinna för att ens ta sig vidare till slutspel.

Gott nog kan man tänka att Tottenham i alla fall har saken helt och hållet i egna händer, men Tottenham ska rimligtvis inte behöva tvingas till en match med kniven mot strupen i sista omgången för att ta sig vidare från ett gruppspel i Europa Conference League, en helt ny turnering som Brendan Rodgers påstår sig inte ens känna till.

Den engelska och europeiska fotbollen har fortsatt sina egna problem gällande pandemin och dess fortsatta utmaningar. Tottenham ska under torsdagen spela en helt avgörande gruppmatch i Europa Conference League samtidigt som klubben skakas av vad som egentligen bara kan beskrivas som ett formidabelt Covidutbrott inom den egna klubben, bland både spelare och ledare.

Antonio Conte lät väldigt bekymrad på presskonferensen inför matchen. Och det var inte enbart ett bekymmer för att Tottenham har väldigt få spelare tillgängliga och att det därför kan bli praktiskt svårare att vinna matchen. Conte lät tämligen skakad av de rent hälsomässiga aspekterna kring risken att faktiskt spela matchen. Conte var av den fullt förståeliga uppfattningen att matchen borde skjutas upp.

Problemet i någon mening är att UEFA:s regler gällande detta är förhållandevis tydliga, nämligen att så länge en klubb har tillgång till åtminstone 13 spelare så finns där enligt dem inte någon skälig grund för att skjuta upp matchen. Tottenham har tillgång till 13 spelare och därmed kan de inte förvänta sig att UEFA kommer vilja skjuta upp matchen mot Rennes i Europa Conference League.

Men detta är regler som självfallet först och främst utgår från UEFA:s intresse att se till att deras matcher och turneringar genomförs och helst av allt även genomförs utan någon som helst fördröjning. Det är inte regler som först och främst utgår från hälsa eller andra mer ansvarstagande aspekter. UEFA och FIFA styrs av både sportsliga och ekonomiska motiv som många gånger väger tyngre än mer moraliska motiv.

Moraliskt är det en fullt rimlig ståndpunkt att anse att kvällens match mellan Tottenham och Rennes helt enkelt inte bör spelas. Inte i detta känsliga läge för samhällshälsan, och inte med ett lag inblandat där det har förekommit ett stort antal positiva Covidfall bland både spelare och ledare, och där situationen inte kan anses vara under kontroll. Här är det bättre att ta det säkra före det osäkra.

Men UEFA kommer med största sannolikhet inte vilja ta något som helst ansvar för den här situationen. Dels är det väl så att den här typen av organisationer är skapta mer för att vilja undvika ansvar än för att vilja ta ansvar, särskilt när där inte finns tydliga regler åt ena eller andra hållet. Dels fattar naturligtvis UEFA att om de öppnar dörren för ett fall så kan det komma många fler fall därefter som UEFA då också måste godkänna.

Frågan är då, om UEFA kanske som väntat inte tar sitt ansvar i detta beslut, vad för ansvar tar då Tottenham själva? Det kan ju annars vara väldigt lätt att bara avsäga sig ansvaret och i det här fallet hänvisa till UEFA:s ställningstagande. Tottenham lyder för all del delvis under UEFA men är samtidigt en självständig aktör som absolut kan besluta för egen del att helt enkelt inte genomföra matchen ikväll.

Visst skulle man kunna tänka sig att detta är ett beslut som skulle kunna få ett antal trista konsekvenser för Tottenham. För det första skulle Tottenham därmed med största sannolikhet åka ur Europa Conference League, inte minst eftersom de troligtvis skulle anses ha förlorat matchen med 0-3.  För det andra finns självfallet andra möjliga konsekvenser såsom böter och en viss tids avstängning från europeiskt cupspel.

Men ibland måste måste man som person eller som organisation faktiskt våga fatta beslut även de så att säga kommer med en kostnad, eller med konsekvenser av det här slaget. Hade jag varit Astrid Lindgren hade jag kanske sagt att annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Det vore ett modigt beslut av Tottenham att vägra spela kvällens match. Men är Tottenham en modig klubb?

Mod borde vara en viktig egenskap för Tottenham som klubb givet att det ingår i klubbens officiella motto. To dare is to do sägs det i både ord och i skrift, inte minst står det klistrat över Tottenhams hela arena. Rimligtvis är det ett mod som måste uppvisas inte enbart ute på fotbollsplanen utan även i styrelserummet. Fega ledare kommer aldrig kunna inspirera modiga spelare.

Sedan är det kanske också så att Tottenhams mod inte nödvändigtvis kommer få några större bestraffningar. Skulle Tottenham sätta ned foten rejält skulle det kanske tvinga UEFA till att hitta en annan och bättre lösning för matchens genomförande. Allra minst måste man kanske tänka sig att det politiska klimatet för UEFA att bestraffa Tottenham i någon mer allvarlig utsträckning knappast kan vara särskilt gynnsamt.

