Middlesbrough anställde mitt under Covidsäsongen 2019-20 den gamle räven Neil Warnock under vad som bara kan beskrivas som tämligen högtidliga former. Visst befann sig Middlesbrough på en för dem oväntad och oönskad plats i tabellen, men med Warnock vid rodret skulle Middlesbrough minsann ta rejäl sats för uppflyttning, något som just Warnock ansågs särskilt väl lämpad för givet dennes erfarenhet.
Möjligen var även den omedelbara tankegången när Middlesbrough anställde Warnock att varför skulle Middlesbrough annars anställa Warnock än för att bli uppflyttade till Premier League? Inte var det för det långsiktiga projektets skull, Warnock var över 70 år gammal och med ett visst track record på transfermarknaden. Inte heller var det för den vackra fotbollens skull, Warnocks fotboll kan nog beskrivas som i bästa fall bister.
Men uppflyttning blev det aldrig riktigt tal om för Middlesbrough med Neil Warnock som manager. Visst räddade han Middlesbrough kvar i EFL Championship med en sjuttonde plats den första säsongen, men givet förutsättningarna låter kanske det som en bragd och bedrift på ungefär samma sätt som när det beskrivs som en bragd av Arsene Wenger att under ett antal år ha tagit Arsenal till Champions League. As expected liksom.
Under Warnocks andra säsong med Middlesbrough, tillika hans enda fulla säsong, så slutar Middlesbrough till slut tia i tabellen efter att som bäst vid något tillfälle under säsongen ha i alla fall nosat på playoff-platserna. Detta var naturligtvis en besvikelse för Middlesbrough och började väcka en annan tankegång, nämligen: Vad är poängen med Neil Warnock om han inte leder till uppflyttning?
När Neil Warnock i början av november fick sparken av Middlesbrough så sågs det av vissa som ett kallt och hårt beslut av Middlesbrough. Men givet Middlesbroughs mål och ambition om uppflyttning till Premier League och att Middlesbrough med Warnock som manager till synes parkerat sig runt mitten av tabellen på en fjortonde plats är det svårt att bli alltför upprörd eller ens förvånad över Middlesbroughs beslut.
En konflikt började även uppstå mellan Warnocks kortsiktiga krav på transferaktivitet och Middlesbroughs egna planer på längre sikt. Möjligen pressad av lagets svaga resultat började Warnock ställa krav på värvningar under januari som rimmade illa med hur Middlesbrough såg på framtiden efter den här säsongen. Middlesbroughs ställdes inför dilemmat att balansera kortsiktiga krav med långsiktiga planer.
Skulle Middlesbrough gå Neil Warnock till mötes här och nu fastän Warnock inte förväntades vara kvar i klubben inför nästa säsong, och värva nya spelare som efter säsongen inte längre skulle passa in i klubbens planer? Möjligen hade Warnocks krav vägt tyngre om Middlesbrough faktiskt befann sig åtminstone i närheten av målet att nå uppflyttning till Premier League.
Situationen sattes emellertid på sin spets när Sheffield United beslutade sig för att sparka Chris Wilder. Plötsligt var en manager som Middlesbrough såg som det kanske första valet att ta över från Warnock efter säsongen tillgänglig på marknaden, men saknade heller inte anbud från andra klubbar. Middlesbrough behövde agera snabbt för att inte gå miste om möjligheten, och snabbt agerade också Middlesbrough.
Resultaten rättfärdigar Middlesbroughs beslut och snabba agerande, också utöver den konflikt och oenighet som uppstod med Warnock. Middlesbrough har klättrat snabbt i tabellen med Chris Wilder som manager, från fjortonde plats till sjätte plats. Efter att ha vunnit sex och förlorat sju av sina första 17 matcher under Warnock, har Middlesbrough därefter vunnit sju och förlorat två av sina elva matcher under Wilder.
Spelmässigt kan inte resultaten ses som ren tillfällighet. Middlesbrough var skakiga defensivt under Neil Warnock och hade det inte minst väldigt svårt att skapa målchanser, vilket inte precis kommer som någon större överraskning när det är ett lag under Warnocks management. Middlesbrough har gjort tydliga framsteg i båda dessa avseenden med Wilder som manager.
Hur Middlesbrough spelar under Chris Wilder kommer inte som någon överraskning för den som sett Sheffield United de senaste åren. Här finns den berömda trebackslinjen och de offensiva ytterbackarna, här finns ett tålmodigt men ändå varierat bollinnehav liksom en praktisk flexibilitet vad gäller graden av direkthet i det egna spelet. Middlesbrough har inte bara blivit ett bättre fotbollslag, de har också blivit mycket roligare att titta på.
Uppenbart är att Middlesbroughs spelartrupp svarar betydligt bättre på Wilders taktik än vad de någonsin gjorde på Warnocks. Även detta rättfärdigar självfallet Middlesbroughs beslut. Middlesbroughs trebackslinje har växt sig så stabil under Wilder att den gamle fyrbacksprästen Warnock säger sig inte vilja byta ut Dael Fry, Anfernee Dijksteel och Paddy McNair ens mot Raphael Varane, Harry Maguire och Viktor Lindelöf.
Stora ord, men som mycket väl kan visa sig åtminstone delvis motiverade ikväll när just Man Utd och Middlesbrough möts i FA-cupens fjärde omgång. Problemet för Warnock är naturligtvis att i den utsträckning de stora orden stämmer så beror det ju knappast på de nämnda spelarnas individuella kvaliteter, utan snarare på den taktiska organisation inom vilken dessa spelare agerar.
Men Middlesbroughs kanske största glädjeämne under Chris Wilder är den unge offensive forwarden Isaiah Jones, som fullständigt exploderat för Middlesbrough den här säsongen. Så sent som förra säsongen var Jones utlånad till Queen of the South i den skotska andradivisionen. Nu är Jones plötsligt en av de mest produktiva offensiva spelarna i ligan, och en stor förklaring till Middlesbroughs offensiva uppryckning.
Antagandet var att Neil Warnock skulle ta Middlesbrough till Premier League. Slutsatsen är att Chris Wilder är betydligt bättre rustad att ta Middlesbrough till Premier League än vad Warnock någonsin var. Längs vägen skall vi heller inte bli alltför förvånande om Middlesbrough slår ut Man Utd ur FA-cupen.