Mikel Arteta inledde januarifönstret med att stolt och trotsigt hävda att en av Arsenals styrkor var att alla världens bästa spelare ville spela för dem. Även om det kanske redan när det sades kanske framstod lite som om Arteta mest blåste solsken upp i Arsenals kollektiva rumpor så blir inte effekten mindre komisk när blott en månad senare Dusan Vlahovic har skrivit på för Juventus och Pierre-Emerick Aubameyang lämnat till Barcelona, en flytt denne helt uppenbart försökt få till under en längre tid.
Arsenals och Artetas hantering av Aubameyang delar opinionen. Vad man kort ändå kan konstatera är att en av Europas mest illustra anfallare de senaste tio åren, som Arsenal köpte under stora fanfarer för ganska exakt fyra år sedan för över £60m, lagets stora stjärna och främsta målskytt, lagets kapten och tänkta ledare, nu har gått till Barcelona utan att Arsenal fått en enda pund för honom. Detta sedan Arsenal bara för några år sedan gjorde stort spektakel av Aubameyang som någon slags klubblegend.
Ekonomiskt fanns emellertid en viss logik för Arsenal som genom att släppa Aubameyang till Barcelona blir av med en väldigt stor kostnadspost i form av dennes lön. Men det är också en logik som tappar lite av sin lyster när det framkommer rapporter att Arsenal inte bara släppt iväg Aubameyang gratis till Barcelona, utan desutom betalat honom £8m för besväret. Om inte annat så sätter det väl snacket om hur Aubameyang minsann gått ner i lön i ett annat ljus.
Utgångspunkten för den ekonomiska logiken med det hela är emellertid Arsenals och Artetas beslut att Aubameyang inte längre kan eller bör fungera som en del av Arsenals lag och framtid. Och det är väl här någonstans som opinionen så att säga splittras, även om jag får intrycket av att missnöjet med detta handlar mest om krackelerad självbild och sårat ego att Arsenal tappar sina stjärnor än om Aubameyangs kvalitet och betydelse som spelare för Arsenal. Det var samma visa med Mesut Özil.
Aubameyang har varit en bra anfallare och spelare för Arsenal, möjligen deras bästa anfallare sedan Robin van Persie, även om det möjligtvis inte säger väldigt mycket. Även om det funnits ett och annat fullt motiverat frågetecken runt Aubameyangs bidrag i de riktigt stora matcherna har hans målproduktion och hans aura på planen varit av stort värde för Arsenal. Men de senaste åren har det också blivit gradvis alltmer tydligt att Aubameyangs hjärta och hjärna inte längre fanns i Arsenal.
Jag vet självfallet lika lite som någon annan exakt vad som hänt på Arsenals träningar eller internt i Arsenal som fått Arteta att mer eller mindre säga ”han eller jag”. Men ett rimligt antagande är att Aubameyangs interna beteende speglar hans externa agerande, och givet att Aubameyang ägnat åtminstone de senaste åren åt att tämligen öppet och skamlöst leta efter ”grönare gräs” än Arsenal har jag inga problem att förstå Arteta när denne minst sagt tydligt talar om vikten av ”lojalitet och fullt engagemang”.
Allt från att för två somrar sedan mer eller mindre hålla Arsenal gisslan gällande ett nytt kontrakt efter att precis ha vunnit FA-cupen, hoppandes på att något bättre alternativ skulle dyka upp, till att för en sommar sedan mer eller mindre öppet bjuda ut sig själv till klubbar som Barcelona och Inter, till att under det här januarifönstret gå så långt som att göra en Peter Odemwingie-resa till Barcelona för att på det viset försöka pressa igenom en flytt.
Självfallet blir det svårt för att inte säga omöjligt för Arsenal och för Arteta att ha en sådan spelare som en av lagets stjärnor och en för att inte säga den av lagets ledare och tänkta förebilder för ”framtidens” spelare. Den enda kritiken man kanske kan och bör rikta mot Arsenal och delvis Arteta i just det avseendet är naturligtvis att de alls för två år sedan satte sig själva i den situationen, mot bättre vetande eftersom de precis gått genom exakt samma sak med Özil, genom att förnya Aubameyangs kontrakt.
Nu kommer självfallet inte Aubameyangs adjö som någon blixt från klar himmel. Det har gått två månader sedan Arteta satte ned foten och förklarade Aubameyang inte längre önskvärd i Arsenal. Ett beslut som fick en till synes mycket positiv effekt där Arsenal vann fyra raka matcher därefter och hoppade upp på Champions League-plats. Det har länge varit tydligt att vad Arsenal behöver göra är en omstart och att satsa på sina många, unga spelare för framtiden.
De senaste dagarna har för all del gjorts stor sak av hur Arsenal efter att ha gjort ett mål på Man City på nyårsdagen sedan inte gjort ett enda mål under resten av januari. Något som förutsägbart nog används som argument för det dumma i att göra sig av med Aubameyang, särskilt utan att värva en ersättare. Samtidigt visar det lite på tramsigheten i dessa resonemang då ”resten av januari” i detta fall betyder en ligamatch och tre cupmatcher, varav två mot Liverpool.
Åsikterna om Mikel Arteta som Arsenals manager skiljer sig åt. Det kan diskuteras om han är rätt manager att ta Arsenal tillbaka till toppen igen. Vad som däremot inte längre kan diskuteras är Artetas mod och tydlighet att faktiskt ta tag i Arsenals dysfunktionella kultur och modet att säga ”han eller jag” även när det gäller Arsenals stjärnor. Långt ifrån alla managers vågar visa det modet. Arsenals ägare och klubbledning visar även integritet med sitt beslut att backa upp Arteta.
Men genom att säga ”han eller jag” gällande i tur och ordning var och en av Arsenals stora stjärnor, som därefter lämnat Arsenal, har Arteta också sträckt ut hakan och investerat en stor del av sitt eget politiska kapital. Arteta är all-in som det har varit populärt att säga på pokerspråk de senaste dagarna. Här finns inga kort kvar att spela för Arteta, utan nu måste han helt enkelt lyckas ta Arsenal tillbaka till toppen och tillbaka till Champions League. Om inte redan denna säsong så absolut senast nästa.
Annars är det kanske risk eller snarare möjlighet att någon i Arsenal ovanför Mikel Arteta börjar tänka ”han eller jag” om honom istället. Men fram till dess är det nu hur som helst klart och tydligt att Arsenal har valt att tro mer på Artetas än på Aubameyangs betydelse för deras framtid. Och hur mycket det än sticker i krävan på valda delar av Arsenals supportrar så vore det mer eller mindre omöjligt att föreställa sig hur Arsenal skulle kunna ha fattat något annat beslut än just detta.
Åtminstone om Arsenal skulle ha kvar något hopp om att bryta sig ur den gisslansituation de befunnit sig gentemot sina stjärnor de senaste fem åren, och istället för att desperat men förgäves försöka klamra sig fast vid något man en gång var börja blicka framåt mot det som man återigen faktiskt kan bli.