Kvällens match bör inte spelas eftersom något uppenbarligen just nu är sjukt i Tottenham. Om kvällens match mellan Tottenham och Rennes ändå spelas måste man börja tänka att det är något som är ännu sjukare med den europeiska fotbollen. Vilket möjligen skulle kunna resultera i samma grova och enkla slutsats för europeisk fotboll som för engelska politiker:

Avgå alla!

Fotnot: Runt midnatt igår så meddelade Tottenham att de i samråd med UEFA beslutat att ställa in eller rättare sagt skjuta upp gårdagens match. Rubrikens fråga kan därmed anses vara med ja besvarad. Och dagens blogg får kanske läsas först och främst som en generell iakttagelse om en klubbs sociala och moraliska ansvar.

Alltså måste man kanske förmoda att åtminstone Man City, Liverpool och Man Utd inte precis kommer gå balls to the wall i just dessa matcher. Tvärtom är det kanske en sorts möjlighet till vila för dem, åtminstone i relativa termer. Kanske visade Ralf Rangnick korten lite väl tydligt när han beklagade sig över att han inte kunde slänga in Phil Jones som en av mittbackarna mot Young Boys.

Generellt är det ju en issue med Champions Leagues gruppspel att det egentligen ganska sällan blir särskilt dramatiskt i slutomgången. Skillnaderna är lite för stora för det i den europeiska fotbollen, och oftast brukar det ändå vara två lag i respektive grupp som så att säga höjer sig över övriga två lag. Struntar vi i Europa League-platserna så finns inget kvar att spela för i hälften av grupperna under denna veckas omgång.

Ändå återstår ju några rätt spännande frågor inför den sista omgången av Champions League denna säsong.

Kommer Atlético Madrid att åka ur?
Atlético Madrid startar omgången sist i sin grupp, men måste ändå anses ha en rätt vettig chans att ta sig till slutspel. Vad de absolut måste göra är att vinna mot Porto på bortaplan, vilket självfallet inte är någon omöjlig uppgift. Om de lyckas med detta så är de garanterade slutspel så länge Liverpool inte förlorar mot Milan i Milano.

Här skulle man för all del kunna ana en och annan strategisk tankegång för Liverpool, för frågan är väl om de ändå inte anser det mer värdefullt att slå ut Atlético Madrid än att slå ut antingen Porto eller Milan. Frågan är alltså hur intresserade Liverpool alltså är att vinna mot Milan, eller ens ta poäng mot dem.

Om Milan alltså vinner mot Liverpool, samtidigt som Atlético Madrid vinner mot Porto, så slutar det hela i en fråga om målskillnad. Där befinner sig Milan för närvarande ett mål plus på Atlético Madrid, så det gäller med andra ord för Atlético Madrid att inte bara vinna utan helst vinna med åtminstone några mål.

Prognos: Atlético Madrid åker ur!

Kommer Barcelona att åka ur?
Barcelona hänger onekligen på håret i sin grupp. För all del befinner de sig på andra plats i gruppen, två poäng före Benfica. Men om Benfica vinner mot Dynamo Kiev på hemmaplan, vilket knappast är att anse som någon osannolikhet, så är Barcelona därmed piskade att vinna borta mot Bayern München.

Då blir naturligtvis följdfrågan: Exakt hur motiverade är egentligen Bayern München att vinna den här sista gruppmatchen i en grupp de redan vunnit? Svaret här ligger kanske i Bayern Münchens rimliga intresse att vilja slå ut Barcelona samt att de brukar vara maskiner. Barcelonas bästa chans är Benficas klantighet.

Prognos: Barcelona åker ur!

Kommer Villarreal att åka ur?
Förlusten mot Man Utd på hemmaplan ställde onekligen till det en smula för Villarreal, som nu måste undvika förlust borta mot Atalanta i sista omgången. Vad vi alltså kommer att få se på Stadio Atleti Azzurri d’Italia är en ren gruppfinal om den där andra platsen mellan just Atalanta och Villarreal.

Man måste säga att det är en fullständigt oförutsägbar fotbollsmatch. Atalanta kan onekligen vara väldigt frejdiga och lite wild and crazy. Villarreal är onekligen starka i sin organisation och måste kanske ändå sägas ha en mer omfattande europeisk cuprutin som kan bära dem till ett positivt resultat i den här matchen.

Prognos: Villarreal åker ur!

Kommer Sevilla att åka ur?
Ännu en ren ”gruppfinal” för ett spanskt lag på bortaplan mot en synnerligen energisk och entusiastisk motståndare. Som supporter hade jag inte i något sammanhang känt mig bekväm med att mitt lag skulle behöva åka till Red Bull Arena och behöva vinna i sista omgången för att ta sig till slutspel.

