Englands åtta bästa cupfinaler!

Det gjordes inga mål i söndagens Ligacupfinal mellan Chelsea och Liverpool. Rättare sagt gjordes det hela fyra mål under matchens gång, men inget av dem överlevde antingen VAR:s eller linjedomarens närmare granskning. Matchen slutade alltså 0-0, även efter förlängning, men lik förbaskat var det en otroligt välspelad, underhållande och därmed även en väldigt bra fotbollsmatch.

Fick vi inte se några godkända mål under själva matchen så fick vi se desto fler under straffläggningen. 21 straffar hann med att läggas och resultera i mål innan Chelseas precis innan straffläggningen inbytte målvakt Kepa Arrizabalaga brände Chelseas sista straff några mil över ribban. Detta efter att han gjort tämligen svaga ingripanden på majoriteten av Liverpools straffar.

Kepa Arrizabala gjorde alltså en De Gea. Med den inte helt poänglösa skillnaden att han alltså byttes in specifikt för att greja straffläggningen. Visst är det ett beslut som riskerar att bedömas enbart med facit på hand och eftertankens kranka blekhet, med andra ord så kallad utfallsanalys, men det kändes märkligt redan på förhand. Edouard Mendy var onekligen mitt i den så kallade zonen den här matchen.

Vad gäller de underkända målen, ett för Liverpool och tre för Chelsea, kan det så klart vara irriterande och frustrerande att se mål dömas bort för vad som med all rätt upplevs som centimetrar eller millimetrar. Men alla de åtminstone i branschen som beklagar sig över att detta händer kanske borde reflektera över hur dessa mål innan VAR hade diskuterats och kritiserats om de istället godkänts och avgjort matchen.

Hur som helst var det en cupfinal for the ages. De enda som verkar vara missnöjda med den saken är Man Citys supportrar vars stolthet verkar lite sårad över att Ligacupfinalen fått så mycket uppmärksamhet just den här gången jämfört med vad de anser ha varit mycket mindre uppmärksamhet under deras fyra senaste Ligacupfinaler. Vi andra kan glädjas åt att precis ha sett en av Englands bästa cupfinaler.

Men vilka är Englands åtta bästa cupfinaler? Dagens måndagslista tänkte försöka bena i det lite, även om jag begränsar mig till de cupfinaler jag faktiskt har något slags personligt minne av. Vilket betyder någonstans från cirka mitten av 1980-talet och framåt därifrån. Jag ska även försöka rensa min egen subjektiva upplevelse. FA-cupfinalen 1996 mellan Man Utd och Liverpool var t ex fantastisk på många sätt, men inte för denna lista.

Därmed landar jag i följande åtta engelska cupfinaler!

(8) Arsenal vs Hull City, FA-cupen 2014, 3-2

En mängd saker gör denna cupfinal speciell. Dels var det Arsenals första titel på nästan tio år. Dels var det en titel de tvingades vända ett 0-2-underläge för att vinna, efter att ha tvingats ända in i förlängningen för att hitta det vinnande målet.

Cupfinalen blev även väldigt speciell av Hull Citys chockstart på matchen, där de tar ledningen med två tidiga mål. Vad som ofta glöms bort i efterhand är hur nära Hull City faktiskt var att göra även ett tidigt tredje mål, och då hade cupfinalen varit avgjord.

(7) Chelsea vs Liverpool, Ligacupen 2005, 3-2

Hågkommen i efterhand kanske framför allt för att det var José Mourinhos första titel i engelsk fotboll, liksom det var Chelseas första titel under Roman Abramovichs vid den tidpunkten helt nya ägande.

Matchen var dramatisk. Liverpool med en tidig ledning genom John Arne Riise försvarade sin ledning med allt vad de hade. Chelseas kvittering dröjde ända in i sista kvarten när dråpligt nog Steven Gerrard gjorde självmål.

Samme Gerrard var vid det tillfället omgiven av rykten om att han var på väg att lämna Liverpool för just Chelsea. Självmålet bidrog till den storyn. Inte minst eftersom Chelsea därefter vann matchen i förlängningen.

(6) Luton Town vs Arsenal, Ligacupen 1988, 3-2

En cupfinal som i all evighet kommer kommas ihåg eftersom den samtidigt representerar en av de största cupskrällarna i engelsk fotboll. Men det är faktiskt inte enbart därför som jag placerar den cupfinalen på den här listan.

Arsenal var finalens stora favoriter, inte minst tack vare sitt väldigt starka försvarsspel som skapats under George Graham. Men detta var en match då Arsenals annars så starka försvar plötsligt sviktade betänkligt, möjligen påverkad av cupfinalnerver.

Dramatiken går inte heller att förglömma. Arsenal leder finalen med 2-1, efter att ha vänt 0-1 under den andra halvlek. Arsenal såg ut att gå mot segern, innan ett försvarsmisstag med tio minuter kvar gav Luton kvitteringen och vad alla trodde skulle bli ett omspel.

Men på tilläggstid gör Brian Stein sitt andra, Lutons tredje, och matchens avgörande mål. Det var Lutons första och hittills enda större titel, och försäkrade Arsenal om att för alltid nämnas i samband med sådana här listor.

(5) Everton vs Man Utd, FA-cupen 1985, 0-1

Mitt tappra försök att hålla min subjektiva upplevelse utanför detta räcker bara så långt. Den här cupfinalen smiter nog med ändå, men jag skulle bestämt och envist hävda att den gör så alls inte oförtjänt.

Everton var vid tillfället ett av Englands och Europas allra bästa fotbollslag, det enda lag som vid den här tidpunkten på allvar kunde utmana Liverpool i engelsk fotboll. Man Utd å sin sida, ett gammalt glamouröst topplag, men kanske också mest ett cuplag.

Det var en tuff, välspelad och dramatisk cupfinal. Everton och Man Utd drabbade samman med ungefär samma taktiska finess som i vilken som helst Rockyfilm. Man Utds Kevin Moran blev förste spelare någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal.

Trots detta, och vid tillfället nästan mot alla odds, var det unge stjärnskottet Norman Whiteside som klev fram i förlängningen och med ett tekniskt väldigt skickligt skott vann matchen åt Man Utd. Någon cupvinnarcup blev det dock inte, av historiskt kända skäl.

(4) Chelsea vs Liverpool, Ligacupen 2022, 0-0 (straffar)

Visst var det en väldigt bra cupfinal, men jag håller den för all del inte som den bästa engelska cupfinalen någonsin, eller ens i mitt eget huvud. Faktiskt inte ens bland de tre bästa, även om detta knappast kan ses som någon särskilt hård kritik.

(3) Liverpool vs West Ham, FA-cupen 2006, 3-3 (straffar)

En final som har kommit att kallas för Steven Gerrard-finalen, och det finns för all del god täckning för den saken. West Ham gick fram till en överraskande tidig 2-0-ledning, helt klart mot det förväntade manuskriptet.

Liverpool kämpade sig däremot tillbaka till 2-2, och när Gerrard kvitterade i början av andra halvlek trodde nog de flesta att finalen var på väg att svänga över till Liverpools fördel. Men Paul Konchesky ville annat, med sitt 3-2-mål efter dryga timmen.

Det målet såg ut att knäcka Liverpool. West Ham var på väg mot segern, kunde nästan känna segern, Alan Pardew hade redan börjat träna på sina disco-moves, när Gerrard i den 91:a minuten får bollen i ett till synes ofarligt läge utanför straffområdet.

(2) Liverpool vs Everton, FA-cupen 1989, 3-2

Cupfinalen som spelades mellan två lag från Liverpool, endast några få veckor efter den förödande Hillsboroughkatastrofen där nästan 100 Liverpoolsupportrar miste livet och många fler traumatiserades svårt.

Matchen blev nästan lika dramatiskt som sitt förspel. John Aldridge gav Liverpool en tidig ledning man länge såg ut att kunna hålla. Men Stuart McCall, förste avbytaren att göra mål i en FA-cupfinal, kvitterade i den 90:e minuten, planen invaderas av Evertons fans.

Dramatiken fortsätter i förlängningen. Ian Rush ger Liverpool ledningen igen i den 95:e minuten, men McCall kvitterar igen i den 102:a minuten. Momentum ser ut att vara på Evertons sida, men som från ingenstans gör måltjuven Rush 3-2 i den 104:e minuten.

(1) Coventry vs Tottenham, FA-cupen 1987, 3-2

John Motson, den legendariske brittiske kommentatorn, har kallat detta för den bästa cupfinal han någonsin haft nöjet att kommentera. Och det är väldigt lätt att relatera till det påståendet.

För oss som vid den tiden nästan bokstavligt rattade in FA-cupfinalen på våra TV-maskiner var det nästan självklart en cupfinal som Tottenham skulle vinna. De hade vunnit FA-cupen två gånger tidigare under 1980-talet. Coventry gjorde sin första final.

Clive Allen ger Tottenham en programenlig tidig ledning. Dave Bennett rubbar cirklarna något med sin kvittering, men Gary Mabbutt återställer ordningen strax innan halvtid. Keith Houchen kvitterar igen i andra halvlek och finalen går till förlängning.

Gary Mabbutts självmål tidigt i förlängningen är ikoniskt på många sätt. Dels för hur det faktiskt såg ut, inlägget som styrs via Mabbutts knä i en retfull båge in i eget mål. Dels för dess mer popkulturella betydelse för Tottenham.

Det finns ett rätt starkt case för att det är här, med den här cupfinalen, som Tottenham för kanske första gången på riktigt började pratas om som ”Spursy”.

Marcelo Bielsa lämnar Leeds omtyckt och älskad av alla, oavsett om detta gäller styrelsen, supportrarna eller styrelsen själva. Visst är det ett tecken på en manager som inte bara har tagit Leeds tillbaka till Premier League utan i allt väsentligt även har lyckats föra samman inte bara en hel klubb utan en hel stad. Leeds är en helt annan fotbollsklubb jämfört med innan Bielsa. Leeds är en helt annan stad.

Vi har sett Leeds ägare och styrelse ge Marcelo Bielsa allt möjligt stöd. Det har aldrig ens stått på dagordningen att Leeds skulle vara på väg att sparka Bielsa och vi har aldrig sett den där typen av dubiösa statements som är så vanliga i andra fall när ett lag börjar få problem i tabellen. Statements som stjälper mer än de hjälper. När nu Leeds och Bielsa går skilda vägar så är det uppenbart att de skiljs som vänner.

Vi har sett Leeds supportrar ge Bielsa all tänkbar kärlek, även när resultaten kanske framför allt under den här säsongen har dalat betänkligt. Tunga förluster mot Man Utd, Liverpool och Tottenham har inte rubbat denna kärlek. Bielsa själv har ibland hänvisat till ett citat som han tycker visar på riktig supporterkärlek: ”Jag älskar dig även när vi förlorar!” Leeds supportrar har gett Bielsa den kärleken.

Vi ser Leeds spelare reagera väldigt känslomässigt på Bielsas avsked. Det här spelare vars liv och karriärer har förändrats och förbättrats i grunden av Bielsas management. Liam Cooper tweetar att Bielsa enade en klubb, en stad och ett lag som var ”going nowhere”, och det är absolut ingen överdrift. Vi har sett spelare göra pliktskyldiga uttalanden förut, detta är uppenbart något mycket mer genuint och äkta.

Marcelo Bielsa kommer gå till historien som en av Leeds moderna klubblegender. Detta fastän han bara var i Leeds cirka fyra år. Bara och bara för all del, längre än så har Bielsa inte varit i någon annan klubb. Något som kanske mer än något annat borde visa att det var inte bara Leeds som förälskade sig i Bielsa, det var lika mycket Bielsa som förälskade sig i Leeds. Känslorna var så att säga ömsesidiga.

Marcelo Bielsas främsta managergärning, det han för alltid kommer kommas ihåg för, är att ha tagit Leeds tillbaka till Premier League och återskapat Leeds status som en av den engelska fotbollens främsta klubbar.

Omöjligt att följa i Bielsas fotspår skulle kunna tänkas. Vi har sett vilka problem efterträdarna till Alex Ferguson och Arsene Wenger har haft i Man Utd och Arsenal. Nu har Bielsa för all del inte befunnit sig i Leeds riktigt lika lång tid som dem, men hans stil och hans personlighet är så pass unik att han ändå har hunnit med att sätta sin väldigt specifika prägel på Leeds både som klubb och som lag.

De flesta rapporter tyder på att det nu blir Jesse Marsch som tar över. Det ska vara i praktiken redan klart om de som brukar veta om sådana här saker inte har fått det helt fel, eller något oväntat händer den närmaste tiden. Jag skrev om Marsch till Leeds redan förra söndagen, och det är en klok anställning. En manager som vill spela fotboll på ett sätt som åtminstone så långt som möjligt påminner om Bielsas fotboll.

Dessutom en ung och uppkäftig manager, vilket kan fungera rätt väl för Leeds både som personlighet just nu och som kontrast till Bielsa. Självfallet är det ingen lätt situation att slängas in i hetluften i Premier League. Mitt i pågående nedflyttningsstrid, där trycket just för att det är Leeds måste vara till och med högre än normalt, lägg därtill att behöva ersätta just Bielsa, och det finns heller ingen tid alls att leka med.

Men Leeds behöver onekligen nya ögon på sina gamla problem. Bielsas metoder har varit extremt framgångsrika för Leeds, men det har den här säsongen med skador på flertalet viktiga nyckelspelare blivit alltmer uppenbart att Bielsa aldrig riktigt lyckades hitta någon ny lösning på detta. En ny manager som Marsch kan, utan att behöva frångå Bielsas approach rent principiellt, ha sett på saken med friska ögon och se andra lösningar.

Make or break!

Optimistiskt måste man väl säga att det perspektivet är. För det första måste Man City fortfarande anses ha ett hyfsat gott övertag i ligan, även om Liverpool har tajtat till det i titelstriden. För det andra är det självfallet en riktigt lång väg kvar att vandra både i FA-cupen och inte minst i Champions League innan Liverpool vinner dem. Närmast befinner de sig i dagens final i Ligacupen, där de ställs mot Chelsea.

Normalt sett är det ju Man City det brukar pratas om möjliga quadruplar för vid den här tiden på året. Men inte den här gången, eftersom Man City ju faktiskt för första gången på fem år förlorade i Ligacupen, borta mot West Ham. Men den här gången är det alltså Liverpool det pratas om för ovanlighetens skull. Vilket säger något både om Man Citys styrka under dessa år, och om Liverpools tillkortakommanden i cupspelet.

Liverpool behöver vinna titlar! Jürgen Klopp har förmodligen helt rätt när han säger att om Liverpool inte vinner fler titlar så kommer folk säga att Liverpool borde ha vunnit fler titlar. Men det är så klart inte bara något som folk i så fall kommer att säga. Om folk säger att Liverpool borde ha vunnit fler titlar så beror det på att Liverpool faktiskt borde ha vunnit fler titlar! Ibland är det inte svårare än så.

Den relativa bristen på titlar under vad som ändå är att se som Liverpools moderna storhetstid har en del märkliga effekter på dem. Oförmågan att sluta bättre än tvåa vid så många tillfällen har placerat många med Liverpools färger på sig i den minst sagt udda positionen att prata upp Man City närmast till magiska höjder, mer eller mindre som det överlägset bästa lag som någon spelat på engelsk mark.

Åsikten är för all del fri, men man anar ändå en Liverpooltanke i detta. Dels är det ett sätt att nedvärdera framför allt Man Utds framgångar under Premier League-eran. Dels är det ett sätt att indirekt framhäva sig själva. Ju bättre Man City är desto bättre måste så klart Liverpool nu vara, och om det inte hade varit för Man City, som man ju dessutom menar vinner med orättfärdiga medel, så hade Liverpool vunnit mycket mer.

Med andra ord, även detta Liverpool som i väldigt hög utsträckning slutar tvåa ska enligt detta sätt att beskriva verkligheten anses som bättre än alla andra tidigare lag i Premier League. Vilket naturligtvis inte minst betyder bättre än Man Utds alla bästa lag. Man anar så att säga ett tema. Man anar kanske också att ju fler titlar Liverpool faktiskt lyckas vinna desto mer kommer behovet av dylik psykologisk akrobatik att avta.

Liverpool har en lustig relation till Ligacupen. Under många år efter dess grundande var det en cup de aldrig riktigt lyckades vinna. När de sedan vann den för första gången i början av 1980-talet så vann de Ligacupen fyra säsonger i rad, ett rekord som alltjämt står sig och som tangerats men inte slagits av Man City de senaste fem åren. Därefter har Liverpool vunnit Ligacupen ytterligare fyra gånger.

Liverpools antal titlar i Ligacupen var länge väldigt viktiga för dem för att kunna säga att de var den engelska klubb som vunnit flest titlar av alla. Vilket som vi vet alltid har varit väldigt viktigt för dem. På senare tid och inte minst under Jürgen Klopp har det emellertid varit väldig populärt att fullständigt dissa Ligacupen och hävda att man inte bryr sig och att den är helt meningslös. Man Citys vinster räknades så att säga inte.

För all del är kanske inte det där så värst mycket mer komplicerat än att när ett lag vinner eller går långt i en cup så är den desto finare och när ett lag åker ur samma cup så är den å andra sidan desto oviktigare. Föga förvånande hör vi just för stunden väldigt få bland Liverpools supportrar som beskriver dagens Ligacupfinal som oviktig, tvärtom beskrivs den alltså indirekt som den första delen i en möjlig quadrupel.

Vinner Liverpool Ligacupen ikväll så kan vi nog vara rätt säkra på att den kommer räknas. Inget fel med det så klart, man önskar bara att det hade kunnat vara en konsekvent attityd och inställning.

Chelsea kommer däremot ha både ett och annat att vilja säga om den saken. Chelsea har ett närmast magiskt starkt facit i cupspelet med Thomas Tuchel där de tagit sig till minst final i varenda cup de spelat med honom som manager. Och av dessa finaler har de förlorat endast en, förra säsongens FA-cupfinal mot Leicester. Chelsea går in i dagens Ligacupfinal med stort och orubbat självförtroende.

Närvaron av just Chelsea i Ligacupfinalen är möjligen lite besvärande för EFL och för engelsk fotboll. Inte så mycket på grund av Chelsea som på grund av vem som äger Chelsea och vad det möjligen skulle kunna hävdas att Chelsea representerar för stunden. Möjligen är det inte en bild man vill kabla ut över världen just nu att ett ryskt ägt Chelsea lyfter silver som segrare på Wembley.

Dessutom gör det eventuella manifestationer på Wembley inför Ligacupfinalen mer besvärliga. Bågen över Wembley har exempelvis diskuterats att lysas upp i gult och blått, det vill säga de ukrainska färgerna, men här verkar ett och annat byråkratiskt ljushuvud i Football League ha kommit fram till detta på något sätt skulle kunna provocera Chelseas supportrar. Så det är tveksamt om det blir av.

Spritt språngande dumhet så klart. Exakt varför Chelseas supportrar skulle bli provocerade av detta framgår liksom inte. Och även om de nu skulle bli det, det vill säga en liten grupp av dem skulle bli provocerade, så känns det ju knappast som att det är just deras ömtåliga känsloliv man kanske i första hand borde bekymra sig om. Arga och kränkta vita män har satt oss i den situation vi är i nu, de kommer inte ta oss ur den.

Betydligt mer provocerade kan man tänka sig att både Liverpools och Chelseas supportrar kommer bli av själva Ligacupfinalen. Det har alla förutsättningar att bli en både bra, jämn och väldigt spännande Ligacupfinal. Detta mellan två klubbar som rent historiskt inte gillar varandra alls. För ett litet tag sedan kändes det som en Ligacupfinal som Man City hade kunnat hävda var någon slags tröstfinal, eller match om tredje pris.

Det går inte längre!

:::

Till synes stora nyheter under lördagskvällen när Roman Abramovich lät meddela att han lämnar över sitt “stewardship and care” av Chelsea till klubbens stiftelse.

Visst är det ett distanserande av Abramovich. Men “stewardship” är inte alls samma sak som “ownership”, inga aktieposter har bytt ägare, så det är fortfarande Abramovich som äger Chelsea.

Man kan självfallet misstänka att detta är tänkt som en tillfällig åtgärd, som ett sätt att isolera Chelsea från möjliga sanktioner riktade mot Abramovich och som ett sätt att så att säga vänta ut läget.

I själva verket, särskilt när man ser vilka som sitter i Chelseas stiftelse, så är det nog inte mycket som faktiskt förändras för Chelsea. Det är ett praktiskt, politiskt självförsvar som Chelsea i någon mening nu ägnar sig åt.

Men kanske var det inte exakt vad Chelsea behövde så här kvällen innan en Ligacupfinal mot Liverpool.

Det var lätt att se en närmast uppgiven Conte direkt efter matchen. Funderingar på att han själv kanske inte var bra nog som manager att göra något för Tottenham, att han har svårt att hämta ut sin lön från Tottenham om han inte gör det bättre än så här, och om hur Tottenham naturligtvis måste utvärdera och ta ställning till om de anser att Conte fortfarande är rätt manager för dem.

Lite drama queen kan man så klart tycka, lite väl hysteriskt. Jag är för all del inte helt säker på att den där typen av reaktioner är alldeles hälsosamma efter en om inte helt oväntad så i alla fall helt onödig förlust. Det lär så att säga vara tillräckligt mycket turbulens i och runt laget ändå utan att dess manager tillför ytterligare turbulens och osäkerhet. Ibland kan man tjäna på att försöka vara den lugnande kraften också.

Men på samma sätt kan man självklart tycka att responsen och reaktionerna på Contes reaktion var rätt hysteriska, och inte så värst mycket mindre drama queen de. Allt från att några såg det som närmast en bekräftelse på att Conte inte blir kvar i Tottenham efter den här säsongen, en uppfattning de med säkerhet haft redan från start. Till att Conte på något sätt skulle ha gått i öppen konflikt med Tottenhams ägare.

Tar man något steg bakåt går det att betrakta Contes utspel lite mer nyktert och nyanserat. Till att börja med går det så klart att se det lite för vad det var, ett besviket utspel omedelbart efter en tung förlust. Det är inte så att vi inte har sett många andra framstående managers genom åren göra liknande saker, oavsett om det handlat om Alex Ferguson, Arsene Wenger, Jürgen Klopp, Pep Guardiola, Mauricio Pochettino etc.

