Det pratas inom den engelska fotbollen mycket om kort sikt och om lång sikt. Att jobba på kort sikt brukar generellt betraktas som något negativt, men att jobba på lång sikt är tvärtom något fint, positivt och mer värdefullt. Följaktligen får vi en massa klyschor från allehanda klubbar och managers som menar att just de jobbar på lång sikt.
Man Utd är ett tämligen klockrent exempel på just detta. Kanske har ingen klubb under de senaste tre-fyra åren pratat upp sig själva riktigt lika mycket om detta med att jobba på lång sikt som just Man Utd. Det var den ”långsiktiga visionen” som fick Man Utd att anställa och behålla Ole-Gunnar Solskjaer t ex, alls inga kortsiktiga nycker.
Här finns emellertid en sanning som många gånger missas: Att lyckas på lång sikt förutsätter att man lyckas bra på kort sikt! Eller samma sak fast uttryckt på ett något annorlunda sätt: Det lag som misslyckas på kort sikt kommer aldrig få chansen att lyckas på lång sikt!
Det är genom att lyckas på kort sikt som ett lag och en manager köper sig själv auktoritet och trovärdighet att kunna genomföra förändring på lång sikt. En manager som inte lyckas på kort sikt kommer tappa förtroendet från spelare, styrelse och supportrar som behövs för att uppnå framgång och förändring på lång sikt.
Alltför ofta blir prat om lång sikt ett sätt att dölja lagets eller egna tillkortakommanden på kort sikt. Genom att prata om lång sikt, och antydningsvis en ljusare framtid, kan man dra uppmärksamheten bort från att lagets spel och resultat för närvarande helt enkelt inte är bra nog. Det kan även framställa kritiken som kortsiktig och därmed mindre värd.
Arsenal och Arsene Wenger var i någon mening jedis på det där. De dinglade löftet om långsiktig framgång framför näsan på de egna supportrarna i bra nära ett helt årtionde och gjorde dem mer eller mindre blinda för lagets förfall och bristande ambition. Det var okej att förlora och förfalla, eftersom Arsenal jobbade på lång sikt gubevars.
Man Utd befinner sig och har befunnit sig lite i samma sits under de senaste fyra-fem åren, möjligen med den skillnaden att det jämfört med Arsene Wengers Arsenal inte ens har funnits någon egentlig plan för lång sikt heller. Man Utds prat om lång sikt har bara varit ett sätt att försöka bullshitta att man inte har någon plan alls.
Man Utds benägenhet att kladda samman kort sikt och lång sikt märks just nu väldigt tydligt i anställningen av Ralf Rangnick. En anställning som definitivt känns potentiellt väldigt klok på lång sikt, som en director of football. Men även en anställning som känns väldigt märklig på kort sikt som manager.
Rangnick känns som en betydligt mer pricksäker anställning som director of football än som manager. I synnerhet som manager på kort sikt, som är det uppdrag som måste gälla för Man Utds manager åtminstone den här säsongen. Tanken måste ändå vara att kunna ta Man Utd till Champions League.
Vad som har fått Man Utd att tro att Rangnick skulle vara särskilt väl lämpad för just den uppgiften är inte helt lätt att förstå. Rangnick är en långsiktigt arbetande manager, eller director of football, inte någon som går in i klubbar och får omedelbara resultat på kort sikt.
Man Utd sparkar Solskjaer för att denne inte ser ut att kunna lyckas ge Man Utd önskade resultat på kort sikt. Man Utd anställer därefter någon som kanske huvudsakligen är tänkt att fungera som director of football från och med nästa säsong, snarare än som manager under just denna säsong. Snett tänkt kan tyckas.
Alla vill nog att Man Utd ska jobba långsiktigt. Men det betyder självfallet inte att särskilt många är beredda att därmed kasta bort resultaten på kort sikt. Man Utd anställer Rangick på lång sikt samtidigt som spelare och supportrar självfallet önskar sig och förväntar sig resultat redan på kort sikt.
Vad händer då om Man Utd nu misslyckas på kort sikt? Det ger ju knappast Rangnicks långsiktiga projekt någon särskilt bra början. Svårt för honom att framstå som trovärdig gentemot styrelse, supportrar och en ny manager när han själv misslyckats med den uppgift han därefter är satt att övervaka.
Man Utds framgång på lång sikt kan inte komma på bekostnad av framgång på kort sikt, utan måste baseras på framgång på kort sikt. Detta är vad lång sikt egentligen är, det vill säga en sammanhängande sekvens av perioder på kort sikt.
:::
Everton gör oss onekligen inte besvikna.
Vi ser precis samma mönster som så många gånger förut. Det gamla gardet i styrelsen pratar om de brittiska namnen som managers, såsom Frank Lampard och Wayne Rooney. Samtidigt pratar Farhad Moshiri om José Mourinho.
Två helt olika ingångar på managerfrågan. Båda ingångarna känns fullständigt närsynta, fast på helt olika sätt.
Phil Neville, för närvarande manager i Inter Miami, David Beckhams projekt, valde att väga in i frågan om Evertons nästa manager och menade att denne borde följa samma mall som David Moyes. Nevilles bockfot får väl sägas vara rätt tydlig.
Stackars Duncan Ferguson står där igen i snålblåsten. Återigen utsedd till tillfällig manager för de kommande matcherna. Han försökte säga att han helst ville vara Evertons manager säsongen ut, men det var ingen som riktigt ville lyssna på det örat.
Vi får se var Everton landar gällande Rafa Benitez ersättare.