West Ham går som katten runt het gröt

För all del kan även jag känna att saken ges lite orimliga proportioner. Här finns inget förlåtande eller förmildrande omständigheter gällande Zoumas beteende i sig så klart, men Michail Antonio gör så klart en rätt god poäng när han påpekar att vreden och krav på repressalier mot enskilda spelare är värre i det här fallet än vad det brukar vara när spelare t ex agerar rasistiskt i tal eller handling.

På samma sätt tvingas man nog också tyvärr konstatera att det gick att se en betydligt större enhällighet på internet och sociala medier gällande just Zoumas uselhet än vad man kunde se gällande Mason Greenwood bara någon knapp vecka tidigare. Det hade varit lätt som outsider att tro att det är ett betydligt värre brott att misshandla katter än vad det är att misshandla kvinnor.

Men med detta ska självfallet inte Zoumas beteende på något sätt relativiseras. Snarare är det väl en kritik av hur lättvindigt fotbollen i praktiken har valt att ta allvarliga frågor som rasism och respekt för kvinnor, alldeles oavsett hur många kampanjer och snärtiga slogans den hittar på för att försöka övertyga oss om motsatsen. Emellertid kanske det bidrar till ett slags orättfärdigt rättfärdigande för West Ham och deras supportrar.

Att West Ham som klubb har hamnat i sådant blåsväder har däremot i sig inte så mycket med Zoumas kattmisshandel i sig att göra. Snarare har West Ham hamnat i blåsväder för hur de har valt att hantera detta. Ett något lättvindigt sätt att beskriva West Hams sätt att hantera problemet vore att säga att de inte hanterat det alls, men även att inte göra någonting alls är så klart ett sätt att hantera saken.

Många gnuggade sig nog i ögonen i veckan när Kurt Zouma dök upp i laguppställningen när West Ham spelade hemmamatch mot Watford. Det var väl så att säga inte riktigt vad någon hade förväntat sig sedan West Ham gått ut med ett av dessa vanliga uttalanden om hur de minsann tog största möjliga avstånd från Zoumas agerande och såg väldigt allvarligt på saken. Ord utan något som helst innehåll som det skulle visa sig.

Ställd mot väggen direkt efter matchen så gav David Moyes oss ett praktexempel på det klassiska försvaret så fort det börjar pratas om moraliskt ansvar inom fotbollen: Hans jobb är bara att sköta fotbollen, så får klubben sköta det andra. ”Det andra”, som om det ena gick att problemfritt hålla isär från det andra. Men kanske var intet annat att vänta av samme Moyes som tycker att vi alla borde vara fullt förstående för anti-vaxare.

Som spelare representerar man ofrånkomligen den klubb man tillhör, och varje gång som Zouma drar på sig West Hams tröja och spelar för dem så representerar han dem lite till, med deras goda minne. Föreställningen att det skulle vara möjligt att spela Zouma utan denna representativa effekt är i absolut bästa fall naiv, och i det betydligt mer sannolika värsta fallet direkt falsk och hycklande.

Vad sedan gäller det där ”andra”, det vill säga det som klubben skulle ta hand om, alltså inte Moyes eller laget, så gör sig väl West Ham heller inga större tjänster genom att påstå att det utfärdade bötesbeloppet skulle doneras till RSPCA, typ djurskyddsföreningen i England, bara för RSPCA att några dagar senare låta meddela att någon sådan donation varken inkommit eller annonserats. Men låt gå, saker kan försenas.

När det gäller skandaler inom politiken som leder antingen till politikers avgång eller krav på avgång brukar det ibland rätt klokt sägas att det som faktiskt sällan fäller dem är själva brottet eller förseelsen, utan snarare ljugandet om det och försöken att dölja det inträffade. Här finns en uppenbar parallell. West Ham sitter inte i skiten på grund av Zoumas beteende utan på grund av sitt eget svar på detta beteende.

Följden har blivit att West Ham universellt har fördömts i alla former av press och media, samtidigt som ett par sponsorer redan har valt att lämna klubben. Responsen har i någon mening blivit huvudsaken, och Zoumas kattmisshandel bisaken. Om vi någon gång hade behövt ett bra exempel på raka motsatsen till lyckad och effektiv krishantering så har West Ham precis gett oss det.

West Hams supportrar, i obestämd form plural för att indikera att naturligtvis gäller inte detta alla West Hams supportrar, prövar en annan synnerligen klassiskt beprövad metod för att hantera och deflektera kritiken mot den egna klubben. Enligt dem kritiseras West Ham nu på det här sättet för att de inte är någon storklubb. Så här skulle storklubbarna aldrig kritiseras verkar de mena.

Även om vi skulle bortse helt från deras minst sagt godtyckliga sätt att se sig själva som en storklubb när det passar och inte som en av storklubbarna när det praktiskt nog passar bättre, liksom den befängda föreställningen att t ex Man Utd eller Liverpool hade undgått kritik om de agerat på detta sätt, eller den närmast trumpianska offerkoftan runt den ena eller andra konspirationsteorin, så är detta självfallet ren idioti.

West Ham kritiseras inte på grund av någon illasinnad konspiration mot just dem specifikt eller mot mindre klubbar generellt. West Ham kritiseras för att de har agerat på ett sätt som i högsta grad motiverar kritik, och hanterat en moraliskt problematisk situation på ett sätt som antyder att de inte anser detta vara något problem över huvud taget.

Hade jag med någon slags ambition om bibehållen värdighet prövat något argument i den andra vågskålen så hade det förmodligen varit detta: Vad menar vi då hade varit ett rimligt agerande av West Ham i form av disciplinering av Kurt Zouma? Hur höga böter och hur lång tids avstängning pratar vi egentligen om? Bland alla som rasar i den här frågan är det svårt att hitta något mer konkret i den frågan.

För jag förmodar ändå, hur förkastligt man nu än anser att Zoumas kattmisshandel faktiskt är, att ingen därför tycker att det vore en rimlig bestraffning att stänga av honom från West Ham och från fotboll för all framtid.