Ett inte alltför ovanligt uttryck är att något åldras snabbt eller kanske snarare att något inte åldrats särskilt väl. När man pratar eller skriver om fotboll kan det t ex handla om att man gör den ena eller andra utfästelsen som bara någon månad eller några veckor senare känns helt och hållet passé. Inget passar kanske för stunden bättre in på detta än Chelsea, och då särskilt Chelseas defensiv.
Spolar vi bandet tillbaka bara cirka två månader så gjordes stor sak av Chelseas strålande defensiv. En så kallad superdator fick till och med för sig att simulera eller förutspå att Chelsea, som vid det tillfället släppt in endast fyra mål i ligan, skulle komma att släppa in endast sex mål i ligan under hela säsongen. Vilket naturligtvis var en helt befängd tankegång man med rätta kunde göra narr av, men som ändå sade ett och annat.
Just i skrivande stund har Chelsea redan, bara några månader senare, och med mindre än halva säsongen genomförd, redan släppt in tolv mål i ligan. Chelsea har i själva verket hållit nollan i endast en enda av de sju matcher de har spelat sedan den där superdatorn tog till orda, Chelsea har gått från att ha släppt in tre mål på sina första tio matcher till att släppa in nio mål på sina senaste sju matcher.
Från att släppa in 0,3 mål per match släpper Chelsea plötsligt in 1,3 mål per match, alltså ytterligare ett helt mål mer per match. Detta har fått olyckliga och oönskade effekter för Chelsea, som vunnit endast tre av sina senaste sju matcher, och tappat sex poäng helt i onödan på hemmaplan under dessa matcher. Vilket hade kunnat vara ännu värre om de inte begåvats med två straffmål, varav ett på tilläggstid, hemma mot Leeds.
Konsekvenserna uttryckt i mer tabellmässiga termer är desto mer nedslående. Chelsea har ramlat ned från en åtminstone inte obekväm första plats i tabellen till tredje plats, och det har nu öppnats upp ett litet gap om tre-fyra poäng upp till de båda andra lagen i den tänkta titelstriden. Chelsea är naturligtvis ännu inte bortspelade från denna titelstrid på något sätt, men kurvorna pekar hur som helst i en för Chelsea minst sagt dålig riktning.
Jämförelserna blir inte precis mer smickrande av att Chelsea har haft rätt precis samma motståndare som Man City den senaste tiden. Där Man City har cruisat sig fram till 7-0 mot Leeds, 3-0 mot Everton, 2-1 mot West Ham och 3-1 mot Watford så har Chelsea vunnit med nöd och näppe mot både Leeds och Watford, förlorat mot West Ham och tappat poäng mot Everton.
Varje match är självfallet en helt ny match, så den där typen av jämförelser är inte precis exakta, men det får ändå ses som ett slags tidens tecken att Chelsea har betydligt mycket mer besvärligt just nu mot ungefär samma typ av motstånd än vad Man City har. Även detta är en indikation som så att säga bekräftar tendensen vi för tillfället ser i tabellen och i titelstriden. Förklaringen ligger inte i lättare eller tuffare spelscheman.
Chelsea har tappat sex poäng på hemmaplan efter att fullständigt ha dominerat matchbilden mot i tur och ordning Burnley, Man Utd och Everton. Dessa sex poäng är skillnaden mellan att leda ligan och att som nu ligga trea. Den mer övergripande och för Chelsea mer oroväckande frågeställningen är om Man City eller Liverpool hade misslyckats att ta dessa sex poäng om de dominerat sina matcher i samma grad?
Inget problem existerar i något slags enkelriktat vacuum. Så att peka enbart på Chelseas defensiv riskerar bli något otillräckligt. Visst är det en del utav problemet att Chelsea trots som dominans, sitt bollinnehav och sitt spelövertag bara lyckas göra ett enda mål mot i tur och ordning Burnley, Man Utd och Everton. Men det som har förändrats från början av säsongen är inte Chelseas offensiv, utan Chelseas defensiv.
Förändringen märks inte enbart vad gäller antalet mål som Chelsea släpper in nu jämfört med början av säsongen, utan i synnerhet antalet billiga mål som Chelsea släpper in. Är det inte insläppta mål på fasta situationer så är det väldigt billiga misstag i Chelseas backlinje som leder till insläppta mål. Chelsea har gått från att ”aldrig” släppa in mål till att inte längre kunna undvika att släppa in mål.
Visst kan Chelsea peka på skador och på sjukdom som förklaringar till lagets nuvarande problem. Och visst är det så att framför allt N’golo Kantés frånvaro, och i viss utsträckning även Mateo Kovacics frånvaro, kostar Chelsea väldigt mycket i defensiv soliditet. Det finns självfallet inte ett lag på jorden som inte skulle tappa defensivt om det blev av med en spelare som Kanté.
Alltså finns det förmodligen ännu inget större skäl till panik för Chelsea, och heller ingen större anledning att rikta någon mer allvarlig kritik mot Thomas Tuchel. Läget är ännu inte så allvarligt eller för den delen så hopplöst. Men Chelsea och Tuchel har nu ändå en viktig uppgift att stoppa raset i tabellen, se till att i första hand att avståndet upp till Man City och Liverpool inte blir större, och att i andra hand äta upp det där avståndet igen.
Första steget längs den vägen tas i eftermiddag på Molineux mot Wolves. En tuff match på pappret. Både Man City och Liverpool har nyss mött Wolves, och båda fick rejäla besvär och lyckades vinna sina matcher på håret. Häri ligger också något slags symboliskt test för Chelsea. Vill man vara med i titelstriden är en sådan här match mot Wolves en match man behöver, som Man City lyckades vinna, och som Liverpool lyckades vinna.
Lyckas Chelsea vinna?