Hemmaplan talar för Red Bull Salzburg på precis samma sätt som för Atalanta. Och precis som för Villarreal så talar väl kanske den europeiska cuprutinen, och vad vi kanske ändå får kalla för den spanska mentaliteten i europeiskt cupspel, för Sevilla. Men det har hittills den här säsongen inte varit så mycket bevänt med den rutinen eller mentaliteten.

Prognos: Sevilla åker ur!

Kort sagt: Kommer Real Madrid bli enda spanska lag i Champions Leagues slutspel?

Leeds var av naturliga skäl inte särskilt sena med att där och då påpeka det till synes ojämna och orättvisa i detta konkurrensförhållande. När Leeds alltså befann sig i Football League, och till synes satt fast i Football League, så hade de alltså en typ av syn på detta med finansiell rättvisa i engelsk fotboll. Men när Leeds nu återigen är tillbaka i Premier League så verkar även deras syn på finansiell rättvisa ha genomgått en omfattande förändring.

Framför allt är det kanske Angus Kinnear, Leeds VD, som har placerat både sig själv och klubben i hetluften genom att i sina kommentarer om Tracey Crouchs utredning om den engelska fotbollens styrning ha beskrivit ett par av dess förslag på reformer som maoism och ”as flawed as they are radical”. Men man måste anta att åtminstone Kinnears mening, om än kanske ej ordvalet, är något Leeds som klubb ändå står bakom.

Vad gäller ordvalet så är det naturligtvis ytterst olämpligt. Att jämställa förslag om en oberoende myndighet för engelsk fotboll samt om en mindre skatt på transfers med ett samhällsprojekt som utöver ett allmänt och omfattande mänskligt förtryck även rent konkret resulterade i 40-50 miljoner döda genom svält visar på en genande och genant oförmåga att sätta saker i sina rätta proportioner och perspektiv.

Nu har för all del det där blivit någon av allmänt använd retorisk tankefigur först för brunhögern och sedan gradvis även för normalhögern. Nämligen detta att beskriva sådant de inte gillar med allehanda socialistiska invektiv. Att ta ett knä mot rasism blir därmed hastigt och olustigt marxism, fastän ingen som säger detta har minsta lilla aning om vad marxism faktiskt är. Reglering blir som vi ser maoism.

Kanske är det så att Angus Kinnear i själva verket är väldigt inläst på vad maoism faktiskt är, var och vad det stod för. Det är svårt att säga, även om det kanske inte känns så värst sannolikt. Desto mer sannolikt känns det kanske att han mest väljer att försöka klistra en etikett på förslag han inte gillar, ungefär som när fotbollsspelare väljer att säga fake news om rykten och rapporter som de av någon anledning inte riktigt gillar.

När Angus Kinnear pratar vackert om hur det är den fria företagsamheten som har gjort engelsk fotboll stor och stark så missar han för all del rätt många saker. Dels att engelsk fotboll präglats av mycket mer än enbart fri företagsamhet. Dels att fotbollen har tagit sig många andra former med framgång i andra länder. Men inte minst att mängder av engelska klubbar, inte minst Leeds för övrigt, ofta redovisar enorma förluster.

På något sätt känns det onödigt eftersom Kinnear faktiskt gör en och annan poäng som är svår att säga emot. Ja, vad vi skulle kunna kalla för kapitalismen inom engelsk fotboll, även i den meningen det skulle kunna beskrivas som en slags kollektiviserad kapitalism, är en förklaring både till dess storlek och dess styrka. Ja, att bara skicka pengarna nedåt i systemet riskerar utgöra incitament för oansvarig klubbstyrning.

Visst är det grovt förenklat att enbart säga att klubbar längre ned i systemet enbart har att spendera inom vad de faktiskt drar in, om inte annat så för att vad de drar in så klart är något som påverkas av systemets utformning. Men det är också i högsta grad sant att de engelska klubbar som har hamnat i allvarliga problem utan undantag har gjort det för att de själva valt att spendera mycket än vad deras intäkter faktiskt kan täcka.

Men istället för att rikta in sig på det grundläggande problemet väljer många att rikta in sig på den betydligt mer populistiska tankegången att det på något sätt skulle vara Premier Leagues fel som inte ger dessa klubbar mer pengar. Som om dessa klubbar och deras klubbägare plötsligt skulle sluta att spendera mer pengar än vad de har bara de skulle få mer pengar att spendera.

Vad klubbarna längre ned i det engelska seriesystemet i första hand behöver är inte att få mer pengar till skänks från ovan, det vill säga från Premier League, vilket i sin tur enbart kommer göra dem mer och mer beroende av Premier League, och ge Premier League mer och mer makt och inflytande. Vad dessa klubbar behöver är att deras ligor blir bättre på att generera sina egna sponsorer och TV-avtal.

