Chelsea och Leeds utgör varsin del utav vad som måste räknas som en av Englands mest intensiva och långlivade rivaliteter. En rivalitet som går åtminstone 60 år bakåt i tiden men också en rivalitet som många gånger tenderar att glömmas bort när den engelska fotbollens främsta rivaliteter ska diskuteras eller sammanfattas. Kanske eftersom det är en rivalitet som inte innehåller riktigt samma element som mer traditionella engelska rivaliteter.
Här finns i själva verket inget av den lokala småttighet som vi vet präglar alla dessa lokala derbyn som t ex Manchesterderbyt, Merseysidederbyt, Birminghamderbyt, Black Country-derbyt, Sheffieldderbyt, allehanda Londonderbyn och så vidare. Här finns inte heller den religiösa aspekten som i Glasgowderbyt, eller de ekonomiska och politiska aspekter som präglar exempelvis matcherna mellan Liverpool och Man Utd, mellan Swansea och Cardiff, eller för den delen mellan Man Utd och Leeds.
Här verkar bara finnas ett hat lika intensivt som ömsesidigt som har vuxit fram på fotbollsplanen och därifrån spridit sig till läktarna och ut på gatorna. Det närmaste vi kanske kommer detta i modern tid är möjligen det intensiva ogillande som växte fram mellan Man Utd och Arsenal mot slutet av 1990-talet, och som alltjämt i dessa dagar förgiftar relationen mellan de båda klubbarna. Samma hat, om än kanske i något utspädd form, går fortfarande att hitta mellan Chelsea och Leeds.
Om historikerna vet bäst så tog rivaliteten sin början i början av 1960-talet. Chelsea och Leeds befann sig båda i Englands Second Division, alltså dagens EFL Championship, där båda slogs om uppflyttning. 1962-63 var det både bildligt och bokstavligt en tvekamp mellan just Chelsea och Leeds om den där uppflyttning, och Chelsea blev uppflyttade på just Leeds bekostnad. En nesa som Leeds aldrig riktigt skulle glömma, eftersom deras manager Don Revie aldrig lät dem glömma det.
Så här i efterhand är det svårt att inte se hur Chelsea och Leeds kom att representera två helt olika sidor av det engelska samhället vid den tiden. Dels 1960-talet med alla dess nya och omvälvande värderingar som skulle välta många saker över ända, där Chelsea var de posha pojkarna från London samtidigt som Leeds blev de hårdnäsade rånackarna från Yorkshire uppe i norr. Dels naturligtvis den alltmer växande sociala klyftan mellan norr och söder som finns i England precis som på så många andra ställen i världen.
Inte att undra på att dessa båda klubbar helt enkelt inte gillade varandra. Båda två befann sig alltså på motsatta sidor både i ett slags fotbollskrig och i vad som skulle kunna ses som ett betydligt mer övergripande kulturkrig för sin tid. Krig är i det här fallet inte någon helt olämplig metafor, eftersom matcherna mellan Chelsea och Leeds kom att präglas av en våldsamhet och brutalitet som sällan skådats fram till dess, och ännu mer sällan skådats sedan dess.
Just matchen i april 1963, i praktiken en slags seriefinal mellan de båda klubbarna i den andra divisionen, kan ha varit startskottet på våldsamheterna. Det hade varit en hård vinter och planen var så hal och lerig att båda lagen tvingades ha särskilda spikdobbar på skorna för att kunna genomföra matchen. Utrustningen fick knappast spelarna att hålla igen, om något så tvärtom, och när spelarna gick av planen efter en utmattande 2-2-match så var deras strumpor slitna i stycken och spelarnas ben ymnigt blödandes.
Och på det sättet skulle det också fortsätta. Leeds gjorde snart Chelsea sällskap i den högsta divisionen, och under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var varje match mellan Chelsea och Leeds som ett slagfält, gjort inte mindre så av det enkla faktum att matcherna mellan Chelsea och Leeds oftast också var väldigt betydelsefulla. Det var två lag som slogs om både ligatitlar och FA-cuptitlar. Det var kort sagt två av Englands allra bästa lag för sin tid.
Don Revie hade med Leeds skapat ett hårt spelande lag som inte bara spelade skiten ur motståndarna utan många gånger skrämde skiten ur motståndet. Exakt vad som var hönan och vad som var ägget i det fallet är svårt att säga, men inte att det var på samma gång effektivt och provocerande. Brian Clough var bara en av dem som mer eller mindre öppet anklagade Leeds för att använda otillåtna medel. Detta var inte en bild som störde Revie eller Leeds, tvärtom spelade de nog i själva verket mycket på den bilden.
Och kanske är det här vi hittar mycket av fientligheten mellan just Chelsea och Leeds, för Chelsea var ett av ytterst få lag, för att inte säga det enda laget, som helt enkelt inte lät sig skrämmas av Leeds vid den här tiden. Dels för att de var i stort sett lika bra som Leeds på fotboll. Dels för att de var i stort sett lika hårda och tuffa som Leeds på planen. Då spelade det liksom ingen som helst roll hur mycket Revie än försökte framställa dem som södra ”softies” och den typen av mindre intelligenta maskulina adjektiv.
Om Chelsea gjorde rätt som så att säga bekämpade eld med eld är ett diskussionsämne för en filosofiklass måhända. Möjligen var det nödvändigt, och det finns självfallet alltid ett större värde i att stå upp mot en bully, oavsett om detta är en individ på skolgården eller ett lag på fotbollsplanen. Chelsea och Leeds kom hur som helst att fronta den tid som möjligen skulle kunna kallas för den engelska fotbollens blood and guts-era, som på gott men kanske framför allt ont kommit att färga våra föreställningar om engelsk fotboll.
Leriga fotbollsplaner, hårda tacklingar och många gånger brutalt spel, och kanske även därför många gånger väldigt långt och direkt spel, därför att försöka hålla i bollen många gånger rent bokstavligt kunde vara en fara för om inte liv så åtminstone lem. Domare som många gånger krävde ett dödsbevis för att ens blåsa för frispark. Ofta är det detta som framhålls som någon slags underförstådd idealbild när man beklagar sig över dagens filmande spelare. Hur idealisk den egentligen var kan diskuteras.
Allting mellan Chelsea och Leeds nådde kanske sitt crescendo i den notoriska FA-cupfinalen 1970 som utspelades i form av en ordinarie match på Wembley och därefter omspelet på Old Trafford. Här finns massor av bilder att se på YouTube från dessa matcher för den som är intresserad. Det är naturligtvis en helt annan typ av fotboll, men det är också en fotboll som hjälper oss att förstå den engelska fotbollen inte bara som den var, utan också som den därefter har utvecklats och förändrats.
Få klubbar har kanske utvecklats och förändrats mer under dessa drygt 50 år än just Chelsea och Leeds. Varken Thomas Tuchel eller Marcelo Bielsa känns väl precis som några Tommy Dochertys, Dave Sextons eller Don Revies för att uttrycka sig i underkant. Men även om det omöjligtvis kommer vara samma hat på planen mellan Chelsea och Leeds nu som var fallet då, så är det fortfarande ett gammalt hat som alltjämt lever vidare i alla fall på läktarna, på gatorna, på pubarna och i media.
Både Chelsea och Leeds är på sätt och vis betydligt mer bedårande barn av sin tid i dessa dagar än vad de var för 50-60 år sedan.