Åtta bästa och sämsta från januarifönstret

Något vansinnigt aktivt januarifönster kan man inte gärna säga att det har varit så här långt. Definitivt inte som några av de mest galna januarifönstren för cirka tio år sedan, vilket på något sätt är mycket längre sedan än det egentligen känns. Dessutom skulle en rent generell iakttagelse kunna vara att det värvats väldigt lite av topplagen i ligan, och bulken av värvningarna i januari har gjorts av lagen på nedre halvan.

Kanske finns det en rätt självklar logik i detta. Januarivärvningar handlar i hög utsträckning om kurskorrigering, att rätta till något som gått fel eller fylla på något som saknas. Behovet att göra sådant måste naturligtvis kunna förmodas vara högre för lag som sladdar i tabellen. Ändå finns väl ett och annat lag runt toppen av tabellen där man ändå är lite förvånad att knappt något alls har hänt.

Vad har varit ”bäst och sämst” med januarifönstret då? Hittills det vill säga. Eftersom det är måndag kanske det kan sammanfattas i form av en måndagslista.

(8) Kulusevski till Tottenham

Viss höjd bör kanske tas för att den här värvningen inte är helt klar i skrivande stund, men det är onekligen en värvning som visar alla tecken på att vara i praktiken helt och hållet klar. Dejan Kulusevski till Tottenham alltså.

Sverige och svensk press tycker av någon anledning att det är särskilt kul när svenska spelare är med i matchen. Kulusevski är en av Sveriges bästa och framför allt mest spännande spelare. Tottenham är en av Englands bästa klubbar.

Visst ska det där bli riktigt intressant att följa, och Tottenham är tveklöst en klubb i vilken Kulusevski kan få stora möjligheter att utvecklas. Samtidigt är det naturligtvis en enorm utmaning för honom att ställas inför, Tottenham och Premier League.

(7) Brände sig Newcastle med Burn?

Om vi återigen vänder oss tillbaka till hur snacket gick runt Newcastle inför januarifönstret så inte var det väl en spelare som Dan Burn det var tänkt att Newcastle skulle värva?!

Men det har visat sig svårt att få igenom spelarköp, och Newcastles behov av mittbackar har blivit alltmer akut. Alltså blev det till slut Burn, som för all del varit en av Brightons mittbacksklippor under längre tid. Han var helt enkelt tillgänglig.

Vad som helt säkert gjorde Burn mer tillgänglig för Newcastle var att de betalade en summa för honom som motsvarar den näst högsta transfersumman Brighton någonsin fått för en spelare.

(6) Luis Diaz till Liverpool

Det går väl inte att komma ifrån att det roligaste med den här värvningen ändå är hur Liverpool kapade den mitt framför näsan på Tottenham. Sådant brukar ju av någon anledning vara rätt uppskattat.

Kanske tjänar det inte att klaga. Att det blev på det viset banade förmodligen väg för Kulusevski till Tottenham istället. Därmed inte sagt att Kulusevski är en bättre värvning, men utifrån det svenska perspektivet åtminstone mer intressant.

Diaz kommer till ett Liverpool tänkt att förnya och fräscha upp anfallslinjen, som kanske i viss mening börjat bli lite trött under senare år. Framför allt sätter det väl en blåslampa under rumpan på Sadio Mané.

Liverpool bränner iväg strax norr om £40m på Diaz. Det är naturligtvis inga småpengar precis. Men som tur är så är detta naturligtvis en värvning som finansieras helt och hållet av försäljningen av Coutinho.

(5) Digne lämnar Everton

På något sätt symboliserar Lucas Digne strulet i Everton. Everton anställer först Rafa Benitez, som kvickt gör sig ovän med Digne och placerar honom i frysboxen, Everton värvar istället två andra ytterbackar i form av Patterson och Mykolenko.

Digne skeppas istället iväg till Aston Villa. Omedelbart därefter sparkas Benitez, och ersätts med Frank Lampard, under vilken det finns alla skäl i världen att tro att Digne, Evertons kanske bästa spelare förra säsongen, hade trivts alldeles utmärkt.

(4) Coutinho till Aston Villa

Något säger det så klart om Barcelona att de har fått ut så lite för egen del av att ha köpt Coutinho för £140m när det begav sig. Något säger det möjligen om Coutinho att den återkomst till Premier League han länge sökt slutar i Aston Villa.

Inget ont om Aston Villa för all del, men det finns större fiskar i Premier League som man kunde tänka sig skulle kunna intressera sig för Coutinho. Istället blev det Steven Gerrard, Coutinhos gamla medspelare, som såg och tog möjligheten.

(3) Everton befriar Donny van de Beek

En av de märkligare värvningarna och ett av de märkligare människoödena i Premier League de senaste säsongerna är Donny van de Beek. Vad i hela friden tänkte och ville egentligen Man Utd när de värvade honom för alls inte små pengar?

Nu går han på lån till Everton efter att ha gjort absolut ingenting för Man Utd under en och en halv säsong. Ett och ett halvt bortkastat år för van de Beek. Ett levande bevis för graden av Man Utds skitsnack gällande det där med ”långsiktig strategi och process”.

Har egentligen inga som helst tvivel på att van de Beek kan bli en riktigt bra spelare för Everton. Han går för all del från en kaotisk klubb i halvkris till en annan. Men han är definitivt en spelare som Frank Lampard kan få väldigt stor nytta av.

(2) Arsenal dumpar Aubameyang

Tänka sig att det inte alls är länge sedan som Arsenal och Aubameyangs läger försökte sälja oss storyn att han minsann ville vara kvar i Arsenal för alltid, alls inte spela i någon annan klubb, och bli en av Arsenals legender.

Det var naturligtvis rätt skrattretande redan när det så att säga skedde, även om en och annan som avsett naturligtvis svalde betet hook, line and sinker. Men det är desto mer skrockelockigt i dessa dagar.

Frågan är självfallet om något händer idag. Aubameyang hoppas på att få till ett lån till Barcelona eller Inter vad det verkar, det vill säga exakt samma klubbar han försökte få på kroken förra gången.

Dessa verkar emellertid tveka, precis som förra gången. Samtidigt tackar han nej till konkreta erbjudanden från saudiska klubbar. Samtidigt sitter Arsenal och verkar bara kunna värva anfallare först efter att ha blivit av med Aubameyang, eller hans lön.

(1) Watford satsar afrikanskt

Watford har varit tämligen aktiva under detta transferfönster, med fem spelare på inkontot så här långt. Vad man inte minst kan säga är att Watford onekligen har sin egen profil på sina värvningar.

Maduka Okoye och Samuel Kalu, både nigerianska landslagsmän. Hassane Kamara från Elfenbenskusten, landslagsspelare även han. Dessutom Edo Kayembe, landslagsspelare från DR Congo.

Inget ont om detta för all del, annat än möjligen en gnagande oro att Watford är en Premier League-klubb med en benägenhet att göra EFL Championship-värvningar. Men med afrikanska landslagsspelare följer även del praktiska problem.

Watford borde känna till dessa problem. De har precis haft en massa strul med att antingen ha blivit av med eller vägrat att släppa afrikanska landslagsspelare som Ismaila Sarr och Emmanuel Dennis till afrikanska mästerskapen.

Förståeligt på sätt och vis. Inget lag vill bli av med sina bästa spelare, särskilt inte lag som krigar runt något av ”strecken” i Premier League. Men Watford får inte bara spelare med dessa köp, utan också fler och större problem framgent.

Jag känner ändå ett visst behov att säga ett och annat ord om den extremt obehagliga situation som nu kommit fram runt Mason Greenwood, Man Utds lysande anfallstalang, där både bild- och ljudbevis har gjorts offentliga om misshandel och sexuellt våld i hemmet, vilket om jag förstår saken rätt Greenwood nu även är gripen för.

Själva sakläget har jag inte för avsikt att kommentera. Jag är varken jurist eller insatt i situationen, vilket jag har gemensamt med 99,99% av resten av världen. De fysiska och tekniska bevisen får helt enkelt tala för sig själva, och sedan är det upp till berörda myndigheter att granska och värdera dessa.

Att reducera detta till en fråga om fotboll känns naturligtvis banalt. Självfallet har detta tråkiga konsekvenser för Man Utds fotboll. Det säger sig självt, och ska absolut inte glömmas bort. Men det är självfallet en betydligt större och mer allvarlig fråga än så, och man kan bara hoppas att Man Utd låter moral och rätt gå före ren egennytta.

Lika lite är det en fråga som bör reduceras till något slags klubbanter. Det saknas inte precis de som försökt fånga dagen genom att göra detta till en fråga om Man Utd, på ungefär samma sätt som att vissa lag är köpelag och så vidare. Även detta är självfallet att visa frågans storlek och allvar bristande respekt.

Men kanske är det ändå både relevant och aktuellt att ställa sig frågan varför det egentligen blir på det här sättet, och varför det är en del av fotbollens sociala och moraliska ansvar som däremot alldeles för ofta blundas för. För även om det naturligtvis långt ifrån händer endast inom fotbollen, så är det väldigt tydligt inom fotbollen.

Vi har inom den moderna fotbollen i största allmänhet, och möjligen den engelska fotbollen i synnerhet, ett system där unga män, pojkar i själva verket från första början, växer upp och fostras i en väldigt grabbig och likriktande miljö. Allt fokus är på fotbollen, utbildning och dess mer fostrande funktion blir i bästa fall en bisats.

Status och hierarki inom denna grabbiga och likriktande miljö avgörs i mångt och mycket av yttre saker. Förmåga att spela fotboll javisst, men det är så att säga grunden. Mer konkret är det ”prylar” som avgör. Mest pengar, bäst kläder, störst klockor, schysstaste bilarna, fetaste cribsen, flest och snyggast tjejer och så vidare.

Absolut ingen tillfällighet att tjejer buntas ihop med övriga prylar, eftersom det oftast är så de betraktas vågar jag påstå. I värsta fall som slit och släng-produkter. Behjälpt så klart av att det naturligtvis flockas tjejer runt dessa fotbollare, eftersom det självfallet handlar om status, pengar och spänning även för dem.

Allting förstärks naturligtvis av att dessa unga män, eller pojkar, tjänar många miljoner redan i väldigt ung ålder, och allt vad detta för med sig i form av skev världsbild och många gånger rätt skruvade värderingar. Man kan köpa allt man pekar på, på ett sätt som mycket snabbt gör att man tror att man har rätt till allt man pekar på.

Samtidigt sker naturligtvis allt detta i ett sammanhang präglat av en närmast extrem press på prestation. Den professionella fotbollen är naturligtvis brutal, och det där kan vara extremt svårt att hantera, inte minst för unga människor. Press och stress kan självfallet ta sig våldsamma uttryck på människor.

Jaha, och vad har då egentligen detta med någonting att göra? Jo, nämligen att det i högsta grad är klubbarna som är med och skapar och formar den här kulturen och det här systemet. Och att därför klubbarna också har ett stort ansvar att kontrollera och styra det här systemet.

Oftast tenderar detta att fungera hyfsat väl i välskötta klubbar. Där finns starka principer och en social kontroll som gör att detta i någon mening regleras. Dåligt beteende är något man avskräcks från. Men det är en aspekt som många gånger glöms bort med svagt skötta klubbar, en osynlig kostnad om man så vill.

Vem har egentligen stått för den sociala kontrollen i Man Utd under dessa år? Det säger kanske sig självt att en klubb som knappt förmår att hålla ordning på sig själv kommer ha ytterst svårt att hålla ordning på sina spelare. Ändå slänger nästan ingen annan engelsk klubb lika mycket pengar över sina spelare som Man Utd gör.

När vi pratar om dåligt skötta klubbar så är alltså även detta en aspekt vi måste börja vänja oss vid att ta med i beräkningen. Det handlar inte enbart om var någonstans laget hamnar i tabellen. Det handlar även om vad det är för människor man är med och skapar, vilka värderingar man skickar ut i världen.

Detta är ett samtal som engelsk fotboll måste börja ta på allvar. Det är definitivt ett samtal som Man Utd nu måste ta på allvar. Naturligtvis ta ansvar både som medmänniskor och som arbetsgivare gentemot Greenwood, men även ta det större ansvaret utan att betrakta detta som ett PR-problem eller skademinimering.

Mason Greenwood kan självfallet inte spela fotboll för Man Utd så länge den här rättsliga utredningen pågår. Om det visar sig, vilket nog är att se som högst troligt, att Greenwood gjort sig skyldig till det han nu är misstänkt för så är det väldigt svårt att därefter se honom spela fotboll för vare sig Man Utd, England eller annan klubb.

Självfallet är detta i så fall Mason Greenwoods eget fel. Jag är bara inte säker på att det därför och därmed är enbart Mason Greenwoods fel, utan att en hel del av felet och ansvaret nog måste lastas även på Man Utd och på den engelska fotbollens system. Det är egentligen bara en sak man kan säga med säkerhet.

Det är inte Harriet Robsons fel! De som alltså får för sig att rikta tankarna åt det hållet, eller ännu värre spy sådan galla på internet och på sociala medier, bör därför omedelbart trycka på reset-knappen och skruva på sina huvuden igen åt rätt håll.

Det är ingen kvinnas skyldighet att bli fysiskt, sexuellt eller emotionellt misshandlad för att ditt lag ska spela så bra fotboll som möjligt, eller för att dina favoritspelare ska få fortsätta spela fotboll!

Därmed landade Everton med något som kanske närmast liknar uteslutningsmetoden på Frank Lampard som deras nästa manager. Uteslutningsmetoden då det främsta skälet varför det blir Lampard verkar vara att det alltså inte blev Pereira. Mer avancerade eller utförliga än så var alltså inte Evertons alternativ i det här beslutet. Något man självfallet kan resa ett och annat frågetecken för.

Jag har knappast gjort någon större hemlighet av vad jag anser om Lampard som Evertons nästa manager. Lampard har näppeligen meriterna som manager att i detta läge bli Evertons manager. Everton borde rimligtvis kunna göra bättre i jakten på ny manager om de bara hade haft kompetensen att veta var de skulle leta. Visst kan Lampard ändå lyckas med Everton, men det känns som en onödigt stor hail mary.

Negativ är jag ju för all del så det räcker kan tyckas. Åtminstone har jag väl en benägenhet att påpeka kritik, problem och svårigheter med olika situationer och olika sammanhang. Men det brukar också sägas att man hittar vad man letar efter. Vad hittar jag alltså om jag istället väljer att leta efter argument och anledningar varför Frank Lampard skulle kunna bli bra för Everton?

Opinionens stöd

Frank Lampard blir Evertons manager eftersom Evertons supportrar hellre såg honom som deras nästa manager än de såg Vitor Pereira som nästa manager. Lampard glider alltså in på sitt nya jobb på en våg av supporteropinion.