Nu är det för all del knappast någon större filosofisk omtanke eller solidaritet med den engelska fotbollen som får Leeds och Angus Kinnear att säga vad de säger och tänka vad de tänker gällande dessa förslag. Precis som alla andra klubbar tycker och tänker Leeds naturligtvis utifrån vad som är bäst för enbart dem själva. Vilket naturligtvis även förklarar varför Leeds tyckte en sak i Football League, och en helt annan sak i Premier League.

Här skulle man kunna tänka sig att Leeds helgarderar sig. För om Leeds skulle lyckas hålla sig kvar i Premier League så vill de naturligtvis dela med sig så lite som möjligt av de intäkter som detta ger. Om Leeds däremot skulle åka ur Premier League igen, vilket ju är fullt möjligt, så vill de naturligtvis väldigt gärna ha samma konkurrensfördelar att ta sig upp igen som de förut under 16 år beklagade sig över att andra klubbar hade.

Vinsten på tilläggstid senast mot Crystal Palace borde dock ha lugnat ned Leeds en aning. De vann den där matchen som de verkligen behövde vinna. Dessutom vann de en match som de förmodligen inte riktigt förtjänade att vinna, på samma sätt fast omvänt som de förut kanske misslyckats med att vinna matcher de förmodligen kanske ändå förtjänade att vinna. Kanske var det något slags trendbrott för Leeds.

Om det var ett trendbrott så behöver Leeds nya trend inkludera att de följer upp detta med att vinna hemma mot Brentford under eftermiddagen. Det är sannerligen en match som Leeds bör kunna förvänta sig att vinna, och en vinst skulle för kanske första gången den här säsongen skicka Leeds inte enbart uppåt uppåt i tabellen, utan upp på ett ändå betryggande avstånd till det där nedflyttningsstrecket.

Vem vet, kanske skulle det kunna få Angus Kinnear att inte längre känna riktigt samma säkert fullständigt genuina oro över maoismens våldsamma effekter på engelsk fotboll som han för närvarande verkar känna sådan skräck för.

Möjligen säger det något i sig om hur väl West Ham har lyckats med David Moyes som manager att man ser en svit om endast tre matcher utan vinst som oroväckande för att inte säga uppseendeväckande. Särskilt som West Ham alltjämt befinner sig på fjärde plats i tabellen, det vill säga en betydligt bättre placering än vad egentligen någon hade kunnat ana på förhand.

Men det intressanta är självfallet inte resultaten i sig, utan de möjliga orsakerna till resultaten. Är det enbart rena tillfälligheter som gör att West Ham inte längre vinner sina fotbollsmatcher? I så fall är det kanske inte mycket att bekymra sig över. Är det tvärtom något konkret som faktiskt har hänt som gör att West Ham inte längre vinner sina fotbollsmatcher? I så fall är det värdefullt att veta vad.

David Moyes har till synes sin egen uppfattning klar över varför West Ham har misslyckats med att vinna sina senaste matcher. Målskyttet har helt enkelt inte fungerat alls på samma sätt, det vill säga anfallarna har inte varit lika effektiva och framstående i sitt målskytte som de var innan landslagsuppehållet. West Ham gör således färre mål, och gör färre mål på sina chanser.

Just den analysen är i sig självt svår att beslå med några fel. West Ham misslyckades med att göra några mål alls mot Wolves. West Ham lyckades därefter inte göra ett enda mål förrän långt in på tilläggstid mot Man City. West Ham lyckades till sist göra endast ett enda mål hemma mot Brighton, vilket gav Brighton möjligheten att kvittera mot slutet av matchen.

En poäng på tre matcher således, vilket inte kan anses vara riktigt bra nog även om Man City på bortaplan var en av matcherna. Men West Ham hade naturligtvis rimliga och realistiska förhoppningar om att kunna ta mer än en enda poäng i matcher mot Wolves och mot Brighton. Glädjen mitt i besväret är kanske att West Hams brist på mål inte beror på att laget misslyckas med att skapa målchanser.

West Ham hade tvärtom gott om målchanser i samtliga tre matcher, i sådan utsträckning att de borde ha kunnat vinna åtminstone två av matcherna, det vill säga matcherna mot Wolves och mot Brighton. Detta skulle man kunna säga ger Moyes vatten på sin kvarn vad gäller uppfattningen att West Hams problem mest av allt handlar om en oförmåga att göra mål på sina chanser.

Frågan är däremot om inte detta är en beskrivning av verkligheten som också går att vända och vrida på. Kritiken verkar för närvarande gå ut på att West Hams anfallare inte längre producerar mål i den utsträckning som går att förvänta sig. Men kanske är det i själva verket så att West Hams anfallare tidigare har producerat mål i högre utsträckning än vad som kanske är rimligt att förvänta sig?

