Kanske är det helt enkelt bara så att folk känner sig lite lurade på konfekten av en seriefinal under dagen mellan Man City och Chelsea som inte alls längre känns lika mycket som en seriefinal som det möjligen skulle kunna vara, eller kanske till och med borde vara. Kanske är det bara så att vissa helt enkelt vill se mörkt på tillvaron och ta varje chans att prata om den engelska fotbollens snara undergång eftersom sådant säljer.
Gnälligt är det hur som helst. Det har varit ett populärt tema inte bara de senaste dagarna utan de senaste veckorna hur Premier League på något sätt skulle stå på kanten till den svarta avgrunden av egentligen inget annat skäl än att Man City tydligen ska vara så bra att det inte längre finns någon spänning i ligan. Vilket givet att Man City ser ut att vara på väg mot sin andra raka titel, deras fjärde på sex år, möjligen riskerar låta trovärdigt.
Trovärdigt eller väl däremot inte riktigt adjektivet jag hade valt. Dramatiskt och hysteriskt vore två adjektiv som ligger närmare till hands. Det är klart att Man City just nu är ett väldigt bra fotbollslag, och kanske då i synnerhet som ett ligalag. Om detta råder sannerligen ingen tvekan. Men det är väl heller inget som är nytt med detta. Engelsk fotboll har nästan alltid haft sina för stunden dominerande lag.
Liksom engelsk fotboll nästan alltid har sina domedagsprofeter som pratar om hur undergången minsann är nära, eftersom detta som sagt säljer. När Man Utd vann allt och lite till under mitten av 1990-talet så var detta undergångens förtecken. När Man Utd och Arsenal tvekampade om titlar så var detta på väg att sabotera ligan. Därefter var det Chelsea, därefter var det Big Four och så vidare, och så vidare.
Historien borde lära oss två saker utifrån detta. För det första att absolut ingenting varar för evigt utan tvärtom brukar sådana här perioder vara relativt kortvariga på det stora hela, även om de kan kännas permanenta när man befinner sig mitt i dem. För det andra att det finns en betydande risk att sådana här saker överdrivs och överdramatiseras, att man drar alldeles för långt gående slutsatser om framtiden.
Men detta med att lära sig av historien är kanske inte något som nomala människor riktigt pysslar med nu för tiden. Alltså drabbas vi med viss regelbundenhet av den här typen av sensationalism. En typ av sensationalism som åtminstone i min mening utgår minst lika mycket från något slags generellt ideologiskt motstånd mot hur fotbollen utvecklats som från någon mer specifik analys av den faktiska situationen.
Kanske är det ingen tillfällighet att den här typen av skräckscenarior om den engelska fotbollens onda och bråda död verkar ha blivit både vanligare och mer populära sedan Premier League bildades i början av 1990-talet, och som möjligen kan anses ha växt gradvis i omfattning sedan dess. Möjligen i växelverkan med tabloidernas och sociala mediers utveckling under samma period och den följande ”jakten på relevans”.
(Hur tendentiös och kortsiktig den här åsikten egentligen är illustreras nog tämligen väl av att om man bara går cirka två månader bakåt i tiden, så var det väl just ingen som med Chelsea, Liverpool och Man City i tättrion hade ens en tanke på att vädra den.)
En närmare belysning av Man City och ligan just nu antyder dessutom att deras sammanhängande framgångar i själva verket har mycket lite att göra med enbart deras ägande och resursmässiga överlägsenhet. Faktorer som däremot ges extremt stort utrymme i den allmänna debatten. Man Citys avgörande konkurrensfördel handlar desto mer om att det är ett extremt väl managerat fotbollslag.
Att Man City för närvarande befinner sig tio poäng före Chelsea, och åtta-elva poäng före Liverpool, beror inte på att Man City är så väldigt mycket bättre än specifikt Chelsea och Liverpool i en direkt jämförelse. Man Citys försprång beror på att de till skillnad från Chelsea och Liverpool inte har förlorat eller tappat poäng mot lag som West Ham, Wolves, Brighton, Everton och så vidare.
Självfallet är även detta ett slags uttryck för Man Citys styrka. Men det är tämligen svårt att skylla eller förklara exempelvis Chelseas flera onödiga poängtapp mot Wolves, Brighton och Everton med att Man City är så fantastiska, och deras halvt om halvt underförstått orättvisa institutionella fördelar. Det var i själva verket matcher som Chelsea nog borde ha vunnit.
Vill man beundra något särskilt med Man City så måste det alltså vara just denna förmåga att verkligen vinna så många matcher som de så att säga borde vinna, det vill säga deras jämnhet och stabilitet. Mycket av detta handlar självfallet om de attityder och värderingar som laget leds med, det vill säga om Pep Guardiolas management. Här finns inga divor eller divalater, här finns bara viljan att vinna och insikten att vinna kräver hårt arbete.
Nu skulle ju det där kunna låta som om denna vilja och insikt inte skulle finnas i Liverpool och i Chelsea, och det vore naturligtvis en orättvis beskrivning. Men det finns i väldigt hög utsträckning i just Man City och där finns dessutom den så värdefulla vanan vid att gå in och ”göra jobbet” i match efter match efter match. Detta är ovanligt, värdefullt och svårt att uppnå, men inte unikt i engelsk fotboll.
Vi har sett det förut hos flera lag, såsom Liverpool, Man Utd, Arsenal och Chelsea. Lag som är så bra att de närmast börjar framstå som maskiner, och när de är som allra bäst därför kan framstå närmast oslagbara. Men som sagt, historien lär oss att så inte alls är fallet, och att närmast oslagbara alltid är ett omdöme som måste efterföljas av ordparet just nu.
Man skulle i någon mening kunna spekulera i att Man Citys närmast maskinliknande kvalitet och karaktär som vi ser nu är skapat delvis av deras konkurrenter, och då kanske i första hand Liverpool. Man City vet att de måste vara så här bra som de är nu därför att annars vet de av erfarenhet att t ex Liverpool vinner ligan istället. Men den vetskapen bygger så klart på förutsättningen att t ex Liverpool och Chelsea kan vara lika bra.
Men både Chelsea och Liverpool har den senaste månaden eller två snubblat med bollen här och där. Delvis av förståeliga skäl, delvis helt omotiverat. Vill man alltså tjura över att dagens seriefinal inte riktigt är någon seriefinal så gjorde man kanske därför klokare att rikta blickarna mot Chelsea och Liverpool och deras tillkortakommanden, hellre än att dra den gamla dängan om hur laget som vinner håller på att förstöra engelsk fotboll.
Laget som vinner brukar tvärtom ha en osviklig förmåga att göra engelsk fotboll bättre. Oavsett om detta lag är Liverpool, Man Utd, Arsenal, Chelsea, Man City eller vilket som helst annat lag som någon gång dominerat engelsk fotboll.