Därefter kan man ju tycka att Conte i huvudsak ifrågasätter sig själv och sin egen roll i sitt omedelbara utspel. Hade han velat gå i konflikt med klubben är ju det kanske att gå en liten omväg kan tänkas. Särskilt konfrontativ var Conte alltså inte. För all del skulle det kunna ses som ett sätt att bakvägen säga att Tottenham är fel klubb för honom, men å andra sidan så sätter Conte också ett tryck på klubben man vill att han ska sätta.

Nästa sida av saken är att Conte helt enkelt visar sina känslor och sin besvikelse eftersom det är precis så han vill att sina spelare ska känna efter att ha förlorat mot Burnley, och gjort uppgiften att ta sig till Champions League desto svårare. På så vis är det alltså ett slags management. En manager sänder signaler till sina spelare och sin stab genom sådana här intervjuer. Detta kan ha varit Contes signaler.

Till sist kanske det uppenbara. Tottenham har förlorat mot Burnley men nästan det enda det pratas om efter den förlusten är Antonio Conte och dennes utspel. Detta behöver inte vara någon tillfällighet utan kan ha varit avsikten. Hade det varit Alex Ferguson eller José Mourinho som gjorde utspelet hade i stort sett var och en påpekat lite slugt hur de minsann försökte avleda uppmärksamheten bort från laget och spelarna.

Tottenham har ett stort jobb framför sig. Det är ett lag med höga höjder men också ett lag med låga toppar, ett just nu alldeles för ojämnt lag helt enkelt. Oavsett om Tottenham lyckas ta sig till Champions League eller ej den här säsongen måste Tottenham och Conte tillsammans ha ett allvarligt prat om den närmaste framtiden och lagets omedelbara utveckling. Men mycket mer dramatiskt än så måste det faktiskt inte vara.

Men det verkar finnas ett intresse att framställa det mycket mer dramatiskt än så. Jag är inte någon särskild entusiast när det gäller konspirationsteorier precis, men till slut har även jag börjat undra om det ändå inte pågår någon slags koordinerad kampanj mot Tottenham i media. Det är helt enkelt alldeles för många olika galenskaper om Conte och Tottenham som dyker upp regelbundet för att det ska vara ren tillfällighet.

Det senaste praktexempelet var när det nu i veckan gjordes sak av att Conte skulle ha sagt att Fabio Paratici, Tottenhams sportchef, bara hade värvat Dejan Kulusevski för att såra honom! Detta låter fruktansvärt så klart, och skriker total konflikt mellan manager och sportchef. Det enda felet med det där är så klart att det inte alls stämmer, att det är en direkt och sannolikt helt medveten vilseledning.

Conte pratade om när han var manager i Inter, och Paratici sportchef i Juventus, och om när Juventus och Paratici såg till att värva eller försöka värva spelare som de visste att Conte ville värva till Inter, såsom Kulusevski och såsom t ex Romelu Lukaku. Här finns ingen konflikt mellan Conte och Paratici. Mer troligt är att Conte tvärtom skämtar lite om det hela så här i efterhand. Men detta är inte den bild man vill förmedla.

Detta är självfallet inte det enda exemplet. Det är tvärtom ett av många exempel på egentligen samma sak, hur något har sagts eller gjorts som blåses upp till helt orimliga proportioner och framställs på ett sätt som aldrig varit avsikten. Det är exempel som nu är utspridda över en längre tid, på ett sätt som gör att Tottenham liksom aldrig får en lugn stund, det tar aldrig slut. Det verkar i högsta grad planerat.

I vems intresse brukade redan gamla romerska politiker och generaler fråga sig. I vems intresse skulle en dylik koordinerad kampanj mot Tottenham vara? Ptja, Tottenham har så klart en väldigt känd stor rival, som för närvarande ligger före dem i tabellen som slåss med dem om en plats i Champions League nästa säsong, och som för närvarande bara omges av positiva puff-pieces av samma media.

Om något går som en anka, ser ut som en anka, och kvackar som en anka, så måste det rimliga antagandet också vara att det faktiskt är en anka. Och Tottenham tvingas ägna sig lika mycket åt ankjakt som att faktiskt försöka vinna fotbollsmatcher. Vilket helt säkert är tanken.

Ryssland har alltså invaderat Ukraina i en slags imperalistisk expansionsprocess som har pågått under nästan exakt lika lång tid som ryska statliga intressen alltmer har köpt in sig i den europeiska fotbollen och de europeiska klubbarna. Framför allt genom det statligt ägda energibolaget Gazprom har åtskilliga miljarder pumpats in i europeisk fotboll. UEFA har exempelvis Gazprom som en av sina största och främsta sponsorer.

Självfallet är det inte bara fotbollen och idrotten som Gazprom och andra ryska pengar investerar i. Där finns tydliga och väldokumenterade bevis för hur ryska pengar eller ryskt kontrollerade pengar har pumpats in till såväl media som politiker i de flesta större länder i vad som brukar kallas för västvärlden, huvudsakligen på högerkanten så klart, oftast därtill den mer extrema högerkanten.

Detta görs naturligtvis inte av kommersiella syften i första rummet. Pengar köper inflytande och genom att pumpa in pengar i framför allt USA:s och Europas politiska och sociala institutioner, som exempelvis idrotten och fotbollen, hoppas Ryssland och Putin att avvärja eller åtminstone splittra opinionen och oppositionen mot deras aggressiva handlingar nu i Ukraina, förut i Georgen och framöver fan vet.

En splittrad opposition är en svagare opposition, vilket gör det lättare för Ryssland att agera aggressivt utan seriösa sanktioner. Och genom att pumpa in pengar, exempelvis i den europeiska fotbollen, så vill Ryssland självfallet göra det ekonomiskt väldigt dyrbart för Europas folk, företag och fotbollsklubbar att gå i konflikt med Ryssland. Därmed vill man urholka viljan att protestera mot Rysslands handlingar.

Att gå in som sponsor köper inte bara inflytande i någon mening, utan köper även legitimitet. Det är ett sätt att göra sig själva rumsrena, presentera sig som positiva för omvärlden och splittra kritiken genom att koppla sig till populära aktiviteter runtom i världen. Att arrangera stora mästerskap och finaler är ett led i samma strategi, vilket är varför VM 2018 i Ryssland var så problematiskt, liksom årets Champions League-final.

Europeisk och engelsk fotboll slukar ju som vi vet pengar, och man har helt enkelt aldrig varit särskilt brydd eller bekymrad om varifrån pengarna har kommit. Vilket resulterat i ett antal minst sagt moraliskt tveksamma arrangemang av ren sportswashing-karaktär där de mest populära försvaren brukar gå ut på att antingen förneka statlig inblandning eller gömma sig bakom skitsnacket att fotbollen inte har något med politik att göra.

Europeisk och engelsk fotboll måste nu sätta stopp för detta, åtminstone vad gäller den ryska finansieringen. Schalke 04, som har Gazprom som huvudsponsor sedan ett antal år tillbaka, var först ut med att säga upp samarbetsavtalet. Ett modigt och moraliskt beslut så klart, men frågan är om de hade så mycket annat val. UEFA förväntas idag fatta ett beslut att flytta årets Champions League-final bort från St Petersburg.

Men UEFA har väldigt mycket mer än så att ta tag i. Gazprom är ett namn som blinkar extremt tydligt i samband med varenda Champions League-sändning, i och med att Gazprom är huvudsponsor till Champions League. Det är nu några veckor kvar till nästa europeiska cupvecka, men det vore direkt oanständigt att se UEFA fortsätta göra reklam för Gazprom och Ryssland under resten av den här säsongen.

UEFA:s sponsoravtal med Gazprom måste sägas upp omedelbart. Det borde knappast vara omöjligt att ersätta, så på lite längre sikt är det inget som kommer drabba UEFA ekonomiskt i någon större mening. På samma sätt kan man tycka att ryska klubbar bör utestängas tills vidare från allt europeiskt cupspel, liksom ryska landslag inte bör få tillträde till UEFA:s eller FIFA:s turneringar.

FIFA:s generalsekreterare Gianni Infantino har så klart gullat något alldeles oerhört med Vladimir Putin under senare år, och har gjort några uttalanden som normalt sett borde ha gjort hans fortsatta karriär omöjlig, men FIFA är naturligtvis som vi vet inte någon normal organisation. Precis som UEFA behöver nu även FIFA ta tydlig ställning mot Ryssland, särskilt som de med VM 2018 spelade Ryssland och Putin rätt i händerna.

Engelska klubbar har att följa Schalke 04:s exempel. Man Utd har exempelvis pressats att säga upp sitt samarbete med Aeroflot. Värre eller värst är då kanske läget för Everton respektive Chelsea, som båda har ägare och sponsorer med rent rysk koppling. Farhad Moshiris holdingbolag, som ju formellt äger Everton, står för övrigt med på USA:s lista över sanktionerade bolag. Alisher Usmanov har första tjing på nya arenans namn.

Chelsea befinner sig i en nästan lika trasslig situation. Roman Abramovich är för all del, även om det har framhävts som skumt å det grövsta, inte uppsatt på den brittiska regeringens lista över ryska oligarker att sanktioneras. Som sagt, det var där med varifrån politiker får sina pengar. Men Gazprom sponsrar också Chelsea, och Abramovich själv har som vi vet omfattande informella kopplingar till Putin och Rysslands politiska ledning.

Däremot inga formella kopplingar, likt fallet för andra klubbar, Chelsea är helt enkelt inte ryskstatligt ägt, även om detta inte utesluter att det är ett känsligt läge för Chelsea. Men vad de kan och förväntas göra bör väl vara att säga upp sina sponsoravtal med Gazprom och andra rent ryska pengar och intressen. Frågan är så klart om det är något som de med Abramovich som ägare faktiskt kommer att göra.

Vissa saker måste man göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort sade Astrid Lindgren redan för 50 år sedan när Tengil invaderade Törnrosdalen. Vissa saker måste helt enkelt göras, annars är man ingen fotbollsklubb eller förbund utan bara en liten lort är den sanning som den engelska och europeiska fotbollen för närvarande är ställd inför.

Dags för engelsk och europeisk fotboll att bestämma sig för vad som faktiskt är mest värdefullt för dem. Pengar eller att inte vara en liten lort.

En mer omedelbar konsekvens av Arsenals övertygande spel och seger mot Brentford är att plötsligt dammades den gamla vackra ambitionen av att Arsenal minsann skulle bli Premier Leagues Dortmund. Man kan för all del förstå varför. Dortmund har gjort sig ett namn de senaste åren genom att värva och satsa på unga och väldigt talangfulla spelare, och Arsenal är just nu ett lag bestående av till stor del unga och talangfulla spelare.

Tanken att Arsenal skulle bli Premier Leagues Dortmund är inte någon ny tanke. Den har på sitt sätt rätt långvariga rötter bakåt i Arsenal genom de sista tio-tolv årens prestige- och hybrisprojekt av Arsene Wengers management. Men det är en tanke som formellt formulerades först sedan Wenger lämnat Arsenal. Anställningen av Sven Mislintat var första steget i den riktningen, därifrån blev det mer och mer uttalat.

Från allra första början var det en tanke som var lite svår att ta på allvar. Arsenal skiljde sig dramatiskt från Dortmund på flera olika sätt. Arsenal hade en spretig spelartrupp till stor del bestående av äldre spelare och dyra stjärnor. Arsenal saknade den utvecklade scoutingorganisation som är grunden för Dortmunds framgångar. Arsenal var inte en klubb som kunde attrahera de bästa unga spelarna att spela för dem.

Därefter har ett och annat ändå hänt, även om det knappast har varit någon helt linjär resa. Framför allt går att konstatera att Arsenal under Mikel Artetas management har rensat ut äldre spelare och dyra stjärnor, även om detta också har varit en kontroversiell process. Arsenals framsteg den här säsongen bygger mycket på att behålla motiverade erfarna spelare och komplettera dem med lagets framstående unga talanger.

Om Arsenal verkligen har lyckats förbättra och förstärka sin scoutingorganisation kan för all del diskuteras. Tidigt när pandemin började påverka fotbollen valde Arsenal att sparka ett stort antal av sina scouter. Även om detta motiverades som kostnadsbesparingar så gav det väl knappast intryck av en klubb som såg scouting som en strategiskt viktig del för sin verksamhet. Men det kan även vara ett sätt att starta en reboot.

Hur mycket mer attraktivt Arsenal egentligen är för the best and the brightest av unga spelare kan också diskuteras. Men att Arsenal ändå måste vara mer attraktivt för unga spelare nu än vad de var för några år sedan känns på något sätt givet. Det är definitivt ett lag där unga spelare ser att det går att få speltid och förtroende, och att laget i någon mening kan byggas runt dem, precis som vi ser i Dortmund.

Kort sagt, om Arsenal vill bli Premier Leagues Borussia Dortmund så befinner de sig betydligt närmare denna ambition och tanke idag än vad de faktiskt gjorde för mellan två till fem år sedan. Just i det avseendet skulle man därmed kunna säga att Arsenals arbete har varit framgångsrikt. Men sedan återstår naturligtvis den mer existentiella frågan om detta verkligen är en för Arsenal alldeles önskvärd ambition och tanke?!

Att vara som Dortmund kan självfallet låta väldigt attraktivt. Det är ett lag som spelar en offensiv och attraktiv fotboll, ett lag med några av världens största och bästa talanger, ett lag som vi ofta ser spela i Champions League. Dortmund är en stor och väldigt populär klubb, en av Bundesligas största klubbar, och på många sätt som tysk klubb ett exempel på hur många vill att deras klubbar ska vara, ska styras och ska fungera.

Vad många däremot blundar för är att Dortmunds klubbstrategi är i första hand en finansiell strategi, inte en fotbollsstrategi. Det är inte en strategi i vilken att vinna är den primära ambitionen, utan istället att göra vinst, ha hög lönsamhet och skapa värde för dess ägare. Visst kan Dortmund värva de bästa unga spelarna i världen, men de säljer därefter kvickt sina bästa spelare vidare till andra klubbar till stor vinst.

Dortmund har alltså i någon mening, och möjligen något spetsigt uttryckt, gjort sig själva till en slags farmarklubb för Europas största och bästa klubbar. Detta fastän Dortmund sett till omsättning och supporterbas är en av Europas och därmed världens största klubbar, och med bred marginal Tysklands näst största klubb. Visst är Dortmunds strategi finansiellt framgångsrikt, men fotbollsmässigt är Bayern München dess största vinnare.

Visst kan man förstå att detta är en vision som så att säga tilltalar Arsenals ägare Stan Kroenke, som så klart äger Arsenal primärt som en ekonomisk tillgång. Vinst, lönsamhet och ägarvärde är självfallet även vad han vill med Arsenal. Men Arsenals supportrar vill rimligtvis något annat, något mer, och mycket av deras kritik mot Kroenke de senaste tio året handlar ju om att de vill något mer. Arsenals supportrar vill vinna!

Dortmunds supportrar verkar för all del mer okej med att inte vinna. Kanske räcker det med att ändå veta att man med största sannolikhet kommer få spela i Champions League. Kanske räcker det med att känna att man kan vinna ligan, om bara Bayern droppar bollen någon säsong, vilket de för all del inte gjort på snart tio år, vilket borde vara en ofantligt lång tid för en klubb som Dortmund att inte ens vara nära en ligatitel.

Kanske räcker det med den där självrättfärdigheten som en del klubbar och kanske inte minst Dortmund har lyckats skapa att de på något sätt ändå är moraliska vinnare, även om de inte vinner själva fotbollen, eftersom de är finare, vackrare och gör saker mer rätt än alla andra. Gud ska veta att det där ju var ett symptom som präglade Arsenal under många år med Wenger som manager.

Men inget av det där räcker riktigt för Arsenal. Illusionen att Arsenal är finare , vackrare och gör saker bättre än alla andra engelska klubbar borde vara stendöd vid det här laget. Arsenal har inte likt Dortmund några reella garantier om Champions League-spel varje säsong. Och i Premier League räcker det inte för Arsenal att en enda klubb har en trött säsong för att vinna ligan, det skulle krävas att minst tre-fyra klubbar har det samtidigt.

Alltså är jag inte alls övertygad om att vara Premier Leagues Dortmund är någon särskilt önskvärd eller attraktiv ambition för Arsenal. Det vore på många sätt en kapitulation, på samma sätt som Dortmund kan anses ha kapitulerat i Bundesliga. Det vore att säga att Arsenals ambition inte längre är att vinna titlar i första hand. Det vore att förminska sig själva.

Arsenals ambition måste vara att vinna titlar och nå framgångar på fotbollsplanen! Det måste vara varenda seriös klubbs ambition och skäl att ens existera. Att lyckas med detta för Arsenal kan absolut innebära att arbeta med liknande metoder och på ungefär samma sätt som Dortmund, men det blir inte verklighet genom att sträva efter att på något sätt bli Dortmund. Arsenal måste göra samma saker ännu bättre, eller göra delvis andra saker.

Att Arsenal säger sig vilja bli Premier Leagues Dortmund är på något sätt ungefär lika dubiöst som när Newcastle någon gång i början av 2010-talet fick för sig att säga att de ville bli Arsenal-on-the-Tyne. Dels kommer det förmodligen aldrig sitta särskilt väl hos en klubbs supportrar att höra eller säga att de vill vara som en annan klubb. Dels var det rätt avslöjande om vad som då var Newcastles ägares faktiska ambition.

Jag kan inte hjälpa att känna att Arsenals ambition att bli Premier Leagues Dortmund är precis lika avslöjande den om vad Arsenals ägare och styrelse faktiskt vill med Arsenal, fastän sminkat närmast till oigenkännelse. Hade de sagt att Arsenals ambition är att ta sig till Champions League så hade de blivit stekta i tjära och fjädrar. Istället säger de att Arsenal vill vara Dortmund, och de allra flesta applåderar storögt och tycker det låter bra.

Samma skit, annat namn!

Naturligtvis kommer transfersumman att hänga runt Maguires nacke som den poetiska albatrossen. Att ha kostat Man Utd världens högsta transfersumma för en mittback får så klart fotbollens alla ljushuvuden att tro att detta ska betyda att han även är världens bästa mittback. Vissa begriper möjligen inte bättre än så, för ytterligare vissa ligger det troligtvis mer i deras intresse med billiga och barnsliga poänger än faktiska förhållanden.

Maguire plågas inte bara av sin transfersumma utan även av ett annat fenomen. Med ett Man Utd i permanent om än i varierande grad av kris så finns där ett psykologiskt tryck att hela tiden leta efter Lösningen, silverkulan som ska lösa Man Utds alla problem. Men den förväntningsbilden klarar så klart ingen enskild spelare av att leva upp till, och mycket snart leder besvikelsen till att den tänkta lösningen istället blir en del i problemet.

Detta är nu för all del inte tänkt som någon slags dåres försvarstal. Harry Maguire är och har knappast varit någon perfekt mittback i Man Utd. Maguire har i alltför hög utsträckning tappat bollar, tappat positioner och tappat markeringar. Maguire har orsakat onödiga frisparkar i alltför hög utsträckning. Men frågan man då behöver ställa sig, men som ingen riktigt ställer sig, är vad då detta egentligen säger oss?!

Visst, och som sagt, delvis säger det oss nog att Harry Maguire inte är någon fulländad mittback, eller en mittback utan vissa klara brister. Men det är det väl å andra sidan heller ingen som har påstått. Maguires förmåga att värdera situationer och beslutsfattande på planen känns inte alltid optimalt. Men delvis, till och med till stor del, säger detta oss också att Man Utds brist på taktisk struktur gör livet väldigt svårt för Maguire.

Ralph Hasenhüttl skrädde väl inte precis med orden nyss sedan Southampton spelat 1-1 mot Man Utd på Old Trafford när han i princip tog all heder och ära av Man Utds spelare och Man Utd som lag genom att säga vad vi så klart alla vet och har sett, nämligen att Man Utd är rätt lätta att såra när man väl vunnit bollen av dem eftersom Man Utds spelare ofta är rätt långsamma och oengagerade i press och defensiva omställningar.

Bara som en illustration av mer eller mindre medvetna missuppfattningar av detta så kommenterade en av Liverpools främsta svenska opinionsbildare detta på det kanske inte helt briljanta sättet att Man Utds ”backlinje, inköpt för två miljarder, inte kan försvara omställningar”. Detta var inte riktigt vad Hasenhüttl sa, det är liksom inte ”backlinjens” jobb ensamt att försvara omställningar, men det får så klart storyn att låta bättre.

Vad Hassenhüttl framför allt pekar på är snarare i första hand attityd och arbetsvilja hos Man Utds spelare ovanför backlinjen, det vill säga anfallare och mittfält. Spelare som inte riktigt tar jobbet och därmed försätter Man Utds backlinje i allmänhet, och kanske inte minst Harry Maguire i synnerhet, inför väldigt svåra situationer. Men Man Utds problem är inte enbart en fråga om attityd, utan om brist på taktisk struktur.

Mer konkret landar detta på två områden. För det första att Man Utds anfallslinje inte alls jobbar bakåt i den utsträckning som faktiskt krävs. Därmed försätts Man Utds ytterbackar inför ständiga numerära underlägen, vilket utgör ett ständigt hot. För det andra saknar Man Utd en renodlad defensiv mittfältare, och Man Utds centrala mittfält ger ett väldigt tunt skydd även centralt åt Man Utds backlinje.

Vad betyder då detta för en mittback som Harry Maguire? Jo, han kommer självfallet att lockas ut eller tvingas ut från sin position i backlinjen för att hjälpa sin ytterback, vilket oftast är Luke Shaw, eller tvingas försöka rädda upp situationer centralt framför backlinjen där t ex spelare som Paul Pogba eller Scott McTominay borde ha varit. Detta visar även grafiken över Maguires defensiva aktioner på planen per match med brutal tydlighet.

Här uppstår rätt mycket av det underlag som används för att visa på just Maguires uselhet som mittback, alla hans så kallade misstag. Maguires främsta styrka är kanske inte hans beslutsfattande alla gånger, möjligen känner han kanske även som kapten och en av lagets ledare ett för stort behov av att själv rädda upp lägen, men mycket av skiten han får ta beror på att han sätts i skiten av lagets taktiska brister.

Många gånger hör man från Liverpoolhåll, av någon anledning är det just dem som är mest intresserade av alla att kommentera Maguires alla brister, att Maguire är minsann ingen Virgil Van Dijk. Nej, det är för all del Maguire inte, men sätt Van Dijk på exakt samma plats i Man Utds backlinje med exakt samma taktiska förutsättningar, och plötsligt vore minsann inte heller Van Dijk längre någon Van Dijk.