Vad vi i så fall skulle se nu är ett läge där West Hams anfallare alls inte underpresterar, som Moyes med flera kanske vill ha det till, utan helt enkelt har återgått till att prestera normalt efter att förut i någon mening ha överpresterat i detta avseende. Väljer vi att titta på West Hams xG-statistik match för match så är detta en teori som faktiskt uppvisar en viss grad av substans.

Kanske är detta en på sätt och vis lite obekväm tankegång för Moyes eftersom det i så fall  vrider uppmärksamheten bort från de individuella anfallarna i riktning mot den kollektiva taktiken, som därmed skulle kunna anklagas för att inte skapa tillräckligt många chanser, eller möjligen tillräckligt bra chanser. Det vill säga om West Ham vill fortsätta producera mål i takt med topplagen så behöver de en delvis starkare taktik.

Nu är för all del det där också en något elak snurrning av West Hams situation just nu. Ett gemensamt drag för samtliga topplag, både i Premier League och i samtliga av de största ligorna, är nämligen att de har anfallare som ”överpresterar” i termer av xG, det vill säga som i någon mening har förmågan att göra mål från ingenting för att uttrycka sig väldigt slängigt om saken.

Man skulle i själva verket kunna säga att just detta är vad som kännetecknar världens bästa anfallare från mer normala anfallare. Det vill säga förmågan att göra betydligt fler mål än vad xG antyder att de borde kunna göra. Något som oftast förutsätter förmågan att hitta den geniala lösningen i svåra situationer, att göra det svåra enkelt, kort sagt förmågan till kreativt tänkande på fotbollsplanen.

Det säger sig självt att vi kommer hitta den typen av anfallare i betydligt högre utsträckning i klubbar som Chelsea, som Man City och som Liverpool, det vill säga alla de tre klubbar som ligger före West Ham i tabellen för närvarande. Det säger även något positivt om West Ham att de ligger före flertalet andra lag i tabellen som även de har tillgång till den här typen av anfallare.

Men West Ham har inte riktigt anfallare av det här slaget. Inget ont alls om t ex Michail Antonio, Jarrod Bowen med flera, som är synnerligen skickliga anfallare. Men det är inte anfallare i världsklass på samma sätt som vi hittar i superklubbarna. Alltså är det kanske att begära lite för mycket av dem att de över en längre tid också ska lyckas prestera som anfallare i världsklass.

Vilket de möjligen ändå måste göra denna lördag om West Ham ska kunna hoppas på att göra några mål på Chelsea, som är det lag som släppt in lägst antal mål av alla lag i ligan så här långt.

Kvällens seriefinal i EFL Championship mellan Fulham och Bournemouth skulle på flera sätt kunna betraktas som bevis A för åklageriet. Dessa båda klubbar, nyss nedflyttade från Premier League, och alltjämt vinnandes på sina fallskärmar, har snart halvvägs in på den här säsongen lyckats öppna upp ett betryggande försprång i toppen av tabellen. Sju-åtta poäng skiljer dem från närmast jagande lag på tredje plats.

Att Fulham och Bournemouth lyckas med detta beror naturligtvis på att de har lyckats samla på sig betydligt starkare och bredare spelartrupper än övriga lag i EFL Championship, och att de genom sina finansiella fallskärmar står betydligt bättre rustade att även kunna behålla dessa spelare fastän de inte längre spelar i Premier League. Det är inte nödvändigtvis tillräckligt alla gånger, men självfallet en bra push på vägen.

Det teoretiska försvaret för fallskärmarnas advokater är att detta helt enkelt ger klubbar en betydligt större ekonomisk trygghet, ger dem några år på sig att anpassa kostnaderna till en lägre serie, och inte minst möjliggör för dessa klubbar att verkligen våga satsa när de tar sig upp till Premier League. Något som teoretiskt kan göra Premier League i sig mer konkurrenskraftigt på längre sikt.

För all del finns det inga fel med dessa försvarsargument. Men kanske pekar det på samma gång på det finansiella gap som har öppnat upp sig mellan Premier League och övriga serier i den engelska fotbollen att man har kommit fram till att den typen av särskilda stödinsatser behövs. Kanske påverkar det konkurrensen i Premier League, men det har även effekter på konkurrensläget i Football League.

Alltså är det inget märkligt med att Fulham och Bournemouth är de två klubbar som har dragit ifrån i toppen av EFL Championship. Men det vore också fel att påstå att detta enbart skulle bero på deras finansiella fallskärmar. Ett annat skäl är att EFL Championship är en betydligt mer anonym liga den här säsongen än vad den har varit under tidigare år, det finns helt enkelt inte några väldigt tydliga lag som sticker ut hakan.

