Man måste rimligtvis med viss regelbundenhet fråga sig om det skulle kunna finnas några fler sätt på vilka Man Utd skulle kunna göra sig ännu löjligare som klubb än vad de redan har lyckats med. För det måste väl ändå anses vara hyfsat svårslaget först att dröja minst ett år för länge med att sparka en manager, missa mängder av andra managers längs vägen, därefter ändå sparka denna manager bara för att bedan hamna i en situation där man behöver en tillfällig manager innan man anställer nästa tillfälliga tränare.
Men jodå, jag tror faktiskt det har hittats ett sätt, elleråtminstone ett fullt möjligt sätt beroende på hur hård den brittiska byråkratin faktiskt bestämmer sig för att vara. För hur löjligt vore det ändå inte om Man Utd, efter att ha ägnat åtskillig tid åt att bestämma sig för Ralf Rangnick som deras interimmanager, som ska sitta säsongen ut innan Man Utd därefter ska anställa en ny manager, plötsligt får beskedet att Rangnick minsann inte får något arbetstillstånd?!
Brexit har ju som vi vet medfört tuffare regler vad gäller att importera arbetskraft till Storbritannien. Detta på ett sätt som i många avseenden har lamslagit det brittiska samhället, vilket möjligen alla med i alla fall en halv hjärna hade kunnat förutse, och även gjorde det. Det vore väl dumt att påstå att konsekvenserna för fotbollen är särskilt allvarliga i det avseendet, men onekligen har det gjort klubbarna lite mindre fria att värva och anställa precis vem som helst.
Ralf Rangnick är för all del inte precis vem som helst. Men Rangnick är ändå en manager som inte uppfyller de brittiska kraven att ha jobbat tillräckligt mycket på tillräckligt hög nivå som manager under de senaste fem åren. Det vill säga de krav som krävs för att en manager i det här fallet automatiskt ska beviljas arbetstillstånd. Vad som krävs annars är ett särskilt beslut om undantag eller godkännande av särskilda skäl, vilket både är i alla fall en aning osäkert och inte minst tar längre tid.
Nu skulle jag för all del inte betrakta det som särskilt sannolikt att den brittiska byråkratin till slut säger nej till Rangnick och till Man Utd. Rangnick är väl kanske alldeles för meriterad för det i största allmänhet, så det borde inte vara något särskilt svårt case för särskilda skäl att presentera för Man Utd. Dessutom misstänker jag att det hjälper att det är just en klubb som Man Utd som inkommer med ärendet. En mindre klubb hade mycket väl kunnat antas få större problem.
Ett intressant första test för de brittiska reglerna är det ju ändå, och det vore ju väldigt fascinerande om beslutet blev avslående, både för vad det betyder rent praktiskt och för den komiska effekten. Dessutom blir det ju lite intressant att se hur lång tid det faktiskt tar att fatta beslutet. Tanken var ju att Rangnick skulle vara Man Utds manager redan ikväll mot Arsenal på Old Trafford. Men så har alltså inte blivit fallet, Carrick är alltjämt vikarie för vikarien, och det var ju definitivt inte något Man Utd planerat.
Planerat eller ej så får väl ändå resultaten så här långt sägas ha varit positiva på beslutet att sparka Ole-Gunnar Solskjaer. Vilket förmodligen har mest av allt att göra med den kortsiktiga effekt den typen av beslut rent allmänt tenderar att få. Men vinst borta mot Villarreal, tillsammans med säkrad gruppseger i Champions League, samt oavgjort borta mot Chelsea måste rimligtvis betraktas som betydligt bättre än vad många befarade på förhand. Definitivt bättre än vad som hade varit väntat med Solskjaer som manager.
Vad säger egentligen detta om matchen mot Arsenal ikväll? Inte särskilt mycket som jag ser det. Varken Man Utd eller Arsenal är för närvarande några stora fotbollslag utan mer två lag bestående av väldigt skickliga spelare. Man Utd borde rimligtvis i kraft av hemmaplan ha rimliga förhoppningar och förväntningar om att slå Arsenal. Så bra är däremot inte Man Utd att Arsenal själva borde kunna ha sina egna rimliga förhoppningar om att kunna vinna den här matchen.
Beslutet att anställa Ralf Rangnick har tagits emot med rätt positiva omdömen. Det är många som ser det mer långsiktiga i anställningen, med Rangnick förespråkandes en mycket tydlig fotbollsidé och därefter klivandes uppåt i hierarkin för att fungera som en slags director of football. Så långt är jag beredd att instämma. På kortare sikt ligger det emellertid en sanning i vad vissa har poängterat, att många av Man Utds stjärnspelare för närvarande inte känns helt idealiskt valda för ett högt, arbetskrävande presspel.
Vilken betydelse Ralf Rangnick alltså kan ha för Man Utd redan den här säsongen känns därför begränsat. Möjligen undantaget värdet i sig av att någon form av förändring sker och av en ny röst på posten. Men man måste anta, eller kanske snarare måste man hoppas, att Man Utd anställde Rangnick mer som ett sätt att jobba inför kommande säsonger än för att rädda specifikt den här säsongen. Den här säsongen känns redan i huvudsak körd för Man Utd, med eller utan Rangnick.
Vilket möjligen får ses som en positiv grej just i dessa dagar när Man Utd fastän de redan anställt Ralf Rangnick ändå inte vet om klubbens framtid blir med eller utan Ralf Rangnick. Vilket så klart är löjligt nog bara det.