Av naturliga skäl är vårt historiska perspektiv på matchen mellan Man City och QPR under säsongens sista omgång 2011-12 minst sagt enkelriktat. Agueros dramatiska vinstmål långt in på tilläggstid ekar genom den engelska fotbollsevigheten. Det var som alla vet början på Man Citys dominans inom den engelska fotbollen. Det var som betydligt färre vet och kommer ihåg även början på QPR:s dissonans inom engelsk fotboll.
QPR höll sig kvar i Premier League den säsongen, det var så att säga den vetskapen som gav Man City möjligheten att vända matchen i dess slutskede. Mark Hughes, vid den tiden QPR:s manager, deklarerade kraftfullt att med honom som manager så skulle QPR aldrig befinna sig i den situationen igen. Han fick på sätt och vis rätt, för efter tolv raka matcher utan vinst kommande säsong fick Hughes sparken.
QPR slutade drypsist i Premier League säsongen 2012-13. Eftertankens kranka blekhet hann emellertid aldrig riktigt med att drabba QPR eftersom de redan säsongen därpå återvände till Premier League, sedan Bobby Zamora på tilläggstid i playoff-finalen helt och hållet i motsats till matchbilden mot Derby County bombat in det avgörande och vinnande målet.
Verkligheten och alla dess eftertankar hann däremot ifatt QPR kommande säsong. Med 24 förluster under säsongen slutade QPR återigen drypsist i ligan och åkte ännu en gång ur Premier League. Den här gången åkte QPR dessutom ut med en astronomisk lönebudget och ett väntande bötesbelopp i Football League på över £40m för att ha brutit mot EFL:s regler för financial fair play. Ett rekord för att vara en bötessumma.
Tony Fernandes köpte QPR under pompa och ståt sommaren 2011, detta efter att först ha misslyckats med ett uppköp av West Ham. Det är oklart hur stor del han själv hade vad gällde pratet om Premier League-titlar och spel i Champions League för QPR. Vad som däremot är klart är att han kort efter och i samband med köpet gjorde sitt allra bästa att tona ned den typen av förväntningar.
Vilket ändå inte förhindrade QPR från att värva spelare helt och hållet utifrån den typen av förväntningar. En kader av stora namn som passerat sin prime började värvas från engelska och europeiska toppklubbar. José Bosingwa, Ji-Sung Park, Esteban Granero, Julio Cesar vara bara några av de som värvades. Följderna blev förutsägbara. Stora löneklyftor, en splittrad spelartrupp och så klart skenande lönekostnader.
QPR återvände till EFL Championship, och därifrån har man därefter ännu aldrig återkommit. Därefter väntade ett ekonomiskt stålbad. QPR gick in i EFL Championship med en närmast kolossal lönebudget för den divisionen om £80m per säsong. Dagens lönebudget för QPR motsvarar £20m om året, en betydligt mer blygsam summa även i rent relativa termer.
Vilket alltså betyder att QPR har halverat sin lönebudget, och därefter halverat den igen, och detta på endast cirka sex-sju år. Vilket naturligtvis betyder att QPR har tvingats att sälja sina bästa spelare om och om igen säsong efter säsong. Spelare som Eberechi Eze, Nahki Wells, Jordan Hugill, Bright Osayi-Samuel med flera har samtliga lämnat klubben bara under Mark Warburtons tid som manager.
Warburton har nu varit QPR:s manager sedan 2019, en med QPR:s mått mätt enastående lång tid. Vi får gå över 15 år bakåt i tiden för att hitta någon manager som varit kvar i QPR längre än så, vilket var Ian Holloway. Men Warburton har gjort ett stort och strålande jobb som QPR:s manager. Trots extremt svåra omständigheter enligt ovan har QPR inte bara hållit sig kvar i EFL Championship, utan stadigt och ständigt blivit allt bättre.
QPR hade precis slutat på 19:e plats i EFL Championship när klubben omedelbart efter säsongen 2018-19 beslutade sig för att anställa Mark Warburton. Redan den sommaren tvingades Warburton avyttra 16 spelare. Under följande år skulle också ovan nämnda spelare bland andra komma att säljas. QPR slutade på trettonde plats under Warburtons första säsong, och på niondre plats under hans andra säsong, alltså förra säsongen.
Nu hittar vi QPR på fjärde plats i tabellen, i allra högsta grad med i kampen om automatisk uppflyttning. I första hand tillsammans med Blackburn Rovers och Bournemouth. Åtminstone en plats i playoff börjar se mer eller mindre garanterad ut i detta läge. QPR var för tio år sedan en klubb i kris och kaos. Nu tio år senare knackar QPR återigen på dörren tillbaka till Premier League.
Men QPR knackar den här gången på den dörren i ett betydligt mer hälsosamt tillstånd än vad de gjorde förut. QPR har tagit sig ut ur kris och kaos genom att ha satt en mycket starkare organisation. Lee Hoos rekryterades från Burnley som ny VD efter QPR:s andra nedflyttning. Les Ferdinand har anställts som director of football. Båda har gjort ett stort jobb och gjort QPR mindre beroende av egoistiska och kortsynta managers.
Tony Fernandes medgav i sin självbiografi några år i efterhand till ungefär just dessa misstag. Det vill säga misstag i spelarrekrytering och det bristande ansvaret i att ge långa och dyra kontrakt till spelare med begränsad livslängd för klubben. Men till skillnad från andra som beklagar sig i efterhand och försöker skriva om historien efter eget huvud i sina biografier så verkar Fernandes även ha lärt sig av dessa misstag.
QPR:s fyra dyraste spelare de senaste fem åren är Rob Dickie, Lyndon Dykes, Macauley Bonne och Andre Dozzell. Utöver att nästan ingen av er lär ens ha hört talas om dessa spelare så kostade de QPR totalt £6-7m att värva, från League One respektive skotska ligan. QPR värvar inte nödvändigtvis ungt eller från Premier League, men de värvar billigt, utvecklingsbart, från andra ligor och med fokus på återförsäljningsvärde.
Kort sagt precis så som en ambitiös men på samma gång ansvarstagande klubb måste agera om de vill nå hållbar och långsiktig framgång. Erfarenhet blandas och kompletteras med ungdom. QPR har några av ligans mer rutinerade spelare i form av Charlie Austin, Andre Gray, Stefan Johansen och Lee Wallace. Men QPR:s produktionslinje av ung talang har även gett dem Chris Willock och Ilias Chair, två av ligans bästa unga spelare.
Precis som Venkys i Blackburn Rovers är alltså Tony Fernandes ett gott exempel på en dålig ägare som genom tid, erfarenhet och lärdom har blivit en bra ägare. Det kan för all del diskuteras i vilken utsträckning QPR:s förändrade strategi med större fokus på hållbarhet och långsiktighet var ett aktivt val och inte enbart något som QPR tvingats till på grund av knappa resurser. Skulle de behålla denna strategi i Premier League?
Man måste ändå se det som ett rimligt antagande att QPR och Tony Fernandes rimligtvis måste ha lärt sig något av sina egna misstag, och inte minst av sina erfarenheter från de senaste tio åren om vad som faktiskt fungerar och vad som absolut inte fungerar. Den gamla strategin fungerade absolut inte. Deras nya strategi fungerar bevisligen. Det krävs en alldeles speciell form av dumhet för att bortse från detta.
Kanske var QPR så dumma en gång i tiden. Men om QPR fortfarande hade varit så dumma så hade de naturligtvis aldrig lyckats att formulera och genomföra sin nya strategi så framgångsrikt som de ändå gör.