Kanske skulle ett av dessa lag kunna vara West Brom, som ju inledde säsongen väldigt starkt men som nu ligger åtta-nio poäng efter de båda topplagen. Men Valerien Ismaels lag har inte alls haft samma lycka med spelet ju längre säsongen har gått, och det återstår att se om det är en tillfällig formsvacka, eller snarare så att West Brom helt enkelt har så att säga hittat sin nivå.

Sheffield United vore ett annat lag som teoretiskt hade kunnat ställa till problem för både Fulham och Bournemouth. Definitivt är det ju ett lag med samma finansiella fördelar som dessa båda lag. Men Sheffield United har ännu inte återhämtat sig från förfallet som ledde till deras nedflyttning, och nyligen sparkade man Slavisa Jokanovic som man anställde inför den här säsongen. För närvarande ligger laget på trettonde plats.

Vilka andra lag skulle då egentligen kunna utmana Fulham och Bournemouth? Lag som QPR, Blackburn Rovers, Coventry med flera gör för all del bra säsonger, men känns alldeles för tunna för att kunna utmana toppen av tabellen över en hel säsong. Vad som vore mer realistiskt för dem är nog snarare att kunna nypa en playoff-plats, där man får räkna med att det kommer kunna bli rejäl strid på kniven.

Om inte annat är det ju lite talande att både Fulham och Bournemouth har ett sådant försprång i tabellen trots att de i själva verket inte gått överdrivet bra själva under ligans senaste omgångar. Båda har exempelvis misslyckats med att vinna sina två senaste matcher och alltså bara spelat oavgjort. Bournemouth har i själva verket vunnit endast en av sina senaste fem matcher, och förlorat två av dem.

Förhoppningen för de jagande lagen är naturligtvis att de kommer kunna hämta in två-tre poäng på antingen Fulham eller Bournemouth, eller möjligen helst av allt på båda två, den här omgången. I så fall skulle det teoretiskt kanske bara skilja fyra-fem poäng efter den här omgången. Vilket inte är något litet försprång, men ändå ett försprång som känns betydligt lättare att hämta hem än dagens snart tvåsiffriga försprång.

En speciell match är det väl även på så vis att Scott Parker återvänder med sitt Bournemouth till Fulham, varifrån han ju inför den här säsongen fick sparken. Här måste man anta att det ändå finns något slags revanschsug. Men kanske är det ändå en skön känsla för Parker att hur kvällens match än slutar så talar det mesta ändå för att både Fulham och Bournemouth kliver upp till Premier League efter denna säsong.

Möjligen är det just detta som är det lite trista med den här typen av seriefinaler i EFL Championship, att de egentligen inte betyder jättemycket eftersom både ettan och tvåan blir uppflyttade och det egentligen bara är detta som faktiskt betyder något. Om detta istället hade varit i Premier League så hade kvällens match naturligtvis varit en jättematch med närmast enorma implikationer.

Vad man faktiskt skulle kunna göra åt den saken, det vill säga så att även seriefinaler i EFL Championship får samma betydelse, är lite oklart. Precis som att det inte är helt klart om det ens är något som verkligen behöver göras något åt. Ett sätt att komma åt det vore naturligtvis att göra så att endast ettan i EFL Championship erhåller en automatisk uppflyttningsplats.

Det är ett förslag som möjligen är att räknas som idrottsligt sunt. Men listan blir ganska lång över de rent egoistiska skäl som skulle få majoriteten av berörda engelska klubbar att tycka att detta var en fullständigt vidrig idé. Definitivt är det en idé som varken Fulham eller Bournemouth hade röstat för i detta läge. Det passar nog dem alldeles utmärkt att kvällens seriefinal har en betydligt mycket mer begränsad betydelse.

Lik förbaskat kommer jag ändå på något sätt ratta in matchen ikväll mellan Fulham och Bournemouth. Det har nämligen potentialen att bli en rätt bra fotbollsmatch, med eller utan spänningen av en genuin och skarp seriefinal.

Men jodå, jag tror faktiskt det har hittats ett sätt, elleråtminstone ett fullt möjligt sätt beroende på hur hård den brittiska byråkratin faktiskt bestämmer sig för att vara. För hur löjligt vore det ändå inte om Man Utd, efter att ha ägnat åtskillig tid åt att bestämma sig för Ralf Rangnick som deras interimmanager, som ska sitta säsongen ut innan Man Utd därefter ska anställa en ny manager, plötsligt får beskedet att Rangnick minsann inte får något arbetstillstånd?!

