FA-cupens tredje omgång är en traditionsrik helg, eller traditionstyngd helg beroende på hur man väljer att se på saken. FA-cupens tredje omgång är även en helg omgiven av en omfattande mytologi. Helgen när allting kan hända! Helgen då små klubbar kan ge större klubbar på käften! Väldigt mycket av vad som ses som FA-cupens bestående värde är kopplat just till denna tredje omgång.
Det brukar sägas att FA-cupens tredje omgång trotsar all logik. Däri består den så kallade charmen. Lag vinner matcher de helt enkelt inte borde kunna vinna. Åtminstone inte enligt vad vi alla tror oss veta om fotboll. Möjligheten att vi inte vet tillräckligt om fotboll, eller kanske att vi som vanligt inte vet vad vi inte vet om fotboll, och därmed formar vad vi tror är möjligt och omöjligt, tenderar vi att städa undan illa kvickt.
Men nu har FA till och med gjort matematik och vetenskap av FA-cupens tredje omgång, i något slags syfte att förhöja fantasi till fakta. De har bett Institute for Mathematical Innovation vid University of Bath att forska fram en matematisk modell för att räkna ut exakt hur osannolika FA-cupens allra största skrällar egentligen var. Mysticismen kring FA-cupens tredje omgång är därmed reducerad till följande ekvation:
![]()
Att försöka greppa något komplicerat och svårförståeligt till något mer hanterbart och mer lättförståeligt är en vanlig mänsklig egenskap. Ett sätt att känna att vi har en kontroll över vår tillvaro som vi förmodligen inte riktigt har. Här har vi ändå ett av de mer praktfulla exemplen på just detta beteende. Påminner mig lite om när en gammal rektor trodde sig ha lyckats beskriva hela Handelshögskolan i en enkel ekvation.
Jag dissar inte modellen utifrån dess metoder. Det finns ingen anledning att betvivla ambitionen och noggrannheten i arbetet med att ta fram ekvationen. Över 8,000 FA-cupmatcher under mer än 60 år ingår i det statistiska underlaget. Modellen tar hänsyn till en mängd faktorer såsom skillnad i divisioner, ligans status, när målen görs och i vilken ordning, trender i målskytte med mera. Good science helt enkelt.
Men som vanligt kan man få en feeling för en modell eller teori genom att helt enkelt rimlighetspröva dess resultat. Så när ovanstående modell räknar fram att FA-cupens mest osannolika skräll genom alla tider var när Woking i början av 1990-talet besegrade West Brom med 4-2, ett resultat med den fullständigt osannolika sannolikheten om en på 16 miljoner, då börjar alarmklockorna ringa på högsta volym i mitt huvud.
Woking spelade för all del vid den tiden i Isthmian Premier League, den engelska fotbollens sjunde division, då West Brom spelade i den andra divisionen, det vill säga dagens EFL Championship. Så visst var det en stor skräll och ett högst osannolikt resultat, inget snack om den saken. Men vet man något om fotboll vet man att, i en enda given match, är ingenting så osannolikt som en på 16 miljoner.
Ett annat sätt att pröva modellen är att jämföra ett utfall med övriga utfall. Vi kan alltså jämföra Wokings skräll mot West Brom med den näst mest osannolika skrällen, enligt modellen det vill säga, vilket råkar vara Herefords välkända jätteskräll mot Newcastle 1972. En match som de flesta brukar se som FA-cupens största skräll någonsin, men som i själva verket bara var så osannolik som en på 32,000.
Newcastle har den dåliga turen att vara involverade även i den tredje mest osannolika skrällen i FA-cupens historia i den tredje omgången, när de för elva år sedan förlorade mot Stevenage. En förlust som enligt modellen händer en gång på 8,000. Men vad ska vi nu dra för slutsats av detta? Var det verkligen fyra gånger mer osannolikt att Hereford vann över Newcastle än att Stevenage gjorde det? Really?!
Men den riktiga godbiten är naturligtvis en annan. Om vi alltså ska ta den här modellen på face value så var Wokings vinst mot West Brom inte fyra gånger mer osannolik än Herefords vinst mot Newcastle, utan smått otroliga 500 gånger mer osannolik. Det vill säga, den match som många betraktar som FA-cupens största skräll någonsin var alltså 500 gånger mindre skräll än att Woking lyckades vinna en match mot West Brom.
När man får den där typen av knasiga resultat av en modell så kan det normalt sett bero på en av två saker. Antingen är det så att modellen i sig innehåller rent tekniska brister som resulterar i tokigheter. Kanske är någon faktor bortglömd, kanske är en annan faktor överviktad och så vidare. Eller, vilket i det här fallet ligger betydligt närmare till hands, så kan ingen enskild modell fånga ett så komplicerat fenomen på ett träffsäkert sätt.
Ptja, men varför gör man det då? Om vi bortser från den rent mänskliga psykologin i det hela så kan man naturligtvis tänka sig att man gör en sådan här modell mest för skojs skull, för att det är lite roligt helt enkelt. Även om man kan tycka att det kanske är att dra skämtet aningen för långt när man kommissionerar ett helt forskningsinstitut att göra sitt matematiska dirty work.
Kanske är ett annat skäl, ett mer lättgripligt skäl, att FA plötsligt men märkligt påpassligt så här inför FA-cupens tredje omgång hävda med viss vetenskaplig grund att i den tredje omgången kan minsann allt hända, till och med det omöjliga hända, eller åtminstone det hända som bara händer en gång på 16 miljoner! Självfallet är siffran mest bullcrap, fast polerad så det ser ut som kexchoklad, men det spelar ingen roll. Det är on brand!
Vad som väl däremot inte kan hända i FA-cupens tredje omgång måste vara att Swindon Town slår Man City?!