West Ham gick in i det senaste landslagsuppehållet med flaggan i topp efter att precis ha besegrat Liverpool hemma på London Stadium, och med sig själva på tredje plats före just Liverpool i tabellen. West Ham har emellertid inte återvänt från landslagsuppehållet på samma sätt utan har tvärtom nu genomfört tre ligamatcher i rad utan vinst, varav två av dem förluster.
Möjligen säger det något i sig om hur väl West Ham har lyckats med David Moyes som manager att man ser en svit om endast tre matcher utan vinst som oroväckande för att inte säga uppseendeväckande. Särskilt som West Ham alltjämt befinner sig på fjärde plats i tabellen, det vill säga en betydligt bättre placering än vad egentligen någon hade kunnat ana på förhand.
Men det intressanta är självfallet inte resultaten i sig, utan de möjliga orsakerna till resultaten. Är det enbart rena tillfälligheter som gör att West Ham inte längre vinner sina fotbollsmatcher? I så fall är det kanske inte mycket att bekymra sig över. Är det tvärtom något konkret som faktiskt har hänt som gör att West Ham inte längre vinner sina fotbollsmatcher? I så fall är det värdefullt att veta vad.
David Moyes har till synes sin egen uppfattning klar över varför West Ham har misslyckats med att vinna sina senaste matcher. Målskyttet har helt enkelt inte fungerat alls på samma sätt, det vill säga anfallarna har inte varit lika effektiva och framstående i sitt målskytte som de var innan landslagsuppehållet. West Ham gör således färre mål, och gör färre mål på sina chanser.
Just den analysen är i sig självt svår att beslå med några fel. West Ham misslyckades med att göra några mål alls mot Wolves. West Ham lyckades därefter inte göra ett enda mål förrän långt in på tilläggstid mot Man City. West Ham lyckades till sist göra endast ett enda mål hemma mot Brighton, vilket gav Brighton möjligheten att kvittera mot slutet av matchen.
En poäng på tre matcher således, vilket inte kan anses vara riktigt bra nog även om Man City på bortaplan var en av matcherna. Men West Ham hade naturligtvis rimliga och realistiska förhoppningar om att kunna ta mer än en enda poäng i matcher mot Wolves och mot Brighton. Glädjen mitt i besväret är kanske att West Hams brist på mål inte beror på att laget misslyckas med att skapa målchanser.
West Ham hade tvärtom gott om målchanser i samtliga tre matcher, i sådan utsträckning att de borde ha kunnat vinna åtminstone två av matcherna, det vill säga matcherna mot Wolves och mot Brighton. Detta skulle man kunna säga ger Moyes vatten på sin kvarn vad gäller uppfattningen att West Hams problem mest av allt handlar om en oförmåga att göra mål på sina chanser.
Frågan är däremot om inte detta är en beskrivning av verkligheten som också går att vända och vrida på. Kritiken verkar för närvarande gå ut på att West Hams anfallare inte längre producerar mål i den utsträckning som går att förvänta sig. Men kanske är det i själva verket så att West Hams anfallare tidigare har producerat mål i högre utsträckning än vad som kanske är rimligt att förvänta sig?
Vad vi i så fall skulle se nu är ett läge där West Hams anfallare alls inte underpresterar, som Moyes med flera kanske vill ha det till, utan helt enkelt har återgått till att prestera normalt efter att förut i någon mening ha överpresterat i detta avseende. Väljer vi att titta på West Hams xG-statistik match för match så är detta en teori som faktiskt uppvisar en viss grad av substans.
Kanske är detta en på sätt och vis lite obekväm tankegång för Moyes eftersom det i så fall vrider uppmärksamheten bort från de individuella anfallarna i riktning mot den kollektiva taktiken, som därmed skulle kunna anklagas för att inte skapa tillräckligt många chanser, eller möjligen tillräckligt bra chanser. Det vill säga om West Ham vill fortsätta producera mål i takt med topplagen så behöver de en delvis starkare taktik.
Nu är för all del det där också en något elak snurrning av West Hams situation just nu. Ett gemensamt drag för samtliga topplag, både i Premier League och i samtliga av de största ligorna, är nämligen att de har anfallare som ”överpresterar” i termer av xG, det vill säga som i någon mening har förmågan att göra mål från ingenting för att uttrycka sig väldigt slängigt om saken.
Man skulle i själva verket kunna säga att just detta är vad som kännetecknar världens bästa anfallare från mer normala anfallare. Det vill säga förmågan att göra betydligt fler mål än vad xG antyder att de borde kunna göra. Något som oftast förutsätter förmågan att hitta den geniala lösningen i svåra situationer, att göra det svåra enkelt, kort sagt förmågan till kreativt tänkande på fotbollsplanen.
Det säger sig självt att vi kommer hitta den typen av anfallare i betydligt högre utsträckning i klubbar som Chelsea, som Man City och som Liverpool, det vill säga alla de tre klubbar som ligger före West Ham i tabellen för närvarande. Det säger även något positivt om West Ham att de ligger före flertalet andra lag i tabellen som även de har tillgång till den här typen av anfallare.
Men West Ham har inte riktigt anfallare av det här slaget. Inget ont alls om t ex Michail Antonio, Jarrod Bowen med flera, som är synnerligen skickliga anfallare. Men det är inte anfallare i världsklass på samma sätt som vi hittar i superklubbarna. Alltså är det kanske att begära lite för mycket av dem att de över en längre tid också ska lyckas prestera som anfallare i världsklass.
Vilket de möjligen ändå måste göra denna lördag om West Ham ska kunna hoppas på att göra några mål på Chelsea, som är det lag som släppt in lägst antal mål av alla lag i ligan så här långt.