Brexit har ju som vi vet medfört tuffare regler vad gäller att importera arbetskraft till Storbritannien. Detta på ett sätt som i många avseenden har lamslagit det brittiska samhället, vilket möjligen alla med i alla fall en halv hjärna hade kunnat förutse, och även gjorde det. Det vore väl dumt att påstå att konsekvenserna för fotbollen är särskilt allvarliga i det avseendet, men onekligen har det gjort klubbarna lite mindre fria att värva och anställa precis vem som helst.

Ralf Rangnick är för all del inte precis vem som helst. Men Rangnick är ändå en manager som inte uppfyller de brittiska kraven att ha jobbat tillräckligt mycket på tillräckligt hög nivå som manager under de senaste fem åren. Det vill säga de krav som krävs för att en manager i det här fallet automatiskt ska beviljas arbetstillstånd. Vad som krävs annars är ett särskilt beslut om undantag eller godkännande av särskilda skäl, vilket både är i alla fall en aning osäkert och inte minst tar längre tid.

Nu skulle jag för all del inte betrakta det som särskilt sannolikt att den brittiska byråkratin till slut säger nej till Rangnick och till Man Utd. Rangnick är väl kanske alldeles för meriterad för det i största allmänhet, så det borde inte vara något särskilt svårt case för särskilda skäl att presentera för Man Utd. Dessutom misstänker jag att det hjälper att det är just en klubb som Man Utd som inkommer med ärendet. En mindre klubb hade mycket väl kunnat antas få större problem.

Ett intressant första test för de brittiska reglerna är det ju ändå, och det vore ju väldigt fascinerande om beslutet blev avslående, både för vad det betyder rent praktiskt och för den komiska effekten. Dessutom blir det ju lite intressant att se hur lång tid det faktiskt tar att fatta beslutet. Tanken var ju att Rangnick skulle vara Man Utds manager redan ikväll mot Arsenal på Old Trafford. Men så har alltså inte blivit fallet, Carrick är alltjämt vikarie för vikarien, och det var ju definitivt inte något Man Utd planerat.

Planerat eller ej så får väl ändå resultaten så här långt sägas ha varit positiva på beslutet att sparka Ole-Gunnar Solskjaer. Vilket förmodligen har mest av allt att göra med den kortsiktiga effekt den typen av beslut rent allmänt tenderar att få. Men vinst borta mot Villarreal, tillsammans med säkrad gruppseger i Champions League, samt oavgjort borta mot Chelsea måste rimligtvis betraktas som betydligt bättre än vad många befarade på förhand. Definitivt bättre än vad som hade varit väntat med Solskjaer som manager.

Vad säger egentligen detta om matchen mot Arsenal ikväll? Inte särskilt mycket som jag ser det. Varken Man Utd eller Arsenal är för närvarande några stora fotbollslag utan mer två lag bestående av väldigt skickliga spelare. Man Utd borde rimligtvis i kraft av hemmaplan ha rimliga förhoppningar och förväntningar om att slå Arsenal. Så bra är däremot inte Man Utd att Arsenal själva borde kunna ha sina egna rimliga förhoppningar om att kunna vinna den här matchen.

Beslutet att anställa Ralf Rangnick har tagits emot med rätt positiva omdömen. Det är många som ser det mer långsiktiga i anställningen, med Rangnick förespråkandes en mycket tydlig fotbollsidé och därefter klivandes uppåt i hierarkin för att fungera som en slags director of football. Så långt är jag beredd att instämma. På kortare sikt ligger det emellertid en sanning i vad vissa har poängterat, att många av Man Utds stjärnspelare för närvarande inte känns helt idealiskt valda för ett högt, arbetskrävande presspel.

Vilken betydelse Ralf Rangnick alltså kan ha för Man Utd redan den här säsongen känns därför begränsat. Möjligen undantaget värdet i sig av att någon form av förändring sker och av en ny röst på posten. Men man måste anta, eller kanske snarare måste man hoppas, att Man Utd anställde Rangnick mer som ett sätt att jobba inför kommande säsonger än för att rädda specifikt den här säsongen. Den här säsongen känns redan i huvudsak körd för Man Utd, med eller utan Rangnick.

Vilket möjligen får ses som en positiv grej just i dessa dagar när Man Utd fastän de redan anställt Ralf Rangnick ändå inte vet om klubbens framtid blir med eller utan Ralf Rangnick. Vilket så klart är löjligt nog bara det.

Förmodligen är det två omständigheter som gjort att det ändå har dröjt så här länge. För det första att Everton faktiskt inledde den här säsongen förhållandevis starkt.  Everton tog 13 poäng på sina sex första matcher, vann fyra av dem och förlorade en enda, sniffandes på Champions League-platserna. För det andra att Evertons supportrar nog inte ville kunna anklagas för att aldrig ha gett Benitez ens en chans.

