Brendan Rodgers var en pust av frisk luft när han kom till Leicester från Celtic för ganska exakt tre år sedan. Han inledde den redan påbörjade första säsongen hyfsat starkt men det var under de två därpå följande säsongerna som Rodgers verkligen fick full fart på Leicester som slogs om Champions League-platser ända in i slutomgången, och som dessutom avslutade förra säsongen med att vinna FA-cupen.
Den ofrånkomliga invändningen var kanske att Leicester inte någon av gångerna faktiskt tog sig till Champions League. Detta kan självfallet ses som en både orimlig och orättvis kritik givet att det knappast vid något tillfälle kan ha ansetts vara något som gick att kräva på förhand av Leicester. Men kritiken blir desto mer rimlig när man betänker att Leicester båda gångerna tappade rejäla poängförsprång i tabellen.
På något sätt har detta bekräftat bilden av Rodgers som funnits i engelsk fotboll ända sedan hans tid i Liverpool. Det har hela tiden varit nästan och nära, men aldrig riktigt hela vägen fram. Rodgers tog nästan Liverpool till ligatiteln, men inte hela vägen fram. Han har tagit Leicester nästan till Champions League, men inte hela vägen fram. Detta var en kritik som började höras redan under förra säsongen.
Vinsten i FA-cupen mildrade den kritiken rätt betänkkligt, och det var väl just inget märkligt med den saken. Det är så att säga inte varje säsong som Leicester lyfter titlar, och att vinna FA-cupen är självfallet något väldigt stort för dem. Men förhoppningen och tanken måste rimligtvis ha varit att Leicester skulle ha byggt vidare på den framgången, men så har det alls inte blivit.
Den här säsongen, Rodgers fjärde säsong med Leicester, har så här långt visat sig vara ett enda långt misslyckande. På tolfte plats i tabellen befinner sig Leicester väldigt långt ifrån att konkurrera om ens europeiska cupplatser den här säsongen, än mindre Champions League-platser. Leicesters Europa League-äventyr kraschade alldeles i onödan redan i gruppspelet, och för bara några dagar sedan åkte de ur FA-cupen med buller och bång.
Leicester inte bara förlorade FA-cupmatchen mot Nottingham Forest på City Ground, de blev förnedrade, avklädda och fullständigt spelade av planen. Det är självfallet illa nog då Leicester alltså var regerande mästare i FA-cupen och dessutom spelar i en högre division än Forest. En delvis bortglömd aspekt med förlusten, som gör att den svider desto mer, är att det faktiskt också var en derbymatch.
Förlusten mot Nottingham Forest har fått folk att börja vässa knivarna. Pennorna bland engelska fotbollsjournalister är redan minst sagt vässade. Frågorna om tiden möjligen har börjat rinna ut eller redan runnit ut för Rodgers i Leicester avslutas med frågetecken som i vissa fall är så raka att de börjar bli misstänkt lika utropstecken. På flera håll har de mer eller mindre retoriska frågorna fått lämna plats åt krav på avgång.
Man måste anta att Rodgers själv knappast är omedveten om detta. Hans kommentarer efter matchen mot Nottingham Forest följer också det mönster vi brukar se när en manager känner sig ifrågasatt eller hotad. Rodgers anklagade tämligen öppet sina spelare för att inte visa tillräcklig auktoritet eller vilja på planen, eller att inte riktigt ta matchen på det allvar den förtjänade.
Allt vad Rodgers säger i det där fallet får nog sägas vara helt och hållet befogad kritik från hans sida. Tyvärr är matchen mot Forest heller inte riktigt något enskilt undantag den här säsongen, utan vi har sett lite samma sak från och till hela säsongen. Men det är dels att kritiken framförs öppet som är intressant i sammanhanget, det brukar aldrig vara ett särskilt positivt tecken. Dels är det vad kritiken så att säga inte sade.
För om det nu är så att spelarna inte visar tillräcklig auktoritet, vilja eller intresse på planen så är det självfallet något som i första hand måste landa på managerns bord, det vill säga på Rodgers eget bord. Attityder reflekterar alltid ledarskap. Visar spelarna brist på auktoritet och vilja beror det med största sannolikhet på att managern förlorat både sin egen auktoritet, förtroende och förmåga att motivera laget.
Rodgers riktar gärna strålkastarna mot laget och de egna spelarna. Hans uttalanden pekar i riktningen att han anser att Leicester måste bygga om laget, att Leicester är ett lag bestående av spelare som varit tillsammans i över tre år. Utöver att detta måste betraktas som något utav en halvsanning så väcks självfallet frågeställningen om Leicester längre är särskilt intresserade att investera stort i ett lag med Rodgers som manager.
Om Rodgers redan har visat under vad som kan ses som en managercykel att han för all del lyckades komma nära och nästan med Leicester, men inte hela vägen fram, varför skulle Leicester i så fall vara villiga att låsa fast sig under ännu en managercykel med Rodgers som manager? Leicester skulle mycket väl kunna komma fram till att det är inte bara vissa spelare som varit i Leicester i tre år eller längre, utan även Rodgers.
Rodgers problem är självfallet att det knappast finns något kvar den här säsongen för honom att jobba med för att så att säga ändra på detta intryck. Leicester är redan ute ur de båda cuperna och i ligan ligger de så pass långt efter att det inte känns särskilt aktuellt att hoppas på något mer än möjligen en plats på övre halvan. Återstår gör ett slutspel i Europa Conference League, en europeisk cuptitel utav högst tveksamt värde.
Möjligen är det bara i de återstående matcherna mot storklubbarna den här säsongen där Leicester och Rodgers verkligen kan göra något slags avtryck. Med början i så fall ikväll när Leicester åker till Anfield för match mot Liverpool.