Mitt i den röriga soppa av supporterilska och handlingsförlamning som för närvarande plågar och präglar Everton, först efter att ha anställt Rafa Benitez, därefter ha sparkat Benitez för att sedan ge sig ut på ännu en vild gåsjakt på vem som ska bli Evertons nästa manager, med en hög av vitt skilda namn nämnda, så är det en besvärande sak som inte alls får den uppmärksamhet den faktiskt förtjänar.
Everton befinner sig mitt i en brinnande nedflyttningsstrid!
Kanske är det så att krisstämpeln gällande nedflyttning har varit så fast placerad på andra klubbar i Premier League att man liksom har missat att den förmodligen borde placeras också på Everton. Kanske är det även lite så att Everton helt enkelt har ansetts vara lite för bra för att kunna betraktas som seriösa nedflyttningskandidater, mer eller mindre oavsett hur dåligt det än går för dem.
Evertons faktiska omständigheter är hur som helst sådana att de befinner sig på sextonde plats i tabellen. De har för närvarande 19 poäng, vilket är fyra poäng mer än vad närmaste lag under nedflyttningsstrecket som är Newcastle har, och fem poäng mer än vad Watford har. Tre poäng bakom dem ligger Norwich. Detta är inga stora marginaler, särskilt inte som både Newcastle och Watford kan förväntas börja vinna matcher.
Mest oroväckande är så klart Evertons tendens. Ett Everton som vann fyra av sina första sex ligamatcher har därefter vunnit endast en av sina följande fjorton matcher, men desto mer uppseendeväckande förlorat tio av dessa. Naturligtvis är det nu denna tendens som Everton försöker åtgärda genom att ersätta Rafa Benitez, men då är det så klart inte alls särskilt uppmuntrande att slösa tid på en stökig och strulig managerjakt.
Sedan måste man självfallet också säga att de namn som Everton tydligen överväger som klubbens nästa manager knappast känns särskilt uppmuntrande de heller. Det är knappast några särskilt övertygande namn, och det är egentligen i själva verket rätt svårt att förstå varför en klubb som Everton ska behöva nöja sig med dessa namn. Everton borde kunna söka efter bättre namn än så.
Roberto Martinez och José Mourinho var två namn som möjligen mest av allt genererade trötta suckar. Martinez kändes som ett uppenbart försök att upprepa ett gammalt och redan beprövat trick, ett trick som dessutom redan visat sig mindre lyckat. Mourinho kändes lite åt samma håll, fast då kanske mer som ett sätt att upprepa vad andra klubbar redan prövat och misslyckats med.
Wayne Rooney var kanske i så fall på sätt och vis ett fräschare namn. Även om också detta kändes som ett för närvarande i engelsk fotboll ganska utslitet försök att hitta en så kallad DNA-lösning genom gamla spelare. Men Rooneys managermeriter är självfallet rätt så begränsade och hans namn är trots allt fortfarande hyfsat kontroversiellt på Goodison Park. De har liksom aldrig riktigt förlåtit honom för sin ungdoms synder.
Naturligtvis, på tal om gamla spelare och begränsade managermeriter, är Frank Lampard ett namn som nämnts och som till synes ser ut att bli alltmer aktuellt i takt med att andra namn faller bort. Visst går det att ifrågasätta, det är hur som helst en rätt rejäl chansning av Everton att anställa en manager med två och ett halvt år under bältet, en halvt misslyckad tid i Chelsea och en sjätteplats i EFL Championship med Derby County.
Fabio Cannavaro är möjligen det märkligaste namnet att ha kopplats samman med Everton de senaste veckorna. Naturligtvis är det ett stort och välkänt namn, men hur en manager som hittills endast varit manager i Kina och i Saudiarabien ens kan nämnas som ett aktuellt namn för någon klubb i Premier League, och inte minst då en klubb som Everton, trotsar allt sunt förnuft.
Vitor Pereira framstår som det kanske minst märkliga namnet på så sätt. Pereira har haft framgångar med Porto för cirka tio år sedan. Men kritiken mot det alternativet är också rätt hårt för närvarande där många pekar på att det var länge sedan han haft några som helst framgångar som manager, att han inte blivit långvarig i någon klubb på senare tid, samt att han helt saknar Premier League-erfarenhet.