Gradvis börjar emellertid dessa omständigheter att skingras. Everton har inte vunnit en match på över två månader, och har förlorat fem av sina sju senaste ligamatcher, och alltså bara tagit två poäng på dessa. Everton har rasat i tabellen ner mot nedre halvan och befinner sig för närvarande, med en nedåtgående trend, endast sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Inte heller hjälper det att Evertons starka säsongsinledning i mångt och mycket hängde samman med att deras spelschema i början av säsongen var av det bekvämare slaget, med inte särskilt många tuffare matcher på pappret. Så fort spelschemat blev tuffare, och motståndet svårare, så började också Evertons resultat att fallera. Verkligheten hann helt enkelt ifatt Everton, och det var inte någon särskilt rolig verklighet.

Problemet sitter inte endast i resultaten utan går att hitta i minst lika hög utsträckning i själva spelet, eller fotbollen. Everton har i flertalet matcher mot topplagen blivit om inte fullständigt utspelade så åtminstone rejält dominerade på planen. Everton har helt enkelt inte lyckats prestera en fotboll som ens med största möjliga välvilja skulle kunna anses som bra nog att uppnå klubbens målsättningar.

Om Everton endast hade förlorat mot topplagen i ligan hade det kanske gått att hitta så kallade förmildrande omständigheter. Men som har visat sig under de senaste matcherna så har Everton börjat förlora, och förlora tämligen uppseendeväckande även mot övriga lag i ligan. Watford dängde in fem mål på Everton, Evertons spelare började bråka med varandra i förlusten mot Wolves, och förlusten senast mot Brentford sved.

Att just försvarsspelet krånglar är ytterst besvärande både för Everton och för Rafa Benitez själv måste man förmoda. Just förmågan att sätta försvarsspelet, och hitta spelets organisation, var det starkaste argumentet för Everton att anställa Benitez i somras, vissa skulle kanske hävda det enda argumentet. Lyckas inte Everton prestera en hållbar defensiv så finns inte längre några bra argument för Benitez som Evertons manager.

Vi kan spekulera kring olika förklaringar till varför det är på detta sätt. Den stora förklaringen vore kanske att Rafa Benitez helt enkelt står för en alldeles för passiv fotboll för att kunna fungera i den mer moderna fotbollen. Detta är ett ämne vi touchat vid någon gång förut för inte så länge sedan. Det fanns alltid ett glapp mellan Evertons vilja att spela en mer progressiv fotboll och beslut att anställa en konservativ Benitez.

Förklaringen känns något överdriven givet att Benitez lyckades tämligen väl med Newcastle för några år sedan. Åtminstone delvis leder detta oss in mot den något mindre förklaringen, nämligen att Benitez helt enkelt inte har lyckats få med sig spelarna helt och hållet helhjärtat på sina idéer. Detta skulle då innebära fler fall av bristande koncentration, och att Benitez idéer helt enkelt inte omsätts med den omsorg som de kräver.

Ingen av dessa förklaringar är särskilt upplyftande vad gäller Rafa Benitez möjligheter att fungera som Evertons manager på längre sikt. Än mindre om det som man kan förmoda handlar om en kombination av dessa båda förklaringar. Möjligen skulle man kunna tycka och tänka att den mindre förklaringen i alla fall har någon utsikt att kunna förändras över tid. Frågan är bara om Everton och Benitez har den tiden.

Om Rafa Out-kören redan har börjat sjunga så kommer det inte gå att få tyst på den i första taget. Och med matcher mot i tur och ordning Liverpool, Arsenal och Chelsea så ser inte möjligheterna särskilt goda ut att få över kören på Benitez sida igen, särskilt inte som man därmed även måste förmoda att Everton kommer fortsätta rasa nedåt i tabellen, ned mot det där nedflyttningsstrecket alla tog för givet var ett minne blott.

Egentligen är väl det enda som möjligen skulle kunna ge Everton och Benitez luft under vingarna igen en vinst ikväll mot Liverpool på Goodison Park. Inget gläder Evertons supportrar mer än att ge Liverpool på käften så klart, om inte annat så för att det händer så förskräckligt sällan. Men givet Benitez egna kopplingar till just Liverpool vore det nog inte alls hälosamt för hans ställning med ännu en förnedrande förlust ikväll.

En förlust mot Liverpool skulle mycket väl kunna bli strået som knäckte Rafa Benitez rygg i Everton. Eller om man kanske snarare skulle se det som droppen som fick bägaren att rinna över. En bägare som redan innan dess var fylld till bredden med en längre svit av matcher utan vinst för Everton, och ett Everton som inför den här omgången befinner sig på fjortonde plats i tabellen. Det som inte skulle hända med Benitez som manager.

Dessutom börjar det väl bli dags för Paulo Fonseca att kopplas samman med åtminstone den femte klubben i Premier League endast under det sista året. Någon jobbar onekligen hårt på att få Fonseca till Premier League.