Man ägnar sig knappast åt några särskilt akrobatiska övningar i efterklokhet när man konstaterar att Arsenal såg till att sätta sig själva i en rätt besvärlig situation inför förra säsongen när de alla varningar till trots ändå valde att ge Pierre-Emerick Aubameyang inte bara ett nytt kontrakt, utan på samma gång utse honom både till lagkapten och stämpla honom som någon slags klubbikon. Det såg man redan då.
Aubameyang hade vid det tillfället ägnat mest hela sommaren och försäsongen åt att försöka ordna med en flytt till en av om inte Europas större klubbar så åtminstone en klubb som spelade i Champions League och regelbundet vinner titlar. När sedan ingen av dessa klubbar visade sig tillräckligt intresserade för att vilja värva honom från Arsenal så blev det plötsligt en massa prat om att älska Arsenal minsann.
Allt det där var naturligtvis rätt genomskinligt. Arsenal befann sig i en svår position när de ungefär i samma skede gjort sig av med Mesut Özil av skäl som torde vara uppenbara för nästan vem som helst. Det var helt enkelt inte läge för dem att bli av med Aubameyang också, dessutom på ett liknande sätt. Uttryckt mer kallhamrat kan man dock lätt säga att Arsenal helt enkelt upprepade samma misstag med Aubameyang som tidigare med Özil.
Riktigt så illa som det blev med Özil för Arsenal har det för all del aldrig blivit med Aubameyang. Han har kanske stundtals varit rätt ojämn i sina prestationer på planen, men ändå allt som oftast bidrag till Arsenals spel och framgångar på ett sätt som Özil väldigt sällan för att inte säga aldrig gjorde. Men frågan är självfallet om Aubameyang har bidragit i tillräckligt hög utsträckning, inte bara som spelare utan även som ledare.
När nu Arsenal och Mikel Arteta bestämmer sig för att rycka lagkaptensbindeln från Aubameyang så går det knappast att på ett mer tydligt sätt besvara just den frågan med ett stort och starkt nej. Deras slutsats är klart och tydligt att Aubameyang inte fungerar som lagets ledare på ett bra sätt. Lika klart och tydligt är att det även handlar om ett större och upprepat beteende över längre tid, inte enbart en isolerad händelse.
Inget av det där kommer väl som någon större överraskning. Dortmunds reaktion när Aubameyang blev Arsenals lagkapten var tämligen talande på sitt tyska sätt. Många olika och upprepade disciplinära besvär med Aubameyang gjorde honom också till ett minst sagt märkligt val att ha som lagkapten. Lägg därtill att han så tydligt letade efter andra klubbar än Arsenal. Ett mycket märkligt val av förebild kan tyckas.
Mikel Arteta får just nu rätt mycket beröm för att modet i sitt beslutsfattande, att sätta ner foten vid den här tidpunkten av säsongen och verkligen markera hur han ser på detta med ledarskap i Arsenal. Något som naturligtvis är en väldigt viktig fråga för ett Arsenal som under så lång tid lidit sådan uppenbar brist på ledarskap. Vad berömmet däremot missar är att det var Arteta som utsåg Aubameyang till lagkapten till att börja med.
För all del kan det väl gå fel för alla i ett sådant där beslut. Det viktiga är kanske ändå att man inser när det gått fel och justerar sitt beslut därefter, vilket alltså är exakt vad Arteta nu kan anses ha gjort. Men det är inget isolerat undantag. Lagkapten efter lagkapten har nu först utsetts för att därefter ha blivit bortplockad. Arsenal fattar alltså fel beslut efter fel beslut i dessa frågor, och ändå menar Arteta att ledarsystemet i Arsenal är bra.
Ett system som systematiskt leder fram till dåliga beslut är rimligtvis inte något särskilt bra system, åtminstone inte för det aktuella sammanhanget, är en slutsats som torde bli ofrånkomlig till slut. Det system som har implementerats i Arsenal sedan en tid tillbaka är att spelarna röstar på vem de vill ha som lagkapten, samt ingå i någon slags ledargrupp, och detta har resulterat i namn som Özil, Xhaka och till sist alltså Aubameyang.
I den bästa av världar är kanske detta ett system som skulle kunna fungera rätt bra. Men Arsenal är som vi alla vet inte den bästa av världar. För ett Arsenal vars grundläggande problem sedan många år har varit en brist på ledarskap och en dysfunktionell kultur kan det tvärtom ses som kontraproduktivt att låta spelartruppen avgöra frågan om vem som är lagkapten. Risken är att dåliga normer reproduceras.
Vad ett skenbart demokratiskt system av det slaget vaskar fram är rimligtvis de mest populära spelarna i Arsenals spelartrupp, eller möjligen spelarna med högst status i spelartruppen. Och popularitet och status bland spelare kan som vi vet bero på en hel del faktorer som i själva verket har mycket lite att göra med särskilt positiva egenskaper som ledare för dessa spelare.
Visst är det viktigt att en lagkapten har både förtroende och auktoritet hos lagets spelare, så det går naturligtvis inte att utse vem som helst. Men en lagkapten ska även vara i det här fallet Artetas röst i omklädningsrummet och på planen, och behöver också utses av Arteta. Man måste också rimligtvis kunna anta att en manager som Arteta har sådan koll på sin spelartrupp att han vet vem eller vilka som går att utse.
Dels handlar detta naturligtvis om ren och skär auktoritet, att göra det väldigt tydligt vem i Arsenal det är som i slutänden verkligen bestämmer, och att inte ge enskilda spelare någon slags separat maktbas inom klubben. Dels är det också en fråga om att kunna utse en lagkapten som driver fram den förändring och de värderingar som Arteta och Arsenal anser vara nödvändigt för framtid och framgång.
En lagkapten i Arsenal måste reflektera och personifiera de värderingar som Arsenal och Arteta vill bygga sin framtid kring. En lagkapten i Arsenal måste naturligtvis vilja vara en stor och långvarig del av Arsenals framtid. Inget av detta kan väl egentligen sägas vara särskilt kontroversiellt. Inget av detta kan däremot heller sägas vara något som stämmer särskilt väl överens med Pierre-Emerick Aubameyang.
Demokrati och demokratiskt ledarskap i all ära, detta har sin skönhet vid rätt tillfällen och i de bästa av världar. Vad emellertid Arsenal behöver kan tvärtom vara en god dos av gammal hederlig diktatur.