Visst kan det där visa sig väldigt viktigt. Hur som helst skulle ju ett redan från början mycket svårt jobb bli i det närmaste omöjligt om man tvingades göra det i motvind, alltså mot supporteropinionen. Helt säkert var detta vad som dödade Pereira som alternativ.

Desto viktigare kanske i just Everton där supportrarna är både väldigt kräsna och väldigt högljudda. De har en hög tanke om den egna klubben och är alls inte blyga att framföra denna tanke. Rafa Benitez är i hög utsträckning sparkad just därför.

Men eftersom det är supportrarnas opinion som gav Lampard managerjobbet så kommer fult naturligt supportrarna vara betydligt mer benägna att ge Lampard både tid och tålamod, och relativt ovilliga att vända sig mot honom. Han är ju deras val.

Visst kan man vända på myntet och konstatera att Lampard å andra sidan inte var styrelsens eller i alla fall inte majoritetsägarens val. Visst, det kan stämma, och kanske har Lampard ett jobb att sälja in sig själv där, men det är inte riktigt lika komplicerat.

Långsiktigt perspektiv

Man ska vara försiktig att prata om lång sikt i fotboll. Många gånger kan det betyda föga mer än typ nästa vecka. Men Frank Lampard är i vilket fall som helst inte ett managerval på kort sikt för Everton.

Om Everton söker en manager som ger dem effekt på kort sikt så anställer de inte Lampard. Oavsett vad man än anser om Lampard så är han knappast någon garanti för kortsiktig framgång på det viset.

Alltså går Lampard in på sitt nya jobb i Everton med utgångspunkten att det faktiskt är på längre sikt det ska börja hända saker. Detta borde köpa honom en del tid, samtidigt som det kan vara nog så värdefullt i en klubb som i åratal härjats av kortsiktighet.

Lampard är den sjätte managern som Farhad Moshiri anställer på sex år. Everton är ett lag som både till spelartrupp och taktiskt system är ett hopkok av många och helt olika managers tankar och idéer. Everton spretar åt alla håll.

Att Lampard nu anställs borde betyda någon slags acceptans för att det måste börja jobbas med ett längre tidsperspektiv. Att kaos måste bli till ordning. Utmaningen är så klart att tabelläget kräver att laget börjar vinna redan på kort sikt.

Lampard har auran kvar

Meritmässigt är det inte alldeles lätt att säga varför t ex Frank Lampard får det här jobbet och inte någon annan nyss avpolletterad manager som Ole-Gunnar Solskjaer. Vi kan vara rätt säkra på att Lampard får jobbet för att han är Lampard, inte något han faktiskt gjort.

En viktig skillnad är emellertid att Lampard ändå har auran och någon slags känsla av magi kvar runt sitt namn. Även om det inte var helt av egen fri vilja så överstannade han inte sitt välkomnande i Chelsea på samma sätt som Solskjaer gjorde i Man Utd.

Frank Lampard känns kort sagt fortfarande big time. Något som kan inspirera spelare såväl som styrelse och supportrar. Även om det snart stod klart att han ännu inte var big time nog för Chelsea, så känns han fortfarande big time nog för Everton.

Vilket självfallet är vad som först och främst har format supportrarnas opinion runt Frank Lampard som Evertons nästa manager.

Kanske borde jag därmed ta chansen att rikta blickarna mot EFL Championship och Football League som av någon anledning däremot inte drabbats av något dylikt landslagsuppehåll. Åtminstone klubbarna i EFL Championship, som ju består av en relativt hög andel landslagsspelare, inte sällan från aktuella världsdelar dessutom, skulle ju kunna ha ett och annat att invända mot detta.

Vad man kan säga om EFL Championship är kanske först och främst att Fulham har kopplat ett järngrepp om ligan, och leder den med ett antal poäng före alla de jagande lagen. Dessutom fullständigt öser Fulham in mål. Deras 73 mål hittills representerar ett målsnitt om 2,7 mål per match och det lag som ligger närmast dem i detta avseende har gjort 45 mål på en match mer spelad.

Marco Silva har onekligen fått full fart på Fulham och åtminstone som det verkar i nuläget är en plats i Premier League nästa säsong vikt för dem. Vilka som tar övriga två platser är desto mer öppet kan tyckas. Bournemouth såg länge ut att vilja följa med Fulham i rycket i tabellen, men resultaten har sviktat samtidigt som inte minst Blackburn Rovers och QPR har imponerat stort på slutet.

Alls inte omöjligt att jag väljer att skriva om just Blackburn Rovers och QPR under veckan som kommer för övrigt, för det är rätt spännande resor som just dessa båda klubbar, för inte alltför länge sedan krisande Premier League-klubbar, faktiskt har gjort. Kanske är det även så att något förtjänar sägas om West Brom, där Valerien Ismael just nu sitter löst sedan laget har börjat dala i oroväckande fart och utsträckning i tabellen.

Annars är den kanske största och mest spännande frågan i EFL Championship för närvarande om Wayne Rooney verkligen ska lyckas göra det omöjliga med Derby County och trots 21 minuspoäng hålla dem kvar i ligan. Förlust senast mot Nottingham Forest för all del, men de jagar ändå lagen ovanför nedflyttningsstrecket, endast åtta-nio poäng efter dem med cirka 20 omgångar kvar att spela.

Lyckas Wayne Rooney med den bragden kan det inte vara snack om vem som är årets manager i England den här säsongen, oavsett division.

Men en stor del av uppmärksamheten riktas mer eller mindre frivilligt mot det snabbt annalkandes stängandet av januarifönstret. Måndag är alltså den sista dagen att köpa och sälja spelare i Premier League, och de klubbar som hade tänkt försöka göra något under januari har alltså bara några dagar på sig att få rumpan ur vagnen. Det brukar ju kunna gå hetsigt tillväga under normala omständigheter.

Men detta är inte riktigt normala omständigheter. Det är ett januarifönster som inte minst präglats av Newcastles nya ambitioner, tilltagande panik och mer eller mindre grandiosa knäppa självbild och världsbild som deras supportrar ihärdar med. Det är också ett januarifönster som präglas av Tottenhams fumlande på transferfönstrets dansgolv där klockan närmar sig treslaget och alla tjejer redan verkar ha parat upp sig.

Newcastle

Man kanske kan förstå om Newcastles supportrar är något besvikna över transferfönstret så här långt. Kieran Trippier och Chris Wood är för all del två rätt bra värvningar, men det hade nog på förhand ändå betraktats som ett mycket magert transferfönster.

Problemet är helt enkelt, och det var inte precis ett oförutsägbart problem, att Newcastle inte har lyckats få övriga affärer över mållinjen. Av ena eller andra skälet. Diego Carlos, Jesse Lingard, Anthony Martial, Mitchell Bakker är några spelare som aldrig gick i lås.

Det hela har skapat en närmast absurd situation där Newcastle genom främst deras supportrar anklagar övriga klubbar för orent spel för att de inte släpper spelarna till dem för vad de betraktar som ”rimliga” villkor.

Men utöver att det nu är en tämligen absurd tankegång att andra klubbar på något sätt hade någon slags skyldighet att vara Newcastle till lags, snarare än att se till eget intresse i första och kanske enda hand, så är detta helt enkelt inte riktigt sant.

Att Sevilla inte vill bli av med för dem viktiga spelare, liksom varför spelare föredrar Sevilla framför Newcastle för närvarande, kan så klart ha att göra med att ett av lagen utmanar i toppen av La Liga och det andra laget i botten av Premier League.

Toppstrid i ett varmt och soligt Spanien jämfört med nedflyttningsstrid i ett kallt och regnigt Northumbria? Kanske behöver det inte röra sig om några stora konspirationer varför Newcastle har svårt att på kort sikt attrahera spelare.

Räkna ändå med att det kommer röra sig en hel del runt Newcastle under de här sista dygnen.

Tottenham

Möjligen är det att gå till överdrift att som flertalet journalister gjort den senaste veckan sätta ett direkt samband mellan att Tottenham värvar spelare nu i januari och huruvida Antonio Conte fortfarande är Tottenhams manager nästa säsong.

Man får säga att det låter minst sagt en smula överdramatiskt. Vad som däremot är sant och ställt bortom allt rimligt tvivel är att det för närvarande finns en rätt stor irritation över Tottenhams ovilja eller oförmåga, oklart vad som är värst, att värva spelare.

Framför gäller det kanske en irriterande oförmåga att knyta ihop säcken. Adama Traoré var mer eller mindre i land innan han plötsligt försvinner till Barcelona istället. Luis Diaz var på gång innan nu Liverpool till synes kapat den transfern.

Vad som torde skava och irritera mest av allt är att Tottenham har en director of football i Fabio Paratici sedan sju månader tillbaka, vars enda jobb är att planera och genomföra spelaraffärer, men som nu bara dagar innan deadline knappt verkar ha någon clue alls.

För all del kan vi nog vänta oss action runt fler klubbar än Newcastle och Tottenham. Till exempel Leeds, Liverpool, Crystal Palace, Everton och Aston Villa verkar ha både ett och annat järn i elden.

Men mest dramatiskt är det onekligen runt Newcastle och Tottenham. Ett namn som för övrigt snurrar runt Tottenham råkar vara Dejan Kulusevski.

Everton befinner sig mitt i en brinnande nedflyttningsstrid!

Kanske är det så att krisstämpeln gällande nedflyttning har varit så fast placerad på andra klubbar i Premier League att man liksom har missat att den förmodligen borde placeras också på Everton. Kanske är det även lite så att Everton helt enkelt har ansetts vara lite för bra för att kunna betraktas som seriösa nedflyttningskandidater, mer eller mindre oavsett hur dåligt det än går för dem.

Evertons faktiska omständigheter är hur som helst sådana att de befinner sig på sextonde plats i tabellen. De har för närvarande 19 poäng, vilket är fyra poäng mer än vad närmaste lag under nedflyttningsstrecket som är Newcastle har, och fem poäng mer än vad Watford har. Tre poäng bakom dem ligger Norwich. Detta är inga stora marginaler, särskilt inte som både Newcastle och Watford kan förväntas börja vinna matcher.

Mest oroväckande är så klart Evertons tendens. Ett Everton som vann fyra av sina första sex ligamatcher har därefter vunnit endast en av sina följande fjorton matcher, men desto mer uppseendeväckande förlorat tio av dessa. Naturligtvis är det nu denna tendens som Everton försöker åtgärda genom att ersätta Rafa Benitez, men då är det så klart inte alls särskilt uppmuntrande att slösa tid på en stökig och strulig managerjakt.

Sedan måste man självfallet också säga att de namn som Everton tydligen överväger som klubbens nästa manager knappast känns särskilt uppmuntrande de heller. Det är knappast några särskilt övertygande namn, och det är egentligen i själva verket rätt svårt att förstå varför en klubb som Everton ska behöva nöja sig med dessa namn. Everton borde kunna söka efter bättre namn än så.

Roberto Martinez och José Mourinho var två namn som möjligen mest av allt genererade trötta suckar. Martinez kändes som ett uppenbart försök att upprepa ett gammalt och redan beprövat trick, ett trick som dessutom redan visat sig mindre lyckat. Mourinho kändes lite åt samma håll, fast då kanske mer som ett sätt att upprepa vad andra klubbar redan prövat och misslyckats med.

Wayne Rooney var kanske i så fall på sätt och vis ett fräschare namn. Även om också detta kändes som ett för närvarande i engelsk fotboll ganska utslitet försök att hitta en så kallad DNA-lösning genom gamla spelare. Men Rooneys managermeriter är självfallet rätt så begränsade och hans namn är trots allt fortfarande hyfsat kontroversiellt på Goodison Park. De har liksom aldrig riktigt förlåtit honom för sin ungdoms synder.

Naturligtvis, på tal om gamla spelare och begränsade managermeriter, är Frank Lampard ett namn som nämnts och som till synes ser ut att bli alltmer aktuellt i takt med att andra namn faller bort. Visst går det att ifrågasätta, det är hur som helst en rätt rejäl chansning av Everton att anställa en manager med två och ett halvt år under bältet, en halvt misslyckad tid i Chelsea och en sjätteplats i EFL Championship med Derby County.

Fabio Cannavaro är möjligen det märkligaste namnet att ha kopplats samman med Everton de senaste veckorna. Naturligtvis är det ett stort och välkänt namn, men hur en manager som hittills endast varit manager i Kina och i Saudiarabien ens kan nämnas som ett aktuellt namn för någon klubb i Premier League, och inte minst då en klubb som Everton, trotsar allt sunt förnuft.

Vitor Pereira framstår som det kanske minst märkliga namnet på så sätt. Pereira har haft framgångar med Porto för cirka tio år sedan. Men kritiken mot det alternativet är också rätt hårt för närvarande där många pekar på att det var länge sedan han haft några som helst framgångar som manager, att han inte blivit långvarig i någon klubb på senare tid, samt att han helt saknar Premier League-erfarenhet.

Det där med Premier League-erfarenhet är för all del ett minst sagt överspelat och många gånger överskattat argument. Betydelsen av så kallad ”Premier League-erfarenhet” ges stundtals mystiska proportioner. Omvänt är det en typ av argumentation som har resulterat i att klubbar anställer managers som Alan Pardew, Sam Allardyce, Tony Pulis med flera för att ”garantera” att hålla sig kvar i Premier League. Ett föråldrat tänk.

Pereiras CV som manager är sannerligen inte höjt över kritik och ifrågasättande. Mest oroande för hans möjligheter att bli Evertons manager, och därefter att faktiskt kunna lyckas som Evertons manager, är emellertid att Evertons supportrar redan verkar ha vänt sig mot just det alternativet.  Att lyckas med Everton i Premier League torde vara svårt nog utan att behöva göra det i kraftig motvind med supporteropinionen.

Man kan så klart fråga sig vem Evertons supporteropinion då faktiskt skulle vilja se som manager?! Det känns inte riktigt lika uppenbart utan just nu känns det väl mer som att Evertons supportrar mest är missnöjda med allt. Men det är självfallet mycket lättare att bara vara negativ till alla förslag som presenteras än att faktiskt prestera egna förslag, men detta är naturligtvis opinionens grundläggande karaktär.

Bakgrunden är naturligtvis att Evertons supportrar helt enkelt är missnöjda med klubbens ägare och ledning, och missnöjda med hur klubben drivs. Det finns inte något riktigt förtroende för de beslut som klubben fattar och de namn som Everton nu kopplas samman med bidrar självfallet inte till att öka detta förtroende. Hur som helst sätter det Everton i en minst sagt rätt besvärlig sits.

Märkligt nog är det inte majoritetsägaren Farhad Moshiri som får bära det tyngsta lasset av kritiken. Märkligt eftersom det är han som majoritetsägare som naturligtvis har den övergripande makten men därmed också ansvaret för hur det faktiskt ser ut. Istället är det Evertons gamla ägare, fastän alltjämt klubbens ordförande, Bill Kenwright som får bära den största skulden och vreden från supportrarnas håll.