Något bör rimligtvis även sägas om Harry Maguires offensiva styrkor som mittback. Han är en bollskicklig mittback, oavsett felaktiga föreställningar om honom mest för att han råkar vara en engelsk mittback. Han är en av Man Utds viktigaste spelare både när det gäller att passa bollen framåt och bära bollen framåt, och viktig för uppbyggnaden av Man Utds anfallsspel. Återigen talar statistiken sitt mycket tydliga språk.

Benägenheten att hacka på och scapegoata Harry Maguire beror enligt mig på ett flertal olika samspelande faktorer. Ett, han är engelsman, och i ett rent svenskt sammanhang att han inte är svensk, det vill säga Victor Nilsson Lindelöf. Två, han är storväxt, vilket folk tror betyder oteknisk. Tre, transfersumman. Fyra, han är lagkapten och görs därför mer ansvarig för lagets misslyckanden. Fem, lite som följd av fyra, han spelar nästan jämt.

Harry Maguire är naturligtvis inte den första syndabocken i Man Utd. Harry Maguire är långt ifrån den första bra, dyra eller på annat sätt profilstarka spelaren att plötsligt ”bli sämre” i Man Utd. Vi har sett samma sak med de flesta av Man Utds spelare under dessa år. Listan är lång men ej fullständig; Fred, Romelu Lukaku, Paul Pogba, Henrik Mkhitaryan, Antony Martial, Donny van de Beek, Memphis Depay, Morgan Schneiderlin med flera.

Visst gör Maguire misstag, och visst ska Maguire kritiseras för misstag han gör. Men scapegoatandet av Maguire handlar inte i grund och botten om att kritisera Maguire för konkreta misstag, det handlar mer om att hitta någon att skylla på för att Man Utd inte är så bra som man vill att de ska vara, eller så bra som man kanske kommer ihåg att de var för inte alltför länge sedan. För utomstående handlar det om banter och billiga poäng.

Om eller rättare sagt när Man Utd förlorar i Champions League den här säsongen kommer det med säkerhet hittas både ett och annat sätt att skylla även detta på Harry Maguire. Men den riktiga boven i dramat är så klart precis samma bov som det alltid handlat om, nämligen Man Utds brist på taktisk struktur, brist på organisation och brist på attityd och arbetsvilja.

Man Utds problem är inte enskilda spelare, i synnerhet inte de som Maguire ändå uppenbarligen brinner för uppgiften, vad man än tycker om honom annars. Man Utds problem är deras management. Oavsett om man med det talar om lagledningen, eller om styrelsen och klubbledningen. Därmed blir detta ständiga jagande efter syndabockar av Man Utds supportrar direkt destruktivt för dem själva.

I och med att det effektivt riktar strålkastarljuset bort från det faktiska problemet och de som är ansvariga både för att ha orsakat detta problem och för att hitta en lösning. Det gör förändring och förbättring betydligt mer osannolikt.

Misstaget som så många gånger görs vid dessa tillfällen är att fullständigt misslyckas med sätta statistiken i sitt sammanhang. Vad betyder egentligen det faktum att Lukaku bara rört bollen sju gånger under en hel match? Betyder det att Lukaku är en dålig spelare och en med Premier League-mått mätt närmast oduglig anfallare? Eller betyder det att Tuchels taktik i Chelsea absolut inte passar ihop med Lukaku som spelare?

Romelu Lukaku själv har naturligtvis varit kvick med att påpeka framför allt det senare, nämligen att Chelseas taktiska modell helt enkelt inte är anpassat efter honom. Det var ju vad hans kontroversiella attityd med Sky Italia för någon månad eller två sedan helt och hållet gick ut på. Felet är inte hans! En partsinlaga naturligtvis, och framfört på helt fel sätt, men det betyder självfallet inte att Lukaku därmed har helt fel.

Samtidigt vore det fel att säga att Thomas Tuchel inte har försökt hitta sätt att anpassa taktiken efter Lukaku. Tuchel har både bytt taktiska formationer samt försökt spela Kai Havertz som en slags andraanfallare. Ingenting har riktigt fungerat. Chelsea har spelat 25 matcher i ligan men Lukaku har fortfarande bara gjort fem mål. Ett mål var femte match är knappast vad Chelsea betalade £98m för.

Letar man efter något slags mönster kanske man kan säga att Lukaku helt enkelt passade betydligt bättre in i Inters snabba omställningsfotboll än vad han gör i Tuchels mycket mer bollinnehavsbaserade fotboll. Den som ifrågasätter detta kanske då påpekar att det gick inte precis bättre för Lukaku i Man Utd med deras tydliga kontringsfotboll, men i det laget fanns så klart helt andra problem som också påverkade.

Ett annat skäl varför Lukaku brottas med problem i Chelsea kan ha att göra med skadorna på lagets ytterbackar. Både Ben Chilwell och Reece James har varit borta under långa stunder, vilket hindrat bredden i Chelseas anfallsspel. Vilket skapar både mindre yta för Lukaku att spela på och en betydligt press på honom som spelare. Tuchel har haft en benägenhet att spela mittbackar som ytterbackar mot slutet.

Men framför allt misstänker jag att orsakerna är psykologiska och har mycket att göra med självförtroende. Romelu Lukaku är en riktigt bra anfallare när det går bra, när allting flyter på. Men börjar det gå trögt och inte med någon slags automatik, så finns där en benägenhet hos Lukaku att börja tvivla på sig själv och som en följd att minska som spelare, även på sådant som han normalt sett är väldigt bra på.

Detta är viktigt inte enbart för att det är ett problem för Lukaku, utan framför allt för att det så tydligt är ett problem för Chelsea. Laget brottas med problem med sitt anfallsspel och bristen på mål har kostat dem dyrt hittills den här säsongen, och när nu Chelsea ska starta slutspelet i Champions League, liksom har en Ligacupfinal till helgen, så kan detta komma att kosta dem dyrt även under resten av säsongen.

Chelsea släpper in hyfsat precis lika många, eller lika få mål som både Man City och Liverpool. Det är så att säga inga meningsfulla skillnader lagen emellan på det sättet, alltså de tre lag som inför säsongen ansågs på allvar utmana om ligatiteln. Vad som skiljer Chelsea åt från både Man City och Liverpool, och som fått dem att tappa titelstriden, är att Chelsea gör 25% färre mål än dessa båda lag.

Det var ju just detta som värvningen av Romelu Lukaku var tänkt att åtgärda. Vi såg ju nämligen exakt samma mönster förra säsongen. Chelsea släppte in ungefär lika få mål som Liverpool och Chelsea, fastän Frank Lampard var manager under rätt lång tid av säsongen, men gjorde betydligt färre mål. Chelsea identifierade alltså problemet, gick all-out på en lösning på problemet, men lösningen har inte lyckats lösa problemet.

Problemen har framför allt eskalerat sedan ungefär julfotbollen. Det är i huvudsak från och med den tidpunkten som Chelsea har börjat få väldigt svårt att göra fler än ens ett mål per match. Chelsea har gjort noll eller som mest ett enda mål i sex av nio ligamatcher under denna period. Naturligtvis leder detta till tappade poäng. Det är här som Chelsea definitivt förlorar ligatiteln den här säsongen.

Att ha svårt att göra mål, att inte göra mål på sina chanser, riskerar självfallet vara väldigt dyrbart i ett Champions League-slutspel. Chelsea är ett bättre lag än Lille så klart och måste rimligtvis förväntas ta sig vidare till kvartsfinal. Men visar Chelsea upp samma tröghet som exempelvis senast mot Crystal Palace, eller tidigare mot t ex Brighton, Wolves och Everton, då har plötsligt Lille en betydligt större chans än de borde ha.

Chelseas problem med Lukaku är i någon mening cirkulärt. Lukaku behöver känna förtroende, respekt och kärlek från manager och supportrar för att prestera sin bästa fotboll. Men Lukaku måste också prestera sin bästa fotboll för att få förtroende, respekt och kärlek från samma manager och supportrar. Faran för onda cirklar här är självfallet överhängande.

Kan däremot Chelsea och Romelu Lukaku hitta en god anfallscirkel under våren så växer plötsligt Chelsea fram som en av de primära favoriterna att vinna Champions League, och alltså försvara sin Champions League-titel. Vilket endast Real Madrid lyckats med före dem. Om vi nu alltså väljer att räkna från dess att Champions League, det vill säga gamla Europacupen, skiftade form och karaktär.

Med andra ord en statistik nästan lika tveksam som den där om att Romelu Lukaku bara rörde bollen vid sju tillfällen mot Crystal Palace senast. Det säger någonting, men det säger helt säkert inte vad de flesta verkar tro att det säger.

Nu vann för all del inte Norwich mot Liverpool på Anfield, vilket väl heller inte på något sätt var att vänta, men å andra sidan så vann heller inte Newcastle, Everton eller Leeds t ex. Det drar alltså ihop sig rejält i nedflyttningsstriden och runt nedflyttningsstrecket, och allt fler lag ser ut både att komma in i den i positiv mening och att dras in i den i en mer negativ mening.

 Med någonstans mellan tolv och sexton matcher kvar att spela för de rimligt sett inblandade lagen är det kanske inte helt meningsfullt att börja jämföra spelscheman, det är ett hyfsat rimligt antagande att de i huvudsak, give or take, har ungefär lika tuffa eller lätta program kvar. Detta betyder naturligtvis inte med någon slags automatik att de har exakt samma chans att klara sig kvar som dagens tabell kanske antyder.

Istället får vi titta på andra faktorer. Exempelvis hur många matcher de olika lagen faktiskt har kvar att spela, och hur många fler poäng de därmed faktiskt kan ta. Men framför allt gäller det kanske att försöka bedöma lagens nuvarande tabellposition i relation till så att säga deras psykologiska position, alltså deras allmänna form och tendens. I vilket fall som helst kan vi då resonera oss fram till vilka lag som löper störst risk att åka ur.

Och som utav en ren tillfällighet, naturligtvis, så råkar det hela landa på åtta lag.

(8) Crystal Palace

Patrick Vieira, är han boom eller bust med Crystal Palace? Om jämförelsen görs med Frank De Boer, som många valde att göra inför säsongen, så är väl Vieira en närmast given boom. Men det hade ju nästan alla varit.

Formen har känts avtagande på Crystal Palace ju längre säsongen lidit. Samtidigt är de ändå så pass stabila, med förmågan att åtminstone plocka en poäng både här och där, att det ändå måste till ett rejält prestationstapp för att Crystal Palace ska åka ur.

(7) Newcastle

Hade det gjorts en enkät över vilken klubb som flest påstått neutrala supportrar helt skulle vilja åkte ur Premier League så hade Newcastle vunnit den överlägset. Maken till skadeglädje detta resulterat går knappt ens att föreställa sig.

Newcastles situation är fortfarande tuff. Men laget har ryckt upp sig och börjat plocka poäng med Eddie Howe som manager. Laget spelar på ett sätt som folk menade var omöjligt när Steve Bruce var manager. Vilket det var, med Bruce som manager.

Känslan är att Newcastle är ömtåligt. Det vill säga om resultaten börjar krascha igen kan de få svårt att återhämta sig. Men det känns som om klubbens nya positivism och hopp om framtiden ger laget den energi som krävs. Kvaliteten finns där.

(6) Everton

Små marginaler kan tyckas. Hade Evertons offsidemål till 1-0 godkänts mot Southampton hade de kanske vunnit matchen. Istället släpper Everton in 0-1 någon minut senare och förlorar matchen istället. Problemen hopar sig i tabellen.

Uppenbart är Everton ett lag med först och främst defensiva problem. Vi såg det under Rafa Benitez och vi ser det med Frank Lampard. Everton förlorar matcher huvudsakligen för att de släpper in alldeles för många och alldeles för enkla mål.

Anmärkningsvärt är så klart att en klubb med tydliga defensiva problem anställer en managers vars kanske främsta kännetecken är att han är dålig på att lösa sina lags defensiva problem.

Ändå vill man självfallet tro att Everton helt enkelt har alldeles för bra spelare i sitt lag för att verkligen åka ur Premier League. Men det kan inte uteslutas, fastän att de har fler matcher på sig än alla andra lag utom Burnley talar till deras fördel.

(5) Leeds

Det ser verkligen inte bra ut just nu för Leeds. Laget ser ut att vara både idélöst och andefattigt, vilket är oroväckande särskilt som det är ett lag som haft så mycket av både idé och ande de senaste åren med Marcelo Bielsa.

Mest bekymmersamt är i någon mening att Leeds förlorar eller får inte med sig någonting ens när de faktiskt gör bra saker eller gör saker bra. Matchen mot Man Utd är ett bra exempel, där de hämtar upp 0-2 till 2-2 på nolltid, men det ger ändå inget.

Till slut vill jag väl ändå tro, med betoning på vill kanske, att Leeds helt enkelt har för mycket under bältet för att inte ha åtminstone tre lag bakom sig i tabellen när den här säsongen är slut.

(4) Burnley

Det räckte för Burnley att vinna mot Brighton för att den engelska pressen skulle börja hamra på trummorna om hur nu minsann har Sean Dyches mannar hittat marschtakten, och hans genialitet ska rädda dem kvar i Premier League.

Möjligen gör jag mig något skyldig till samma typ av önsketänkande, även om det ordet i alla fall för mig är något missvisande. En vinst behöver inte vara mycket mer än enbart en vinst trots allt.

Men, Burnley verkar ha hittat helt rätt i sin värvning av anfallaren Wout Weghorst, som gett laget helt ny tyngd i anfallsspelet. Både bildligt och bokstavligt. Detta kan räcka långt för Burnley.

Det kan diskuteras om det egentligen är en fördel eller nackdel för Burnley att ha så många matcher kvar att spela. Visst, fler poäng att hämta hem men också ett betydligt tyngre spelschema under våren.

(3) Brentford

Brentford har hamnat lite i det där som är så typiskt för nykomlingar i Premier League, även om det kanske är vanligare under andra säsongen än första. Nämligen att starta ligan väldigt bra men därefter falla samman under våren.

Brentford har nu förlorat åtta av sina senaste tio matcher och vunnit endast en. De ligger på  fjortonde plats, men har spelat flest matcher av alla lag, och har en kraftigt vikande formkurva. Både Watford och Norwich passerar dem om de vinner sina hängmatcher.

Inte minst oroväckande måste så klart vara att Brentford helt tappat både spelet och energin. Kanske är inte detta så konstigt. Men det betyder att Brentford i skrämmande takt ser det där nedflyttningsstrecket närma sig.

(2) Norwich

Hade vi haft det här samtalet för några månader sedan hade det nog inte varit något snack om saken, då hade Norwich varit bombsäkert klara för nedflyttning så att säga, enligt mina kalkyler.

Riktigt lika säker är jag däremot inte längre på den saken, även om som synes jag ändå tror det är där det landar till sist. Dean Smith har faktiskt fått fart på Norwich, som plockat sju väldigt fina poäng på sistone, mot nedflyttningsrivalerna dessutom.

Två förluster sedan dess för all del, men mot Man City och mot Liverpool, och borta mot Liverpool tycker jag definitivt att Norwich visade den spirit som de inte längre hade med Daniel Farke, och som jag tror i alla fall kan hålla dem kvar i Premier League.

(1) Watford

Elakt kanske att placera Watford sämst till på denna lista efter att de precis vunnit sin allra första match med Roy Hodgson som manager. Men lite likt som med Burnley så tänker jag att en vinst kanske ändå bara är en vinst.

Vinsten mot Aston Villa var Watfords fjärde match med Hodgson. Vinstmålet mot Aston Villa var Watfords första och enda mål på dessa fyra matcher. Uppenbart är att Hodgsons plan är att Watford ska försöka försvara sig kvar i Premier League.

Jag tror helt enkelt inte att Watford kommer vara tillräckligt bra på att försvara sig för att lyckas med detta. Inte med den målskörden. Och jag tror inte heller att Emmanuel Dennis charm, kreativitet och genialitet kan kompensera för detta offensivt.

Vilket självfallet inte betyder att Bielsa kommer bli kvar för evigt i Leeds. Bielsa är trots allt 66 år gammal, det är inte många som är managers i Premier League efter den åldern, särskilt inte icke-brittiska managers. Han har haft fyra väldigt bra år med Leeds, han har tagit dem tillbaka till Premier Leagu och hållit dem kvar där. Älskad och kultförklarad har han blivit på Elland Road.

Bielsa är framför allt en egensinnig manager, som ofta går sina egna vägar och inte alltid gör vad så många andra managers skulle välja att göra. Det hade inte förvånat om Bielsa själv skulle komma fram till att det bästa kanske inte bara för honom själv utan också för Leeds vore att gå skilda vägar efter denna säsong. Bielsa har trots allt redan varit längre i Leeds än vad han varit i någon annan klubb någonsin, eller på något annat jobb.

Ingen kan väl egentligen förneka att Leeds andra säsong i Premier League har blivit betydligt besvärligare än deras första säsong tillbaka. Förra säsongen tog Leeds mer eller mindre Premier League med storm. Den här säsongen löper Leeds fortfarande risken att dras med i nedflyttningsstriden och i förlängningen därmed att faktiskt åka ur Premier League igen, även om det kanske finns ett antal lag som ligger värre till.

Spelet har haltat betydligt mer för Leeds den här säsongen än vad det gjorde förra säsongen. Delvis har kanske motståndarna hunnit läsa av Leeds lite mer. Delvis har Leeds haft otur med skador, kanske i synnerhet skadan på Patrick Bamford. Allt oftare har det kommit resultat och prestationer som fått Bielsa själv att axla ansvaret, och vad han tidigare varit så bra på, hitta lösningar på Leeds problem, verkar allt svårare.

Att säga att bärkraften i Bielsas idéer börjat ta slut för Leeds vore att gå till överdrift, men man skulle förmodligen utan att överdriva kunna säga att Bielsas idéer inte längre verkar ha riktigt samma energi. Leeds och Leeds supportrar är med all rätt väldigt trötta på allt prat om att de skulle vara trötta som lag, men kanske börjar det faktiskt märkas att det är ett lag som är inne på sitt fjärde-femte år tillsammans.

Hur som helst befinner sig Bielsa återigen på slutet av sitt kontrakt med Leeds. Efter säsongen går hans kontrakt med Leeds ut. Det är förvisso så han själv sett till att ordna det för sig, genom att skriva på ett års kontrakt i taget. Något som självfallet ger honom själv betydligt mer frihet, men för all del också klubben. Naturligtvis väcker det även en slags permanent osäkerhet om framtiden.

Man måste tänka sig att något som skulle kunna påverka Bielsas beslut vore om där faktiskt finns en tänkt ersättare till honom så att säga på plats. Har Leeds hittat en för dem bra och fullvärdig ersättare så blir beslutet för Bielsa att tacka för sig och lämna över rodret mindre destruktivt för Leeds. Bielsa kan då känna att han tagit Leeds tillbaka till Premier League, gett Leeds en stabil intern struktur, och lagt grunden för framtiden.

Eftersom Bielsa bara skriver på ettårskontrakt med Leeds är det för all del normalt att det brukar pratas om Bielsa just runt den här tiden på året. Det är så att säga kostnaden med Bielsas sätt att agera. Alltså måste inte spekulationer runt Leeds betyda så väldigt mycket egentligen. Vad man däremot kan säga är att spekulationerna runt Leeds just nu är betydligt mer intensiva men framför allt specifika än de varit någon gång tidigare.

Vilket i mina ögon tyder på att spekulationerna den här gången är värda att faktiskt ta på allvar, att det verkligen ligger i korten att Leeds letar efter en ny manager efter den här säsongen och inför nästa säsong. Och högst specifikt pratas det alltså om Jesse Marsch, som gjort sig ett rätt eftertraktat namn framför allt som manager för först Red Bull Salzburg och därefter RB Leipzig.

Flertalet källor beskriver Marsch som högst upp på Leeds kortlista. Det sägs att Victor Orta, Leeds director of football, är en beundrade av Marschs färdigheter. Marsch är därtill utan kontrakt eller anställning för närvarande, så han vore på så vis en enkel anställning för Leeds att göra. Vad självfallet många påpekar är att Marsch sätt att tänka fotboll i hög utsträckning påminner om och liknar Bielsas fotbollsfilosofi.

Visst vore det en väldigt spännande anställning av Leeds. Marsch hade varit en stort tillskott till Premier League i största allmänhet, ännu ett hett managernamn, och hans spelidé passar väldigt väl in i engelsk fotboll för närvarande. Möjligen hade managers som Julen Lopetegui och kanske Unai Emery, som båda nämnts, varit lika eller lite mer spännande än Marsch, men svårt att realistiskt se någon annan än kanske dem.

Idén att Marcelo Bielsa skulle kunna vara på gång att lämna Leeds är kanske i sig själv mer omvälvande för Leeds än att eller när han faktiskt gör det. Utmaningen för Leeds och inte minst för Bielsa själv nu under dessa kommande månader måste alltså vara att inte låta denna oro och osäkerhet störa laget i alltför hög utsträckning, göra livet svårare för dem i ligan och hota deras fortsatta framtid i Premier League.

Egentligen finns bara ett enda sätt att helt eliminera denna oro och osäkerhet. Det vill säga att Bielsa aktivt uttalar sig om sina planer för framtiden. Leeds kommer självfallet inte sparka Bielsa. Antingen meddela att han förlänger sitt kontrakt med Leeds, men det kan självfallet bara säga om han verkligen vill göra det. Eller meddela att detta är hans sista säsong med Leeds. Då slipper de åtminstone spekulationen runt just detta.

Att säga att det skulle vara en fördel för Leeds att Bielsa lät meddela att detta faktiskt var hans sista säsong är långt ifrån självklart, ens om Leeds redan hade klart med en ersättare i form av t ex Jesse Marsch. Det är bara att tänka tillbaka till hur det gick för Man Utd sedan Alex Ferguson 2001-02 meddelade att han tänkte sluta, eller hur det gick för Man City 2015-16 när Manuel Pellegrini offentliggjorde att han var out och Guardiola in.

Skulle något liknande drabba Leeds den här säsongen som drabbade Man Utd respektive Man City dessa säsonger så är det plötsligt betydligt högre risk att Leeds faktiskt åker ur Premier League igen. Konsekvenserna för Leeds riskerar alltså vara mycket mer dyrbara med ett misstag i detta avseende än vad de någonsin kunde vara för Man Utd eller Man City på den tiden.

Möjligen kan Leeds och Marcelo Bielsa köpa sig betydligt mycket mer handlingsutrymme idag mot Man Utd på Elland Road. Inte bara skulle en vinst mot Man Utd ge Leeds tre väldigt viktiga och värdefulla poäng i tabellen, och drastiskt reducera nedflyttningshotet för laget. Det vore i sig en vinst som tveklöst skulle galvanisera laget, supportrarna och staden och ge Leeds ett helt nytt momentum inför säsongens avslutande tredjedel.

