Glöm backhoppningen! Glöm Ivanhoe! Premier League-fotbollen liksom Football League-fotbollen fortsätter med full kraft och fart redan under detta det nya årets första dag. Eller åtminstone med den fart och kraft som är möjlig så här under pandemitider när match efter match blir uppskjuten på grund av att klubb efter klubb inte kan ställa ut ett lag på planen, eller säger sig inte kunna ställa ut något lag på planen.
Man får väl även säga att det nya året startar med en rejäl bang. Det är så att säga inte vilken vanlig seriehelg som helst, utan i själva verket en seriehelg där de fyra just nu bäst och högst placerade lagen i Premier League möter varandra. Redan tidig eftermiddag idag stöter Arsenal ihop med Man City på Emirates. Och söndagens kvällsmatch hittar vi på Stamford Bridge mellan Chelsea och Liverpool.
Tänk så mycket mer spännande den här helgen hade kunnat vara om inte både Chelsea och Liverpool mer eller mindre simultant hade fått för sig att drabbas av pyspunka de senaste veckorna. Om det hade skilt några få poäng snarare än åtta respektive nio poäng ned till de båda jagande lagen, även om Liverpool har en match i handen. Nu känns för all den här omgången ändå symbolisk, men inte avgörande.
Åtminstone känns omgången inte särskilt avgörande för titelstriden. Men kanske kan man tänka sig att omgången ändå kan ha en avgörande betydelse nedåt i tabellen, det vill säga för Champions League-striden. Jag räknar väl då med att Man City, Liverpool och Chelsea är hyfsat garanterade innehavare av tre av dessa fyra platser. Återstår gör då en kamp om den fjärde och sista Champions League-platsen.
Just nu är det nog precis lika rimligt att räkna med att det är fyra klubbar som slåss om denna fjärde Champions League-plats. Arsenal befinner sig just nu på den fjärde platsen och, beroende på vad man väljer att ta för perspektiv, har något av ett litet övertag i den striden. Fyra-fem poäng bakom dem jagar i tur och ordning West Ham, Man Utd och Tottenham.
Perspektivet gäller naturligtvis hur vi ska värdera de matcher i handen som både Man Utd och Tottenham har på Arsenal. Om vi antar att både Man Utd och Tottenham vinner sina en respektive två matcher i handen så skulle för all del Man Utd fortfarande ligga en poäng efter Arsenal, samtidigt som Tottenham däremot skulle passera Arsenal och istället ligga en poäng före dem.
Nu är det väl för all del inte ett bergsäkert antagande vare sig att Tottenham eller Man Utd ska vinna sina matcher. Men vill man tillämpa någon slags försiktighetsprincip med utgångspunkt i Arsenals synsätt så är det ett antagande man måste göra. Vad man däremot skulle kunna säga är att West Ham börjar tappa i tabellen. De ligger fyra poäng efter Arsenal utan några möjligheter att minska avståndet med matcher i handen.
Vad kan man säga om situationen utifrån inte enbart den nu rådande men kanske även något statiska tabellen, utan också utifrån ett möjligen mer dynamiskt sätt att ta med lagens respektive formkurvor eller tendenser i beräkningen? Här skulle vi kunna göra en första iakttagelse att varken Tottenham eller Man Utd har förlorat några ligamatcher sedan de fått nya managers. Förändringen har gett viss effekt.
Effekten känns väl däremot tydligare med Tottenham som har tagit 15 av 21 möjliga poäng i ligan sedan Antonio Conte tog över laget. Det får väl dessutom sett till spelet och respektive matchbilder anses vara 15 poäng med mersmak, det vill säga det hade med lite flyt kunnat vara ännu bättre. Conte har fått fart på Tottenham, och måste nog betraktas som ett rejält hot mot Arsenal, förmodligen deras största hot.
Effekten på Man Utd är lite mer grumlig. Visst, inte heller de har faktiskt förlorat någon ligamatch, men de har å andra sidan knappast heller övertygat. Man Utd har tagit 14 av 18 möjliga poäng sedan managerbytet, vilket är likvärdigt med Tottenham, men till skillnad från Tottenham känns dessa 14 poäng något i överkant. Spelmässigt hade det nog lika gärna kunnat vara färre poäng än så.
Arsenals formkurva går sannerligen inte att klaga på. Fyra raka vinster har gett dem en närmast perfekt avslutning på året. Vad som borde vara desto mer tillfredsställande för Arsenal och för Mikel Arteta att både vinsterna och kanske framför allt det goda spelet har kommit direkt efter att Arteta satte ned båda fötterna och markerade kraftfullt mot lagets kanske främsta stjärna, Pierre-Emerick Aubameyang.
För all del har det inte rört sig om de fyra precis tuffaste matcherna som Arsenal har att spela under en säsong. Dessutom har det lite varit Arsenals mönster under säsongen att så att säga vinna och förlora i sviter. Efter regn kommer solsken, men efter solsken kommer så att säga även regn i lite för hög utsträckning. Å andra sidan har Arsenals perioder av solsken blivit allt längre.
Arsenals stora test kommer däremot redan på det nya årets första dag. Att visa att man är mäktiga att vinna inte bara hemmamatcher mot lag som Southampton och West Ham, och bortamatcher mot halvt krisande Leeds och ett alltmer avhängt Norwich, utan också mot ligans allra bästa lag som t ex Man City. Arsenal har dessutom hemmaplan, någon sådan ursäkt finns alltså inte. Hemma ska Arsenal kunna vinna mot alla lag.
Kan Arsenal besegra Man City är det en kanonstart på det nya året för dem. Det är tre väldigt viktiga poäng i Champions League-striden naturligtvis. Men framför allt vore det ett resultat som kommer ge dem ett massivt självförtroende som i sin tur kommer innebära ännu fler poäng senare under säsongen i samma Champions League-strid. En vinst mot Man City är en vinst som kommer vinna Arsenal fler matcher.
En vinst mot Man City kan alltså i förlängningen ta Arsenal tillbaka till Champions League igen. Givet Man Citys försprång i tabellen, och givet Pep Guardiolas relation till Arteta, skulle man kunna tänka sig att Man City får för sig att imitera Sam Neills Brian de Bois-Guilbert i Ivanhoe och medvetet offra sig. Inte för att det vore likt dem. Dessutom skulle man då kunna ställa sig exakt samma fråga som Robin Hood:
Varför?