Möjligen går det att förstå. Kenwright symboliserar alltjämt det gamla Everton, det vill säga det Everton som supportrarna hoppades att Everton skulle kunna växa ifrån med nya ägare, nytt kapital och kanske större ambitioner. Att Kenwright alltjämt är ordförande och alltjämt har ett inflytande över klubbens verksamhet gör det lätt att tänka tanken att det är just Kenwright som fortfarande håller Everton fast i det gamla.

Dessutom finns kanske en mer materiell obenägenhet att kritisera Moshiri allt för hårt, givet att det är han som ligger bakom finansieringen av Evertons nya arena, och generellt är han som så att säga står för stålarna i klubben. Det är ju kring Moshiri som hoppen om Evertons framtid i någon mening har knutits. Desto märkligare kanske att Moshiri verkar så villig att lämna över så stort inflytande till Kenwright.

Kanske var det därför Bill Kenwright valde att sälja sin majoritetsandel i Everton till just Farhad Moshiri, mot garantier att han själv skulle få behålla sin position i klubben. Hur som helst så leder det till frågetecken kring Moshiris och i bakgrunden Alisher Usmanovs förmåga att leda Everton in i framtiden. Vilket gör det lite ironiskt hur just Moshiri och Usmanov tidigare framställde sig som bättre ägare för Arsenal än Stan Kroenke.

Man kan inte gärna påstå att det finns något med vad Moshiri och Usmanov hittills har gjort med Everton som precis borde göra Arsenals supportrar gröna av avund över hur mycket bättre det hade blivit än vad det redan är med Kroenke som för all del ifrågasatt ägare. På tal om det kan man ju undra vad som egentligen hände med det där definitivt superduperseriösa och alls inte PR-jagande uppköpet av Spotifys Daniel Ek.

Tystnaden får väl sägas vara ganska talande.

Nu vore det väl för all del fånigt att påstå att detta ändå inte kommer förbli huvudsaken när vi om tio eller kanske tjugo eller trettio år pratar om Ranieri. Ändå känns det rätt trist att Ranieris gärning i Premier League efter Leicester består i att två gånger om ha fått sparken från en klubb under samma säsong som han anställts.

Först var det ju Fulham som sladdandes i tabellen anställde Ranieri under hösten 2018 för att rädda dem kvar i Premier League. Det tog tre månader och endast 17 matcher för Ranieri att därefter få sparken från Fulham, som till slut ändå åkte ur Premier League. Ranieri hann med att vinna endast tre av dessa 17 matcher.

Den här gången var det alltså Watford som befann sig i ungefär samma läge som Fulham för tre år sedan. Ranieri anställdes i början av oktober och när vi nu närmar oss slutet av januari så får Ranieri alltså sparken av Watford, detta efter två vinster och tio förluster på 14 ligamatcher.

Både Fulham och Watford pratade rätt stort och stöddigt när de anställde Claudio Ranieri, och spelade naturligtvis på bilderna och minnena av vad Ranieri gjorde med Leicester. Men den magi Ranieri skapade med Leicester har han inte lyckats skapa någon annanstans, och att rädda kvar klubbar i Premier League verkar inte vara hans grej.

På sätt och vis finns det kanske ändå något fint med att magin som uppstod med Leicester faktiskt visar sig svår att upprepa. Det känns på något sätt mer speciellt och mer värdefullt när det är något som inte bara går att lägga i burk och värma upp i mikron någon annanstans.

Vad ska man då säga om Watford? Under den senaste tioårsperioden är detta bisarrt nog tredje gången som Watford sparkar sin manager minst två gånger under en och samma säsong, och alltså använder sig av minst tre managers under samma säsong. Normalt sett är ju inte detta något bra tecken för vilken som helst klubb.

Watford har närmast blivit något av ett stående skämt i engelsk fotboll av just detta skäl, att de verkligen sparkar managers med ungefär samma frekvens som normalt folk byter kalsonger. Något som naturligtvis provocerar dem som gärna pratar om långsiktighet och lojalitet, och som verkar se sparkandet av managers som något närmast omoraliskt.

Jag brukar normalt sett försöka nyansera den bilden, vilket jag i och för sig brukar göra varje gång något börjar bli lite väl kategoriskt. Watford har onekligen sina metoder, där detta att hålla fast vid en och samma manager inte är riktigt lika viktigt, och givet att de ändå etablerat sig hyfsat i Premier League känns dessa metoder fel att kritisera för hårt.

Samtidigt börjar det kanske också bli dags att konstatera att det känns väl liksom inte heller som om Watford någonsin tar något egentligt kliv framåt. Utan tvärtom sitter de liksom fast i samma träsk år ut och år in, kämpandes i nedflyttningsstriden, på ett sätt som gör att de får sparka flera managers varje säsong.

Om Watfords metoder verkligen fungerade, om de verkligen gjorde Watford som klubb starkare och bättre, så skulle man ju kunna tänka sig att Watford till slut inte längre skulle behöva befinna sig just i den positionen. Men när Watford befinner sig i samma situation om och om igen börjar det så klart bli dags att ifrågasätta Watfords metoder.

Om det skulle göras en lista över Premier Leagues klubbar med sämst och mest odugliga ägare så skulle den listan nog kunna göras ganska lång. Watford skulle knappast placera sig högst upp på en sådan lista. De platserna vore nog reserverade åt Everton, Man Utd och möjligen Burnley. Men med på listan är Watford kanske ändå.

Ingen klubb i Premier League har förlorat lika många matcher som Watford har förlorat den här säsongen. Det vill säga, även Norwich har förlorat 14 matcher, precis som Watford, men Norwich har även spelat två matcher mer än Watford. Det har tagit Watford endast 20 matcher att förlora 14 matcher.

Vem som nu än tar över Watford måste vända på den trenden om Watford ska kunna hålla sig kvar i Premier League. Claudio Ranieri var sannerligen inte rätt manager att vända på den trenden. Det verkar nu som om Roy Hodgson kommer få chansen att vända trenden och rädda Watford kvar i Premier League.

Till skillnad från Ranieri har Hodgson åtminstone ett positivt track record vad gäller att rädda klubbar kvar i Premier League. Men vad som får Hodgson att bryta sin förmodligen rätt trivsamma pensionering för några månaders gig med Watford övergår åtminstone mitt förstånd.

Mest högljudda har nog varit det andra lägret. Varje resultat som har gått Tottenham emot sedan Conte tog över som manager har följts av en skur av artiklar och intervjuer som alla går ut på hur stor och underförstått omöjlig Contes uppgift egentligen är med Tottenham. Här finns ett rätt uppenbart case av att vilja söka bekräftande information, och av ett tämligen omfattande ”vad var det vi sa”-syndrom.

Sanningen är i det här fallet inte särskilt revolutionär. Nämligen att den sanna bilden över Contes omedelbara betydelse för Tottenham går att hitta någonstans mellan dessa båda läger. Att tro att Conte omedelbart skulle göra Tottenham till titelvinnare är naturligtvis minst sagt naivt och att underskatta fotbollens svårigheter. Att tro att Conte inte skulle ha någon betydelse alls är å andra sidan minst sagt något cyniskt.

Det finns flera sätt med vilka man kan demonstrera Contes faktiska betydelse för Tottenham. Det första och kanske mest uppenbara sättet är genom att helt enkelt titta på tabellen. När Conte tog över Tottenham låg de nia i ligan och befann sig klart på glid när det gäller Champions League-platserna. Nu, nio matcher senare, av vilka de inte förlorat en enda, har de ett visst grepp om den fjärde och sista Champions League-platsen.

Visst, i tabellen ligger de för närvarande sexa, men de befinner sig endast två poäng bakom Man Utd på fjärdeplatsen men med tre matcher mindre spelade. Fyra matcher färre spelade än West Ham, som ligger en poäng före dem. Om Tottenham tar vad som är att ses som normalt antal poäng på dessa tre-fyra hängmatcher så har de i själva verket ett tämligen bekvämt försprång ned till övriga lag under strecket.

Ett annat sätt är att helt enkelt betrakta spelet på planen, det vill säga fotbollen. Det är ett helt annat Tottenham vi rent spelmässigt ser med Conte som manager jämfört med tidigare på säsongen, med Nuno Espirito Santo som manager, eller för den delen förra säsongen med José Mourinho som manager. Energin i laget är en helt annan, liksom den taktiska organisationen framstår betydligt mycket mer tydligt.

Vi anar även skillnaden rent psykologiskt. Den typen av tankeexperiment är kanske alltid lite vanskliga, men det är mer eller mindre omöjligt att se Tottenham göra vändningen de gjorde i veckan mot Leicester under någon av sina närmast föregående regimer. Det rör sig alltså om exakt samma spelare, men som nu känns laddade med en helt annan aura och auktoritet än förut. Ett uppgivet lag har blivit ett uppskruvat lag.

Ännu ett sätt att spåra Contes betydelse för Tottenham är att gräva ned sig i vad som i dessa sammanhang något pretentiöst brukar kallas avancerad statistik. Här hittar vi klara och tydliga förbättringar för Tottenham i tre allmänna nyckelmått såsom täckt distans per match (från 100,2 till 114,2 km/per match), antal pressaktioner och bollvinster per match, samt xG-statistiken per match.

Vad som är lite speciellt är att Tottenham inte bara har blivit lite bättre i framför allt de två första av dessa kategorier. Tottenham har gått från att vara ”sämst” i ligan vad gäller löpningar och bollvinster till att vara ”bäst” i ligan. Delvis handlar detta säkert om taktik, delvis om motivation. Men oavsett vad det beror på så har det uppenbarligen hänt något med Tottenham sedan Conte tog över som manager.

Kanske är inte det där ett riktigt lika roligt perspektiv som att Tottenham står och stampar oavsett manager. Kanske passar det inte riktigt in i narrativet som för närvarande verkar gå ut på att Tottenhams ägare och ledning är ett handikapp för Tottenham. Kanske har Tottenhams förluster i det europeiska och inhemska cupspelet i någon mening maskerat Tottenhams hyfsat tydliga framsteg i ligaspelet.

Två förluster mot Chelsea ingår i det där cupspelet. Tottenham förlorade båda semifinalerna mot Chelsea i Ligacupen alldeles nyligen. Två matcher som helt säkert befäste många uppfattningar om att Tottenham minsann inte var så mycket att ha, med eller utan Antonio Conte. Ikväll möts dessa båda igen, den här gången i ligan. Vinner Tottenham ligger de fem poäng efter Chelsea i tabellen, med fyra matcher tillhanda.

Med andra ord, oavsett om Tottenham vinner eller förlorar borta mot Chelsea ikväll, så har de matcherna i sina egna händer att faktiskt kunna passera Chelsea i tabellen. Även om detta vid förlust ikväll kanske inte är alldeles sannolikt. Man ska inte gör för stor sak av detta, men givet hur den här säsongen generellt har beskrivits på helt olika sätt för Chelsea och Tottenham är detta ändå rätt anmärkningsvärt.

Tottenham har blivit bättre med Antonio Conte. Detta medför naturligtvis inga garantier för att Tottenham ska kunna besegra Chelsea på Stamford Bridge ikväll. Men det ger dem en betydligt bättre chans än vad de annars haft, och med vändningen mot Leicester i ryggen måste man tänka sig att moral och momentum just nu är på topp i Tottenham.

Just i nuläget verkar det inte som om någon match den här omgången faktiskt är inställd, även om det finns ganska goda skäl att misstänka att matchen mellan Arsenal och Burnley kommer bli inställd. Burnley är och förblir ett lag med stora problem på grund av Covid, orsakerna till detta går onekligen att spekulera i, och man fasar onekligen för deras del vad avser deras spelschema under våren.

Men att det just i nuläget inte står några uppskjutna matcher på programmet visar möjligen på att läget är på bättringsvägen, eller möjligen att Premier League har börjat stänga fönstret vad gäller möjligheten att få sina matcher uppskjutna. Onekligen kommer vi till en punkt där det helt enkelt inte längre är praktiskt möjligt att fortsätta skjuta matcher framför sig.

Det kan synas som om Premier League har nått den punkten.

Everton vs Aston Villa

Roberto Martinez, Wayne Rooney, Frank Lampard, José Mourinho, Fabio Cannavaro. Ett antal namn som till synes inte har särskilt mycket gemensamt, om något alls, men som alla sägs vara aktuella som Evertons nästa manager.

Ett tydligare bevis på Evertons schizofrena strategi går knappast att få. Det där är inte en lista på managers från en klubb som jobbar i en riktning och med en röst, utan en klubb som jobbar åt alla möjliga håll och med röster som försöker överrösta varandra.

Egentligen inget av namnen känns ens lite upphetsande. Martinez har redan misslyckats en gång på Goodison Park. Lampard nämns varje gång en klubb blir ledig. Mourinhos aura är släckt sedan länge. Cannavaro var en stor spelare, men omeriterad som manager.

Rooney gör för all del ett stort jobb i Derby County för närvarande. Men det känns också som en helt annan grej. Det känns inte som rätt tidpunkt för Rooney att ta över Everton som manager, lika lite som Rooney känns rätt för Everton.

Tills vidare är det Duncan Ferguson som har hand om Everton. Han har varit ställföreträdare förut, med rätt goda resultat.

Brentford vs Wolves

Thomas Frank hade väl för all del både en och annan poäng när han menade att Brentford var betydligt bättre än Man Utd under första halvleken. Svårt att förneka för någon som såg matchen.

Men man kan inte heller undvika att känna att Frank möjligen gjorde alldeles för stor sak av det hela efter matchen. Vilket möjligen leder till funderingen om det var något som fick honom att reagera så kraftfullt.

Rimligtvis borde inte Franks position som Brentfords manager vara satt under några större hot. Något som skulle kunna förklara varför Frank skulle vilja betona Brentfords kvaliteter och det orättfärdiga i 1-3-förlusten mot Man Utd.

Min invändning skulle vara att den där typen av utspel tenderar att sätta press på det egna laget, och inte minst nu när Brentford tämligen kvickt har en ny hemmamatch, den här gången mot Wolves.

Förlust även här och Franks ord börjar framstå som någon slags allmän förnekelse snarare än som förargelse.

Leeds vs Newcastle

Två raka vinster för Leeds har lättat rejält på trycket både på laget och på Marcelo Bielsa, och har dessutom ryckt Leeds upp från en hotande nedflyttningsstrid. En nedflyttningsstrid i vilken Newcastle fortfarande i högsta grad sliter.

Om Leeds var laget som för några veckor sedan letade febrilt efter en vinst utan att någonsin verka kunna hitta den, så är Newcastle fortfarande laget som måste börja vinna fotbollsmatcher, men helt enkelt inte verkar kunna lyckas med detta.