Att det dessutom är första gången sedan Leeds kommit tillbaka till Premier League som de tar emot Man Utd på ett fullsatt Elland Road gör självfallet inte saken sämre, eller dagens match mindre elektrisk. Matchen kommer garanterat bli ett helvete för Man Utd, men för Leeds är det en match som i förlängningen kan hålla dem kvar i Premier League.

Men blir det i så fall med eller utan Marcelo Bielsa? Planerar Leeds för en framtid utan Bielsa, en framtid av Marsching on together? Det mesta talar just nu för detta.

Antonio Conte inledde fredagens presskonferens med den allmänna funderingen att han inte riktigt förstod varför vissa journalister väldigt gärna ville ställa till problem för klubben, eller mellan honom själv och Tottenhams ledning. Konspirationsteorier är för all del tämligen överanvända även de, men onekligen finns ett antal högt placerade journalister, Matt Law och John Cross bland dem, som låt oss säga väldigt gärna ser the worst case när det kommer till specifikt Tottenham.

Frågan är vad deras motivation egentligen är. John Cross är naturligtvis för Arsenal rätt precis vad t ex Marca är för Real Madrid i Spanien, han är i princip ett klubbmagasin i mänsklig form. Tottenham är Arsenals främsta rival, så gör matematiken! Vad gäller de andra misstänker man att mycket har att göra med bilden av Tottenham, det vill säga den typ av klubb som etablissemanget och opinionen i någon mening har bestämt sig för att Tottenham ska vara.

Tottenham ska enligt detta narrativ vara den där för all del klassiska men även till stor del happlösa och inte minst hopplösa klubben som ständigt greppar efter att höra till de allra största och mest framgångsrika klubbarna utan att någon gång riktigt lyckas. Det brott mot de sociala normerna som Tottenham begått, och som dragit på sig det mediala etablissemangets vrede, är att agera mot snarare än med narrativet. Till viss del genom att anställa José Mourinho, men framför allt med anställningen av Conte.

Vill man uttrycka saken väldigt kort och konkret skulle man kunna säga att Tottenham med framför allt anställningen av Antonio Conte försöker vara eller bli någonting de enligt narrativet inte är, eller kanske ens bör vara. Det är lite samma sak fast högre upp på skalan som ilskan när Brighton anställer Graham Potter för att de vill klättra i Premier Leagues tabell. Tottenham i det här fallet har alltså blivit för stora för sina skor och måste tas ned på jorden. Jantelagen i engelsk fotbollsform.

Antonio Conte har naturligtvis väldigt lite gemensamt med narrativet runt Tottenham, han är ju i själva verket närmast motsatsen till detta. En manager som skriker vinnare och även vunnit varhelst han befunnit sig. Detta är ju i princip också uttryckligen exakt vad han säger i intervjun med Sky. Men i detta försöker alltså journalister hitta en konflikt mellan Tottenham och Conte, fastän Tottenham anställt Conte just för att han faktiskt kan lyfta Tottenham över detta narrativ.

Lite samma mönster återkommer när det gäller Tottenhams januarifönster, som kanske inte var så väldigt övertygande, och hur det liksom blivit någon slags medial sanning att eftersom Tottenham inte kraftfullt förstärkte så är Conte förbannad och på väg att lämna klubben efter säsongen. Samtidigt är det media själva som mer eller mindre övertygat sig själva om att Contes framtid var villkorad specifikt till januarifönstret. Här uppstår en slags retorisk rundgång, eller om man så vill ett cirkelresonemang.

Naturligtvis finns det skäl för Tottenham att vara lite missnöjda med hur januarifönstret genomfördes, inte minst sett utifrån de uppmålade förväntningarna. Samtidigt är det svårt i januari som vi vet, de spelare som lämnat Tottenham var inte nödvändigtvis spelare som hade huvud eller hjärta i klubben, och att Tottenhams spelartrupp möjligen sett på ett sätt blivit tunnare snarare än bredare kanske mest speglar att Tottenham inte har någon europeisk cupfotboll att brottas med under vårsäsongen.

Åter till Contes intervju med Sky Italia så är det för all del klart och tydligt att Conte har höga ambitioner och därmed höga krav på Tottenham. Men det är ju också precis därför han är där och, måste man väl ändå anta, precis därför som Tottenham faktiskt valt att anställa honom. Tottenhams supportrar borde i själva verket också vara väldigt nöjda med detta. Givet deras missnöje med Tottenhams ledning borde de rimligtvis föredra en manager som aktivt för just deras talan framför en konfliktfri yes-man.

Tottenham har nu hur som helst bett Antonio Conte att inte göra några fler intervjuer med italienska eller utländska media. Det kan diskuteras huruvida detta uttrycker någon egentlig irritation över vad som faktiskt sades, eller mest bara en vilja att undvika det störande mediala drevet som dessa intervjuer ger upphov till. Men i slutänden kommer självfallet detta tjafs visa sig vara rätt så meningslöst och så att säga lite vid sidan av den större poängen.

Nämligen: Antingen stöttar Tottenham Antonio Conte som manager med de resurser och investeringar som krävs för att lyfta laget upp till den nivå som motsvarar dennes egna ambitioner och allting är så att säga frid och fröjd. Eller så väljer Tottenham att inte växa i sina egna ambitioner eller investeringar och kommer därmed förr eller senare, förmodligen förr, att separera från Conte och får börja om från början och kanske anses ha kastat bort något år lite i onödan.

Vad gäller press, media och journalister så kommer de naturligtvis kunna vara precis lika förbannade oavsett utfall. Om Tottenham och Conte hittar en harmonisk framtid tillsammans kommer många vara ursinniga för att Tottenham minsann försöker vara något som inte passar in i vad för klubb de tycker att Tottenham ska vara. Om Tottenham och Conte inte lyckas hitta någon sådan harmonisk framtid kommer de vara kanske lite mer skadeglatt ursinniga över att Tottenham hade fräckheten att vilja något mer.

Andra saker kommer vara viktigare för Tottenham. Om Tottenham ska kunna konkurrera fritt med andra klubbar som t ex kvällens motståndare Man City måste de självfallet göra det i första hand genom effektiv taktik och organisation, inte genom att försöka utspendera dem. Men det betyder självfallet inte att om Tottenham har för ambition att konkurrera med t ex Man City att de inte måste spendera och investera på en nivå som gör det möjligt för taktik och organisation att ge maximal effekt.

Och för all den energi som ödslats mycket i onödan på Antonio Contes intervju med Sky Italia under veckan så var det väl egentligen inte en intervju som innehöll något särskilt mycket mer kontroversiellt än just detta inte våldsamt långsökta synsätt. All konflikt är inte dålig konflikt. Konstruktiv konflikt är god konflikt.

En misstanke är självfallet att bortamålsregeln har kunnat tas bort till stor del för att tillräckligt många som faktiskt var med på tiden innan bortamålsregeln existerade har försvunnit från fotbollen. Vilket medfört att de som tyckt, tänkt och fattat beslut har varit mycket mer medvetna om bortamålsregelns olika nackdelar än vad de varit om de skäl som faktiskt motiverade införandet av bortamålsregeln.

I så fall borde väl denna första europeiska slutspelsvecka för säsongen, utan bortamålsregel, ha fungerat som en blixtsnabb påminnelse. För ungefär som väntat har den omedelbara effekten blivit en betydligt mer defensiv fotboll, framför allt från bortalagen, under de första matcherna. Vilket självfallet var exakt det problem man ville komma åt och även kom åt med bortamålsregeln.

Real Madrid åkte till Paris utan någon som helst avsikt att ens försöka göra något annat än att försvara sig till 0-0 i första matchen, och var så när att lyckas. PSG hade lika gärna kunnat ställa upp mot Burnley. Liverpool var knappast överdrivet intresserade av att anfalla de heller under matchen mot Inter. Bayern München åkte till Salzburg och inte ens när det stod 0-1 kändes det som att de hade några större incitament att anfalla.

Det är här vi ser värdet med bortamålsregeln. Med bortamålsregeln hade matchen i Paris haft en helt annan nerv. Dels hade Real Madrid haft större skäl att försöka anfalla, dels hade en helt ensidig matchbild berikats av risken för PSG med ett kontringsmål i baken. Med bortamålsregeln hade 1-0 för Red Bull Salzburg inför bortareturen mot Bayern München varit ett väldigt mycket bättre resultat än vad det var i nuläget.

Ett tungt skäl varför man sade sig vilja bli av med bortamålsregeln var att den ansågs göra framför allt de första matcherna i ett europeiskt cupdubbelmöte alldeles för passiva och defensivt inriktade. I synnerhet hemmalaget tvingades spela alltför försiktigt utav rädsla för att släppa in ett mål. Påståendet att matcherna var mer defensiva gick hur som helst aldrig att belägga med att de skulle vara mer målsnåla än vanliga matcher.

Sunt förnuft talar dessutom lite mot detta. Visst kan bortamålsregeln haft viss effekt att göra hemmalaget lite mer försiktigt i den första matchen, men den negativa effekten kan aldrig vara ens i närheten av lika stor som den negativa effekten av ingen bortamålsregel på bortalagets taktik. Ett hemmalag kommer alltid vara mer offensivt till naturen. Dels för att de behöver vinna matchen. Dels för att hemmapubliken oftast kräver det.

Ville man alltså eliminera incitament att spela defensivt så uppnådde man förmodligen motsatsen till önskad effekt med att plocka bort bortamålsregeln. Det var alltså¨inte att betrakta som något särskilt rationellt beslut. Och varje gång det fattas ett beslut som inte kan beskrivas som rationellt så ligger det nära till hands att misstänka att beslutet i själva verket var mer politiskt istället.

Vad är då politiken bakom bortamålsregelns vara eller icke vara?

Det kanske mest uppenbara svaret på den frågan är att bortamålsregeln innebär en större risk för de största klubbarna och bästa lagen att åka ur t ex Champions League. Genom att plocka bort bortamålsregeln så ger dessa klubbar sig själva lite större marginal och ett lite större skyddsnät för att inte råka ut för oönskade skrällar och förluster mot lag de normalt sett inte ska behöva åka ut mot.

Av egentligen ganska exakt samma skäl kan vi vara helt övertygade om att den här idén som framförts här och där att dubbelmöten borde avskaffas i europeiskt cupspel och ersättas med vanliga enkelmöten aldrig någonsin kommer bli verklighet. För de största klubbarna är det naturligtvis betydligt farligare och mer riskfyllt med enkelmöten, över ett dubbelmöte är det betydligt lättare att undvika skrällar.

Här fanns vissa specifika nackdelar att peka på med bortamålsregeln. Visst gick det att ifrågasätta att den fortfarande var aktiv i samband med en eventuell förlängning under returmötet i europeiskt cupspel, eftersom det gav ett lag en extra halvtimme på sig att göra ett mål av dubbelt värde i ett oftast helt avgörande läge. Men istället för att ändra på just den detaljen valde man alltså att kasta bort regeln som helhet.

Här finns mer filosofiska resonemang om att alla mål i fotboll ska vara lika mycket värda oavsett var eller när de görs. Något jag för all del kan hålla med om på ett teoretiskt plan men som på ett mer praktiskt plan lite ignorerar den mänskliga naturen. Hur som helst är det väl i alla fall ett mer legitimt argument än att trots såväl bevis som förnuft försöka hävda att det blir mer offensivt utan bortamålsregel än det blir med bortamålsregel.

Det tog bara en vecka att debunka den vanföreställningen.

Men det är klart, när Rodgers faktiskt sa det där så lät det kanske vettigare. Även om Leicester låg tämligen efter i ligan redan då så fanns det väl vid den tidpunkten i alla fall ett teoretiskt hopp att det skulle bli bättre. Dessutom var Leicester fortfarande kvar i både Ligacupen och i FA-cupen. Europa Conference League måste vid det tillfället ha setts som något betydelselöst som katten släpat in.

Cirka två månader senare och Leicester har just ingenting kvar att spela för i ligan. De ligger för långt efter för att nå några europeiska cupplatser, samtidigt som de är alldeles för bra för att riskera att åka ur Premier League. Leicester har dessutom hunnit med att åka ur både Ligacupen och FA-cupen. Vilket ger Leicester följande rätt så deprimerande svar: Europa Conference League är allt Leicester har kvar att spela för!

Man kan för all del tänka sig både ett och annat ytterligare skäl varför Leicester och Rodgers möjligen känner sig frågande och skeptiska till Europa Conference League. Vi har t ex den omständigheten att det inte är något man kvalificerat sig för i någon positiv mening, utan tvärtom något man hamnat i efter att åkt ur en större cup. Detta ger självfallet inga positiva associationer, och är ett av UEFA:s större feltänk.

Därtill den kanske större pucken att Europa Conference League i sig har pitchats på ett sätt som knappast väcker någon större entusiasm. Uttryckligen tänkt som en cup främst för klubbar från mindre länder att kunna få möjligheter till europeiskt cupspel. Leicester ser sig naturligtvis inte som någon sådan klubb, och det gör att det omgärdas med en viss grad av pinsamhet att ens spela Europa Conference League.

Lik förbannat är det ju så att Europa Conference League är det enda av något slags värde som Leicester har kvar att spela för den här säsongen. Kanske är det till och med så att det enda som skulle kunna anses rädda Leicesters säsong från att ses som ett rent misslyckande, kanske rentav rädda Rodgers eget jobb och möjligen rykte, är att Leicester faktiskt går och vinner Europa Conference League, trots allt en europeisk cuptitel.

Vilka motståndare finns då faktiskt kvar som kan anses vara sannolika att sätta stopp för den ambitionen eller möjligen förhoppningen för Leicester? Man kan för all del möjligen tänka att det borde kunna handla om rätt många lag, givet att Leicester bara lyckades sluta trea i sin Europa League-grupp, även om Spartak Moskva, Napoli och delvis även Legia Warszawa var en rätt tuff grupplottning.

Där finns naturligtvis Roma, som med José Mourinho som manager och lite likt Leicester kanske inte har så mycket annat kvar att spela för den här säsongen borde räknas bland de allra största hoten. Där finns för all del även Marseille, som precis som Leicester slutade trea i Europa Leagues gruppspel. Där finns PSV, Feyenoord, Fenerbahce, Rennes och Celtic. Tuffa men långt ifrån omöjliga motståndare för Leicester.

Men naturligtvis förutsätter detta att Leicester faktiskt går plattan i mattan, balls to the wall i Europa Conference League. Kort sagt att Leicester faktiskt väljer att prioritera den här cupturneringen resten av säsongen, och inte likt i Europa League närmast försökte spela med en roterad reservelva. Leicester saknar bredden i spelartruppen och kanske framför allt rutinen i laget att riktigt lyckas med detta på sådan här nivå.

Inte minst handlar det om attityd. Det kan egentligen kvitta lika om Leicester ställer upp med alla sina bästa spelare om de samtidigt går ut på planen inför dessa matcher med attityden eller med signalen från lagledningen att matcherna inte är så viktiga att vinna och att Europa Conference League inte betyder så mycket. Fel inställning kommer utan undantag leda till fel resultat för Leicester.

Alla stora klubbar, eller klubbar med ambitioner om att vara stora, ska alltid försöka vinna alla turneringar och titlar de har att spela för. Detta gäller dubbelt om de dessutom inte har något ännu större att spela om. Leicesters ambition är att slåss med de stora klubbarna, och då är Europa Conference League den här säsongen det sätt Leicester har att visa att de trots en i övrigt dålig säsong ändå är kapabla att göra det.

Leicester måste gå för att vinna Europa Conference League. Det är deras förbannade skyldighet, även fastän jag avskyr det sätt på vilket de hamnat i Europa Conference League.

Bedrägligt svår match helt enkelt för att Inter är ett starkt fotbollslag med mängder av väldigt skickliga spelare. Inter är regerande mästare i Serie A och för närvarande ligger de i någon slags pole position för att vinna Serie A även denna säsong. Det fanns en på sätt och vis välgrundad föreställning inför säsongen att Inter skulle tappa efter att ha blivit av med både Antonio Conte och Romelu Lukaku, men tappet har inte blivit så stort.

Bedrägligt lätt match eftersom det på något sätt har gått någon slags rutin i att överskatta italienska lag i Champions League, som om de bedöms utifrån sina namn och kanske gamla föreställningar om själva ligan än utifrån faktiska kvaliteter. Milan leder för tillfället Serie A men slutade fyra i sin Champions League-grupp och förlorade båda sina matcher mot Liverpool, som exempel.

Inter känns möjligen inte riktigt lika formidabla eller möjligen spektakulära den här säsongen som förra säsongen. Å andra sidan måste man också konstatera att Simone Inzaghi har lyckats behålla just den kvalitet som gjorde Inter formidabla och stundtals spektakulära under Antonio Conte. Det var inte en kader av stjärnspelare, utan det var Inters förmåga att spela som ett sammanhållet lag.

Liverpool har sina egna demoner att hantera. De har så här långt inte lyckats replikera den succéartade ligavinsten från säsongen 2019-20, vilket alltmer har fått den att framstå som en engångsföreteelse mer än början på något riktigt stort. Förra säsongen blev minst sagt misslyckad för Liverpool, och den här säsongen är måhända ännu inte helt körd vad gäller ligan, men att ligga sex poäng bakom ett lag som Man City är inget bra läge.

Trent Alexander-Arnold kan möjligen anses ha försagt sig en smula, eller åtminstone gjort sig skyldig till någon slags freudiansk slip, när han ampert inför kvällens match menade att Liverpool fortfarande kunde vinna tre titlar den här säsongen. Även om han kvickt lade till att Liverpool för all del inte gett upp ligan på något sätt så var katten så långt ur säcken att Kurt Zouma stod i färdigställning för ett field goal.

Men det är naturligtvis även sant som Alexander-Arnold säger. Liverpool har onekligen en rätt god chans på en trippel av cuptitlar den här säsongen. Något de som vi vet har lyckats med en gång förut, men den här gången lite drygt 20 år senare har de ju faktiskt möjlighet att uppgradera den cuptrippeln, för Champions League smäller ju onekligen högre än Europa League, eller UEFA-cupen som den väl då fortfarande hette.

Nu är det för all del väldigt lång väg kvar att vandra i Champions League, där det alltså inte ens kan betraktas som en förgången slutsats att Liverpool ens går till kvartsfinal, men Liverpool hör naturligtvis hemma bland turneringens större favoriter. Även i FA-cupen har ju Liverpool en bra bit kvar att vandra. Däremot är de ju som bekant redan klara för finalen i Ligacupen mot Chelsea inte denna söndag men nästa.

Kan inte Liverpool vinna ligan så blir det naturligtvis desto viktigare att de istället vinner cuper. Självfallet gäller detta i synnerhet Champions League, den turnering och den titel som inte minst kommit att särprägla Liverpool som engelsk klubb. Liverpool har på något sätt blivit lite av ett engelskt Real Madrid i det avseendet, att vinna Champions League har på något sätt gjort det mer okej att inte vinna ligan.

Framför allt sätter det ett delvis annat tryck på Liverpool. För finns det någon invändning som går att göra mot Liverpool med Jürgen Klopp som manager så är det deras ytterst bistra ambition och facit i cupspelet. Liverpool har inte vunnit en enda engelsk cup under Klopp, aldrig ens varit riktigt nära att vinna någon engelsk cup och vad värre är aldrig riktigt sett ut att ens vara särskilt intresserade av att vinna någon engelsk cup.

Kontrasten med Man City i detta avseende har varit i det närmaste total. Man City har gått för alla titlar utan undantag, på ett sätt som just anstår den typ av storklubb som Liverpool vill vara och med självklarhet anser sig vara. Det har gått att se en viss form av ironi i att det är Man City som visat de engelska cuperna den större respekten, snarare än Liverpool som gärna målar sig själva som historiens fanbärare i engelsk fotboll.

Men där finns i nuläget en ytterligare kontrast. Man City har visat sig kapabla att vinna och förlora, och därefter komma tillbaka och vinna igen. De svarade på Liverpools ligatitel med att vinna ligan igen förra säsongen, och ser alltså ut att göra det igen. Man City har visat att de är något mycket mer än en engångsföreteelse. Liverpool har vunnit och därefter förlorat, men de har ännu inte därefter vunnit igen.

Liverpool har vunnit de största titlarna med Jürgen Klopp, men de har bara vunnit dem en enda gång vardera. Det vore självfallet direkt barnsligt att försöka framställa detta som något annat än väldigt bra, men kanske är det inte tillräckligt bra för att kunna göra anspråk på en plats bland historiens allra största engelska lag. Liverpools önskade roll måste vara den engelska fotbollens Muhammad Ali, inte dess George Foreman.

Detta är vad Liverpool nu spelar för att bevisa, inte bara för andra utan kanske först och främst för sig själva. Och innan dess gjorde kanske Trent Alexander-Arnold klokast i att avstå från smartarsliga kommentarer om vilka titlar Man City vunnit och inte vunnit.

Med detta sagt borde Man City alltså vinna denna åttondelsfinal mot Sporting. De börjar naturligtvis på bortaplan och avslutar på hemmaplan, men det mesta talar kanske för att de åtminstone i praktiken avgör åttondelsfinalen redan ikväll. Portugisiska lag är sannerligen inte riktigt vad de var en gång i tiden, och av de tre stora klubbarna i Portugal känns just Sporting som den klubb som tappat mest.

Man City har vunnit allt som går att vinna med Pep Guardiola som manager. Man City har vunnit ligan tre gånger på fem säsonger och ser ut att vara på god väg att vinna sin fjärde ligatitel på sex år med Guardiola. Man City tangerade Liverpools rekord med fyra raka Ligacupvinster och Man City har även FA-cupen, detta under en säsong när Man City vann en så kallad domestic treble.

Men Man City har alltså ännu inte vunnit Champions League. Det är alltjämt den största titeln som undflyr dem och som de av naturliga skäl nu helst av allt vill vinna. Den sista stora triumfen för att tveklöst skriva in sig i historieböckerna som ett av de allra största engelska lagen. Titeln som Man City ville vinna när Abu Dhabi köpte dem. Titeln Man City ville vinna när de anställde Pep Guardiola.

Nära har Man City onekligen varit att vinna Champions League. Rättare sagt, de har i alla fall kommit närmare och närmare. Visst, de åkte ut redan i åttondelsfinalen under Guardiolas första säsong. Därefter har det blivit tre förluster i kvartsfinalerna, i samtliga fall rätt dramatiska, tajta och delvis kanske även oturliga förluster. Och så då förra säsongens förlust i finalen mot Chelsea.

