Cristiano Ronaldo påstås vara missnöjd med livet i Man Utd. Tydligen så missnöjd att han enligt spanska tidningar genom bakkanaler ska ha hört av sig till Barcelona av alla klubbar för att erbjuda sina tjänster. Nu är det för all del svårt att veta vilken substans det ligger i dessa rykten och med vilket allvar man egentligen ska ta dessa spanska tidningar. Det vore väl så att säga inte första gången de av ett eller annat skäl pratade i nattmössan.
Detta sagt vore det väl heller inte konstigt om Ronaldo faktiskt bara tog några månader på sig att bli desillusionerad med Man Utd. För det finns väl ingen riktig chans att det har blivit riktigt som han tänkte sig med Man Utd den här säsongen. Man Utd är långt ifrån samma klubb som han lämnade för tolv-tretton år sedan. Allt man kan säga om det till hans nackdel är nog att det borde han väl rimligtvis ha både sett och kunnat förstå.
Rimligtvis behövs det nog ett tämligen stort ego för att kunna ta sig hela den långa vägen till att bli en professionell spelare i världsklass. Det egot måste rimligtvis vara ännu större för att som Ronaldo lyckas bli en spelare utav absolut högsta världsklass, särskilt under en så lång tid som är fallet här. En ofrånkomlig sidoeffekt av ett massivt ego är förmodligen att överdriva sin egen betydelse för varje situation och sammanhang.
Man Utd ligger sjua i Premier League efter ungefär halva säsongen spelad och är sedan länge bortkopplade från varje tanke om titelstrid. Med cirka halva säsongen kvar börjar det dessutom se ganska svettigt ut för Man Utd bara att faktiskt lyckas kvalificera sig till Champions League. Givet att förhandssnacket gick ut på att Ronaldo skulle lyfta Man Utd till både titelstrid och ligatitel så får man väl säga att utfallet blivit det rakt motsatta.
Särskilt svårt är det kanske inte att föreställa sig hur det så att säga skulle bli i Cristiano Ronaldos eget huvud. Den förlorade sonens återkomst, sagan om kungens återkomst eller vad det nu var för fantasier som snurrade runt där. Helt säkert hjälptes dessa fantasier av att Man Utd ändå slutade tvåa förra säsongen, även om det var en andraplats alla nog innerst inne visste vilade på minst sagt lösa grunder. Tabellen ljög helt enkelt.
Särskilt svårt är det heller inte att förstå varför situationen skulle kunna få Ronaldo att surna till så snabbt, om nu det är vad som har hänt. Han är sannerligen inte van vid att vara någon sorts förlorare. Att spela för ett lag som ligger på sjunde plats efter halva säsongen. Ronaldo är naturligtvis en vinnarskalle långt ut i fingerspetsarna. Men han har kommit till ett lag som sedan länge är allt annat än ett vinnarlag.
Om det rådde något som helst tvivel gällande den beskrivningen av Man Utd som lag förut, trots alla tänkbara bevis och exempel på just den beskrivningen som vi har sett de senaste fem åren, så borde väl de rimligtvis skingras av de envisa rykten som nu gör gällande att Man Utds spelare är buttra och missnöjda med Ralf Rangnicks management eftersom han kräver mycket hårdare arbete både på träning och på match.
Få saker beskriver väl Man Utds situation under de senaste cirka fem åren än just detta för övrigt. Försök föreställa er den attityden hos spelare i Man City, Liverpool, Chelsea eller för den delen Tottenham under Mauricio Pochettino. Sådana spelare hade inte blivit långlivade i dessa klubbar. Men i Man Utd blir de inte bara långlivade, de belönas med nya och bättre kontrakt.
Man Utd har naturligtvis ägnat de senaste sju-åtta åren åt att värva stjärnor mer än de försökt värva spelare, möjligen med ett och annat undantag. Man skulle alltså kunna säga att Man Utd också har fått precis vad de bokstavligt talat har betalat för. Stjärnor mer intresserade av pengar, status och strålkastarljuset än att faktiskt arbeta hårt som spelare och som lag vecka ut och vecka in för att vinna titlar.
Dessutom stjärnor som har blivit tämligen konditionerade under åtminstone senare år att inte behöva bry sig så mycket om managern. Managern i Man Utd har, möjligen med visst undantag för första halvan av José Mourinhos tid i klubben, sedan Alex Ferguson saknat all form av reell auktoritet gentemot spelarna. Ett av de största problemen med Ole-Gunnar Solskjaer var att han anställdes mest för att hålla spelarna nöjda och glada.
Alltså är det kanske inte så väldigt märkligt att det skapar konflikt och konfrontation när det då kommer in en ny manager som plötsligt börjar ställa nya och väldigt höga krav på exakt samma spelare. Sådant kommer alltid väcka missnöje i alla sammanhang. Särskilt när det rör sig om en manager som, även om Rangnick för all del är ett etablerat namn, inte är något av de absolut tyngsta och mest auktoritativa managernamnen.
Kanske hade det varit en annan sak om det exempelvis var Antonio Conte som kom in som manager och började ställa nya och högre krav på Man Utds spelare. Där finns en trovärdighet och en auktoritet redan på kort sikt som Rangnick saknar. Contes effekt på Tottenham får nog även ses som betydligt mer tydlig än Rangnicks motsvarande effekt på Man Utd. Men så har Tottenhams spelare heller inte glömt bort Pochettinos regim.
Conte har dessutom lyckats få fart igen på Tottenhams fixstjärna, Harry Kane. Man får se det som tveksamt om Rangnick hade lyckats få samma effekt på Kane. Omvänt skulle man kunna hävda att Conte hade kunnat få större effekt även på Man Utds fixstjärnor, och då kanske i synnerhet Cristiano Ronaldo. Även om det är lite orättvist mot Ronaldo, som sannerligen inte kan anklagas för att inte försöka eller ha gjort sitt bästa.
Hur svag och dålig Man Utds säsong än är så här långt så gör det nästan lite ont att begrunda hur mycket sämre det hade sett ut utan Ronaldo i laget. Något slutspel i Champions League hade förmodligen inte varit att tänka på. Även om man går med på det något spekulativa önsketänket att ett Man Utd utan Ronaldo hade varit ”bättre som lag” så är det svårt att se den potentiellt positiva effekten vara så betydelsefull.
Cristiano Ronaldo kom till Man Utd och måste rimligtvis kunna sägas ha gjort vad man trodde att han skulle göra och ungefär vad man kan förvänta sig av honom. Men man måste anta att han nog underskattade problemen och svårigheterna som fanns i detta Man Utd, och därmed överskattade sin egen förmåga att göra något åt dem. Kanske lät han sig bländas av hypen, av storyn och möjligen lite av det egna egot.
Om detta var han ju långt ifrån ensam! Det var många som underskattade problemen, överskattade möjligheterna, och lät sig bländas av utanpåverket. Cristiano Ronaldo är katten som kommit hem och upptäcker att råttorna under väldigt lång tid har tillåtits att dansa på Man Utds bord.