Faran är att så väldigt mycket fokus riktas på alla dessa spelare som Newcastle ska värva att övriga spelare känner sig förbisedda eller även i viss mening känner att de kan gömma sig eftersom strålkastarljuset ändå inte skiner på dem.

Eddie Howe har fått bättre ordning på Newcastle, men han har naturligtvis inte någon större tid att jobba på. Han måste inte bara få ordning på Newcastle, han måste börja vinna med Newcastle, och det omgående.

Man Utd vs West Ham

Det var ungdomarna som gjorde det när Man Utd besegrade Brentford under veckan, något som antyder att Ralf Rangnick kanske har samma utmaning framför sig som Mikel Arteta, det vill säga att våga släppa stjärnorna och satsa på ungdomarna.

Samma ungdomar alltså som Cristiano Ronaldo halvt om halvt sågade för någon vecka sedan. Det kan diskuteras i vilken utsträckning ungdomarna svarade positivt på denna kritik, eller i vilken utsträckning det var svar på tal, eller om det var ren tillfällighet.

Det verkar omöjligt att komma från dramatik när det gäller Cristiano Ronaldo. Det verkar inte finnas några småsaker med honom, utifrån det mediala perspektivet. Allt han säger blåses upp stort. Allt han gör antar stora proportioner.

Ronaldos stropp när han blev utbytt mot Brentford kändes egentligen som en icke-sak, något vi sett flera gånger förut med honom. Han vill spela, han vill göra mål, han gillar inte att bli utbytt. Lite larvigt att visa det så tydligt kanske, men det är så han är.

Desto roligare, vilket jag säger inte enbart på grund av det svenska perspektivet, var det att se Anthony Elanga mot Brentford. Det fanns faktiskt aspekter i hans spel som påminde inte så lite om en ung Cristiano Ronaldo i Man Utd.

Southampton vs Man City

Man City bara fortsätter att vinna och vinna. Vinsten mot Chelsea torde väl ha en gång för alla ha kopplat bort just Chelsea från titelstriden, och det enda laget med åtminstone en teoretisk chans att kunna hota om ligatiteln är nu Liverpool.

Men om Liverpool ska kunna hota om den där ligatiteln så krävs det naturligtvis att Man City slutar att vinna och vinna. Och om Man City ska sluta vinna så är det förmodligen just den här typen av matcher de så att säga måste sluta vinna.

Vi befinner oss mitt i den tredje raka säsongen som på ett eller annat sätt påverkas av Covid. Det har tidigare två säsonger pratats tämligen mycket hit och dit om asterisker, det vill säga hur säsongerna har påverkats av Covid på ett sätt som gör att de enligt vissa inte riktigt borde räknas som riktiga säsonger.

Hittills har nog det där mest varit trams. Inte minst första säsongen då säsongen var i praktiken avgjord redan innan den började drabbas av pandemins effekter. Men även förra säsongen är det svårt att säga att pandemin påverkade den på ett sätt som gjorde det relevant att börja ifrågasätta säsongens integritet.

Den här säsongen börjar dock detta bli fullt möjligt, kanske till och med nödvändigt. Och egentligen inte i sig på grund av pandemin, utan alltså på grund av det regelverk som Premier League själva har satt i spel som gör det fullt möjligt för klubbar att utnyttja det för egna fördelar och som snabbt leder till inkonsekventa tillämpningar.

Just nu skiljer det sex spelade matcher mellan den klubb i Premier League som har spelat flest matcher (Chelsea) och den klubb som spelat minst (Burnley). Däremellan har lagen spelat väldigt olika antal matcher. Det är alltså inte längre möjligt att säga att detta är en ligasäsong där lagen har kunnat genomföra den på lika villkor.

Misstanken är självfallet att många klubbar missbrukar reglerna. Det vill säga att lagen ber om uppskov inte för att de inte har spelare nog att faktiskt kunna genomföra sina matcher, utan för att de inte har tillgång till exakt alla spelare de skulle vilja ha för att genomföra dessa matcher. Det går taktik i systemet.

Mindre absurt blir det naturligtvis inte av att de större Premier League-klubbarna har mängder av spelare i sina rullor, och dessutom tillgång till mängder av spelare i de egna ungdomsleden. Föreställningen att dessa klubbar inte skulle kunna mönstra ett lag för att genomföra en fotbollsmatch är rent bisarr.

Inte sticker det mindre i ögonen av att vissa klubbar söker och får uppskov inte på grund av att spelare är drabbade av Covid utan för att de har andra typer av skador. Något som inte var tanken med dessa regler. Lägg därtill att samma klubbar precis kan ha valt att göra sig av med spelare med vilka de hade kunnat genomföra sina matcher.

Några av de största syndarna i detta avseende kommer till match ikväll när Arsenal ska möta Liverpool i Ligacupens andra semifinal. Just den här matchen blev ju uppskjuten för två veckor sedan när Liverpool på minst sagt mystiska grunder lyckades få den uppskjuten. Testen visade åtminstone tillfälligtvis vad man ville att de skulle visa.

Den gången var det Arsenal som var lite upprörda. Nu senast var det emellertid Arsenal själva som gjorde mer eller mindre hela fotbollsengland vansinnigt genom att återigen på väldigt suspekt grund få Londonderbyt mot Tottenham uppskjutet. Det kändes på något sätt väldigt praktiskt för Arsenal att få just den matchen uppskjuten.

Man skulle kunna tycka att detta är illa nog som det är naturligtvis. Men vreden i leden blir inte mindre när det blir tydligt att olika klubbar verkar ha olika möjligheter att manipulera systemet till sin fördel. Vissa klubbar får godkänt på sina uppskov, andra klubbar få avslag, utan att det finns några meningsfulla skillnader.

Självfallet, som alltid är fallet när man introducerar nya regler, och i synnerhet när det uppstår frågetecken gällande konsekvensen kring tillämpningen av dessa regler, så kommer detta leda till misstankar om mygel och orättvisa fördelar för vissa på andras bekostnad. Även detta påverkar naturligtvis säsongens integritet.

Mest uppseendeväckande är på sätt och vis att detta med otydliga regler gällande att skjuta upp matcher, och lag som utnyttjar systemet och använder Covid lite som ett svepskäl för att inte spela sina matcher, är något jag för all del är rätt van vid. Detta beskriver läget utmärkt i Division 1-3 i svensk bordtennis just nu.

Vad som är uppseendeväckande med detta är inte att svensk amatörpingis befinner sig på den nivån av amatörmässighet gällande detta. Vad som är uppseendeväckande är att Premier League, världens mest kommersiella och professionella fotbollsliga, befinner sig på exakt samma nivå av amatörmässighet.

Detta riskerar att faktiskt sätta en asterisk runt säsongen 2021-22.

Man Utd är ett tämligen klockrent exempel på just detta. Kanske har ingen klubb under de senaste tre-fyra åren pratat upp sig själva riktigt lika mycket om detta med att jobba på lång sikt som just Man Utd. Det var den ”långsiktiga visionen” som fick Man Utd att anställa och behålla Ole-Gunnar Solskjaer t ex, alls inga kortsiktiga nycker.

Här finns emellertid en sanning som många gånger missas: Att lyckas på lång sikt förutsätter att man lyckas bra på kort sikt! Eller samma sak fast uttryckt på ett något annorlunda sätt: Det lag som misslyckas på kort sikt kommer aldrig få chansen att lyckas på lång sikt!

Det är genom att lyckas på kort sikt som ett lag och en manager köper sig själv auktoritet och trovärdighet att kunna genomföra förändring på lång sikt. En manager som inte lyckas på kort sikt kommer tappa förtroendet från spelare, styrelse och supportrar som behövs för att uppnå framgång och förändring på lång sikt.

Alltför ofta blir prat om lång sikt ett sätt att dölja lagets eller egna tillkortakommanden på kort sikt. Genom att prata om lång sikt, och antydningsvis en ljusare framtid, kan man dra uppmärksamheten bort från att lagets spel och resultat för närvarande helt enkelt inte är bra nog. Det kan även framställa kritiken som kortsiktig och därmed mindre värd.

Arsenal och Arsene Wenger var i någon mening jedis på det där. De dinglade löftet om långsiktig framgång framför näsan på de egna supportrarna i bra nära ett helt årtionde och gjorde dem mer eller mindre blinda för lagets förfall och bristande ambition. Det var okej att förlora och förfalla, eftersom Arsenal jobbade på lång sikt gubevars.

Man Utd befinner sig och har befunnit sig lite i samma sits under de senaste fyra-fem åren, möjligen med den skillnaden att det jämfört med Arsene Wengers Arsenal inte ens har funnits någon egentlig plan för lång sikt heller. Man Utds prat om lång sikt har bara varit ett sätt att försöka bullshitta att man inte har någon plan alls.

Man Utds benägenhet att kladda samman kort sikt och lång sikt märks just nu väldigt tydligt i anställningen av Ralf Rangnick. En anställning som definitivt känns potentiellt väldigt klok på lång sikt, som en director of football. Men även en anställning som känns väldigt märklig på kort sikt som manager.

Rangnick känns som en betydligt mer pricksäker anställning som director of football än som manager. I synnerhet som manager på kort sikt, som är det uppdrag som måste gälla för Man Utds manager åtminstone den här säsongen. Tanken måste ändå vara att kunna ta Man Utd till Champions League.

Vad som har fått Man Utd att tro att Rangnick skulle vara särskilt väl lämpad för just den uppgiften är inte helt lätt att förstå. Rangnick är en långsiktigt arbetande manager, eller director of football, inte någon som går in i klubbar och får omedelbara resultat på kort sikt.

Man Utd sparkar Solskjaer för att denne inte ser ut att kunna lyckas ge Man Utd önskade resultat på kort sikt. Man Utd anställer därefter någon som kanske huvudsakligen är tänkt att fungera som director of football från och med nästa säsong, snarare än som manager under just denna säsong. Snett tänkt kan tyckas.

Alla vill nog att Man Utd ska jobba långsiktigt. Men det betyder självfallet inte att särskilt många är beredda att därmed kasta bort resultaten på kort sikt. Man Utd anställer Rangick på lång sikt samtidigt som spelare och supportrar självfallet önskar sig och förväntar sig resultat redan på kort sikt.

Vad händer då om Man Utd nu misslyckas på kort sikt? Det ger ju knappast Rangnicks långsiktiga projekt någon särskilt bra början. Svårt för honom att framstå som trovärdig gentemot styrelse, supportrar och en ny manager när han själv misslyckats med den uppgift han därefter är satt att övervaka.

Man Utds framgång på lång sikt kan inte komma på bekostnad av framgång på kort sikt, utan måste baseras på framgång på kort sikt. Detta är vad lång sikt egentligen är, det vill säga en sammanhängande sekvens av perioder på kort sikt.

:::

Everton gör oss onekligen inte besvikna.

Vi ser precis samma mönster som så många gånger förut. Det gamla gardet i styrelsen pratar om de brittiska namnen som managers, såsom Frank Lampard och Wayne Rooney. Samtidigt pratar Farhad Moshiri om José Mourinho.

Två helt olika ingångar på managerfrågan. Båda ingångarna känns fullständigt närsynta, fast på helt olika sätt.

Phil Neville, för närvarande manager i Inter Miami, David Beckhams projekt, valde att väga in i frågan om Evertons nästa manager och menade att denne borde följa samma mall som David Moyes. Nevilles bockfot får väl sägas vara rätt tydlig.

Stackars Duncan Ferguson står där igen i snålblåsten. Återigen utsedd till tillfällig manager för de kommande matcherna. Han försökte säga att han helst ville vara Evertons manager säsongen ut, men det var ingen som riktigt ville lyssna på det örat.

Vi får se var Everton landar gällande Rafa Benitez ersättare.

Filosofiskt var det förmodligen ett märkligare beslut av Everton att anställa Rafa Benitez till att börja med än vad det är att han nu får sparken efter cirka ett halvt år. Det var så att säga inte svårt att se detta komma redan från start. Benitez kopplingar till Liverpool innebar att där inte skulle finnas något tålamod om resultaten började gå Everton emot, och mycket riktigt.

Så illa omtyckt var Rafa Benitez till slut av Evertons supportrar att Guillem Balagues nya bok fick en etta i användarbetyg på Amazon av 41% av alla som svarade, tydligen något som organiserats av just Evertons supportrar. Detta av inget annat skäl än att Balague sin vana trogen att försvara allt som är spanskt naturligtvis även försvarade Benitez. Det är väl vad man får kalla för guilt by association.

Everton har märkligt svårt att få ordning på sin organisation och på sin verksamhet. Och kanske ingenstans märks detta bättre än när Everton ska anställa managers. Något som nästan alltid leder till exakt samma sång och dans där olika falanger i Evertons ledning förelår helt olika kandidater. Där verkar aldrig finnas någon större enighet utan känslan är snarare att Evertons olika falanger jobbar mot varandra snarare än med varandra.

Farhad Moshiri är Evertons majoritetsägare så där borde inte behöva finnas den här typen av oklarhet och osäkerhet. Men kvar i Evertons styrelse är Bill Kenwright och flera ur Evertons gamla ledning. Två falanger med vad det verkar helt olika sätt att tänka fotboll, och Moshiri verkar helt enkelt inte ha kraften, viljan eller förmågan att sätta ned foten och säga att det är hans väg eller the highway.

Detta leder till spretiga manageranställningar, vilket onekligen går att läsa av i kartan över Evertons fem-sex senaste managers. Det leder självfallet även till spretig spelarrekrytering, vilket gör att Evertons spelartrupp de senaste åren alltmer har börjat likna ett slags lapptäcke. Allt detta resulterar i att fastän Everton har investerat väldigt mycket i sin spelartrupp så får inte detta någon utväxling i tabellen.

Symptomatiskt på problemet med en politiserad styrelse är kanske även att Evertons försök att anställa directors of football har blivit misslyckade. Först hämtades Steve Walsh in från Leicester utan att göra något som helst avtryck eller ens få möjligheten att göra något avtryck. Sedan anställdes Marcel Brands som emellertid avgick i höstas eftersom som han sa ”hans och styrelsens bild av framtiden var så olika”.

Givet detta är det kanske inte så märkligt att det första namnet som nu nämns som Rafa Benitez efterträdare är Roberto Martinez. Viljan att gå tillbaka till sådant man redan gjort är ett kännetecken hos Evertons gamla garde. För all del är viljan att återskapa vad som varit ett rätt allmänt fenomen. Mindre vanligt är väl att som Everton vilja återskapa sådant som redan prövats och därtill misslyckats.

Att Everton skulle anställa Roberto Martinez igen vore väl ungefär att jämställa med om Man Utd skulle anställa Louis van Gaal igen, eller om Chelsea plötsligt skulle anställa Maurizio Sarri igen. Det hade framstått som inte särskilt klokt, och lika oklokt känns det av Everton att börja titta på Martinez igen. Vad hoppas så att säga Everton uppnå med det som klart och tydligt inte gick att uppnå första gången?