Man City kan på goda grunder under denna period om fem-sex år anses ha varit totalt sett världens bästa fotbollslag. Det är inte omöjligt att ha en annan uppfattning, men det är inte en åsikt som rent objektivt går att belägga som felaktig. Men det är som vi vet inte alltid de bästa lagen som faktiskt vinner Champions League. Cupsystemet är inte riktigt utformat på det viset.

Orsakerna varför Man City hittills aldrig vunnit Champions League går att diskutera. Helt säkert har det ingenting alls att göra med det något tramsiga påstående som brukar dras fram varje gång Man City åkt ur Champions League, nämligen att de helt enkelt inte kan vinna Champions League, det vill säga att de inte är bra nog. Att inte vinna betyder inte därmed med någon slags automatik att ett lag inte kan vinna.

Otur spelar helt säkert sin lilla roll i det hela, på samma sätt som tur alltid spelar någon roll för de lag som faktiskt lyckas vinna Champions League. Det har vid flera tillfällen varit väldigt små marginaler som avgjort till Man Citys nackdel och gjort att de åkt ur Champions League. Det är naturligtvis ingenting som gör att skylla på eller gömma sig bakom, men man ska heller inte låtsas som att så inte är fallet.

En återkommande orsak har varit Pep Guardiolas benägenhet att experimentera taktiskt i samband med avgörande matcher i Champions League. Eller uttryckt mera krasst, dennes oförmåga att riktigt vilja lita på den taktik som så att säga tagit Man City till dansen, eller möjligen benägenhet att söka efter det där taktiska genidraget. Som om det är han själv som ska vinna Champions League, snarare än laget.

Kanske ska vi heller inte bortse från det faktum att det helt enkelt ännu inte sitter i Man Citys väggar att vinna Champions League. De har helt enkelt inte samma vinnarvana i just detta sammanhang som t ex Real Madrid eller Liverpool. Det gör dem knappast till något Villarreal som Guardiola något tramsigt försökt framställa dem som, men det är ännu en faktor som åtminstone tillfälligtvis arbetar mot dem.

Otur kommer inte vara någon faktor mot Sporting, det finns inte så mycket tur i världen som skulle kunna få Sporting att vinna mot Man City. Åttondelsfinal är för tidigt och motståndet lite för vekt för att Guardiola skulle få för sig att göra några större taktiska experiment. Och bristen på vinnarvana i Champions League är sannerligen inget som kommer påverka Man City i en åttondelsfinal mot Sporting.

Orsaker finns alltså varför Man City ännu inte vunnit Champions League. Inga av dessa orsaker kan däremot få Man City att förlora mot Sporting. Underskattning är förmodligen det enda som skulle kunna få Man City att förlora mot Sporting. Men underskattning är på samma gång inte något vi någonsin sett i Man City med Guardiola som manager, det är de tvärtom väldigt bra på att undvika.

Inget annat lag är större favoriter än Man City att vinna Champions League den här säsongen.

Dels är Super Bowl ett fenomen som i sig självt är närmast omöjligt inom engelsk fotboll, men för all del även inom europeisk fotboll. Det är ett synnerligen amerikanskt fenomen detta att säsongen ska avslutas med en ren final. Detta är fallet i samtliga stora sporter såsom ishockey, basket och baseball, liksom på alla nivåer. Men detta har tagits till sin extrempunkt just i football där allting till och med avgörs i en enda match.

På pappret är ju inte detta riktigt möjligt i engelsk och europeisk idrott, eller i fotboll för att nu tala mer specifikt. Här är ju ligaformatet heligt på så sätt, det vill säga detta att alla lag möter varandra ett förbestämt antal gånger i en förbestämd ordning. Inget slutspel, inga finaler. Istället har den engelska liksom den europeiska fotbollen skapat cuper vid sidan av ordinarie ligaspel för att även få den där speciella allt eller inget-känslan.

Det närmaste i termer av status och stilistik vi kommer Super Bowl i engelsk och europeisk fotboll är förmodligen Champions League-finalen. Dels finns naturligtvis vissa likheter med hur två lag har spelat sig fram via gruppspel och slutspel till en slutlig final. Dels är det en final omgiven av stort pådrag och som går runt mellan olika städer i Europa, precis som Super Bowl i USA.

Normalt sett när man pratar om amerikansk idrott så brukar det på ett eller annat sätt rynkas på näsan i England och i Europa. Det är underhållning, men inte därför att se som någon förebild. Att amerikansk idrott är så annorlunda engelsk och europeisk idrott gör även att man inte tänker på vad det ena kan ge det andra. Men givet att Super Bowl spelades inatt, vad kan engelsk och europeisk fotboll lära sig av detta fenomen?

(8) Showen!

Super Bowl är naturligtvis så väldigt mycket mer än endast själva matchen. Dess unika plats i vår populärkulturella zeitgeist kommer sig minst lika mycket av showen i sig, den känsla av storhet som detta också medför.

Till showen hör allting som händer dagarna inför matchen, under dagen inför matchen, i halvtid av matchen och även efter matchen. En procession av ritualer och ceremonier som gör det omöjligt att missa att det är något väldigt stort som händer.

Vad detta även bidrar till är att göra Super Bowl till en alldeles speciell match under säsongen. Ingen annan match under säsongen är som Super Bowl. Det känns för alla att det är inte bara något väldigt stort, utan även något väldigt speciellt.

(7) Slutspelsträdet!

Något jag faktiskt tror bidrar till upplevelsen med Super Bowl är att slutspelsträdet till den stora finalen är känt på förhand. Man vet inte exakt vilka man kommer möta längs vägen, men man vet vilken väg man måste vandra och vilka lag det kan handla om.

Engelska cuper fungerar ju inte alls på det sättet. Där finns i själva verket inga slutspelsträd alls att prata om. Där lottas istället allting fritt inför varje ny omgång. Detta ger så klart en slags intressant ovisshet, men gör även cupen svårare att visualisera.

Det europeiska cupspelet har försökt hitta något slags mellanläge. Personligen tror jag det skulle finnas en rätt stor poäng att i åtminstone någon av de engelska cuperna lotta hela cupträdet på en gång.

(6) Spelplatsen!

När det kommer till de engelska cuperna är det så att säga inte, med ett och annat tillfälligt historiskt undantag, något snack om var de kommer att spelas. Wembley är och förblir platsen där engelska cupfinaler helt enkelt ska spelas.

Super Bowl fungerar ju inte alls på det viset, utan fungerar mer som Champions League-finalen, det vill säga turnerandes mellan olika arrangörsstäder. Även detta gör varje final lite mer speciell, och lite mer av en happening lokalt.

Att flytta båda cupfinalerna från Wembley är förmodligen både onödigt och omöjligt. Men en av dem vore alls ingen dum idé att flytta därifrån, och i själva verket låta den turnera runt i världen.

(5) Sälja produkten!

För många här i världen är amerikansk fotboll, eller football kort och gott, något ganska okänt och något man inte bryr sig om. För många är den första och kanske egentligen den enda ingången till football just Super Bowl.

Det är genom Super Bowl som football framför allt genererar ny publik, nya tittare och nya marknader. Åtminstone utanför USA. Engelska cupfinaler bör på samma sätt vara unika möjligheter att öka intresset för engelsk fotboll globalt.

Självfallet är det inte någon större tillfällighet att just den här punkten hakar tämligen väl ihop med den förra punkten.

(4) Unikhet!

En Super Bowl är på många sätt för att inte säga alla sätt unik. Det finns inte någon annan match under säsongen riktigt som Super Bowl och till sin själva natur är det bara möjligt att se Super Bowl en gång om året.

Riktigt samma sak kan inte sägas om engelska cupfinaler. Vi kan börja med det enkla faktum att där redan från början finns två olika cupfinaler, där dess relativa betydelse därtill blivit alltmer likvärdig med åren.

Även den på pappret något viktigare FA-cupfinalen devalverar så att säga sig själv genom att även semifinalerna spelas på samma arena. När väl Ligacupfinalen eller FA-cupfinalen spelas så känns de inte alls unika på samma sätt som Super Bowl.

(3) Myter och sagor!

Amerikaner är allmänt sett fantastiska på storytelling, och inte minst när det kommer till sin egen idrott. Och inte minst runt Super Bowl är de väldigt skickliga på att hitta storys som får matchen att kännas om inte mer betydelsefull så i alla fall mer meningsfull.

Det kan handla om allt från det väldigt stora nästan sociologiska perspektivet, till det betydligt mindre mänskliga perspektivet. Det gäller så att säga att hitta människan mitt i allt det stora, men även lyckas hitta det stora i det mänskliga.

Engelsk och europeisk fotboll är för all del inte helt odugliga på just detta, men allmänt sett tas här oftast en betydligt mer teknisk hållning till de stora matcherna. Vi behöver lära oss att sätta in fotbollens största matcher i sitt sociala sammanhang.

(2) Effektiv speltid?

En av de stora skillnaderna mellan amerikansk idrott och engelsk idrott, inte minst mellan football och fotboll, är så klart att football spelas med effektiv tid, fotboll däremot spelas med rullande klocka.

Nu har detta sina delvis naturliga förklaringar. Football är till sin karaktär mer anpassat till effektiv speltid, givet att det i princip är en sekvens av fasta situationer snarare än det öppna spel som fotboll många gånger är.

Däremot skapar klockan också en känsla av ökad dramatik. Delvis är detta konstgjort, men icke desto mindre. Dessutom finns det en viss frustration på många håll att fotbollens 90 minuter i själva verket bara handlar om 50-60 minuter effektiv tid.

(1) Högre insatser!

Absolut ingenting inom football är större än Super Bowl. Det är den största matchen, det största som finns att vinna, och vinner man den matchen har man vunnit säsongen och förlorar man matchen så har man nästan förlorat hela säsongen.

Något liknande går inte riktigt att återskapa i cupfinaler i den engelska eller europeiska fotbollen. Även om Champions League är stort så är det inte det enda som finns att vinna under säsongen, en förlust i finalen saboterar inte hela säsongen på samma sätt.

Och även om det är väldigt roligt och trevligt att vinna någon av de engelska cuperna så är det, åtminstone för de största lagen, som mest en bonus. Kanske var det viktigare förr i tiden, men nu för tiden har dessa cupfinaler alls inte samma betydelse.

Detta är att göra dem en otjänst. De engelska cupfinalerna, åtminstone en av dem, måste helt enkelt ges högre insatser. Det kommer inte gå med pengar. Däremot skulle det gå genom att låta en plats i Champions League stå på spel.

För all del kan även jag känna att saken ges lite orimliga proportioner. Här finns inget förlåtande eller förmildrande omständigheter gällande Zoumas beteende i sig så klart, men Michail Antonio gör så klart en rätt god poäng när han påpekar att vreden och krav på repressalier mot enskilda spelare är värre i det här fallet än vad det brukar vara när spelare t ex agerar rasistiskt i tal eller handling.

På samma sätt tvingas man nog också tyvärr konstatera att det gick att se en betydligt större enhällighet på internet och sociala medier gällande just Zoumas uselhet än vad man kunde se gällande Mason Greenwood bara någon knapp vecka tidigare. Det hade varit lätt som outsider att tro att det är ett betydligt värre brott att misshandla katter än vad det är att misshandla kvinnor.

Men med detta ska självfallet inte Zoumas beteende på något sätt relativiseras. Snarare är det väl en kritik av hur lättvindigt fotbollen i praktiken har valt att ta allvarliga frågor som rasism och respekt för kvinnor, alldeles oavsett hur många kampanjer och snärtiga slogans den hittar på för att försöka övertyga oss om motsatsen. Emellertid kanske det bidrar till ett slags orättfärdigt rättfärdigande för West Ham och deras supportrar.

Att West Ham som klubb har hamnat i sådant blåsväder har däremot i sig inte så mycket med Zoumas kattmisshandel i sig att göra. Snarare har West Ham hamnat i blåsväder för hur de har valt att hantera detta. Ett något lättvindigt sätt att beskriva West Hams sätt att hantera problemet vore att säga att de inte hanterat det alls, men även att inte göra någonting alls är så klart ett sätt att hantera saken.

Många gnuggade sig nog i ögonen i veckan när Kurt Zouma dök upp i laguppställningen när West Ham spelade hemmamatch mot Watford. Det var väl så att säga inte riktigt vad någon hade förväntat sig sedan West Ham gått ut med ett av dessa vanliga uttalanden om hur de minsann tog största möjliga avstånd från Zoumas agerande och såg väldigt allvarligt på saken. Ord utan något som helst innehåll som det skulle visa sig.

Ställd mot väggen direkt efter matchen så gav David Moyes oss ett praktexempel på det klassiska försvaret så fort det börjar pratas om moraliskt ansvar inom fotbollen: Hans jobb är bara att sköta fotbollen, så får klubben sköta det andra. ”Det andra”, som om det ena gick att problemfritt hålla isär från det andra. Men kanske var intet annat att vänta av samme Moyes som tycker att vi alla borde vara fullt förstående för anti-vaxare.

Som spelare representerar man ofrånkomligen den klubb man tillhör, och varje gång som Zouma drar på sig West Hams tröja och spelar för dem så representerar han dem lite till, med deras goda minne. Föreställningen att det skulle vara möjligt att spela Zouma utan denna representativa effekt är i absolut bästa fall naiv, och i det betydligt mer sannolika värsta fallet direkt falsk och hycklande.

Vad sedan gäller det där ”andra”, det vill säga det som klubben skulle ta hand om, alltså inte Moyes eller laget, så gör sig väl West Ham heller inga större tjänster genom att påstå att det utfärdade bötesbeloppet skulle doneras till RSPCA, typ djurskyddsföreningen i England, bara för RSPCA att några dagar senare låta meddela att någon sådan donation varken inkommit eller annonserats. Men låt gå, saker kan försenas.

När det gäller skandaler inom politiken som leder antingen till politikers avgång eller krav på avgång brukar det ibland rätt klokt sägas att det som faktiskt sällan fäller dem är själva brottet eller förseelsen, utan snarare ljugandet om det och försöken att dölja det inträffade. Här finns en uppenbar parallell. West Ham sitter inte i skiten på grund av Zoumas beteende utan på grund av sitt eget svar på detta beteende.

Följden har blivit att West Ham universellt har fördömts i alla former av press och media, samtidigt som ett par sponsorer redan har valt att lämna klubben. Responsen har i någon mening blivit huvudsaken, och Zoumas kattmisshandel bisaken. Om vi någon gång hade behövt ett bra exempel på raka motsatsen till lyckad och effektiv krishantering så har West Ham precis gett oss det.

West Hams supportrar, i obestämd form plural för att indikera att naturligtvis gäller inte detta alla West Hams supportrar, prövar en annan synnerligen klassiskt beprövad metod för att hantera och deflektera kritiken mot den egna klubben. Enligt dem kritiseras West Ham nu på det här sättet för att de inte är någon storklubb. Så här skulle storklubbarna aldrig kritiseras verkar de mena.

Även om vi skulle bortse helt från deras minst sagt godtyckliga sätt att se sig själva som en storklubb när det passar och inte som en av storklubbarna när det praktiskt nog passar bättre, liksom den befängda föreställningen att t ex Man Utd eller Liverpool hade undgått kritik om de agerat på detta sätt, eller den närmast trumpianska offerkoftan runt den ena eller andra konspirationsteorin, så är detta självfallet ren idioti.

West Ham kritiseras inte på grund av någon illasinnad konspiration mot just dem specifikt eller mot mindre klubbar generellt. West Ham kritiseras för att de har agerat på ett sätt som i högsta grad motiverar kritik, och hanterat en moraliskt problematisk situation på ett sätt som antyder att de inte anser detta vara något problem över huvud taget.

Hade jag med någon slags ambition om bibehållen värdighet prövat något argument i den andra vågskålen så hade det förmodligen varit detta: Vad menar vi då hade varit ett rimligt agerande av West Ham i form av disciplinering av Kurt Zouma? Hur höga böter och hur lång tids avstängning pratar vi egentligen om? Bland alla som rasar i den här frågan är det svårt att hitta något mer konkret i den frågan.

För jag förmodar ändå, hur förkastligt man nu än anser att Zoumas kattmisshandel faktiskt är, att ingen därför tycker att det vore en rimlig bestraffning att stänga av honom från West Ham och från fotboll för all framtid.

Men detta är ingen vanlig dag eftersom Chelsea faktiskt ska spela VM-final just denna dag, mot Palmeiras av alla möjliga motståndare. Vad man nu än väljer att tycka om detta VM för klubblag som arrangeras av FIFA så går ändå två saker att konstatera. Dels att det är en särskilt rolig turnering och match eftersom man får chansen att spela den så väldigt sällan. Dels att det nog är världens just nu viktigaste oviktigaste cup och titel.

Viktig eftersom VM för klubblag för närvarande och sedan några år tillbaka står i centrum för en politisk maktkamp inom fotbollen mellan kanske framför allt FIFA och UEFA med avseende på kontrollen över klubbfotbollen.  Ormboet FIFA ser naturligtvis vilka enorma pengar UEFA genererar via framför allt Champions League, och den kakan vill de kanske som väntat roffa åt sig sin del av.

Vad som kanske försvann något i vreden över de största engelska och europeiska klubbarnas försök att skapa en europeisk superliga var att detta stod i nära samklang med FIFA och deras planer på ett väsentligt expanderat VM för klubblag. Ett VM för klubblag som skulle bestå av 24 klubbar och garantera de största klubbarna över £150m bara för att delta. Detta hade förändrat fotbollsvärlden i grunden.

Tanken var att detta skulle vara i land redan nu. Men nu blev det inte riktigt som FIFA ville. Dels satte både den politiska och den populistiska opinionen i europeisk fotboll käppar i hjulet för den europeiska superligan. Dels visade sig det kommersiella intresset för ett VM för klubblag mer begränsat än vad FIFA nog hade hoppats på. Något som möjligen förklarar FIFA:s förkärlek till arabstaternas icke-kommersiella motiv.

Ett hyfsat populärt tema de senaste dagarna har även varit att detta minsann är en väldigt viktig cup och titel för specifikt Chelsea. Jag ska ärligt medge att det var lite svårt för mig att på ytan förstå varför detta skulle vara viktigare för Chelsea än vad det hade varit för vilken som helst annan klubb, och när jag med viss nyfikenhet började läsa artiklarna hittade jag egentligen inget mer än vaga kopplingar till det ovanstående.

Visst skulle man kunna hävda att eftersom Chelsea har tappat taget om titelstriden i ligan så blir alla andra cuptitlar desto viktigare. Men exakt varför VM i klubblag därför skulle bli så värst mycket viktigare när Chelsea trots allt fortfarande är kvar i Champions League, kvar i FA-cupen och redan i final i Ligacupen, är inte alldeles lätt att förstå. Det hade varit lättare om detta varit nästan den enda titel Chelsea kunde vinna denna säsong.

Möjligen skulle man med visst fog kunna påstå att VM för klubblag blir viktigare för Chelsea att vinna eftersom det är en titel de faktiskt aldrig förut vunnit, fastän de ändå haft möjligheten att göra det. Både Man Utd och Liverpool har ju vunnit VM för klubblag t ex, både i dess äldre och dess mer moderna form. Men Chelsea förlorade ju faktiskt när de hade chansen senast, för exakt tio år sedan mot Corinthians i finalen.

Normalt sett är ju VM för klubblag en cupturnering som brukar avfärdas en smula med att den ju är stört omöjlig för europeiska klubbar att förlora. Och visst är det väl så att de europeiska klubbarna går in i den som rätt klara favoriter. Men Chelsea är alltså i någon mening ett slags levande bevis på att det inte precis är någon garanti att den europeiska klubben vinner den här cuptiteln.

Vad man förmodligen också måste förstå med en sådan här cup är att den är så väldigt mycket större och mer betydelsefull för kanske framför allt de sydamerikanska klubbar som tar sig hit. Detta är deras enda chans att möta europeiska klubbar och verkligen visa att de ska vara med i snacket om att vara världens bästa lag, i alla fall på pappret. Detta är stor prestige för dem och har alltid varit.

Palmeiras rustar med andra ord för krig på planen ikväll. De kommer sälja sig otroligt dyrt och Chelsea har en mycket svår match framför sig. Om Chelsea möjligen gick in den här cupen med lite semesterkänsla, vilket kanske är lätt hänt givet kontrasten mellan ett varmt och soligt Abu Dhabi och en kall och regnig cup- och ligalunk i England, så är det ett humör de blixtsnabbt måste göra sig av med inför kvällen.

Än så länge räknas VM för klubblag inte bland de stora titlarna, hur mycket detta än gnager FIFA. Normalt sett tycker jag det brukar bli rätt pinsamt när det ska börja räknas titlar för de största och oftast spanska klubbarna och de största spelarna och tränarna från oftast de spanska klubbarna, och man tar med bland annat denna titel mest som ett sätt att boosta siffrorna och få dem att låta bättre än vad de egentligen är.

Å andra sidan kan jag för all del tycka att det alltid är bra när klubbar och managers verkligen tar alla cuper och alla matcher på allvar, precis som jag tycker det är minst lika pinsamt när klubbar, managers, spelare eller supportrar kommer efter att ha förlorat den här typen av matcher och titlar och säger att det ändå inte spelar någon roll. Självfallet spelar det roll, även om man inte därför räknar in detta som en av de primära titlarna.

VM för klubblag är, som det brukar heta, en potta värd att vinna och kanske framför allt en väldigt rolig titel att vinna just för att man så sällan har möjlighet att vinna den. Men det är ändå vad jag brukar kalla för en deriverad titel. Det vill säga, det är en titel, precis som t ex UEFA:s supercup, som nästan följer som en direkt konsekvens av att en klubb vunnit Champions League. Det är för få matcher för att den ska stå på egna ben.

Detta vill alltså FIFA ändra på. Något jag för all del inte är någon principiell motståndare till. Tvärtom känner jag mig rätt positiv till ett riktigt VM för klubblag som spelas utifrån ungefär samma premisser som ett vanligt VM. Det skulle utan problem kunna ta den plats i kalendern som Confederations Cup nu har. Men det måste självfallet vara ett VM för klubblag som bygger vidare på klubbfotbollens nu existerande struktur.

Men ska detta ske så måste FIFA börja jobba för fotbollens intressen mer än för FIFA:s intressen. FIFA kommer självfallet hävda att detta är exakt samma sak, men det är det naturligtvis inte.