Det där med Premier League-erfarenhet är för all del ett minst sagt överspelat och många gånger överskattat argument. Betydelsen av så kallad ”Premier League-erfarenhet” ges stundtals mystiska proportioner. Omvänt är det en typ av argumentation som har resulterat i att klubbar anställer managers som Alan Pardew, Sam Allardyce, Tony Pulis med flera för att ”garantera” att hålla sig kvar i Premier League. Ett föråldrat tänk.
Pereiras CV som manager är sannerligen inte höjt över kritik och ifrågasättande. Mest oroande för hans möjligheter att bli Evertons manager, och därefter att faktiskt kunna lyckas som Evertons manager, är emellertid att Evertons supportrar redan verkar ha vänt sig mot just det alternativet. Att lyckas med Everton i Premier League torde vara svårt nog utan att behöva göra det i kraftig motvind med supporteropinionen.
Man kan så klart fråga sig vem Evertons supporteropinion då faktiskt skulle vilja se som manager?! Det känns inte riktigt lika uppenbart utan just nu känns det väl mer som att Evertons supportrar mest är missnöjda med allt. Men det är självfallet mycket lättare att bara vara negativ till alla förslag som presenteras än att faktiskt prestera egna förslag, men detta är naturligtvis opinionens grundläggande karaktär.
Bakgrunden är naturligtvis att Evertons supportrar helt enkelt är missnöjda med klubbens ägare och ledning, och missnöjda med hur klubben drivs. Det finns inte något riktigt förtroende för de beslut som klubben fattar och de namn som Everton nu kopplas samman med bidrar självfallet inte till att öka detta förtroende. Hur som helst sätter det Everton i en minst sagt rätt besvärlig sits.
Märkligt nog är det inte majoritetsägaren Farhad Moshiri som får bära det tyngsta lasset av kritiken. Märkligt eftersom det är han som majoritetsägare som naturligtvis har den övergripande makten men därmed också ansvaret för hur det faktiskt ser ut. Istället är det Evertons gamla ägare, fastän alltjämt klubbens ordförande, Bill Kenwright som får bära den största skulden och vreden från supportrarnas håll.
Möjligen går det att förstå. Kenwright symboliserar alltjämt det gamla Everton, det vill säga det Everton som supportrarna hoppades att Everton skulle kunna växa ifrån med nya ägare, nytt kapital och kanske större ambitioner. Att Kenwright alltjämt är ordförande och alltjämt har ett inflytande över klubbens verksamhet gör det lätt att tänka tanken att det är just Kenwright som fortfarande håller Everton fast i det gamla.
Dessutom finns kanske en mer materiell obenägenhet att kritisera Moshiri allt för hårt, givet att det är han som ligger bakom finansieringen av Evertons nya arena, och generellt är han som så att säga står för stålarna i klubben. Det är ju kring Moshiri som hoppen om Evertons framtid i någon mening har knutits. Desto märkligare kanske att Moshiri verkar så villig att lämna över så stort inflytande till Kenwright.
Kanske var det därför Bill Kenwright valde att sälja sin majoritetsandel i Everton till just Farhad Moshiri, mot garantier att han själv skulle få behålla sin position i klubben. Hur som helst så leder det till frågetecken kring Moshiris och i bakgrunden Alisher Usmanovs förmåga att leda Everton in i framtiden. Vilket gör det lite ironiskt hur just Moshiri och Usmanov tidigare framställde sig som bättre ägare för Arsenal än Stan Kroenke.
Man kan inte gärna påstå att det finns något med vad Moshiri och Usmanov hittills har gjort med Everton som precis borde göra Arsenals supportrar gröna av avund över hur mycket bättre det hade blivit än vad det redan är med Kroenke som för all del ifrågasatt ägare. På tal om det kan man ju undra vad som egentligen hände med det där definitivt superduperseriösa och alls inte PR-jagande uppköpet av Spotifys Daniel Ek.
Tystnaden får väl sägas vara ganska talande.