Under tiden som folk verkar tycka att Everton måste bestämma sig för vilka de är, eller acceptera vilka de är som många verkar vilja formulera det, för att komma ur klubbbens onda cirkel så är jag nog mer inne på att Everton just i nuläget mer behöver bestämma sig för vilka de inte är. Everton är inte en klubb för nedre halvan eller för nedflyttning. Börja där, acceptera att detta ur utgångsläget, och jobba därifrån!

Men det är klart, säger man det till valda delar av Evertons styrelse så börjar de kanske fundera på att återanställa Big Sam Allardyce istället.

Gnälligt är det hur som helst. Det har varit ett populärt tema inte bara de senaste dagarna utan de senaste veckorna hur Premier League på något sätt skulle stå på kanten till den svarta avgrunden av egentligen inget annat skäl än att Man City tydligen ska vara så bra att det inte längre finns någon spänning i ligan. Vilket givet att Man City ser ut att vara på väg mot sin andra raka titel, deras fjärde på sex år, möjligen riskerar låta trovärdigt.

Trovärdigt eller väl däremot inte riktigt adjektivet jag hade valt. Dramatiskt och hysteriskt vore två adjektiv som ligger närmare till hands. Det är klart att Man City just nu är ett väldigt bra fotbollslag, och kanske då i synnerhet som ett ligalag. Om detta råder sannerligen ingen tvekan. Men det är väl heller inget som är nytt med detta. Engelsk fotboll har nästan alltid haft sina för stunden dominerande lag.

Liksom engelsk fotboll nästan alltid har sina domedagsprofeter som pratar om hur undergången minsann är nära, eftersom detta som sagt säljer. När Man Utd vann allt och lite till under mitten av 1990-talet så var detta undergångens förtecken. När Man Utd och Arsenal tvekampade om titlar så var detta på väg att sabotera ligan. Därefter var det Chelsea, därefter var det Big Four och så vidare, och så vidare.

Historien borde lära oss två saker utifrån detta. För det första att absolut ingenting varar för evigt utan tvärtom brukar sådana här perioder vara relativt kortvariga på det stora hela, även om de kan kännas permanenta när man befinner sig mitt i dem. För det andra att det finns en betydande risk att sådana här saker överdrivs och överdramatiseras, att man drar alldeles för långt gående slutsatser om framtiden.

Men detta med att lära sig av historien är kanske inte något som nomala människor riktigt pysslar med nu för tiden. Alltså drabbas vi med viss regelbundenhet av den här typen av sensationalism. En typ av sensationalism som åtminstone i min mening utgår minst lika mycket från något slags generellt ideologiskt motstånd mot hur fotbollen utvecklats som från någon mer specifik analys av den faktiska situationen.

Kanske är det ingen tillfällighet att den här typen av skräckscenarior om den engelska fotbollens onda och bråda död verkar ha blivit både vanligare och mer populära sedan Premier League bildades i början av 1990-talet, och som möjligen kan anses ha växt gradvis i omfattning sedan dess. Möjligen i växelverkan med tabloidernas och sociala mediers utveckling under samma period och den följande ”jakten på relevans”.

(Hur tendentiös och kortsiktig den här åsikten egentligen är illustreras nog tämligen väl av att om man bara går cirka två månader bakåt i tiden, så var det väl just ingen som med Chelsea, Liverpool och Man City i tättrion hade ens en tanke på att vädra den.)

En närmare belysning av Man City och ligan just nu antyder dessutom att deras sammanhängande framgångar i själva verket har mycket lite att göra med enbart deras ägande och resursmässiga överlägsenhet. Faktorer som däremot ges extremt stort utrymme i den allmänna debatten. Man Citys avgörande konkurrensfördel handlar desto mer om att det är ett extremt väl managerat fotbollslag.

Att Man City för närvarande befinner sig tio poäng före Chelsea, och åtta-elva poäng före Liverpool, beror inte på att Man City är så väldigt mycket bättre än specifikt Chelsea och Liverpool i en direkt jämförelse. Man Citys försprång beror på att de till skillnad från Chelsea och Liverpool inte har förlorat eller tappat poäng mot lag som West Ham, Wolves, Brighton, Everton och så vidare.

Självfallet är även detta ett slags uttryck för Man Citys styrka. Men det är tämligen svårt att skylla eller förklara exempelvis Chelseas flera onödiga poängtapp mot Wolves, Brighton och Everton med att Man City är så fantastiska, och deras halvt om halvt underförstått orättvisa institutionella fördelar. Det var i själva verket matcher som Chelsea nog borde ha vunnit.

Vill man beundra något särskilt med Man City så måste det alltså vara just denna förmåga att verkligen vinna så många matcher som de så att säga borde vinna, det vill säga deras jämnhet och stabilitet. Mycket av detta handlar självfallet om de attityder och värderingar som laget leds med, det vill säga om Pep Guardiolas management. Här finns inga divor eller divalater, här finns bara viljan att vinna och insikten att vinna kräver hårt arbete.

Nu skulle ju det där kunna låta som om denna vilja och insikt inte skulle finnas i Liverpool och i Chelsea, och det vore naturligtvis en orättvis beskrivning. Men det finns i väldigt hög utsträckning  i just Man City och där finns dessutom den så värdefulla vanan vid att gå in och ”göra jobbet” i match efter match efter match. Detta är ovanligt, värdefullt och svårt att uppnå, men inte unikt i engelsk fotboll.

Vi har sett det förut hos flera lag, såsom Liverpool, Man Utd, Arsenal och Chelsea. Lag som är så bra att de närmast börjar framstå som maskiner, och när de är som allra bäst därför kan framstå närmast oslagbara. Men som sagt, historien lär oss att så inte alls är fallet, och att närmast oslagbara alltid är ett omdöme som måste efterföljas av ordparet just nu.

Man skulle i någon mening kunna spekulera i att Man Citys närmast maskinliknande kvalitet och karaktär som vi ser nu är skapat delvis av deras konkurrenter, och då kanske i första hand Liverpool. Man City vet att de måste vara så här bra som de är nu därför att annars vet de av erfarenhet att t ex Liverpool vinner ligan istället. Men den vetskapen bygger så klart på förutsättningen att t ex Liverpool och Chelsea kan vara lika bra.

Men både Chelsea och Liverpool har den senaste månaden eller två snubblat med bollen här och där. Delvis av förståeliga skäl, delvis helt omotiverat. Vill man alltså tjura över att dagens seriefinal inte riktigt är någon seriefinal så gjorde man kanske därför klokare att rikta blickarna mot Chelsea och Liverpool och deras tillkortakommanden, hellre än att dra den gamla dängan om hur laget som vinner håller på att förstöra engelsk fotboll.

Laget som vinner brukar tvärtom ha en osviklig förmåga att göra engelsk fotboll bättre. Oavsett om detta lag är Liverpool, Man Utd, Arsenal, Chelsea, Man City eller vilket som helst annat lag som någon gång dominerat engelsk fotboll.

Ändå är det självfallet runt Newcastle som det första och största intresset riktar sig. Och det är väl inget konstigt med det. Motiv, medel och möjlighet brukar vara de tre hörnen i den så kallade brottstriangeln, och när det gäller Newcastle så har de både väldigt stora motiv att värva, omfattande medel att värva och närmast obegränsade möjligheter att värva. Naturligtvis är detta den stora snackisen.

Inte heller kan man väl säga att Newcastle har gjort någon särskilt besviken dessa första veckor. Möjligen med undantag för dem som kanske trodde att Kylian Mbappe, Robert Lewandowski med flera skulle bege sig til St James Park, men dem behöver man å andra sidan inte bry sig så mycket om. Kieran Trippier var en ambitiös värvning som visade på kraft. Chris Wood bör nog mer betraktas som en smart värvning.

Båda är emellertid bra värvningar. Tillräckligt bra för att Newcastle åtminstone skulle kunna tänkas utmana Aston Villa om att ha värvat bäst hittills. Även om jag misstänker att både Coutinho och Digne är namn som folk nog på förhand hade gissat skulle gå till Newcastle snarare än till Aston Villa. Möjligen är det tillfälligheter, möjligen är det geografi, möjligen är Steven Gerrard mer intressant än saudiskt prestigeprojekt.

Vad som slår mig är att Newcastle har värvat på ett sätt som inte riktigt motsvarade förväntningarna på dem, eller möjligen farhågorna. Här fanns så klart en misstanke att de skulle börja springa efter de stora namnen och prestigevärvningarna, och kanske slösa en hel del tid just på detta. Här fanns även en misstanke att de skulle börja vittja de största klubbarnas överskottslager, vilket sällan brukar bli så bra som man hoppas.

Vi kan ju som exempel notera att de där värvningarna från Man City som tydligen skulle vara helt klara hittills lyser med sin frånvaro. Föga förvånande kanske givet källan på dessa rykten. Istället har Newcastle plockat hem en engelsk landslagsback från La Liga samt plockat en etablerad Premier League-anfallare från en av Premier Leagues mindre klubbar. Mer substans än stil med andra ord.

Möjligen är det så att Eddie Howe har haft ett klokt ord med i laget. Han vet så klart att om Newcastle ska kunna hålla sig kvar i Premier League så är det viktigt med ett enat och harmoniskt omklädningsrum under våren. Något som blir väldigt svårt att uppnå om vissa spelare sitter på helt andra löner än övriga spelare. En viktig funktion med Newcastles värvningar så här långt är att de inte spränger klubbens lönestruktur, och därmed ej heller lagets sociala struktur.

Man kan ha skilda åsikter om Chris Woods kvaliteter som anfallare. Newcastle betalar £20m för Wood, vilket har beskrivits som en hög summa. Enkelt sagt motsvarar beloppet Woods utköpsklausul från Burnley. Det har poängterats att Newcastle behöver just en anfallare som Wood. Att matcha klausulen gör att värvningen gick fort. Dessutom, som många påpekat, att plocka Wood från Burnley försvagar en direkt konkurrent.

Och kanske är det just Burnley som förmodligen helt oönskat framträder i tydligast relief hittills under detta januarifönster. De ligger under nedflyttningsstrecket, de har bara lyckats vinna en enda match den här säsongen och tendensen pekar snarare nedåt än uppåt. Laget har tappat mycket av sitt sting och sin stabilitet, och nu har klubben alltså sålt sin bästa anfallare till annan klubb i nedflyttningsstriden.

Burnley har tveklöst varit en av Premier Leagues solskenshistorier under de senaste tre-fem åren. Definitivt den klubb som överpresterat mest utifrån sina resurser. Men detta att överprestera går bara att upprätthålla över en viss tidsperiod, till slut kommer man alltid ned på jorden igen. Ett ont varsel för Burnley har hela tiden varit att de har haft väldigt svårt att lyckas med sina värvningar och integrera dem i laget.

Här finns även de som menar att Burnley har förlorat något av sin identitet i och med uppköpet av ALK Capital tidigare under året. Många undrade hur detta skulle påverka Burnleys metoder. Kanske är sommarens värvning av Maxwell Cornet ett sorts svar på den frågan. Burnleys första köp av en icke-brittisk offensivt lagd spelare på 16 år. Cornet har varit produktiv i sitt målskytte, och står för knappt hälften av lagets mål, men kanske till pris av en försvagad defensiv.

Burnley köper alltså Maxwell Cornet och säljer Chris Wood. Symboliskt på sätt och vis om man är lagd åt det hållet. För all del kan hävdas att Burnley inte hade något större val sedan väl Newcastle matchat utköpsklausulen. Det var inte så att Burnley aktivt försökte sälja Wood, men det faktum att de nya ägarnas köp av klubben belastar balansräkningen med £90m och resultaträkningen med räntekostnader på detta leder till misstanken att de nog heller inte aktivt försökte förhindra det.

Hittills har alltså januarifönstret kostat Burnley betydligt mer än vad det har kostat Newcastle. Och då är det Newcastle som har värvat spelare, och Burnley som ännu inte värvat en enda spelare.

Arsenal under Arteta kan prestera sviter av goda resultat. Arsenal har vid åtta tillfällen med Arteta som manager vunnit tre eller fler ligamatcher i rad, ett facit som inte motsvaras av många andra klubbar i Premier League. Sakta men säkert har även Arsenals tabellposition förbättrats och nu utmanar man återigen om Champions League-plats. Allt detta är faktorer som talar till Artetas fördel.

Arsenal under Arteta har dock svårt att hålla dessa sviter vid liv, och kan även prestera sviter av dåliga resultat. Arsenal har vid sex tillfällen med Arteta som manager förlorat två eller fler ligamatcher i rad. För varje svit av vinster som Arsenal förmår prestera så följs detta alltför ofta upp av som nu senast förluster i ligaspelet kombinerat med en förlust i cupspelet mot Nottingham Forest.

Är det inte kalas i Arsenal så är det alltså kris i Arsenal. Eller kanske rättare sagt verkar Arsenal befinna sig i något slags mellanrum mellan kalas och kris, ett slags tillstånd i vilket vare sig kalas eller kris riktigt får råda. Varken kalas eller kris med andra ord. Vad man då kan fråga sig är om mellanmjölk är tillräckligt för Arsenal om de ska kunna nå sina mål. Å andra sidan är frågan vilka andra alternativ som står dem tillbuds.

Arteta är en av tre managers som anställts av någon av de engelska superklubbarna, vid sidan av Frank Lampard i Chelsea och Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd, utan egentligen några som helst formella meriter för jobbet utan mest anställd för sina meriter som spelare i klubben och möjligen något löskokt tänkande om klubb-DNA. Arteta är den ende som fortfarande har jobbet kvar.

Det kan diskuteras om och i så fall i vilken utsträckning som Arteta har varit mer lyckad och framgångsrik än dessa båda andra. Han har å ena sidan behållit sitt jobb längre än vad Lampard lyckades med i Chelsea men å andra sidan ännu inte suttit på jobbet lika länge som Solskjaer i Man Utd. Givet att Solskjaer däremot fick behålla sitt jobb minst ett år längre än vad som var befogat så kanske inte det ska hållas mot Arteta.

Arteta har hittills inte lyckats ta Arsenal till Champions League, något som både Lampard och Solskjaer lyckades med i Chelsea och Man Utd. Å andra sidan måste man nog också konstatera att Arteta har satt sin prägel och fattat egna beslut i Arsenal på ett sätt som Lampard och Solskjaer aldrig riktigt gjorde, och kanske därmed på ett helt annat sätt än dem lagt en starkare grund för mer långsiktig framgång.

Hade t ex Solskjaer fattat samma typ av beslut som Arteta först gjorde med Mesut Özil och nu har gjort igen med Pierre-Emerick Aubameyang? Högst tveksamt då Solskjaer mer var anställd som the good guy som var tänkt att hålla spelarna glada och nöjda efter José Mourinhos skövlande. Man Utds hållning till Paul Pogba under dessa år andas ju liksom knappast någon större vilja att fatta de modiga och mer principfasta besluten.