Den ofrånkomliga invändningen var kanske att Leicester inte någon av gångerna faktiskt tog sig till Champions League. Detta kan självfallet ses som en både orimlig och orättvis kritik givet att det knappast vid något tillfälle kan ha ansetts vara något som gick att kräva på förhand av Leicester. Men kritiken blir desto mer rimlig när man betänker att Leicester båda gångerna tappade rejäla poängförsprång i tabellen.

På något sätt har detta bekräftat bilden av Rodgers som funnits i engelsk fotboll ända sedan hans tid i Liverpool. Det har hela tiden varit nästan och nära, men aldrig riktigt hela vägen fram. Rodgers tog nästan Liverpool till ligatiteln, men inte hela vägen fram. Han har tagit Leicester nästan till Champions League, men inte hela vägen fram. Detta var en kritik som började höras redan under förra säsongen.

Vinsten i FA-cupen mildrade den kritiken rätt betänkkligt, och det var väl just inget märkligt med den saken. Det är så att säga inte varje säsong som Leicester lyfter titlar, och att vinna FA-cupen är självfallet något väldigt stort för dem. Men förhoppningen och tanken måste rimligtvis ha varit att Leicester skulle ha byggt vidare på den framgången, men så har det alls inte blivit.

Den här säsongen, Rodgers fjärde säsong med Leicester, har så här långt visat sig vara ett enda långt misslyckande. På tolfte plats i tabellen befinner sig Leicester väldigt långt ifrån att konkurrera om ens europeiska cupplatser den här säsongen, än mindre Champions League-platser. Leicesters Europa League-äventyr kraschade alldeles i onödan redan i gruppspelet, och för bara några dagar sedan åkte de ur FA-cupen med buller och bång.

Leicester inte bara förlorade FA-cupmatchen mot Nottingham Forest på City Ground, de blev förnedrade, avklädda och fullständigt spelade av planen. Det är självfallet illa nog då Leicester alltså var regerande mästare i FA-cupen och dessutom spelar i en högre division än Forest. En delvis bortglömd aspekt med förlusten, som gör att den svider desto mer, är att det faktiskt också var en derbymatch.

Förlusten mot Nottingham Forest har fått folk att börja vässa knivarna. Pennorna bland engelska fotbollsjournalister är redan minst sagt vässade. Frågorna om tiden möjligen har börjat rinna ut eller redan runnit ut för Rodgers i Leicester avslutas med frågetecken som i vissa fall är så raka att de börjar bli misstänkt lika utropstecken. På flera håll har de mer eller mindre retoriska frågorna fått lämna plats åt krav på avgång.

Man måste anta att Rodgers själv knappast är omedveten om detta. Hans kommentarer efter matchen mot Nottingham Forest följer också det mönster vi brukar se när en manager känner sig ifrågasatt eller hotad. Rodgers anklagade tämligen öppet sina spelare för att inte visa tillräcklig auktoritet eller vilja på planen, eller att inte riktigt ta matchen på det allvar den förtjänade.

Allt vad Rodgers säger i det där fallet får nog sägas vara helt och hållet befogad kritik från hans sida. Tyvärr är matchen mot Forest heller inte riktigt något enskilt undantag den här säsongen, utan vi har sett lite samma sak från och till hela säsongen. Men det är dels att kritiken framförs öppet som är intressant i sammanhanget, det brukar aldrig vara ett särskilt positivt tecken. Dels är det vad kritiken så att säga inte sade.

För om det nu är så att spelarna inte visar tillräcklig auktoritet, vilja eller intresse på planen så är det självfallet något som i första hand måste landa på managerns bord, det vill säga på Rodgers eget bord. Attityder reflekterar alltid ledarskap. Visar spelarna brist på auktoritet och vilja beror det med största sannolikhet på att managern förlorat både sin egen auktoritet, förtroende och förmåga att motivera laget.

Rodgers riktar gärna strålkastarna mot laget och de egna spelarna. Hans uttalanden pekar i riktningen att han anser att Leicester måste bygga om laget, att Leicester är ett lag bestående av spelare som varit tillsammans i över tre år. Utöver att detta måste betraktas som något utav en halvsanning så väcks självfallet frågeställningen om Leicester längre är särskilt intresserade att investera stort i ett lag med Rodgers som manager.

Om Rodgers redan har visat under vad som kan ses som en managercykel att han för all del lyckades komma nära och nästan med Leicester, men inte hela vägen fram, varför skulle Leicester i så fall vara villiga att låsa fast sig under ännu en managercykel med Rodgers som manager? Leicester skulle mycket väl kunna komma fram till att det är inte bara vissa spelare som varit i Leicester i tre år eller längre, utan även Rodgers.

Rodgers problem är självfallet att det knappast finns något kvar den här säsongen för honom att jobba med för att så att säga ändra på detta intryck. Leicester är redan ute ur de båda cuperna och i ligan ligger de så pass långt efter att det inte känns särskilt aktuellt att hoppas på något mer än möjligen en plats på övre halvan. Återstår gör ett slutspel i Europa Conference League, en europeisk cuptitel utav högst tveksamt värde.

Möjligen är det bara i de återstående matcherna mot storklubbarna den här säsongen där Leicester och Rodgers verkligen kan göra något slags avtryck. Med början i så fall ikväll när Leicester åker till Anfield för match mot Liverpool.

The Athletic har gjort en ganska intressant genomgång av lagens bollinnehav på planens olika zoner under den här säsongen. Bollinnehav är ju ett väldigt vanligt mått på någon slags dominans sedan bra många år tillbaka, även om det är en siffra eller statistik som många gånger används väldigt ytligt och lättvindigt.

Vad den här uppdelningen ändå gör eller kanske rättare sagt tillför är just att visa på bollinnehavet i olika zoner. Vilket självfallet gör det möjligt att notera de områden på planen där kontroll över bollen är extra viktigt. Men dessutom ger det oss faktiskt en rätt bra visualisering över hur bra ett lag faktiskt är över lång sikt.

Sambandet är naturligtvis inte perfekt, det är det ju aldrig, men det är ändå ett påfallande starkt samband hur Premier Leagues nuvarande ligatabell faktiskt speglar en tabell konstruerad utifrån den här bilden. Kontrasten mellan Man City på första plats och Burnley på sista plats är ju inte minst ganska underhållande.

Slutsatsen blir med andra ord rätt enkel. Vill du bli bättre och bättre i Premier League så måste du få fler och fler röda fält på en sådan här karta. Det har sagts att bollinnehavet inte är lika viktigt i Premier League som det är i andra ligor, men den här bilden visar klart och tydligt att bollinnehavet ändå är mycket viktigt.

Detta är en diskussion som riskerar landa i hönan eller ägget-oklarheter, men kanske är det alltså ingen tillfällighet att det går som det gått för hyfsat etablerade klubbar som Burnley, Newcastle och Everton den här säsongen. Samtliga tre klubbar med managers för vilka bollinnehavet inte är en viktig del i deras fotbollsidé.

Sean Dyche, Steve Bruce och Rafa Benitez är eller har varit förespråkare för egentligen den motsatta fotbollsidén, nämligen att bollinnehavet inte är särskilt viktigt, eller i alla fall inte viktigare än organisation och position. Att kontrollera yta är viktigare än att kontrollera boll.

Omvänt skulle vi även kunna se varför klubbar som t ex Brentford, Brighton och Leeds lyckas så relativt väl i Premier League. Eller åtminstone betydligt bättre än vad många tror eller förväntar sig. Det är inte lag med de största resurserna eller bästa förutsättningarna, men spelar en fotboll som är större än summan av dess delar.

Hur som helst måste väl alltså detta betyda att ikväll blir det Crystal Palace, Tottenham, Man City och Leeds som vinner. Eller hur?!

:::

Chelsea går ikväll in i VM för klubblag, där de i vad som är semifinalen möter saudiska Al-Hilal. Om de vinner så väntar Palmeiras i lördagens final.

:::

Ord måste omsättas i handling. När West Ham spelar Kurt Zouma mot Watford igår kväll så blir deras ord om att de reservationslöst tar avstånd från dennes beteende absolut ingenting värda. Det är ord for show, inte for real.

:::

Wayne Rooney pratar i en intervju om att han försökte göra John Terry illa på planen för över 15 år sedan och FA får för sig att detta måste de göra en grej av? Varje gång jag tror att jag förstått vidden av FA:s dumhet så bevisar de mig fel.

:::

Får vi se Christian Eriksen göra sin återkomst till fotbollsplanen ikväll?

Det där sång- och dansnumret har vi naturligtvis hört oändligt många gånger förut. Hur det egentligen kommer sig att dessa spelare, eller möjligen snarare deras agenter eller publicister, ännu inte förstått hur genomskinligt detta är som ett sätt att säga dels vad man vet att supportrarna vill höra, dels det som klubben som betalar dem stora pengar vill att de ska säga, är onekligen ett av livets stora mysterium.

Bruno Guimaraes är följaktligen långt ifrån den enda att göra sig skyldig till den där typen av tomt publikfrieri, och förmodligen är det väl heller inte på något sätt det allra värsta exemplet på detta som går att hitta, men det gör naturligtvis inte saken i sig särskilt mycket bättre. Varje gång man hör sådana där saker vill man egentligen helst av allt bara himla med ögonen. Man lyssnar hellre på dansbandsmusik.

Därefter blev däremot ljudet under måndagen betydligt bättre för Newcastle. Dan Ashworth sa plötsligt upp sig som Brightons så kallade technical director. Vilket så klart inte är bra alls för Brighton men desto bättre för Newcastle eftersom det låter som en närmast förgången slutsats att anledningen att Ashworth säger upp sig från Brighton är för att han tackat ja till att bli Newcastles technical director istället.

Ashworth har varit en av engelsk fotbolls mest framstående technical directors, directors of football eller kort och gott sportchefer de senaste tio-femton åren. Han fick mycket beröm redan för sin första tjänst i West Brom mellan 2007 och 2012, ett jobb som gjorde att han utsågs till FA:s director of elite development. Väl där lade han grunden för den satsning som resulterat i det engelska landslagets framgångar de senaste tre-fyra åren.

Kort efter VM-semifinalen 2018 valde emellertid Ashworth att säga upp sig från FA, och istället ta jobbet som Brightons technical director. Med Brighton har Ashworth visat sina förmågor på allra bästa sätt, har närmast revolutionerat Brightons mål och metod när det gäller att värva spelare, samt ligger bakom den spelidé som resulterade i anställningen av Graham Potter och som nu får anses ha etablerat Brighton i Premier League.

Kort sagt känns det både som en kupp och som något av en kanonanställning av Newcastle. Och hade det inte möjligen kunnat uppfattas som något patroniserande av Newcastle hade jag möjligen kunnat säga något egentligen rätt dumt som att ett bevis för Ashworts duglighet är att han för några år sedan sågs som en kandidat som Man Utds sportchef. Men detsamma kan väl snart sägas om alla med någon form av puls.

Trycket kommer självfallet vara enormt på Newcastle att värva spelare. Så var det redan nu i januari och så kommer det självfallet fortsätta se ut under åtminstone de närmaste åren. Vi såg även svårigheterna som följer på detta och på Newcastles situation nu under januari. Alla vet eller anser sig veta att Newcastle är rikare än gud. Antingen vill klubbar alls inte sälja till Newcastle av ett eller annat skäl, eller så kräver de enorma premiums.

Alltså säger det kanske sig självt att nyckeln till framgång inte kommer ligga så mycket i att värva spelare som hur man väljer att värva spelare, uttryckt annorlunda kanske hur bra man lyckas värva spelare. Med andra ord är det kanske på lång sikt viktigare för Newcastle att värva någon som verkligen vet hur man värvar spelare än vad det är att faktiskt värva spelare.

Vill man ha någon fundering eller möjligen något frågetecken gällande Newcastles anställning av Dan Ashworth så vore det möjligen att Newcastles ambitioner att bli en global superklubb inte nödvändigtvis matchar Ashworths befintliga profil, där han alltså huvudsakligen gjort storverk för klubbar med betydligt mer blygsamma såväl resurser som ambitioner. Även engelska landslaget kanske kan ses lite på samma sätt.

Kravprofilen är rimligtvis en annan i klubbar som West Brom och Brighton, där ambitionen normalt sett inte varit så värst mycket större än att ta sig till Premier League och hålla sig kvar i Premier League, än vad den är i ett Newcastle som säger sig sikta mot något slags nytt världsherravälde. En annan kravprofil kan även innebära krav på andra kompetenser och andra sätt att tänka.

Nu finns för all del ingenting som säger att Ashworth inte är kapabel till att anpassa sig och i någon mening lyfta sig till en helt annan kravprofil. Det är en allmän svaghet i vårt sätt att se på världen att vi så ofta bedömer människor enbart utifrån deras historiska bedrifter och inte deras framtida potential. Egentligen borde man lika gärna kunna vända på frågan: Varför skulle Ashworths metoder inte kunna anpassas också till Newcastle?

Dessutom är det ju ofrånkomligen även så att även om Newcastle nu vill bli den där globala superklubben på den absoluta toppen av världsfotbollen så innebär ju inte det att de faktiskt befinner sig där ännu. Newcastle är fortfarande, på samma sätt som West Brom och Brighton, en klubb som så att säga måste kämpa och slåss ur ett underläge, även om detta underläge möjligen är som mest temporärt.

Viktig match ikväll för Newcastle hemma på St James Park. Dessutom en högintressant match mot ett Everton som inte bara är ett av lagen som Newcastle faktiskt kan ta sig ifatt i nedflyttningsstriden utan dessutom ett just nu högintressant lag som åtminstone ser ut att ha fått en slags nytändning både mentalt och sportsligt med Frank Lampard som ny manager.

Om inte annat artar det sig väl till en intressant showdown vad som är värt mest i en av Premier Leagues bottenstrider, saudiarabiska stålar eller poppigt, engelskt managernamn. Även om nu Newcastle med Eddie Howe som manager och Dan Ashworth som technical director knappast kan sägas ha det tomt på det engelska poppighetskontot.

Något vanskligt är naturligtvis detta att göra just i januari, då antalet värvningar av lätt insedda skäl är mycket lägre än vad det är under sommaren, och då det under januari alltså inte nödvändigtvis behöver krävas särskilt mycket för en värvning att faktiskt komma med på denna lista. Att anses vara en bra januarivärvning kan alltså inte allt annat lika anses vara likställt med en bra sommarvärvning.

Som vanligt gäller de vanliga brasklapparna gällande den här typen av listor och värdering av transfers. Det är alltså inte spelarna som värderas, jämförs och rankas, utan värvningarna, vilket alltså inte är riktigt samma sak. Det förtjänar kanske också att betonas att det endast är spelarnas möjliga bidrag inom en överskådlig framtid som faktiskt tas med i värderingen. Annars blir värderingen antingen omöjlig eller meningslös.

Vilka är då enligt mig de åtta bästa januarivärvningarna i Premier League?

(8) Dejan Kulusevski, Tottenham

Självfallet är detta en riktigt spännande värvning och självfallet kan det visa sig bli ett gulddrag både för Tottenham och för Kulusevski. Jag känner mig bara inte riktigt lika övertygad som en del andra att detta faktiskt kommer bli särskilt bra.

Dels eftersom Tottenham knappast saknar väldigt skickliga spelare på just Kulusevskis position, så speltiden för Kulusevski kan bli nästan lika krånglig som i Juventus. Dels för att Premier League kan vara en kall och hård miljö för spelare som Kulusevski.

(7) Bruno Guimaraes, Newcastle

Jag ska inte påstå att jag vet väldigt mycket om Guimaraes men när jag tittar på innehållsförteckningen så står det mittfältare i Lyon de två senaste åren samt brasiliansk landslagsman. Newcastle hade kunnat göra sämre.

Vi vet dock inte hur Guimaraes tyr sig till Premier League. Det har sagts att även Arsenal var ute efter att värva spelaren. Jag vet inte om detta stämmer eller betyder mer än bara det gamla vanliga att Wenger nästan värvade honom som riktigt ung spelare.

(6) Rodrigo Bentancur, Tottenham

När man tittar på Tottenhams värvningar i slutet av januarifönstret är det ju ganska lätt att få intrycket att i brist på bättre idéer så återvände Fabio Paratici bara till sin gamla klubb och vittjade deras överskottslaget.

Elakt möjligen, om än mot Paratici, de båda spelarna eller möjligen både och. Bentancur är emellertid en spelartyp som Tottenham saknar på sitt mittfält, och i det avseendet tror jag han faktiskt kan få större impact för Tottenham än Kulusevski.

(5) Kieran Trippier, Newcastle

Den första värvningen Newcastle gjorde under sin nya regim och arguably även den bästa värvningen. Både sett till storleken på namnet och kvaliteten på spelaren. Trippier förstärker även lagdel som Newcastle akut behövde förstärka.

I den mening jag möjligen känner mig något tveksam till värvningen så bygger det på den gamla tanken att hur bra en högerback än är så kan inte en högerback själv lyfta laget. Trippiers bidrag kommer vara beroende av sin omgivning.

(4) Philippe Coutinho, Aston Villa

Här ska jag villigt medge att jag halvt om halvt chansar, för det mesta säger mig att detta antingen blir mycket bra eller väldigt, väldigt dåligt. Vad som talar för det senare är så klart att Coutinho under lång tid har befunnit sig i Barcelonas frysbox.

Coutinhos kvaliteter som spelare går däremot knappast att förneka, och endast som så och om Steven Gerrard faktiskt lyckas tina upp Coutinho så har Aston Villa onekligen värvat en spelare på en helt annan kaliber än vad de hade i laget förut.

(3) Luis Diaz, Liverpool

Mycket hög risk att jag faktiskt underskattar den här värvningen, fastän jag alltså placerar den som trea. Vad jag har sett av Diaz i Porto är något jag tycker väldigt mycket om, och jag har inte alls svårt att se vad han ge och göra i Liverpool.

Har jag någon reservation så är det möjligen att Diaz normalt sett tar samma position på planen som Sadio Mané. Hur mycket kommer Diaz alltså få spela, och om han spelar hur mycket bättre än Mané kan det realistiskt sett bli?

(2) Lucas Digne, Aston Villa

Evertons bästa spelare förra säsongen och en av deras bästa spelare genomgående de senaste åren, men kom alldeles på kant med Rafa Benitez. Jag är tämligen övertygad om att om Digne varit kvar i Everton när Frank Lampard blev manager hade han inte sålts.

Med vilket jag alltså skulle vilja säga att Aston Villa i Lucas Digne har värvat en av ligans bästa vänsterbackar. Det är sannerligen dåligt kap för en klubb som till storlek, resurser och förutsättningar bör anses befinna sig på samma nivå som Everton.

(1) Donny van de Beek, Everton

Om jag skulle påstå att Man Utd mer eller mindre begått en brottslig handling med hur de har hanterat van de Beek sedan de köpte honom för dyra pengar så överdriver jag förvisso, men jag överdriver inte mycket.

Vi vet inte hur detta kommer att gå, till stor del eftersom vi inte vet hur det kommer gå för Everton, men van de Beek visade i Ajax att han är en kvalitetsspelare, och är precis den typ av spelare som Everton har saknat och behöver.

En annan plattityd var påståendet att Chris Hughtons avsked inte på något sätt skulle ”fixa” Nottingham Forest, att klubbens problem går djupare än så. Naturligtvis är det en orimlig tanke, varför ingen förmodligen heller har tänkt den, att enbart sparkningen av Hughton skulle lösa alla problem. Dessutom uppstår väl en fundering över vad man egentligen menar med att ”fixa”.

Nästan fem månader senare ser emellertid Nottingham Forest tämligen ”fixade” ut. De har avancerat från en i högsta grad oroväckande jumboplats i EFL Championship till åttonde plats i tabellen med vittring på playoff-platserna. De har besegrat Arsenal i FA-cupen och avancerat till fjärde omgången, där de idag möter Leicester hemma på City Ground. Framför allt har de fått Roy Keane att skratta och le och säga snälla saker.

Chris Hughton fick sparken av Nottingham Forest sedan laget tagit en poäng på sina första sju matcher, alltså förlorat sex av sju matcher utan att vinna en enda. Beslutet att tacka Hughton för sig var både uppenbart och ofrånkomligt i det läget. Beslutet att ersätta honom med Steve Cooper var varken uppenbart eller ofrånkomligt, men har visat sig vara extremt lyckat.

Nottingham Forest har förlorat färre gånger på de 23 följande matcherna med Cooper än vad de gjorde på sina första sju matcher med Hughton. Framför allt har Nottingham Forest vunnit tolv av dessa 23 matcher, alltså över hälften av matcherna. Nottingham Forest, som i början av säsongen såg ut att behöva förbereda sig för nedflyttningsstrid, jagar nu istället playoff och uppflyttning.

Varje gång Nottingham Forest börjar gå bra börjar det också pratas om uppflyttning och en återkomst till Premier League. Kanske är det en historisk ofrånkomlighet av nostalgiska och romantiska skäl. Naturligtvis är detta överdrivet, naturligtvis sätter detta en onödig press på Nottingham Forest, naturligtvis betyder inte detta att Nottingham Forests alla issues är ”fixade”. Men här finns ändå goda skäl för optimism.

Genomtänkta transfers. Forests transferaktivitet har förut snällt kunnat beskrivas som ostrukturerad. Detta verkar nu förändrat med spelare som värvas i god tid utan stress, och en tydligare bakomliggande tanke med fokus på föryngring och utveckling. Forest har även värvat starkt under januarifönstret.

Planer för playoff. Forest avslutade förra säsongen och inledde denna säsong oroade över nedflyttning. Nu jagar istället Forest en av playoff-platserna, och i Steve Cooper har de en manager med erfarenhet av att ta ett lag till playoff och med viss framgång genomföra ett playoff.

Unga spelare. En stor anledning varför Forest anställde Steve Cooper var dennes vana och vilja att använda och utveckla unga spelare. Forests ungdomsverksamhet sprudlar med mängder av lovande spelare som Jayden Richardson, Tyrese Fornah, Dale Taylor, Oliver Hammond, Aaron Donnelly, Baba Fernandes med flera som väntar i vingarna.

Egna stjärnor. Apropå Forests unga och egna spelare är det svårt att inte nämna lagets just nu främsta stjärna, 20-årige Brennan Johnson som för närvarande måste ses som en av ligans bästa spelare. Flertalet Premier League-klubbar ryckte i Johnson i somras, men han blev kvar i Forest till allas lycka utom motståndarnas.

Modern arena. City Ground är klassisk engelsk fotbollsmark. Men detta är ju så att säga både på gott och på ont. Ett av Marinakis stora projekt redan från start har varit att uppgradera och modernisera City Ground, och det ser precis ut som om Forest är på väg att få politiskt stöd för det projektet.

