Mikel Arteta har nu varit Arsenals manager i lite drygt två år. Länge nog kan tyckas för att börja dra både en och annan slutsats gällande hans förmågor som manager i en klubb som Arsenal. Samtidigt visar hans facit under dessa dryga två år på svårigheterna med att dra alltför tydliga slutsatser gällande just hans förmågor. Det är helt enkelt svårt att beskriva Arteta vare sig som succé eller som fiasko.
Arsenal under Arteta kan prestera sviter av goda resultat. Arsenal har vid åtta tillfällen med Arteta som manager vunnit tre eller fler ligamatcher i rad, ett facit som inte motsvaras av många andra klubbar i Premier League. Sakta men säkert har även Arsenals tabellposition förbättrats och nu utmanar man återigen om Champions League-plats. Allt detta är faktorer som talar till Artetas fördel.
Arsenal under Arteta har dock svårt att hålla dessa sviter vid liv, och kan även prestera sviter av dåliga resultat. Arsenal har vid sex tillfällen med Arteta som manager förlorat två eller fler ligamatcher i rad. För varje svit av vinster som Arsenal förmår prestera så följs detta alltför ofta upp av som nu senast förluster i ligaspelet kombinerat med en förlust i cupspelet mot Nottingham Forest.
Är det inte kalas i Arsenal så är det alltså kris i Arsenal. Eller kanske rättare sagt verkar Arsenal befinna sig i något slags mellanrum mellan kalas och kris, ett slags tillstånd i vilket vare sig kalas eller kris riktigt får råda. Varken kalas eller kris med andra ord. Vad man då kan fråga sig är om mellanmjölk är tillräckligt för Arsenal om de ska kunna nå sina mål. Å andra sidan är frågan vilka andra alternativ som står dem tillbuds.
Arteta är en av tre managers som anställts av någon av de engelska superklubbarna, vid sidan av Frank Lampard i Chelsea och Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd, utan egentligen några som helst formella meriter för jobbet utan mest anställd för sina meriter som spelare i klubben och möjligen något löskokt tänkande om klubb-DNA. Arteta är den ende som fortfarande har jobbet kvar.
Det kan diskuteras om och i så fall i vilken utsträckning som Arteta har varit mer lyckad och framgångsrik än dessa båda andra. Han har å ena sidan behållit sitt jobb längre än vad Lampard lyckades med i Chelsea men å andra sidan ännu inte suttit på jobbet lika länge som Solskjaer i Man Utd. Givet att Solskjaer däremot fick behålla sitt jobb minst ett år längre än vad som var befogat så kanske inte det ska hållas mot Arteta.
Arteta har hittills inte lyckats ta Arsenal till Champions League, något som både Lampard och Solskjaer lyckades med i Chelsea och Man Utd. Å andra sidan måste man nog också konstatera att Arteta har satt sin prägel och fattat egna beslut i Arsenal på ett sätt som Lampard och Solskjaer aldrig riktigt gjorde, och kanske därmed på ett helt annat sätt än dem lagt en starkare grund för mer långsiktig framgång.
Hade t ex Solskjaer fattat samma typ av beslut som Arteta först gjorde med Mesut Özil och nu har gjort igen med Pierre-Emerick Aubameyang? Högst tveksamt då Solskjaer mer var anställd som the good guy som var tänkt att hålla spelarna glada och nöjda efter José Mourinhos skövlande. Man Utds hållning till Paul Pogba under dessa år andas ju liksom knappast någon större vilja att fatta de modiga och mer principfasta besluten.
Artetas Arsenal känns som allra bäst när det formas kring den gruppering av unga spelare som har börjat växa fram i klubben, snarare än inköpta stjärnspelare. Annorlunda uttryckt kanske när Arsenal bygger sitt lag runt spelare som verkligen vill spela för klubben, hellre än spelare som mest är där för lönekuvertet och för sin egen skull. Detta är väl knappast någon särskilt revolutionär tankegång, men kräver sitt mod att genomföra.
Men med unga spelare kommer normalt sett också den där typen av ojämnhet som på samma gång präglar och plågar Arsenal och Arteta för närvarande. Sviter av bra resultat följs av av dåliga resultat, ofta oförklarligt dåliga resultat. Matcher med hög energi och intensitet följs upp av matcher helt utan energi och intensitet. Det vill säga grundbulten bakom tänkesättet att man inte kan vinna någonting med kids.
Om detta är varför Mikel Arteta plötsligt har börjat prata om att värva världens bästa spelare, eller kanske mer precist hur det är Arsenals stora styrka att världens bästa spelare vill spela för dem, är kanske inte helt självklart. Rent historiskt är det väl tveksamt om detta ens stämmer. Historiskt har nog Arsenal snarare bara pratat om hur de hade kunnat värva världens bästa spelare om de bara ville när de var yngre.
Mikel Arteta visar faktiskt upp en rätt fin förmåga att nyttja flera av Arsene Wengers gamla parlörtrick. Antingen genom att på ovanstående sätt försöka sälja in illusionen om den egna klubbens storhet till de egna supportrarna, kanske som ett sätt att maskera nutida tillkortakommanden. Eller genom mer handfasta grepp som att lyckas vinna matcher just när krispratet börjar ta fart, eller genom att vinna FA-cupen.
Om så är fallet så vore det kanske hög tid och plats för Arsenal att möjligen något oväntat vinna Ligacupens semifinal mot Liverpool. Världens bästa spelare kommer ju knappast komma till Arsenal i januari, och möjligheten att vinna FA-cupen gick upp i rök mot Nottingham Forest. En tredje förlust i rad, och en andra cupexit i rad och på kort tid, vore knappast idealt varken för Arsenal eller för Arteta själv.
Förutsättningarna känns på något sätt goda på förhand. Liverpool kommer, även om detta är omöjligt att sia med säkerhet om på förhand, förmodligen inte att ställa upp med det absolut starkaste laget i Ligacupen. Liverpool gav dessutom upp fördelen att få avsluta på hemmaplan genom sitt minst sagt ifrågasatta val att få förra veckans semifinal uppskjuten.
Kanske vore det överdrivet att prata om kris för Arteta om Arsenal inte skulle vinna mot Liverpool och gå till final i Ligacupen. Men vinst mot Liverpool vore ett bra sätt för Arteta att visa att han åtminstone har förmågan att skapa kalas för Arsenal.