Artetas Arsenal känns som allra bäst när det formas kring den gruppering av unga spelare som har börjat växa fram i klubben, snarare än inköpta stjärnspelare. Annorlunda uttryckt kanske när Arsenal bygger sitt lag runt spelare som verkligen vill spela för klubben, hellre än spelare som mest är där för lönekuvertet och för sin egen skull. Detta är väl knappast någon särskilt revolutionär tankegång, men kräver sitt mod att genomföra.

Men med unga spelare kommer normalt sett också den där typen av ojämnhet som på samma gång präglar och plågar Arsenal och Arteta för närvarande. Sviter av bra resultat följs av av dåliga resultat, ofta oförklarligt dåliga resultat. Matcher med hög energi och intensitet följs upp av matcher helt utan energi och intensitet. Det vill säga grundbulten bakom tänkesättet att man inte kan vinna någonting med kids.

Om detta är varför Mikel Arteta plötsligt har börjat prata om att värva världens bästa spelare, eller kanske mer precist hur det är Arsenals stora styrka att världens bästa spelare vill spela för dem, är kanske inte helt självklart. Rent historiskt är det väl tveksamt om detta ens stämmer. Historiskt har nog Arsenal snarare bara pratat om hur de hade kunnat värva världens bästa spelare om de bara ville när de var yngre.

Mikel Arteta visar faktiskt upp en rätt fin förmåga att nyttja flera av Arsene Wengers gamla parlörtrick. Antingen genom att på ovanstående sätt försöka sälja in illusionen om den egna klubbens storhet till de egna supportrarna, kanske som ett sätt att maskera nutida tillkortakommanden. Eller genom mer handfasta grepp som att lyckas vinna matcher just när krispratet börjar ta fart, eller genom att vinna FA-cupen.

Om så är fallet så vore det kanske hög tid och plats för Arsenal att möjligen något oväntat vinna Ligacupens semifinal mot Liverpool. Världens bästa spelare kommer ju knappast komma till Arsenal i januari, och möjligheten att vinna FA-cupen gick upp i rök mot Nottingham Forest. En tredje förlust i rad, och en andra cupexit i rad och på kort tid, vore knappast idealt varken för Arsenal eller för Arteta själv.

Förutsättningarna känns på något sätt goda på förhand. Liverpool kommer, även om detta är omöjligt att sia med säkerhet om på förhand, förmodligen inte att ställa upp med det absolut starkaste laget i Ligacupen. Liverpool gav dessutom upp fördelen att få avsluta på hemmaplan genom sitt minst sagt ifrågasatta val att få förra veckans semifinal uppskjuten.

Kanske vore det överdrivet att prata om kris för Arteta om Arsenal inte skulle vinna mot Liverpool och gå till final i Ligacupen. Men vinst mot Liverpool vore ett bra sätt för Arteta att visa att han åtminstone har förmågan att skapa kalas för Arsenal.

Inför kvällens andra semifinal mellan Tottenham och Chelsea, den här gången på White Hart Lane, vore det kanske mer på sin plats att fundera över om Conte har något att skämmas för å Tottenhams vägnar, eller åtminstone att försöka se till att det inte finns något att skämmas över för Tottenham efter kvällens match. Detta sedan Chelsea vunnit den första semifinalen med 2-0 mot ett synnerligen blekt Tottenham.

Att vända 0-2 i ett cupmöte av det här slaget, inte minst mot ett lag som Chelsea, är naturligtvis väldigt svårt. Men däremot inte omöjligt. Särskilt inte som bortamålsregeln inte tillämpas i Ligacupen. Vad som definitivt inte ska vara omöjligt för Tottenham är att åtminstone göra rejäl match av den här semifinalen. Kort sagt att åtminstone inte vika ner sig utan en rejäl fight.

För all del finns väl knappast någon som såg Tottenham spela mot Morecambe i helgen som skulle betrakta det som över huvud taget möjligt, än mindre troligt, att de skulle kunna vända seminfnalen mot Chelsea. Men det är självfallet också en helt annan match med helt andra ingångsvärden. Kvällens match har mycket högre insatser för Tottenham, både på grund av motståndet och på grund av cupfinalen som står på spel.

Make or break. Att göra eller förstöra om man skulle våga sig på någon slags svensk översättning av det där uttrycket. Här finns för all del en vanligt förekommande tendens att överdramatisera men det går att formulera kvällens semifinal runt dessa båda begrepp. En match som skulle kunna ”göra” Tottenham och Conte. Men också en match som skulle kunna ”förstöra” Chelsea och Thomas Tuchel.

Conte har för all del fått en bra start med Tottenham. Kanske inte en perfekt start, men en bra start. Det är även alldeles för tidigt in på hans tid med Tottenham att börja prata om att ett resultat skulle kunna sänka honom. Men att vända en cupsemifinal på hemmaplan mot just Chelsea av alla möjliga motståndare skulle onekligen kunna vara det där resultatet som ”gör” Conte som Tottenhams manager.

Tuchel kommer för all del heller inte falla enbart på grund av en förlorad semifinal i Ligacupen. Vinsten i Champions League skyddar naturligtvis mot det. Men säsongen som nu gått, och då i synnerhet de senaste månaderna av säsongen, har väckt en och annan kritisk synpunkt på Tuchel. Att tappa en 2-0-ledning till förlust i Ligacupen mot just Tottenham av alla möjliga motståndare skulle kunna ”förstöra” Chelseas säsong.

Alltså är det kanske inte make or break, göra eller förstöra, som gäller för kvällens Ligacupsemifinal mellan Tottenham och Chelsea. Snarare i så fall make and break, göra och förstöra. Det vill säga under förutsättningen att Tottenham vänder och vinner semifinalen mot Chelsea så är det ett resultat som kommer kunna få helt olika konsekvenser för de båda lagen och dess respektive säsonger.

På ett sätt som är svårt att säga blir fallet om det mer sannolika inträffar, och därmed även det minst omstörtande, att Chelsea med mer eller mindre stora besvär lyckas försvara sin ledning och ta sig till Ligacupens final.

:::

Ungefär samtidigt som England genomför sina semifinaler i Ligacupen så väljer Spanien att genomföra sin egen bastardiserade version av Ligacupen i form av det som kallas för Supercupen.

Supercupen, eller en supercup, t ex Community Shield som den heter i England, är så klart ett rätt enkelt begrepp. Ligavinnaren möter cupvinnaren i en mer eller mindre vänskapligt inriktad match. Något dylikt finns i de flesta länder.

Nu har Spanien istället fått för sig att låta Supercupen bli någon slags minicup mellan ettan och tvåan i La Liga respektive ettan och tvåan i Copa del Rey, den spanska cupen.

Just den här säsongen resulterar detta alltså i en Super Cup mellan Real Madrid, Barcelona, Atlético Madrid och Athletic Bilbao. Liksom man väl kan förmoda att de tre första lagen kommer ingå i nästan varenda upplaga av denna Super Cup.

Självfallet skickar man även ut denna spanska Super Cup till något annat land. Den här gången till Saudiarabien av alla ställen. Detta spektakel handlar naturligtvis mest av allt om att cashen ska in.

Ännu en påminnelse om att när det gnälls över kommersialiseringen i Premier League så finns det andra ligor som tar det ännu längre. Liksom om hur väldigt selektivt det är när storklubbarna säger sig vilja ha färre matcher respektive fler matcher.

De spanska fansen? Tystnad. Något säger mig att om FA och Premier League hade försökt sig på samma trollkonster med Community Shield så hade det blivit ett himla liv på de engelska fansen.

Fast å andra sidan, varför inte?!

Det är Sport Republic som har köpt förra ägaren Gao Jishengs 80% av Southampton. En investeringsfirma som startats av Henrik Kraft och Rasmus Ankersen, båda med fötterna såväl i den finansiella världen som i fotbollsvärlden. Ankersen har sin bakgrund de sex senaste åren i Brentford, där han varit director of football. Men finansiellt är det den serbiske affärsmannen Dragan Solak som står bakom köpet.

Ofta när en engelsk klubb får ny ägare spekuleras det fritt och vilt om vad detta betyder för klubben rent ekonomiskt. På ett minst sagt märkligt sätt brukar även beprövade journalister blanda samman den nya ägarens privata ekonomi med klubbens ekonomi, som om det var en och samma sak. Men det finns självfallet inget som säger att en ägare skulle använda privata medel för att finansiera en fotbollsklubb.

Ingenting tyder heller på att Southamptons nya ägare innebär något fundamentalt annorlunda för Southampton i ekonomisk mening. Klubben och dess nya ägare har även uttryckligen sagt att det inte ska förväntas några större insatser på transfermarknaden i januari. Om något är uppenbart med Southamptons uppköp så är det att det inte alls är samma typ av uppköp som t ex Newcastles uppköp.

Men detta gör inte uppköpet därför mindre meningsfullt. Visst finns det något spännande med en klubb som helt plötsligt svingar sig uppåt ekonomiskt. Men pengar är bara ena sidan av det bildliga myntet. Myntets andra sida är kompetens, eller kort sagt kunnande. Nya ägare kan ge klubben en ny riktning, nya metoder och en större klarhet i sitt agerande, och detta kan vara minst lika värdefullt som vilka som helst guldbyxor.

Southampton är en klubb med en viss typ av tradition. Det är en tradition som i mångt och mycket har handlat om klubbens akademi, om att utveckla unga spelare och att även värva spelare med det perspektivet. Händelsevis exakt samma strategi som under de senaste tio åren lyft Brentford från League One till Premier League. En resa under vilken Rasmus Ankersen var en av de tunga arkitekterna och konduktörerna.

Varje klubb är självfallet sin egen klubb. Vad som fungerar i Brentford måste inte nödvändigtvis även i Southampton. Men skulle man hitta någon klubb i Premier League som känns mest kompatibel med just Brentfords sätt att arbeta så vore det förmodligen just Southampton. Förutsättningarna borde alltså vara väldigt goda för Brentfords metoder att ge utväxling också i Southampton, i sig en större plattform dessutom.

Southampton återvände till Premier League för ganska exakt tio år sedan. De hade själva gjort sin alldeles egna tämligen imponerande resa upp genom det engelska seriesystemet, precis som Brentford nu har gjort. För tio år sedan var det Southampton som kändes innovativa och fräscha i sina metoder. Och dessutom, som det skulle visa sig, modiga och utanför boxen i sitt beslutsfattande.

Southampton har för all del hållit sig kvar i Premier League under dessa år, så det vore väl synd att säga att de skulle ha tappat det helt. Men under åtminstone de senaste fem-sex åren känns det som om Southampton har stagnerat, både i sitt eget tänkande och i det egna utförandet. Sakta men säkert har det börjat kännas som om Southampton varit på väg att glida in i något slags intetsägande tillstånd.

Förhoppningen är nu att Southamptons nya ägare ska kunna rycka klubben ur detta tillstånd. Ett tillstånd som i förlängningen riskerar leda till ett pågående förfall som i tangentens riktning bara kan leda till nedflyttning. Men med nya metoder och med ny ambition har Southampton faktiskt chansen att återigen bli en av Premier Leagues mest innovativa och fräscha klubbar.

Känslan de senaste fem-sex åren är att Southampton har haft de rätta idéerna men saknat kunnandet och kraften att genomföra dem i handling. Vad Southamptons nya ägare kan ge Southampton är just detta kunnande och denna kraft att omsätta klubbens idé i konkret handling. Det ger kanske inte lika många klicks, inte heller ritar det kanske om den engelska fotbollskartan på samma sätt som Newcastles uppköp.

Det gör inte Southamptons uppköp mindre meningsfullt eller Southamptons nya ägare mindre betydelsefulla.

Man är ju för övrigt lite tveksam i dessa dagar att visa sig förkyld eller berätta om sin förkylning på något sätt. Att göra det verkar nu för tiden fylla ungefär samma funktion som om man varit spetälsk på medeltiden, eller HIV-smittad under 1980-talet. Det är ju även lite förunderligt hur många verkar ha fått för sig att helt vanliga förkylningar har tagit paus i och med Covid.

But I digress…

Den tredje omgången är för all del inte helt och hållet färdigspelad. Vi har kvällens sladdmatch mellan Man Utd och Aston Villa på Old Trafford. I FA-cupen kan ju som vi vet allting hända så frågan är om det i tredje omgångens allra sista match till slut blir en jätteskräll och Man Utd faktiskt lyckas vinna mot Aston Villa. Eller om vi får se nya sätt på vilka Man Utd kan ställa till det för sig själva.

Ändå börjar det väl bli möjligt att sammanfatta den tredje omgången. Kan man lotta den fjärde omgången, vilket gjordes igår kväll, så måste man kunna sammanfatta den tredje omgången. Här är alltså mina åtta främsta take-aways från den tredje omgången:

(8) Man Citys motvind

Snacket inför matchen var om Man Citys problem med Covid och om hur de skulle få svårt att ställa upp med ett vettigt lag mot Swindon. Sedan kom laguppställningen inför matchen och man insåg kvickt att vad för all del Man City men även andra lag betraktar som problem bara kan beskrivas som rena lyxproblem.

Alternativt så var kanske problemet överdrivet till att börja med. Detta sagt ska man för all del även säga att det finns något fint och hedervärt i Man Citys benägenhet att ta båda cuperna på precis det allvar de faktiskt ska tas. Detta utan att gnälla alltför mycket om saken. Deras konkurrenter skulle kunna dra lärdom.

(7) Cambridges superskräll

På varje lista över FA-cupens största skrällar genom tiderna har Newcastle det tveksamma nöjet att hitta sig själva två gånger om. Först mot Hereford och sedan mot Stevenage. Nu är det nog dags att räkna hem en tredje plats på den listan för Newcastle, efter den i högsta grad uppseendeväckande förlusten mot Cambridge på hemmaplan.

Förlusten kanske inte i sig betyder väldigt mycket för Newcastle, även om den säger både ett och annat om allt de har att jobba med under våren. Vinsten betyder emellertid allting och kanske lite till för en klubb som Cambridge. Detta är kanske det största i deras klubbs historia, något de aldrig glömmer. I sig självt skäl nog för cupens existens.

(6) Sagolika bortaföljen

Ett annat övertygande skäl för FA-cupens existens hittar vi i de bortaföljen som hängde med runtom i England under helgen. Erik Niva drog exempelvis en del statistik med mellan 5-6,000 som hängde med klubbar som Cambridge, Chesterfield och Shrewsbury på deras matcher till Englands största arenor.

Niva gick så långt som att hävda att engelska Champions League-finaler och globala TV-avtal betydelselösa i jämförelse med detta som enligt honom är den engelska fotbollens sanna styrka. Även om jag inte håller med om att t ex TV-avtalen är betydelselösa ens i jämförelse så håller jag med om vi här hittar den stora eller sanna styrkan.