Aktiv akademi. Det är för all del inte bara den egna arenan som genomgår utveckling, detsamma kan sägas för Forests träningsanläggning och akademi. Forest är en av det fåtal engelska klubbar med så kallad kategori ett-status på sin akademi, och det är tydligt att Forest ser akademin som en viktig del i klubbens närmaste framtid.

Stolta supportrar. Forest har av tradition en stark supporterkultur. Supportrarna har lidit under dåligt ägarskap och ledarskap under de senaste tio åren, men under Forests nuvarande ägare och lagledning har supportrarna återigen hittat hem och stöder till laget under både hemmamatcher och bortamatcher kan bara beskrivas som elektriskt.

Vad som däremot i slutänden borde vara Nottingham Forests största skäl till optimism är inte något av dessa skäl enskilt eller var för sig, utan vad samtliga dessa skäl tillsammans är ett tydligt tecken på. Nämligen Nottingham Forests ägares Evangelos Marinakis klara ambition i både ord och handling att ta Nottingham Forest tillbaka till Premier League, fast på ett ansvarsfullt sätt.

Blir det inte uppflyttning för Nottingham Forest i år så räkna med dem som en av de stora favoriterna nästa säsong. Det var ingen tillfällighet att Nottingham Forest vann mot Arsenal i FA-cupen. Det vore ingen tillfällighet om de under dagen även besegrade Leicester.

Allams gjorde sig ovänner med både samhälle och supportrar genom att inte bara försätta Hull City i närmast omöjliga situationer rent fotbollsmässigt, exempelvis tvingas inleda en Premier League-säsong utan ens en full spelartrupp, utan provocera de egna supportrarna med fullständigt befängda marknadsföringsidéer som att ändra klubbens namn till Hull City Tigers.

Skäl att jubla således för Hull Citys supportrar när de nu äntligen har blivit av med Allams som ägare, sedan dessa för några veckor sedan gjorde klart med försäljningen av Hull City till Acun Medya och den turkiske affärsmannen Acun Ilicali för den runda summan om £30m, det vill säga närmare bestämt motsvarande ungefär en halvbra Premier League-spelare.

Acun Ilicali slösade liksom ingen tid med att sätta sitt avtryck på klubben. Det tog honom en knapp vecka att säga sayonara till Grant McCann, Hull Citys manager sedan två-tre år tillbaka, och bara ytterligare några dagar att ersätta honom med Shota Arveladze, en gång i tiden anfallare i Rangers med som manager de senaste åren främst aktiv i Turkiet, Israel och allra senast Uzbekistan.

Hull Citys supportrar var väl för all del inte några större vänner av Grant McCann som manager, men det är väl ändå fullt möjligt att de inte därför heller blev överdrivet imponerade av vem Acun Ilcali anställde istället. Varför Arveladze skulle lyckas bättre med Hull City än McCann är inte precis en fråga med något alldeles uppenbart svar. Snarare känns det väl som om Ilcali bara anställt en av sina egna kontakter eller polare.

Möjligen medveten om detta intryck och denna möjliga uppfattning beslutade sig Acun Ilcali för att så att säga ta tjuren vid hornen. I en öppenhjärtig intervju spelade han ut hela registret med vad man skulle kunna kalla för the greatest hits. Hull City siktar på uppflyttning redan denna säsong, Hull City ska värva spelare och inte sälja sina bästa spelare, och matchbiljetter ska börja säljas för så lite som £2.

Publikfrieri så det bara skriker om det med andra ord, det vill säga ett smörgåsbord av allt vad en generell supporter brukar vilja höra. Stora ambitioner, köpa och behålla spelare, billigare biljetter och så vidare. Fattas väl bara gratis paj och öl på Hull Citys hemmamatcher också. Men möjligen är det faktiskt inte enbart publikfrieri, möjligen finns kanske även tanke och substans bakom de stora orden.

Visst kan det väl framstå som galenskap för Hull City att börja fundera på uppflyttning redan den här säsongen när man befinner sig på nittonde plats i EFL Championship, men när man betänker att det med 18 omgångar kvar av säsongen faktiskt skiljer ”bara” 13 poäng upp till playoff-strecket så börjar man inse att för all del måste ses som osannolikt, men inte för den delen helt omöjligt.

Visst kan det väl framstå som bröstdunkande att prata om hur man inte ska sälja sina bästa spelare utan istället värva nya spelare. Å andra sidan var det inte bara tomma ord av Acun Ilcali. Hull City sålde t ex aldrig anfallaren Keane Lewis-Potter fastän Brentford sägs ha bjudit närmare £20m. På deadline day tog Hull City klart med fyra nya spelare i form av Allahyar Sayyadmanesh, Markus Forss, Ryan Longman och Liam Walsh.

Visst kan det väl framstå som ekonomiskt vansinne att börja prata öppet om att sänka biljettpriser till £2, särskilt som Hull Citys VD och vice ordförande avrått honom från det, men som ett sätt att snabbt göra sig vän m,ed supportrarna och locka mycket folk till vad som annars har varit en ganska halvtom arena är det inte nödvändigtvis en dålig idé. Vad den idén än kostar på kort sikt kan den betala sig på lång sikt.

Allra mest fastnar man kanske för Acun Ilcalis prat om optimism och positivitet. Detta är viktigt och underskattas ofta. Naturligtvis är det viktigt att se och förstå sig på de problem en klubb brottas med, men man kan inte enbart se problemen utan man måste även se de möjliga lösningarna och möjligheterna. En sådan optimism är kanske framför allt vad Hull City har saknat under Allams allt tröttare ägarskap.

Huruvida detta faktiskt har fått en omedelbar positiv effekt på Hull City är nog en både svår och ärligt talat något tendentiös slutsats. Men en enkel observation är trots allt att efter att innan dess ha förlorat tre matcher i rad så har Hull City efter uppköpet vunnit tre matcher i rad, dessutom mot topplagen Blackburn Rovers, Bournemouth och Swansea, och kan idag ta sin fjärde raka seger hemma mot Preston North End.

Nog kan det vara så att det mest är snack av Acun Ilcali, världen är som vi vet full av idésprutor som däremot aldrig riktigt levererar. Nog kan det vara så att Ilcalis ego skriver checkar som han därefter inte riktigt klarar av att casha in. Varje gång en ny ägare börjar prata om den stora revolution de har för avsikt att göra så brukar jag dra öronen åt mig eftersom det oftast brukar tyda på en ägare som inte vet mer än den vet.

Huvudpoängen torde ändå vara denna: Hull City visste onekligen vad de fick med Allams som ägare, det var så att säga det som var problemet. Hull City vet möjligen inte riktigt vad de kommer få med Acun Ilcali som ägare, men där finns även en möjlighet.

:::

För all den match under fredagskvällen, och några matcher även under söndagen, men i övrigt full fjärde omgång av FA-cupen under lördagen.

Chelsea vs Plymouth Argyle
Räknat från och med säsongen 2004-05 har Chelsea i de tidiga omgångarna av FA-cupen och Ligacupen vid 55% av möjliga tillfällen lottats på hemmaplan mot ett lag från en lägre division. Hiskeligt hög siffra givet att en stor del av återstående procent är lag från lägre divisioner på bortaplan eller Premier League-motstånd på hemmaplan.

Kidderminster Harriers vs West Ham
Utan tvekan den fjärde omgångens glamourfight i FA-cupen. Kidderminster hör hemma i den engelska fotbollens sjätte division, National League North, har aldrig förut tagit sig längre än den fjärde omgången, och ska nu alltså möta ett av Premier Leagues topplag. Tro för all del inte att det är omöjligt!

Crystal Palace vs Hartlepool
Ännu en match mellan vind och källare i engelsk fotboll där Crystal Palace från Premier League tar emot League Two-laget Hartlepool. Allt annat än en Crystal Palace-vinst vore väl att betrakta som en stor överraskning.

Huddersfield Town vs Barnsley
Det går sannerligen inte bra för Barnsley och Poya Asbaghi som deras manager, där de ligger rejält sist i EFL Championship. Svårt att se att FA-cupen skulle vara någon större prioritet för dem och om inte annat av det skälet lär detta vara en match som Huddersfield vinner.

Peterborough vs QPR
En bubblare för att bli omgångens mest händelserika match. Det händer alltid saker när Peterborough spelar och med ett QPR vars främsta fokus förmodligen kommer vara på ligaspelet och möjligheten till uppflyttning den här säsongen, så finns alla förutsättningar för en rejäl shoot-out.

Southampton vs Coventry City
Coventry går för närvarande rätt bra i EFL Championship så detta kommer inte med någon nödvändighet bli en promenadseger för Southampton, där jag dessutom antar att Ralph Hasenhüttl kommer försöka rotera rätt friskt.

Everton vs Brentford
Spännande att se Everton i vad som alltså blir Frank Lampards första match som deras manager. Everton gjorde några riktigt intressanta värvningar i slutet av transferfönstret och det verkar ha lagt sig något slags lugn runt klubben. Viktigt med en bra start!

Stoke vs Wigan
Två lag som båda har spelat FA-cupfinaler de senaste tio åren, och ett av dem har ju till och med vunnit FA-cupen, innan båda alltså degraderats till Football League. Wigan brummar på för fullt i League One och bortaplan behöver absolut inte stoppa dem mot Stoke.

Man City vs Fulham
Fulham bombar på i ligan och öser in mål i EFL Championship som vore de just något slags Man City. Naturligtvis blir det en helt annan sak i den här matchen där det så klart ska till en dunderskräll för att Fulham ska lyckas vinna mot Man City. Men varje match är som vi vet sin egen match, märkligare saker har hänt.

Wolves vs Norwich
Känns på förhand som en av omgångens tröttare matcher där Wolves får favoritskapet tack vare hemmaplan och inte så värst mycket mer. Norwich tänker förmodligen mer på att försöka rädda sig kvar i Premier League.

Cambridge vs Luton Town
Belöningen för Cambridge efter att i den tredje omgången sensationellt ha besegrat Newcastle på bortaplan blir en hemmamatch mot Luton Town. På pappret ett betydligt mer beskedligt motstånd och Cambridge borde se goda möjligheter att för första gången i deras historia ta sig till FA-cupens femte omgång.

Tottenham vs Brighton
Tottenham har haft varken framgång eller något större faktiskt intresse för cupspelet hittills den här säsongen, men nu är FA-cupen faktiskt den enda titel som fortfarande är möjlig för Tottenham och Antonio Conte att vinna den här säsongen. Ett svårspelat Brighton blir däremot en tuff nöt att knäcka.

Möjligen var även den omedelbara tankegången när Middlesbrough anställde Warnock att varför skulle Middlesbrough annars anställa Warnock än för att bli uppflyttade till Premier League? Inte var det för det långsiktiga projektets skull, Warnock var över 70 år gammal och med ett visst track record på transfermarknaden. Inte heller var det för den vackra fotbollens skull, Warnocks fotboll kan nog beskrivas som i bästa fall bister.

Men uppflyttning blev det aldrig riktigt tal om för Middlesbrough med Neil Warnock som manager. Visst räddade han Middlesbrough kvar i EFL Championship med en sjuttonde plats den första säsongen, men givet förutsättningarna låter kanske det som en bragd och bedrift på ungefär samma sätt som när det beskrivs som en bragd av Arsene Wenger att under ett antal år ha tagit Arsenal till Champions League. As expected liksom.

Under Warnocks andra säsong med Middlesbrough, tillika hans enda fulla säsong, så slutar Middlesbrough till slut tia i tabellen efter att som bäst vid något tillfälle under säsongen ha i alla fall nosat på playoff-platserna. Detta var naturligtvis en besvikelse för Middlesbrough och började väcka en annan tankegång, nämligen: Vad är poängen med Neil Warnock om han inte leder till uppflyttning?

När Neil Warnock i början av november fick sparken av Middlesbrough så sågs det av vissa som ett kallt och hårt beslut av Middlesbrough. Men givet Middlesbroughs mål och ambition om uppflyttning till Premier League och att Middlesbrough med Warnock som manager till synes parkerat sig runt mitten av tabellen på en fjortonde plats är det svårt att bli alltför upprörd eller ens förvånad över Middlesbroughs beslut.

En konflikt började även uppstå mellan Warnocks kortsiktiga krav på transferaktivitet och Middlesbroughs egna planer på längre sikt. Möjligen pressad av lagets svaga resultat började Warnock ställa krav på värvningar under januari som rimmade illa med hur Middlesbrough såg på framtiden efter den här säsongen. Middlesbroughs ställdes inför dilemmat att balansera kortsiktiga krav med långsiktiga planer.

Skulle Middlesbrough gå Neil Warnock till mötes här och nu fastän Warnock inte förväntades vara kvar i klubben inför nästa säsong, och värva nya spelare som efter säsongen inte längre skulle passa in i klubbens planer? Möjligen hade Warnocks krav vägt tyngre om Middlesbrough faktiskt befann sig åtminstone i närheten av målet att nå uppflyttning till Premier League.

Situationen sattes emellertid på sin spets när Sheffield United beslutade sig för att sparka Chris Wilder. Plötsligt var en manager som Middlesbrough såg som det kanske första valet att ta över från Warnock efter säsongen tillgänglig på marknaden, men saknade heller inte anbud från andra klubbar. Middlesbrough behövde agera snabbt för att inte gå miste om möjligheten, och snabbt agerade också Middlesbrough.

Resultaten rättfärdigar Middlesbroughs beslut och snabba agerande, också utöver den konflikt och oenighet som uppstod med Warnock. Middlesbrough har klättrat snabbt i tabellen med Chris Wilder som manager, från fjortonde plats till sjätte plats. Efter att ha vunnit sex och förlorat sju av sina första 17 matcher under Warnock, har Middlesbrough därefter vunnit sju och förlorat två av sina elva matcher under Wilder.

Spelmässigt kan inte resultaten ses som ren tillfällighet. Middlesbrough var skakiga defensivt under Neil Warnock och hade det inte minst väldigt svårt att skapa målchanser, vilket inte precis kommer som någon större överraskning när det är ett lag under Warnocks management. Middlesbrough har gjort tydliga framsteg i båda dessa avseenden med Wilder som manager.

Hur Middlesbrough spelar under Chris Wilder kommer inte som någon överraskning för den som sett Sheffield United de senaste åren. Här finns den berömda trebackslinjen och de offensiva ytterbackarna, här finns ett tålmodigt men ändå varierat bollinnehav liksom en praktisk flexibilitet vad gäller graden av direkthet i det egna spelet. Middlesbrough har inte bara blivit ett bättre fotbollslag, de har också blivit mycket roligare att titta på.

Uppenbart är att Middlesbroughs spelartrupp svarar betydligt bättre på Wilders taktik än vad de någonsin gjorde på Warnocks. Även detta rättfärdigar självfallet Middlesbroughs beslut. Middlesbroughs trebackslinje har växt sig så stabil under Wilder att den gamle fyrbacksprästen Warnock säger sig inte vilja byta ut Dael Fry, Anfernee Dijksteel och Paddy McNair ens mot Raphael Varane, Harry Maguire och Viktor Lindelöf.

Stora ord, men som mycket väl kan visa sig åtminstone delvis motiverade ikväll när just Man Utd och Middlesbrough möts i FA-cupens fjärde omgång. Problemet för Warnock är naturligtvis att i den utsträckning de stora orden stämmer så beror det ju knappast på de nämnda spelarnas individuella kvaliteter, utan snarare på den taktiska organisation inom vilken dessa spelare agerar.

Men Middlesbroughs kanske största glädjeämne under Chris Wilder är den unge offensive forwarden Isaiah Jones, som fullständigt exploderat för Middlesbrough den här säsongen. Så sent som förra säsongen var Jones utlånad till Queen of the South i den skotska andradivisionen. Nu är Jones plötsligt en av de mest produktiva offensiva spelarna i ligan, och en stor förklaring till Middlesbroughs offensiva uppryckning.

Antagandet var att Neil Warnock skulle ta Middlesbrough till Premier League. Slutsatsen är att Chris Wilder är betydligt bättre rustad att ta Middlesbrough till Premier League än vad Warnock någonsin var. Längs vägen skall vi heller inte bli alltför förvånande om Middlesbrough slår ut Man Utd ur FA-cupen.

Arsenals och Artetas hantering av Aubameyang delar opinionen. Vad man kort ändå kan konstatera är att en av Europas mest illustra anfallare de senaste tio åren, som Arsenal köpte under stora fanfarer för ganska exakt fyra år sedan för över £60m, lagets stora stjärna och främsta målskytt, lagets kapten och tänkta ledare, nu har gått till Barcelona utan att Arsenal fått en enda pund för honom. Detta sedan Arsenal bara för några år sedan gjorde stort spektakel av Aubameyang som någon slags klubblegend.

Ekonomiskt fanns emellertid en viss logik för Arsenal som genom att släppa Aubameyang till Barcelona blir av med en väldigt stor kostnadspost i form av dennes lön. Men det är också en logik som tappar lite av sin lyster när det framkommer rapporter att Arsenal inte bara släppt iväg Aubameyang gratis till Barcelona, utan desutom betalat honom £8m för besväret. Om inte annat så sätter det väl snacket om hur Aubameyang minsann gått ner i lön i ett annat ljus.

Utgångspunkten för den ekonomiska logiken med det hela är emellertid Arsenals och Artetas beslut att Aubameyang inte längre kan eller bör fungera som en del av Arsenals lag och framtid. Och det är väl här någonstans som opinionen så att säga splittras, även om jag får intrycket av att missnöjet med detta handlar mest om krackelerad självbild och sårat ego att Arsenal tappar sina stjärnor än om Aubameyangs kvalitet och betydelse som spelare för Arsenal. Det var samma visa med Mesut Özil.

Aubameyang har varit en bra anfallare och spelare för Arsenal, möjligen deras bästa anfallare sedan Robin van Persie, även om det möjligtvis inte säger väldigt mycket. Även om det funnits ett och annat fullt motiverat frågetecken runt Aubameyangs bidrag i de riktigt stora matcherna har hans målproduktion och hans aura på planen varit av stort värde för Arsenal. Men de senaste åren har det också blivit gradvis alltmer tydligt att Aubameyangs hjärta och hjärna inte längre fanns i Arsenal.

Jag vet självfallet lika lite som någon annan exakt vad som hänt på Arsenals träningar eller internt i Arsenal som fått Arteta att mer eller mindre säga ”han eller jag”. Men ett rimligt antagande är att Aubameyangs interna beteende speglar hans externa agerande, och givet att Aubameyang ägnat åtminstone de senaste åren åt att tämligen öppet och skamlöst leta efter ”grönare gräs” än Arsenal har jag inga problem att förstå Arteta när denne minst sagt tydligt talar om vikten av ”lojalitet och fullt engagemang”.

Allt från att för två somrar sedan mer eller mindre hålla Arsenal gisslan gällande ett nytt kontrakt efter att precis ha vunnit FA-cupen, hoppandes på att något bättre alternativ skulle dyka upp, till att för en sommar sedan mer eller mindre öppet bjuda ut sig själv till klubbar som Barcelona och Inter, till att under det här januarifönstret gå så långt som att göra en Peter Odemwingie-resa till Barcelona för att på det viset försöka pressa igenom en flytt.

Självfallet blir det svårt för att inte säga omöjligt för Arsenal och för Arteta att ha en sådan spelare som en av lagets stjärnor och en för att inte säga den av lagets ledare och tänkta förebilder för ”framtidens” spelare. Den enda kritiken man kanske kan och bör rikta mot Arsenal och delvis Arteta i just det avseendet är naturligtvis att de alls för två år sedan satte sig själva i den situationen, mot bättre vetande eftersom de precis gått genom exakt samma sak med Özil, genom att förnya Aubameyangs kontrakt.

Nu kommer självfallet inte Aubameyangs adjö som någon blixt från klar himmel. Det har gått två månader sedan Arteta satte ned foten och förklarade Aubameyang inte längre önskvärd i Arsenal. Ett beslut som fick en till synes mycket positiv effekt där Arsenal vann fyra raka matcher därefter och hoppade upp på Champions League-plats. Det har länge varit tydligt att vad Arsenal behöver göra är en omstart och att satsa på sina många, unga spelare för framtiden.

De senaste dagarna har för all del gjorts stor sak av hur Arsenal efter att ha gjort ett mål på Man City på nyårsdagen sedan inte gjort ett enda mål under resten av januari. Något som förutsägbart nog används som argument för det dumma i att göra sig av med Aubameyang, särskilt utan att värva en ersättare. Samtidigt visar det lite på tramsigheten i dessa resonemang då ”resten av januari” i detta fall betyder en ligamatch och tre cupmatcher, varav två mot Liverpool.

Åsikterna om Mikel Arteta som Arsenals manager skiljer sig åt. Det kan diskuteras om han är rätt manager att ta Arsenal tillbaka till toppen igen. Vad som däremot inte längre kan diskuteras är Artetas mod och tydlighet att faktiskt ta tag i Arsenals dysfunktionella kultur och modet att säga ”han eller jag” även när det gäller Arsenals stjärnor. Långt ifrån alla managers vågar visa det modet. Arsenals ägare och klubbledning visar även integritet med sitt beslut att backa upp Arteta.

Men genom att säga ”han eller jag” gällande i tur och ordning var och en av Arsenals stora stjärnor, som därefter lämnat Arsenal, har Arteta också sträckt ut hakan och investerat en stor del av sitt eget politiska kapital. Arteta är all-in som det har varit populärt att säga på pokerspråk de senaste dagarna. Här finns inga kort kvar att spela för Arteta, utan nu måste han helt enkelt lyckas ta Arsenal tillbaka till toppen och tillbaka till Champions League. Om inte redan denna säsong så absolut senast nästa.

Annars är det kanske risk eller snarare möjlighet att någon i Arsenal ovanför Mikel Arteta börjar tänka ”han eller jag” om honom istället. Men fram till dess är det nu hur som helst klart och tydligt att Arsenal har valt att tro mer på Artetas än på Aubameyangs betydelse för deras framtid. Och hur mycket det än sticker i krävan på valda delar av Arsenals supportrar så vore det mer eller mindre omöjligt att föreställa sig hur Arsenal skulle kunna ha fattat något annat beslut än just detta.

Åtminstone om Arsenal skulle ha kvar något hopp om att bryta sig ur den gisslansituation de befunnit sig gentemot sina stjärnor de senaste fem åren, och istället för att desperat men förgäves försöka klamra sig fast vid något man en gång var börja blicka framåt mot det som man återigen faktiskt kan bli.