(5) West Ham mot Leeds, verkligen?

Givet att så stor del av marknadsföringen runt FA-cupen, och då i synnerhet dess tredje omgång, handlar om de mindre klubbarnas kamp mot de stora, så är det minst sagt en smula märkligt att av de TV-sända matcherna under helgen så sänds inte någon sådan match, utan endast matcher mellan Premier League-klubbar.

Förklaringen är på sätt och vis enkel. Matchen mellan West Ham och Leeds drar helt enkelt fler TV-tittare än vad t ex Cambridge mot Newcastle hade gjort, och TV-bolagen följer naturligtvis sin affärsmodell. Ändå kan man tycka att om nu FA verkligen ville något särskilt med FA-cupen så skulle de välja att själva tänka helt annorlunda gällande detta.

(4) Nottingham Forests halvskräll mot Arsenal

Matchen stod länge och vägde men till sist var det ändå som om Nottingham Forests tyngre meritlista och erfarenhet av att vinna de stora titlarna i den europeiska fotbollen vägde över. Det var ju ett litet lustigt skämt under gårdagskvällen att i matchen mellan Forest och Arsenal möttes två lag med sammanlagt två Champions League-titlar.

Sanningen att säga var detta faktiskt en rätt tuff cuplottning för Arsenal. Nottingham Forest är starka den här säsongen, Steve Cooper har fått ordning på laget och att börja prata om uppflyttning till Premier League känns inte längre enbart som nostalgiskt önsketänkande. Visst kan de vinna mot ett ojämnt och sårbart Arsenal.

(3) Chelseas tur med lottningen

Genom åren har jag valt att närmast göra en skämtsam grej av Chelseas tendens att i cuperna lottas på hemmaplan mot de mindre klubbarna. Den här säsongen gör hittills ingen besviken i det avseendet. Först Chesterfield på hemmaplan i den tredje omgången, och nu alltså Plymouth på Stamford Bridge i den fjärde omgången.

(2) Leicesters titelförsvar?

Leicester gjorde processen kort på hemmaplan mot Watford och tog sig utan några större mankemang vidare till den fjärde omgången. De regerande mästarna i FA-cupen led alltså inte av några svåra nervåkommor när de nu för första gången alltså skulle försvara titeln de vann i maj.

Fast där hade Brendan Rodgers en rätt klok tanke. Nämligen att det alls inte handlar om att försvara någon FA-cuptitel. Den har Leicester redan vunnit och den kan ingen ta ifrån dem. Vad det handlar om för Leicester är att vinna denna FA-cuptitel. Jag kan tycka att detta med att försvara titlar fungerar i ligasammanhang, men inte i cupsammanhang.

(1) Tottenhams skrämselhicka

Englands kralligaste räkor i form av Morecambe, den steroidstinna räkan på The Shrimps klubbemblem käftar man liksom inte med, var så när på att ge Tottenham en rejäl käftsmäll, men istället blev det bara skrämselhicka. Länge ledde Morecambe matchen på White Hart Lane innan tre sena mål gav Tottenham förlängt liv i FA-cupen.

Kanske var det tur det. Efter en synnerligen neslig och förnedrande exit ur den europeiska cupfotbollens oönskade sladdbarn Europa Conference League redan i gruppspelet hade det kanske varit för mycket för Tottenhams ömma själar att drabbas av ännu en förnedring under samma säsong.

Det brukar sägas att FA-cupens tredje omgång trotsar all logik. Däri består den så kallade charmen. Lag vinner matcher de helt enkelt inte borde kunna vinna. Åtminstone inte enligt vad vi alla tror oss veta om fotboll. Möjligheten att vi inte vet tillräckligt om fotboll, eller kanske att vi som vanligt inte vet vad vi inte vet om fotboll, och därmed formar vad vi tror är möjligt och omöjligt, tenderar vi att städa undan illa kvickt.

Men nu har FA till och med gjort matematik och vetenskap av FA-cupens tredje omgång, i något slags syfte att förhöja fantasi till fakta. De har bett Institute for Mathematical Innovation vid University of Bath att forska fram en matematisk modell för att räkna ut exakt hur osannolika FA-cupens allra största skrällar egentligen var. Mysticismen kring FA-cupens tredje omgång är därmed reducerad till följande ekvation:

Att försöka greppa något komplicerat och svårförståeligt till något mer hanterbart och mer lättförståeligt är en vanlig mänsklig egenskap. Ett sätt att känna att vi har en kontroll över vår tillvaro som vi förmodligen inte riktigt har. Här har vi ändå ett av de mer praktfulla exemplen på just detta beteende. Påminner mig lite om när en gammal rektor trodde sig ha lyckats beskriva hela Handelshögskolan i en enkel ekvation.

Jag dissar inte modellen utifrån dess metoder. Det finns ingen anledning att betvivla ambitionen och noggrannheten i arbetet med att ta fram ekvationen. Över 8,000 FA-cupmatcher under mer än 60 år ingår i det statistiska underlaget. Modellen tar hänsyn till en mängd faktorer såsom skillnad i divisioner, ligans status, när målen görs och i vilken ordning, trender i målskytte med mera. Good science helt enkelt.

Men som vanligt kan man få en feeling för en modell eller teori genom att helt enkelt rimlighetspröva dess resultat. Så när ovanstående modell räknar fram att FA-cupens mest osannolika skräll genom alla tider var när Woking i början av 1990-talet besegrade West Brom med 4-2, ett resultat med den fullständigt osannolika sannolikheten om en på 16 miljoner, då börjar alarmklockorna ringa på högsta volym i mitt huvud.

Woking spelade för all del vid den tiden i Isthmian Premier League, den engelska fotbollens sjunde division, då West Brom spelade i den andra divisionen, det vill säga dagens EFL Championship. Så visst var det en stor skräll och ett högst osannolikt resultat, inget snack om den saken. Men vet man något om fotboll vet man att, i en enda given match, är ingenting så osannolikt som en på 16 miljoner.

Ett annat sätt att pröva modellen är att jämföra ett utfall med övriga utfall. Vi kan alltså jämföra Wokings skräll mot West Brom med den näst mest osannolika skrällen, enligt modellen det vill säga, vilket råkar vara Herefords välkända jätteskräll mot Newcastle 1972. En match som de flesta brukar se som FA-cupens största skräll någonsin, men som i själva verket bara var så osannolik som en på 32,000.

Newcastle har den dåliga turen att vara involverade även i den tredje mest osannolika skrällen i FA-cupens historia i den tredje omgången, när de för elva år sedan förlorade mot Stevenage. En förlust som enligt modellen händer en gång på 8,000. Men vad ska vi nu dra för slutsats av detta? Var det verkligen fyra gånger mer osannolikt att Hereford vann över Newcastle än att Stevenage gjorde det? Really?!

Men den riktiga godbiten är naturligtvis en annan. Om vi alltså ska ta den här modellen på face value så var Wokings vinst mot West Brom inte fyra gånger mer osannolik än Herefords vinst mot Newcastle, utan smått otroliga 500 gånger mer osannolik. Det vill säga, den match som många betraktar som FA-cupens största skräll någonsin var alltså 500 gånger mindre skräll än att Woking lyckades vinna en match mot West Brom.

När man får den där typen av knasiga resultat av en modell så kan det normalt sett bero på en av två saker. Antingen är det så att modellen i sig innehåller rent tekniska brister som resulterar i tokigheter. Kanske är någon faktor bortglömd, kanske är en annan faktor överviktad och så vidare. Eller, vilket i det här fallet ligger betydligt närmare till hands, så kan ingen enskild modell fånga ett så komplicerat fenomen på ett träffsäkert sätt.

Ptja, men varför gör man det då? Om vi bortser från den rent mänskliga psykologin i det hela så kan man naturligtvis tänka sig att man gör en sådan här modell mest för skojs skull, för att det är lite roligt helt enkelt. Även om man kan tycka att det kanske är att dra skämtet aningen för långt när man kommissionerar ett helt forskningsinstitut att göra sitt matematiska dirty work.

Kanske är ett annat skäl, ett mer lättgripligt skäl, att FA plötsligt men märkligt påpassligt så här inför FA-cupens tredje omgång hävda med viss vetenskaplig grund att i den tredje omgången kan minsann allt hända, till och med det omöjliga hända, eller åtminstone det hända som bara händer en gång på 16 miljoner! Självfallet är siffran mest bullcrap, fast polerad så det ser ut som kexchoklad, men det spelar ingen roll. Det är on brand!

Vad som väl däremot inte kan hända i FA-cupens tredje omgång måste vara att Swindon Town slår Man City?!

Varför är det dubbla semifinaler i Ligacupen? Den frågan brukar av någon anledning ställas runt den här tiden på året. Ibland av de som helt enkelt bara undrar rent genuint och nyfiket. Varför saker är som de är i engelsk fotboll är ju inte alltid så lätt att veta eller förstå sig på. Andra gånger är det en fråga som ställs av mer skeptiska skäl, vilket ofta hänger ihop med att de bara råkar inte gilla Ligacupen.

När Ligacupen förra säsongen på grund av pandemins komprimerade spelschema plockade bort dubbelmötena i sina semifinaler och istället körde dem i form av rena enkelmöten så hade jag det väldigt svårt att se något annat än att vad som beskrevs som ett temporärt beslut skulle visa sig bli permanent. Plockar man bort dubbelmötena kommer de aldrig tillbaka. Trodde jag, och trodde många med mig.

Vi hade glädjande nog fel. Kanske underskattade vi den engelska envisheten. Jag antar att det är samma form av envishet som gör att man t ex håller fast vid detta med tre byten istället för fem, som även det introducerades som ett tillfälligt beslut på grund av pandemin, men som överallt utom i just England också har blivit permanent. Man kan tycka England är märkligt, men det finns någon slags ryggrad i det där också.

Varför är det då dubbla semifinaler i Ligacupen? Skulle man fråga folk nu tror jag det är svårt att få ett så värst mer avancerat svar än att så har det ju alltid varit. Men om man ändå vågar sig på att spekulera och insatt gissa en smula, baserat på vad vi ändå vet om den engelska fotbollens historia, så går det ändå att hitta några olika möjliga förklaringar på detta fenomen:

En förklaring kan nog vara Ligacupens primära syfte, som var att fungera som ett slags alternativ till europeiskt cupspel under veckorna, i en tid då det europeiska cupspelet var nytt och därtill ifrågasatt i England, åtminstone av Football League. Ligacupens spelform är alltså modellerad utifrån den europeiska fotbollens dubbelmöten.

Av detta följer alltså att om man undrar varför det är dubbelmöten i Ligacupen så bör man kanske ställa sig samma fråga i den europeiska fotbollen. Dessutom är det ett mer modernt fenomen att det enbart är dubbelmöten i semifinalerna. Från början var det dubbelmöten även i Ligacupens final.

En andra förklaring, nära besläktad med den första, är att det handlar om intäkter, alltså pengar. Ligacupen infördes i takt med att flodljusen installerades på engelska arenor, och var alltså ett sätt för klubbarna att öka sina intäkter, med två matcher i veckan istället för en. Ju fler matcher desto mer pengar, och dubbelmöten betyder fler matcher.

Nu för tiden är naturligtvis det där motivet inte lika meningsfullt, när det finns betydligt större pengar på andra håll. Men på den tiden var det desto mer betydelsefullt. Här kan man också börja fundera på ett och annat rättviseskäl bakom detta med dubbelmöten, det vill säga att varje klubb i så hög utsträckning som möjligt skulle få åtminstone en match på hemmaplan.

En tredje förklaring kan tänkas ha att göra med Ligacupens särprägel. Det var Englands andra stora cup, och skulle så klart vara annorlunda än FA-cupen som på den tiden mycket mer än nu var storebror. En semifinal anses för stor för att få styras alltför mycket av hemmaplansfördel, men semifinaler på neutral plan gjorde redan FA-cupen. Därmed leder uteslutningsmetoden fram till dubbelmöten som alternativ.

Detta är ju en förklaring som håller än idag. Naturligtvis hade det varit en betydande fördel både för Chelsea och för Arsenal om semifinalerna den här säsongen hade spelats i form av enkelmöten på deras respektive hemmaarenor. Visst kan man tycka att när man väl har tagit sig fram till semifinalerna i en cup så ska det så att säga vara så jämna och lika villkor som möjligt mellan lagen.

Detta om detta. Det är ju så att säga om det är. Men likaväl som att fråga varför det är dubbla semifinaler i Ligacupen så tycker jag att man skulle kunna vända på det hela och istället skicka ut frågan: Varför inte? Än så länge har jag inte sett någon prestera ett svar på den frågan som inte går ut på det gamla vanliga att den ena eller andra superklubben inte vill spela så många matcher.

Men ni kanske kan prestera ett annat svar på den frågan?!

Chelsea, två gånger om, Man Utd och Inter hör nu samtliga till de klubbar som Lukaku tydligen har i sitt hjärta och drömt om att få spela för. Åtminstone råkar det vara precis så det låter antingen när han precis har kommit till en klubb, eller när han av ett eller annat skäl råkar vara less på att spela för den klubben.

Romelu Lukaku gjorde alltså en intervju med Sky i Italien där han sa sig vilja återvända till Inter förr hellre än senare. I samma intervju beklagade han sig även över att Tuchel valde att spela ett taktiskt system som inte passade honom. Man skulle rätt lugnt kunna säga att intervjun var både dåligt genomtänkt och dåligt tajmad.

För all del är det inte första gången Lukaku ger både ogenomtänkta och otajmade intervjuer av det här slaget. Intervjuer som inte på något sätt kan hjälpa laget han spelar för utan enbart är ägnade att hjälpa honom själv. Förut har han använt sig av den minst sagt klassiska ursäkten att intervjun var ”felöversatt”.

Den här gången har Lukaku i alla fall inte försökt hävda det. Kanske inser han att den ursäkten är både utsliten och knappast aktuell i det här fallet. Thomas Tuchel hade hur som helst föga förståelse för situationen och valde utan större pardon att peta Lukaku från Chelseas matchtrupp mot Liverpool.

Ett modigt beslut får man väl ändå säga. Matchen mot Liverpool var förmodligen någon slags sista chans att haka på i titelstriden. Att i det läget betacka sig för sin främsta anfallares tjänster faller sig kanske inte naturligt. Går resultaten laget emot efter ett sådant beslut kan det ofta slå tillbaka på managern ifråga.

Resultatet gick halvt om halvt Chelsea emot mot Liverpool. Men beslutet verkar inte slå tillbaka på Tuchel. Spelarna på planen stod upp för laget och för Tuchel, och kämpade sig tillbaka från ett 0-2-underläge. Uppenbart är att Lukaku inte har något meningsfullt stöd i spelartruppen för sin attityd eller sin intervju.