QPR höll sig kvar i Premier League den säsongen, det var så att säga den vetskapen som gav Man City möjligheten att vända matchen i dess slutskede. Mark Hughes, vid den tiden QPR:s manager, deklarerade kraftfullt att med honom som manager så skulle QPR aldrig befinna sig i den situationen igen. Han fick på sätt och vis rätt, för efter tolv raka matcher utan vinst kommande säsong fick Hughes sparken.

QPR slutade drypsist i Premier League säsongen 2012-13. Eftertankens kranka blekhet hann emellertid aldrig riktigt med att drabba QPR eftersom de redan säsongen därpå återvände till Premier League, sedan Bobby Zamora på tilläggstid i playoff-finalen helt och hållet i motsats till matchbilden mot Derby County bombat in det avgörande och vinnande målet.

Verkligheten och alla dess eftertankar hann däremot ifatt QPR kommande säsong. Med 24 förluster under säsongen slutade QPR återigen drypsist i ligan och åkte ännu en gång ur Premier League. Den här gången åkte QPR dessutom ut med en astronomisk lönebudget och ett väntande bötesbelopp i Football League på över £40m för att ha brutit mot EFL:s regler för financial fair play. Ett rekord för att vara en bötessumma.

Tony Fernandes köpte QPR under pompa och ståt sommaren 2011, detta efter att först ha misslyckats med ett uppköp av West Ham. Det är oklart hur stor del han själv hade vad gällde pratet om Premier League-titlar och spel i Champions League för QPR. Vad som däremot är klart är att han kort efter och i samband med köpet gjorde sitt allra bästa att tona ned den typen av förväntningar.

Vilket ändå inte förhindrade QPR från att värva spelare helt och hållet utifrån den typen av förväntningar. En kader av stora namn som passerat sin prime började värvas från engelska och europeiska toppklubbar. José Bosingwa, Ji-Sung Park, Esteban Granero, Julio Cesar vara bara några av de som värvades. Följderna blev förutsägbara. Stora löneklyftor, en splittrad spelartrupp och så klart skenande lönekostnader.

QPR återvände till EFL Championship, och därifrån har man därefter ännu aldrig återkommit. Därefter väntade ett ekonomiskt stålbad. QPR gick in i EFL Championship med en närmast kolossal lönebudget för den divisionen om £80m per säsong. Dagens lönebudget för QPR motsvarar £20m om året, en betydligt mer blygsam summa även i rent relativa termer.

Vilket alltså betyder att QPR har halverat sin lönebudget, och därefter halverat den igen, och detta på endast cirka sex-sju år. Vilket naturligtvis betyder att QPR har tvingats att sälja sina bästa spelare om och om igen säsong efter säsong. Spelare som Eberechi Eze, Nahki Wells, Jordan Hugill, Bright Osayi-Samuel med flera har samtliga lämnat klubben bara under Mark Warburtons tid som manager.

Warburton har nu varit QPR:s manager sedan 2019, en med QPR:s mått mätt enastående lång tid. Vi får gå över 15 år bakåt i tiden för att hitta någon manager som varit kvar i QPR längre än så, vilket var Ian Holloway. Men Warburton har gjort ett stort och strålande jobb som QPR:s manager. Trots extremt svåra omständigheter enligt ovan har QPR inte bara hållit sig kvar i EFL Championship, utan stadigt och ständigt blivit allt bättre.

QPR hade precis slutat på 19:e plats i EFL Championship när klubben omedelbart efter säsongen 2018-19 beslutade sig för att anställa Mark Warburton. Redan den sommaren tvingades Warburton avyttra 16 spelare. Under följande år skulle också ovan nämnda spelare bland andra komma att säljas. QPR slutade på trettonde plats under Warburtons första säsong, och på niondre plats under hans andra säsong, alltså förra säsongen.

Nu hittar vi QPR på fjärde plats i tabellen, i allra högsta grad med i kampen om automatisk uppflyttning. I första hand tillsammans med Blackburn Rovers och Bournemouth. Åtminstone en plats i playoff börjar se mer eller mindre garanterad ut i detta läge. QPR var för tio år sedan en klubb i kris och kaos. Nu tio år senare knackar QPR återigen på dörren tillbaka till Premier League.

Men QPR knackar den här gången på den dörren i ett betydligt mer hälsosamt tillstånd än vad de gjorde förut. QPR har tagit sig ut ur kris och kaos genom att ha satt en mycket starkare organisation. Lee Hoos rekryterades från Burnley som ny VD efter QPR:s andra nedflyttning. Les Ferdinand har anställts som director of football. Båda har gjort ett stort jobb och gjort QPR mindre beroende av egoistiska och kortsynta managers.

Tony Fernandes medgav i sin självbiografi några år i efterhand till ungefär just dessa misstag. Det vill säga misstag i spelarrekrytering och det bristande ansvaret i att ge långa och dyra kontrakt till spelare med begränsad livslängd för klubben. Men till skillnad från andra som beklagar sig i efterhand och försöker skriva om historien efter eget huvud i sina biografier så verkar Fernandes även ha lärt sig av dessa misstag.

QPR:s fyra dyraste spelare de senaste fem åren är Rob Dickie, Lyndon Dykes, Macauley Bonne och Andre Dozzell. Utöver att nästan ingen av er lär ens ha hört talas om dessa spelare så kostade de QPR totalt £6-7m att värva, från League One respektive skotska ligan. QPR värvar inte nödvändigtvis ungt eller från Premier League, men de värvar billigt, utvecklingsbart, från andra ligor och med fokus på återförsäljningsvärde.

Kort sagt precis så som en ambitiös men på samma gång ansvarstagande klubb måste agera om de vill nå hållbar och långsiktig framgång. Erfarenhet blandas och kompletteras med ungdom. QPR har några av ligans mer rutinerade spelare i form av Charlie Austin, Andre Gray, Stefan Johansen och Lee Wallace. Men QPR:s produktionslinje av ung talang har även gett dem Chris Willock och Ilias Chair, två av ligans bästa unga spelare.

Precis som Venkys i Blackburn Rovers är alltså Tony Fernandes ett gott exempel på en dålig ägare som genom tid, erfarenhet och lärdom har blivit en bra ägare. Det kan för all del diskuteras i vilken utsträckning QPR:s förändrade strategi med större fokus på hållbarhet och långsiktighet var ett aktivt val och inte enbart något som QPR tvingats till på grund av knappa resurser. Skulle de behålla denna strategi i Premier League?

Man måste ändå se det som ett rimligt antagande att QPR och Tony Fernandes rimligtvis måste ha lärt sig något av sina egna misstag, och inte minst av sina erfarenheter från de senaste tio åren om vad som faktiskt fungerar och vad som absolut inte fungerar. Den gamla strategin fungerade absolut inte. Deras nya strategi fungerar bevisligen. Det krävs en alldeles speciell form av dumhet för att bortse från detta.

Kanske var QPR så dumma en gång i tiden. Men om QPR fortfarande hade varit så dumma så hade de naturligtvis aldrig lyckats att formulera och genomföra sin nya strategi så framgångsrikt som de ändå gör.

Men bara några dagar senare, i själva verket under självaste deadline day, så slog Rangers till med en riktig håll käften-värvning i form av Aaron Ramsey från Juventus. En värvning av en spelare av en kaliber och storlek som har fått flera att mena att senast Rangers gjorde en motsvarande värvning var när Paul Gascoigne gled in på Ibrox runt mitten av 1990-talet. Momentum synes således ha snabbt svängt tillbaka till Rangers.

Betydelsen för Old Firms titelstrid kan så klart diskuteras. Å ena sidan kan knappast Ramseys grundläggande kvalitet som spelare ifrågasättas, och hittar han glödet i dojan så kan han självfallet bli en dominerande spelare i skotska ligan och bli helt avgörande för Rangers i ligan. Å andra sidan har Ramsey spelat väldigt lite fotboll sedan han lämnade Arsenal 2019, och det finns stora frågetecken kring dennes mentala och sportsliga status.

Även om den skotska ligan naturligtvis är både ett, två och kanske fler steg än så nedanför både Premier League och Serie A så kommer det självfallet krävas mycket mer av Ramsey än att bara så att säga ställa ut skorna. Utan hårt jobb och rätt inställning är det svårt även för väldigt skickliga spelare att göra rätt för sig ens i Allsvenskan, än hellre i den skotska ligan.

Betydelsen för Rangers status i synnerhet och den skotska fotbollen i största allmänhet har också varit ett populärt samtalsämne de senaste dagarna. Självfallet är det en stor sak för skotsk fotboll att en spelare som Aaron Ramsey väljer att gå till en skotsk klubb och spela fotboll i Skottland. Balsam för själen kanske för ett land och en liga som de senaste åren börjat tappa spelare till engelska klubbar i League One och Two.

Man kan lugnt säga att marknadsföringsmaskineriet har tagit fasta på just denna aspekt på värvningen. Det har gjorts stor sak av att Ramsey skulle ha valt att spela för Rangers framför att istället ha spelat för klubbar i Premier League. Det har självfallet även varit ett högst populärt tema hur detta är en värvning som bekräftar att Rangers är en klubb av motsvarande storlek som Premier Leagues största klubbar.

Aaron Ramsey fattar så klart storyn och drar sig så klart inte från att berätta hur han valde att spela för Rangers på grund av klubbens storlek. Vad historien för all del inte förtäljer är om det faktiskt har varit några klubbar i Premier League som varit intresserade att värva Ramsey, än mindre vilka dessa klubbar i så fall faktiskt är. Man kan nog rätt lugnt anta att det inte handlar om de största och bästa klubbarna.

Här är det naturligtvis inte särskilt svårt att tänka sig att det möjligen skulle vara lite för svårt för Aaron Ramseys personliga stolthet att återvända från Serie A och Juventus och spela för t ex Crystal Palace, Burnley, Norwich eller vilken annan klubb som nu möjligen hade kunnat tänkas vara aktuell. Att spela för Rangers gör att Ramsey slipper undan den kontrast och de frågor som att spela för dessa klubbar skulle leda till.

Kanske ser vi den materiella skillnaden mellan Ramsey och Rangers i hur värvningen har strukturerats rent ekonomiskt. Rangers betalar i själva verket ingenting av Ramseys lön, som tvärtom fortsätter betalas i sin helhet av Juventus, vilket beräknas motsvara cirka £4m fram till juni. Istället betalar Rangers en lånavgift till Juventus om £2m. Varför betalar inte Rangers halva lönen för Ramsey och ingenting i lånavgift?

För Juventus borde det rimligen kvitta lika, även om många har spekulerat att det skulle vara ännu ett exempel på Juventus minst sagt kreativa redovisning när det kommer till spelaraffärer. Däremot går det att se en poäng för Rangers med detta arrangemang, nämligen att de på det sättet kan värva Aaron Ramsey på ett sätt som betyder att de ändå inte behöver spränga lagets lönestruktur.

Den karamellen tål ändå att sugas på. För det är ju i så fall så att säga inte enbart Ramseys fulla lön i Juventus som skulle spränga Rangers lönestruktur, vilket naturligtvis vore fullt förståeligt. Även hälften av Ramseys lön i Juventus vore alltså tillräckligt för att sabotera Rangers lönestruktur, och alltså ge Rangers en anledning att försöka hitta ett sätt att betala Ramseys lön fast ändå inte så att säga.

Den typen av ekonomiska realiteter sätter snacket om Rangers storlek i ett lite annat perspektiv. Historiskt och kulturellt är det inget snack om saken. Men ekonomiskt och institutionellt lever Rangers inte längre i samma värld som Juventus eller klubbarna i Premier League. Ända sättet att förändra det vore för Rangers och Celtic att gå över till Premier League och det engelska ligasystemet.

Men den skivan är naturligtvis sedan länge sönderspelad. Om det någonsin händer så händer det i en framtid vi ännu inte ens kan skymta vid horisonten. Allt vi ser här och nu är kvällens Old Firm och frågan om vilka av Celtic eller Rangers som efter kvällens match har momentum och vinden i ryggen i titelstriden.

Det har varit ett turbulent och hårt kritiserat ägarskap. Venkys har varit utskällda och utskrattade under majoriteten av dessa tolv år, ibland utskällda och utskrattade på en och samma gång. För detta har funnits många skäl men den grundläggande anledningen är eller var naturligtvis att Venkys visste just ingenting om fotboll. Vilket fick Blackburn Rovers att snabbt hamna i kris och förfall.

Allt för Venkys verkade handla om the sizzle snarare än the steak. Blackburn Rovers var mest en leksak, men där fanns ingen känsla för realism. Ronaldinho, David Beckham och Raúl var spelare som skulle värvas till Blackburn Rovers. Det var väl inte bara det att alla dessa spelare vid den tidpunkten redan sedan länge passerat sin prime, utan även att dessa spelare naturligtvis aldrig skulle gå till Blackburn Rovers.

Vilket de självfallet heller aldrig gjorde. Motsvarande så skulle Diego Maradona anställas som Blackburn Rovers manager. Det var inte särskilt svårt att se den totala galenskapen i den tanken, men självfallet var även detta en helt orealistisk tanke. Allting runt Blackburn Rovers och Venkys var for show vid den här tiden. Oförmågan att leverera någon av dessa tankar gjorde självfallet att Blackburn Rovers tappade all trovärdighet.

Venkys bristande kunskap och kompetens inom fotboll gjorde dem till en väldigt lätt måltavla för andra tämligen skrupelbefriade aktörer. Venkys blev snart helt kontrollerade av agenturen Kentaro och därmed var det Kentaro som i praktiken och i realiteten styrde Blackburn Rovers. Något som fick väldigt lätt förutsedda effekter och följder. Det tog bara en månad innan Sam Allardyce fick sparken, ersatt av en helt oerfaren Steve Kean.

Blackburn Rovers höll sig på håret kvar i Premier League under Venkys allra första säsong 2010-11, men följande säsong kunde inget rädda Blackburn Rovers. Nedflyttningen från Premier League kom som en total överraskning för Venkys, som innan dess inte hade haft en aning om att Blackburn Rovers eller för den delen någon klubb faktiskt kunde bli nedflyttade från Premier League.

Därifrån snurrade karusellen i full fart. Sex managers skulle komma att anställas under de kommande fyra åren. Henning Berg och Michael Appleton fick vardera cirka två månader som managers innan de sparkades igen. Gary Bowyer, Paul Lambert och Owen Coyle kom och gick under dessa år. Ingenting hjälpte och Blackburn Rovers åkte följaktligen ur även EFL Championship, och hamnade alltså i League One.

Tony Mowbray anställdes som manager några månader innan den nedflyttningen, utan att lyckas förhindra den. Men det var just när Mowbray anställdes för ganska precis fem år sedan som vinden började vända för Blackburn Rovers. Viktigt i sammanhanget var även anställningen av nya VD:n Steve Waggott. Kanske inte så mycket för Waggott i sig som för vad anställningen faktiskt representerade.

Det var för kanske första gången sedan köpet av Blackburn Rovers som Venkys faktiskt bestämde sig för att ta ett kliv tillbaka som ägare, att inte själva hålla på och peta i själva fotbollen som de inte förstår sig på, eller låta agenter med helt egna intressen peta i fotbollen åt dem, utan istället anställa kompetenta människor att sköta fotbollen och därmed klubben åt dem.

Effekten och kontrasten hade knappast kunnat bli tydligare. Blackburn Rovers blev omedelbart uppflyttade tillbaka till EFL Championship. Väl där har de stadigt tagit kliv framåt och när Blackburn Rovers nu gör sin fjärde raka säsong i EFL Championship så befinner de sig efter drygt halva säsongen på uppflyttningsplats, på andra plats i tabellen, alltså med en återkomst till Premier League i siktet.

Mest markant är kanske ändå att Blackburn Rovers har blivit så väldigt mycket mer trygga och stabila sedan dess. En klubb som alltså dessförinnan hade anställt och sparkat sex olika managers på fyra år, ett minst sagt imponerande facit på helt fel sätt, har nu haft en och samma manager i ganska exakt fem år. Mowbray är en av engelsk fotbolls mest långvariga managers, och Blackburn Rovers mest långvariga manager sedan 1980-talet.

Stabiliteten och långsiktigheten har gett Tony Mowbray möjligheten att forma Blackburn Rovers utifrån sina egna idéer. Äldre, underpresterande och kanske överbetalda spelare har fasats ut ur klubben. Blackburn Rovers har istället valt att satsa ungt, både på spelare från de egna ungdomsleden och på lånade spelare från Premier Leagues toppklubbar. Fotbollen är offensiv, teknisk och snabb.

Lagets förmodligen främsta stjärna är den chilenske landslagsanfallaren med det allt annat än chilenskt klingande namnet Ben Brereton. Kanske är det därför som Brereton har lagt till Diaz till efternamnet. Med 20 mål på 29 ligamatcher har Breteton emellertid sett till att Blackburn Rovers inte har saknat förra säsongens stora målskytt Adam Armstrong alltför mycket; såld inför säsongen till Southampton.

Blackburn Rovers är inte den på något sätt största eller rikaste klubben som jagar Premier League den här säsongen. Fulham, Bournemouth och West Brom räknas nog samtliga som favoriter före dem i det avseendet. Men Blackburn Rovers visar emellertid att en klubb inte behöver vara störst och rikast, att det faktiskt går att konkurrera och komma långt även med kompetens och kontinuitet.

Ord som hade varit helt omöjliga att framföra utan att brista ut i gapskratt för tio-tolv år sedan med Venkys som ägare till Blackburn Rovers. Men dåliga ägare kan också bli bra ägare med tid och erfarenhet. Att Venkys är bra ägare är möjligen att dra det lite långt, men de är åtminstone inte längre dåliga ägare. Och främsta skälet till det är kanske att de förstått både sina egna begränsningar och sin egen roll.

Venkys ”frånvaro” de senaste fem åren har definitivt gjort dem mer omtyckta och uppskattade i Blackburn Rovers än vad deras ”närvaro” gjorde dem under deras första fem år med klubben.

Frågan är då hur man faktiskt ska se på Sunderlands beslut att sparka Lee Johnson efter helgens 0-6-förlust mot Bolton Wanderers. Detta med Sunderland på tredje plats i tabellen, och trots allt med gott hopp om automatisk uppflyttning. Är detta ett i högsta grad konkret exempel på ett Sunderland som ställer till det för sig, eller är det i själva verket ett exempel på motsatsen?

På ytan skulle det kunna se ut som ett drastiskt och kanske till och med något hysteriskt beslut. En överreaktion på ett förnedrande 0-6-resultat helt enkelt, helt enkelt en klubb som agerar nervöst i ett för dem avgörande läge. Sunderlands tabellposition är trots allt fortsatt rätt stark, dessutom med en försiktigt positiv tendens. Sunderland har t ex inte haft ett stort försprång i tabellen som de sedan börjat tappa.

Alltså skulle Sunderlands beslut att sparka Lee Johnson kunna vara ett rätt klassiskt case av en klubb som i stundens hetta helt och hållet saknar is i magen. Det vill säga uppvisar en oförmåga att agera proportionerligt och med eftertanke. Vilket naturligtvis bara är ett annat sätt att säga att klubben så att säga ställer till det för sig. Men är detta en rätt läsning av Sunderland, deras beslut och deras situation?

Om vi närmare granskar Sunderlands eget uttalande efter att ha sparkat Lee Johnson så framträder kanske en och annan ledtråd. Det operativa stycket är det följande: ”We regret that we have had to take this decision, but felt immediate change was needed. We firmly believe that this is in the best interests of Sunderland AFC as we strive to earn promotion this season.” Vad säger oss detta uttalande?

För det första att det är ett beslut som Sunderland inte riktigt har velat ta utan känner sig tvingade till. Klubbar har för all del ofta för dålig vana att framställa sina mer eller mindre korkade beslut på ett sätt som om de minsann inte hade något annat val än att fatta just detta beslut, vilket de normalt sett alltid har, men i Sunderlands fall är formuleringen sådan att det faktiskt känns helt genuint.

För det andra antyder kommentaren om behov av omedelbar förändring att det faktiskt är en konkret situation internt som behöver hanteras och åtgärdas. Det är inte resultaten, vare sig enskilda resultat eller resultaten i största allmänhet, som får Sunderland att sparka Lee Johnson. Sunderland menar också att detta görs för att förbättra de egna chanserna till uppflyttning.

Vad man kan säga är att detta stämmer hyfsat väl ihop med rykten och viskningar under säsongen om att allt helt enkelt inte varit frid och fröjd i laget. Där har funnits konflikter i spelartruppen och spelare har varit missnöjda. Lee Johnson som person har blivit alltmer kontroversiell i klubben. Detta har i någon mening dolts av Sunderlands ändå positiva resultat, men nu ska alltså situationen ha kokat över.

Alltså är det kanske rimligt att säga att Lee Johnson inte får sparken för att Sunderland precis förlorade med 0-6 mot Bolton Wanderers. Men Lee Johnson får sparken för vad 0-6-förlusten mot Bolton Wanderers är ett högst konkret uttryck för. Nämligen en infekterad relation till spelartruppen och spelare som gör revolt. Vems som är felet är egentligen ointressant, det är ett problem som Sunderland måste hantera.

Utifrån det perspektivet är Sunderlands beslut att sparka Lee Johnson i detta läge inte ett exempel på en klubb som ställer till det för sig. Det är istället ett exempel på en klubb som visar prov på aktiv problemhantering. Att inte göra någonting alls, för Sunderland att borra ner huvudena i sanden och låtsas som om inga problem alls fanns, hade kanske snarare varit att ställa till det för sig. Möjligen är detta vad Sunderland förut hade gjort.

Vad som är vad är mer eller mindre omöjligt att säga i nuläget. Rättvist eller ej, eftersom många andra faktorer kommer påverka detta, är det ett beslut som kommer att bedömas i efterhand helt och hållet utifrån resultat och utfall. Missar Sunderland uppflyttning så kommer det heta att Sunderland ställde till det för sig med Lee Johnson. Blir Sunderland uppflyttade så var det istället ett klokt och modigt beslut.

Beslut måste dock värderas vid den tidpunkt de fattas. Jag är benägen att tro och tycka att Sunderland faktiskt fattar ett klokt och modigt beslut här, att det åtminstone inte handlar om en klubb som drabbats av panik och överreagerat på en enskild förlust. Det medför ingen garanti för framgång och uppflyttning härifrån så klart, sådana garantier hade heller inte funnits med Lee Johnson kvar som manager.

Den enda relevanta frågan är om Sunderland med beslutet att sparka Lee Johson har gett sig större eller mindre chanser att faktiskt bli uppflyttade till EFL Championship den här säsongen. Jag är benägen att påstå större.