Att peta stjärnanfallare verkar ha blivit ett av säsongens huvudnummer. Mikel Arteta var först ut med att peta Pierre-Emerick Aubameyang i Arsenal, och har med det sannerligen fått en positiv effekt. Chelseas och Tuchels situation är kanske inte exakt densamma, men Tuchel precis som Arteta satte principen före praktiken.

Möjligen har Romelu Lukaku läst situationen och att den inte har fallit ut till hans fördel, för nu i dagarna ska han och Tuchel ha haft ett samtal och åtminstone för stunden ha rett ut den så kallade fnurran på tråden. Tuchel ska tydligen prata om saken på Chelseas presskonferens under dagen.

Förmodligen är det väl inte det sista vi hör om problem med Lukaku i Chelsea. Det brukar sällan vara det när något sådant här har inträffat en gång, då brukar det inträffa igen förr eller senare. Dessutom börjar väl detta som sagt bli något av en dålig vana för Lukaku. Det är inte hans första sång- och dansnummer.

Tråkigt och onödigt dels eftersom Romelu Lukaku är en bra anfallare, och en anfallare som Chelsea absolut behöver. Men som verkar ha väldigt svårt att inrätta sig i taktiska system som inte är exakt anpassade efter honom. Lukaku verkar vilja att hans lag ska anpassa sig till honom, snarare än att han ska anpassa sig till laget.

Bekväm och bortskämd med andra ord.

:::

Det var väl inte första gången man tänkte tanken bara för att det igår var första gången som Man Utd förlorade en fotbollsmatch med Ralf Rangnick som manager, men visst får man väl intrycket att Man Utd åtminstone på kort sikt har ersatt en manager med en director of football.

:::

Härliga cupdagar i England framför oss. Först Ligacupens semifinaler, därefter FA-cupens tredje omgång hela helgen.

:::

Blir intressant att följa både vilka Newcastle försöker värva under januari, och därefter vilka de faktiskt värvar. Om de lyckas få i land Kieran Trippier, som det väl verkar, så är det en riktigt tung värvning för dem.

Något säger självfallet detta om diskussionsklimatet generellt på sociala medier. Mer specifikt säger det naturligtvis mycket om bristen på fantasi och förståelse hos alla dessa ljushuvuden som säger en sådan sak. Enligt dem, måste man anta, är det alltså bara möjligt att ”uppnå” något inom fotbollen genom att vinna Champions League, någon av de stora ligatitlarna, eller möjligen genom att vinna VM.

Om nu det är kriteriet för att kunna sägas ha uppnått något inom fotbollen så kan vi ju väldigt snabbt konstatera att vi därmed har tänkt bort lågt räknat 99% av hela fotbollen, där den överväldigande majoriteten självfallet aldrig kommer befinna sig i en situation där dessa titlar är ens realistiskt sett möjliga att vinna. Möjligheten att inte alla managers är intresserade av just detta fåtal superklubbar verkar inte ens föresväva dem.

Marcelo Bielsa har för all del plockat hem ett OS-guld med Argentina, samt tre ligatitlar i Argentina med Newell’s Old Boys och Velez Sarsfield, så det där med att inte ha uppnått något, även om man endast värderar titlar, vet jag väl inte ens om det stämmer. Men om man nu menar att detta inte är stort nog för att räknas riktigt på allvar, så förmodar jag att det är framför allt ett par andraplatser som folk håller till Bielsas nackdel.

Athletic Bilbao vann naturligtvis aldrig Europa League eller Copa del Rey, de förlorade båda finalerna säsongen 2011-12, mot Atlético Madrid respektive Barcelona. Det var med Athletic Bilbao som Bielsa verkligen introducerade sig till och blev ett namn inom den europeiska fotbollen. Hade Athletic Bilbao vunnit någon av de där finalerna så hade kanske storyn om Bielsa varit åtminstone delvis annorlunda nu.

Samtidigt är det där ett minst sagt tramsigt sätt att se på saken. Ungefär lika korkat som när folk kritiserar t ex manager i Everton eller West Ham för att aldrig ha vunnit någon titel, när det naturligtvis är väldigt mycket svårare att vinna en titel med Everton eller med West Ham, liksom för den delen med Athletic Bilbao, än vad det är att vinna titlar med t ex Chelsea, Liverpool, Man City, Atlético Madrid eller Barcelona.

Har Marcelo Bielsa inte uppnått någon inom fotbollen? Bara det faktum att ha tagit Athletic Bilbao till en europeisk cupfinal hade naturligtvis kunnat anses vara att ha uppnått något inom fotbollen. Hur många andra har lyckats med den bedriften? Andra managers som Jürgen Klopp eller Pep Guardiola har inte ens i någon slags jämförbar mening försökt.

Därtill kommer vad Bielsa faktiskt väldigt konkret har uppnått de senaste åren med Leeds i engelsk fotboll. Vi befinner oss mitt i Bielsas fjärde säsong med Leeds, samma Bielsa som många menade inte ens skulle bli kvar i Leeds en halv säsong. På dessa tre och en halv säsong med Leeds har Bielsa tagit Leeds tillbaka till Premier League, hållit Leeds kvar i Premier League, och håller fortfarande Leeds kvar ovanför nedflyttningsstrecket.

Redan innan Marcelo Bielsa faktiskt tog Leeds tillbaka till Premier League för första gången på 16 år sa jag att ta Leeds tillbaka till Premier League skulle vara det största och viktigaste som Bielsa gjort som manager. Den bedömningen står jag för, Bielsa har mer eller mindre på egen hand blåst nytt liv i en av den engelska fotbollens största klubbar och gett den en helt ny identitet och framtid.

Men visst, Bielsa har alltså inte uppnått något inom fotbollen… Exakt hur kortsynt detta synsätt är framstår rätt tydligt när man betänker att det endast bygger på att den sista halva säsongen av Bielsas tre och en halv säsong i Leeds har varit något annat än helt och hållet lyckad. Övriga tre säsonger har varit närmast succébetonade. Ändå befinner sig Leeds efter denna misslyckade säsongshalva fem poäng från nedflyttning.

Just det sista perspektivet antyder ändå varför Leeds till synes inte har börjat drabbas av någon större panik ännu. De har trots allt en hyfsat hanterbar marginal ned till det där nedflyttningsstrecket och hotet om nedflyttning. Marcelo Bielsa har gjort så väldigt mycket för Leeds att situationen rimligtvis måste vara betydligt mycket mer akut än vad den är just nu för att Leeds skulle överväga att ge Bielsa sparken.

Man måste någonstans också fråga sig hur ett sådant beslut skulle se ut, eller rättare sagt hur alternativet skulle se ut. Leeds som fotbollslag är nu så präglat på Bielsas idéer och metoder att det är svårt att plötsligt se någon annan manager komma in mitt under säsongen och börja göra sin grej. Åtminstone så sömlöst som rimligtvis krävs om nu läget är att på mindre än en halv säsong rädda Leeds kvar i Premier League.

Kort sagt riskerar Leeds göra ont värre med ett sådant beslut att sparka Bielsa. Särskilt som det inte på samma sätt som i andra fall är alldeles uppenbart att Leeds problem är beroende på Bielsa, eller att dessa problem inte är möjliga för Bielsa själv att lösa. Leeds har inte passerat den gränsen ännu. Men visst är det väl också så att Leeds måste börja hitta lösningar på dessa problem, liksom Leeds måste börja vinna matcher igen.

Ska Leeds börja vinna matcher igen så vore det ett synnerligen väl valt tillfälle för dem att börja vinna just i eftermiddag. Hemmamatch på Elland Road. Motståndet är Burnley, som ligger bakom dem i tabellen, men med ett antal färre matcher spelade. Vinner Leeds ikväll kommer avståndet ned till nedflyttningsstrecket och lagen under dem i tabellen att växa från bekvämt till betryggande.

Omvänt är det självfallet så att en förlust mot Burnley drar Leeds ännu mer med i den tänkta nedflyttningsstriden. Leeds vore då ett av fem lag som slåss om nedflyttning under våren. Dessutom vore det ytterligare ett hugg mot Bielsas trovärdighet. Att förlora mot Chelsea, Man City och Arsenal som Leeds gjort i sina tre senaste matcher är så klart en sak. Att förlora mot Burnley är en helt annan sak.

På samma sätt som att ta Leeds tillbaka till Premier League är det största och viktigaste som Marcelo Bielsa gjort som manager, vore det förmodligen också Bielsas största och viktigaste misslyckande som manager om Leeds åker ur Premier League igen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jonas Lössl, FC Midtjylland till Brentford. Brentford löser situationen med skadan på David Raya på enklast möjliga sätt, genom att plocka över redan Premier League-beprövade Lössl från deras danska systerklubb. Inte enbart en enkel lösning utan också en bra lösning. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Vitaliy Mykolenko, Dynamo Kiev till Everton. Ett av offren för Rafa Benitez reformer i Everton har varit Lucas Digne som inte alls verkar trivas. Ett tydligare tecken på det än att värva Ukrainas väldigt talangfulla vänsterback Mykolenko torde inte finnas. Viktigt för Everton att förstärka just sin vänsterkant. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Man får väl även säga att det nya året startar med en rejäl bang. Det är så att säga inte vilken vanlig seriehelg som helst, utan i själva verket en seriehelg där de fyra just nu bäst och högst placerade lagen i Premier League möter varandra. Redan tidig eftermiddag idag stöter Arsenal ihop med Man City på Emirates. Och söndagens kvällsmatch hittar vi på Stamford Bridge mellan Chelsea och Liverpool.

Tänk så mycket mer spännande den här helgen hade kunnat vara om inte både Chelsea och Liverpool mer eller mindre simultant hade fått för sig att drabbas av pyspunka de senaste veckorna. Om det hade skilt några få poäng snarare än åtta respektive nio poäng ned till de båda jagande lagen, även om Liverpool har en match i handen. Nu känns för all den här omgången ändå symbolisk, men inte avgörande.

Åtminstone känns omgången inte särskilt avgörande för titelstriden. Men kanske kan man tänka sig att omgången ändå kan ha en avgörande betydelse nedåt i tabellen, det vill säga för Champions League-striden. Jag räknar väl då med att Man City, Liverpool och Chelsea är hyfsat garanterade innehavare av tre av dessa fyra platser. Återstår gör då en kamp om den fjärde och sista Champions League-platsen.

Just nu är det nog precis lika rimligt att räkna med att det är fyra klubbar som slåss om denna fjärde Champions League-plats. Arsenal befinner sig just nu på den fjärde platsen och, beroende på vad man väljer att ta för perspektiv, har något av ett litet övertag i den striden. Fyra-fem poäng bakom dem jagar i tur och ordning West Ham, Man Utd och Tottenham.

Perspektivet gäller naturligtvis hur vi ska värdera de matcher i handen som både Man Utd och Tottenham har på Arsenal. Om vi antar att både Man Utd och Tottenham vinner sina en respektive två matcher i handen så skulle för all del Man Utd fortfarande ligga en poäng efter Arsenal, samtidigt som Tottenham däremot skulle passera Arsenal och istället ligga en poäng före dem.

Nu är det väl för all del inte ett bergsäkert antagande vare sig att Tottenham eller Man Utd ska vinna sina matcher. Men vill man tillämpa någon slags försiktighetsprincip med utgångspunkt i Arsenals synsätt så är det ett antagande man måste göra. Vad man däremot skulle kunna säga är att West Ham börjar tappa i tabellen. De ligger fyra poäng efter Arsenal utan några möjligheter att minska avståndet med matcher i handen.

Vad kan man säga om situationen utifrån inte enbart den nu rådande men kanske även något statiska tabellen, utan också utifrån ett möjligen mer dynamiskt sätt att ta med lagens respektive formkurvor eller tendenser i beräkningen? Här skulle vi kunna göra en första iakttagelse att varken Tottenham eller Man Utd har förlorat några ligamatcher sedan de fått nya managers. Förändringen har gett viss effekt.

Effekten känns väl däremot tydligare med Tottenham som har tagit 15 av 21 möjliga poäng i ligan sedan Antonio Conte tog över laget. Det får väl dessutom sett till spelet och respektive matchbilder anses vara 15 poäng med mersmak, det vill säga det hade med lite flyt kunnat vara ännu bättre. Conte har fått fart på Tottenham, och måste nog betraktas som ett rejält hot mot Arsenal, förmodligen deras största hot.

Effekten på Man Utd är lite mer grumlig. Visst, inte heller de har faktiskt förlorat någon ligamatch, men de har å andra sidan knappast heller övertygat. Man Utd har tagit 14 av 18 möjliga poäng sedan managerbytet, vilket är likvärdigt med Tottenham, men till skillnad från Tottenham känns dessa 14 poäng något i överkant. Spelmässigt hade det nog lika gärna kunnat vara färre poäng än så.

Arsenals formkurva går sannerligen inte att klaga på. Fyra raka vinster har gett dem en närmast perfekt avslutning på året. Vad som borde vara desto mer tillfredsställande för Arsenal och för Mikel Arteta att både vinsterna och kanske framför allt det goda spelet har kommit direkt efter att Arteta satte ned båda fötterna och markerade kraftfullt mot lagets kanske främsta stjärna, Pierre-Emerick Aubameyang.

För all del har det inte rört sig om de fyra precis tuffaste matcherna som Arsenal har att spela under en säsong. Dessutom har det lite varit Arsenals mönster under säsongen att så att säga vinna och förlora i sviter. Efter regn kommer solsken, men efter solsken kommer så att säga även regn i lite för hög utsträckning. Å andra sidan har Arsenals perioder av solsken blivit allt längre.

Arsenals stora test kommer däremot redan på det nya årets första dag. Att visa att man är mäktiga att vinna inte bara hemmamatcher mot lag som Southampton och West Ham, och bortamatcher mot halvt krisande Leeds och ett alltmer avhängt Norwich, utan också mot ligans allra bästa lag som t ex Man City. Arsenal har dessutom hemmaplan, någon sådan ursäkt finns alltså inte. Hemma ska Arsenal kunna vinna mot alla lag.

Kan Arsenal besegra Man City är det en kanonstart på det nya året för dem. Det är tre väldigt viktiga poäng i Champions League-striden naturligtvis. Men framför allt vore det ett resultat som kommer ge dem ett massivt självförtroende som i sin tur kommer innebära ännu fler poäng senare under säsongen i samma Champions League-strid. En vinst mot Man City är en vinst som kommer vinna Arsenal fler matcher.

En vinst mot Man City kan alltså i förlängningen ta Arsenal tillbaka till Champions League igen. Givet Man Citys försprång i tabellen, och givet Pep Guardiolas relation till Arteta, skulle man kunna tänka sig att Man City får för sig att imitera Sam Neills Brian de Bois-Guilbert i Ivanhoe och medvetet offra sig. Inte för att det vore likt dem. Dessutom skulle man då kunna ställa sig exakt samma fråga som Robin Hood:

Varför?